Lovisa Stranddelgeneralplan-områdets inventering Tapani Rostedt

Transkript

1 Lovisa Stranddelgeneralplan-områdets inventering Tapani Rostedt MUSEIVERKET ARKEOLOGISKA AVDELNINGEN

2 Arkiv- och registreringsinformation Kommun: Lovisa Typ av utredning: inventering Datering av objekt: förhistoriskt/historiskt Baskartor: Lovisa och Gäddbergsö Projekt: Arkeologisk utredning av Lovisa delgeneralplanområde Utforskningsinstitution: Museiverket, arkeologiska avdelningen (MV/AO) Forskare: FM Tapani Rostedt Fältarbetstid: Utforskningskostnader: 4760 (kostnader för fyra närområden sammanlagt) Det håll som svarar för kostnaderna: Lovisa stad och Strömfors kommun Fynd: - Svartvitnegativ: Diapositiv: Inventeringsrapportens sidoantal: 30 s + bilagor Bilagor: Förteckningen över gps- punkterna, förteckningen över svartvitnegativen, förteckningen över diapositiven och kartorna Förvaringsplatsen av den originella utgrävningsberättelsen: Museiverket, arkeologiska avdelningens arkiv, Helsingfors

3 Innehållsförteckning Arkiv- och registreringsinformation 2 Innehållsförteckning Sammandrag 1. Inledning 2. Läge och omgivning 3. Områdets bosättningshistoria 4. Inventeringsmetoder 5. Fältutredningar 6. Objektförteckning 6.1. Lovisa Svartholm 6.2. Lovisa Krutkällarholmen 6.3. Lovisa Begravningsholmen 6.4. Lovisa Arrestantholmen 6.5. Lovisa Yttre Täktarn 6.6. Lovisa Lekarbergen 6.7. Lovisa Palikberget 6.8. Lovisa Källa 6.9. Lovisa Stora Djupberget Lovisa Myssholmen 7. Sammanfattning Källor Bilagor

4 Sammandrag Museiverkets arkeologiska avdelning genomförde en arkeologisk inventering av fasta fornlämningar från förhistorisk och historisk tid på beställning av Lovisa stad på Lovisavikens östra strand och i skärgården i södra delen av Lovisaviken inom Lovisa stads område. Arbetet genomfördes i samband med tre andra inventeringar, som alla anknyter sig till närområdenas planläggning: till delgeneralplan för norra delen av Lovisa och för Tessjö område i Strömfors, till delgeneralplan för Gråberget samt till delgeneralplan för Köpbacka område. Inventeringskostnaderna på alla ovannämnda områden var 4760 euro och för de svarade Lovisa stad och Strömfors kommun som också genomförde projektet. För fältutredningarna ansvarade Museiverkets forskare FM Tapani Rostedt. Avsikten med inventeringen var att på planområdet eller i dess omedelbara närhet hitta och placera de fasta fornlämningarna från förhistorisk eller historisk tid. Placeringen av objekten baserade sig på analys av kartmaterial samt terrängobservationer. Från inventeringsområdet kändes innan utredningarna ett stenröse område från bronsålder eller från tidig järnålder samt Svartholms fästning. I fältutredningarna hittades på planområdet eller i dess omedelbara närhet 5 från förut (noggrannare) okända objekt, som alla dateras till historik tid

5 1. Inledning Museiverkets arkeologiavdelning genomförde en arkeologisk inventering av fasta fornlämningar från förhistorisk och historisk tid på beställning av Lovisa stad på Lovisavikens östra strand och i skärgården i södra delen av Lovisaviken inom Lovisa stads område. Arbetet genomfördes i samband med tre andra inventeringar, som alla anknyter sig till närområdenas planläggning: till delgeneralplan för norra delen av Lovisa och på Tessjö område i Strömfors kommun, till delgeneralplan för Gråberget samt till delgeneralplan för Köpbacka område. Inventeringskostnaderna på alla ovannämnda områden var 4760 euro och för de svarade Lovisa stad och Strömfors kommun som också genomförde projektet. För fältutredningarna ansvarade Museiverkets forskare FM Tapani Rostedt. I samband med delgeneralplanens utarbetning måste planens miljöpåverkningar utredas på det sätt som markanvändnings- och bygglagen och förordningen förutsätter. Enligt MBL 9 ska en plan basera sig på tillräckliga utforskningar och utredningar. När en plan utarbetas skall miljökonsekvenserna, inklusive de samhällsekonomiska, sociala, kulturella och övriga konsekvenserna, av planen och av undersökta alternativ utredas i nödvändig omfattning. Utredningarna skall omfatta hela det område där planen kan tänkas ha väsentliga konsekvenser. Enligt MBL 1 måste utredningarna ge tillräckliga kunskaper för att kunna bedöma de indirekta och direkta inverkningarna på stadsbild, landskap, kulturarv och den byggda miljön, som utförandet av planen medför. Om något område eller någon byggnad ska skyddas på grund av landskap, den byggda miljön eller kulturhistoriska värden, kan nödvändiga bestämmelser om detta utfärdas i generalplanen (skyddsbestämmelser, MBL 41 ). Fornlämningar är alltid skyddade med stöd av fornminneslagen. Avsikten med inventeringen var att på planområdet eller i dess omedelbara närhet hitta och placera de fasta fornlämningarna från förhistorisk eller historisk tid, och i mån av möjlighet kartlägga behovet på fortsätta utforskningar. Placeringen av objekten baserade sig på analys av kartmaterial samt terrängobservationer. Som fornlämningar från historisk tid räknas medeltida eller yngre objekt. De dateras alltså från 1200-talet till början av 1900-talet. Fornlämningar från historisk tid är bl.a. ödelagda byplatser från medeltiden, arkeologiska avlagringar i städer, tjärdalar och andra näringshistoriska lämningar på landsbygden, masugnar som tagits ur bruk, vägar, begravningsplatser och befästningsverk från första världskriget.. Som förhistoriska fornlämningar räknas objekt av mänsklig handling och som är äldre än 1200-talet. Dessa är t.ex. boplatser, begravningsplatser, järntillverkningsplatser och olika stenkonstruktioner. I förberedelserna och under fältutredningarna försöktes att ta ha hänsyn till alla möjliga fornlämningstyper från förhistorisk och historisk tid. Avsikten med inventeringen var att hitta tidigare okända fornlämningar, samt att kolla de från förut kända objekt som ligger på området eller i dess omedelbara närhet. Från inventeringsområdet kändes innan utredningarna ett stenröse område från bronsålder eller från tidig järnålder samt Svartholms fästning. I Kungliga kartverket från sekelskiftet av och 1800-talet, som beskriver markanvändningen på området, finns det bebyggda platser bara på Svartholms fästning samt en lägereldplats på Lekarberget. Vikens norra strandområde i Päronbotten har varit äng.

6 På planområdet har funnits varken vägnät eller åker. I Kungliga kartverket har det gått en stig norr om Päronbotten från Märlax till den nuvarande Strömfors kommuns sida. Enligt Senatens kartverk från år 1873 har det funnits ett torp på planområdet i Källaviken (Källa) och på Fallholmen, samt en bebyggd plats på Småholmen. Största delen av befolkningen på området har alltså tydligen uppkommit senare. I fältutredningarna hittades på planområdet eller i dess omedelbara närhet 5 från förut (noggrannare) okända objekt. Alla dessa nya objekt dateras till historisk tid. Ytterligare kollades alla från förut kända fornlämningar samt 10 andra objekt som inte uppfyller kännetecken på en fast fornlämning, men som ändå borde beaktas som en del av områdets kulturhistoria. Förteckningen över alla gps-punkter som samlades under inventeringen finns i bilagan Läge och omgivning Planområdet omfattar Lovisavikens östra strand och skärgården i södra delen av Lovisaviken inom Lovisa stads område. Planområdet är till sin totala areal 5141 ha, varav fastland och skärgård 1504 och vattenområde Bild 1. Utredningsområdets avgränsning. Av delgeneralplan ska utarbetas en delgeneralplan som har rättsverkan och som styr stadsplaneringen och byggandet på strandområdena. Avsikten med strandelgeneralplanen är att i stora drag styra samhällsstrukturen och markanvändningen vid Lovisavikens östra strand och i skärgården. Avsikten med den är också att de olika faktorerna anpassas till det som de riksomfattande områdesanvändningsmålsättningarna, landskapsplanen, landskapsplansförslaget,

7 fullmäktige och andra intressehåll har sätt som mål. I delgeneralplanen anges principerna för den eftersträvade utvecklingen och anvisas nödvändiga områden till grund för den detaljerade planläggningen och annan planering samt byggande och annan markanvändning. (MBL 35) Stadsstyrelsen gjorde beslutet att börja planeringsarbetet och stadsfullmäktige Myndighetsförhandlingen vid presentationsskede hölls och infomöten för presentationsskede för allmänheten hölls Planområdet beträffas delvis stranddelgeneralplanen samt generalplanen beträffande hela stadsområdet , som Lovisa stadsfullmäktige har godkänt och som inte har rättsverkan. Delgeneralplanerna är innehållsmässigt föråldrade och har inte rättsverkan enligt nuvarande lagstiftning. På Hästholmens kärnkraftverksområde finns det stadsplan som är i kraft (bekräftat , , ; PARAKKIKYLÄN ASK VAHV ). På området finns utom Hästholmens kärnkraftverksområde inga stadsplaner eller strand - stadsplaner. I landkapskommunsindelningen hör området till Finska vikens kustområde. Planområdet kan för markområdenas del tydligt skiljas på två delar, fastlandet och skärgården. Områdets landskap är varierande, vilket beror på splittring förorsakad av jordmånen och berggrunden samt havsviken. Strandområdena på fastlandet är mycket tätt semesterbosättningsområde. Inlandet är i användning av skogsbruk. På fastlandet, i södra delen av udden, finns ett omfattande område som är i användning av Hästholmens kärnkraftverk. Genom udden går en landsväg och kraftledningslinje. På en del av öarna finns tätt byggd semesterbyggelse, och en del av öarna har lämnats helt utom semesterbebyggelse. Områdets berggrund är i huvudsak sten, vilket ger landskapet generellt en kantig och stenig min. Det förekommer massor av flyttblock. Till sin jordmån är området i huvudsak stenig morän, vilken splittras av otaliga små mossar och berg som kommer till dagen. Till generalminen är åsarna och mossänkorna barrträdskogar. Terrängen är tydligt i nordväst-sydöst -riktning, vilket kan iakttas både i form av åsen och älvdalarna. Till höjden är terrängen bara lite varierande och bergens toppar stiger högst till dryg 25 meter från vattenytan. De högsta höjdstreckningarna/åsarna finns i norra delen av utredningsområdet, mest låglänt är det sedan vid havsstranden samt älvdalarna. 3. Områdets bosättningshistoria Även om Nyland historiskt anses ha varit relativt sent bosatt område, går dess förhistoria långt tillbaka i tiden. De äldsta invånare i vårt land anses ha hört till Suomusjärvis mesolitiska stenålders kultur, som har fått sitt namn av det rika fyndmaterial som hittats från Suomusjärvi. Suomusjärvi kulturen har anses varit dominerande i vårt land från istidens slut till uppkomsten av keramik, även om man också ofta talar om det som förkeramiskt kulturskede. Under den tiden ökade antalet på befolkningen jämnt så att när man kommer till den kamkeramiska tiden, finns det befolkning i nästan hela landet. Det kan inte med säkerhet fastställas, varifrån den yngsta bosättningen kom, men tydligen har den kommit till vårt land antigen från söder eller/och öster. (t.ex. Takala 2004, samt hänvisningarna). På Lovisa

8 trakten, såsom också annanstans på Nylands kustområde, har till landskapets utveckling påverkat speciellt strandlinjes flyttning och dess konsekvenser. I början av stenåldern under den mesolitiska stenåldern för ca år sedan gick ytan på Ancylus sjön på en period av några hundra år under med över 30 meter. De äldsta boplatserna skulle så ligga på mycket varierande höjder mellan nuvarande 60 och 30 meters höjdkurvor. (t. ex. Matiskainen 1989, 386, fig. 9) Planområdets landskap var på den tiden till största delen skärgård. Egentligen skulle man kunna tala om en karg yttre skärgård. För drygt över 8000 år sedan uppstod Littorinahavet och vattenytan steg långsamt under många hundra år tills det upphörde för ca 7000 år sedan. Den dåvarande tidiga kamkeramiska bosättningens kustlinje på området för 6000 år sedan kan grovt dras enligt den nuvarande höjdkurvan på 25 meter. (Matiskainen 1989, 386, fig.9). Den mesolitiska stenåldern följde i vårt land den neolitiska stenåldern ca 5100 f.kr. Dess äldre del kallas den kamkeramiska kulturen, vars viktigaste skillnad till det föregående bosättningsskedet var att bitar av lerkärl dyker upp i det förhistoriska materialet. Så anses den kamkeramiska kulturen att vara direkt följd till Suomusjärvi kulturen. Under den tiden stabiliserade bosättningen i vårt land och ökade vidare, även om tydligen också nya människogrupper kom till området och med dem kom också nya typer av föremål och tillverkningssätt. Den största förändringen till det gamla var att noggrant slipade stenföremål blev allmännare (t.ex. Cleve 1956, 4). I slutet på stenåldern, ca 3200 f.kr., spriddes till vårt land den snörkeramiska d.v.s. hammaryxkulturen, tydligen med en ny befolkningsgrupp. Senare smälte den så småningom samman med befolkningsgrupper som sedan gammalt varit bosatta i området och så uppstod Kiukaiskulturen ca 2300 f.kr. Senast på denna tid började jordbruket att bli allmännare i vårt land, och bosättningsplatserna byggdes inte längre endast vid vatten. Nu blev kriterium för var man bosatte sig dessutom att platsen låg vid vattnet och kanske även viktigare än det att den lade i närheten av områden som passade sig bra till jordbruk och/eller boskapsskötsel (t.ex. Matiskainen & Ruohonen 2004, 20-21). Under stenåldern har stränderna på utredningsområdet som lägst lagt på en höjd av 15 meter av den nuvarande vattenytan.

9 Bild 2. Även på slutet av stenåldern var utredningsområdet ännu en del av den yttre skärgården. I bilden är kustlinje i början av den kamkeramiska tiden. (Cleve 1956, 6) Första metallen som människan lärde sig att hantera var koppar, som utnyttjades redan ca f.kr. i Mellanöstern. Först ca 3000 år senare började man där göra föremål av brons, som är en blandning av koppar och någon annan metall, som i regel är tenn. I Mellersta Europa ledde bronsen till metallens genombrott ca 2000 f.kr. I Finland förändrade sig stenåldern så småningom till bronsålder ca 1800/ f.kr. Användningen av bronsen är bara ett gemensamt drag för kulturerna på bronsåldern, därför att metallen for med sig också andra viktiga förändringar på många områden. I Mellersta Europa och i Ryssland blev handel betydligt livligare och gemenskaperna blev mera organiserade. För Finland hade dessa företeelser bara lite betydelse, för vårt land lade vid randen av både de västra och de östra centralerna på bronsåldern. Befolkningsgruppernas kontakter på olika håll formade Finlands kultur under

10 bronsåldern, och landet var splittrat i två olika kulturkretsar. Den kustzon till vilket utredningsområdet även då hörde, riktade sig allt mera till väster, medan Mellersta och Norra Finland uppehöll traditionella kontakter till öster och sydost. Av denna tidsperiod har ofta använts termer bronsålder, som avser Finlands kustområde d.v.s. den västra bronskulturen och tidig metallålder, som avser den samtida kulturen i inlandet d.v.s. Norra och Östra Finlands bronskultur. (t.ex. Lavento 2001, ). Senast under bronsåldern för år sedan hade det på utredningsområdet och dess norra del formats den för dem även senare typiska delningen i tre delar; i norra delen som är skårad av älvdalarna, i kustområdet, där havsvik tränger sig på inlandet samt i skärgården, som ligger framför kustområdet. Kustlinjen lade då 15-12,5 meter högre än i dag. Bild 3. Ca 1500 f.kr. fick utredningsområdet så småningom sin nutida form. Under bronsåldern var största delen av utredningsområdet ännu under vatten. (Cleve 1956, 16).

11 Bronsen var i vårt land ännu ett nytt och ovanligt material, då man annanstans redan lärde sig att tillverka järn. Järn började bli allmännare för drygt 3000 år sedan, men det tog mer än tusen år innan det kan fastställas att ha spridit till Finland. I Finland anses järnåldern ha börjat ca 500 f.kr., men egentligen började järnet bli allmännare i vårt land först 500 år senare. Under järnåldern, 500 f.kr e.kr., anses utredningsområdet i hög grad ha hört till de s.k. jaktområdena, även om tecken på etablerad bosättning på området i någon mån finns. I slutskedet på järnåldern anses Nylands östra delar i synnerhet nästan helt ha hört till tavastlänningarnas jaktområden. (t.ex. Kepsu 2005, 59). Från början av järnåldern känns det bara få fynd i vårt land, och tidigare ansågs detta att ha betytt ett tomrum i bosättningen vid tideräkningsskiftet. Nuförtiden dominerar en uppfattning, enligt vilken befolkningen på grund av att klimatet på den tiden blev kyligare var tvungen att avstå från de nya levnadssätten och koncentrera sig allt mer på fiskeri, jakt samt samlande. Enligt denna uppfattning hade finnarnas förfäder redan sedan stenåldern befolkat landet. Om man tänker på bosättningens spridning i vårt land i slutet på den förhistoriska tiden, hör till kretsen av den arkeologiskt kända järnåldern bara en liten del av det. I norra delen av den linje som dragits från Björneborg via Tammerfors och S:t Michel till Sordavala finns det bara några få bosättningscentrar, och även i södra delen av linjen finns det mellan de befolkade områden omfattande ödemarker som tolkats ha varit obebodda (t.ex. Meinander 1969, 66-69). Under den senare järnåldern, ca. 500 f.kr. 500 e.kr., var Nylands bebyggelse koncentrerad till trakten omkring Karis och Borgå, men efter detta följer det på Nyland ett slags tomrum i bebyggelsen, och på området har inte utvecklats bebyggelsecentraler som exempelvis Egentliga Finlands eller Tavastlands älvdalområden. Orsaken till detta ansågs ha varit Nylands geologiska och klimatologiska läge (t.ex. Seppälä 2006, 42). En orsak till den föga bebyggelsen har möjligen varit områdets oro i synnerhet under vikingatiden , då vikingarnas rutt till öster gick längs Finska vikens norra kust. Vikingarna handlade tydligen med tavastlänningarna, därför att Vandaforsen erbjöd bra förbindelser till inlandet där tavastlänningarna bodde. Under vikingatiden och efter den som följd av den till Mellersta Europa riktade pälshandeln, kan vid flodmynningarna på Nyland ha uppstått tavastländska handelsplatser och till följd av detta även något slags bebyggelse. (t.ex. Kepsu 2005, 58-59; jfr. t.ex. Salo 2000, 184) Förhistorian anses upphört i vårt land under korstågstiden e.kr. i och med att skriftliga källor uppstod. Någon exakt stund kan inte räknas som vändpunkt mellan den förhistoriska och historiska tiden, utan vändningen har så småningom tagit plats i olika delar i Finland. På Nyland kan den historiska tiden anses ha börjat under åren Nyland som område är historiskt betraktat i Finlands skala ett relativt sent bebyggd område, detta är även beskrivet i områdets namn Nyland. Nyland blev relativt snabbt bebyggt av svenskspråkiga nybyggare snart efter korstågen från och med 1150-talet. Bebyggelsen blev vidare kraftigare i synnerhet efter freden i Nöteborg (1323), när förhållandena på området stabiliserades. (Ramsay 1924, 10). De äldsta skriftliga dokument beträffande Nyland är från början av 1300-talet, första skriftliga källa där Nyland nämns är från år 1310 (FMU 6572). De äldsta skriftliga källor, som nämner enskilda socknar på Nyland, är från 1320-talet (t.ex. Karis, Tenala och Borgå). Kungen Maunu Erikssons deklaration till Österlandets invånare år 1334 satte till sin del fart på kolonisationen på Nylands strandområde (FMU 413). Så småningom splittrade området sig till östra Borgå län, som senare smälte samman med Viborgs län samt till västra Raseborgs län, som

12 nämns i dokumenten redan Det är oklart, när splittringen till den östra och den västra Nyland officiellt har tagit plats, men så har det väl hänt senast i början av 1400-talet. (Ramsay 1924, 13) Oftast räknas det första omnämnandet i historiska dokument som stadens stiftelseår. För landskommunernas del är situation lite besvärligare, därför att de vanligtvis inte särskilt stiftades. De bara så småningom uppstod och blev större, tills i något skede de började nämnas också i skriftliga källor. Det kan ha varit en rätt så komplicerad process, där en socken kunde höra till den ena församlingen, till det andra häradet och till den tredje skattesocknen. (t.ex. Luoto 2001, 70) Pernå har nämnts i skriftliga källor redan Första omnämnandet av namn avslöjar dock bara den sista tidpunkten för början av bebyggelsen, d.v.s. det sista möjliga året, då det fanns permanent befolkning på platsen. Den äldsta befolkningen i Pernå anses på grund av namnutforskningen vara i hög grad av finskt ursprung. Den finska bosättningen blev dock sedan medeltiden i den mån svenskt, att namnförteckningar över alla byar i Pernå var i majoritet på svenska på 1700-talet enligt dokument. Till den finska befolkningen i Pernå kom senast på 1300-talet svenska invandrare. Den gamla finska bebyggelsen kan ändå fortfarande delvis ses i namnförteckningarna på området, där i synnerhet den tavastländska påverkan är tydlig (Kepsu 2005, 15, 48-49). På utredningsområdets norra och västra del fanns det tydligen nybygge redan före 1500-talet, även om skriftliga dokument av den tiden är rätt så få och fragmentariska. Bosättningen hade mestadels koncentrerad sig på den västra delen av Märlax, där odlingsförhållandena var bättre än på vikens östra del. I huvudsak var bosättningen koncentrerad på gruppbyar som Antby, Rävsby, Köpbacka samt Fantsnäs (Antell 1956, 82). En gruppby som levnadssätt var i hög grad bestämd genom tegskiftessystemet. I tegskiftet var de odlade markerna och ängarna omkring byn mellan varje bondgård så delade, att var och en hade sin egen teg i åkern och ängen, som den odlade och varifrån den fick sin näring. Tegar hade man ofta flera och de lade i byns omgivning. Tegskiftet bestämde alltså i hög grad det, hur byarna var byggda. Den ryska ockupationen under Stora nordiska kriget på 1700-talet (under Stora ofreden ) hade inverkan på bosättningen. Under Stora ofreden ödelades byar i Finland och på Nyland på grund av krigshandlingar. Byarna avfolkades då människorna flydde till gömstugor i skogen, men detta ledde oftast inte till att byarna fullständigt skulle ha ödelagts, därför att människorna återkom till byarna när krigshandlingarna blivit lugnare (Soikkeli 1932, 58-59). En annan ännu större förändring beträffande bosättningen tog plats efter mitten av 1700-talet i Storskiftet, där de markar, som varit i byarnas samägande, delades så att varje gård fick sin egen. Detta förorsakade att gruppbyarna splittrades och gårdar flyttades till nya platser närmare egna markar. Andra faktorer som påverkade att byarna ödelades, kan ha varit fattigdom och markernas tvångsinlösning. Det tog i praktiken över 200 år att genomföra storskiftet i Finland och på olika delar av landet var dess följder olika. Till exempel formades i Sjundeå av de gårdar som tidigare varit en by, i regel bara en gård, som oftast ännu idag bär byns gamla namn (Favorin 1986, ). I Kungliga kartverket från sekelskiftet av och 1800-talet, som beskriver markanvändningen på området, finns det bebyggda platser bara på Svartholms fästning samt lägereldsplats på Lekarberget. Vikens norra strandområde i Päronbotten har varit äng. På planområdet har då funnits varken vägnät eller åker. I Kungliga kartverket har det gått en stig norr om Päronbotten från Märlax till den nuvarande Strömfors kommuns sida. Enligt Senatens kartverk från år 1873 har det

13 funnits ett torp på planområdet i Källaviken (Källa) och på Fallholmen, samt en bebyggd plats på Småholmen. Största delen av befolkningen på området har alltså tydligen uppkommit senare och 1700-talen var i hela Finland en tuff tid. Krigen och nödåren prövade bondebefolkningen, lika som adelsståndets okände makt och belastningarna som det for med sig. På kustområdet var situationen lite bättre än på inlandet, därför att till exempel bondeseglingarna till Tallinn fortsatte, och så kunde man vid behov köpa utsäde mot bl.a. trävara (t.ex. Luoto 2001, ). Som följd till storskiftet uppstod det även tilläggsbefolkning med torparinstitutionen. Nu när bondgårdarna ägde mark, kunde man genom att hyra den till torpare få mera arbetskraft och - genom att röja ny mark - få mera odlingsbar mark. Denna förändring i böndernas rättigheter att kunna hyra mark till andra skapade torparinstitutionen i mitten av 1700 talet. I början av 1800 talet har antal torp i vårt land beräknats ha varit nästan Även på Nyland ökade antal torp och det hjälpte till att byggandet och odlingsbar mark ökade. Antal torp och torpare började gå ned i Nyland i slutskedet av 1800 talet (t.ex. Kaukiainen 1980, 225). 4. Inventeringens metoder På Lovisa område har aldrig gjorts en arkeologisk grundinventering. Före det egentliga arbetet på fältet användes på delgeneralplan -området och i dess omedelbara närhet kartanalys som forskningsmetod när fornlämningarna från historisk tid letades. Detta betyder, att det försöktes att hitta allt historiskt kartmaterial över plan/utredningsområdet och att detta material jämfördes med det nuvarande materialet. Genom att jämföra det nuvarande kartmaterialet med det historiska kan bosättningens utveckling och dess rörelser på utrednings/planområdet iakttas. I början av kartanalysen användes Kungliga kartverket som primärkälla, vilket den svenska armén under åren har utarbetats för militära ändamål. År 1989 redigerare Timo Alanen och Saulo Kepsu kartorna som bok, som publicerades av Finlands litterära sällskap. I kartmaterialet har föreställts de dåtida byarna och deras namnförteckningar, husen, vägarna, stigarna samt åkrarna, ängarna, skogarna och andra olika omgivningar. I början av kartanalysen försökte man skissa planområdet i Kungliga kartverket och med hjälp av det fördela byplatser i närheten av området och andra för inventeringen möjligen viktiga objekt. Annat historiskt kartmaterial började man söka t.ex. i Nationalarkivet utgående från byarnas namnförteckningar i Kungliga kartverket och sockenhistoria. Detta sätt att närma sig saken baserar sig på den uppfattning, att bybosättningen som skildras i Kungliga kartverket kan i bästa fall tolkas att delvis motsvara 1500-talets eller till och med äldre bosättning än det. Med annat historiskt kartmaterial hänvisas närmast till jordbokskartor av stor skala (< 1:20 000) och storskifteskartor från och 1800 talet. Historiska kartor över inventeringsområdet söktes genom att göra databassökningar på socknarnas eller byarnas namn. Databassökningarna gjordes i internet i adressen: som innehåller informationen om 1600-talets jordbokskartor samt i Nationalarkivets websidor: som innehåller annat historiskt kartmaterial. Efter detta bekantades med kartmaterial över planområdet i Nationalarkivet. Vid behov togs fotokopior över kartorna för en noggrannare utforskning samt för fältarbetet. Efter samlingen av historiskt kartmaterial jämfördes det uppsökta materialet med 1900-talets terrängkartor.

14 Genom att jämföra kartorna försöktes i de gamla kartorna hitta gårdsplatser, beredningsplatser, kvarnsplatser och andra möjliga objekt, som räknas som fasta fornlämningar från historisk tid, som inte längre var betecknade i de nuvarande kartorna, men som ändå var tecken på mänsklig verksamhet från historisk tid. Om ovannämnda handlingsplatser kunde rimligt lokaliseras genom att jämföra kartorna, märktes de områdena, som ännu skulle kontrolleras, i baskarteskisserna med tanke på arbetet på fälten. Bild 4. Utredningsområdets södra del i det hydrologiska kungens kartverk. Förhistoriska fornlämningar söktes närmast genom att betrakta de nuvarande baskartorna och genom att terrängspunkterna i dem på olika höjdnivåer. Alla högre bergavsatser på planområdet kontrollerades med tanke på stenröse som ansluter sig till begravningar och med tanke på befästningar. Jämna strandterrasser, som var lämpliga för boendet och annan förhistorisk verksamhet, kollades ungefärlig och vid behov med skovelstick. 5. Fältutredningar I inventeringen var en GPS-lokaliserare till hjälp, med vilken det var möjligt att rätt så pålitligt få koordinaterna av de uppfunna objekten antecknade. Beroende av platsens karaktär, utfördes allmän observation av terrängen och vid behov stick med skovel. I de betraktade platserna försöktes utreda fornlämningens omfattning och bevarelsegrad. Om en fornlämning från förhistorisk eller historisk tid fastställdes på platsen, fotograferades objektet och togs åtminstone medelskoordinater för den med GPS-lokaliseraren. Fornlämningarnas omfattning uppskattades utifrån fasta konstruktioner och områdets topografi, varefter fornlämningarnas uppskattade gränser märktes i terrängskartorna och togs även vid behov upp med GPS-

15 lokaliseraren. GPS-apparaten var till märket en Magellan GPS 320, och dess lokaliseringsnoggrannhet var (enligt apparatens eget meddelande) i fältförhållandena i regel +/- 5-6 meter. 6. Objektförteckning I inventeringen gicks genom områden som Lovisa stranddelgeneralplan-förslaget täcker. Efter förberedningarna och granskningarna i terrängen finns det på planområdet eller i dess direkta närhet 7 objekt, varav 1 är en fornlämning från förhistoriska tiden och 6 fornlämningar från historiska tiden. 10 objekt konstaterades att förknippa sig med den nya tiden eller att vara sådana, att de inte fyller upp kännetecken på en fast fornlämning. På utredningsområdet strävades efter att placera noggrannare även äldre vägnät. Gamla vägar, som delvis ännu är i bruk och väglinjeringar räknas i sig inte som fornlämningar, men som en del områdets kulturhistoria borde de ändå beaktas i områdets planläggning. En förteckning över alla gps -punkter som samlades under inventeringen finns i bilagan 1.

16 6.1. Lovisa Svartholm Fornlämningsregisternummer: Genre: fast fornlämning Fornlämningstyp: försvarsutrustning Precision: befästning Datering: historisk Fridlysningsklass: 1 Antal: 1 Baskarta: Gäddbergsö Enhetskoordinaterna: p = , i = , z = 0-5 m mpy Koordinaternas förklaring: en fornlämnings medelskoordinater Fastighetsinformation: - Läge: 9,6 km sydöst om Lovisa kyrka Tidigare utforskningar: - Fynd: - Redogörelsens bilagor: Kartor: baskarteutdrag 1: Bilder: - Svartholms sjöfästning ligger vid munnen av Lovisaviken på cirka 10 kilometers avstånd från stadens centrum. Byggnadsarbetena på Svartholms sjöfästning börjades år 1748 och Huvudfästningen blev färdig Svartholm planerades i samband med Lovisa jordbefästning för att hindra fienden att rycka fram från Svenska Rikets svaga östgräns mot väst. Fästningen kapitulerade under finska kriget den 18 mars år Under ryska tiden användes Svartholms dels som fängelse och dels som militärbas fram till 1832, då den överfördes till civilförvaltningen. Fängelseverksamheten på holmen upphörde i början av krimkriget. En engelsk flottavdelning sprängde den tomma fästningen Arkeologiska kommissionen har gjort utforskningar i Svartholms ruiner redan från år 1911, senast på sommaren Holmen besöktes inte i samband med inventeringen.

17 6.2. Lovisa Krutkällarholmen Fornlämningsregisternummer: Genre: fast fornlämning Fornlämningstyp: försvarsutrustning Precision: ej specificerad Datering: historisk Fridlysningsklass: 2 Antal: 1 Baskarta: Gäddbergsö Enhetskoordinaterna: p = , i = , z = 0-5 m mpy Koordinaternas förklaring: krutkällarens grunds medelskoordinats gps -placering Fastighetsinformation: - Läge: 8,5 km sydöst om Lovisa kyrka Tidigare utforskningar: - Fynd: - Redogörelsens bilagor: Kartor: baskarteutdrag 1: Bilder: diabild , mv-bild :1-2 Bild 5 (mv-bild :2). Den gamla byggnadens ruiner på Krutkällarholmen Nordnordöst om Svartholms fästning ligger Krutkällarholmen (f.d. Sandholmen), på vilken det byggdes Svartholms fästnings krutlager enligt dokument år Nuförtiden finns på holmen den gamla lagerbyggnadens stenfot (67x12 m), som ännu kan ses på holmen, samt omkring den en stängsel av trä, på vilken det tidigare även funnits en stängsel av trä. Enligt dokument har det även funnits en liten vaktstuga som byggts omkring en med stenar fylld, inramad terrass, som lagts ned i vattnet. På det finns dock inte längre tecken som kunde märkas från landet., liksom det inte finns tecken på bron som sträckte till stranden.

18 6.3. Lovisa Begravningsholmen Fornlämningsregisternummer: Genre: fast fornlämning Fornlämningstyp: begravningsplatser Datering: historisk Fridlysningsklass: 2 Antal: 1 Baskarta: Gäddbergsö Enhetskoordinaterna: p = , i = , z = 3 m mpy Koordinaternas förklaring: holmens begravningsminnesmärkes gps -punkt Fastighetsinformation: - Läge: 9,2 km sydöst om Lovisa kyrka Tidigare utforskningar: - Fynd: - Redogörelsens bilagor: Kartor: baskarteutdrag 1: Bilder: diabild -, mv-bild :1 Bild 6 (mv-bild :1). En rysk kommendants begravningsminnesmärke från 1800 talet i Svartholms begravningsholm. Bilden är från sydväst. 550 meter nordöst om Svartholms fästning finns en sandig lägre holme, där det veterligen har begravts befästningens personal och fångar. På holmen finns bl.a. German Karlovits Tillons minnesmärke från år 1849.

19 6.4. Lovisa Arrestantholmen Fornlämningsregisternummer: Genre: fast fornlämning Fornlämningstyp: markkonstruktioner Datering: historisk Fridlysningsklass: 2 Antal: 1 Baskarta: Gäddbergsö Enhetskoordinaterna: p = , i = , z = 3 m mpy Koordinaternas förklaring: holmens nordligaste fördjupnings gps -placering Fastighetsinformation: - Läge: 8,3 km sydväst om Lovisa kyrka Tidigare utforskningar: Suhonen, V.-P inventering Fynd: - Redogörelsens bilagor: Kartor: baskarteutdrag 1: Bilder: diabild -, mv-bild :1 Bild 7 (mv-bild :1). En fördjupning i östra delen av Arrestholmen. Bilden är från syd. På Arrestholmen som ligger 1,4 km norr om Svartholms fästning, finns det två fördjupningar omgivna av vallar. Fördjupning 1 ligger i riktning nord-söder, dess storlek är 2x3 meter och djup 50 cm. Fördjupning 2 ligger 3 meter söder om den föregående och ligger i riktning öst-väst. Fördjupningens storlek är 2x3 meter och djup 50 cm. Holmen har veterligen i enlighet med namnet fungerat som en arrestplats, så att fördjupningarna skulle kunna vara rester av lättare byggnader eller motsvarande skjul.

20 6.5. Lovisa Yttre Täktarn Fornlämningsregisternummer: Genre: fast fornlämning Fornlämningstyp: stenkonstruktioner Precision: rakkagropar Datering: odaterad Fridlysningsklass: 2 Antal: 1 Baskarta: Gäddbergsö Enhetskoordinaterna: p = , i = , z = 6 m mpy Koordinaternas förklaring: rakkagropens gps -placering Fastighetsinformation: - Läge: 16,5 km västsydväst om Lovisa kyrka Tidigare utforskningar: - Fynd: - Redogörelsens bilagor: Kartor: baskarteutdrag 1: Bilder: - På bergavsatsen som sluttar till nordöst finns ett litet rakkastenröse, där det finns en grop som människorna har gjort och vars diameter är 1,5 meter och djup 40 cm. Tydligen är det fråga om rester av en lagergrop, som utan utforskningar inte kan noggrannare dateras.

21 6.6 Lovisa Lekarbergen Fornlämningsregisternummer: Genre: fast fornlämning Fornlämningstyp: stenkonstruktioner Precision: rakkagropar Datering: odaterad Fridlysningsklass: 2 Antal: 1 Baskarta: Tessjö Enhetskoordinaterna: p = , i = , z = 35 m Koordinaternas förklaring: lagergropens gps -placering Fastighetsinformation: - Läge: 3 km sydöst om Lovisa kyrka Tidigare utforskningar: Uino, Pirjo 1999 Kontrollering Fynd: - Redogörelsens bilagor: Kartor: baskarteutdrag 1: Bilder: diabild :1, mv-bild :1 Bild 8 (mv-bild :1). Lekarbergen. Lagergropen i stenröset. Bild från söder. På toppen av Lekarbergets berg finns ett omfattande, rätt så lågt och någorlunda oklart gränsat stenröse till formen som en halvbåge och vars storlek är cirka 17 x 6 m. Härifrån under 10 m till öster finns ett mindre stenröse vars diameter är 4 m och där det finns i mitten en kraterlik lagergrop. Dess diameter är 1 meter och djup cm. 5 meter väster om objektet finns en annan lite större lagergrop. Dess diameter är 1,5 meter och djup 40 cm. I Kungliga kartverket har på Lekarberget närmare sjöstranden ritats en lägereldsplats. Den kunde i inventeringen inte längre noggrannare placeras.

22 6.7. Lovisa Palikberget Fornlämningsregisternummer: Genre: fast fornlämning Fornlämningstyp: begravningsplatser Precision: begravningsröse Datering: brons- och/eller järnålder Fridlysningsklass: 2 Antal: 1 Baskarta: Tessjö Enhetskoordinaterna: p = , i = , z = 7,5-15 m mpy Koordinaternas förklaring: det nordligaste rösets gps-koordinaterna Fastighetsinformation: - Läge: 3 km sydväst om Lovisa kyrka Tidigare utforskningar: Uino, Pirkko 1999 Kontrollering Fynd: - Redogörelsens bilagor: Kartor: baskarteutdrag 1: Bilder: diabilder :1-5, mv-bilder :1-5 Bild 9 (mv-bild :1). Palikberget. Objekt 1. Bild från norr. På Palikbergets topp, på ett stort, mer eller mindre enhetligt område där berget kommer till dagen, finns gravrösen, rösens bottenstenar och rester av förstörda rösen på sex platser. Objekt 1 (koordinaterna: p: , i: ): det nordligaste röset är bäst bevarat. Det har en krater i mitten, och är nästan rund. Storleken är 5,5x6 m, den

23 längre sidan står i riktning öst-väst. Under röset finns det i berget en låg naturlig fördjupning. Stenar har lite spridits i omgivningen. Väl bevarad, klass 1. Objekt 2 (koordinaterna: p: , i: ): Stensättningen som finns på platsen har tydligen delvis slagits sönder. Originalstorleken kanske 2x3 m, nu finns det 2x1 m i riktning nord-syd. Nedre på berget finns det senare byggda stenrader, stenarna har sannolikt tagits från en fornlämning. Nästan förstört, klass 2. Objekt 3: På platsen finns det vid varandra två långsmala rektangulära stensättningar, vars randstensättning är rätt så tydlig. Den sydligare stensättning A är till storleken 3x5 m i riktning väst-öst (koordinaterna: p: , i: ). Den nordligare stensättningen B är till storleken 5x7 m i riktning väst-öst (koordinaterna: p: , i: ). Klass 1. Objekt 4 (koordinaterna: p: , i: ): Vid randen av bergbranten finns en klunga av stora stenar, 13 stenar. Dess diameter är 2 m. Det är fråga om lämningen av ett nästan helt förstört röse, klass 3. Objekt 5 (koordinaterna: p: , i: ): På berghöjden finns det gles stensättning, under laven och mossan känns småstenar. Ett möjligt röse är som objekt osäker. Klass 3. Objekt 6 (koordinaterna: p: , i: ): Objektet på den här platsen har rektangulär randstensättning med mindre stenar i mitten. Storleken är 3x4 m i riktning öst-väst. Delvis förstörd, klass 2. Bild 10 (mv-bild :2). Objekt 3; rösen A och B. Bilden är från sydväst.

24 6.8. Lovisa Källa Fornlämningsregisternummer: - Genre: ej fornlämning Fornlämningstyp: ej specificerad Precision: Försvarskonstruktioner Datering: historisk Fridlysningsklass: ej specificerad Antal: 1 Baskarta: Gäddbergsö Enhetskoordinaterna: p = , i = , z = 3 m mpy Koordinaternas förklaring: gps -punkt av korsus läge Fastighetsinformation: - Läge: 10,3 km sydöst om Lovisa kyrka Tidigare utforskningar: - Fynd: - Redogörelsens bilagor: Kartor: baskarteutdrag 1: Bilder: diabild :1, mv-bild :1-3 På norra delen om Källas campingplats finns stenrester av en korsu, till storleken 17x17 m. I konstruktionen finns öppningar mot norr (mot inlandet) och till väster. Konstruktionens storlek är 1 m och dess stenar är cm till diametern. 70 m sydväst om konstruktionen finns rester av två eldstäder och en dem förstärkande låg skyttegrav (koordinaterna: p: , i: och p: , i: ). Eldstäderna är till formen som ett "u" och de öppnar sig mot inlandet. De är grävda lite under jordytan och dess vallar riktar sig mot havet. Eldstädernas storlek är 8x8 meter. Den låga skyttegraven som stöder eldstäderna har grävts i tre delar parallell med stranden, och deras längd är 62 meter. Till försvarskonstruktionerna ansluter sig tydligen en minnesten, som ligger 140 m nordöst om skyddsrums ruiner (koordinaterna: p = , i = ). På den stora stenen, vars storlek är 7x7 m, har på dess jämna vänstra sida huggits en anteckning DEB I KOMP 1940 På grund av anteckningen verkar det sannolikt, att soldaterna som har grävt försvarskonstruktionen också har gjort den. I Lovisa fanns det under kriget danska frivilliga soldater som ville lämna ett minne av sig på platsen. Objekten är inte en fornlämning, men av dess kulturhistoriska värde betydelsefull.

25 Bild 11 (mv :3). Källans sydligare eldplats. Bilden från öster. Bild 12 (mv-bild :2). Källans minnesten. Bilden från nordväst.

26 6.9 Lovisa Stora Djupberget Fornlämningsregisternummer: - Genre: ej fornlämning Fornlämningstyp: ej specificerad Precision: kummel Datering: historisk Fridlysningsklass: ej specificerad Antal: 1 Baskarta: Gäddbergsö Enhetskoordinaterna: p = , i = , z = 5 m mpy Koordinaternas förklaring: sjömärkets gps -placering Fastighetsinformation: - Läge: 16,2 km sydöst om Lovisa kyrka Tidigare utforskningar: - Fynd: - Redogörelsens bilagor: Kartor: baskarteutdrag 1: Bilder: diabild -, mv-bild :1 Bild 13 (mv-bild :1). Det stora sjömärket på Stora Djupberget. Bilden från väster. På holmarna i Lovisa finns flera kummel av sten, som tidigare utvisade farleden för sjöfarten. Kummel varierar till storleken och till höjden, Stora Djupbergets kummel är en av de ståtligaste på Lovisa kustområdet. Det är byggt i riktningen nord-söder och dess storlek är 5x3 meter. Den högre delen av kumlen riktar sig mot norr (Lovisa), dess höjd är 2,5 meter. Den lägre sidan riktar sig mot söder (havet) och dess höjd är

27 20 cm. Kummel av sten byggdes mycket på och 1800-talet, nuförtiden står de oanvända och i huvudsak förfaller. Kumlen är inte fornlämningar som lagen skyddar, men deras kulturhistoriska värde är betydelsefull. I inventeringen hittades följande rester av kummel: Yttre Täktarn (koordinaterna: p: , i: ) Stenmärke, storleken 2x3,5 m, höjden 1 m. Stora Täktarn (koordinaterna p: , i: ja , i: ) Stenmärke, storleken 2x3 m, höjden 1 m. Stenmärke, storleken 2x3 m, höjden 1 m (edellisestä 10 m kaakkoon). Stora Djupberget (koordinaterna p: , i: ) Stenmärke 5x3 m, höjden 0,2-2,5 m. Stora Rövarn (koordinaterna p: , i: ) Stenmärke, storleken 1x1 m, höjden 50 cm. Småholmen (koordinaterna p: , i: ) Stenmärke, storleken 4x4 m, höjden 2,5 m. Bild 14 (mv-bild :1). Ett stort kummel på Småholmen. Bilden från sydväst.

28 6.10 Lovisa Myssholmen Fornlämningsregisternummer: - Genre: ej fornlämning Fornlämningstyp: ej specificerad Datering: - Fridlysningsklass: ej specificerad Antal: >20 Baskarta: Gäddbergsö Enhetskoordinaterna: p = , i = , z = 5-10 m mpy Koordinaternas förklaring: den största jättegrytans gps -placering Fastighetsinformation: - Läge: 13,9 km sydöst om Lovisa kyrka Tidigare utforskningar: - Fynd: - Redogörelsens bilagor: Kartor: baskarteutdrag 1: Bilder: diabild -, mv-bild :1 Bild 15 (mv-bild :1). Myssholmens stora jättegryta. Bilden från norr. I den sydvästliga delen av Myssholmen finns på det svagt mot väst sluttande glatta berget över 20 jättegrytor. Den största av dem är till diametern 70 cm och till djupet 50 cm. Allt som allt hittades 22 jättegrytor på området, under mossen skulle man sannolikt kunna hitta ännu mer av dem. De minsta jättegrytornas diameter är 10 cm. I regel är deras diameter ändå cm. Jättegrytorna är formade av naturen och har uppstått under istiden då smältvattnet under eller på utsidan isen rullade stenar på samma plats och till sist grävde på berget en symmetrisk grop. Storgrytorna är inte

29 fasta fornlämningar enligt fornlämningslagen, men borde som intressanta naturfenomenen ändå beaktas i planläggningen. 6. Sammanfattning Avsikten med inventeringen var att på området i Lovisa stranddel -generalplanen utreda och söka upp fasta fornlämningar från förhistorisk och historisk tid. I förberedelserna konstaterades, att det på området finns två fasta fornlämningar; en stenröse-gravsobjekt som är från slutet av bronsålder eller från början av järnålder, samt Svartholms fästning. Efter terrängobservationerna finns det på området förutom de ovannämnda 5 tidigare noggrannare okända objekt, som alla är från historisk tid. På området utreddes och lokaliserades i mån av möjlighet även andra objekt som tillhör gammal kulturhistoria men som inte uppfyller kännetecken på en fast fornlämning, men som borde beaktas i planläggningen. En förteckning över gps punkter som anknyter sig till dessa objekt finns i bilagan 1. I Helsingfors Tapani Rostedt

30 Källor Arkivkällor Nationalarkivet (NA): Landmäteristyrelsens kart-arkiv Tryckta källor och litteratur Alanen, Timo & Kepsu, Saulo 1989: Kuninkaan kartasto Suomesta Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran Toimituksia 505. Tampere. Antell, Kurt 1956: Pernå under historisk tid.pernå sockens historia I, Helsingfors. Cleve, Nils 1956: Pernå under förhistorisk tid. Pernå sockens historia I, Helsingfors. Favorin, Matti 1986: Siuntion historia. Tammisaari. Kaukianen, Yrjö 1980: Lohjalaisten historia 2. Hämeenlinna Kepsu, Saulo 2005: Uuteen maahan. Helsingin ja Vantaan vanha asutus ja nimistö. Tampere. Lavento, Mika 2001: Textile ceramics in Finland and on the Karelian Isthmus. Suomen muinaismuistoyhdistyksen aikakauskirja 109. Helsinki. Luoto, Reima T. A. 2001: Espoon aikakirjat. Hämeenlinna. Matiskainen, Heikki 1989: The Chronology of the Finnish Mesolithic. (Ed. Bonsall, Clive) The Mesolithic in Europe, III Int. Mesol. Symp. Edinburgh 1985, Matiskainen, Heikki & Ruohonen, Juha 2004: Esihistorian pauloissa. Hämeenlinna. Meinander, Christian F. 1969: Dåvits. En essä om förromersk järnålder. Finskt Museum 1969, Helsingfors Ramsay, August 1924: Esbo. Esbo socken och Esbogård på 1500-talet. Helsingfors. Salo, Unto 2000: Suomi ja Häme, Häme ja Satakunta. Teoksessa Hämeen käräjät (toim. Peltovirta, Jukka). Hämeenlinna. Seppälä Sirkka-Liisa 2006: Perinnemaisemien yhteys varhaiseen asutus- ja maankäyttöhistoriaan. Suomen ympäristö 1/2006, Luonto, 112 s., Ympäristöministeriö. Tässä raportissa viitataan sähköiseen versioon osoitteessa: Soikkeli, Kaarle 1929: Vihti. Kuvauksia Vihdin kunnan luonnosta, historiasta ja kansan elämästä. Helsinki. Takala, Hannu 2004: The Ristola site in Lahti and the Earliest Postglacial Settlement of South Finland. Jyväskylä

31 Bilagor Bilaga 1: Förteckning över gps-punkterna

32 Bilaga 2 / svartvitnegativförteckning Bilder: Tapani Rostedt : 1 Källan minnesten, närbild. Bild från nordväst : 2 Källan minnesten. Bild nordväst : 1 Den gamla byggnadens stengrund och stenstängsel på Krutkällarholmen. Bild från söder : 2 Den gamla byggnadens stengrund på Krutkällarholmen. Bild från väster : 3 Källans sydligare eldplats. Bild från öster : 1 Palikberget. Objekt 1. Bild från norr : 2 Palikberget. Objekt 3; stenrösen A och B. Bild från sydväst : 3 Palikberget. Objekt 4. Bild från väster : 4 Palikberget. Objekt 5. Bild från öster : 5 Palikberget. Objekt 6. Bild från norr :1 Lekarbergen. Lagergrop i ett stenröse. Bild från söder :1 Sjömärke på Yttre Täktarn. Bild från väster :1 2 sjömärken på Stora Täktarn. Bild från söder :1 Ett stort sjömärke på Stora Djupberget. Bild från väster :1 Sjömärke på Stora Rövarn. Bild koillisesta :1 En stor kummel på Småholmen. Bild lounaasta :1 Myssholmens stora jättegryta. Bild från norr :1 En rysk kommendants begravningsminnesten från 1800-talet på Svartholms begravningsholm. Bild från sydväst :1 En fördjupning i östra delen av Arrestholmen. Bild från söder.

33 Bilaga 2 / förteckning över diapositiven Bilder: Tapani Rostedt : 1 Källan minnesten, närbild. Bild från nordväst : 1 Den gamla byggnadens stengrund på Krutkällarholmen. Bild från väster : 1 Palikberget. Objekt 1. Bild från norr : 2 Palikberget. Objekt 2. Bild nordväst : 3 Palikberget. Objekt 3; stenrösen A och B. Bild från sydväst : 4 Palikberget. Objekt 4. Bild från väster : 5 Palikberget. Objekt 5. Bild öster : 1 Lekarbergen. Lagergropen i ett stenröse. Bild från söder : 1 Ett stort sjömärke på Stora Djupberget. Bild från väster : 1 Ett stort kummel på Småholmen. Bild från sydväst.

34 Bilaga 4/ kartorna

35

36

37

38

39

40

41

42

43