FINSKA SPRÅKET TORNE LAPPMARKS LINGUA SACRA

Transkript

1 Sölve Anderzén FINSKA SPRÅKET TORNE LAPPMARKS LINGUA SACRA Ordets makt, språk och undervisning vid 1800-talets mitt De flesta av oss är beredda att direkt bejaka påståendet att ordens och språkets betydelse är vital när det gäller att förmedla kunskap och information. Många har också erfarenhet av hur enskilda ord, när de har nått fram till vårt innersta, har berört och engagerat. Men i flerspråkiga miljöer har vi också upplevt individuella begränsningar med att förstå och tala ett annat språk än vårt modersmål. Det är få förunnat att använda ett främmande språk med fullständig spontanitet inom alla domäner. Ordet kan förlora sin makt och vårt tal blir maktlöst och vår förståelse begränsad. I stället för att förena har orden och språket skapat ett utanförskap. I det följande skall lyftas fram ett exempel på språkval och på ordens makt från en flerspråkig bygd och i samband med undervisning. Framställningen är deskriptiv och följer en kontextuell modell med avsikt att ge läsaren ökade möjligheter till förståelse av ett komplext skeende. Tidpunkten är 1800-talets mitt (åren 1846 cirka 1860) och området är Torne lappmark med närområden. Folkundervisningen var under omdaning och flera aktörer uppträdde med skilda försök att organisera undervisning för de nomadiserande samerna. Kyrkan hade fortsatt ett avgörande ansvar för undervisningen och för att varje enskild individ skulle inhämta ett relativt stort mått kunskap innanläsning och katekeskunskap. Den enskildes kunskap var också ett led i ett vuxenblivande och ett fullvärdigt medborgarskap i den svenska nationen. I vårt fall innebar detta med en förenklad och tillspetsad formulering att enskilda samer lärde sig finska för att bli svenskar. Jag väljer att först översiktligt behandla språksituationen och därmed relaterade svårigheter. Därefter följer en sammanfattande presentation av ett undervisningsverk under omorganisation. Det tredje blocket anslås till en redovisning av den lokala lösning som växte fram i Torne lappmark. 115

2 SÖLVE ANDERZÉN... NÄR CHRISTENDOMS KUNDSKAPEN SKULLE MEDDELAS PÅ 3 N E SPRÅK... Citatet i rubriken är hämtat från ett av många visitationsprotokoll, som finns bevarade från de visitationer den kände prosten och väckelsegestalten Lars Levi Laestadius i olika funktioner genomförde i de svenska lappmarkerna. 1 Året är 1837 och platsen är Gellivare församling i Luleå lappmark, som i norr gränsar till Torne lappmark. Visitator sammanfattade undervisningssituationen i den nordliga delen av Lappmarken och anförde att blandningen af särskilte Nationer, jämte den deraf härrörande Språkförbistringen, lade mycket hinder i vägen vid undervisningen, när Christendoms kundskapen skulle meddelas på 3 ne Språk Tre nationer och tre språk utgjorde en utmaning för varje aktörs försök att förmedla undervisning. De tre språken var samiska, finska och svenska. Visitators användning av begreppet nation i detta sammanhang skall förstås så, att det inom församlingarna finns tre grupper, vilka var för sig kännetecknas av ett eget modersmål, och genom att de har olika och från varandra skiljande första språk bildar de olika nationer. Vidare i samma protokoll lämnade visitator direkta anvisningar för hur församlingen skulle hantera den språkförbistring som rådde. Först skulle en predikofördelning göras. På dubbla högtidsdagar och de stora böndagarna, vilket tillsammans blev närmare ett tiotal tillfällen under året, skulle två predikningar hållas, varav den ena på samiska och den andra på finska. Någon gång kunde predikan hållas på svenska språket. Detta skulle ske främst på sommaren, då gudstjänsten i huvudsak besöktes av de på kyrkplatsen bofasta, av vilka en del var svenskspråkiga. Däremot skulle svenska användas som predikospråk mer sällan om vintern, då flertalet gudstjänstbesökare utgjordes av samer, som för en tid uppehöll sig i kyrkplatsens närhet. Den svenska befolkningen utgjorde mindre delen av församlingen och den förstod i alla fall det ena eller båda språken samiska och finska. Med ovanstående är på sätt och vis antytt ett undersökningsområde ett gränsområde där flera språk talades och blandades i olika grad. Området består närmast av den nordliga delen av Lule lappmark och Torne lappmark. I det följande skall belysas några konsekvenser av språkförbistringen för undervisning och etablerande av skolor vid 1800-talets mitt. Men först något om språksituationen och hur de tre nationerna var fördelade. 116

3 FINSKA SPRÅKET TORNE LAPPMARKS LINGUA SACRA Figur 1. Samiska språkområden. Språkgränser inom det samiska språkområdet Den vidsträckta svenska Lappmarken, med början i söder i höjd med landskapet Härjedalen och sedan norrut så långt som rikets gränser sträcker sig, har tidigare ofta behandlats och ansetts som ett enhetligt område med ett språk, det samiska. I dag har vi en god bild av en mångfasetterad kultur, med flera näringar och flera språk. 2 I rubriken har jag använt det oprecisa uttrycket språkgräns för att illustrera att någonstans i rummet möts olika språk. En sådan språkgräns kan inte återges med en linje på kartan. Det är mer frågan om en zon där en aktiv flerspråkighet ofta råder bland befolkningen. I vårt sammanhang har språkgränser ingenting att göra med riksgränser dessa har tillkommit efter politiska överenskommelser. De språkgränser som kan skönjas i vårt undersökningsområde beror mer av tidiga kulturella och ekonomiska mönster. Vid en grov indelning av de samiska språken kan man urskilja tre grupper: sydsamiska, centralsamiska (Ume-, Pite- och Lulesamiska) och nordsamiska (Figur 1). 117

4 SÖLVE ANDERZÉN Tabell 1. Lappska befolkningen år 1847 enligt till SMS insända uppgifter Lappsk Antal Antal barn/ folkmängd hushåll ungdom Lule lappmark Jokkmokks församling Gellivare församling Torne lappmark Jukkasjärvi församling Karesuando församling Källa: SMS protokoll , s , SMSA, KB. I vårt undersökningsområde är Gellivare församling den nordligaste inom Luleå lappmark, till vilken också Jokkmokks församling hör. Inom Luleå lappmark, som i norr gränsar mot det nordsamiska området, talades lulesamiska. Figur 1. visar med drastisk tydlighet Gällivares placering vid språkgränsen till det nordsamiska språkområdet. Området norr om denna språkgräns, och inom Sveriges riksgränser, är Torne lappmark, där en variant av nordsamiska talades vid 1850-talets mitt. Därmed vet vi att två skilda samiska språk talades inom undersökningsområdet. Men vi bör också bilda oss en uppfattning om hur stor andel av respektive församlingars innevånare som hade samiska som modersmål. I samband med att Svenska Missionssällskapet (SMS) undersökte möjligheterna att utvidga sin skolverksamhet till de norra lappmarkerna (Lule och Torne lappmarker) gjordes år 1847 en inventering av förhållandena i de fyra nordliga socknarna (Jokkmokk, Gällivare, Jukkasjärvi och Karesuando). SMS lät två av sina anställda kateketer göra en inspektionsresa i området för att bilda sig en uppfattning om förhållandena. Vidare sammanställde respektive församlings kyrkoherde ett antal uppgifter på SMS:s begäran. Med dessa uppgifter som bakgrund kunde Missionssällskapet konstatera att den Lappska befolkningen utgör 2911 personer. 3 Av dessa var det 1173 som ännu inte admitterats till nattvarden, eller annorlunda uttryckt, som ännu inte hade undervisats och hade den kunskap som krävdes för att begå Herrens heliga nattvard. 118

5 FINSKA SPRÅKET TORNE LAPPMARKS LINGUA SACRA Tabell 2. Befolkning år 1850 fördelad efter nomadiserande respektive bofast levnadssätt Nomader Bofasta Totalt Lule lappmark Jokkmokks församling Gellivare församling Torne lappmark Jukkasjärvi församling Karesuando församling Källa: Wahlund Det fanns således ett stort behov att ordna undervisning för denna grupp. I vårt sammanhang skall vi förstå uttrycket Lappska befolkningen som en grupp som har samiska som modersmål. Uppgifterna fördelar sig såsom framgår av följande tabell (Tabell 1.), där uppgiften under rubriken antal barn/ungdom avser den som har ett omedelbart behov av ordnad undervisning. Att enbart betrakta befolkningens levnadssätt och dra slutsatsen att gruppen nomadiserande utgör hela samebefolkningen är i vårt fall direkt missvisande. Detta framgår tydligt av följande enkla tabell över fördelningen av befolkningens levnadssätt år Tabell 2. ger endast en grov bild av antalet samer. Antalet icke-samer är näst intill obefintligt i gruppen Nomader, däremot finns ett relativt stort antal samer i gruppen Bofasta. Detta gäller särskilt för Lule lappmark 4 där övergången från nomadiserande till bofast levnadssätt bland samerna var avsevärd i förhållande till Torne lappmark. 5 Därmed kan vi konstatera att SMS:s uppgift om 2911 personer med samiska som modersmål betyder att grovt räknat hälften av dessa två lappmarkers befolkning hade samiska som förstaspråk. Dock inte ett enhetligt språk utan flera språk, som skilde sig så mycket från varandra att språket blev ett allvarligt hinder när Svenska Missionssällskapets två kateketer Fredrik Norberg och Anders Fr. Nordenstam på sin resa norrut i området kom från Jokkmokk till Gällivare. Enligt deras dagbok lämnas besked att de inte riktigt förstod den samiska som talades och därför mås- 119

6 SÖLVE ANDERZÉN te anlita en yngling som tolk. Denne unge tolk följde därefter de båda kateketerna på deras resa norrut i den Finska Lappmarken och dagboken ger beskedet att de två kateketerna inte hade kunnat uträtta något utan hans biträde. 6 Men hur mycket samiska kunde dessa båda kateketer? Båda kunde språket och hade prövats i sin språkkunskap av Lars Levi Laestadius. Prövningen skedde i samband med att Laestadius på biskopens uppdrag genomförde generalvisitation i Lappmarken (december 1843 mars 1844). Kateketen Fredrik Norberg, som tjänstgjort i Pite lappmark, fick betyg att han med berömlig färdighet läste det samiska bokspråket och även den Bibliska historien efter norra lappmarkens dialekt. 7 Fredrik Norberg kunde även med någorlunda fermite (skicklighet, äv. raskt och säkert) uttrycka sig efter södra lappmarkens dialekt. Till skillnad från kateketen Norbergs goda betyg, vilket ger oss skäl att tro att han var relativt väl rustad för att hantera det samiska språket, också i samtal och i vart fall i de södra lappmarkerna, hade kateketen Anders Fr. Nordenstam, som tjänstgjorde i den sydliga Åsele lappmark, betydligt mer begränsade språkkunskaper, vilket framgår av följande omdöme: Men att döma af de frågor den äldre Nordenstam framställde till Barnen [efter] Högströms Frågbok, tyktes han ega den grad insikt i Lappska Språket, som kan vara be[höfligt] för Åsele Lappar, hvilka i allmänhet förstå [och] tala Svenska bättre än Lapparne i andra Lappmarker. 8 På sin resa norrut i de svenska lappmarkerna, passerade kateketerna Norberg och Nordenstam i vart fall en samisk språkgräns när de kom till Jokkmokk och Gällivare socknar. De kunde inte längre klara sig fullt ut med det samiska språk de behärskade. Under vistelsen i Jokkmokk har de, enligt sin dagbok, flera kontakter med den samiska befolkningen och förefaller att på egen hand och utan någon tolks hjälp ha fört samtal med dem. Samtidigt har de noterat att norrlappskan var främmande för dem. Genom hjälp av kronolänsmannen Granström i Jokkmokk fick de förklaringar på många norrlappska ord, vilkas betydelse de inte kände. 9 Vid den fortsatta resan norrut blev språkgränsen mer markant och språksvårigheterna ökade när de kom till Gällivare socken. Där tillkom ytterligare ett språk, det finska, som allmänt brukades av befolkningen. Detta markerade SMS:s utsända kateketer tydligt i sin redogörelse, avgiven 13 april Vid de missionsskolor som SMS bedrev i de södra lappmarkerna bedrevs undervisningen av samernas barn på samiska och 120

7 FINSKA SPRÅKET TORNE LAPPMARKS LINGUA SACRA svenska. Detta var en medveten strategi, 10 men den skulle inte kunna genomföras i Gällivare. Där talades tre språk finska, samiska och svenska och av dessa var finska det språk som mest användes. Svenska språket förstods endast av en mindre del. 11 Skolmästaren vid Gällivare Lappskola, vice pastor Gustaf Westerlund lämnade på kateketerna Norbergs och Nordenstams begäran uppgifter till SMS. Westerlund uttalade sin och församlingens uppfattning att då SMS:s skolor i södra lappmarken haft en så välsignad framgång och betydelse, så var behovet egentligen ännu större i de norra lappmarkerna. Men att anlägga skolor i den norra lappmarken hindrades av lärarnas språkkunskaper, eftersom att få en skicklig Catechet faller sig svårt, ty han borde kunna finska, och Lappska, jämte det Svenska språket. 12 Språkgränser inom det finska språkområdet När kateketerna Norberg och Nordenstam kom till Gällivare socken hade de också kommit till ett nytt språkområde det finska. Gellivare församling hade bildats år 1741 genom att de nordliga delarna av Lule lappmark och dåvarande Jokkmokks församling och ett antal bosättningar kring Kalix älv tidigare tillhörande Torne lappmark och dåvarande Jukkasjärvi församling, avsattes till en egen församling. Den avgjort största delen av befolkning utgjordes av nomadiserande samer medan de flesta av den bofasta befolkningen hade finska eller om uttrycket tillåts finskspråkiga rötter. Den bofasta befolkningens i Torne lappmark finska ursprung stammar ur en tidig kolonisering, med början i sydligaste Tornedalen. 13 Den finska koloniseringen hade spridit sig längs Torne älv norrut, men vek också av västerut in mot nuvarande Jukkasjärvi och Gellivare församlingar (se Figur 2). Hansegård väljer benämningen det norrbottensfinska området, vilket väl beskriver språkets utsträckning i det rum där finska varit ett ursprungligt och dominerande språk, d.v.s. området öster om den egentliga lappmarken och det av samer nyttjade näringsområdet. Därmed är en ny gräns antydd eller det tillfälle och den grad till vilken finska språket tränger in i det samiska området. Denna gräns kan inte ritas på en karta. Dess riktning i rummet är huvudsakligen ett språktryck från öster till väster. Mer tydligt kan vi beskriva hur finska språket erövrar vissa domäner. I vårt fall den domän, som rör undervisning och det kyrkliga livet inom det samiska samhället i Torne lappmark. 121

8 SÖLVE ANDERZÉN Figur 2. Finskspråkigt område i svenska Lappmarken. Anm.: Kartan är en till omfånget något bearbetad och beskuren version av Karta 1 i Elenius 2001, s. 18. Genom umgängeskontakter mellan den nomadiserande samiska befolkningen och den bofasta finska befolkningen utvecklades hos många en relativt aktiv tvåspråkighet. Den samiska befolkningens kontakter med finska språket är urgammal och det kan med goda skäl hävdas att tvåspråkigheten hos befolkningen går långt tillbaka i tiden. 14 På liknande sätt kan hävdas att den bofasta finsktalande befolkningen i Jukkasjärvi och Karesuando socknar under 1800-talet genom sina kontakter med den samiska befolkningen hade en relativt väl utvecklad kunskap i samiska. Det är även möjligt att hävda att finska språket fungerat som ett lingua franca i kontakten med de samiskspråkiga områdena i norra Sverige, Finland och Norge. Här är inte platsen att göra en utförligare framställning av befolkningsrörelser och med säkerhet tidfästa finnarnas och finska språkets ankomst i 122

9 FINSKA SPRÅKET TORNE LAPPMARKS LINGUA SACRA området. Utrymmet medger endast denna skissartade summering. Problematiken berörs även av historikern Christer Kuvaja, som inom det pågående projektet på annan plats diskuterar Finskt och svenskt invid språkgränsen i Norrbotten 15. Däremot är det av intresse att närmare studera hur det finska språket användes inom den kyrkliga undervisningen för att senare utvecklas till den norra lappmarkens lingua sacra. Det går att med stor säkerhet fastställa tidpunkten när det finska språket valdes till kyrkligt undervisningsspråk. Bakgrunden kan sökas i den intensifierade kristianiseringen under 1700-talet. Flera undersökningar 16 har i olika grad beskrivit förhållandet. Det finns fog för att tala om en aktivt genomförd förfinskning av den samiska befolkningen i Kemi och Torne lappmarker, med början från valet av kyrklig undervisningslitteratur vid 1700-talets mitt. Tuuli Forsgren har i detta sammanhang lyft fram det så kallade beviset i Utsjoki från år Bakgrunden var att man försökte att introducera såväl den på sydlapska bokspråket nyligen utgivna undervisnings- och kyrkolitteraturen som de högströmska böckerna på lulelapska till allmänt bruk i Kemi lappmark. Befolkningen förstod inte det sydlapska bokspråket och angav att om de inte kan få gudstjänst och läsning på sin egen dialekt så vill de hellre förbli vid det vanliga finska språket. Liknande var förhållandet i Torne lappmark. Den samiska befolkningen förstod inte språket i de nya böckerna. I Torne lappmark hade, vid de cirka 1740 inledda undervisningsinsatserna, finska språket använts för undervisning av den samiska befolkningen. När lappskolan i Jukkasjärvi startade år 1744 gjordes, bland annat på inrådan av kustsocknens handelsmän och borgerskap, ett medvetet val att använda finska läroböcker. Men då hade man endast haft tillgång till den äldre samiska utgivningen, d.v.s. före språkkonferenserna 1743 och 1744 och 1744 års utgivning av ABCbok, katekes, kyrkohandbok och psalmbok. 18 När det gäller valet av finska språket till kyrkans språk tillkom ytterligare skäl med drag av civilisationspolitik och koloniseringssträvanden. Detta framkommer bland annat då Härnösands domkapitel i skrivelse till Direktionen för lappmarkens ecklesiastikverk tillstyrker och förordar att använda finska språket som undervisningsspråk i Torne lappmark. Ett av de skäl, som domkapitlet anför, är att vid en jämförelse av kristendomskunskapen i Kemi och Torne lappmarker så har undervisningen i Kemi lappmark skett med större framgång. Detta tillskrevs förhållandet att man för såväl samer som bofasta använt endast ett språk finska. Efter Visitatio Classica år 1751, genomförd i Jukkasjärvi, Enontekis och Kautokeino 123

10 SÖLVE ANDERZÉN församlingar, fastslår domkapitlet som sin förhoppning, enligt protokoll den 14 augusti samma år, att kan ock Christendomens kundskapen och lefwernes förbättring bringas till en sådan högd i Torneå Lappmarcker, therest hädanefter som hitills finskan brukas. 19 Ansvaret för det slutliga beslutet rörande undervisningsinsatserna åvilade Kungl. Direktionen över lappmarkens ecklesiastikverk där ärendet föredrogs i direktionen den 5 december Då beslutades, enligt Härnösands domkapitels förslag, att eftersom Jukkasjärvi, Enontekis och Kautokeino församlingars egenständiga åstundan är att blifva underviste på finska [ ] att thesse lapmarks församlingar och scholorne therstädes måge blifva vid finskan; men att icke thestomindre predikningar tils vidare hålles efter vanligheten på bägge språken [samiska och finska]. 20 Rikets ständer uppfattade sitt ansvar och uppdrag för lappmarken såsom trefaldigt: 1) kristendomens tillväxt; 2) lags och rättvisas skipande; 3) landets uppodling. I det sammanhanget kan det vara av intresse att lyfta fram förhållandet att vid indelning i lagsagor beaktades också språkgränserna. Torne och Kemi lappmarker uppfattades som finskspråkiga, vilket var ett naturligt skäl att utgöra lagsagor. Krav ställdes att domaren i dessa skulle förstå det finska språket. På liknande sätt krävdes att domaren i Gällivare och Jokkmokks lappmarker skulle förstå det samiska språket hvarförutan the sig icke forthjelpa kunna. 21 I det rikhaltiga materialet, som rör språkfrågan under 1700-talet, förekommer också inställningen att man önskade att den nomadiserande befolkningen kunde bringas till bofasta seder och bruk och bli mer finnar, såväl till språk som till levnadssätt. Sammantaget skulle detta främja landets uppodling och därmed också utveckling av bergsbruk etc. Följande korta citat får illustrera denna förfinskning ju mer Lapskan aftager, ju mera tiltager folcket i kundskap och seder : Consistorium vil ock i djupaste ödmjukhet anföra, at om the i Juckasjerfvi anlagde Bergwerk och oeconomiska inrättningar efter alt utseende få framgång, så blifva förmodligen med tiden Lapparne rena finnar af det myckna umgjänge the tå med arbetare och nybyggare kommat at hafwa, hwilcket ock vore till önskandes. Ty thet är troligit, at ju mera Lapskan aftager, ju mera tiltager folcket i kundskap och seder. 22 I annat sammanhang har jag haft anledning att detaljstudera kyrkoliv och folkundervisning i Torne lappmark. Dessa undersökningar har visat att finska språket blev dominerande gudstjänstspråk och undervisningsspråk. 124

11 FINSKA SPRÅKET TORNE LAPPMARKS LINGUA SACRA Kristendomskunskapen inhämtades från finska läroböcker, finskspråkig andaktslitteratur spreds och lästes, finskspråkiga postillor lästes vid de från 1750-talet allt vanligare byabönerna och gudstjänsterna hölls på finska. 23 Det var den verkligheten som överraskade SMS:s båda kateketer på deras inspektionsresa i den norra lappmarken. Eftersom ingen av dem behärskade finska språket blev de under sin resa i Torne lappmark hänvisad till att använda tolk. Svenska det tredje språket Man kan över huvud taget inte tala om någon utbredd kunskap i svenska språket i någon av socknarna Jokkmokk, Gällivare, Jukkasjärvi och Karesuando. Vid 1800-talets mitt var svenska ett ovanligt språk, som behärskades av några få (och hjälpligt kunde förstås av ytterligare några). Till gruppen svensktalande räknades främst de så kallade ståndspersonerna (präst, skolmästare m.fl.) och i viss mån bruksfolk, handlande, borgerskap, kronobetjäning etc. Vid en blick i husförhörslängderna, där ståndspersonerna och deras familjer i regel finns upptagna särskilt, ser man att de inte är många. De utgör endast en bråkdel av respektive församling. Husförhörslängderna ger också tydliga uppgifter om vilka läromedel som använts och där är de svenskspråkiga läroböckerna representerade endast i ett fåtal fall. Det finns även (om än extrema) exempel, som visar att kunskap i och förmåga att använda svenska språket hos någon lappmarkspräst efter hand avtagit, så att denne efter mer än 30 års tjänst i lappmarken, med finska och samiska som huvudspråk, avstod från befordran till en svenskspråkig kustförsamling, eftersom det innebar att han måste provpredika på svenska. 24 Med ett eller annat undantag var det finska som talades och förstods av allmogen och de äldre barnen i Jukkasjärvi och Karesuando socknar. 25 Förhållandena i Gellivare församling tycks vara mer blandade, men där dominerade i huvudsak det finska språket, därnäst det samiska och sist det svenska. Skolmästaren och vice pastor Gustaf Westerlund beskriver skolsituationen 1847 på ett drastiskt sätt, vilket också antyder samernas i det här fallet privilegierade ställning. De hade haft tillgång till organiserad folkundervisning långt tidigare än den övriga allmogebefolkningen, vilken tillförsäkrades sådan först genom 1842 års folkskolestadga. Och denna hade långt ifrån nått verkställighet i lappmarkssocknarna. Westerlund såg det nödvändigt att undervisning ordnades för alla barn. Westerlunds 125

12 SÖLVE ANDERZÉN beskrivning av den komplexa språksituationen (som till sin natur i nutida sammanhang kan verka dråplig) förtjänar att återges genom följande citat: om en, eller flere Scholor skulle här komma i verksamhet så böra alla sorter, eller alla slag af barn, få lära; icke endast Lappska barn, utan finska, Lappskt finska och finskt Lappska och finskt Svenska och svenskt finska barn. Mötte den svårigheten i början, att man endast finge sådane lärare som kunde blott undervisa i det Lappska Språket, så var det ändock en god början. Att blanda, eller förena alla språken innom en Skola, torde möta någon svårighet. 26 Vi har ovan i inledningen noterat visitators uppgift från Gellivare församling att den svenska befolkningen utgjorde den mindre delen och förstod endera eller bägge av samiska och finska språket. Det kan också uttryckas så, att en förutsättning för att över huvud taget verka och leva i de nordliga lappmarkssocknarna var att man behärskade samiska och/eller finska språken. Det rådde alltså en aktiv två- eller trespråkighet hos den svenska nationen. Först under senare delen av 1800-talet skedde en större omsvängning, bland annat genom ökande arbetskraftinvandring och därmed ökande antal svenskspråkiga, samtidigt som myndigheterna från 1876 inledde en medveten försvenskningspolitik av inom skolväsendet. 27 De många språken blev ett hinder för expansion Ovanstående genomgång har visat den komplexa språksituation som rådde i de norra lappmarkerna. Vid sitt oktobersammanträde 1847 hade direktionen vid SMS att ta beslut om eventuell etablering av missionsskolor i de norra lappmarkerna en expansion av verksamheten. I samband med en expansion norrut önskade direktionen att kunna engagera de kateketer som sedan tidigare var anställda för sällskapets verksamhet i de södra lappmarkerna. Behovet i de södra lappmarkerna bedömdes bli mindre och därmed kunde staben av kateketer omplaceras. Direktionen hade tillgång till riklig information, dels genom de två kateketernas inspektionsresa i de norra lappmarkerna och dels genom den information man hade begärt och fått från kyrkoherdarna i de fyra nordligaste församlingarna. Språkförhållandena i de nordliga socknarna fick avgörande betydelse för direktionens fortsatta handlande. Det bedömdes som en möjlighet att de redan anställda kateketerna skulle kunna förestå en skola om 126

13 FINSKA SPRÅKET TORNE LAPPMARKS LINGUA SACRA sådana etablerades i Gällivare och Jokkmokk socknar. Språkproblemen kunde övervinnas genom att kateketerna efter en tids vistelse på orten skulle kunna inhämta den Nord-lappska dialecten. Däremot var hindret större att starta skolor i Karesuando och Jukkasjärvi socknar. Där måste lärarna/kateketerna förutom kunskap i samiska ha en fullkomlig kännedom af det Finska språket. Där hade all undervisning tidigare meddelats på finska vilket direktionen avsåg att även fortsättningsvis göra. Men direktionen uttryckte samtidigt en önskan att samerna kunde använda sitt modersmål vid undervisningen: Lapparna sinsemellan begagna en Finskt-Lappländsk dialect, på hvilken de ock rätteligen borde undervisas och äga nödiga Religions böcker. 28 Direktionen beslutade att inhämta ytterligare information från prosten Laestadius för att om möjligt anlägga en skola i Karesuando och Jukkasjärvi socknar. Den fortsatta skriftväxlingen ger besked om olika uppfattningar mellan direktionen och prästerskapet (främst Laestadius) i de nordligaste socknarna, dels i fråga om anpassning till de lokala förutsättningarna vad det gäller skolterminernas längd, dels i fråga om undervisningsmetod. Denna problematik kan inte närmare diskuteras på denna plats, men kommer att antydas nedan i samband med det alternativ till undervisning som utvecklades lokalt genom prosten Laestadius. Direktionen för SMS beslutade att tills vidare avvakta med etablering av någon skola på grund av svårigheter att få någon helt finskspråkig lärare att förestå skolan. Egentligen önskade man att kunna använda en pålitlig och förut bepröfvad kateket. LAPPMARKENS UNDERVISNINGSVERK UNDER OMORGANISATION Genom beslut den 14 april 1846 tillkom Kongl. Maj:ts Nådiga Reglemente för Ecclesiastik=Werket i Lappmarken. 29 Reglementet (i fortsättningen här oftast endast benämnt 1846 års reglemente) lämnade föreskrift för all församlingsverksamhet och meddelade särskilda anvisningar för hur undervisningen bland samerna skulle reformeras och ordnas. På sätt och vis kan denna reform ses som ännu ett försök av myndigheterna att komma till rätta med ett svårlöst problem: att ordna undervisning för en nomadiserande befolkning, spridd över stora geografiska områden där den fasta bosättningen var fåtalig och i flerspråkiga miljöer. 127

14 SÖLVE ANDERZÉN Undervisning under tiden före 1846 års reglemente Reglerad undervisning för samer hade inletts under 1700-talet med ett antal förordningar. Dessa åtgärder vidtogs i samband med en pågående kristianisering och kolonisering av lappmarkerna. 30 En förordning om Lappländernes flitigare undervisning i Christendomen utkom 1723 och följdes år 1738 av beslut om inrättande av en särskild direktion för lappmarkens ecklesiastikverk. 31 Huvudtanken var att samerna skulle undervisas på sitt modersmål i särskilda fasta skolor, som inrättades vid huvudkyrkorna i lappmarksförsamlingarna. Vid de fasta skolorna gavs, under ledning av en prästvigd skolmästare, tillfälle till undervisning för ett begränsat antal barn. Varje skola hade endast sex fasta elevplatser, därför kompletterades insatsen på olika sätt. En insats var s.k. premieundervisning, vilken innebar att premier, i form av en mindre kontantersättning, lämnades till de läskunniga som lärde någon annan, än medlem av den egna familjen, att läsa. En annan insats gjordes genom att ett antal ambulerande kateketer tillsattes i varje församling. Lekmannakateketerna skulle undervisa barnen vid besök i hemmen. Respektive hem ansvarade för kateketens kosthåll och resor. Kateketens lön däremot utgick av allmänna medel. Denna ordning som varade fram till 1820 har dokumenterats och beskrivits av flera författare bl.a. Widén, Henrysson och Anderzén. 32 En undervisningsreform vidtogs 1820 och innebar att ett flertal av de fasta skolorna, bl.a. de i Torne lappmark, drogs in. I sitt förslag till Kungl. Maj:t anförde Kanslistyrelsen 33 att ecklesiastikverket i lappmarken tidigare inte hade nått eftersträvade resultat trots dryga kostnader. Två orsaker angavs: dels sjelfwa Skolornas för ändamålet otillräckelige och föga gagnande beskaffenhet dels de hittills nyttjade och svagt lönte Catecheters mindre skickelighet till deras uppdrag. När det gäller förhållandena i de nordligaste lappmarkerna (Jukkasjärvi och Karesuando socknar) innebar 1820 års reform att de fasta skolorna skulle dras in och att kateketer skulle rekryteras och utbildas genom respektive församlings kyrkoherdes försorg. Avsikten var att få bättre utbildade kateketer, som hade till uppgift att besöka samerna och gå dem tillhanda med undervisning, allt under inseende av en för båda socknarna gemensam missionär. För att underlätta rekryteringen av kateketer ökades löneförmånerna, vilket också innebar att kateketsysslans status höjdes och att enskilda kateketers bärgning säkrades. Den förstärkta ekonomin innebar också att de hem som kateketen besökte inte belastades med kostnader, vilket tidigare varit fal- 128

15 FINSKA SPRÅKET TORNE LAPPMARKS LINGUA SACRA let. I förslaget betonades särskilt att domkapitlet hade ansvar att verka för att få lämpliga prästmän till missionärssysslan. Inte heller denna reform motsvarade förhoppningarna att en gång för alla ordna undervisningen av samerna. Tvärtom anfördes, redan efter några års verksamhet, kraftig kritik från flera personer, vilka var väl insatta i de speciella förutsättningar som rådde i de norra lappmarkerna. Den främste bland dessa kritiker var Petrus Laestadius, som genom sin år 1831 utkomna Journal af Petrus Læstadius för första året af hans tjenstgöring såsom Missionaire i Lappmarken hade nått stor uppmärksamhet hos en bred läsekrets bland såväl allmänhet som överhet. När Petrus Laestadius år 1835 avslutade uppdraget som missionär och visitator i lappmarken återupprepade han sitt år 1831 avgivna betänkande att de fasta lappskolorna skulle återinrättas. 34 Bland övriga förslagsställare till omorganisation av undervisningsverket i den nordligaste lappmarken återfinns kyrkoherden i Karesuando Lars Levi Laestadius, 35 missionären i Torneå lappmarker Anders Fjellner 36 och distriktsprosten Zakarias Grape. 37 Nedan skall jag närmare redovisa innehållet i det av kyrkoherden i Karesuando avgivna förslaget, eftersom flera av de där skisserade idéerna förverkligas i de missionsskolor som under åren verkade i Torneå lappmark. Beslutet om lagstadgad folkundervisning år 1842 År 1842 stadgades om allmän folkskola i Sverige års stadga ersatte 1686 års kyrkolags föreskrift att varje präst skulle svara för undervisning i kristendom och i den kristna trons huvudstycken inom församlingen. Denna föreskrift hade kompletterats genom Kungl. Maj:ts resolution 1723 till domkapitlen, varigenom föräldrarna ålades att lära barnen läsa i bok och att se till att de lärde sig vissa angivna kristendomsstycken. Enligt 1842 års folkskolestadga skulle det i varje socken upprättas minst en skola helst en fast sådan med vederbörligen godkänd lärare. Anspråken sträckte sig alltså endast till en skola per socken och en lärare per skola. Något som emellertid skulle visa sig svårt att genomföra i den glesbefolkade Torne lappmark. Folkskolestadgan angav en övergångstid på fem år inom vilken socknen skulle organisera sitt skolväsende. Men denna respit var inte tillräcklig för Torne lappmark. I övre Norrbotten fanns så sent som 1865 endast skolor inrättade i ett fåtal församlingar: Nedertorneå-Haparanda (1853), Karl-Gustav (1853), Övertorneå- Hietaniemi (1854), Gällivare (1854) och Korpilombolo (1864). Ingen 129

16 SÖLVE ANDERZÉN av dessa skolor kunde betjäna den samiska befolkningen i Jukkasjärvi och Karesuando socknar i Torne lappmark. Den huvudsakliga svårigheten att anlägga sockenskolor var densamma som för varje ny skola i landet brist på lärare och lokaler. Det var svårt för socknarna att klara ekonomin för skolhusbyggen och att besluta om dessas placering. I Torne lappmark tillkom svårigheten att hantera frågan om undervisningsspråk och brist på behöriga finsktalande lärare. 38 Vid införandet av den allmänna folkskolan anvisades däremot inte några direkta lösningar för den samiska befolkningen. Huvuddragen i 1846 års reglemente Efter ett tiotal år med förslag, återförslag och remisser kom äntligen det kungliga beslutet, den 14 april 1846, om ett reformerat undervisningsverk i lappmarken för den samiska befolkningen. 39 I de församlingar där det samiska språket var rådande skulle undervisningen besörjas på detta språk, vilket var fallet vid de fasta skolorna i Jokkmokk, Gällivare och Arjeplog. Dessutom fortsatte verksamheten vid den fasta skolan i Lycksele. I de delar av lappmarken där svenska språket allmännare begagnades, skulle samernas barn inackorderas hos wälkända och pålitliga hemmanseller nybygges-innehafware [ ] för att på enahanda sätt, som öfriga barn inom socknen, underwisas på Swenska språket. När det gällde Jukkasjärvi och Karesuando socknar förordnade reglementet en liknande lösning. Endast med den skillnad att barnen skulle inackorderas hos finska nybyggare inom församlingen eller dess grannskap och på finska språket undervisas i socknens allmänna skola. Reglementets förordnande är intressant när det gäller undervisningsspråk. Det fanns en tydlig avsikt att ordna undervisningen på barnens modersmål, i vart fall i de socknar där de fasta skolorna skulle ligga. De fasta skolorna var inte några nya etableringar utan hade etablerats under 1700-talets intensifierade verksamhet, med undantag av skolan i Lycksele vars ursprung är äldre den så kallade Skytteanska skolan från Dessa fyra fasta skolor har det gemensamt att de undgick nedläggning vid 1820 års undervisningsreform. De betjänade församlingar som i stort sett var lika de nordligare socknarna vad gäller andel fastboende nybyggare och samer. Däremot när det gäller språkförhållanden så skiljer de sig sinsemellan därigenom att i de tre sydligare församlingarna (Jokkmokk, Arjeplog och Lycksele) var de gängse språken samiska och svenska. I den 130

17 FINSKA SPRÅKET TORNE LAPPMARKS LINGUA SACRA nordligare församlingen Gellivare tillkom ytterligare ett språk det finska språket samt att den samiska som användes i socknen skiljer sig från de sydligare varianterna som talades söder om Lule lappmark. 40 I den nordligare Torne lappmark blev förhållandena än mer komplicerade genom att det finska språket sedan 1700-talets mitt var det huvudsakliga undervisnings- och gudstjänstspråket, vilket innebar att samerna först måste tillägna sig kunskap i det finska språket. Samerna, som befolkningsmässigt utgjorde huvuddelen, inom Jukkasjärvi och Karesuando socknar talade nordsamiska, men det fanns ingen kyrko- och undervisningslitteratur översatt till detta språk års reglemente gav relativt utförliga föreskrifter för undervisningen vid de fasta skolorna. Lästider, lästerminer och lärokurs behandlas i detalj. Tillsättning av skolmästare, krav på dessas kompetens och skolmästarens skyldigheter och rättigheter är väl beskrivet. Däremot gavs inga utförliga föreskrifter för hur undervisningen skulle ordnas för alla de barn som skulle inackorderas hos wälkända och pålitliga hemmans- eller nybygges-innehafware annat än att de skulle undervisas på enahanda sätt, som öfriga barn inom socknen. När det gäller Torne lappmark, där finska språket var rådande, påpekades att barnen skulle undervisas på finska. Härnösands domkapitel hade i uppgift att i samband med att den årliga staten upprättades begära nödiga medel till täckande av kostnaderna för inackorderingseleverna års reglemente i funktion Reglementet hade en tydlig strategi för organisationen av ecklesiastikverket i lappmarken. En viktig funktion var att ordna en fungerande tillsyn genom väl organiserade visitationer. Lappmarken delades i två distrikt. Det nordliga distriktet innefattade Arvidsjaur och Arjeplog församlingar (Pite lappmark), Jokkmokk och Gellivare församlingar (Lule lappmark) samt Jukkasjärvi och Karesuando församlingar (Torne lappmark). Det sydliga distriktet omfattade övriga lappmarksförsamlingar. För varje distrikt utsågs en visitator. Enligt reglementet skulle visitatorerna utses av domkapitlet i Härnösand efter att prästerskapet i lappmarken beretts tillfälle att komma med förslag. Visitatorerna utsågs för en period om sex år och skulle ha uppsikt över alla församlingar och skolor inom respektive distrikt. Visitatorerna skulle ovillkorligen vara kunniga i samiska och för visitator i det norra 131

18 SÖLVE ANDERZÉN distriktet tillkom kravet på kunnighet i finska språket. 42 Visitation skulle hållas vartannat år i samtliga församlingar och skolor. Genomförandet av det nya undervisningsverket i lappmarken blev genom dess konstruktion i högsta grad beroende av visitators verksamhet i respektive distrikt. Enligt reglementets 61 hade visitator ett totalt ansvar för att reglementet efterlevdes. Domkapitlet i Härnösand ansvarade för att den årliga staten för ecklesiastikverket upprättades enligt föreskriften i reglementets 67. I det sammanhanget var domkapitlet i hög grad beroende av den information visitator kunde ge och de behov som denne anmälde. Visitatorer i lappmarkens norra distrikt För att verkställa 1846 års reglementes föreskrift om val av visitatorer anmodade Domkapitlet i Härnösand, prästerskapet, Såsom förberedande åtgärd för verkställande af Kongl. Maj ts förnyade Nådige Reglemente, att före den 10 januari 1847 insända sina voteringssedlar. 43 Valet föll på kyrkoherden Lars Levi Laestadius som utsågs till visitator för det norra distriktet för den första sexårsperioden ( ). Laestadius valdes även för nästa period ( ), men anmälde därefter att han inte ville komma ifråga på grund av ökad ålder och sjukdom. Uppdraget som visitator perioden anförtroddes skolmästaren och t.f. pastor i Gällivare Fredrik Engelmark. Båda dessa visitatorer uppfyllde reglementets föreskrift, att visitator skulle behärska det samiska språket och dessutom för det norra distriktet vara kunnig i finska språket. 44 UNDERVISNINGSVERKET I TORNE LAPPMARK EN LOKAL LÖSNING Prosten Lars Levi Laestadius, som år 1826 tillträtt kyrkoherdebefattningen i Karesuando församling, hade under en kortare tid år 1825 upprätthållit missionärssysslan i Piteå lappmark. Hans erfarenhet av detta uppdrag var att undervisningsväsendet kunde främjas om man samlade ett större antal av samernas barn på en plats för en längre tids undervisning. Dessa synpunkter meddelade han också till domkapitlet i samband med att han lämnade missionärsuppdraget. Laestadius lämnade senare ett mer fullständigt förslag till Reorganisation af Undervisningsverket, daterat Karesuando den 26 april Förslaget tillkom efter det att domkapit- 132

19 FINSKA SPRÅKET TORNE LAPPMARKS LINGUA SACRA let i en officiell skrivelse, till församlingarnas kyrkoherdar, begärt uppgifter om lämpliga platser för inrättande av fasta skolstugor. I sin kritik av det ambulatoriska undervisningssättet enligt 1820 års skolreform påpekade Laestadius för det första att kateketerna hade otillräckliga möjligheter att besöka vart och ett de samiska hushållen inom sitt distrikt och för det andra att han i så fall knappast fick mer tid än åtta dagar på varje ställe. En så kort tid ansåg Laestadius vara otillräcklig både för kateketen att meddela, och för barnen att inhämta den nödiga undervisningen. I de fall man låtit kateketen uppehålla sig en längre tid på en plats, och där undervisa ett större antal barn, har man haft den olägenheten, att många familjers barn blivit förbigångna och inte fått någon undervisning alls. Samtidigt underströk Laestadius vikten av att föräldrar och hem tar ansvar för barnens undervisning: En undervisningsanstalt, som tyckes gifva folket anledning till den obilliga förmodan, att staten allena skall besörja barnaundervisningen, kan icke verka annat, än en lastbar likgiltighet för den heliga plikt, hvilken sjelfva Naturen tyckes hafva nedlagt i alla föräldrars hjertan; genom hvars utöfning åtminstone någon del af den redan inhämtade kunskapen skulle bibehållas hos dem sjelfve; men genom hvars försummande Catecheternes undervisning, äfven med förutsättande af den största flit å deras sida blir fruktlös. När det gällde missionärsbefattningen påpekade Laestadius dels att den kunde umbäras under förutsättning att församlingsprästerna fullgjorde sin ämbetsplikt vid husförhören, dels att missionärens löneförmåner enligt den gällande instruktionen var alltför låg, och om missionären skulle genomfara hela sitt distrikt årligen så var lönen otillräcklig för att bestrida resekostnaderna. Laestadius lämnade ett utförligt förslag till förändringar och omdisponering och även en viss besparing av de statliga anslagen till undervisningsväsendet i Lappmarken. 46 En huvudpunkt i Laestadius förslag var inrättandet av fasta skolstugor. Vid varje skolstuga skulle anställas en kateket med ansvar för undervisningen, och en hushållerska med ansvar för kosthållning och barnens skötsel, allt under pastors inseende. Det ålåg pastor att årligen överenskomma med sockenmännen om lämpliga lästerminer och att hänsyn därvid skulle tas till samernas flyttningar etc. När det gällde barnens undervisning hade Laestadius också ett utförligt 133

20 SÖLVE ANDERZÉN förslag. Målsättningen var att alla barn skulle få god läsfärdighet innantill. Färdighet i utanläsning av katekesen kunde fås genom att i samband med husförhören förelägga läxor att inläras till nästa husförhör. Undervisningen hade också till uppgift att vara ett led i ungdomens beredelse till deras första nattvardsgång. När det gäller denna beredelse förekom ofta missbruk och Blanka Riksdalrar eller feta slagtrenar hade fått gälla för Christendomskunskap. Laestadius avsikt var att Hvar och en skulle slutligen öfvertygas, att nådens håfvor alldrig fås för penningar, utan att det endast kan vinnas genom ett flitigt läsande och betraktande af Guds ord, samt ett ödmjukt och Botfärdigt hjerta. Förslaget innehöll en noggrann instruktion för kateketerna och anvisningar för undervisningen. Den metod Laestadius föreslog anslöt i huvudsak till den tidens samtida pedagogiska idéer:. 8. Barnen indelas i Classer eller Circlar efter graden af hvars och ens kunskaps- förmåga. Anm.1 Till första Classen kunna hänföras Barn, som icke stafva, till andra Classen, den som stafva; och till 3 dje Classen de barn, som läsa innantill. Anm.2 Undervisningen börjas med sång och Bön om Morgonen, hvarefter Catecheten låter den 3 dje Classens Barn läsa innantill, uti Nya Testamentet eller Evangelii Boken, under det någon af de snällaste af denna Class undervisar i de nedre Classerne. Sedan innanläsningen slutat, förelägger Catecheten den 3 dje Classens Barn korta utanläxor, i Lutheri Cateches, och fortsätter emellertid undervisningen i de lägre Classerna med stafningsöfningar. På eftermiddagen sedan de äldre Barnen blifvit förhörde, förelägges förstånds frågor. Innanläsningen fortsättes i Psalmboken med aftonböner eller dylikt, och nya lexor förelägges, stafningen i Andra Classen fortsättes, och sist hålles bön. En utförligare läsmethod kan icke här utstakas, för än utrönt blifvit, i hvad mohn det undervisningen kan Appliceras på denna inrätning. Utpensionering en undervisningsmodell i motvind Vi har ovan kunnat se att den bärande idén i 1846 års reglemente var att undervisningen för samernas barn i Torne lappmark skulle ordnas genom inackordering hos de fastboende. De fastboende skulle få viss ekonomisk ersättning av allmänna statsmedel för att ta emot, föda och i viss utsträckning undervisa barn i sina hem. Denna modell omnämns i källmaterialet 134

21 FINSKA SPRÅKET TORNE LAPPMARKS LINGUA SACRA oftast kort och gott som utpensionering, ett begrepp som jag väljer att fortsättningsvis använda. Utpensioneringen skulle tjäna flera syften. För det första skulle barnen till de nomadiserande samerna genom att tillfälligt vara bofasta lättare kunna beredas undervisning. 47 För det andra skulle utpensioneringen befrämja samebarnens inlärande av de bofastas språk, i vårt fall det finska språket, som också var det huvudsakliga undervisnings- och gudstjänstspråket. Utpensioneringen förutsatte också att samebarnen skulle beredas undervisning i socknens allmänna skola. Emellertid mötte denna modell stora svårigheter vid försöken att verkställa reglementets intention. Svårigheterna var av flera slag. En första och avgörande svårighet var att den förutsatte att socknen hade möjlighet att genomföra 1842 års stadga om allmän folkskola. Ovan har vi konstaterat att någon folkskola inte etablerades i vare sig Karesuando eller Jukkasjärvi socken under den tid vår undersökning omfattar. Därmed saknades en viktig förutsättning för att utpensioneringen skulle få önskat resultat. En viktig orsak till svårigheterna var också den låga ekonomiska ersättning som husbönderna skulle erhålla mot att kläda, föda och undervisa samebarnen under deras skoltid. I sin egenskap av visitator i norra distriktet anmälde Lars Levi Laestadius den 29 juni 1847 till domkapitlet i Härnösand att han genom kungörelse i kyrkan försökt att få nybyggare att anmäla sig för att ta emot samernas barn till undervisning och vård. Det föreslagna arvodet (20 Rdr Bco/barn), för utpensionering av nio samebarn i vardera Jukkasjärvi och Karesuando socknar, ansågs så lågt tilltaget att inga nybyggare ville ingå på de villkoren. 48 Domkapitlets åtgärd blev tvåfaldig. För det första anmodades visitator att, vid visitationerna i norra lappmarken, noga undersöka vilka svårigheter som hindrade genomförandet av utpensioneringen. För det andra skulle visitator på lämpligt sätt verkställa utpensionering. 49 Att nybyggarna i Torne lappmark upplevde den föreslagna ersättningen vara alldeles för lågt tilltagen påpekades också av Jukkasjärvi församlings kyrkoherde Ingemar Lindstedt. I brev till domkapitlet skrev Lindstedt att den dubbla ersättningen (40 Rdr Bco/barn) även den var för knapp och att 50 Rdr Bco skulle vara någorlunda tillräcklig. 50 Att 20 Rdr Bco var en alltför låg ersättning framkom även när SMS:s kateketer Nordenstam och Norberg i samband med sitt besök i de norra lappmarkerna försökte förhandla kostnaden för inackordering av barn hos nybyggarna. Vid kateketernas besök i Lainio (12 mars 1847) hade Lainio Byamän [ ] godwilligt åtagit sig att emot det wanliga arfvodet a 30 Rdr 135

22 SÖLVE ANDERZÉN Bco om året föda och husbergera nödigt stort antal Lappska barn i händelse en missionsskola skulle inrättas där. 51 Svårigheterna var således stora, att verkställa 1846 års reglementes intention, att genom utpensionering åstadkomma en tillfredställande undervisning av samernas barn i Torne lappmark. Visitator hade domkapitlets uppgift att finna en lösning. Lösningen blev att de av staten anvisade medlen, 20 Rdr Bco/barn och år för nio samebarn från vardera Karesuando och Jukkasjärvi socknar totalt 360 Rdr Bco årligen, efter visitators begäran tillfördes ekonomin för de s.k. Laestadianska missionsskolorna (varom mera nedan), som efter januari 1848 var verksamma i Torne lappmark. När Laestadius den 29 juni 1847 första gången framställde denna begäran gjordes den mot bakgrund av, att han efter de förhandlingar han fört med SMS trodde, att en skola skulle kunna startas i missionssällskapets regi, vilket emellertid inte blev fallet. 52 Till en början gjorde visitator årligen hemställan hos domkapitlet och föreslog detta arrangemang. Domkapitlet i sin tur hemställde hos Kungl. Maj:t om godkännande. Genom kungligt brev den 1 februari 1853 meddelades att prosten Laestadius, utan särskild nådig hemställan för varje år, fick använda de 360 Rdr Bco årligen till inackordering av samernas barn i Torne lappmarks missionsskola. 53 Genom prosten Laestadius åtgärder löstes därmed frågan om utpensionering och samebarnens undervisning i Jukkasjärvi och Karesuando socknar. Denna ordning bestod under den tid Laestadius hade uppdraget som visitator i norra lappmarksdistriktet. Efter att en ny visitator (Fredrik Engelmark fr.o.m.1859) hade utsetts fick utpensioneringen efterhand en annan lösning. Visitator Engelmark anmälde i september 1859 i brev till domkapitlet, att han överenskommit med respektive kyrkoherde i Jukkasjärvi och Karesuando församlingar att de inför det kommande året skulle ha den omedelbara vården vid undervisningen. Visitator bedömde att det inte fanns något lämpligare sätt för barnens vård och undervisning än att deras Pastorer öfvertaga densamma fastän endast på 6 veckors tid årligen för det obetydliga anslaget. 54 Därmed upphörde de direkta banden med Missionsskolan i Torne lappmark, vilken haft ansvar för undervisningen av samernas barn i de två socknarna. 136