Dags att FATTA! Jag: Vi börjar från början. Vad är grejen med FATTA?

Transkript

1 Dags att FATTA! Alla har vi någon gång fastnat i en diskussion på nätet som vi önskar att vi aldrig gett oss in i. Vi har säkerligen unfriendat en provokatör på facebook eller undvikit att dela den där artikeln vi egentligen vill att hela världen ska läsa. Men varför fortsätter vi att hänga på nätet då? Varför fortsätter vi att ta kampen i ett rum där vi möts av massiva hatkampanjer och kränkningar? Kanske finns svaret i frågan. Vi fortsätter för att vi fortfarande möts av hat och hot när vi kämpar för våra rättigheter. Våren 2013 kunde den som öppnade Aftonbladet läsa om hur tre killar som våldtagit en 15-årig tjej med en glasflaska blev friade av Umeå Tingsrätt. Visserligen höll flickan ihop benen innan de förde in flaskan i henne, men det behöver inte uppfattas som bristande samtycke utan kan tolkas som blygsel, konstaterade domen. Detta fick Vanessa Marko och Ida Östensson att inte bara reagera, utan också att agera. De startade initiativet FATTA vars vision är en samtyckeslagstiftning där bevisbördan flyttas från offret till förövaren och ett mer förebyggande normkritiskt arbete kring manlighet. Hashtaggarna #FATTA och #FATTANU slog hål på tystnaden om sexuella övergrepp och det samlades in över 150 berättelser om upplevda övergrepp som grund för kampanjen. Idag har FATTA fler än följare på facebook. Men vad är det som händer bakom kulisserna på det som syns i likes och delningar? Vad har aktivismen för betydelse för människorna kring FATTA? Jag har träffat fem av de tusentals FATTAaktivister som engagerar sig på nätet. Det här är deras ord. Jag: Vi börjar från början. Vad är grejen med FATTA? Bea: Det var av egna erfarenheter som jag kom in i FATTA från första början. Jag blev våldtagen för ganska många år sedan och de är tack vare FATTA som jag har byggt upp och kommit till ro, även om

2 jag fortfarande är jävligt förbannad. När jag såg att de sökte berättelser till att göra FATTA-låten så skickade jag in min. FATTA-rörelsen är något mycket större än vad det är på något vis. Det är en rörelse som inte fokuserar på offret utan det är mer att man vänder på hela pannkakan. FATTA är så jävla viktigt för alla, eftersom alla känner någon som blivit sexuellt trakasserad eller våldtagen. Det här är något som angår alla och som vi måste prata om. Nellie: Att varenda människa jag känner, känner någon som i sin tur har blivit våldtagen eller sexuellt trakasserad, det är ganska sjukt. Jag tror att det är den faktorn som gör en så förbannad. Jag tror att folk känner att det varit tabubelagt och att man inte vetat hur man ska prata om det. Men vi kan inte fortsätta som det ser ut nu och lita på att lagen är okej som den är, det måste till en förändring i lagen för att det ska kunna ske i praktiken också. Bea: Nu kommer det upp mer och mer om folk som har fått sjuka friande domar. Såhär hon skrek nej och hon slogs men jag visste inte att hon inte ville. Det blir så mycket ord mot ord och det gör mig så förbannad. Hade jag anmält så vet jag att det hade lagts ner direkt, det var därför jag inte gjorde det. Jag ångrar det idag, men jag ville inte blanda in polis och familj. Jag var inte riktigt redo då, det skulle bara göra mer skada för mig att sitta och älta skiten. Jag: Hur ser ert engagemang ut? Maria: Eftersom jag lider av psykisk ohälsa är mina medel för att kunna delta aktivt i kampanjer väldigt begränsade. Jag orkar mer på nätet och kan stänga av när det blir för jobbigt eller snabbt ta hjälp av mer retoriska vänner när jag hamnar i aggressiva diskussioner. Jag mår väldigt dåligt av våldtäktskulturen, de låga straffskalorna för sexuella övergrepp, slutshaming och victimblaming. FATTA lyfter fram saker som borde vara självklara och lagstiftade för länge sedan. Nu när rörelsen sprider sig nationellt är det mer positiv respons. Det dyker fortfarande upp män som tycker att jag är radikal, att jag skyller allt på männen och är preachy, men det kommer det väl alltid att göra. Iris: Det är ganska jobbigt att vara nätaktivist när folk som inte är insatta ändå tar sig tolkningsföreträde. Som när personer som inte har varit utsatta för sexuella övergrepp, till exempel, säger: "nej det här är inget problem" och "snubbar har väl bra koll på om tjejen vill eller inte". Om man säger så, så exkluderar man ju faktiskt alla de som upplevt det här. Det är av den anledningen jag har rensat mycket på min facebook. Inte nödvändigtvis för att folk inte håller med, men att det åtminstone ska kunna föras vettiga, mogna och konstruktiva diskussioner om det. Jag: Hur hanterar ni provokationer på nätet?

3 Maria: Jag har blockerat flera meningsmotståndare eller gett upp. Förra året fick jag göra slut med min svåger eftersom han älskar att diskutera men inte slutar när folk blir ledsna. För att skydda mitt psyke har min feed blivit rätt enkelspårig emellanåt. Men jag orkar inte och jag märker att det är många som inte gör det. Nellie: Det var folk som tyckte att jag inte kunde utesluta SD från min facebook. Men jag kommer ju inte undan deras skitpropaganda, det finns ju tv och andra kanaler. Men det är inte det det handlar om, utan det här är min facebook här vill jag få inspiration och dela med mig till vänner som jag tycker om. Det här ska vara min frizon. Maria: Många meningsmotståndare ser det som en rolig hobby att ge sig på feminister. Jag kan sätta vänner på stand by bara för att jag vet att det kommer att bli en shitstorm i kommentarsfältet. Andra gånger har jag varit rädd för att aggressiva och hotfulla personer på nätet ska leta upp mig och skada mig. Iris: Jag tänker på att jag och andra kvinnor, till exempel Alexandra Pascalidou, inte kan vara raka och lyfta de problemområden vi skulle vilja eller problematisera fullt ut utanför säkra sfärer, för att det kan bli såna himla konsekvenser av det. Man blir så pass hotad att man inte kan vara kvar i sin lägenhet och så vidare. Och att det gör att man, även jag, tänker lite mer på hur offentligt man lägger upp åsikter. Om man som privatperson sticker ut hakan i mer offentliga forum så är risken att man blir slagen rätt hårt både bokstavligen och över nätet. Det är ett problem för många speciellt för kvinnor som gör starka uttalanden i offentliga rum och då blir hotade. Nätaktivism kan bli väldigt destruktivt liksom. Sen finns det ju väldigt stora fördelar, för man kan nå över landsgränser och utanför ens egna sfärer. Jag: Har ni sett de fördelarna i ert eget engagemang? Maria: Även om det bara är på nätet så har jag till exempel svarat på kontaktannonser som bad om fler feministvänner för att de behövde fylla sina flöden med mer kärlek och pepp. Så nu har jag väldigt många nya vänner, som jag aldrig har träffat. Iris: Jag tänker också att det är lättare att söka upp folk på nätet som har samma åsikter. Är du med i en feministisk grupp till exempel så kan man utgå ifrån att andra har samma intressen och man vet redan på förhand att det här är en människa som jag delar mycket grundläggande värderingar med. Bea: När vi varit ute och sålt merch med FATTA eller när jag var på Almedalen och hjälte till på vår manifestation så träffade jag nya människor hela tiden. Förlorade vänner, typ folk som jag gick i

4 gymnasiet med som jag inte träffat sedan dess. Någon jag träffat på en fest som sen ser att jag också är engagerad i FATTA och så blir vi vänner på nytt och på riktigt. Jag: Jag får bilden av att er aktivism är nära förknippad med vänskap, håller ni med? Nellie: Alla mina närmsta vänner har någon typ av engagemang. För mig är det avgörande för en vänskap. Man har större respekt för varandra. De förstår att jag inte kan ge dem full uppmärksamhet alltid eftersom det är så mycket annat jag måste göra, men vi har ändå varandra som bollplank. Det är en väldigt givande vänskapsrelation. Man får väldigt många utbyten och tankarna bara snurrar hela tiden. Joanna: Jag flyttade ju hit för engagemangets skull, för här finns det jag vill engagera mig i. Att bo någon annanstans är alldeles för långt borta. 40 minuter ifrån det jag brinner för är för långt. Engagemanget är allt. Nellie: Jag tror att FATTA har hjälpt väldigt många människor. Jag har själv vänner som aldrig någonsin har vågat prata om att de har blivit våldtagna men som äntligen har fått ett forum att berätta det för sina föräldrar och vänner. Något som man gått och skämts över i så många år som är inte är något att skämmas över. FATTA som organisation ger människor modet att öppna upp och fatta att det inte är mig det är fel på, det är samhället det är fel på. Det är okej att prata om de här grejerna. Jag tycker att det är så sjukt mäktigt. Det som också är så häftigt är att FATTA skulle vara en kampanj som skulle finnas fram tills riksdagsvalet förra året. Men under tiden växte det så himla snabbt. Vi insåg hur stort behov det finns i samhället av en organisation som bara fokuserar på de här frågorna från det här perspektivet. Då tog vi beslutet att bli en ideell organisation och något som man tänkte skulle va en kortvarig kampanj blev en förevigt grej. Bea: FATTA och frågan om samtyckeslagstiftning har också blivit en självklar feministisk fråga. Vi lever i lagom-sverige, det är liksom mellanmjölk och allt ska bara va, och helt plötsligt kommer det folk som säger att du behöver inte alls bara va, du kan vara så mycket mer. Då tänker jag framförallt på den feministiska vågen som ledde till att det lyfts fram kvinnliga konstnärer, författare, programledare och personligheter av något slag. Helt plötsligt poppar det upp hur många kvinnliga hiphopare som helst. Det är revolt och det är coolt att göra revolt. Jag tror att FATTA är en del av att göra revolt. För att du tycker någonting, du säger ifrån. Jag: Vad är det som gjort att FATTA blivit en så stor rörelse på kort tid? Bea: Jag tror att FATTA kom upp i helt rätt tid. Nu börjar det snackas om patriarkala strukturer och folk börjar se kritiskt på saker helt plötsligt.

5 Maria: I mitt flöde och i min kompiskrets pågår det en feministisk våg, och i riksdagen och ja, överallt. Vi är många som är hemmablinda för det faktum att vi omger oss med folk som tycker som vi själva, men när till och med den provokationskåte svågern erkänner sig vara feminist (särartsfeminist visserligen, men ändå) måste jag ändå säga att det pågår en feministisk våg. Den är kanske liten, men vi är envisa och tack vare internet så ser vi att vi inte är ensamma i den här kampen. Iris: Jag har faktiskt funderat på det här, för att jag själv tycker att jag känner av en feministisk våg. Men samtidigt vet jag inte om det är min ökade feministiska medvetenhet och att det har gjort att jag umgås och söker mig till mer feministiska människor och har mer feministiska samtal. Och blir också mer selektiv i vad jag läser och reagerar på och så. Så om det handlar om en feministisk våg i mig eller i samhället, jag har inte riktigt något jättebra svar på det. Joanna: Det är bara till att se på valrörelsen, alltså samtyckesfrågan kom ju upp, det var ju på agendan liksom och det är helt klart ett resultat av det FATTA gör, bland annat i sociala medier. Men jag brukar akta mig för att kalla det för en våg, eftersom en våg alltid sköljer över. Det hoppas jag verkligen att det här inte gör. Jag försöker se det hela som en stor rörelse som kommer att byggas på och bli en större rörelse. Då blir det en mer naturlig del av det vardagliga livet. Men en feministisk våg? Nu kommer alla feminister och sköljer över som en våg och sen försvinner de. Jag hoppas att det inte blir så. Jag tror att det här kommer stanna. Nellie: Det svåra är att det är så många människor som aldrig har fått uppleva den typen av engagemang. Folk fastnar i att gå klart skolan, och utanför skolan gör de ingenting förutom att kanske sporta och träffa polare. Sen går de ut skolan, pluggar på högskola eller universitet, skaffar ett jobb, gifter sig, skaffar barn. När folk fastnar i den mallen blir det svårt att se andra värden av andra typer aktiviteter utanför jobbet. För mig har aktivismen alltid varit det huvudsakliga. Jag kan inte leva om jag inte har de här engagemangen utanför. Jag: Hur känns det att vara en del av rörelsen som fått samtyckesfrågan på agendan? Bea: Jag är bara så tacksam, glad och rörd över hela FATTA. Det är fan sjukt att vi våren 2013 stod där några enstaka personer som bara 'det här tycker vi är fucked' och nu, våren 2015, är vi en organisation som det snackas om hela tiden. Shit, det är så jävla mäktigt, det är fan sjukt att det blivit så stort. Jag är så tacksam för helt plötsligt är man inte ensam längre. Fotnot: Det här är ett fiktivt samtal, baserat på autentiska citat från aktiva i FATTA-rörelsen. Artikeln är skriven som en del i en kurs på Malmö Högskola, baserat på min kandidatuppsats Om du bara kunde FATTA. Nellie, Joanna, Bea, Iris och Maria heter egentligen något annat.