Arkeologisk schaktningsövervakning vid Hanevik i Segerstad. RAÄ 5, Segerstads socken, Karlstads Kommun, Värmlands län 2016:4

Transkript

1 1 Arkeologisk schaktningsövervakning vid Hanevik i Segerstad RAÄ 5, Segerstads socken, Karlstads Kommun, Värmlands län 2016:4

2 VÄRMLANDS MUSEUM Dokumentation & samlingar Box Karlstad Tel: Fax: E-post: Värmlands Museum 2

3 Arkeologisk schaktningsövervakning vid Hanevik i Segerstad -RAÄ 5, Segerstads socken, Karlstads kommun, Värmlands län Dnr Hans Olsson Dokumentation & samlingar Värmlands Museum 3

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING Inledning... 5 Områdesbeskrivning och fornlämningsmiljö... 5 Undersökningen... 7 Syfte och frågeställningar... 7 Metod... 7 Anläggningar och fyndmaterial... 9 Naturvetenskapliga analyser Resultat och tolkningar Sammanfattning REFERENSER TEKNISKA OCH ADMINISTRATIVA UPPGIFTER DOKUMENTATIONSMATERIAL Bilagor Anläggningsbeskrivningar Makroskopisk analys av jordprover från Hanevik, Segerstad sn, RAÄ Vedlab rapport

5 Inledning I augusti 2015 utförde personal från Värmlands Museum en arkeologisk schaktningsövervakning på ett gravfält vid Hanevik i Segerstads socken, Karlstads kommun. Undersökningen föranleddes av att äldre vatten- och avloppsledningar skulle bytas ut. Dessa hade grävts ner på 1960-talet, delvis genom ett gravfält bestående av högar och stensättningar. Schaktningsövervakningens målsättning var att dokumentera vilka skador som de äldre markarbetena medfört på gravfält, men också att undvika ytterligare skador på det samma. Figur 1. Topografiska kartan. Inom det rödmarkerade området skedde den arkeologiska utgrävningen. Lantmäteriet. Ärende nr MS2005/ Områdesbeskrivning och fornlämningsmiljö Segerstadshalvöns fornlämningsbild utmärker sig framförallt genom ett stort antal gravar från äldre- och yngre järnåldern. Medan den äldre järnålderns gravar ligger relativt jämt spridda i landskapet, tenderar den yngre järnålderns gravar koncentrera sig till vissa platser. Den allra största koncentrationen av gravar från yngre järnåldern återfinns strax söder om gården Hanevik. Hanevik är känt i skriftligt källmaterial sedan 1540 (Ortnamnen i Värmlands län). Vid Hanevik finns ett 60-tal synliga gravar i form av högar och övertorvade stensättningar. Dessa är fördelade på tre 5

6 gravfält, men ligger också ensamma eller i mindre gravgrupper (RAÄ 5, 36, 38, 39 och 40, Segerstads sn). På det aktuella gravfältet, RAÄ 5, påträffades i början av 1960-talet, ett obränt skelett i samband med schaktningsarbetena för avloppsledningar (RAÄ 8). I kanten av det schakt, som då beskrivs som 1,5 meter djupt och 2 meter brett, påträffades först ett kranium. Man påkallade polis som kontaktade Värmlands Museum. Vid efterföljande utgrävning påträffades ett helt skelett i Ö-V riktning 0,4 meter under nuvarande marknivå. Vid huvudet i väst påträffades också en slipad sten. Skelettet bedömdes ha legat begravt under en hög som sedan tidigare planats ut (Värmlands Museums topografiska arkiv) gjordes en kartering över RAÄ 5 och på denna karta markerades delar av den nergrävda ledningen, dock inte hela sträckningen. Den hög som skelettet legat begravt under benämns nr 13 på 1965 års karta. Figur års kartering över gravfältet RAÄ 5 (beskuren). 6

7 Undersökningen Syfte och frågeställningar Syftet med undersökningen var att lokalisera de befintliga ledningsschakten så att de nya ledningarna kunde förläggas i dessa med så liten påverkan på fornlämningen som möjligt. Vidare var syftet att beskriva schakten avseende djup, bredd och längd samt de skador på fornlämningen de har orsakat. Avsikten med detta var att skapa ett bättre planeringsunderlag inför eventuella framtida förändringar i fornlämningsområdet. Undersökningen skulle även visa om den befintliga trekammarbrunnen i sydost berört fornlämningen och i så fall dokumentera påträffade lämningar samt uppkomna skador. Ett övergripande syfte var således att undvika ytterligare skador på RAÄ 5 och den arkeologiska undersökningen skulle därför inte medföra ett större ingrepp i fornlämningen än vad som var motiverat. Om det under schaktningsövervakningen visade sig att det fanns delar av fornlämningen som inte bedömdes vara möjliga att långsiktigt bevara i sin kontext, skulle emellertid dessa delar undersökas och dokumenteras. Metod Den arkeologiska undersökningen skulle lokalisera tidigare schakt, ta reda på dess bredd och djup, samt se till vilka skador på fornlämningen som schaktningen inneburit. Som utgångspunkt för undersökningen fanns karteringen från 1965, där gravar och schakt markerats. Tyvärr framgår inte schaktets hela längd på kartan. Det är också utifrån kartan svårt att bilda sig en uppfattning om hur många gravar som kan ha skadats. Särskilt med tanke på att gravar som saknat synlig markering ovan jord kan ha berörts. Som ett led i att svara upp mot Länsstyrelsens kravspecifikation påbörjades arbetet vid huset kallat Lillbo. Uppfattningen innan undersökningen var att det gamla schaktet borde vara lättast att finna där. Matjorden skulle banas av, schaktet hittas och sedan följas mot sydost och till befintlig trekammarbrunn längre i sydost. På samma sätt resonerades kring hur arbetet skulle ske vid huset kallat Storbo. För att avgöra det gamla schaktets bredd och djup skulle hela schaktet rensas ur med hjälp av maskin, åtminstone till att börja med för att se på vilket djup som eventuellt bevarade och skadade lämningar fanns. På detta sätt skulle det i schaktväggarna gå att iaktta eventuella lämningar och om de var i sådant tillstånd att de borde undersökas eller kunde kvarstå. 7

8 Innan några schaktningsarbeten påbörjades fotograferades området. Sedan påbörjades arbetet intill Lillbo Nästan på en gång uppdagades svårigheten med att återfinna det gamla schaktet. Marken var full av stora stenar, bland annat upp till 0,8 meter stora sprängstenar och jorden fylld med diverse skräp och tegel. De gamla nergrävningskanterna visade sig vara omöjliga att återfinna. Detta faktum innebar att schaktet vid Lillbo blev hela 4x3 meter stort innan den gamla ledningen påträffades på 0,9 meters djup och i södra kanten av schaktet. Planen att finna, rensa ur och följa det gamla schaktet fick överges. Istället fortsatte arbetet genom att de gamla ledningarna grävdes fram i botten av det gamla schaktet och att ledningarna sedan följdes. Rent ytmässigt innebar det att en mycket mindre yta än beräknat kom att undersökas. De schaktkanter som blev resultatet av detta arbetssätt studerades noga och rensades på vissa ställen med skärslev. Ingenting påträffades dock i schaktkanterna, förutom vid den rest av en hög som ligger intill Lillbo (se nedan). Schaktningen fortsatte sedan mot sydost fram till en hög med sprängsten. Här gjorde ledningarna en närmast 90-gradig sväng söderut. Ledningarna följdes härifrån och ett stycke ut i befintlig åker/betesmark. Här visade sig marken vara relativt sank och inga spår efter fornlämningar påträffades. Av den anledningen skedde inte schaktkontrollen ända fram till den befintliga brunnen. 8

9 Figur 3. Innan påbörjad undersökning. Huset kallas Lillbo och vid tallen till vänster syns rester efter den hög som markerats som 13 på 1965 års karta. Till höger om tallen bör vara platsen för fyndet av ovan nämnda skelett. I mitten av bilden syns en brunn. Foto av Hans Olsson. Enligt undersökningsplanen skulle arbetet från Storbo ske på samma sätt som det var tänkt för från Lillbo. Uppdragsgivaren ville dock efter hand att ledningen mellan Storbo och brunnen i sydost skulle ligga kvar och att en ny ledningsdragning skulle ske från brunnen vid Storbo och till Lillbo via det schakt som redan grävts under schaktningskontrollen. Sträckan med ledningar skulle på så sätt förkortas avsevärt. Detta innebar en helt ny dragning av ledningarna vilket också innebar att orörda marklager kom att beröras av schaktningen. I nuvarande betes/åkermark påträffades inget, men vid brunnen vid Storbo hittades förhistoriska boplatslämningar. Dessa rensades, mättes in med måttband, ritades i planoch profil, beskrevs och fotograferades. Samtliga anläggningar totalundersöktes och jordprover samlades in från de två största anläggningarna (A1 och A2). Anläggningar och schakt har mätts in med måttband utifrån befintliga byggnader. Ritningarna rektifierades senare i dator. Anläggningar och fyndmaterial På gravfältet RAÄ 5 berördes endast en anläggning, den hög som betecknas som nr 13 på 1965 års karta. I södra schaktkanten påträffades 9

10 två rundade stenar, 0,3-0,4 meter stora, vilka kan vara resterna efter ett mindre kärnröse i högens botten. Under en av stenarna, i profilkanten påträffades ett bränt ben, samt ett kraftigt rostat järnföremål av oklar karaktär. Fynden återdeponerades. Mellan 5 och 11 meter öster om fastigheten Storbo påträffades 5 anläggningar av boplatskaraktär. Dessa utgjordes av 4 stolphål (A1-A4) och 1 osäkert stolphål (A5). Två av stolphålen (A1 och A2) hade sådana dimensioner (0,5x0,4 meter stora och 0,3 meter djupa), att de bedöms som troliga takbärande stolphål. De två andra (A3 och A4) var mindre, 0,13 respektive 0,14 meter i diameter och 0,12 0,13 meter djupa. Det osäkra stolphålet (A5) hade i princip samma dimensioner som A3 och A4, men var något mindre djupt och därför något osäkrare som stolphål. Endast A2 innehöll några fynd, dessa bestående av enstaka brända ben. Benen har inte analyserats vidare. Naturvetenskapliga analyser Makrofossilprover, två stycken, har analyserats av Jens Heimdahl vid SHMM. Båda dessa innehöll material som kan kopplas till äldre aktiviteter på platsen. Anläggning Provsvar A1, stolphål Obestämt sädeskorn, skalkorn, ärt och råg A2, stolphål Obestämt sädeskorn och skalkorn Två kolprover har analyserats av Vedlab. Proverna samlades in från stolphålen A1 och A2. Anläggning Provsvar A1, stolphål Al och tall A2, stolphål Björk Två prover har analyserats vid 14 C-laboratoriet i Uppsala. Prov Provsvar Kalibrerade värden, 2 sigma A1, makrofossil (Ua-52493) AD A2, makrofossil (Ua-52494) AD 10

11 Figur 4. Schaktet där boplatslämningar påträffades och undersöktes. På bilden syns brunnen vid Storbo i förgrunden. Nere till vänster syns den brunn i sydost till vilken ledningarna skulle grävas. Ellinor Forssell rensar stolphålet A2. Foto av Hans Olsson. Resultat och tolkningar Schaktkontrollen visar att ledningar grävts ner på gravfältet RAÄ 5 vid minst två tillfällen. Det första tillfället var sannolikt i början av 1960-talet, då ovan nämnda skelett påträffades. Vid ett senare tillfälle måste man också ha grävt eftersom det intill den gamla ledningen låg en plastslang nergrävd. Gissningsvis har detta skett på 1970-talet. Möjligen har man grävt ytterligare en gång. Detta eftersom delar av de äldre ledningarna var utbytta mot sådana i plast. Möjligen har detta skett i samband med att man grävde ner plastslangarna, men det kan också ha skett vid något annat tillfälle. Det faktum att man grävt vid flera tillfällen förklarar varför det inte var möjligt att finna de gamla nergrävningskanterna till schaktet. De upprepade grävningarna har suddat ut de gamla schaktkanterna. Nergrävda ledningar och slangar låg på mellan 0,5-0,9 meters djup. Djupast var schaktet sydost om Lillbo invid en nergrävd brunn, medan schaktet var 0,5 meter djupt öster om uthuset. Schaktkontrollen har också visat att området med gravfältet och intilliggande tomtmark har modifierats mycket kraftigt. Stora mängder jord och sten har påförts, vilket bland annat syntes i att stora sprängstenar 11

12 påträffades vid schaktningen. Det syntes också i att man öster om uthuset fört på omkring 0,25 meter sand ovanpå den gamla matjorden. I samband med detta har man också passat på att kasta en hel del skräp och dölja det. De påförda massorna har gjort att det idag svårligen går att se vissa av de gravar som karterades i mitten av 1960-talet. Särskilt gäller detta gravarna i gravfältets sydöstra del. Schaktkontrollen kunde dock inte påvisa att grävningarna påverkat gravarna på annat sätt än den skada som skedde då man hittade skelettet i början av 1960-talet. Schaktkontrollen kunde också visa att den brunn som grävts i sydost inte påverkat fornlämningen alls. Figur 5. Schaktet grävt mot Lillbo. På bilden syns bland annat den brunn som också syns i figur 3. Här syns också rester efter de rör som grävts ner på 1960-talet, men också plastslangen och en del av alla de sprängstenar som grävts ner på gravfältet. Foto av Hans Olsson. 12

13 Figur 6. Schaktet norr om uthuset. På bilden syns uppgrävda rör, plastslang och sprängsten. Foto av Hans Olsson. Strax utanför och sydväst om gravfältet påträffades boplatslämningar i form av fyra säkra och ett osäkert stolphål. Stolphålen har sannolikt ingått i en byggnad. För det talar främst de kraftiga stolphålen A1 och A2 som tolkas ha utgjort del i en takbärande konstruktion. Det är utifrån den begränsade undersökningen svårt att avgöra vilken slags byggnad det kan ha rört sig om. Dateringarna från stolphålen, AD och AD, visar att stolphålen med stor sannolikhet är samtida med delar av gravarna. 13

14 Sammanfattning I augusti 2015 utförde arkeologer från Värmlands en arkeologisk schaktkontroll på ett gravfält invid gården Hanevik på Segerstad i Karlstads kommun. På gravfältet har man, vid flera tillfällen, grävt för nerläggandet av vatten och avloppsrör. Schaktkontrollen innebar framför allt att man kunde konstatera att man grävt på gravfältet mer än en gång. Dels på 1960-talet i samband med nerläggning av avloppsledning, dels vid ett eller ett par senare tillfällen när man lagt ner plastslang och bytt ut rör. Marken på gravfältet har också fyllts ut med jord, sprängstenar och diverse skräp. Detta har bland annat fått till följd att marken planats ut och flera gravar som tidigare varit synliga knappt syns länge. Intill och sydväst om gravfältet påträffades boplatslämningar bestående av fyra säkra och ett säkert stolphål. I ett av stolphålen påträffades brända ben och i två av dem makrofossiler i form av bland annat skalkorn, råg och ärt. Stolphålen är rester efter någon form av byggnad, oklart vilken slags byggnad. 14 C-analyserna från två av stolphålen tyder på att de är samtida med delar av gravfältet. REFERENSER Ortnamnen i Värmlands län. Del V Grums härad. Uppsala. Riksantikvarieämbetets fornminnesregister (FMIS). Värmlands Museums topografiska arkiv. TEKNISKA OCH ADMINISTRATIVA UPPGIFTER Länsstyrelsen diarienummer: Värmlands Museums diarienummer: Län: Värmland. Landskap: Värmland. Kommun: Karlstad. Socken: Segerstad. Undersökningsperiod: Arkeologisk personal: Ellinor Forssell och Hans Olsson (ansvarig). Undersökt yta: cirka 175m 2. Inmätning: Analog. 14

15 Makrofossilanalys: Jens Heimdahl, SHMM. 14 C-analys: Tandemlaboratoriet, Uppsala universitet. Vedartsanalys: Vedlab, Glava. Godkänd av Länsstyrelsen: DOKUMENTATIONSMATERIAL Handritade planritningar i skala 1:50, 1:200 och 1:500, samt plan- och profilritningar över anläggningar i skala 1:20. 15

16 Bilagor Karta över det schaktade området med gravfältet och de nypåträffade anläggningarna A1-A5 markerade. Lantmäteriet. Ärende nr MS2005/

17 Plan- och profilritningar. 17

18 Anläggningsbeskrivningar Anlnr anltyp Storlek och djup 1 Stolphål 0,5x0,4 m (N- S) och 0,2-0,3 m dj 2 Stolphål 0,5x0,4 m (N- S) och 0,1-0,3 m dj 3 Stolphål 0,13 m diam och 0,12 m dj 4 Stolphål 0,14 m diak och 0,13 m dj 5 Stolphål? 0,15 m diam och 0,12 m dj Anläggningar Fyllning Övrigt Mörkgrå, fet jord 20-tal sten 0,05-0,15 m st varav 2 skärvstenar Grå jord med enstaka kol och sot Mörkbrun fet jord med lite kolinslag Mörkbrun fet jord med lite kolinslag Mörkbrun fet jord med lite kolinslag Två stenar synliga i ytan. Fynd av brända ben. En 0,1 m st sten i kanten Sten i kanten och i botten, 0,05 m st Liknar A3 och A4 men grundare, därav osäkert som stolphål. Kan vara grop. 18

19 Makroskopisk analys av jordprover från Hanevik, Segerstad sn, RAÄ 5 Teknisk rapport Jens Heimdahl, Arkeologerna Shmm, Bakgrund och syfte Under den arkeologiska undersökningen av järnåldersgravfältet vid Hanevik, Segerstads sn RAÄ 5, Värmland; togs två jordprover för analys av makroskopiskt innehåll med fokus på växtrester. De provtagna anläggningarna består av stolphål till takbärande stolpar i en byggnad inom gravfältet. Frågeställningarna inför analysen är allmänt hållna och syftar till att undersöka huruvida det makroskopiska materialet kan bidra till den arkeologiska tolkningen av platsen och vad huset haft för funktion. Metod och källkritik Provtagningen genomfördes av arkeologen under utgrävningen och proverna innehöll torrvolymer om ca 3 liter jord per prov. Varje prov förpreparerades av arkeologen genom flotation enligt metod beskriven av Wasylikowa (1986) och våtsiktades med 0,25 mm maskvidd innan de skickades för analys. I samband med denna första flottering plockades också ett par sädeskorn ut ur prov A2 och förvarades separat. Inför analysen våtsiktades proverna ytterligare. Identifieringen av materialet skedde under ett stereomikroskop med gångers förstoring. I samband med bestämningarna utnyttjades litteratur (främst Jacomet 1987 och Cappers m.fl. 2012) samt referenssamlingar av recenta fröer. Den makroskopiska analysen har främst behandlat växtmakrofossil (som inte är ved eller träkol), men även puppor, smältor, ben mm har eftersökts och kvantifierats. Samtliga prover innehöll spår av förna i form av levande rottrådar och daggmaskkokonger, och det är tydligt att den provtagna jorden utgör en del av en aktiv biologisk horisont där material av mindre fraktioner kontinuerligt kan ha omlagrats till nutid. Bevarandegraden är låg och graden av postdepositionellt inblandat material tillföljd av bioturbation finns där i form av en modernare fröbank. Även den oförkolnade fröbanken kan dock i vissa fall innehålla spår av en äldre fröbank (i synnerhet om dessa fröer är motståndskraftiga mot nedbrytning), men då detta inte kunnat säkerställas har endast det förkolnade materialet i dessa prover räknats som tillhörande de arkeologiska kontexterna. Alla växtrester som utsätts för brand eller hetta bevaras inte genom förkolning, detta gäller framförallt fröer med stort fettinnehåll eller ömtålig struktur (t.ex. flockblomstriga växter). Fröer och frukter som bevaras genom förkolning har ofta en liten kvot i förhållandet yta/volym (ex. sädeskorn) eller hårda skal (ex. mållor). Av detta följer att växtmaterialet som bevarats genom förkolning bara representerar en liten del av de växter som ursprungligen utsatts för hetta/brand. 19

20 Analysresultat I bifogade resultattabell har en del av materialet (det som inte är fröer och frukter) kvantifierats enligt en grov relativ skala om 1-3 punkter, där 1 punkt innebär förekomst av enstaka (ca 1-5) fragment i hela provet. 2 punkter innebär att materialet är vanligt att det i stort sett hittas i alla genomletningar av de subsamplingar som görs. 3 punkter innebär att materialet är så vanligt att de tillhör de dominerande materialen i provet och man hittar det var man än tittar. Hanevik A 1 2 Kontext Stolphål Stolphål Volym/l 3 3 Vedartade växter Träkol Övrigt Smidesloppa Förkolnad frukt/frö lat. Obestämt sädeskorn Cerealiea (indet.) 2 3 Skalkorn Hordeum vulgare ssp. vulgare 1 2 Ärt Pisum sativum 1 Råg Secale cereale 2 Diskussion I bägge stolphålen påträffades tillsammans med träkolet gott om förkolnade sädeskorn samt en halv ärta. Sammansättningen är typisk för ett hus i vilket matlagning ägt rum, t.ex. kokhus och bostadshus. Husets närhet till gravfältet skulle också göra det möjligt att tolka det som någon form av kulthus. Matlagning i, runt och omkring gravar är inte ovanliga under brons och järnålder, och det förefaller som att kommunionsoffer varit en utbredd del av det rituella komplexet som omgav gravfälten. Sammansättningen av säden är lite udda med inslag av råg, som blir ett vanligt sädesslag fört under medeltid (men som förekom som sädesslag även under yngre järnålder, även om detta inte var vanligt). Enstaka förekomster som dessa är svåra att tolka eftersom råg också förekom som ogräs/orenheter i annat utsäde. Referenser Cappers, R. T. J., Bekker, R. M. & Jans, J. E. A., 2012: Digital Seed Atlas of the Netherlands, (2 nd edition). Groningen Institute of Archaeology. Groningen Jacomet, S., 1987: Prähistorische Getreidefunde. Eine Anleitung zur Bestimmung prähistorischer Gersten und Weizen Funde. Botanisches Institut der Universität Abteilung Pflanzensystematik und Geobotanik. Basel. Wasylikowa, K., 1986: Analysis of fossil fruits and seeds. I Berglund, B. E. (ed.): Handbook of Holocene Palaeoecology and Palaeohydrology. John Wiley & Sons Ltd

21 VEDLAB Vedanatomilabbet Vedlab rapport 1559 Vedartsanalyser på material från Värmland, Segerstad sn. Raä 5. Adress: Telefon: Bankgiro: Organisationsnr: Kattås 0570/ GLAVA E-post: 21

22 VEDLAB Vedanatomilabbet Vedlab rapport Vedartsanalyser på material från Värmland, Segerstad sn. Raä 5. Uppdragsgivare: Hans Olsson/Värmlands Museum Arbetet omfattar två kolprover från en schaktkontroll vid ett sen tidigare känt gravfält. Proverna kommer från förmodade stolphål och innehåller kol från al och tall respektive björk. Björk och al har knappast använts som material till bärande stolpar. Tallkolet i provet från A1 kan möjligen komma från stolpen. Tall kan ge hög egenålder vid datering. Al och björk ger tillförlitliga dateringar men ursprunget till kolet är okänt. Analysresultat Anl. ID Anläggningstyp Provmängd Analyserad mängd Trädslag Utplockat för 14 C-dat. 1 Stolphål <0,1g <0,1g 3 bitar Al 2 bitar Tall 1 bit 2 Stolphål <0,1g <0,1g 4 bitar Björk 28mg Björk 28mg Al 44mg Tall 10mg Övrigt Erik Danielsson/VEDLAB Kattås GLAVA Tfn: 0570/ E-post: vedlab@telia.com De här trädslagen förekom i materialet Art Latin Max ålder Al Alnus sp. 120 år Klibbalen är starkt knuten till Gråal Alnus incana vattendrag. Gråalen är mer Klibbal Alnus anpassningsbar glutinosa Björk Glasbjörk Vårtbjörk Tall Betula sp. Betula pubescens Betula pendula Pinus silvestris Växtmiljö Egenskaper och användning Övrigt 300 år Glasbjörken är knuten till fuktig mark gärna i närhet till vattendrag. Vårtbjörken är anspråkslös och trivs på torr näringsfattig mark. Båda arterna är ljuskrävande. 400 år Anspråkslös men trivs på näringsrika jordar. Den är dock ljuskrävande och blev snabbt utkonkurrerad från de godare jordarna när granen kom Motståndskraftigt mot fukt. Brinner lugnt och ger mycket glöd. Stark och seg ved. Redskap, asklut, träkol. Ger mycket glöd. Stark och hållbar. Konstruktionsvirke, stolpar, pålar, båtbygge, kärl (ej för mat) takspån, tjärbloss, träkol, tjärbränning Klibbalen kom söderifrån ca 5000 f.kr. Gråalen vandrar in norrifrån ett par tusen år senare Glasbjörk bildar även underarten Fjällbjörk. Förutom veden har nävern haft stor betydelse som råmaterial till slöjd. Underbarken till nödmjöl, årsskott kokades för C- vitaminerna. Även som kreatursfoder 22

23 Uppgifter om maximal ålder, växtmiljö, användning mm är hämtade ur: Holmåsen, Ingmar Träd och buskar. Lund Gunnarsson, Allan Träden och människan. Kristianstad Mossberg, Bo m.fl. Den nordiska floran. Brepol, Turnhout Vedartsanalysen görs genom att studera snitt- eller brottytor genom mikroskop. Jag har använt stereolupp Carl Zeiss Jena, Technival 2 och stereomikroskop Leitz Metalux II med upp till 625 gångers förstoring. Mikroskopfoton är tagna med Nikon Coolpix Referenslitteratur för vedartsbestämningen har i huvudsak varit Schweingruber F.H. Microscopic Wood Anatomy 3 rd edition och Anatomy of European woods 1990 samt Mork E. Vedanatomi Dessutom har jag använt min egen referenssamling av förkolnade och färska vedprover. 23