TSV PM 1(42) Datum Ert datum Handläggare

Transkript

1 TSV PM 1(42) Promemoria om Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2010:125) om medicinska krav för innehav av körkort m.m. ikraftträdande I denna promemoria redovisas de nya reglerna i Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2010:125) om medicinska krav för innehav av körkort m.m. som gäller från och med den 1 september 2010 samt skälen för denna revidering. Promemorian innehåller även bestämmelser om sådant läkarutlåtande som ska ges in för att körkort ska kunna medges efter grovt rattfylleri. I promemorian återges även Transportstyrelsens uppfattning om viktiga aspekter vid utredning och bedömning av olika frågor. Det ska observeras att detta inte är gällande regler eller rekommendationer utan endast en beskrivning av styrelsens uppfattning som en bakgrund till framtagandet av nya föreskrifter. När det gäller bestämmelser som inte beskrivs i denna promemoria hänvisas till promemoria den 15 december 2008 om Vägverkets föreskrifter (VVFS 2008:158) om medicinska krav för innehav av körkort m.m. den 1 maj 2008.

2 TSV PM 2(42) Innehåll Promemoria om Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2010:125) om medicinska krav för innehav av körkort m.m. ikraftträdande Inledning kap. Inledande bestämmelser kap. Synfunktioner kap. Hjärt- och kärlsjukdomar kap. Diabetes kap. Epilepsi, epileptiskt anfall och annan medvetandestörning kap. Sömn- och vakenhetsstörningar kap. Bruk av substans som påverkar förmågan att köra motordrivet fordon kap. Särskilt utlåtande efter grovt rattfylleri kap. ADHD, autismspektrumtillstånd och likartade tillstånd samt psykisk utvecklingsstörning kap. Synprövning kap. Läkarintyg m.m kap. Identitetsprövning Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser... 42

3 TSV PM 3(42) Inledning Den 1 januari 2009 övertog Transportstyrelsen ansvaret när det gäller föreskrifter om medicinska krav för innehav av körkort m.m. från Vägverket, genom bemyndigande i 8 kap. 1 och 6 körkortsförordningen. Den 30 juni 2010 beslutades Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (TSFS 2010:125) om medicinska krav för innehav av körkort m.m. Dessa föreskrifter ersätter Vägverkets föreskrifter (VVFS 2008:158) om medicinska krav för innehav av körkort m.m. I denna promemoria används begreppet de nya föreskrifterna eller föreskrifterna när TSFS 2010:125 avses, medan begreppet tidigare föreskrifter används avseende VVFS 2008:158. De nya föreskrifterna föranleds i huvudsak av följande skäl; ändringar i EG:s direktiv (1991:439/EEG) om körkort 1, ändringar i körkortslagen (1998:488) från och med den 1 september 2010, ändringar i körkortsförordningen (1998:980) från och med den 1 april 2009 samt ändringar i syfte att öka nykterheten i trafiken. Därutöver har ändringar gjorts utifrån synpunkter och frågor inkomna till Transportstyrelsen (och tidigare Vägverket) och inom myndigheten påtalade brister i föreskrifterna. Den nya lydelsen av 1 kap. i Transportstyrelsens föreskrifter om medicinska krav för innehav av körkort m.m. föranleds dels av ändringen av 10 kap. 2 körkortslagen om läkares anmälningsskyldighet 2, dels av en ändring av 3 kap. 1 körkortsförordningen (1998:980) om indelning av behörigheter i tre olika grupper. Ändringen i körkortslagen trädde i kraft den 1 september 2010 medan ovan nämnd ändring av körkortsförordningen gäller från och med den 1 april Skälen för föreskrifternas nya lydelse framgår nedan under 1 kap. 1 Rådets direktiv 91/439/EEG av den 29 juli 1991 om körkort, (EGT L 237, , s.1, Celex 31991L0439), senast ändrat genom kommissionens direktiv 2009/112/EG (EUT L 223, , s. 26, Celex 32009L0112). 2 SFS 2009:799 och regeringens proposition (2009/10:198) Några körkorts- och fordonsfrågor

4 TSV PM 4(42) Den ovan nämnda ändringen av körkortsförordningen om indelning av förarbehörigheter i grupper, innebär att föreskrifternas rubriker och bestämmelser som idag innehåller texten grupp I, II eller III bör ändras inte bara i 1 kap. även i övriga kapitel i föreskrifterna. Detta motiveras framförallt av att innebörden av grupp I, II och III från och med den 1 april 2009 anges i 3 kap. 1 i förordning om ändring i körkortsförordningen (1998:980) SFS 2009:190 enligt följande: Grupp I: A, A1, AM, B och BE samt behörighet för traktor, Grupp II: behörigheterna i grupp I samt C och CE Grupp III: behörigheterna i grupp I och II samt behörigheterna D och DE. I de fall särskilda krav gäller för grupp II eller III jämfört med grupp I bör detta inte anges som innehav i grupp II och III eftersom det kan uppfattas som att det högre kraven gäller även för innehav i grupp I. I rubriker och i de flesta bestämmelserna anges nu aktuellt innehav därför nu med respektive behörighet istället för med grupper. Ändringarna i 2 kap. om synfunktioner, 6 kap. om diabetes och 8 kap. om epilepsi m.m. föranleds av kommissionens direktiv 2009/112/EG av den 25 augusti 2009 om ändring av rådets direktiv 91/439/EEG om körkort, bilaga 3 punkterna 6, 10 och 12. De nya bestämmelserna i direktivet ska vara införda och tillämpas i nationell författning senast den 15 september Här bör nämnas att Transportstyrelsen har valt att utgå från direktivstexten på engelska då det förekommer direkta skillnader i den svenska texten jämfört med bl.a. den engelska, franska och tyska lydelsen. Som exempel kan nämnas att bestämmelserna i den engelska och franska lydelsen i flera fall har karaktären av allmänna råd (engelska should ) vilket i den svenska lydelsen anges med ska istället för bör. Möjligheten till korrektion med glasögon med mer än minus åtta dioptrier framgår inte heller av den svenska lydelsen, trots att detta är tydligt både i den engelska och tyska lydelsen. Samråd har skett med Näringsdepartementet om möjligheten att av denna anledning främst utgå från den engelska lydelsen av direktivet. I 3, 4, 7, 9, 10 och 14 kap. är inga ändringar gjorda, med undantag av vad som sägs ovan om skrivningen när det gäller innehav i grupp I, II och III. Övriga ändringar föranleds bland annat av synpunkter och frågor som inkommit till myndigheten sedan tidigare föreskrifter (VVFS 2008:158) trädde i kraft den 1 maj 2008 och inom myndigheten påtalade brister i dessa föreskrifter. I vissa kapitel har det har även gjorts strukturella och redaktionella ändringar i syfte att förtydliga.

5 TSV PM 5(42) Ändringarna i respektive kapitel har gjorts i samarbete med följande specialister: docent Anders Hedin, specialist i ögonsjukdomar, Sollentuna, (2 kap.), professor Bertil Lindblom, specialist i ögonsjukdomar vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset Göteborg (2 kap.), docent Göran Kennebäck vid Karolinska universitetssjukhuset Huddinge (5 kap.), professor Christian Berne vid Akademiska sjukhuset Uppsala (6 kap.), överläkare Anders Sundqvist vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna (8 kap), Carl Granfors, specialist i psykiatri Karolinska universitetssjukhuset Huddinge (12 och 13 kap.) samt kemist Robert Kronstrand, Rättsmedicinalverket i Linköping (12 och 13 kap). Ändringarna i föreskrifterna beskrivs nedan under respektive kapitel. 1 kap. Inledande bestämmelser 1 Tidigare föreskrifter (VVFS 2008:158) innehöll i 1 en uppräkning av de olika frågor som reglerades i föreskrifterna; medicinska krav för innehav av körkort, krav på läkarintyg och läkarundersökning i samband med prövning av den medicinska lämpligheten att ha körkort, närmare krav på särskilt läkarutlåtande efter grovt rattfylleri och om läkares anmälan. Det kan dock redan genom föreskrifternas rubrik om medicinska krav för innehav av körkort m.m. anses självklart att även bestämmelser om undersökning och intyg för bedömningen av den medicinska lämpligheten ingår. Detta anges därför inte längre i 1. Av föreskrifternas rubrik framgår dock inte vilka behörigheter som omfattas. Det framgår inte heller av rubriken att föreskrifterna omfattar de närmare kraven på särskilt läkarutlåtande efter grovt rattfylleri enligt 3 kap. 1 körkortsförordningen (1998:980) samt bestämmelser om läkares anmälningsskyldighet. Det anges därför fortfarande i 1 kap. 1 att föreskrifterna innehåller bestämmelser om medicinska krav för innehav av körkortstillstånd, körkort, traktorkort och taxiförarlegitimation, om särskilt läkarutlåtande efter grovt rattfylleri enligt 3 kap. 1 körkortsförordningen samt om läkares anmälningsskyldighet enligt 10 kap. 2 körkortslagen (1998:488) och 3 kap. 5 yrkestrafiklagen (1998:490). 2 I EG:s direktiv (1991/439/EEG) om körkort bilaga III om minimikrav ifråga om fysisk och psykisk lämplighet att föra motordrivna fordon delas körkortsbehörigheterna i två grupper där grupp 1 omfattar behörigheterna A, A1 och BE medan grupp 2 omfattar behörigheterna CE och DE. När det gäller behörighet att köra taxi anges i direktivet att samma medicinska krav som gäller för grupp 2 får tillämpas även för denna behörighet.

6 TSV PM 6(42) Fram till och med den 31 mars 2009 reglerades en sådan indelning av förarbehörigheterna inte i körkortslagen eller motsvarande förordning utan endast i Vägverkets föreskrifter (VVFS 2008:158) om medicinska krav för innehav av körkort m.m. I 2 i dessa föreskrifter angavs betydelsen av beteckningarna grupp I, II och III. Behörigheterna för körkortspliktiga fordon samt för traktor och taxi delades genom bestämmelsen i VVFS 2008:158 in i tre olika medicinska grupper där grupp I omfattade behörigheterna A, A1, B, BE och traktorkort, grupp II har omfattade behörigheterna C och CE medan grupp III omfattade behörigheterna D och DE samt taxiförarlegitimation. De medicinska kraven för innehav i grupp I har varit lägst, medan de medicinska kraven för innehav i grupp III har varit högst. Från och med den 1 april 2009 anges dock i 3 kap. 1 första stycket körkortsförordningen (1998:980) följande. En ansökan om körkortstillstånd ska göras skriftligen på en särskild blankett och, om inte annat följer av 2 a, avse en viss grupp av behörigheter enligt följande: Grupp I: A, A1, AM, B och BE samt behörighet för traktor, Grupp II: behörigheterna i grupp I samt C och CE, Grupp III: behörigheterna i grupp I och II samt behörigheterna D och DE. I 3 kap. 2 a samma förordning anges att ett körkortstillstånd gäller för samtliga behörigheter som ingår i en grupp som avses i 1 första stycket. Detta gäller dock inte om Transportstyrelsen (tidigare länsstyrelsen) har begränsat tillståndet till en eller flera behörigheter. Som framgår ovan anges i 3 kap. 1 körkortsförordningen att grupp I även omfattar behörigheten AM som avser behörighet att köra moped klass I. Från och med den 1 oktober 2009 gäller enligt 2 kap. 5 körkortslagen att moped klass I får köras av den som har ett gällande körkort eller traktorkort (eller ett tidigare utfärdat förarbevis för moped klass I). För att avlägga förarprov för behörighet AM krävs körkortstillstånd på samma sätt som för behörighet B och samma medicinska krav gäller för behörighet AM som för behörighet B. Nämnda ändringar i körkortsförordningen innebär att bestämmelsen om grupper av förarbehörigheter i 1 kap. Vägverkets föreskrifter om medicinska krav behövde ändras dels så att en dubbelreglering inte uppstod, dels så att det framgår att samma medicinska krav gäller för behörigheten AM som för behörigheterna A, A1, B, BE och traktorkort. För att intygsskrivande läkare och enskilda innehavare av behörighet ska kunna förstå att olika medicinska krav gäller för de tre olika grupperna av behörigheter återges nu indelning av behörigheter i grupper enligt 3 kap. 1 första stycket körkortsförordningen direkt i föreskrifterna. Särskilt om taxiförarlegitimation

7 TSV PM 7(42) Enligt EG-direktivet får det i nationell författning föreskrivas att den som kör fordon som kräver behörighet B och använder sitt körkort i yrkesmässig verksamhet, ska omfattas av samma medicinska krav som förare i grupp 2 (vilket i direktivet omfattar behörigheterna C, CE, D och DE). Som exempel anges ambulansförare och taxiförare. Innehav av taxiförarlegitimation regleras inte i körkortsförordningen utan av yrkestrafiklagen (1998:490) och yrkestrafikförordningen (1998:779). I yrkestrafikförfattningarna anges dock inte (till skillnad mot i körkortsförordningen) vilken behörighetsgrupp som taxiförarlegitimation ingår i. En taxichaufför har ett särskilt ansvar för personbefordran och den genomsnittliga körsträckan är mycket längre än den genomsnittliga körsträckan för personbilsförare. Enligt Transportstyrelsens mening ska de medicinska kraven för innehav av taxiförarlegitimation därför även i fortsättningen vara desamma som för körkort för buss (D, DE). Som framgår ovan är detta möjligt enligt EG:s direktiv om körkort. I 1 i föreskrifterna anges därför att innehav av taxiförarlegitimation omfattas av de medicinska kraven för grupp III, om inget annat anges i respektive bestämmelse. Någon särskild förarbehörighet för ambulansförare finns inte i körkortslagstiftningen. Frågan om de medicinska kraven för ambulansförare bör vara högre än för behörighet B tas inte upp i denna promemoria, utan får utredas i annat sammanhang om detta bedöms aktuellt. 3 De medicinska kraven gäller för innehav av körkort. Vid tillämpningen av tidigare föreskrifter har det i vissa fall uppstått missförstånd om innebörden av detta. Det har bl.a. förekommit att enskilda uppfattat att bestämmelserna endast gäller den som redan har en behörighet och inte den som ansöker om körkortstillstånd. De särskilda bestämmelserna om fortsatt innehav som har angivits i 12 kap. har vidare (på motsatt vis) uppfattats som att övriga bestämmelser endast gäller vid ansökan om körkortstillstånd och inte vid bedömningen av frågan om fortsatt innehav. Det är enligt Transportstyrelsens mening självklart att de krav som anges för innehav av körkort gäller vid ansökan om körkortstillstånd, eftersom det är vid denna ansökan som den medicinska prövningen sker innan körkort medges. (Prövningen av den medicinska lämpligheten görs således inte i samband med ansökan om utfärdande av körkortet i form av behörighetshandling.) Det är enligt styrelsens mening också självklart att de krav som gäller vid ansökan om körkortstillstånd också gäller vid prövning av frågan om fortsatt innehav, om inte annat särskilt anges. Den särskilda bestämmelsen om fortsatt innehav i 12 kap. 14 har således i själva verket endast gällt vid fortsatt innehav, medan övriga bestämmelser har omfattat både ansökan om körkortstillstånd och frågan om fortsatt innehav om inte annat särskilt framgår (se t.ex. 13 kap).

8 TSV PM 8(42) För att undvika missförstånd av båda dessa slag anges det nu uttryckligen i 3 att de krav för innehav som anges i dessa föreskrifter gäller vid ansökan om körkortstillstånd för innehav av körkort eller traktorkort och vid ansökan om taxiförarlegitimation samt vid prövning av frågan om fortsatt innehav av körkortstillstånd, körkort, traktorkort och taxiförarlegitimation, om inte annat särskilt anges. 4 6 Dessa bestämmelser motsvarar 3-5 i tidigare föreskrifter om allmänna krav på bedömningen och läkarundersökningen. Efter synpunkter i remissförfarandet har det i 6 lagts till att undersökningen ska göras även med utgångspunkt från vad som i övrigt är känt för undersökande läkare, d.v.s. inte bara med utgångspunkt från sökandens egna uppgifter. 7 Denna bestämmelse motsvarar 6 första stycket i tidigare föreskrifter. 6 andra stycket i de tidigare föreskrifterna är dock struket eftersom detta nu anges i 3. Denna bestämmelse har där också förtydligats (se under 3 ovan). 8 Första stycket: Denna bestämmelse innehåller en hänvisning till 10 kap. 2 körkortslagen (1998:488) liksom 7 i tidigare föreskrifter. Den nya bestämmelsen i 1 kap. 8 i dessa föreskrifter innehåller dock ett direkt återgivande av den nya lydelsen av 10 kap. 2 körkortslagen från och med den 1 september 2010 (SFS 2009:779). Den nya bestämmelsen i körkortslagen innebär att redan den som bedöms olämplig att ha körkort, körkortstillstånd och traktorkort ska anmälas till Transportstyrelsen, d.v.s. det är inte längre något krav att personen ska vara uppenbart olämplig för att anmälan ska göras. I 8 har vidare lagts till en hänvisning till och ett återgivande av den nya bestämmelsen i 10 kap. 2 körkortslagen om en möjlighet (d.v.s. inte en skyldighet) för läkare att anmäla den körkortshavare som läkaren vid undersökning finner det sannolikt av medicinska skäl är olämplig att ha körkort och körkortshavaren motsätter sig fortsatt undersökning eller utredning. Transportstyrelsen anser det viktigt att denna bestämmelse återges i föreskrifterna för att underlätta främst för intygsskrivande läkare. Andra stycket: När det gäller läkares anmälan enligt 3 kap. 5 yrkestrafiklagen (1998:490) har denna bestämmelse inte ändrats på det sätt som körkortslagen ändrats. När det gäller taxiförarlegitimation krävs således fortfarande att innehavaren bedöms uppenbart olämplig för att läkaren anmälningsplikt ska gälla. När det gäller taxiförarlegitimation finns ännu inte heller möjlighet till anmälan om innehavaren motsätter sig fortsatt undersökning eller utredning. 9 Denna bestämmelse ersätter 7 i tidigare föreskrifter som angav att den som inte uppfyller kraven i 2-15 kap. skulle anses som uppenbart olämplig att inneha

9 TSV PM 9(42) körkort, körkortstillstånd, traktorkort eller taxiförarlegitimation. De grundläggande förutsättningarna för en anmälan enligt 8 ska anses föreligga om kraven i 2-15 kap. inte uppfylls av den som innehar körkort, körkortstillstånd, traktorkort eller taxiförarlegitimation. Ändringen föranleds av ovan nämnda ändring av 10 kap. 2 körkortslagen (se 8 ) och syftar till att klarlägga att den som inte uppfyller kraven i föreskrifterna ska anmälas till Transportstyrelsen. Hänvisningen till 2-15 kap. har också ändrats till 1-15 kap. eftersom olämplighet att ha körkort kan föreligga inte bara enligt 2-15 kap. utan även enligt 1 kap. 4 som anger att varje sjukdom, skada eller annat medicinskt förhållande som kan antas påverka förmågan att köra fordon ska prövas från trafiksäkerhetssynpunkt. 10 Denna bestämmelse motsvarar 8 i tidigare föreskrifter om närmare krav på form och innehåll i anmälan från läkare. 2 kap. Synfunktioner Ändringarna av bestämmelserna i detta kapitel motiveras dels av kommissionens direktiv 2009/112/EG av den 25 augusti 2009 om ändring av rådets direktiv (19991/439/EEG) om körkort, bilaga III punkterna , dels av ett behov att förtydliga vissa bestämmelser. Liksom i övriga kapitel har underrubrikerna om innehav i olika grupper av behörigheter ändrats så att det uttryckligen anges vilka behörigheter som avses i respektive avsnitt (se inledningen till denna promemoria). De största förändringarna i detta kapitel rör synfältsdefekter. I tidigare föreskrifter (VVFS 2008:158) stadgades vad som gäller beträffande synfält i 2 kap. 5 och 12. Där förekom i 5 begreppen ett normalt ögas synfält och att sammanfallande defekter bara kunde accepteras om de hade perifer placering (5 ), begränsad storlek och begränsat djup (både 5 och 12 ). Förutom att perifer placering i 5 definierades som utanför 30 var alla dessa begrepp i övrigt otydliga och i uttolkningen av vad som menades med dessa hade både myndigheten och de läkare som undersöker patienter haft stora svårigheter. Ambitionen med den nya skrivningen när det gäller synfält är att tydligare definiera storlek, belägenhet och djup av synfältsdefekter som kan accepteras. Begreppet ett normalt ögas synfält har också undvikits eftersom också detta är oklart och till exempel inte säger något om normalitet i jämförelse med personer i olika ålder. Direktivstextens 3 Rådets direktiv 91/439/EEG av den 29 juli 1991 om körkort, (EGT L 237, , s.1, Celex 31991L0439), senast ändrat genom kommissionens direktiv 2009/112/EG (EUT L 223, , s. 26, Celex 32009L0112).

10 TSV PM 10(42) formuleringar är också i samma anda och något krav på normalt synfält anges inte utan kraven anges mer specifikt. De förändringar som i enlighet med vad som sägs i direktivstexten görs beträffande synfält och synskärpa (se nedan under 2 kap. 1, 8 och 15 ) är lättnader i de medicinska kraven. De förändringar som gäller synfälten i detta kapitel och i 16 kap. om de undersökningsmetoder som ska användas, är av en sådan karaktär att det blir lättare för den som inte är läkare att ta ställning till om kraven är uppfyllda eller inte. För den undersökande läkaren innebär de nya bestämmelserna en större tydlighet avseende vilket underlag som krävs för myndighetens bedömning. Det som kan synas vara en mer komplicerad text innebär i själva verket en regelförenkling. I direktivet ställs heller inte längre krav på normala synfält i båda ögonen för innehav av högre behörighet. Det ska särskilt understrykas att kraven för både högre och lägre behörigheter i enlighet med direktivet nu är binokulära, det vill säga gäller vid seende med bägge ögonen samtidigt. Att det nu för grupp I inte längre ställs några krav på området i synfältet nedanför en horisontell linje 20 nedanför 0-linjen och inte heller ovanför 20 från densamma är en betydande lättnad av kraven på det perifera synfältet. För körkortsbehörigheterna grupp 2 (C, CE, D och DE) i direktivet är motsvarande siffra 30 och också detta är en påfallande lättnad. Det som sägs i direktivet när det gäller synfält och lägre behörigheter är att synfältet ska ha en viss utbredning. Här är kraven i direktivet direkt införda i föreskrifterna i 2 kap. 4 och 12. I direktivet nämns dock inte närmare hur man ska definiera eller undersöka detta område. I direktivet anges heller inte vad som avses med en defekt. I 2 kap. 4 sista stycket och i 2 kap. 12 sista stycket anges därför hur området ska definieras, se närmare nedan. I dessa bestämmelser anges också vilka defekter som inte kan accepteras inom detta område med hänvisning till en metod vid läkarundersökning som definieras i 16 kap. 6 1, nämligen undersökning med det så kallade binokulära Esterman-programmet. Enligt Transportstyrelsens mening är avsikten med bestämmelserna i direktivet inte att förbjuda innehav vid varje defekt oavsett hur liten och grund denna är. De nya föreskrifterna bedöms inte strida mot direktivet eftersom direktivet inte anger hur minsta tillåtna synfältsområde ska definieras och inte heller tillåten storlek på defekter inom detta område och endast innehåller minimikrav. I en allt mindre andel av de ärenden som rör synfält används fortfarande kinetisk Goldmann-perimetri. Om en undersökning med sådan teknik kan ge motsvarande information kan den användas enligt vad som sägs i 16 kap. 6 Allmänna råd. Det förhållandet att ett objekt inte ses vid Esterman-prövning kan vid undersökning

11 TSV PM 11(42) med Goldmann motsvaras av att objektet III/4e inte ses, räknat som det högsta värdet i korresponderande punkter. Direktivet anger också att det inte får finnas defekter inom en radie av 20. Detta kan tolkas som att det inte alls får finnas defekter, det vill säga att varje sänkning av känsligheten från det normala kan ses som en defekt. Enligt Transportstyrelsens mening är avsikten med bestämmelserna i direktivet inte att förbjuda innehav vid varje defekt oavsett hur liten och grund denna är. I 2 kap. 5 definieras vad som menas med en defekt inom detta område dock med en hänvisning till 16 kap. 6 2, utifrån undersökningsmetod av synfältet (statisk tröskelperimetri enligt Humphrey) och tröskelvärdet i den undersökningen för känsligheten i testpunkter inom området. I 5 ges för området utanför de centrala 10 (men inom 20 ) utrymme för en större avvikelse från det normala upp till 10 db testvärde. Inom de centrala 10 har kravet ställts högre då det här tillåts en mindre avvikelse upp till 20 db testvärde (5 första stycket). Begreppet korresponderande testpunkter avser att man vid bedömningen jämför värdena i samma punkter vid undersökning av vartdera ögat för sig. Det högsta värdet ligger till grund för bedömningen (5 andra stycket). Detta motsvarar synsättet i VVFS 2008:158 2 kap. 5 där formuleringen sammantaget ett ögas synfält är i samma anda. Resultatet i det bästa ögat i varje testpunkt får alltså tillgodoräknas. För den som är enögd, vilket är tillåtet för innehav av körkort AM, A1, A, B, BE eller traktorkort (2 kap. 1 ) uppstår en speciell situation då det gäller den normala (fysiologiska) blinda fläcken. Den är belägen mellan 10 och 20 radien och ger vid testning av det ögat som lägst en nedsatt känslighet vid statisk tröskelperimetri till <0 db i någon punkt. Den blinda fläcken i det seende ögat kan accepteras trots att den utgör en defekt inom 20. Den som har två ögon har, vid seende med bägge ögonen, normal känslighet i de testpunkter i det ena ögat som korresponderar med blinda fläcken i det andra ögat. Om en tvåögd körkortshavare har sammanfallande defekter av motsvarande storlek, lokalisation och djup som i en enögds blinda fläck, bör det kunna accepteras trots att det finns defekter inom 20. Detta motiverar skrivningen i 2 kap. 5 sista stycket. I direktivets text punkt 6 anges att man vid ögonundersökning hos läkare, förutom att undersöka synskärpa och synfält också ska lägga särskild vikt vid mörkerseende, bländning, kontrastkänslighet, dubbelseende och andra synfunktioner som kan påverka ett säkert körande. Aspekterna synskärpa, synfält, mörkerseende och dubbelseende är nu tillgodosedda i föreskrifterna. För begreppen kontrastseende och bländning saknas idag validerade mätmetoder som kan ligga till grund för

12 TSV PM 12(42) gränsvärden där körkort kan medges. Därför har det inte setts som möjligt att redan idag införa mått på synfunktionerna när det gäller dessa aspekter. Direktivet är inte heller tvingande i dessa delar när det gäller krav för innehav. 1 Bestämmelsen om en synskärpa på 0,5 för lägre behörighet motsvarar 1 i tidigare föreskrifter, men hänvisningen till 2 är nu struken. Detta motiveras av direktivet inte längre kräver en högre synskärpa (lägst 0,6) på ett öga om syn helt saknas i det andra ögat (se punkt 6.1 i direktivet). 2 i tidigare föreskrifter om krav på högre synskärpa i sådana fall är därmed nu också struken. I 1 i tidigare föreskrifter anges vidare med eller utan korrektion i anslutning till synskärpekravet. För att förtydliga vad detta innebär anges nu att korrektion med glasögon eller kontaktlinser får användas för att uppnå föreskriven synskärpa. Särskilt om ortokeratologi En speciell situation innebär användandet av den teknik som kallas ortokeratologi. Denna innebär att man nattetid använder en stabil kontaktlins (så kallade hårda linser) för att omforma hornhinnan till att ge svagare brytkraft även efter det att man avlägsnat linsen på morgonen. Metoden används för att korrigera för närsynthet. Man kan då, trots att man egentligen har behov av korrektion för närsynthet, se normalt på långt håll utan att just då använda glasögon eller linser. Effekten av sådan behandling är övergående men kan av vissa personer användas som enda korrektionsmetod. Det är inte ovanligt att man på detta sätt kan uppnå tillfredsställande synskärpa utan annan korrektion under tillräckligt lång tid av dagen. Det problem som uppstår i relation till körkortsinnehavet är att man normalt behöver ange krav om korrektion med glasögon eller linser som ett villkor för körkortsinnehavet. Detta ska då anges som en särskild kod på körkortet (01.01 för glasögon eller för kontaktlinser). För personer som använder denna metod är detta inte möjligt då användande av glasögon eller linser utöver den korrektion som metoden innebär inte skulle vara ändamålsenlig. Om man använder glasögon som utprövats för att användas utan att man dessförinnan använt de hårda linserna på natten skulle synskärpan minskas och till och med kunna innebära att man då inte uppfyller kraven på synskärpa för körkortsinnehav. Metoden kräver att sådan stabil kontaktlins används regelbundet. Det finns en rad skäl till att en kontaktlins under kortare eller längre tid inte kan bäras och en person som använder denna metod kan redan efter någon natt utan sådan lins få en sjunkande synskärpa. Detta kan skapa problem i relation till körkortsinnehavet. Det får dock förutsättas att en person som är van att se bra med metoden i en sådan

13 TSV PM 13(42) undantagssituation ser till att korrigera för sin nedsatta synskärpa genom att då använda glasögon. Vid en undersökning som görs för att undersöka synskärpan och korrektionsbehovet för körkortsinnehav finns ingen möjlighet att objektivt se om denna metod används. I normalfallet (vid välfungerande sådan teknik) uppfyller man nämligen kraven utan att i undersökningssituationen använda korrektion. Av praktiska skäl anser Transportstyrelsen att man i denna situation får acceptera att personen får sitt körkort utan krav på villkor om korrektion. Hur undersökande läkare bedömer att personen mer permanent klarar att använda metoden går inte att reglera. Transportstyrelsen finner inte skäl att reglera användandet av denna metod för korrektion av närsynthet. Metoden är ännu ovanlig och frågan om att slippa villkor om korrektion sedan man använt denna metod har bara ytterst sällan kommit upp i körkortsärenden som bedömts vid Transportstyrelsens Trafikmedicinska råd. 2 Motsvarar 3 i tidigare föreskrifter om krav på en anpassningsperiod om synskärpan på ett öga understiger 0,3, men bestämmelsen har förtydligats, eftersom det inkommit synpunkter om att den tidigare bestämmelsen var svår att förstå. 3 Motsvarar 4 i tidigare föreskrifter om synskärpekrav vid nystagmus, men är omskriven för att förtydliga innebörden. Jämför även vad som sägs under 1 om korrektion. 4-5 Nya bestämmelser om synfältskrav har införts i enlighet med punkt 6.1, andra stycket i direktivet, se förklarande text ovan. Synfältets horisontella utsträckning ska således vara minst 120 varav minst 50 åt vardera sidan från synfältets centrum och minst 20 uppåt och minst 20 nedåt (se exakt definition i 4 ). Vilka defekter som utgör hinder inom detta område (men utanför 20 från synfältets centrum) anges i 4 andra stycket. Vilken undersökningsmetod som ska användas definieras i 4 sista stycket. Den som har sammanfallande defekter som är belägna utanför 20 från synfältets centrum har ofta också sammanfallande defekter inom de centrala 20. Det finns dock tillstånd där sammanfallande defekter är belägna enbart utanför de centrala 20. Dessa kan utgöra effekten av sjukdomar i näthinnan eller synnerven eller (mer sällan) i hjärnan. Små sammanfallande defekter kan dock accepteras här och därför har ett mått på synfältsdefekternas högsta tillåtna storlek införts i 4 andra stycket. Detta mått är uttryckt som två intilliggande testpunkter i relation till den undersökningsmetod som i första hand ska användas (Estermans program) och ska förstås som måttet i den största bredden eller höjden. Det är viktigt att förstå att

14 TSV PM 14(42) måttet (för den som har två ögon) gäller i de delar där det finns sammanfallande defekter och att det är ett mått på hur stor den sammanfallande defekten är. När det gäller defekternas djup, det vill säga hur nedsatt känsligheten kan få vara, relateras det till undersökningsmetoden. Det innebär att om man inte ser objektet som används vid undersökning med det binokulära Esterman-programmet i ett område som är större än 2 intilliggande testpunkter, utgör det hinder. Vid undersökning enligt Goldmann är motsvarande krav 12. Bägge måtten avser den största utbredningen av defekten. I praktiken innebär det att defekter som är 2x2 testpunkter vid Esterman-prövning och 12 x12 vid Goldmann-undersökning kan accepteras. 6 Här har skrivningen i det allmänna rådet ändrats för att klargöra att om avhjälpande av dubbelseende sker genom så kallad ocklusion ska den ske genom användande av sådan ocklusion under all vaken tid. I tidigare föreskrifter kan motsvarande allmänna ge råd intrycket att ocklusion krävs som enda tänkbara lösning vid dubbelseende vilket inte varit avsikten. Det anges därför nu en möjlighet att eliminera dubbelseende med prismaglas. 7 Motsvarar 7 i tidigare föreskrifter. 8 Kravet på synskärpa i det sämre ögat för innehav av högre behörighet är sänkt från 0,5 i tidigare föreskrifter till 0,1 enligt direktivet. Detta innebär att de flesta personer med så kallad amblyopi kan få körkort för högre behörigheter. Dessa har alltsedan barndomen en nedsatt synskärpa i det ena ögat men ett i övrigt normalt öga där också synfältet är normalt. Amblyopi kan uppstå vid skelning som inte lappbehandlats i tid eller vid påtaglig skillnad i brytkraft mellan ögonen som inte korrigerats i tid. Det finns inget som tyder på att dessa personer skulle utgöra någon ökad risk i trafiken. Detta motsvarar vad som sägs i direktivets 6.4 första stycket. Jämför även vad som sägs under 1 om korrektion. 9 Motsvarar 9 i tidigare föreskrifter om möjlighet till fortsatt innehav av högre behörighet under vissa förutsättningar om synskärpan uppgår till minst 0,8 binokulärt (med eller utan korrektion). En ändring har dock gjorts så att det nu inte längre är nödvändigt att synskärpan har varit oförändrad sedan den 1 juli Liksom i övriga bestämmelser om synskärpa har det förtydligats att korrektion med glasögon eller kontaktlinser får användas för att uppnå kravet på synskärpa Motsvarar 10 i tidigare föreskrifter om att hinder för högre behörighet föreligger om syn helt saknas i ett öga samt 11 om krav på synskärpa vid nystagmus med förtydligande avseende tillåten korrektion.

15 TSV PM 15(42) 12 Nya bestämmelser om synfältskrav har införts i enlighet med punkt 6.4, andra stycket i direktivet, se förklarande text ovan. Synfältets horisontella utsträckning ska således vara minst 160 varav minst 70 åt vardera sidan från synfältets centrum och minst 30 uppåt och minst 30 nedåt (se exakt definition i 12 ). Vilka defekter som utgör hinder inom detta område (men utanför 30 från synfältets centrum) anges i 12 andra stycket. Vilken undersökningsmetod som ska användas definieras i 12 sista stycket. Se förklarande text ovan där synsättet är detsamma för lägre som för högre behörigheter. Kravet på utsträckningen av synfältet är således bredare och högre för högre behörigheter än för lägre behörigheter. Mätning med Esterman-programmet säkerställer inte att den horisontella utsträckningen mellan 150 och 160 testas. Eftersom kravet för att uppnå det som sägs i 12 1 är att man använder sådan metod kan dock normalfynd vid undersökning med Esterman-programmet vara tillfyllest för att bedöma att kraven om en horisontell utsträckning till 160 har uppnåtts. I praktiken har detta ingen betydelse. Det är ovanligt att synfältsdefekter enbart omfattar dessa yttersta I sådana fall kan läkaren undersöka med Goldmann-perimetri i den mån det av medicinska skäl är påkallat. 13 För högre behörigheter gäller särskilda krav på det centrala synfältet ut till 30 (i stället för ut till 20 som gäller för lägre behörigheter) och därinom särskilda krav ut till 10. Därigenom gäller kravet i 12 först utanför 30 i 12 och det centrala område där högre krav gäller är större än för lägre behörigheter. För högre behörighet får man inte vara enögd och resonemanget kring betydelsen av blinda fläcken gäller därför inte här. Det tillägg som finns i 5 sista stycket behövs därför inte i 13. I 12 och13 anges de undersökningsmetoder som ska användas för att avgöra om kraven i 12 och 13 är uppfyllda och är desamma som i 4 och 5. De hänvisningar som görs till dessa i 16 kap. likaså. 14 Motsvarar 14 i tidigare föreskrifter. 15 Enligt punkt 6.4 första stycket i direktivet får innehav av högre behörighet nu medges även om korrektion sker med glasögon vars styrka i den mest brytande meridianen uppgår till mer än minus åtta dioptrier. Det är dock fortfarande inte tillåtet med en brytkraft på mer än plus 8 dioptrier vid korrektion med glasögon. Bestämmelsen motsvarar 15 i tidigare föreskrifter, men har anpassats till den nya bestämmelsen i direktivet så att korrektion med mer än minus åtta dioptrier är tillåtet.

16 TSV PM 16(42) Ingen ändring. 5 kap. Hjärt- och kärlsjukdomar De ändringar som har gjorts föranleds av till myndigheten inkomna frågor och synpunkter och inom myndigheten påtalade brister i Vägverkets föreskrifter från 2008 (VVFS 2008:158). De ändringar som nu införts i 5 kap. 2, 3, 4 och 5 överensstämmer med synsättet enligt ESC (European Society of Cardiology), EHRA (European Heart Rythm Association), HFA (Heart Failure Association en underavdelning till ESC) och HRS (Heart Rythm Society, som är en förening i USA). Liksom övriga kapitel har underrubrikerna om innehav i olika grupper av behörigheter ändrats så att det uttryckligen anges vilka behörigheter som avses i respektive avsnitt (se inledningen till denna promemoria). 1 Motsvarar 1 och 3 i tidigare föreskrifter. Ändringen är gjord för att förtydliga innebörden av bestämmelsen. Det allmänna rådet om undersökning av kognitiva funktioner efter behandling i hjärt-lungmaskin vid 1 i tidigare föreskrifter har flyttats till 16 som avser vad läkare ska undersöka. 2 Denna paragraf är ny. Vid myndighetens handläggning av ärenden har det framkommit behov av att föreskriva om observationstid efter medvetandeförlust som orsakats av arytmi (hjärtrytmrubbning). I ett allmänt råd anges att observationstiden bör uppgå till tre månader men att kortare observationstid kan vara tillräckligt om orsaken till tillståndet har behandlats. Exempel på en sådan situation är när man med hjälp av en pacemaker inte längre har en arytmi som ger symtom. Medvetandeförlust av annat slag än epileptiskt anfall har tidigare bedömts bl.a. enligt de allmänna bestämmelserna i 5 kap. och med vägledning av 8 kap. 7 i tidigare gällande föreskrifter men osäkerheten i tillämpningen har rått. I det allmänna rådet anges inte någon särskild observationstid för högre behörigheter. Eftersom innehav av lägst behörighet B krävs för innehav av högre behörigheter är det allmänna rådet om minst tre månaders observationstid även tillämpligt vid högre behörigheter. För högre behörighet kan en längre observationstid behövas och detta får bedömas från fall till fall.

17 TSV PM 17(42) 3 Denna bestämmelse är ny. Det bedöms nödvändigt att föreskriva även om annan form av medvetandeförlust än sådan som avses i 2. I 3 avses den i allmänhet godartade förlust av medvetandet som en vanlig svimning innebär samt hur sådana tillstånd ska beaktas om de återkommer och ändå kan vara av betydelse i trafiken. I ett allmänt råd beskrivs vad som bör beaktas vid bedömning av sådana återkommande svimningar. 4 Motsvarar 4 i tidigare föreskrifter om innehav i grupp I vid pacemakerbehandling som fungerar väl. 5 Denna bestämmelse är ny. Det har framkommit behov, bl.a. från kliniskt verksamma läkare, att föreskriva om krav vid innehav av AM, A1, A, B, BE och traktor vid behandling med implanterad defibrillator (ICD). I allmänt råd anges vilken observationstid som bör uppnås vid olika typer av tillslag i defibrillatorn. Innehav i grupp I trots behandling med ICD var möjligt även enligt tidigare föreskrifter men någon särskild bestämmelse fanns inte. Efter synpunkter vid remiss av föreslaget har i det allmänna rådets andra stycke gjorts en ändring som tillåter en mer flexibel bedömning efter inadekvat tillslag och som medger hänsyn till också andra aspekter av varför tillslaget skett, än tekniskt fel i apparaturen. Sådant inadekvat tillslag kan bero på en bakomliggande, ej allvarlig arytmi som till exempel förmaksflimmer, som kan behöva behandlas med förbyggande medicinering. Det kan då krävas en observationstid innan bilkörning på nytt kan medges. Andra gånger kan det handla om ett tekniskt problem med defibrillatorn. Efter att detta åtgärdats kan det ibland bedömas att nytt inadekvat tillslag inte kan ske och bilkörande kan vara möjligt även utan observationstid. 6 Motsvarar 2 i tidigare föreskrifter om bedömningen av risken för slaganfall. 7 Motsvarar den allmänna regeln i 12 i tidigare föreskrifter om högre krav för innehav av högre behörigheter. Bestämmelsen var redan i tidigare föreskrifter ett förtydligande om att det, utöver vad som sägs i 8-14 om högre behörigheter, ställs högre krav för sådant innehav. 8 Motsvarar 5 i tidigare föreskrifter om ischemisk hjärtsjukdom men är förtydligad i punkt 2 utifrån gängse sätt att mäta och definiera begreppet hjärtsvikt. 9 Motsvarar 6 i tidigare föreskrifter om nedsatt klaffunktion men är förtydligad i punkt 1 utifrån gängse sätt att mäta och definiera begreppet hjärtsvikt.

18 TSV PM 18(42) 10 Motsvarar 7 i tidigare föreskrifter om vissa resttillstånd, med ändring av hänvisningsparagrafer. 11 Motsvarar 8 i tidigare föreskrifter om bedömning av annan hjärtsjukdom, t.ex. kardiomyopati, med ändring av hänvisningsparagrafer. 12 Motsvarar 9 i tidigare föreskrifter med ändring av hänvisningsparagrafer. 13 Motsvarar 10 i tidigare föreskrifter om att genomgången hjärttransplantation utgör hinder för innehav av högre behörighet. 14 Motsvarar 11 i tidigare föreskrifter om att behandling med ICD utgör hinder för innehav av högre behörighet. 15 Motsvarar 13 i tidigare föreskrifter om villkor om läkarintyg, med tillägg med ett allmänt råd där det beskrivs vad som bör gälla efter hjärttransplantation. 16 Motsvarar 14 och det allmänna rådet från 1 i tidigare föreskrifter. 17 Motsvarar 15 i tidigare föreskrifter. 18 Motsvarar 16 i tidigare föreskrifter. 6 kap. Diabetes Ändringarna i detta kapitel motiveras av kommissionens direktiv 2009/112/EG av den 25 augusti 2009 om ändring av rådets direktiv (1991/439/EEG) om körkort, bilaga III punkt Liksom övriga kapitel har underrubrikerna om innehav i olika grupper av behörigheter ändrats så att det uttryckligen anges vilka behörigheter som avses i respektive avsnitt (se inledningen till denna promemoria). I en mer övergripande jämförelse mellan EG-direktivet och Transportstyrelsens föreskrifter innehåller de svenska föreskrifterna en mer konkret regel om att insulinbehandlad diabetes typ 1 utgör hinder för körkort med högre behörighet. 4 Rådets direktiv 91/439/EEG av den 29 juli 1991 om körkort, (EGT L 237, , s.1, Celex 31991L0439), senast ändrat genom kommissionens direktiv 2009/112/EG (EUT L 223, , s. 26, Celex 32009L0112).

19 TSV PM 19(42) Direktivet innehåller en bestämmelse om att vid medicinering som medför risk för hypoglykemi (d.v.s. insulin eller viss oral medicinering) bör särskilda kriterier för innehav av högre behörighet gälla. Direktivet innehåller också en mer allmän bestämmelse om att man i bedömningen ska ta hänsyn till vilket fordon det handlar om och typen av körningar samt att innehav kan medges först efter en auktoriserad medicinsk bedömning. Direktivets bestämmelser kan ge intryck av att utgöra lägre krav än de svenska föreskrifterna. Även kravet i direktivet kan dock i praktiken innebära hinder för de flesta typ 1-diabetiker som ansöker om ny högre behörighet. Den svenska regleringen ger, under vissa förutsättningar, en möjlighet till innehav av högre behörigheter för den som har insulinbehandlad diabetes typ 2. Detta innebär att en stor grupp diabetiker ges en möjlighet till innehav av högre behörighet, trots ovan nämnda rekommendation i direktivet. Det svenska synsättet att tillåta innehav av högre behörighet vid behandling med annat läkemedel än insulin bedöms inte strida mot direktivet, eftersom detta endast innehåller en rekommendation (should) i denna del och eftersom en allmän riskbedömning alltid ska göras enligt 6 kap. Detsamma bedöms gälla den svenska regleringen att tillåta innehav av högre behörighet vid diabetes typ 2 trots insulinbehandling När det gäller risken i trafiken vid diabetes är det vidare av stor betydelse vilken typ av behandling man har. Insulinbehandling medför högst risk att drabbas av svår hypoglykemi. Vilken typ av diabetessjukdom som det är fråga om är också av stor betydelse. Diabetes typ 1 debuterar i regel i unga år. De insulinbildande cellerna förstörs och sjukdomen kräver redan från sjukdomsdebuten behandling med insulin. Diabetes typ 2 debuterar i regel i vuxen ålder. Vid denna typ av diabetes är insulinkänsligheten och insulinutsöndringen till blodet nedsatt i varierande grad. Behandling med kost och motion kan till en början vara tillräcklig. Härefter kommer möjligheten till tablettbehandling som tillägg men med åren krävs behandling med insulin för en del av dessa personer, ibland som tillägg till fortsatt tablettbehandling. Diabetes av så kallad LADA-typ (Latent Autoimmune Diabetes in Adults) räknas till gruppen diabetes typ 1 då även den har en autoimmun orsak. Det är en långsamt debuterande sjukdom med kvarvarande nedsatt insulinproduktion. Inom några år blir personen beroende av insulin och sjukdomen kommer med tiden att allt mera likna diabetes typ 1 beskriven ovan. Typpatienten är en normalviktig medelålders person. Diabetes av typ LADA är åtminstone under de första åren av sjukdomen lik diabetes typ 2 när det gäller risken för hypoglykemi. Risken för hypoglykemi skiljer sig således markant åt mellan diabetes typ 1 och

20 TSV PM 20(42) typ 2. Vid samma grad av glukoskontroll i två långtidsstudier av intensiv behandling av blodglukos var risken för hypoglykemi cirka 20 gånger högre hos dem med typ 1-diabetes. Vid samma grad av glukoskontroll var risken för svår hypoglykemi som krävde hjälp av annan person 65 svåra hypoglykemier per 100 patientår för intensivbehandlade typ 1 diabetiker, cirka 2,5 per 100 patientår vid typ 2-diabetes med insulin och 0,5 per 100 patientår vid typ 2-diabetes behandlad med enbart tabletter. 5,6 En särskilt viktig aspekt av insulinbehandling i trafiken är det som kallas unawareness of hypoglycemia, det vill säga oförmåga att känna de tidiga varningstecknen på hypoglykemi. Sådana varningstecken kan vara svettning, hjärtklappning, tremor (darrningar), värmekänsla, illamående och hungerkänsla. Detta tillstånd av unawareness kan uppstå efter flera år av insulinbehandling men också vara en konsekvens av att sjukdomen har varit dåligt reglerad när det gäller risken för lågt blodsocker. Tillståndet har också beskrivits vara reversibelt, det vill säga det kan med förbättrad följsamhet till behandling och kontroller gå tillbaka. Förekomsten av ett sådant tillstånd är mindre vanligt vid diabetes typ 2 jämfört med vid diabetes typ 1. I tidigare föreskrifter angavs som övergångsbestämmelse (2) att den som erhållit körkortstillstånd eller körkort avseende högre behörighet före den 1 maj 2008, under vissa förutsättningar kunde medges fortsatt innehav trots insulinbehandlad diabetes typ 1. I denna övergångsbestämmelse angavs inte något krav om att diabetessjukdomen måste ha debuterat före den 1 maj 2008 för att fortsatt innehav skulle kunna medges. I de nya föreskrifterna anges denna övergångsbestämmelse direkt i 6 kap. 17 med tillägget att möjligheten till fortsatt innehav inte gäller för den som fått diagnosen diabetes typ 1 efter den 31 augusti Den som medgivits fortsatt innehav av högre behörighet, trots att diabetes typ 1 debuterat efter den 1 maj 2008, kommer således inte att förlora denna behörighet för att övergångsregeln har ändrats. För innehav av behörigheterna AM, A1, A, B, BE, C, CE, D, DE, traktorkort eller taxiförarlegitimation 1 Denna bestämmelse motsvarar 1 första stycket i tidigare föreskrifter om att diabetessjukdomen ska vara under godtagbar kontroll med avseende på risken för 5 The DCCT Research Group. Adverse events and their association with treatment regimens in the Diabetes Control and Complications Trial. Diabetes Care 1995;18: UKPDS group. Intensive blood-glucose control with sulphonylureas and insulin compared with conventional treatment and risk of complications in patients with type 2-diabetes (UKPDS 33). Lancet 1998;352:

21 TSV PM 21(42) hypoglykemi. 1 andra stycket i tidigare föreskrifter om andra komplikationer än risken för hypoglykemi har dock flyttats till 5 i de nya föreskrifterna. Andra stycket i det allmänna rådet till 1 tidigare föreskrifter om hypoglykemi i trafiken har skrivits om och flyttats till 4. I de nya föreskrifterna anges i ett nytt andra stycke i det allmänna rådet vad som bör gälla om egenkontroller för lägre behörigheter. Bestämmelsen kan jämföras med allmänna rådet till 3 i tidigare föreskrifter avseende högre behörigheter i nu gällande föreskrifter vilket flyttats till allmänt råd i 8 i de nya föreskrifterna. 2 Denna bestämmelse innehåller definitioner om vad som i dessa föreskrifter avses med allvarlig hypoglykemi och återkommande hypoglykemi är ny. Bestämmelsen överensstämmer med direktivets punkt 10 där det definieras att med allvarlig hypoglykemi avses att hjälp från annan person krävts och att med återkommande hypoglykemi avses att en andra allvarlig hypoglykemi inträffat under en tolvmånadersperiod. 3 Enligt vad som sägs i direktivets punkt 10.2 utgör sådan återkommande allvarlig hypoglykemi som definieras i 2 hinder för innehav av körkort oberoende av behörighet. Hur lång tid som ska förflyta innan innehav på nytt kan medges stadgas inte i direktivet för grupp I. I 3 anges att om en andra hypoglykemi inträffat inom ett år och dessutom krävt hjälp av annan ska ett års observationstid uppnås innan man kan återfå sitt körkort, oavsett körkortsbehörighet. 4 Hypoglykemiorsakad medvetslöshet i trafiken och observationstiden därefter reglerades i ett allmänt råd till 1 i tidigare föreskrifter. Det faktum att en episod av allvarlig hypoglykemi inträffar i trafiken är en omständighet som är särskilt allvarlig, jämfört med sådana episoder som inträffar i andra sammanhang och incidenten pekar på svårigheter med kontroll av det egna blodsockret i relation till bilkörning. Det anges därför nu att viss observationstid ska uppnås också i situationer där man visserligen inte varit helt medvetslös men varit ur stånd att själv göra något åt en hotande medvetslöshet (på grund av att man till exempel blivit förvirrad på grund av för lågt blodsocker). Efter medvetslöshet i trafiken angavs i tidigare föreskrifters allmänna råd att en observationstid på minst sex månader borde uppnås utan ny sådan episod. Detta har kunnat tolkas som ett krav på att man skulle varit fri från attacker av medvetslöshet i trafiken, vilket ju inte varit avsikten eftersom körkort under denna tid bör var återkallat. Det förtydligas nu därför att det krävs en observationstid på minst sex månader utan ny allvarlig hypoglykemi (såsom den definieras i 2 ).