FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING. BESKRIFNING. Tru. KARTBLADET N?3 K. AD. MOBERG.

Transkript

1 FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING. BESKRIFNING Tru. KARTBLADET N?3 AF K. AD. MOBERG.

2

3 FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING. BESKRIFNING TILL KARTBLADET N 5 3 AF K. AD. MOBERG. HELSINGFORS, FINSKA LITTERATURSÄLLSKAPETS l88l. TRYCKERI,

4

5 Vid utarbetandet af kartbladet N:o 3 öfvergick undersökningen till icke förut geologiskt kartlagde trakter. Be föregående kartbladen N:ris 1 och 2 bestå nämligen till större delen af områden, som redan åren blifvit geologiskt undersökta och kartlagde i skalan 1: Då sedermera skalan för kartverket bestämdes till 1 : hafva äfven dessa förut befintliga kartor, hvarje innefattande blott en socken, i mån af behof nedtransp orter ats till en fyra gånger mindre storlek, öfver de omgifvande kompletterande delarne af bladen äfvensom öfver förut oundersökta områden uppgöras vid fältarbetet kartor i skalan 1:100000, livilka sedan dubbelt förminskas vid färdigritandet af det för tryckning afsedda bladet. Uti undersökningen af den till kartbladet N:o 3 hörande terräng hafva deltagit: såsom kartograf och nivellör ingeniör I. J. Inberg och såsom biträdande geologer, studeranden G. A. Appelberg, ingeniörerne W. Heikel, C. P. Solitander och R. Witting, hvarjemte ingeniör V. L. Åkerblom å bergsstyrelsens laboratorium utfört alla de i beskrifningen intagne analytiska bestämningar. Helsingfors den 13 April Karl Adolf Moberg.

6

7 Kartbladet N:o 3 af Finlands Geologiska Undersökning inne- StSg 8 fattar följande sockendelar: inom Nylands län, Raseborgs östra härad: ostliga delen af Kyrkslätt och största delen af Esbo socken; Helsinge liärad: södra delen af Helsinge och Sibbo socknar samt en ringa del af Borgå socken. Ifrågavarande område, som utgör en fortsättning mot öster af den å kartbladet N:o 2 upptagne terräng, innefattar trakten närmast omkring Helsingfors. I allmänhet sluttar denna ned mot kusten och torde den största absoluta höjden befinna sig i den bergrika nejden vid Nox långträsket i Esbo samt der uppgå till omkr. 300 fot. Ehuru ringa till omfång erbjuder området likväl mycken omvexling, i det att höjder och vidträckta slätter ofta afiösa hvarandra och hvad skärgården särskildt beträffar finnas stundom ganska vackra partier, der lugna klara vikar och sund återspegla grönklädda stränder eller branta tallbevuxna berg. Vegetationen är i allmänhet ganska omvexlande, dock trifves tallen längst ut till hafs, ensam och knotig trotsande stormarne, då deremot granen gerna samlar sig i flockar på fet och fuktig jord samt mera skyddade ställen. Löfträden uppträda deremot dels omvexlande med barrträn, dels förherrskande å de inre skärgårdsholmarne och å fastlandets slätter med bördig och torrare jordmån. Strandalen söker sig gerna ned till vattnet samt uppnår ofta en betydlig höjd och skänker landskapet med sina mörka blad en saftig grönska. Åtskilliga holmar, isynnerhet inom Sibbo skärgård, hvilka tillhöra aflägse hemman på fasta landet, hafva blifvit alldeles kalhuggna, hvarföre äfven en vidsträckt utsigt såväl åt hafs- som landssidan erbjuder sig från dessa.

8 6 Inom en så föga vidsträckt terräng som den, hvilken utgör ämnet för denna beskrifning, skulle man vara böjd att antaga att några betydligare dalar ocli slätter icke kunna förekomma. Detta är emellertid icke händelsen ty inom kartområdet finnes en af de större slätterna uti södra delen af landet. Denna bekant under namn af Helsingeslätten utbreder sig omkring sockenkyrkan af samma namn och intar ifrån Vinikby till Fastböle i vester och öster, samt ifrån Viks ladugård till Hanaböle i söder och norr en sträcka af omkring en qvadratmils yta. En annan af ungefär hälften mindre areal förekommer i sydöstra delen af Esbo emellan Kilo och Grans lägenheter i norr samt Gräsagård och Otnäs i söder. Snedt öfver kartbladets nordvestra hörn löper i samma sträckning som kusten en betydande dalgång från SY till NO. Utgörande en fortsättning af den redan å kartbladet N:o 2 upptagne och genom mellersta delen af Kyrkslätt strykande dal, går han förbi Sundsberg i sistnämnde socken, berör Esbo vikens botten, hvarest han något vidgar sig men sammandrages strax härpå betydligt vid Kjöklaks. I närheten af Esbo kyrka är han åter af något större vidd men bibehåller dock sin långdragna form ända upp till Mårtensby i Helsinge samt derifrån vidare ett stycke utom kartbladets område. Hela den nu beskrifna sträckan utgör i det närmaste tre mil och bildar en naturlig afloppsränna såväl för den ifrån Långträsket till Esbo viken flytande ån som för det i samma vik och förbi Sundsberg i Kyrkslätt strykande mindre vattendraget. Parallelt med nyss omtalade dalgång genomskäres södra delen af Kyrkslätt af flere mindre sådana såsom t. ex. trakten SY om Lång- och Morsvikarne. På gränsen emellan Helsinge och Sibbo uppträder en ganska vacker dalgång sträckande sig i nära N S:lig riktning. Hans längd är omkring en mil och i närheten af Sottungsby delar han sig mot norr i tvenne armar samt öfvergår mot söder i trakten omkring Nordsjö till större sandslätter. Ännu längre mot öster befinna sig till en del inom kartbladet tvenne

9 anmärkningsvärdare floddalar löpande parallelt med hvarandra i NY SO:1ig riktning, nemligen Sibbo ådal och dalgången vid Nevas. Hvardera äro på vissa ställen af ett storartadt utseende, i det att brantstupande berg ofta begränsa och på längre sträckor löpa parallelt med deras sidor. Deu senare utbreder sig dock ett stycke norr om Nevas, vid Boksby till en betydligare lerslätt, som i närheten af Söderkulla förenar de båda dalgångarna. Öfvergå vi ifrån den nu i korthet lemnade beskrifningen af fastlandets dalar och slätter till ett närmare studium af den å kartbladet representerade skärgården, finna vi att densamma naturenligt skiljes i tre partier; det första omfattar de holmar, livilka sträcka sig från Kyrkslätt till Helsingfors och här begränsas af den landtunga, på hvilken staden är anlagd. Det andra partiet omfattar skärgården från Helsingfors till Sibbo, der åter en begränsning bildas af den långt utskjutande udden Skatan; det sista partiet utgöres af den återstående skärgården. Sålunda skärskiljes en vestra, en mellersta och en östra skärgård. Vanligen talas äfven om en yttre och en inre skär, men en dylik gräns kan knappast uppdragas inom de två förstnämnde skärgårdspartierna, hvaremot den östra skärgården mycket skarpt och tydligt i sådant afseende sönderfaller. Här åtskilja nämligen Sibbo eller Fagerö fjärd och Svartbäcks Qärd de talrika Sibbo inre holmarne mecl Mölandet och Granö, Simsalö och Röysö, Söderkulla och Norrkulla landen samt Löparö och Kitö ifrån Ytterskärs holmarne, Krämaröarne, Fagerö, Pörtö och Bodö samt Onasholmarne och Kalfholm De nämnde fjärdarne äro i geologiskt hänseende att betraktas såsom af vatten betäckta dalsänken, hvilkas sträckning och djup angifvas af vattensamlingarnes beskaffenhet och form. Med ledning häraf synes således att en betydlig dalsänkning framgår i nordvestlig riktning inom områdets östra del, utsändande tvenne mindre dalar mot norr, den ena emellan Löparö och Norrkulla afslutande Sibbo vik, den andra emellan Granö och Mölandet samt Nordsjö skatan. Kronbergs fjärden utanför Helsingfors ut- 7

10 8 göres af en kitteldal ganska skarpt begränsad af fästningsholmarne i söder och småningom öfvergående mot norr i en flack sänkning mot Grammelstaden. Dalsänkningen strax vester om Helsingfors emellan staden och Drumsö höjer sig hastigt, i följd hvaraf de inre vattnen äro mycket grunda. Karlöfjärd och deromkring liggande vatten och vikar äro jemväl grunda och uppfylda af stengrund, emedan hafsbottnet här småningom stiger någorlunda jemnt emot kusten. Längst i vester förekommer åter en dalsänkning, hvilken gifver upphof till den långa vik, som under namn af Esbo viken skiljer socknen af samma namn ifrån Kyrkslätt. Holmarna Moisö och Ramsö i Esbo skiljas af ett sund, som stryker i SV NO alldeles parallelt med en utpräglad dalsänkning emellan Ramsö och Bergholm och jemväl parallelt med det segelbara sundet emellan Bergholm och Kopiorna. En fortgående sänkning af bottnet sträcker sig norr om Drumsö begynnande vid Mössenholm och Fölisö samt fortsättande förbi Löfö och Granö till den grunda Hoplaks viken. Denna sänkning har en tydligt nordostlig riktning. Samma strykning tillkommer äfven den dalsänkning som ifrån Kronbergs fjärden går förbi Turholm på Degerö och afslutas i Botby vik. Likaså är Takvedasundet emellan fasta landet och Söderkulla ö i Sibbo, en djup, tydlig, nordostlig dalgång, hvilken helt naturligt kan betraktas såsom fortsatt förbi Sibbo vikens mynning. Och norr om Löparö och Kitö går en annan dalgång, som löpande förbi Spjutsund till Svartbäcks fjärd mycket påminner om sänkningen norr om Drumsö. Djupa sund begränsade af höga stränder förekomma vid fästningens holmar samt söder om Degerö mot Sandhamn och Villinge. Större öppna vatten finner man emellan Villinge och Krämaröarna samt emellan sistnämnde öar jemte Fagerö och Pörtö med Söderskär. Den yttre skärgårdens fjärdar begränsas i stort betraktadt af tvenne sammanhängande östräckor, den ena från Kalfholm i Borgå socken ända till Söderskär öfver Onas och Pörtö, en längd af två mil, den andra ifrån Fa-

11 gerö öfver Krämaröarne tili Estluotan på en längd af närmare en mii. Löparö och Kitö äro uppfylda af dälder med nordostlig hufvudriktning, men genomskäras också af tvenne djupa och smala vikar, som mötande hvarandra i nordsydlig riktning på ett ganska egendomligt sätt åtskilja de begge öarne. Anmärkningsvärd är den vik, som inskär ifrån vester i Pörtö storlandet och begränsad af Lest- och Hamnholmarna bildar en utmärkt hamn för medelstora fartyg. Två egendomliga vikar, båda alldeles likartade, förekomma på Eöysö och Simsalö; de vidga sig ganska betydligt till hundradetals famnar i längd och bredd inåt holmen, men äro i mynningen endast några tiotal alnar breda och någon fot djupa. Några allmänna höjdförhållanden hafva redan i det före- Bergshöjder, gående angifvits. Största absoluta höjden torde såsom redan anmärkts förekomma i norra delen af Esbo, der bergen ofta resa sig ganska brant ur den omgifvande nejden till en höjd af omkr. 300 fot. Afveii trakten emellan Östersundom kyrka och Immersby utgöres af en särdeles bergrik och kuperad trakt, dock kunna bergen icke här mäta sig i höjd med dem å förstnämnde område. Skärgårdens holmar äro i allmänhet låga, likväl finnas några bland dem, som härifrån göra anmärkningsvärda undantag. Stor Pentala och Karlö beherrska trakten vida omkring och vid Esbo viks mynning uppstiger å fasta landet ett ansenligt berg, hvilket också användts såsom stationsort för optisk telegraf. Ett för samma ändamål begagnadt ganska högt berg förekommer på Drumsö, der höjderna närmast sjön både i öns östra och vestra del äro ganska betydliga. Bergen på fästningsholmarna, Båklandet och Kungsholmen resa sig ansenligt och likaså gneisgranitbergen på Degerö och vid Jollas samt på Villinge. Stora Bergholm i Östersundom utgöres nästan uteslutande af ett enda högt berg med vidsträckt utsigt och på Norrkulla landet förekomma ett par lika beskaffade, likasom på Löparö tvenne höjder, hvilka låta en skåda några mil bort öfver holmarna till 9

12 10 Helsingfors. Bergen på Onasholm äro ansenliga, men jemnhöga utan att beherska hvarandra och detsamma är fallet på Bodö och Pörtö. Någon stryknings riktning hos höjderna gemensamt öfver hela kartbladet förekommer icke men väl å skilda partier af detsamma, Sålunda är en SY NO:lig längddirektion starkt utpräglad hos bergen invid förut omtalade dalgång från Esbo viken upp emot Mårtensby och äfvenså längs södra kusten af Kyrkslätt, derifrån denna riktning vidare sträcker sig öfver de angränsande öarne i Esbo. På sina ställen kan åter en N S:lig riktning såsom vid trakten från Yinikby förbi Malmgård ned till Tali och från Hanaböle öfver Henriksdal ned till Brändö spåras. Inom Sibbo gör sig åter en mera i NY SO gående riktning gällande utom å Löparö och Kitö, hvarest den förstnämnde uppträder. I allmänhet äro dessa strykningsriktningar parallela med de betydligare dalgångarne, ett förhållande som är ganska naturligt, då just de senares uppkomst betingas af de förra. För öfrigt gäller här om bergens yttre former detsamma som i föregående beskrifningar blifvit framstäldt. Graniten och gneisgraniten utmärka sig genom sina vilda, sönderstyckade och branta, i allmänhet storartade former, under det att de öfriga bergarterna uppträda i mindre, mjukt afrundade eller långsträckta massor. Några anmärkningsvärdare bergshöjder må här till slut uppräknas. Ett större berg strax öster om Noks Långträsk i Esbo (305 f.), Kasberget å Bemböle mark (240 f.), det förut omnämnda telegraf berget vid Esbo vikens mynning (144 f.), Kronberget i Degerölandet (115 f.), berget SV från Storms i Kyrkslätt (122 f.), det vidsträckta berget norr om Viks ladugård i Helsinge (149 f.), högsta punkten af Skanslandet (84 f.) och samma punkt på Norrkulla landet (116 f.). Vochsjöa? Kartbladets ringa omfång af fast land gör att å detsamma te g några större vattendrag i sin helhet icke kunna förekomma. De anmärkningsvärdare finnas upptagne derföre endast i sitt nedersta lopp och endast inom Esbo äro de stundom följbara i sin hela utsträckning. Ett bland de längsta och vattenrikaste af dessa

13 inom sistnämnde socken utgöres af Gumböle ån, som leder sitt ursprung från Vichtis och i SO:lig riktning nedrinner till Noks träsket och derifrån i sydlig direktion genom Nupurböle- och Forsbacka träsken till Qvarnträsk. Härifrån fortsätter hon mot öster förbi Gumböle gård, bildande flerstädes ett mindre fall, vid hvilket en qvarn är belägen samt uttömmer sig i nordöstra hörnet af Esbo viken sedan hon förut invid Esbo gård förenat sig med den från Loojärvi kommande Esbö ån. Alldeles nära intill mynningen af nyssbeskrifna vattendrag utfaller äfven den å, som vanligast benämnd Bemböle ån genomflyter mellersta delen af Esbo. Ledande sitt ursprung från Långträsket stryker hon nästan snörrätt mot SY ned till hafvet följande den redan förut omnämnda tre mils långa dalsänkningen. Ett litet stycke öster om kyrkan upptar hon från högra siclan Korsbacka ån, som i N S:lig riktning förenar Luuk- och Bodom träsken och vester om Bemböle by bildar tvenne vattenfall, hvilka drifva flerstädes anlagde qvarnar. Ifrågavarande åar äfvensom de i Sibbo förekommande borde tlock egentligen benämnas bäckar i anseende till sin ringa längd och fattigdom på vatten, hvaruti de vida öfverträffas af den genom Helsinge flytande Vanda å, hvars blott nedersta lopp faller inom kartbladet. Egande sina källor uti Hausjärvi är dess omkr. sju mil långa lopp hufvudsakligast N S:ligt. Några större eller mindre afvikningar från denna riktning förekomma dock, hvilket äfven synes på den å kartbladet upptagna delen. Redan invid numera ödelemnade Vanda masugn i närheten afmårtensby gör ån en ganska tvär vändning mot öster för att snart härpå återtaga sin ursprungliga riktning, men denna bibehålies ej länge, ty strax öster om Sillböle vänder hon sig åter mot öster och framflyter mot detta håll till Nackböle. Invid nyssnämnde masugn bildar hon ett betydande vattenfall, men nedkommen på slätten framgår hon lugnt och stilla tills dess hon just vid utloppet i hafvet nedstörtar utför en 20 fot hög klippa gifvande upphof åt den s. k. Gammelstadsforsen. Ifrån Nackböle återtar Vanda å sitt i det närmaste N S:liga lopp och förenar sig ett stycke 11

14 12 norr om Domarby med ett betydligt tillflöde Keravanjoki, som upprinner äfven inom Hausjärvi socken och flyter alldeles parallelt med hufvudfloden samt bildar vid Dickursby ett mindre vattenfall. Yanda ås djup är stundom ganska betydligt, ända till 20 fot, och dess stränder ofta 8 å 10 fot höga; dess bredd tyckes i medeltal variera emellan 50 och 60 fot. På samma sätt som fallet är med Yanda å, upptager kartbladet endast en ringa del af Sibbo å, som upprinner inom Borgnäs kapell och i NV SO:1ig riktning uttömmer sig i hafvet. Parallelt med denne framflyter Nevas bäck, som har sina källor ett stycke norr om kartbladets öfre gräns. Ännu kunna för fullständighetens skull omnämnas: den bäck, som upprinner något öster om Hanaböle och i N S:ligt lopp passerar Såttungs- och Gumböle byar samt derefter i NV SO:lig riktning söker sig ned till hafvet invid Östersundom kyrka. En annan ännu mindre utfaller i viken nordost om Björnö och utmärker sig genom sitt i följd af markens ojemnhet mycket slingrande lopp. Med undantag af Vanda och dess biflod Keravanjoki samt möjligen äfven Sibbo å, torde alla de öfriga åarne under torra somrar utgöra endast betydligare diken, som med lätthet flerstädes kunna öfvervadas. De största och anmärkningsvärdaste träsken förekomma der terrängen är mycket kuperad. Det är derföre de talrikastuppträda inom norra delen af Esbo, der de ligga inträngda i dalsänkningarna och begränsas af höga, nästan lodräta bergväggar, såsom Noks-, Vällskog-, Uriajärvi, Väärä- och Ruohijärvi träsken. Till samma kategori höra äfven de inom kartbladet till en del fallande träsken Isojärvi och Hvitträsk inom Kyrkslätt socken. Det stora Bodomträsket, Grundträsk och Långträsk ega deremot långsluttande stränder och äro icke heller af betydligare djup, då deremot de förstnämnde till största delen utmärka sig härigenom. Å den öfriga delen af kartbladet förekomma visserligen en hel hop insjöar, men alla dessa äro af mycket ringa omfång, ehuru ofta af ansenligt djup. Sålunda ligga inom den undersökta delen af Sibbo icke mindre än femton sådana

15 små gölar. I skärgården finnes å Stor Pentala i Esbo ett träsk temmeligen öppet och fritt från vassa och ett annat dylikt på Fagerö i Sibbo. Söderkulla landet äger en liten insjö af någorlunda likformigt djup om 9 fot och på Löparö är ett träsk framalstradt genom en anlagd dam i afsigt att verkställa en uttappning, som dock icke blifvit slutförd. Af de nu omnämnde insjöarne befinner sig Noks träsket 89 fot, Vällskog träsket 177 fot, Uriajärvi 198 fot, Lukträsk 197 fot, Siikajärvi 182 fot, Sågträsk 145 fot, Bodomträsk 84 fot, Långträsk 76 fot, Isojärvi 43 fot och Hvitträsk 55 fot öfver hafvet. Hela skärgårdens allmänna formation gifver på mångfaldigt sätt tillkänna landets fortgående höjning. Betydliga rullstens- ' MdriUB hopar och fält, sådana de endast kunna bildas vid ett stort och öppet liaf, anträffas numera högt öfver vattenytan eller långt in i skärgården, lemningar af liafsväxter och snäckor finnas inbäddade såsom exempelvis på Tallholm i Esbo långt från hafsbandet i egendomliga lager, sådana de numera uppkastas blott af hafsböljorna. Långgrunda vikar uppstiga och bilda i början vassbevuxna, halfsumpiga ställen, hvilka, då landet än mer höjer sig, blifva bördiga ängar och holmar, som af grunda sund skiljas från fasta landet, eller småningom öfvergå i halföar. Höjningen försiggår väl långsamt, men redan på äldre kartor varseblifvas dock åtskilliga ställen med helt annan kontur än hvad för närvarande är fallet. Så har Ramsölandet i Esbo ursprungligen bestått af tvenne skilda partier, af hvilka det ena bär namnet Bergholm, men som numera äro förenade medels en lång och lågländt landremsa. Degerö har, såsom namnet redan tillkännagifver, förr omflutits af vatten men står nu genom ett någorlunda bredt näs i förening med fasta landet och liknande är förhållandet med den udde, som ifrån Spjutsund i Sibbo skjuter ut mot Kitö och Löparö. Likaså hafva Husö och Fölisö vester om Helsingfors förut afskilts af grunda sund, som numera öfvergått i låga, breda landremsor. Yid nordvestra stranden af Esbo viken eller från Sundsberg upp emot Bobäck försiggår en stark tillandning och ett 13

16 Odlad mark 14 dylikt förhållande eger rum både uti viken nordvest om Svinö, i viken vid Finno gård och på vestra stranden af Bredvik. Å dessa tre ställen, som befinna sig inom Esbo, bestå tillsvämningarna af en mycket lös lera uppblandad med sand samt lemningar af vattenväxter, förnämligast rester af vassa, En sådan uppgrundning äger äfven inom Helsinge socken flerstädes rum såsom i den förut omnämnde Hoplaks viken och den söder om Nordsjö befintliga bugten. Gyttjefulla och med tät vassa bevuxna stränder anträffas ytterligare inom Sibbo socken vid Borgarstrandsviken, å ett vidsträckt område i närheten af Östersundom kyrka och Björkudden samt i den långa och smala vik, som från hafvet uppskjuter emot mynningen af Sibbo å. Alla dessa nu uppräknade ställen äro å kartbladet närmare betecknade medels skuggning af strandkonturerna, Men äfven vid olika vattenstånd förändra sig dessa icke oväsendtligt isynnerhet invid mycket grunda fjärdar och vikar. Af sådana må nämnas det grunda sundet emellan Svinö och Ramsö i Esbo äfvensom vattnen NY om Drumsö samt viken norr om Granö och Löfö jemte Hoplaksvik i Helsinge. Yidare viken ifrån Sörnäs mot Gammelstaden, vikarne norr om Degerö samt Botby vik, vattnen invid och omkring Skataudd. Mycket grunda äro äfven vattnen vester och norr om Bjönsö, sunden emellan Granö och Mölandet samt de små holmarna strax öster derom. Samma egenskap tillkomma sunden mellan Simsalö och Röysö samt isynnerhet mellan Söder- och Norrkulla landen. Emellan Löparö och Kitö på ena samt fasta landet på andra sidan har sundet föga djup och vid Löparös sydvestra udde finnas små vikar, som hålla på att helt och hållet försvinna, I yttre skärgården förekomma sund af ringa djup emellan Limholm, Risholm och Långörn af Onaslanden samt emellan Bodö och Pörtöm hvarutom dylika stenuppfylda vatten befinna sig söder om och sydost från sistnämnde öar samt invid Krämaröarne. Det är tydligt att uti en så befolkad trakt som den ifrågavarande den odlingsbara jorden öfverallt blifvit upparbetad och att denna odling sträckt sig äfven till mindre gifvande jordmåner

17 såsom krossgrus, mosand och torffält. De öfverallt spridda större lägenheterna hafva icke skytt några omkostnader då det varit fråga om att ytterligare öka de odlade egornas omfång. Dock synes härvidlag ängsskötseln blifvit mera omhuldad, hvilket äfven torde äga sin orsak uti jordmånens mindre lämplighet för åkerbruk. Den öfver området ganska utbredda leran är nämligen mycket sandhaltig och utgöres icke af den för sädesslag kraftiga styfva leran, som egentligen är egnad för detta växtslag. Dessutom torde det nära granskapet af en större stad betydligt inverka på landtbruksskötseln, i det att produkter ifrån ladugården kunna i så fall räkna på en större konsumtion, än de ifrån sädesfälten hemtade. Ängskötseln är till följe af dessa omständigheter ganska högt drifven uti denna trakt isynnerhet genom de många här förekommande större possessionerna, hvarest en rationel och vinstgifvande omvårdnad af ängarne blifvit införd, en gren af landtbruket,, om hvilken allmogen i allmänhet icke beflitar sig. En omständighet som icke med tystnad bör förbigås är den härstädes förekommande trädgårdsskötseln. Den nyländska befolkningen utmärker sig häruti framför landets öfriga innevånare och knappast torde någon så obetydlig lägenhet finnas der icke ett par äppelträn och några bärbuskar utgöra ett nödvändigt, tillägg till gårdens prydnad och trefnad. Dock återstår ännu mycket i detta hänseende att göras, hvarigenom sinnet för en större odling af fruktträn och blomväxter skulle allmännare väckas. Krossgruset utgör den för skogsväxt tjenligaste jordmån, Af dess ganska vidsträckta utbredning öfver kartbladet skulle man förmoda att trakten vore ganska rik på skog, dock är detta icke fallet, emedan den uppodlade marken inkräktat på skogarnes område. Dessutom torde lättheten i kommunikationer och i följd deraf större åtgång samt möjligen äfven utförsel hafva bidragit till den klena skogsväxt som är rådande. Endast i norra delarne af Esbo finnes väl ännu något timmerskog, men för öfrigt sträcker sig tillgången från skogen icke utöfver det dagliga behofvet, Den för några år sedan öfver allt i landet, herrskande 15 sto s-

18 16 lifliga spekulationen i skogsaffärer gjorde helt säkert en ända på inom trakten befintliga besparingar från förra tider, industri. Den rikliga tillgången på rinnande vatten öfver allt inom landet gör att vattenqvarnar finnas nästan uti h värj e kommun. Dylika inrättningar förekomma derföre talrikt spridda öfver kartområdet, dock är deras produktion icke afsedd för andra än den närmaste trakten. Utom dessa äro äfven de af vattenkraft drifna sågarne icke sällsynta och der sådan drifkraft saknas har densamma ersatts af ånga såsom t. ex. vid Bastvik i Esbo och vid Sandviken invid Helsingfors. Uti Mårtensby är Yanda masugn belägen, hvars verksamhet dock upphörde redan år 1860, då sista blåsningen verkstäldes och i närheten af Dickursby jernvägsstation är vid det förut omnämnda Keravanjokis vattenfall ett oljeslageri uppfördt, hvarförutom å flere ställen tegelslagerier förekomma, af hvilka det å Stensvik i Esbo anlagda är det betydligaste. De inom hufvudstaden befintliga industriella inrättningarna torde icke här behöfva uppräknas, ayrmaimer. Ehuru liggande utom gränsen för det område der sjömalmerna vanligast förekomma hafva sådana likväl enligt uppgift på ett betydligt djup, eller från 5 till 11 famnar, för en längre tid sedan anträffats i yttre skärgården omkring Helsingfors. Under rekognosceringen äro sådana icke funna, ehuru bland Bergsstyrelsens samlingar finnas prof på ifrågavarande malm uti större skifvor eller s. k. skraggmalm upphemtad från Gammelstads fjärden. Fyndorterna för myrmalm äro äfven mycket få, i det att å Skattmansby lägenhet i Helsinge ett lager af dylik malm anträffades af ringa betydenhet och utsträckning, samt ett ännu mindre vid Boksby i Sibbo.

19 17 Berggrundens beskaffenhet. De här förekommande bergarterna erbjuda icke någon särdeles omvexling. Graniten med sina varieteter intager onekligen det största området, hvarefter gneis och gneisgranit följa, under det att öfriga bergarter endast underordnadt uppträda, inbäddade i de förra antingen såsom gångar eller stockar eller också i mer eller mindre mäktiga lager. Emedan bergytan i allmänhet är mera blottad i skärgården och de olika lagringsförhållandena således bättre kunnat iakttagas, liafva äfven derifrån de flesta uppgifter i detta hänseende insamlats. På fasta landet deremot betäcka de lösa bildningarna ofta på betydliga sträckor den underliggande bergsskorpan och försvåra derföre i betydlig mån en närmare undersökning af densamma. Uti hela södra delen af Kyrkslätt uppträder glimmergneisen "g 1 strykande i ONO VSV:lig riktning. Detta breda gneisbälte sammandrager sig betydligt på andra sidan 0111 Esbo viken och fortsätter här i samma riktning snedt öfver mellersta delen af Esbo socken ända in i Helsinge, hvarest det i närheten af Mårtensby och Sillböle upphör. På nämnde sträcka är gneisen dock icke alltid fri från hornblende, tvertom förekommer detta mineral ganska ymnigt i bergarten, som härigenom öfvergår i hornblendegneis, såsom fallet är i trakten emellan Esbo gård och kyrkan samt vester om Kilo gård. Å fasta landet förekommer ännu ett större gneisområde i trakten emellan Mellungsby och Nordsjö i Helsinge, men för öfrigt uppträder bergarten icke i någon nämnvärd mängd om icke i närheten af Boksby och Nevas i Sibbo. Uti skärgården utbreder sig gneisregionen öfver följande lokaler: alla inom Kyrkslätt socken förekommande holmar och klippor; Esbo ytterskär ifrån Lerskär och Örskär öfver Kitö och Löföarne, norra delen af Degerö samt Yådö, holmarne öster om Degerö förbi Nordsjöskatan emot Mölandet samt holmarne derinvid; ifrån Estluotan öfver Krämaröarna mot Fagerö fjärd, innefattande Torra och Svarta Hästen, dessa tre sist- 2

20 18 nämnde ställen i oafbrutet sammanhang samt mycket hornblenderika; vidare på Mjölö och åtskilliga holmar i Sibbo fjärd, på Löparö, Söderskärs holmar och klippor samt holmarne syd och sydost om Onas samt å Pörtö. Emedan gneisen å nu uppräknade ställen betydligt varierar både i struktur och sammansättning samt yttre former, torde en närmare beskrifning af dessa egenskaper särskildt för hvarje område, nemligen den betydliga gneiszonen i Kyrkslätt och Esbo, den i sydöstra delen af Helsinge och den uti skärgården blifva af nöden. Hvad den inom de förstnämnde socknarna uppträdande gneisen beträflar, är det isynnerhet inom Esbo socken som den röda varieteten, beroende af fältspatens färg, oftast förekommer och det inom den norra delen af gneisbältet. Mera söderut begynner han genomstrykas af gråa gneislager, tills han närmare granitgebitet på sina ställen öfvergår helt och hållet till den gråa färgvarieteten. Granska ofta förekommer i lagervexling med den röda en hornblendehaltig i så stor mängd att svårighet uppstår vid bestämmandet af bergarten. Synnerligast är detta fallet i trakten omkring G-allträsk samt söder om Esbo gård och Kjöklaks by. Yid Morby och Löfkulla der åter glimmern blir rikligare antager gneisen ett bancllikt utseende genom lika breda lager af hornblende- och glimmergneis. Ett stycke förbi Bemböle försvinner hornblendet och bergarten öfvergår till ren glimmergneis med blott några mindre lager af den hornblendehaltiga. Trakten emellan Grans ocb Dahlvik utgöres af en omvexlande grå och röd glimmergneis med redan förutnämnd strykning i ONO YSY och genomsättes ofta af pegmatitgångar, hvilka löpa i gneisens strykningsriktning. Gneisens struktur är å det ifrågavarande området icke finskiffrig, tvertom visar han sig ganska grofflasrig vid Tavastby och Mårtensby. Något afvikande från den ofvan uppgifna allmänna strykningsriktningen äro följande iakttagne direktioner, nämligen i närheten af Träskby N 68 Y, norr om Esbo gård N 50 O, i SO från Sperringsby N 80 O, söder om Gumböle N 20 O, norr om Löfkulla N 45 O och norr om Mäkkylä N 30 O. En synnerlig vre-

21 sighet i släkterna observerades på större sträckor, föranledd af några i sig sjelf obetydliga dioritstockar, såsom t. ex. söder om Lillträsk samt i närheten af Peta. Stupningen, som öfverhufvudtaget är svår bestämbar, har på de ställen der den kunnat mätas visat sig mycket brant, ofta nog lodrät. Sålunda är densamma i SO från Sperringsby 75 mot norr och norr om Mäkkylä 40 mot söder räknadt från horizontalplanet. Gneisen i närheten af Nordsjö och vid Borgarstranden är deremot af mycket vacker finskiffrig struktur, vanligast grå till färgen och stryker äfven i förstnämnde allmänna riktning. Vid sistnämnde fyndort är stupningen äfven mycket brant varierande emellan 60 och 70 mot nordvest, men oftast lodrät. Såsom redan nämndes är den i skärgården förekommande gneisen äfven hornblendehaltig och detta ganska allmänt, men ren typisk glimmergneis anträffas också på en stor mängd holmar af stundom grof, stundom så fin kristallinisk textur att den kunde kallas eurit. Sällan reser sig bergarten i högre och branta klippor, vanligtvis förekommer hon i lägre holmar och skär samt i långt utdragne eller långsamt sluttande former. Gneisen ligger öfverhufvudtaget i någorlunda jemna skikt med ostlig strykning och i allmänhet brant, dels nordlig dels sydlig stupning. Denna är naturligtvis icke likformig öfver en viss trakt, tvärtom varierar den inom ganska korta sträckor, men denna variation är dock underordnad och man kan derföre uppställa såsom regel att stupningen å ett visst område följer ett bestämdt väderstreck, då den deremot på en annan terräng går i ett annat. På Kytö, Örskär och Lökhäll stupar gneisen mot sydost, men strax norr om fjärden på Köparen och Röfvaren, Knapperskär och Löföarne åt motsatt håll. I östra skärgården är förhållandet alldeles tvärtom, ty här stupar gneisen utanför Yillinge, på Estluotan och Krämaröarne i nordlig riktning, då den på Degerö, Yadö och Mölandet samt Kopholmarne stupar i syd. Huru varierande densamma dock är, inom ett mindre område kan inhemtas å Kytö, der den närmast ett litet syenit massiv vid holmens södra strand utgör 50 mot S och 19

22 20 sedan i riktning åt norr inom en distans af några hundra famnar är 72, 78, 80 och slutligen 85 ifrån horizontalplanet. Stupningen blir sålunda allt brantare inom en kort sträcka på detta ställe, dock hör ett sådant förhållande till undantagen, tvärtom är stupningen i allmänhet ganska jenni och ej så varierande. På Örskär är gneisen på ett par ställen vid stranden stängligt utbildad och dessa partier skarpt begränsade, hvarigenom bergarten får ett högst egendomligt utseende. (Fig. 1.) I östra skärgården är gneisen ofta uppblandad med hornblende eller bemängd med granater. På Andersholmen emellan Pörtö och Onas förekommer en finkornig qvartsrik gneis eller eurit med ytterst fina glimmerblad och små granater afiagrad i tjocka skikt med transversal skiffring. Bergsingeniör C. P. Solitander, som undersökt ifrågavarande holme säger härom följande: På tvenne skiktytor belägna några fot ifrån livarandra finnas tydliga märken efter böljslag. Dessa märken kunna dock ej vara orsakade af hafsvågornas svall mot den fasta klippan, ty ifrån sådana skilja de sig vida. Nutida strandsvall mot klippor bilda ojemna större och mindre urholkningar, som till läget rätta sig efter den förutvarande klippgrundens form och skilja sig alldeles från de krusor, som vågorna åstadkomma i en sandstrand. Den som en gång sett sådana märken i naturen kan icke misstaga sig. Ju finare sanden är desto skarpare blifva böljslagsmärkena och ju grundare vattnet är desto tätare utfalla de. Inom yngre arcliaeiska formationer, hos qvartsiter och skiffrar, hafva böljslag förut observerats, men icke hos bergarter med så tydlig gneisstruktur och sammansättning som den på Andersholmen. De ytor, hvilka så tydligt tala för bergartens metamorfiska natur och för de omtalta krusorna finnas nära öns sydvestra udde. Refflorna ligga åter på ganska jemna plana ytor, som stupa 4 mot söder och äro på den ena ytan omkring 4 och på den andra omkring 6 tum breda". (Fig. 2.) På de jemnt slipade och af hafvet rensköljda hällarne erbjudas rikliga tillfällen till studium af kontaktförhållanden emellan olika bergarter. Sådana hafva äfven vid rekognosceringen

23 blifvit gjorda och erbjuda genom sin mångfald ett stort intresse. Än är det en gneis med finkornig textur som härigenom skarpt skiljer sig från graniten och i vågiga, mycket omkastade och vridna skikter ligger inbäddad i den senare bergarten, (Fig. 3.) än äro dessa skikter alldeles jemnlöpande med kontaktytan och upprättstående mot denna, (Figg. 4 & 5.) Variation i strykningen förekommer isynnerhet då graniten utgör hufvudmassan och gneisen uppträder såsom mellanliggande partier af någon eller några tiotal famnars mäktighet. På andra ställen der euritgneisen är herrskande och. graniten uppträder underordnadt, har gneisen till sin hufvudriktning icke blifvit störd, men inbäddade partier deraf blifvit böjda och omkastade. Ett exempel liärå förekommer å Sandö vid Sibbo vik. (Fig 6.) Å Långholmen invid Karlö observerades äfven sådana brottstycken afhornblendegneis af dels njur-, dels päron-, dels linsformig gestalt innehållande pegmatit- och fältspatsurskiljningar inbäddade uti glimmergneis. (Fig. 7.) På samma holme observerades uti hornblendegneis en tydlig förkastning, hvilken finnes aftecknad i Fig. 8. Flerstädes äro gneisens både strykning och stupning antecknade, dock må endast följande anföras: Örskär, Esbo socken, strykning N V, stupning 40 SO; Röfvaren, strykning N 50 O, stupning lodrätt; Kaparen N 65 O, stupning 23 NV; Stor Löfö, Helsinge socken, strykning N 85 O, stupning 25 NV; Högholmen, strykning N 35 V och stupning 75 NO; Skyttenskär, Sibbo socken, strykning N O, stupning 86 SO; Korpholmarne strykning N 69 O, stupning mot SO; Katriliolm, strykning N 75 O, stupning 85 SO. Ifrån Karu by i Kyrkslätt har prof å nu beskrifna glimmergneis blifvit taget och befunnits innehålla Kiselsyra 64,20 proc. Endast uti skärgården liar den röda gneisen blifvit obser- Röd gneis. verad uti någon betydligare mängd, dock mycket underordnad och icke af sådan utbredning som den gråa, med hvars strykning och stupning han öfverensstämmer. Sålunda anträffas han å den obetydliga Halsholmen invid Herrö i Esbo, der hufvud- 21

24 22 bergarten utgöres af grof, massiv granit deri ett lager af några tiotal qvadratfamnars bredd af gneis förekommer i en fot till en tum mäktiga, dels röda dels ljusgråa skikt strykande i N 75 0:1ig riktning och stupande i 86 NV. På Stenskär 0 anträffas både röd och grå gneis med N 65 V strykning och i lodrät ställning. På Torr Löfö mellanlagras den röda gneisen af jemnbreda lager af mörk hornblendegneis, båda bergarterna följande samma strykning, nämligen N 55 O och stupning 87 NV. I skärgårdens östra del förefinnes röd gneis på några af holmarne vid Skyttenskär der densamma på Indersholmen stryker i N O med 86 stupning mot SO. Från denna allmänna strykningsriktning skiljer sig den å en holme i närheten observerade, som går från N 20 O till N 20 V med än vestlig än ostlig stupning. På Korpholm anträffas jemväl något röd gneis stupande mot söder och på ett par af Sibbo skärgårds inre holmar finnes samma bergart, ehuru mycket underordnad. Till ofvannämnde data rörande den röda gneisens strykning och stupning kunna ännu följande anföras. I Esbo Öster Löfö strykning N 85 O, stupning 73 NV; Knapperskär, strykning N 75 O, stupning 68 NV; inom Helsinge Stora Enskärsholmen, strykning N 60 V, stupning 72 SV; Torr Mjölö, strykning N 70 O; inom Sibbo, Bjönsö strykning N 77 O. Hornblendegneisen uppträder af större omfång än röd gneis och på några ställen jemväl i större utsträckning än glimmergneis. På ömse sidor om landsvägen från Fins till Grans gästgifverier, ett afstånd af omkring half annan mil finnes hornblendegneisen ymnigast representerad i Esbo. Den antager hälen mycket finskiffrig struktur, hvarvid äfven fältspaten till stor del försvinner, så att bergarten blir smått skifferartad, hvilket isynnerhet är fallet i en större klack strax söder om Klappträsk. För öfrigt består den dels af grå ortoklas jemte något hvit olikoklas, grå nästan hvit qvarts och mörkt hornblende, dels af hvit ortoklas, hvit qvarts och svart hornblende. En hvit plagioklas, stundom med dragning åt gult är ej alldeles sällsynt, isynnerhet hos den varietet, som förekommer öster om Bemböle. I den

25 åter som uppträder vid Kjöklaks och sträcker sig förbi Åminne ned till kusten ersättes hornblendet ofta nästan helt och hållet af svart glimmer. Den å ifrågavarande område allmänna strykningsriktningen är densamma som hos de öfriga gneisformationerna, nämligen YSV ONO och med stupning mot söder. I mycket ringa mängd anträffas hornblendegneisen på ännu tvenne ställen af fasta landet, nämligen norr om Nordsjö i Helsinge, der den inbäddad i lager uti glimmergneisen äger en grå färg af i densamma ingående hvit ortoklas samt öster om Nevas vid kusten förekommande kalkbrott, der fältspaten utgöres af oligoklas och små korn af arsenikkis finnas insprängda i bergarten. Den inom skärgården observerade hornblendegneisen är dels grofkornig med svart hornblende, dels finkornig med strålstenslikt hornblende af grön färg och fint fördeladt. På flere holmar både i östra och vestra skärgården anträffas hornblendegneis i mörka skikt uti och invid vanlig gneis eller i grofkornig granit och genomsatt af pegmatit. Stundom öfvergår bergarten helt och hållet till hornblendesten, som med sin svarta färg bjert afsticker mot den omgifvande bergmassan. Detta är fallet på Estluotan och några af Krämaröarne samt Torra Hästen och åtskilliga små holmar i närheten af Granö och Mölandet i Östersundom. Denna hornblendesten, som likasom gneisen äger en viss strykning torde böra hänföras till de skiktade eller metamorfiska bergarterna och synes stå i samma förhållande till hornblendegneisen, som en egendomlig massformig hornblendesten, hvars uppträdande å Öster Tokan längre fram skall omtalas, tyckes stå till syeniten. På Handskholm och Trutlandet förekommer hornblendegneis, på förra stället strykande i N S, på det senare i N Y. Stupningen är, såsom redan vid beskrifningen om gneisens förekomstsätt anmärkts, på södra holmarne 80 h 70 N, på de rakt norrut liggande såsom exempelvis på nordliga delen af Degerö 68 S. I vestra skärgården anträffas hornblendegneis på Stor och Torr Aisarn och på Stor 23

26 24 Pentala, der stupningen är 78 N, vidare på Bergholm, Granö, Ryssholm, StorBodö och Torr Löfö, alla i Esbo socken, men öfverallt här i den ringa utsträckning att den ej kunnat å kartan utsättas. Likasom typisk gneis äger hornblendegneisen, ehuru mindre ofta, mycket vridna och omkastade skikter. Utom redan anförda ställen kunna ännu några få tilläggas, der bergartens strykning och stupning blifvit antecknad. Inom Helsinge, klippor utanför Villinge strykning N O, stupning 70 NV; Estluotan strykning N 70 V, stupning NO; inom Sibbo en del af Krämaröarne såsom Tallholm, Fårholm, strykningen N 75 O, O V, stupning 68 N. Hornblendegneisen från Myntböle i Esbo har befunnits innehålla Kiselsyra 50,20 proc. oranatgneis. Likasom den röda gneisen har grmatgneisen endast inom skärgården blifvit observerad och då ganska väl representerad inom fyra eller fem olika trakter. I stor utsträckning förekommer den på Löparö, der bergarten består af grofflasrig gneis, ställvis mycket regelbundet, ehuru något glest besprängd med några linier stora granater af outvecklad kristallform. Släkterna hos denna bergart äro sällan raka utan vanligtvis något vågiga. En dylik granatgneis anträffas i mindre mängd också på Svedjeholm, Majholm, Norrkulla och Röysö i Sibbo inre skär. A Rönnskär i Helsinge finner man jemväl en likartad granatgneis i vresiga skikt strykande i N 60 O och stupande 76 mot SO. På Mjölö der almandiner i stor mängd finnas inbäddade i bergarten är densamma icke så karakteristisk. Granatgneisen på Söderskär vid hafsbandet är ganska egendomlig, ty granaterna äro likformigt insprängda, skikterna jemnt vågiga och fältspaten har en något i blått stötande färg, hvarigenom bergarten erhåller ett vackert utseende. Den allmänna strykningen är vid Söderskär N O, ehuru den på några ställen antager en afvikande riktning såsom t. ex. på Inre Kittelskärs holmarne der hon går i N 77 V. Granaterna blifva ända till tums stora och bergarten på sina ställen otydligt skiktad närmande sig gneisgranit samt påminner starkt om den granatgneis eller granulit,

27 som i stor utsträckning förekommer vid Ivalojoki i Lappmarken. Några ytterligare anteckningar rörande bergartens strykning må ännu anföras: inom Sibbo, Svedjeholm strykning N 70 O, O V; Löparö strykning N O, Söderskär, Barkeholm strykning N O, Långholm N 85 O, Jussinkaari N 72 O (vresig). De båda mineralierna svafvel- och magnetkis utgöra äfven här de hufvudsakligaste fremmande inblandningarna. De upp- g a r träda isynnerhet vid öfvergångar emellan hornblende- och glimmergneis, dock icke i sådan mängd att de skulle kunna tillgodogöras för tekniska behof. I icke så ringa mängd, ehuru icke uppgående i dagen, torde magnetkis förefinnas något öster om Esbo kyrka, hvarest ganska starka kompassdrag förmärktes och der en nedanför befintlig källa var särdeles jernhaltig. I ännu större mängd påträffades svafvel- och magnetkis i ett smalt omkring 3 fots mäktigt bälte strykande i Y O åt NO.från Kalvik, hvarest bergarten i följd häraf på sina ställen var alldeles förvittrad. Starkt kompassdrag förekom härstädes, ty redan på tre fots afstånd från marken åverkades magnetnålen. Äfven grön chlorit har anträffats insprängd i gneisen på norra sluttningen af Kasberget söder om Bemböle by i Esbo. Flere af skärgårdens, isynnerhet mindre holmar, bestå icke af någon enkel bergart; de utgöras nämligen af en blandning af gneis och granit i så tätt vexlande form och i så ringa utsträckning för den ena eller andra af dessa bergarter, att de snart sagdt. i hvilken skala som helst icke skulle kunna kartläggas hvar för sig. Tillsammans upptaga de dock betydliga arealvidder och skulle såsom en blandningsbergart väl kunna angifvas, men då en sådan specification icke torde vara fördelaktig för en så liten skala, som den hvilken nu begagnas för det geologiska kartverket, må endast i korthet här omnämnas denna bergarts förekomst och sättet för dess uppträdande. Yanligast förekommer på en kort sträcka om några fot eller några famnar en fullt massformig och strax derpå ofta utan skarp öfvergång otydliga skikt med mer eller mindre tydlig skiff- 25 itftlandnin-

28 26 ring, men hvilkas strykning sällan kan med bestämdhet uppgifvas, emedan hon är mycket vexlande, omkastad och otydlig. Ett sådant förhållande eger rum på Långholmen vid Karlö i Sibbo. (Fig. 9.) En annan gång uppträder den massformiga bergarten i sällskap med eller invid väl utpräglade skikt, som ofta albrytas för att ånyo upprepas i den mängd att det icke kan afgöras hvilkendera bergarten bör anses herrskande. Vanligtvis äro både den massformiga och skiktade delen af berget af samma mineralogiska sammansättning, men de afsticka dock stundom skarpt ifrån hvarandra, då de skiktade partierna i så fall ej sällan föra en stor mängd hornblende, som förlänar dem en tydligt utpräglad mörk färg. I allmänhet synes öfvergången från skiktad till oskiktad bergart vara mindre märkbar, då gneisen är rödbrun äfven derföre att granitdelarne i så fall äro finkornigare, då deremot svarta hornblendepartier ej sällan uppträda uti grofkornigare pegmatitlik granit. Sådan blandning af gneis och granit omöjlig att hvar för sig angifva, men icke desto mindre i förening upptagande temmeligen vidsträckta begränsade trakter finner man i vestra skärgården på Löföarne, Kopiorna och derinvid liggande små holmar mot Pentala, på Drumsö och skärklipporna åt söder från Könnskär, likaså längst ut till hafs på Kallbåda grunden. I skärgårdens östra del återfinnes en dylik bergartsblandning på Krämaröarne, Svarta Hästen och några derinvid liggande klippor samt åtskilliga af de inre små holmarne. På Pörtö och fiere holmar i denna nejd är ifrågavarande bergartsblandning på sådant sätt utvecklad att man stannar i fullkomlig villrådighet om bergarten bör angifvas såsom gneis eller granit. Den utväg har begagnats att antingen så vidt möjligt är söka utreda hvilken modifikation, den skiktade eller massformiga är herrskande eller, med anlitande af den ena eller andra färgbeteckningen, obestämbara områden närmare beskrifvits uti den till kartbladet hörande texten. Gneisgranit. Med gneisgranit bör icke förstås en sådan bergartsblandning, som ofvanför blifvit skildrad, ehuru namnet dertill kunde gifva anledning, utan en alltigenom likformig men skiffrig gra-

29 nit. Fältspaten och qvartseii förekomma nämligen i bergarten utan ordning, men glimmern är inlagrad i bladiga partier i en gemensam riktning, hvarigenom bergarten erhåller ett skiffrigt. utseende, ibland stängligt, som gör att dess olika delar i petrografiskt hänseende framte en viss ordningsföljd, i hvilken riktning man än klyfver stenen. Härigenom skiljer sig denne stängliga granit både ifrån vanlig massformig. granit, hvars delar äro oordnade, som från gneis, der de endast i skiktytornas strykningsriktning visa en skiffring, som således framträder skarpast på planet normalt mot strykningen. Dessutom visar gneisen olika färgade, mer eller mindre mäktiga skikt som skiffrig granit saknar. Den skiffriga graniten är nämligen likasom typisk granit i petrografiskt hänseende enformig och lika färgad öfver större terräng, ehuru han i stort betraktad uppträder på en trakt röd, på en annan grå med mellanliggande nyanser. En sådan gneisgranit förekommer särdeles väl utvecklad på åtskilliga ställen i denna skärgård. Särskildt är detta händelsen på Villinge samt Jollas hemmansegor af Degerö äfvensom i de stora bergen å nyssnämnde halfö. Härifrån fortsättes han österut å de närliggande Ullholmarne, der han afslutas mot den finkorniga hornblendegneis regionen, som framgående söderifrån öfver Yådö återfinnes på norra Degerö. Vesterut fortlöper gneisgraniten öfver Jungfruholm, Ärtholmarne och öfriga små holmar vester ifrån Villinge öfver Sandhamn och Kungsholmen samt Skanslandet bland Sveaborgs holmar. Till följd af sin stänglighet låter gneisgraniten rätt väl klyfva sig i synnerhet i skiffringsriktningen utan att erbjuda något synnerligt stort motstånd, men också i andra direktioner alldenstund bergarten är genomgående grofkristallinisk. Han lämpar sig derföre väl för bearbetning och har äfven i vidsträckt mån'blifvit använd både från Jollas och isynnerhet Villinge, der ännu en mängd färdig huggne sockelstenar sedan många år qvarligga, Äfven vester om Helsingfors anträffas gneisgranit på åtskilliga närbelägna holmar och på Drumsö. Till färgen är bergarten här rödare än föregående och mindre skarpt skiffrig, men 27

30 28 hon lämpar sig väl för bearbetning och användes också ganska mycket både i rå och tuktad form för stadens byggnader. Gneisgranitstrukturen förekommer ytterligare å Here andra ställen i skärgården och ett närmare angifvande af ytterligare några fyndorter för denna bergart samt dess strykning torde ej vara utan intresse. Den allmänna strykningsriktningen är N O eller O V, men mer eller mindre afvikande härifrån förekommer å Ramsö en gneisgranit med strykning i N 60 O, å Trutholm N O, Ärtholmarne (Sandhamn) N 85 O, Kittelskär (Pörtö) N 77 Y, Elgskär N 75 O och Kalkskär N O. Parallelt med den i skärgården befintliga uppträder å fasta landet ett omkring 2;verst bredt bälte af gneisgranit strykande i V 0:1ig riktning. Begynnande redan i östra delen af Helsinge i trakten af Såttungsby och Gumböle kan han med få afbrott förföljas mot öster ända till Spjutsund i Sibbo och Svartbäck inom Borgå socken. Bergarten som ofta öfvergår till granit är vanligast af grå färg, betingad af den i densamma ingående hvita ortoklasen. Inom Sibbo visar sig i sammansättningen äfven oligoklas, ehuru sparsamt insprängd i massan, men deremot är bergarten öfver allt rik på granater och grafitfjäll, hvilka intaga glimmerns plats, då denna försvinner. Tätast förekomma grafitfjällen några verst vester om Mossby och Skräddarby i Sibbo. En analys på gneisgranit från Spjutsund har visat honom innehålla Kiselsyra 77,so proc. Den öfver kartbladet mest utbredda bergsformation är såsom genast synes graniten. Skulle man i stort vilja uppdraga en gräns för denna bergart, utgjordes denna af en rät linie dragen från nordligaste ändan af Esbo viken till Spjutsund, hvarvid den norr om linien befintliga delen af kartområdet komme att representera det hufvudsakligaste granit området visserligen afbrutet af den från gneisterrängen mot NO utgående armen förbi Esbo kyrka till Mårtensby i Helsinge och det nyss omnämnda gneisgranitbältet i södra delen af Sibbo. Graniten uppträder oftast i höga sammanhängande berg med lodräta väggar,