Den svenska väglagstiftningen

Transkript

1 1 (5) Datum Beteckning Juridik och upphandling, Förvaltningsrätt Ert datum Er beteckning Gunnar Ahlenius, Den svenska väglagstiftningen Historik Den svenska väglagstiftningen fick i huvudsak sin nuvarande form redan genom tillkomsten av 1943 års väglag och vägväsendets förstatligande I 1943 års väglagstiftning lades principerna om de olika aktörernas roller fast liksom hur åtkomst av mark för allmän väg ska ske. Bl a reglerades att dåvarande Kungl Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen var central förvaltningsmyndighet och att en vägförvaltning var väghållningsmyndighet inom sitt respektive av dåvarande 24 län. Likaså lades grunderna fast för länsstyrelsernas inflytande i såväl den ekonomiska som den fysiska planeringen. Den snabba tillväxten av motorfordonstrafik under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet ledde till en omarbetning av väglagstiftningen. Den fick sin nuvarande form genom 1971 års väglag och vägkungörelse. Även om författningarna därefter successivt har ändrats och moderniserats är flera av de grundläggande principerna tämligen oförändrade efter drygt 30 år. Större förändringar i väglagstiftningen har skett 1987 genom anpassning till naturresurslagen och den nya plan- och bygglagen samt 1999 genom tillkomsten av miljöbalken. Det som framför allt har förändrats vid ett flertal tillfällen är lagstiftningens allt större krav på hänsyn till miljön. Exempelvis infördes redan 1987 krav på att en arbetsplan skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning (MKB). MKB:n skall vara godkänd av länsstyrelsen innan arbetsplanen ställs ut för granskning. Den ekonomiska planeringen är numera i huvudsak reglerad i en särskild regeringsförordning om nationella och regionala väghållningsplaner. Väglagstiftningens uppbyggnad Väglagen och vägkungörelsen (regeringens förordning till lagen) är uppbyggda med en löpande numrering i paragrafer med en uppdelning i olika avsnitt som behandlar bl a byggande av väg, drift av väg, vägrätt, ersättningar m m. I följande text redogörs i stora drag för vilka frågor som behandlas under respektive avsnitt. Information och administration Postadress Besöksadress Telefon Telefax E-postadress Borlänge Röda vägen vagverket@vv.se

2 (5) Allmänna bestämmelser (väglagen 1 3a och vägkungörelsen 1-5 ) Här regleras hur allmän väg kan uppkomma resp upphöra, vad som hör till en väg och därmed kan utgöra väganordning samt att vägområde är den mark som tagits i anspråk för väganordning. I en sentida paragraf (från 1998) knyts väglagen ihop med miljöbalken på så sätt att det föreskrivs att miljöbalkens hänsyns- och hushållningsregler enligt 2-4 kap samt miljökvalitetsnormer skall tillämpas. Upprättande av arbetsplan enligt väglagen är då jämställt med ett tillstånd enligt miljöbalken. Allmänna vägar delas in i riksvägar och länsvägar. Regeringen bestämmer vilka vägar som skall vara riksvägar. Väghållning (vägl 4-9 och vägk 6-8 ) I detta avsnitt klargörs bl a att med väghållning avses byggande av väg och drift av väg. Hänsyn skall tas till såväl allmänna som enskilda intressen. En estetisk utformning skall eftersträvas. Vidare framgår att staten, genom Vägverket, är väghållare för allmänna vägar. Regeringen kan, om det främjar en god och rationell väghållning, förordna att en kommun också skall vara väghållare enligt väglagen. För närvarande är ca 200 av landets 290 kommuner väghållare. I normalfallet begränsas kommunernas väghållning till ett avgränsat tätortsområde. Inom detta är Vägverket normalt väghållare för övergripande vägar (riksvägar och länsvägar med nummer under 500). Väghållningsmyndighet är, då staten är väghållare, en av Vägverkets 7 regionala förvaltningar och, då en kommun är väghållare, den kommunala nämnd som kommunfullmäktige har utsett. Byggande av väg (vägl 10-20a, vägk 9-38 ) Detta avsnitt behandlar främst den planerings- och projekteringsprocess som leder fram till byggande av väg via förstudie, vägutredning och arbetsplan. 13 väglagen kan, tillsammans med 4, sägas utgöra portalparagrafer om den avvägning som skall ske mellan enskilda och allmänna intressen. I 13 stadgas att Vid byggande av väg skall tillses, att vägen får sådant läge och utförande att ändamålet med vägen vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad, och att hänsyn tas till stads- och landskapsbilden och till natur- och kulturvärden. För att bygga en väg krävs att en förstudie genomförs. I förstudien klarläggs förutsättningarna för den fortsatta planeringen. Ett tidigt samråd sker med berörda kommuner, länsstyrelsen, ideella föreningar och allmänheten. Efter samrådet beslutar länsstyrelsen enligt 6 kap 4 miljöbalken om projektet kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Detta beslut styr den fortsatta samrådsprocessen om det skall vara ett normalt samråd eller ett utökat samråd med miljökonsekvensbedömning.

3 (5) Om det i förstudien har klarlagts att alternativa vägsträckningar är aktuella skall en vägutredning genomföras. En vägutredning utgör underlag för val av vägsträckning (korridor) och trafikteknisk standard. I vägutredningen jämförs alternativa sträckningar såväl sinsemellan som med alternativet att behålla eller förbättra befintlig väg. En vägutredning skall innehålla en av länsstyrelsen godkänd miljökonsekvensbeskrivning. Efter remissbehandling av vägutredningen tar väghållningsmyndigheten ställning för vilket alternativ som skall ligga till grund för fortsatt projektering. Vägutredningar för vissa större projekt ska även tillåtlighetsprövas av regeringen enligt 17 kap miljöbalken. För att få bygga en allmän väg skall en arbetsplan upprättas genom väghållningsmyndighetens försorg. I arbetsplanen skall anges vilken mark som erfordras för väganordningar och övriga uppgifter som erfordras för att genomföra projektet. Planen skall även innehålla en MKB. Vid upprättandet av arbetsplanen sker samråd med myndigheter, fastighetsägare m fl. Den färdiga arbetsplanen med den av länsstyrelsen godkända MKB:n skall ställas ut för granskning. Arbetsplanen skall därefter överlämnas till Vägverket för fastställelse. Om Vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning (väldigt sällsynt) skall arbetsplanen överlämnas till regeringen för prövning. För arbetsplaner som är helt belägna inom område som omfattas av kommunala detaljplaner enligt plan- och bygglagen medger väglagen viss förenkling av formalia. Arbetsplaner för endast ombyggnad av väg behöver inte heller alltid ställas ut och fastställas. Denna förenkling av formalia förutsätter bl a att samtliga berörda fastighetsägare skriftligt har medgivit ianspråktagande av berörd mark (s k frivillig vägrätt). Enskild vägs förändring till allmän, m m (vägl 21-25, vägk ) I detta avsnitt regleras hur en enskild väg kan förändras till allmän om den behövs för allmän samfärdsel resp hur en allmän väg som minskat i betydelse kan dras in från allmänt underhåll. Reglerna är allmänt hållna och det är den praxis som utbildats inom Vägverket och genom regeringsbeslut i överklaganden som sätter gränserna. Drift av väg (vägl och vägk 45-48) Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom underhåll, reparation och andra åtgärder. Till drift av väg hör även serviceåtgärder och förbättringsåtgärder. Regeringen kan besluta att avgift får tas ut för begagnande av väg (för närvarande finns ingen avgiftsbelagd allmän väg i Sverige). Väghållningsmyndighet får besluta om turlistor på färjor och föreskrifter för öppningstider m m för rörliga broar. Vägrätt (vägl och vägk 49 ) Med begreppet vägrätt avses den rätt med vilken väghållaren får ta mark i anspråk för allmän väg. Vägrätt gäller dock inte i de fall där det är detaljplan

4 (5) med kommunalt huvudmannaskap för allmän plats (gata, där kommunen skall tillhandahålla marken). Vägrätt kan sägas vara en mycket stark nyttjanderätt som tar över markägarens rätt till marken. Vägrätt uppkommer genom att väghållaren tar i anspråk mark för väg med stöd av upprättad och, i fall då så behövs, fastställd arbetsplan. Vägrätt uppkommer även när en enskild väg förändras till allmän. I en arbetsplan kan även läggas fast att vägrätten skall vara inskränkt. Inskränkt vägrätt kan exempelvis användas till mark för en bergtunnel eller för en utloppsledning över åkermark. Om vägrätten inte är inskränkt ersätts den som om marken förvärvades med äganderätt. Någon fastighetsbildning sker dock inte. Om en väg, exempelvis genom en omläggning får en ny sträckning, och den gamla vägen inte behövs varken som allmän eller enskild väg, återgår denna mark till ursprunglig ägare utan kostnad för denne. Tillfälligt upplåtande av mark, m m (vägl ) Väghållningsmyndigheten och dennes konsulter har en generell rätt att få tillträde till mark för förberedelse till byggande av väg (projektering i olika stadier). I en arbetsplan som fastställs kan man även skapa en tvångsrätt, en tidsbegränsad tillfällig nyttjanderätt under byggnadstiden, för exempelvis upplag, transportvägar o dyl. Ordnings- och säkerhetsföreskrifter (vägl 39-54, vägk 50-56a ) Lagstiftningen innehåller ett flertal regler om vilka tillstånd som erfordras för olika åtgärder inom resp i närheten av ett vägområde. Inom vägområdet är det väghållningsmyndigheten som är tillståndsgivare och utanför vägområdet är det länsstyrelsen. I vissa frågor tar plan- och bygglagen över väglagens regler. Bl a stadgas i detta avsnitt att tillstånd krävs för att ansluta enskild väg till allmän och att utföra ledningsarbeten inom vägområdet. I närheten av vägområdet (inom 12 m, som i vissa fall av länsstyrelsen kan utökas till max 50 m) krävs tillstånd för att uppföra byggnader, anläggningar eller åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten. Regler finns även om reklam, skymmande växtlighet m m. Ersättning m m (vägl ) Väglagens ersättningsregler är baserade på expropriationslagens regler. Förenklat uttryckt är det pågående markanvändning som ersätts. En fastighetsägare som upplåter mark för väg skall hållas skadelös. Ersättningar lämnas även för skador som uppkommit under projekteringsarbete och för tillfällig nyttjanderätt under byggnadstiden. Ansvar, handräckning och överklagande m m (vägl 71-77, vägk ) Den som av uppsåt eller oaktsamhet bryter mot någon av ordnings- och säkerhetsreglerna kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader

5 (5) (mycket ovanligt med sådana fall). Det finns även regler om hur väghållningsmyndigheten bl a kan begära handräckning av kronofogdemyndigheten för att åstadkomma rättelse i vissa fall resp hos polismyndighet för att kunna utföra projekteringsarbete eller verkställa spärrning av en olämplig utfart. Avsnittet innehåller vidare regler om vem som prövar överklaganden av olika typer av beslut. Beslut som en väghållningsmyndighet har fattat överprövas alltid av länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut överprövas i vissa fall av allmän förvaltningsdomstol och i vissa fall av regeringen. Vägverkets beslut överprövas alltid av regeringen. Vissa beslut om tillstånd kan förordnas att gälla omedelbart, d v s även om de överklagas. Vägverkets beslut om fastställelse av en arbetsplan eller ett beslut om ändrad väghållning blir dock gällande först när beslutet har vunnit laga kraft. Naturvårdsverket får överklaga beslut av väghållningsmyndighet, länsstyrelse och Vägverket inom sitt verksamhetsområde. Sammanfattning Det som framför allt skiljer svensk väglagstiftning från flertalet andra länder är nog formerna för att ta marken i anspråk. När en arbetsplan har vunnit laga kraft har väghållaren rätt att ta marken i anspråk även om ersättningsfrågorna inte är klara. Om parterna inte kan enas om ersättningens storlek prövas frågan i domstol. Vägrätten tar över markägarens förfoganderätt över marken utan att fastighetsbildning erfordras. På senare år har det från statsmaktens sida ifrågasatts om infrastrukturverken (Vägverket och Banverket) själva ska få fastställa sina planer för byggande av väg resp järnväg. Bl a har den av regeringen tillsatta Miljöbalkskommittén behandlat frågan, dock utan att lägga något konkret förslag till annan prövningsordning. Vägverket och Banverket har i sina remissvar framhållit att prövningen av var en väg resp järnväg ska ligga och hur den ska utformas är en bred samhällsplaneringsfråga som kräver djup kunskap inom ett stort antal fackområden. Det skulle då bli svårt för exempelvis en domstol att pröva frågan, såvida den inte bygger upp en egen parallell kompetens. Detta skulle inte vara ett effektivt utnyttjande av resurser. Vägverket har även betonat att man inte fastställer sina egna planer eftersom Vägverket i Borlänge och de sju regionerna är olika myndigheter. Vägverket fastställelseprövar även de arbetsplaner som upprättats av de kommunala väghållarna. Verken har således argumenterat för att nuvarande prövningsförfarande är det lämpligaste och bör behållas.