ARBETARSKYDDSSTYRELSENS FÖRFATTNINGSSAMLING. AFS 1989:2 Utkom från trycket den 14 april 1989 RISKAVFALL

Transkript

1 ARBETARSKYDDSSTYRELSENS FÖRFATTNINGSSAMLING AFS 1989:2 Utkom från trycket den 14 april 1989 RISKAVFALL Utfärdad den 23 februari 1989

2 AFS 1989:2 2 RISKAVFALL Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om hantering av riskavfall samt allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna Utfärdad den 23 februari 1989

3 AFS 1989:2 3 Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse med föreskrifter om hantering av riskavfall Utfärdad den 23 februari 1989 Arbetarskyddsstyrelsen meddelar med stöd av 18 arbetsmiljöförordningen (SFS 1977:1166) följande föreskrifter. Tillämpningsområde 1 Dessa föreskrifter gäller all hantering av riskavfall från hälso- och sjukvård, tandvård, apotek och veterinärmedicinsk verksamhet inklusive forskning och utbildning inom dessa verksamheter. Definitioner 2 I dessa föreskrifter används följande beteckningar med nedan angiven betydelse. Riskavfall Avfall av följande slag om det vid hantering kan medföra risk för ohälsa eller olycksfall: smittförande, biologiskt, skärande/stickande eller radioaktivt avfall samt läkemedelsavfall. Med smittförande avfall jämställs avfall som misstänks vara smittförande. Hantering Tillverkning, bearbetning, behandling, förpackning, förvaring, transport, användning, omhändertagande, destruktion, konvertering och därmed jämförliga förfaranden. Allmänt 3 Arbetsgivare skall ha god kunskap om vilket riskavfall som förekommer på arbetsstället. Han skall också bedöma vilka risker som hantering av riskavfall kan medföra samt vilka förebyggande åtgärder som behövs för att undvika dessa risker. Med arbetsgivare jämställs den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställd samt de som för gemensam räkning driver sådan verksamhet. 4 Hantering av riskavfall skall planeras, ordnas och bedrivas så att betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall uppnås. 5 Den som överlämnar riskavfall för omhändertagande skall se till att mottagaren får den information om avfallet som behövs för en fortsatt säker hantering.

4 AFS 1989:2 4 6 För arbetet erforderliga skriftliga hanterings- och skyddsinstruktioner skall finnas tillgängliga för berörda arbetstagare. 7 Vid hantering av riskavfall skall de tekniska anordningar användas som behövs för att hanteringen skall kunna ske på ett säkert sätt. 8 Anordningar för transport av riskavfall skall vara utformade så att den rengöring som behövs från skyddssynpunkt lätt kan utföras. Förpackning 9 Riskavfall skall omgående läggas i avfallsbehållare. Avfallsbehållare skall vara av sådant material och ha sådan hållfasthet och utformning att den kan hanteras på ett säkert sätt. Den skall också vara utformad så att belastningsskador förebyggs. Förvaring 10 Fyllda behållare med riskavfall skall normalt förvaras i utrymme avsett för avfall. Riskavfallet skall hållas åtskilt från annat avfall. Förvaringsutrymmet skall ha erforderlig ventilation och, om det behövs, spolningsmöjlighet och golvbrunn. Väggar och golv skall vara lätta att rengöra. 11 Biologiskt och smittförande avfall skall om det behövs förvaras i kylt utrymme. 12 Utrymme där riskavfall förvaras skall ha väl synlig skylt som anger att riskavfall förvaras på platsen. Märkning 13 Avfallsbehållare som innehåller riskavfall skall vara tydligt märkt med texten RlSKAVFALL samt uppgift om avdelning eller motsvarande där riskavfallet har uppstått. Dessutom skall i förekommande fall en eller flera av följande texter ingå Smittförande avfall: SMITTFÖRANDE Biologiskt avfall: BIOLOGISKT Skärande/stickande avfall: SKÄRANDE/STICKANDE Läkemedelsavfall: LÄKEMEDELSAVFALL eller KASSERADE LÄKEMEDEL Beträffande märkning av radioaktivt avfall finns ytterligare bestämmelser i statens strålskyddsinstituts föreskrifter m m om icke kärnenergianknutet radioaktivt avfall (SSI FS 1983:7).

5 AFS 1989:2 5 Personlig skyddsutrustning och vaccination 14 Vid risk för direktkontakt med riskavfall skall för arbetet lämpliga skyddshandskar och annan behövlig personlig skyddsutrustning användas. 15 Arbetsgivare skall om det behövs erbjuda arbetstagare vaccination eller annan immunprofylax. Rengöring och hygien 16 Lokaler samt fordon och andra tekniska anordningar skall rengöras regelbundet och i övrigt när det behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall samt för att hindra uppkomst av dålig lukt. Rengöring skall så långt möjligt utföras så att luftförorening inte uppstår. 17 Spill av riskavfall skall omedelbart samlas upp och platsen för spillet rengöras och vid behov desinfekteras. 18 Vid arbete med riskavfall skall möjlighet till handtvätt finnas nära den plats där arbetet utförs. Ikraftträdande Dessa föreskrifter träder i kraft den 1 april 1990.

6 AFS 1989:2 6 Arbetarskyddsstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna om hantering av riskavfall Arbetarskyddsstyrelsen meddelar följande allmänna råd om tillämpningen av arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter (AFS 1989:2) om hantering av riskavfall. Bakgrund Under genomförde K-konsult på uppdrag av arbetarskyddsstyrelsen en inventering av hantering, inklusive slutbehandling, av sjukvårdens riskavfall. Detta arbete finns rapporterat i arbetarskyddsstyrelsens Undersökningsrapport 1984:41. Av rapporten framgår att ca 80 % går till förbränning, ca 10 % deponeras och resterande 10 % går till värmedesinfektion, malning, gipsingjutning m m. Vid de fältstudier som genomfördes framkom att arbetsmiljöproblem finns, t ex i samband med hantering av stickande/skärande avfall samt vid autoklavering, malning och förbränning av riskavfall. Ett genomgående problem, som konstaterades vid fältstudien, är att sjukvårdspersonalen ofta saknar kunskap om vad som sker med riskavfallet efter att detta lämnat avdelningen. Tveksamhet råder ofta bland vårdpersonalen om vad som skall räknas som smittförande avfall. I socialstyrelsens allmänna råd om hantering av riskavfall inom hälso- och sjukvården (SOSFS 1987:7) indelas sjukvårdens avfall i två slag, nämligen konventionellt avfall och riskavfall. Det konventionella avfallet är av samma slag som det som i allmänna sammanhang benämns hushållsavfall. Riskavfall utgör den del av avfallet som skiljer sig till art och sammansättning och/eller som utgör större risk än vanligt hushållsavfall. De olika riskerna med framförallt det smittförande avfallet beskrivs i de allmänna råden från socialstyrelsen. Allmänt Enligt föreskrifterna skall arbetsgivaren ha god kunskap om vilket riskavfall som förekommer på arbetsstället. Detta innebär bl a att han måste ta ställning till vilket avfall som är smittförande, biologiskt osv. Med kännedom om vilket riskavfall som förekommer kan han ta ställning till vilken metod som skall användas för att oskadliggöra riskavfallet. Han behöver också ta ställning till om det finns lämpliga metoder att tillgå inom den egna organisationen eller om hjälp måste anlitas utifrån. Riskavfall kan behandlas på flera olika sätt för att eliminera risken för ohälsa eller olycksfall. Det kan i vissa fall vara en fördel om man redan i ett tidigt skede oskadliggör riskavfallet så att avfallet kan hanteras som konventionellt avfall. T ex kan smittförande avfall behandlas direkt vid produktionsplatsen genom kemisk desinfektion eller genom värmedesinfektion eller skickas vidare till förbränning. Observera att desinfektion endast eliminerar smittorisken och att riskavfall som exempelvis är både smittförande och stickande/skärande fortfarande är riskavfall efter desinfektion.

7 AFS 1989:2 7 I valet mellan olika metoder för att oskadliggöra riskavfall är det från arbetsmiljösynpunkt viktigt att använda en metod som innebär så liten arbetsmiljörisk som möjligt. Exempelvis behandlas skärande och stickande avfall ibland genom malning i särskilda kvarnar. Dessa har i många fall visat sig ge upphov till arbetsmiljöproblem i form av buller, spridning av aerosoler, t ex från de desinfektionsmedel som används i processen, samt risker vid service och reparation, t ex i samband med drifthaveri. Användning av sådana kvarnar är därför en från arbetsmiljösynpunkt olämplig metod. Det är också viktigt att tiden från det att riskavfallet uppkommer till att det oskadliggörs blir så kort som möjligt för att undvika dålig lukt eller andra hygieniska problem. När lämplig metod för slutbehandling har bestämts är det viktigt att arbetsgivaren anpassar förpackningsmaterial, förvaringsutrymmen, tekniska hjälpmedel, hantering, transport osv så att hygieniska och andra arbetsmiljöförhållanden blir så bra som möjligt. I samband med hantering av avfall från hälso- och sjukvården måste hänsyn också tas till etiska och estetiska aspekter. Att iaktta eller hantera blodiga och variga bandage, amputerade organ och annat biologiskt material kan medföra starkt obehag och en stor psykisk påfrestning för enskilda arbetstagare. Det är också angeläget att riskavfall som uppstår på olika mindre enheter, t ex på vårdcentraler, hos privatpraktiserande läkare, tandläkare och djursjukhus samt inom hemsjukvården tas om hand på ett säkert sätt. Ansvarig för omhändertagande av riskavfall från privata mindre enheter är normalt kommunen. På vissa håll förekommer det emellertid att landstinget omhändertar även privata enheters riskavfall. Information och utbildning Enligt 3 kap 3 arbetsmiljölagen åligger det arbetsgivare att informera sina anställda om de risker som kan vara förknippade med arbetet. Det är viktigt med noggrann information särskilt vid nyanställning, byte av arbetsuppgifter samt vid ändrade arbetsrutiner. Ofta kan det också finnas anledning till upprepad information därefter. Såväl muntlig som skriftlig information kan behövas. Behovet av information är beroende bl a av riskerna vid hanteringen samt arbetstagarnas tidigare erfarenhet och utbildning. Genom att känna till vad som händer med riskavfallet sedan man själv lämnat det ifrån sig kan man vinna ökad förståelse för andras arbetsmiljöproblem samt motivera till att bl a förpacka riskavfallet ordentligt. Det är viktigt att alla arbetstagarkategorier, dvs även städ- och servicepersonal, som berörs av verksamhet där riskavfall hanteras, får tillräcklig information. Observera att särskilda informationsinsatser kan behövas för vissa arbetstagargrupper, t ex invandrare och handikappade. Se även arbetarskyddsstyrelsens allmänna råd om arbetsmiljöinformation till invandrare (AFS 1984:17). Av 3 kap 3 arbetsmiljölagen framgår vidare att arbetsgivaren är skyldig att se till att de anställda har erforderlig utbildning. Det är därvid viktigt att nyanställda eller tillfälligt anställda som kommer i kontakt med riskavfall i sitt arbete erhåller en lämplig introduktionsutbildning innan de påbörjar arbetet.

8 AFS 1989:2 8 Transport Regler om transport av smittförande och radioaktivt avfall finns i lagen (SFS 1982:821) och förordningen (SFS 1982:923) om transport av farligt gods. Ytterligare bestämmelser när det gäller landtransport av farligt gods finns i statens räddningsverks föreskrifter (SRVFS 1988:9) om inrikes väg- och terrängtransporter av farligt gods (ADR-S). Anordningar för transport inom en anläggning kan vara t ex vagnar, truckar, lyft- och hissanordningar samt fordon av olika slag. Det är viktigt att i förväg ta ställning till vilka tekniska anordningar som behövs för att hanteringen av riskavfall skall ske på ett säkert sätt och så att belastningsskador förebyggs. I arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om arbetsställningar och arbetsrörelser (AFS 1983:6) ställs vissa allmänna krav på åtgärder för att minska risken för ohälsa och olycksfall till följd av fysiska belastningar. Dessa kan tjäna som underlag vid utformning av olika transportanordningar så att transport inklusive lastning och lossning underlättas. Det är också viktigt att transport av riskavfall sker så att inte behållarna går sönder och fordon, utrustning m m därigenom förorenas. Det är därför angeläget att riskavfallsbehållare stuvas på ett riktigt sätt och att det finns anordningar som håller fast dem under transport. Förbränningsanläggningar Vid förbränning av riskavfall krävs ofta ugnar med höga förbränningstemperaturer ( EC) och långa förbränningstider. En av orsakerna är att man vill försäkra sig om att det biologiska avfallet är oidentifierbart efter förbränningen. Det är viktigt att det finns sluss för inmatning av riskavfall och att eventuella utströmmande rökgaser, aerosoler m m effektivt tas om hand så att spridning av luftföroreningar undviks. Det är också viktigt att ventilationen i lokalen är god såväl då ugnen körs, som under den långa avsvalningstiden, då det annars lätt blir besvärande varmt. Manuell slaggning av askan efter förbränning bör undvikas. Om man istället använder t ex en suganordning, kopplad till ett uppsamlingskärl, kan man undvika dammbildning samt minska besvär från värmestrålningen. Deponering Vid deponering är det från arbetsmiljösynpunkt viktigt att riskavfallet omgående täcks med lämpliga täckmassor så att spridning genom t ex fåglar eller råttor förhindras. Det är med tanke på framtida uppbrytning av tippen angeläget att dokumentera var riskavfallet är beläget och vilken typ av riskavfall som är deponerat. Kommentarer till vissa paragrafer Till 1 Föreskrifterna gäller riskavfall som uppkommer såväl vid offentlig som privat verksamhet inom tillämpningsområdet. Förutom sjukhus och sjukhem gäller föreskrifterna också sjukhuslaboratorier, blod- och vaccinationscentraler samt företagshälsovård.

9 AFS 1989:2 9 Vidare gäller föreskrifterna riskavfall som uppkommer vid hemsjukvård samt vid sjukvård i samband med omsorgs-, social- och kriminalvård samt räddningstjänst. Observera att föreskrifterna även gäller då riskavfall från ovan nämnda verksamheter hanteras utanför dessa, t ex i samband med transport, på förbränningsanläggningar och vid deponering. Till 2 Av 3 följer att det är arbetsgivaren som är huvudansvarig för bedömning av vilket avfall som skall hänföras till riskavfall. När det gäller det biologiska avfallet är det huvudsakligen de etiska och estetiska aspekterna som bör ligga till grund för bedömningen. Det innebär att "delar av människa" i normalfallet inte bör tolkas så att t ex naglar, hår e d är biologiskt avfall enligt dessa föreskrifter. Motsvarande bedömningar kan bli aktuella även för de andra avfallstyperna. Riskavfall kan ibland hänföras till flera olika avfallstyper, t ex kan skärande/stickande eller biologiskt avfall också vara smittförande. Exempel på smittförande avfall är - avfall som uppstår i samband med behandling av patient med allmänfarlig sjukdom enligt smittskyddslagstiftningen eller annan sjukdom där avfallet kan medföra smittrisk - avfall från mikrobiologisk verksamhet inom sjukhuslaboratorium där man hanterar humanpatogener - prov innehållande blod med känd eller misstänkt smittrisk - avfall från djursjukhus, djurkarantän eller veterinärmedicinskt laboratorium som på grund av smittrisk är omgärdade av speciella försiktighetsåtgärder. Exempel på biologiskt avfall är - delar av människa - aborterade foster - döda djur inom sluten veterinärmedicinsk verksamhet - döda försöksdjur - kraftigt nedblodat och varigt förbandsmaterial - kasserat biologiskt material från patologisk avdelning. Exempel på skärande/stickande avfall är - kasserade kanyler, lansetter, knivblad och trasigt glas. Exempel på läkemedelsavfall är - kasserade läkemedel och läkemedelsrester - avfall som uppstår i samband med hantering av läkemedel. Exempel på läkemedelsavfall som kan medföra risk vid hantering är avfall som är förorenat av cytostatika eller andra celltillväxthämmande substanser. Bestämmelser om avfall som innehåller cytostatika finns också i arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om cytostatika (AFS 1984: 8). Bestämmelser om avfall som innehåller blod finns också i arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om skydd mot blodsmitta (AFS 1986:23). Bl a sägs i 3 i dessa föreskrifter att blod skall

10 AFS 1989:2 10 transporteras på sådant sätt och i sådan förpackning att spill och läckage undviks. Detta innebär bl a att blodrör etc som utgör avfall normalt inte får komprimeras. Bestämmelser om bl a förpackning, märkning, skyltar m m för fast radioaktivt avfall finns också i statens strålskyddsinstituts föreskrifter om icke kärnenergianknutet radioaktivt avfall (SSI FS 1983:7). Dessutom finns i dessa föreskrifter gränsvärden för bl a högsta aktivitet som förpackning innehållande radioaktivt avfall får innehålla för att få lämnas till kommunal behandlingsanläggning. Bestämmelser om läkemedel finns i läkemedelsförordningen (SFS 1962:701). Enligt denna skall läkemedel förstöras när det inte längre är avsett att användas. Emballage och redskap som används till läkemedel skall hanteras så att eventuella kvarvarande rester av medlet inte förorsakar skada. Närmare bestämmelser om hur läkemedelsrester m m skall oskadliggöras meddelas av socialstyrelsen och när det gäller veterinärmedicinsk verksamhet av lantbruksstyrelsen. För visst slag av kemikalieavfall finns regler i arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om farliga ämnen (AFS 1985:17) samt i förordningen om miljöfarligt avfall (SFS 1985:841). Deponering är ett exempel på sådant jämförligt förfarande som ingår i begreppet hantering. Till 3 Vid bedömning av de hälsorisker som kan tänkas finnas i samband med hanteringen av riskavfall är det viktigt att förutom akuta effekter även ta hänsyn till eventuella kroniska effekter, t ex i samband med hantering av cytostatikaavfall. Det är också viktigt att risker och behovet av skyddsåtgärder bedöms vid användning av t ex desinfektionsmedel eller andra kemikalier som kommer till användning i samband med hanteringen. Till 4 I en god planering ingår också att följa upp bagatellskador och tillbud både medicinskt och organisatoriskt. Medicinskt behövs uppföljning bl a mot bakgrund av att många förekommande sjukdomar ofta inte upptäcks förrän en lång tid efter olyckstillfället. Organisatoriskt behövs uppföljning för att kunna identifiera riskerna och för att hitta lämpliga rutiner eller anordningar för att hindra att tillbud upprepas. Med bagatellskador, ett begrepp som används inom ISA (informationssystemet för arbetsskador), avses skador som inte leder till sjukskrivning vid olyckstillfället. Det har visat sig att användning av sopnedkast eller sopsug för riskavfall inte ger en tillräckligt betryggande säkerhet trots uppbromsningsbanor e d. Metoden är därför olämplig, framförallt från hygiensynpunkt, på grund av risken för att behållaren/förpackningen läcker. Det kan t ex vara svårt att desinfektera aktuella utrymmen så att säkerheten mot smitta blir godtagbar. Kasserade läkemedel och läkemedelsrester bör återlämnas till apotek. Vad som är läkemedel framgår av läkemedelsförordningen (SFS 1962:701). På grund av den risk för skadlig inverkan som finns vid hantering av riskavfall kan det, enligt bestämmelserna i arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om anlitande av minderåriga i arbetslivet (AFS1987:11), vara förbjudet eller ställas krav på särskilda villkor för att få anlita minderåriga i hantering av riskavfall.

11 AFS 1989:2 11 Till 5 Kunskap om vad riskavfallet innehåller och vilka risker som kan finnas vid hanteringen av detta finns framförallt där riskavfallet uppstått. I de fall omhändertagandet av riskavfall överlämnas till någon annan är det angeläget att dessa kunskaper vidareförmedlas till mottagaren om det behövs. Behovet av information till mottagaren är beroende av hur stora riskerna är vid den fortsatta hanteringen av det avfall som överlämnas. Behovet av information är också beroende av vilka kunskaper som mottagaren kan förväntas ha om de aktuella riskerna och om de skydds- och första hjälpenåtgärder som kan behöva vidtas om man utsätts för riskavfallet. I många fall kan det vara tillräckligt med den information som enligt 13 i dessa föreskrifter skall finnas på märkningen. Observera att det i vissa fall krävs information utöver märkningen. Detta kan gälla t ex när större förändringar inträffat vad gäller riskavfallets sammansättning och som innebär större eller nya risker samt när ändring av förpackningstyp i hög grad påverkar den fortsatta hanteringen av riskavfallet. Till 6 Det är angeläget att arbetsgivaren informerar personalen och ger de muntliga instruktioner som kan behövas med utgångspunkt från riskerna vid den aktuella hanteringen. Föreskrifterna förutsätter att arbetsgivaren gör en bedömning av för vilka arbetsmoment som det behövs skriftliga hanterings- och skyddsinstruktioner och hur detaljerade de behöver vara. Underlag för en sådan bedömning kan utgöras av en analys av vilka arbetsmoment som innebär särskilda risker, t ex där man haft flera tillbud eller skador. Vidare åligger det enligt 3 kap 4 arbetsmiljölagen, arbetstagare att följa givna föreskrifter och medverka till att åstadkomma en tillfredsställande arbetsmiljö. Exempel på arbete då skriftliga hanterings- och skyddsinstruktioner kan behövas är rengöring och service av utrymmen, fordon och andra tekniska anordningar som kan vara förorenade av smittämne, cytostatika eller radioaktivt ämne. Det är viktigt att det i hanterings- och skyddsinstruktionerna framgår vilka åtgärder som behöver vidtas vid större spill, t ex i samband med transport av smittförande, eller radioaktivt avfall eller cytostatikaavfall. Exempel på uppgifter kan här vara - vilka desinfektionsmedel, destruktionsmedel och absorptionsmedel som är lämpliga - hur utspillt avfall tas om hand - vilka ansvariga personer, myndigheter m m som kontaktats. Det är vidare viktigt att det i instruktionerna framgår vilken personlig skyddsutrustning som behövs vid olika arbetsmoment. Instruktionerna bör utarbetas efter samråd med företagshälsovård, skyddsorganisation och sjukhushygienisk expertis. Bestämmelser om hanterings och skyddsinstruktioner finns också i arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om skydd mot blodsmitta (AFS 1986:23), om cytostatika (AFS 1984:8) och om farliga ämnen (AFS 1985:17). Till 7 Manuell hantering av riskavfallsbehållare innebär alltid en viss risk för kontakt med

12 AFS 1989:2 12 riskavfall och därmed ökad risk för ohälsa eller olycksfall. Tekniska anordningar utnyttjade på rätt sätt kan nedbringa behovet av manuell hantering och minska risken för skador på grund av t ex trasiga förpackningar. Exempel på olika tekniska anordningar som kan användas för att minska den manuella hanteringen av riskavfall är kärror, vagnar, lyft-, hiss- och tippanordningar samt olika typer av fordon. För rengöring av fordon, vagnar m m som används för att transportera riskavfall behövs i regel någon form av tvättbana, fordons- eller vagntvätt, där det också finns möjlighet till effektiv desinfektion. Skyddshylsa på kanyl används för att minska risken att kanylen tränger igenom avfallsbehållaren med åtföljande risk för stickskador och smitta. Stickskador har emellertid ofta uppkommit då skyddshylsan skall sättas tillbaka på kanylen efter genomförd provtagning eller injektion. Det är därför viktigt att hjälpmedel används som minskar risken för stick vid detta moment. I 2 i arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om skydd mot blodsmitta (AFS 1986:23) påpekas vikten av att arbete som kan leda till kontakt med blod utförs så att stickoch skärskador eller annan kontakt med blod undviks. När det gäller särskilt riskutsatt arbete sägs i 5 i nämnda föreskrifter att tekniska hjälpmedel som förebygger stick- och skärskador skall användas. Det är viktigt att tekniska anordningar som utnyttjas för att underlätta hanteringen och för att minska risken att utsättas för riskavfall, är utformade på ett lämpligt sätt. Det är också viktigt att alla ingående delar passar i den aktuella hanteringen. Exempelvis förekommer i vissa förbränningsanläggningar automatisk satsning av ugnen, där vagnarna hängs upp i en mekanisk transportör. Detta system förutsätter att enhetliga transportvagnar används inom hela upptagsområdet, så att omlastning inte behövs. Det är också viktigt att inte den tekniska anordningen ökar risken för att förpackningen eller behållaren går sönder. Genom att minska antalet manuella lyft och förflyttningar av riskavfallsbehållare kan man också minska risken för uppkomst av belastningsskador. Till 8 Om transportanordningen är utformad med släta och jämna ytor är den lättare att göra ren. Material som tar åt sig vätska, t ex trä bör undvikas. Till 9 Beroende på typ av riskavfall kan man ställa olika krav på vad som är en lämplig avfallsbehållare. För vätskeinnehållande avfall är det viktigt att täta material, t ex plast används. Även lämpligt absorptionsmedel kan behövas. Ett ytteremballage som tål en omild behandling kan också behövas beroende på den fortsatta hanteringen. Behållare (kartong) med plastbehandlad dubbel botten som viks upp efter sidorna minskar risken för bl a läckage. Det är också viktigt att behållarna/ plastsäckarna tål aktuella temperaturer om värmedesinfektion används för att ta död på smittförande organismer i riskavfallet. För skärande/stickande avfall behövs ett material som hindrar genomträngning. Många förekommande plastburkar uppfyller inte detta krav, då de har för tunna väggar och botten. Plåtburk används inom vissa landsting. Den kan vara ett alternativ även inom hemsjukvården.

13 AFS 1989:2 13 Det finns inget som hindrar att man använder en och samma avfallsbehållare för olika typer av riskavfall om det är lämpligt med hänsyn till hur det slutliga omhändertagandet sker och om hanteringen kan ske på ett säkert sätt. Det är då viktigt att valet av avfallsbehållare anpassas till de aktuella avfallstyperna. Det är viktigt att storleken på behållare och förpackningar anpassas till den aktuella hanteringen. Det är också viktigt att behållare och förpackningar inte fylls helt utan att öppningen hålls fri så att den kan förslutas med lock e d utan risk för stickskada. Om behållaren/förpackningen är överfylld ökar också risken för att den går sönder i den efterföljande hanteringen. Det är angeläget att behållaren försluts ordentligt innan den lämnas vidare för slutbehandling. Belastningsskador kan exempelvis förebyggas genom att behållaren förses med grepp- och lyftvänliga handtag e d så att den blir lätt att hantera samt att den utformas så att den kan bäras nära kroppen. Det är då särskilt viktigt, att behållaren är av sådant material eller på annat sätt utformad så att inte risken för stickskador ökar. I 7 i arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om arbetsställningar och arbetsrörelser (AFS 1983:6) finns vissa allmänna krav som bl a tillverkare har att rätta sig efter. Exempelvis kan detta gälla utformning av behållare så att de vid normal användning inte vållar olämplig belastning. Beträffande förpackning av radioaktivt avfall finns ytterligare bestämmelser i statens strålskyddsinstituts föreskrifter m m om icke kärnenergianknutet radioaktivt avfall (SSI FS 1983:7). Till 10 Utrymme för förvaring av riskavfall kan t ex vara ett soprum för förvaring av hushållssopor, en täckt container eller ett särskilt förvaringsrum för riskavfall. Enligt föreskrifterna skall, om vanligt soputrymme används för förvaring av riskavfall, riskavfallet förvaras skilt från annat avfall. Bästa sättet att förvara riskavfallet skilt från annat avfall är att ha ett särskilt förvaringsrum som är avsett endast för riskavfall. Om lämpligt utrymme för förvaring av avfall saknas i anslutning till fastigheten, t ex då privatpraktiserande läkare eller tandläkare har sin praktik inrymd i en villafastighet, medger föreskrifterna att riskavfallsbehållare kan förvaras på annan lämplig plats. Det är här vanligen fråga om mindre mängder riskavfall av typ skärande/stickande avfall som förvaras i särskilda "kanylburkar". Viktigt är att man har lämpliga hämtningsintervaller så att inte avfallsbehållarna ansamlas och blir stående en längre tid. Riskavfall som uppkommer exempelvis på ett sjukhus, kan ibland tillfälligt förvaras i utrymme i anslutning till avdelning e d där riskavfallet uppkommit, i avvaktan på intern transport till centralt förvaringsrum. Endast det centrala förvaringsrummet behöver normalt ha spolningsmöjlighet och golvbrunn. Beträffande smittrening av avloppsvatten från sjukvårds- eller liknande inrättningar se "Socialstyrelsens föreskrifter om desinfektion av avloppsvatten från sjukvårds- och liknande inrättningar (SOSFS (M) 1976:67)". Det är angeläget att riskavfallet förvaras svåråtkomligt för obehöriga, t ex genom att utrymmet är låsbart.

14 AFS 1989:2 14 Väggar och golv som har en jämn och slät yta, är lättare att göra rena. Vid val av golvmaterial är det också viktigt att halkrisken beaktas. Vidare är det viktigt att golvet har lutning mot golvbrunn för att underlätta rengöring och så att inte vatten och eventuella föroreningar blir kvar på golvet. Se även 18 om krav på tvättmöjlighet vid arbete med riskavfall. Beträffande förvaring av radioaktivt avfall finns ytterligare bestämmelser i statens strålskyddsinstituts föreskrifter m m om icke kärnenergianknutet radioaktivt avfall (SSI FS 1983:7). Till 11 Med kylt utrymme avses utrymme med temperatur mellan +2 och +8EC. Nedkylning av biologiskt eller smittförande material är ett effektivt sätt att bromsa tillväxt av mikroorganismer och därigenom också minska uppkomst av illaluktande ämnen. Smittförande avfall som förvaras i flera dygn i avvaktan på borttransport eller i samband med det slutliga omhändertagandet bör förvaras i kylt utrymme. Nedfrysning av biologiskt avfall kan vara en lämplig åtgärd om man bedömer att den totala förvaringstiden fram till det slutliga omhändertagandet, vanligen förbränning, blir längre än tre dagar. Till 12 Det är viktigt att skyltningen sker på sådant sätt att informationen kan uppfattas snabbt och entydigt. Detta förutsätter bl a att skyltarna har sådan storlek och placering så att de är väl synliga och läsliga samt att det klart framgår vilket område varselmärkningen avser. Skylten kan t ex sitta på utsidan av dörr om enbart riskavfall förvaras i utrymmet och i anslutning till förvaringsplatsen om samförvaring sker med annat avfall. Om riskavfall förvaras i t ex vagnar kan även dessa behöva förses med skyltar. Beträffande utformning av skyltar se svensk standard SIS , Varselmärkning. I denna standard anges även vad viss färg och form på skylt symboliserar. Till 13 Text på märkning bör vara svart med gul bakgrund. Observera att avfallsbehållare även kan vara säck e d vari flera mindre behållare läggs. Enligt paragrafen skall avfall som t ex är både smittförande och skärande / stickande märkas med texterna RISKAVFALL, SMITTFÖRANDE och SKÄRANDE/STICKANDE. Texten KASSERADE LÄKEMEDEL används lämpligen för läkemedel och läkemedelsrester som skall kasseras. Texten LÄKEMEDELSAVFALL används lämpligen för avfall som uppstår i samband med hantering av läkemedel. Kravet i 13 är ett minimikrav på märkning av riskavfall. Om man har avfall av speciellt slag kan kompletterande märkningstext användas. För cytostatikaavfall kan t ex texten CYTOSTATIKA används. Exempel på andra uppgifter som i vissa fall kan vara bra att komplettera märkningen med är - uppgift om typ av slutbehandling (t ex FÖRBRÄNNING)

15 AFS 1989: uppgift om att behållaren inte får komprimeras. Till 14 I 2 kap 7 arbetsmiljölagen sägs att om betryggande skydd mot ohälsa och olycksfall inte kan nås på annat sätt, skall personlig skyddsutrustning användas. Detta innebär också att denna skall tillhandahållas av arbetsgivaren. Arbetsgivaren är vidare enligt 3 kap 2 samma lag ansvarig för att personlig skyddsutrustning underhålls väl. Detta innebär t ex att arbetsgivaren är skyldig att ombesörja tvätt av skyddskläder. Arbetstagaren är enligt 3 kap 4 arbetsmiljölagen skyldig att använda den skyddsutrustning som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall. Det är viktigt att materialet i skyddshandskar anpassas till den aktuella hanteringen. Plasthandskar av engångstyp kan vara lämpliga på en vårdavdelning till skydd mot t ex smittförande avfall. I samband med hantering av riskavfallsbehållare kan grövre skyddshandskar med högt punkteringsmotstånd behövas. Exempel på annan skyddsutrustning som avses i paragrafen är skyddskläder, t ex överdragsklädsel samt skyddsskor (t ex stövlar). Skyddskläder kan behövas för att undvika direktkontakt med smittämnen. Skyddskläder kan också behövas till skydd mot mekanisk påverkan, t ex mot skärande/stickande avfall eller mot kemisk påverkan, t ex vid sanering av spill. Det är angeläget att skyddskläder väl skyler gångkläder och att de byts om de blivit förorenade av exempelvis smittförande avfall. Det är dessutom viktigt att de tas av efter avslutat arbete eller vid byte till annan typ av arbete. Det gäller exempelvis vaktmästare på ett sjukhus vilken ofta utför många olika typer av arbetsuppgifter, både "rena" och "smutsiga". Ytterligare exempel på skyddsutrustning som kan behövas i samband med hantering av riskavfall är andningsskydd, hörselskydd och ögonskydd. Andningsskydd kan t ex behövas i samband med rengöring av förvaringsutrymmen, fordon och andra tekniska anordningar. Bestämmelser om personlig skyddsutrustning finns också i arbetarskyddsstyrelsens allmänna föreskrifter om personlig skyddsutrustning (AFS 1982:13). Till 15 Det är lämpligt att arbetsgivare inhämtar råd från smittskyddsläkare i respektive landsting innan ställning tas till om vaccination bör genomföras. Det är vidare lämpligt att frågor om behovet av förebyggande åtgärder mot smittfarliga sjukdomar, t ex vaccination behandlas i samråd med företagshälsovård, skyddsorganisation och sjukhushygienisk expertis. Socialstyrelsen har gett ut regler om vaccination mot vissa smittfarliga sjukdomar, t ex mot tbc i SOSFS 1981:46, mot polio i SOSFS 1979:80 och mot stelkramp i SOSFS 1976:2. Socialstyrelsen har vidare gett ut allmänna råd om förebyggande åtgärder mot hepatit B i SOSFS (M) 1984:15 och åtgärder mot smittspridning vid bl a salmonella- och shigellainfektioner i SOSFS (M) 1978:10.

16 AFS 1989:2 16 Till 16 Dålig rengöring av utrymmen, fordon och andra tekniska anordningar m m medför bl a ökad smittorisk. Det är särskilt viktigt att golv, skyddsanordningar, manöverdon, verktyg och andra redskap hålls väl rengjorda. Högtrycksrengöring av utrymme där riskavfall förvaras eller av fordon eller andra transportmedel som används för transport av riskavfall bör undvikas på grund av aerosolbildning. Om högtrycksrengöring måste användas för att rengöringen skall bli effektiv är det viktigt att andningsskydd och annan erforderlig personlig skyddsutrustning används. Normalt är det tillräckligt att använda vanliga rengöringsmedel vid rengöringen. Ibland kan det dock finnas behov av att använda desinfektionsmedel. Det är då väsentligt att de desinfektionsmedel som används effektivt oskadliggör aktuella smittämnen. Val av desinfektionsmedel bör lämpligen ske i samråd med sjukhushygienisk expertis eller motsvarande. Observera att många desinfektionsmedel är hudirriterande och att vissa medel kan ge skador på hud och ögon. Skyddsutrustning som t ex handskar och ögonskydd kan därför behövas om hanteringen innebär risk för kontakt med desinfektionsmedel. Särskild skyddsutrustning kan behövas både vid rengöring och desinfektion. Till 17 Det är viktigt att det finns i förväg utarbetade rutiner för hur spill skall omhändertas. I vissa fall kan det vara lämpligt att först desinfektera det aktuella området och därefter samla upp spillet, i andra fall kan ett annat tillvägagångssätt vara att föredra Tillvägagångssättet är bl a beroende av mängd och typ av spill. Se även kommentarerna i Till 16 beträffande rengöring i samband med spill samt i Till 6, stycke 5 och 6 beträffande behovet av hanterings- och skyddsinstruktioner. Till 18 Det är viktigt att noggrann personlig hygien iakttas. Om händerna smutsas av smittförande avfall är det särskilt angeläget att de snarast tvättas med tvål och vatten samt vid behov sköljs med lämpligt desinfektionsmedel. Detsamma gäller före måltid, vid tobaksrökning och snusning samt vid toalettbesök och efter arbetsdagens slut. Efter handtvätt används lämpligen pappershanddukar. För vård av huden kan lämpliga hudkrämer användas. En god allmän arbetsplatshygien är viktig i förebyggande syfte. Det är ofta olämpligt att medföra personliga tillhörigheter i arbetskläder eller att förvara sådana i utrymme där hantering av riskavfall kan förekomma. Kläder som smutsats ned kan före tvätt behöva smittrenas alternativt förpackas i upplösbar plastsäck eller liknande innan de omhändertas enligt lokala rutiner. Andra aktuella regler m m Regler som är tillämpliga på hantering av riskavfall finns också i följande föreskrifter och allmänna råd från arbetarskyddsstyrelsen. Åtgärder mot luftföroreningar till förebyggande av

17 ohälsa AFS 1980:11 Personlig skyddsutrustning, allmänna föreskrifter AFS 1982:13 Arbetsställningar och arbetsrörelser AFS 1983:6 Cytostatika AFS 1984:8 Personalutrymmen AFS 1984:10 Omvårdnadsarbete i enskilt hem AFS 1984:11 Första hjälpen vid olycksfall och akut sjukdom AFS 1984:14 Arbetsmiljöinformation till invandrare AFS 1984:17 Farliga ämnen AFS 1985:17 Buller AFS 1986:15 Skydd mot blodsmitta AFS 1986:23 Ögonspolning AFS 1986:25 Anlitande av minderåriga i arbetslivet AFS 1987:11 Mikroorganismer AFS 1988:12 AFS 1989:2 17 Dessutom finns regler som är tillämpliga på hantering av riskavfall i följande författningar. Hälso- och sjukvårdslagen SFS 1982:763 Smittskyddslagen SFS 1988:1472 Läkemedelsförordningen SFS 1962:701 Lagen om transport av farligt gods SFS 1982:821 Förordningen om transport av farligt gods SFS 1982:923 Socialstyrelsens allmänna råd om hantering av riskavfall inom hälso- och sjukvården SOSFS 1987:7 Statens strålskyddsinstituts föreskrifter m m om icke kärnenergianknutet avfall SSI FS 1983:7

18 AFS 1989:2 18 Övrigt Metodbok för sjukvårdsarbete Sprirapport 240/1988 Betänkande av utredningen om sjukvårdsavfall SOU 1977:4 Riktlinjer för val av kemikalieskyddshandskar, Föreningen Teknisk Företagshälsovård (FTF) 1985 Informationsbroschyr från arbetarskyddsstyrelsen om hudrengöringsmedel ADI 341