Anestesi. A. Förberedelser inför sövning av djur

Transkript

1 Anestesi A. Förberedelser inför sövning av djur B. Val av anestesimetod C. Övervakning under anestesi D. Eftervård E. Smärtlindring A. Förberedelser inför sövning av djur acklimatisering hantering vägning droger, instrument, värmekällor infektionsprofylax Innan djur används till försök bör de vara acklimatiserade till den nya miljön på djuravdelningen. För gnagare gäller en veckas acklimatisering. Större djur behöver längre tid för acklimatisering. Ett djur som är van vid att bli hanterat är mindre stressat och lättare att söva. Träna djuret vid hantering några dagar före sövning genom att lyfta upp det, fixera det och sätta tillbaka det några gånger. Väg djuret före sövning. Vikten behövs till att beräkna doser för anestesimedel, vätskebehandling, motgifter (antidoter) eller andra läkemedel. Se till att alla droger, sprutor och instrument finns på plats innan anestesin påbörjas. Sätt på värmedynor i god tid. Den bästa infektionsprofylaxen är steril operationsteknik. Omgivningen måste hållas höggradigt ren, operationsbordet desinficeras, och instrument steriliseras. Djuret sövs, klipps/rakas och tvättas på en annan plats än operationsbordet, för att hålla platsen ren. Själva operationen bör utföras så snabbt och delikat som möjligt, med minsta möjliga vävnadsskador och såret hållas rent från blod. Suturerna syftar till att hålla ihop sårkanterna och får inte knytas så hårt att vävnaden stryps med vävnadsdöd som följd. Behandling med smärtstillande påskyndar läkningen.

2 B. Val av anestesimetod Anestetika verkar genom effekter på synaptisk transmission i CNS. Majoriteten av narkosmedel verkar på GABA-receptorn och ökar därigenom GABAs inhibitoriska effekt (isofluran, halotan, sevofluran, barbiturater, bensodiazepiner). Ett fåtal anestetika verkar i huvudsak genom antagonism av NMDA-receptorn (lustgas, ketamin, xenon). Två av våra mer använda anestetika är specifika alfa-2-adrenerga agonister: Rompun (Xylazin) och medetomidin (Domitor). Anestetika utövar även en viss effekt på spänningsstyrda jonkanaler (Ca 2+ och K + -kanaler). Val av anestesimedel beror på flera faktorer: typ av ingrepp ingreppets längd interaktion med försöket egen erfarenhet Vid små, ytliga ingrepp kan lätt narkos i kombination med lokalbedöving vara tillräckligt. För mer invasiva ingrepp krävs djupare narkos och eventuellt systemisk smärtbehandling. Generellt är inhalationsanestesi att föredra på flera sätt (se tabell). Djuret sövs i en box och förses sedan med en mask för administrering av narkosgas. Om syrgas används som så kallad bärgas gynnar det djurets syresättning. När ett djur vaknar ur narkos med inhalationsanestesi, finns ingen smärtlindring. Därför är det viktigt att ge smärtstillande innan djuret vaknar, om djuret förväntas ha smärta efter ingreppet. Vid injektionsanestesi administreras narkosmedel intraperitonealt, subkutant, intramuskulärt eller intravenöst. Ofta kombineras olika preparat vid injektionsanestesi för att effekten ska bli högre och biverkningarna mindre. Till exempel kan en opioid (morfinderivat), ett sedativt medel (lugnande) och en bensodiazepin (muskelavslappnande, lugnande) kombineras som vid anestesi med Hypnorm/Dormikum. Inhalationsanestesi Injektionsanestesi Exempel 1. isofluran 1. Hypnorm/Dormikum 2. halotan 2. Ketamin/medetomidin 3. sevofluran 3. Ketamine/Rompun 4. Avertin Fördelar 1. god kontroll av narkosdjup 1. ingen dyr utrustning krävs 2. lite påverkan på djurets 2. utsug behövs ej fysiologi 3. större överlevnadsfrekvens 4. narkoslängden kan varieras 5. snabbare uppvakning

3 Exempel på narkosmetoder vid sövning av gnagare: Kort (1 15 min) icke invasivt invasivt: A. isofluran A. isofluran + buprenorfin eller lokal- B. ketamin + medetomidin bedövning eller carprofen (NSAID) eller rompun, samt antidot atipamezole B. Ketamin + medetomidin, samt antiefter ingreppet dot atipamezol efter ingreppet, för C. Hypnorm + Dormikum, samt smärtlindring långverkande lokalantidot naloxon efter ingreppet bedövning (bupivacain), eller buprenorfin efter antidoten eller carprofen före antidoten C. Hypnorm + Dormikum, samt antidot buprenorfin efter ingreppet Medellång narkos (15 60 min) icke invasivt invasivt: A. isofluran A. isofluran + buprenorfin eller lokal- B. Hypnorm + Dormikum, samt bedövning eller carprofen (NSAID) antidot naloxon efter ingreppet. Vid behov B. Hypnorm + Dormikum, samt antidot kan mer Hypnorm ges för att förlänga buprenorfin efter ingreppet. Vid behov narkosen kan mer Hypnorm ges för att förlänga narkosen Vätskeersättning: 4ml/kg av fysiologisk koksalt eller Ringerlösning i/p, i/v eller s/c. Lång narkos (över 1 timma) icke invasivt invasivt A. isofluran A. isofluran + buprenorfin eller lokal- B. upprepad injektion eller kontinuerlig bedövning eller carprofen (NSAID) infusion av till exempel alphaxalone + alphadolone (Saffan) Överväg intubering och ventilering under långa narkoser för att undvika utveckling av acidos. Vätskeersättning: 4ml/kg/h av fysiologisk koksalt eller Ringerlösning i/p, i/v eller s/c. Doser Mus Råtta Isofluran Induktion 2-4%, underhåll 1,5-3% Ketamin + medetomidin mg/kg + 75 mg/kg +

4 1-10 mg/kg i/p 1 mg/kg IP Ketamin + Rompun mg/kg mg/kg mg/kg i/p 10 mg/kg IP Hypnorm + Dormikum ml/kg i/p av 0,14-0,2 ml/100g sc 2,7-4 ml/kg i/p en färdigblandad lösn* en färdigblandad lösn* *Blanda 1 del Hypnorm med 2 delar sterilt vatten för injektion först, tillsätt sedan 1 del Dormikul (midazolam, 5mg/ml) Buprenorfin (opioid) 0,05-0,1 mg/kg s.c. 0,01-0,05 mg/kg s/c el i/v el 0,1-0,25 mg/kg via munnen Carprofen 5 mg/kg s/c 5 mg/kg s/c Lidocain (lokalbedövning) 4 mg/kg el 0,4 ml/kg av en 1-procentig lösning Bupivacain (lokalbedövning) 1-2 mg/kg el 0,4-0,8 ml/kg av en 0,25-procentig lösn. Alphaxalone + alphadolone 14 mg/kg i/v mg/kg IV mg/kg var 15e min mg/kg/min i/v av spädd lösning 1:10 Naloxon 0,05-0,1 mg/kg i/m, 0,01-0,1 mg/kg i/m, i/p, i/v i/p, i/v C. Övervakning under anestesi Lämna aldrig djur under anestesi utan uppsikt! Enligt KIs regler för djurförsök får djuret lämnas först när det kan inta bröstläge och kan gå utan att vingla. Viktigt att övervaka under narkos: kroppstemperatur vätskebalans syresättning ögon 1. Kroppstemperatur Under narkos förlorar djuret förmågan att upprätthålla sin normala kroppstemperatur och värme måste därför tillföras utifrån. Den bästa värmekällan är en automatiskt reglerad värmedyna, kopplad till en rektalprob. Ju mindre ett djur väger, desto större är den relativa kroppsytan och värmeförlusten under narkos. Möss måste värmas från två håll: genom en värmedyna och genom en värmelampa.värmeförlusten minskar också om djuret täcks med sterila dukar el dyligt. En rektaltermometer rekommenderas för övervakning, så att kroppstemperaturen varken sjunker eller stiger för mycket. En variation på högst 1ºC är att eftersträva. För de flesta djur

5 bör kroppstemperaturen hållas mellan 36 och 38 ºC. Vid sövning av nyfödda gnagare krävs en temperaturhöjning av den omedelbara omgivningen till cirka 37 ºC. 2. Vätska Gnagare har ett relativt högt behov av vätska på grund av deras höga ämnesomsättning. Under narkos riskerar djuren att förlora vätska genom avdunstning från andningsvägarna (torra narkosgaser), från sår och från öppnad bröst- eller bukhåla, samt vid blödning. Generellt rekommenderas en vätskeersättning med 7ml/kg/h under narkos, av steril fysiologisk koksaltlösning (0,9 % NaCl) eller Ringer-Lactat-lösning, i/v, i/p eller s/c. 3. Syresättning Med en pulsoximeter kan blodets syresättning kontrolleras under narkos. Vid grav hypoxi (syrebrist) kan man med blotta ögat se att djurets läppar, nos, öron och tassar blir blåfärgade. Alla djur drar fördelar av att inandas syre under narkos. Oavsett narkosmedel (inhalation, injektion) bör syrgas ges via mask. Vissa typer av narkoser (paralyserande ämnen), vissa operationer (ingrepp i bröstkorgen), och vid långa narkoser, krävs det att djuret intuberas och ventileras mekaniskt för att syre- och koldioxidhalten i blodet skall hållas inom normala gränser. 4. Under anestesi är det vanligt att djurets ögon förblir öppna med uttorkning av hornhinnan som följd. Genom att applicera en ögonsalva utan tillsatser skyddas hornhinnan. Som alternativ kan ögonen tejpas igen under narkosen. Om koksalt används för befuktning, måste befuktningen upprepas flera gånger. D. Eftervård För att djuret ska kunna metabolisera de droger som används till anestesi är det essentiellt att djuret hålls varmt till dess att det vaknat helt ur narkosen. Att föredra är uppvakning i en uppvärmd och väl ventilerad miljö. Värmedynor, värmelampor eller specialdesignade "värmeboxar" kan användas, se till att temperaturen inte överstiger 28 ºC i buren. Gnagare ska inte läggas i spånad bur för uppvakning, utan på ett mjukt material som absorberar fukt. Det bästa materialet är så kallad Vetbed, tvättbart syntetiskt fårskinn. Papper eller bomullstyg kan också användas. Om djuret inte dricker eller äter som förväntat efter ingreppet bör veterinären kontaktas för diskussion av behandling med vätska och smärtstillande. E. Smärtlindring Liksom människor så drar djur fördelar av smärtstillande behandling efter invasiva ingrepp. Behandling med analgetika ökar överlevnaden och påskyndar läkningsförlopppet. Eftersträvas bör god smärtbehandling redan under själva ingreppet, till exempel genom att djuret behandlas med ett syntetiskt morfinderivat (opioid) eller ett NSAID (anti-

6 inflammatoriskt) redan innan narkosen inleds. Vid förbehandling med en opioid måste dosen av narkosmedlet minskas. NSAID påverkar inte behovet av narkosmedel. Vid inhalationsanestesi eller injektionsanestesi med till exempel barbiturater kan Temgesic (buprenorfin, opioid) eller Rimadyl (carprofen, NSAID) ges före anestesin påbörjas. Temgesic har full effekt först efter 30 min. Vid injektionsanestesi med Hypnorm/Dormikum behövs inget smärtstillande före narkos eftersom Hypnorm innehåller en opioid. För smärtlindring efter narkos kan däremot både Temgesic och Rimadyl användas. Vid narkos med ketamin + medetomidin bör försiktighet iakttas med Temgesic, som inte bör ges före narkos, utan först när djuret börjar vakna. Vid förväntad svår smärta efter ingrepp kan Temgesic och Rimadyl kombineras. Kontakta veterinärenheten på Komparativ medicin för råd. Som alternativ till Temgesic och Rimadyl kan ett långverkande lokalbedövningsmedel som bupivacain övervägas. Doser Mus Råtta Temgesic (buprenorfin) 0,05-0,1 mg/kg 0,01-0,05 mg/kg s/c, i/v var 8e-12e timma eller 0,1-0,25 mg/kg via munnen var 8e-12e timma Rimadyl (carprofen) 5 mg/kg s/c eller via 5 mg/kg s/c eller via munnen var 24e timma munnen var 24e timma Marcain (bupivacain) 1-2 mg/kg eller 0,4-0,8 ml/kg av en 0,25-procentig lösn.