Det finska nationaleposet Kalevala

Transkript

1

2

3 K. GUSTAV ADOLFS AKADEMIENS SMÅSKRIFTER 6. Björn Collinder Det finska nationaleposet Kalevala STOCKHOLM LANTBRUKSFÖRBUNDETS TIDSKRIFTS AB

4 Rydahls Boktr. A.-B., Sthlm 1951

5

6 ELIAS LÖNNROT

7 Förord Kalevala är sedan hundra år en källa till inspiration för diktning och konst i Finland. Det har blivit översatt till många språk, ända från svenska och estniska till hebreiska, japanska och esperanto. Ingen annan finsk bok är på långa vägar så känd och uppmärksammad ute i världen. Kalevala är ett verk av den finske läkaren och filologen Elias Lönnrot. Den första upplagan (numera kallad Gamla Kalevala) kom ut 1835, den andra, grundligt omarbetade och mycket utvidgade upplagan (Nya Kalevala) kom ut Men Lönnrot har inte författat mer än en obetydlig bråkdel av de verser som utgöra Kalevala; det hela är i allt väsentligt sammanfogat av i folkmun bevarade gamla dikter, vilkas författare man inte känner. Lönnrots kompositionssätt är snart sagt enastående och kan inte i få ord beskrivas. En svensk översättning av Gamla Kalevala gavs ut av språkforskaren M. A. Castren år Redan dessförinnan hade en svensk litteraturhistoriker givit ut en bok om Kalevala och den gamla finska folkdiktningen. År 1891 offentliggjorde Julius Krohn på svenska språket en förträfflig utförlig bok om Kalevala, grundad på hans

8 6 Kalevala egna banbrytande forskningar utkom Karl Bernhard Wiklunds Heimdalsskrift om»kalevala, finnarnes nationalepos, och forskningarna rörande detsamma». Men sedan dess har forskningen gått framåt med stora och allt säkrare steg. Det finns inte någon tidsenlig väglttdning i detta ämne på svenska, och knappast på något annat språk heller, undantagandes finskan. Den efterföljande framställningen har till syfte att avhjälpa denna brist. Uppsala i mars 195 r Björn Collinder.

9 Är Kalevala finnarnas nationalepos? Man brukar säga att Kalevala är finnarnas nationalepos. Vad menar man då med ordet nationalepos? Ett epos är en berättande dikt av så stort omfång att den inte kan läsas eller avlyssnas i sin helhet utan att man gör avbrott för måltider eller sömn. Det ligger nästan i eposets natur att det består av åtskilliga smärre delar, liksom en roman är indelad i kapitel. I själva verket ha eposet och romanen mycket gemensamt, ja kanske det mesta. En nästan genomgående åtskillnad är den att eposet är avfattat på vers, medan däremot nästan alla romaner äro prosaverk. När man talar om romaner på vers, exempelvis Lord Byrons Don Juan och Paludan-Miillers Adam Homo, rör man sig på ett gränsområde. Den typiska romanen är skriven på prosa. I våra dagar finns det inte någon god jordmån för epos. Det skrivs inte just några nya epos (fast det finns lysande undantag, som Mistrals Mireio och Jarl Hemmers Rågens rike), ooh de gamla kända eposen ha inte någon stor hänförd läsekrets, bortsett från de homeriska hjältedikterna, enkannerligen Odysseen. Den långa sammanhängande berättelsen har fått sin slutgiltiga form i romanen.

10 8 Kalevala Romanen som konstform är skapad av stadsbor. Den fornindiska romanen»berättelsen om de tio ynglingarna» skildrar utpräglade storstadsförhållanden. På grekiska språket skrevs det inte några romaner förrän Alexandria hade blivit en världsstad. Longos' hel'\deroman»daphnis och Chloe» bottnar liksom all antik herdediktning i rika stadsbors lust att leka lantliv. Island är kanske det enda land där romanen har uppstått på lantlig grund. Men de på 1200-talet skrivna isländska»sagorna» tedde sig för samtiden som historiska och genealogiska urkunder. Eposet hör från början hemma på slott och herrgårdar. Det tar minst år och dag att forma och foga samman ett diktverk sådant som Iliaden, hur detta epos än må ha kommit till. Den som skulle gå i "land med ett sådant beting måste ha o t i u m, lugn och ro och frihet från alla omsorger om det dagliga brödet. Ett sådant otium njuter inte godsägaren eller storköpmannen, ja inte ens envåldskungen, som är lagstiftare och domare ooh härförare i en person. På en tid då det inte fanns banker och polis och då rikedom och personlig makt i grund och potten voro oskiljaktiga, kunde ett epos diktas endast av en fattig man som stod i en hög herres tjänst. Eposdiktarens yrke är ett av de gamla konstnärsyrkena, låt vara ingalunda det äldsta av dem. Disören eller sångaren-recitatören har äldre anor. Innan det hade diktats några epos fanns det vid småkonungars hov yrkesmän, som med eller utan ledsagning av strängaspel framförde kortare berättande dikter eller lovkväden, som hade diktats av dem själva eller andra, till namnet kända eller okända skalder. I Odysseen Jår man göra bekantskap med sådana a o ide r eller recitatörer, men om ska.lderna själva har Homeros ingenting att säga. I den hellenska, forntiden-. trodde.man att Hori1eros hc1.de:

11 Är Kalevala finnarnas nationalepos? 9 skapat både Odysseen och Iliaden. Sju städer i Mindre Asien och Grekland tävlade om äran att vara hans födelseort. De kunde göra det därför att man i själva verket inte visste någonting om honom. Ingen vet om det någonsin har funnits en skald med det namnet; förutsatt att han har funnits, är det i varje fall ovisst om Iliaden och Odysseen ännu hade diktats vid den tidpunkt då hans namn nämndes för första gången i den till oss bevarade grekiska litteraturen. Om upphovsmannen till de mesopotamiska fornfolkens uråldriga epos, Gilgamesj-eposet, vet man ingenting. Från det forntida Indien har man två epos, Mahabharata och Ramayana. Deras omfång är måttlöst, sagolikt, indiskt; det är inte två diktverk, utan två bibliotek. Vartdera börjar och slutar med en sammanhållande ramberättelse, avbruten av ett otal särstycken utan inbördes sammanhang. Det är samma teknik som vi känna från Boccaccios Decamerone, Moores Lalla Rookh och Almquists Jaktslottet. Enstaka smådelar av Mahabharata kunna var för sig förtjäna namnet epos (exempelvis» N ala och Damayanti»), men som helhet betraktat kan inte Mahabharata kallas ett epos, ty det bildar inte någon ihelhet. Såvitt vi veta stod den fornhellenska eposdiktningen på inhemsk grund. Den spirade och grodde på en tid då skrivkonsten inte ännu hade städslats i diktens tjänst, på en tid då muntlig diktning, inlärd eller skapad för stun~ den, var en omistlig tillgång i den sällskapliga samvaron. På den tiden var den berättande diktningen utan tvivel stadd i ett slags flytande tillstånd. Det av alla skalder nyttjade gemensamma versmåttet, hexametern (Sångmö, sjung om den man, den mångkringdrivne, som mång-

12 10 Kalevala falt... ), gjorde det möjligt att efter stundens tarv och lust foga samman likt och olikt utan att åhörarena nödvändigtvis märkte skarvarna. Så kunde flere dikter som handlade om Odyssevs eller hans son Telemachos nästan av sig själv fogas samman till en större helhet. Iliaden och Odysseen äro nationalepos i den meningen att de voro det högsta litterära föremålet för alla fornhellenska stammars självmedvetna beundran, det vältaligaste vittnesbördet om att hellenen var förmer än barbaren. Den latinska litteraturen äger flera epos, men redan versmåttet skvallrar om diktartens hellenska upprinnelse. Det mest kända latinska eposet, Vergilius' Eneid, står på grekisk grund också såtillvida som det framställer Eneas, en av det trojanska krigets hjältar, som den romerska nationens upphovsman. Eneiden är ett sidostycke till Odysseen. Den är inte ett äkta epos på samma sätt som Odysseen. Den innehåller inte några inlemmade dikter eller diktstycken av glömda fornskalder. Den är från början till slut frukten av en skolbildad mans mödor, helt och hållet ett alster av Augustus' tidevarv. Eneiden är ett nationalepos, men på ett helt annat sätt än Iliaden och Odysseen. Den är skriven till det världserövrande romerska rikets förhärligande, den är en nationell tendens <likt. I det medeltida Västerlandet lästes och beundrades Eneiden så som ingen annan diktbok. De flesta av de epos som sågo dagen hos Västeuropas folk under medeltiden och jämväl i nyare tid voro mer eller mindre påverkade av Eneiden, i den mån de inte tillämpade en inhemsk poetisk traditions konstmedel på något bibliskt ämne.

13 Är Kalevala finnarnas nationalepos? 11 Den hävdvunna föreställningen om innebörden av ordet epos knyter sig till Iliaden och Odysseen, hellenernas bägge nationalepos. Intet annat europeiskt folks bokvärld äger något diktverk som svarar bättre mot denna föreställning än vad fallet är med Kalevala. Som epos står Kalevala utan sidostycke i den finska litteraturen. Det är sammanfogat av dikter och diktstycken från vitt skilda tider, bevarade i muntlig tradition hos finnarna och deras närmaste frändestammar. De äldsta beståndsdelarna ha troligtvis diktats i sydvästra Finland långt innan Finland blev en nationell enhet. Som helhet är Kalevala en finsk fosterlandsväns verk från den finsknationella väckelsens tid, skapat i avsikt att ge en samlad poetisk bild av finnarnas forntid. Näst Runebergs Fänrik Ståls sägner är Kalevala det diktverk som har betytt mest för det nationella medvetandets framväxt hos det finska folket, och i sin egenskap av finskspråkigt originalverk framstår Kalevala som ett frejdebrev och myndighetsbevis för den finsktalande huvudmassan av Finlands folk. Kalevala har varit och är allt fortfarande en rik inspirationskälla för finsk diktning, formande konst och musik. Kalevala är finnarnas nationalepos.

14 Kalevalas förhistoria och tillkomst Åbo gamla universitet ( ) var åtminstone från början inte någon försvenskningshärd, snarare tvärtom. Den första svenska avhandlingen ventilerades Finskan odlades egentligen bara i gratulationskväden. Men Storsveriges götiska yverborenhet ynglade av sig en finsk yverborenhet, som tog sig lärda litterära uttryck i Åbo så sent som i början av 1700-talet. Den finska forndiktningen rönte tidigt vederbörlig uppmärksamhet. Dess systematiska utforskande sattes i gång av historikern Henrik Gabriel Porthan, som gav ut sitt arbete De Poesi Fennica Prästen och ordboksförfattaren Christfrid Ganander samlade finsk forndiktning och utnyttjade den vetenskapligt i sin på svenska skrivna Mythologia Fennica (Åbo 1789). År 1803 började provinsialläkaren i Nykarleby Zachris Topelius d. ä. teckna upp kväden. Vid tiden för Finlands lösslitande från Sverige fanns det ett livligt intresse för folklig diktning i hela den skandinaviska Norden. Det var framförallt Johann Gottfried von Herders skrifter som hade väckt hänförelse jämväl i vår utkant av Västeuropa. Hänförelsen grep också några unga finnar som på r8oo-talet studerade vid

15 Kalevalas förhistoria och tillkomst 13 Uppsala universitet, där det då ännu fanns en finsk studentnation. Deras nitälskan för finsk folkdiktning och för en finsk nationell väckelse rönte mycken uppmuntran av de svenska nyromantikerna i Uppsala och Stockholm. En av dessa finska entusiaster, sedermera universitetslektorn i finska vid Helsingfors universitet Carl Axel Gottlund, skrev år 1817 i den av Uppsala-akademikern Palmblad utgivna Svensk Literatur-Tidning följande märkliga ord (i en anmälan av den pommerske historikern Friedrich Riihs' bok Finnland und seine Bewohner, som innehöll prov på finsk folkdiktning) :»Skulle <lerföre Finlands unga Literatörer (ty af de äldre lärer i denna del föga vara att hoppas) vara måne om fosterjordens productioner, söka att vårda och upparbeta sin inhemska Literatur, - hvilket fält skulle ej öppna sig för deras bemödanden! De skulle här finna ställen, som de fåfängt söka i en utländsk vitterhet - ja, Rec. går så långt, det han påstår, att om man ville samla de gamla nationalsångerna, och deraf bilda ett systematiskt helt, det må då föröfrigt blif va Epos, drama, eller hvad annat som hällst, skulle deraf en ny Ho"meros, Ossian eller Nibelungen Lied kunna uppstå; och förhärligad skulle den Finska Nationaliteten, med glansen och äran af egen originalitet, i medvetandet af sin sjelfhet, och prydd med glorian af sin egen utveckling, väcka samtidens och efterverldens undran.» Det blev ett epos. Gottlund var själv den flitigaste samlaren av fornkväden under 1810-talet. Han offentliggjorde åtskilliga prov i den väldiga recension som vi nyss ha sett ett utdrag ur, och i en avhandling som han tryckte Dessutom gav han ut två små samlingar (1818 och 1821) gav den tyske juristen H. R. von Schröter

16 14 Kalevala ut en samling»finnische Runen», omfattande ett halvt hundratal nummer, som han hade fått av finska studenter i Uppsala. Men det första steget till förverkligandet av Gottlunds kungstanke (som inte hade förblivit okänd i Åbo) togs av historikern Reinholdvon Becker. Uppmuntrad av den danske språkforskaren Rasmus Rask, som besökte Åbo 1818, reste von Becker 1819 till Österbotten och finska Lappland och fick en mängd kväden, huvudsakligen ur redan förefintliga samlingar, Topelius' och andras. Resultatet blev en längre tidningsartikel, som innehöll diktstycken om Väinämöinen i en viss av von Becker uttänkt ordning. År 1820 började Topelius teckna upp berättande kväden efter gårdfarihandlare från Vuokkiniemi i Fjärrkarelen. Han gav ut fem samlingar ( ). Som ett slags testamente lämnade han efter sig den förhoppningen att ännu mer skulle kunna hämtas från det sångrika Vuokkiniemi. Vid det laget var den som skulle bärga skörden redan på väg. Han hette Elias Lönnrot. Oaktat namnet var han av rent finsk allmogestam, en fattig skräddares son från Paikkari torp i Sammatti kapell av Lojo socken i Nyland. Han blev student För hans blivande livsverk var det betydelsefullt att han som informator hos professor J. Törngren på Laukko gård vidgade sin andliga synkrets och inhämtade mångt och mycket som man inte kan läsa sig till. På Laukko gjorde han två bekantskaper, som torde ha blivit utslagsgivande för hans levnadsväg: cen ena var det på Laukko bevarade gamla finska kvädet»elins död» (Elinan surma), den andra var Reinhold von Becker. Under von Beckers ledning skrev han sin magisteravhandling om den fornfinska gudomligheten Väinämöinen (De

17 Är Kalevala finnarnas nationalepos? 15- Väinämöine priscorum Fennorum numine), som kom ut (oavslutad) Då var hans väg utstakad: han skulle bli läkare, men vid sidan av yrket skulle han ägna sina krafter åt att rädda den finska forndiktningen. I det senare syftet företog han fem uppteckningsresor åren Han fick verksam uppmuntran av det år 1831 grundade Finska Litteratursällskapet började han ge ut fornkväden häftesvis under titeln Kantele. ( Kantele eller kannel är namnet på finnarnas nationella musikinstrument, ett slags femsträngad cittra.) 1833 ordnade han de i Fjärrkarelen upptecknade kvädena om Väinämöinen till ett litet epos, som Litteratursällskapet beslöt att ge ut. Men innan det hade kommit därhän, bärgade Lönnrot på sin femte resa en så rik skörd, att han kunde komponera ett epos på drygt 12 ooo rader, som han efter åtskillig tvekan beslöt sig för att kalla K a 1 e v a 1 a. Lönnrot var inte helt nöjd med detta sitt verk. Under åren gjorde han ytterligare tre uppteckningsresor. Med tiden fick han också duktiga medhjälpare. Den märkligaste av dem var D. E. D. Europaeus, som med tiden kom att samla ungefär lika mycket som Lönnrot själv utkom Kalevala i sitt slutgiltiga skick (»Nya Kalevala»), omfattande rader, uppdelade på 50 sånger. Det var avsett att vara ett epos, och det är otvivelaktigt ett epos. Men det var inte meningen att den konstnärliga ambitionen skulle gå i vägen för det vetenskapliga och undervisande syftet. I företalet heter det:» Väl minnandes, att de komma att utgöra det äldsta säregna minnesmärket över Finlands folk och språk, så länge dessa finnas till, har man med all möjlig omsorg och flit sökt ordna dem och foga dem samman så väl,

18 16 Kalevala. som man blott har kunnat, och samla allt som kvädena ha bevarat till kännedom om dåtidens liv, seder och händelser.» Denna strävan att»samla allt» har givetvis sina vådor från den estetiska enhetens synpunkt. Att Lönnrot insåg det, framgår bland annat av att han år 1862 gav ut en förkortad Kalevala, vars omfång endast är två femtedelar av Nya Kalevalas. Vi ha nyss talat om den främjande inverkan som de nyromantiska och götiska strömningarna i Sverige hade på tillvaratagandet av finsk forndiktning. Detta inflytande nådde till Elias Lönnrot både omedelbart och medelbart, både medvetet och omedvetet. Samma år som Lönnrot börja:de ge ut fornkväden utkom i Stockholm ett allvarligt menat, men tämligen löjeväckande sångspel med titeln Väinämöinen. Det var författat av riksbankstjänstemannen G. A. Brakel, som var född i Pirkkala vid Tammerfors. Skådespelet handlar om Erik den heliges korståg och scenen är förlagd till författarens hembygd. Väinämöinen framställes som en hövding, som kämpar förgäves mot svenskarna och kristendomen. När vapnen ha lagts ned, manar Väinämöinen sina landsmän att bli svenske kungens trogna undersåtar. Själv går han av fri vilja i hög, lämnande sin kantele överst på högen. När Lönnrot utformade slutscenen i Kalevalas sista sång, var ha!). påverkad av Brakels Väinämöinen. Det är betecknande för dåtidens samröre mellan svenskt och finskt att Brakel hade haft stor framgång med ett sorgespel»oden» ett par år innan han skrev Väinämomen.

19 Kalevala och finskheten Kalevala står i nära samband med 1800-talets finska nationalitetsväckelse. Kalevala och finskhetsrörelsen stå i inbördes växelverkan, och den.ena företeelsen kan inte förstås utan den andra. Vi måste därför redogöra för f inskhetsrörelsens art och uppkomst. Men det finns en omständighet som medför att redogörelsen måste bli rätt utförlig, utförligare än man tilläventyrs skulle vänta sig i en kort skrift om ett litterärt ämne. Många svenskar förblanda den finskhetsrörelse, som på sin tid gav upphov åt Kalevala och som sedan har hämtat näring ur Kalevala, med en fennomani som åtminstone tidvis har riktat sin udd mot svenskspråkiga kultursträvanden. Det är viktigt att skilja på dessa två arter av finskhet. Änskönt det rör sig om en företeelse som har djupa historiska rötter, torde vi i detta sammanhang kunna nöja oss med att utgå från den tidpunkt då Finland avskildes från Sverige. Ingen torde motsäga oss om vi vilja göra gällande att det som skedde år 1809 innebar att finnarna tvingades att byta ut meddelaktigheten i Sveriges rike mot lydnaden under Rysslands kejsare. Det som vi bruka kalla förlusten av Finland (i Finland talar man stundom om»när vi förlorade Sverige») var ett slags motstycke till Polens 2 - Kalevala

20 18 Kalevala första delning, bortsett ifrån att det bara var e n stormakt som tog hem vinsten. Men just därför att Ryssland hade lagt under sig hälften av det gamla svenska riket (»Skåneland» hade vid den tidpunkten hört till Sverige endast i 140 år), läto sig ryssarna angeläget vara att blidka sinnena både i den vapenvunna rikshalvan och i den halvan som behöll rörelsen och firmanamnet. Ryssarna hade tid att vänta, och de väntade, som vi veta, i åttio, ja i nittio år innan de toga itu med att fullfölja erövringen av Finland. Till en början hette det att finska folket hade blivit upphöjt till rangen av en nation, och det såg verkligen så ut. I stället för att skicka riksdagsmän till Stockholm fick man en egen lantdag i Helsingfors. Gentemot finnarna uppträdde tsaren inte som Rysslands envåldshärskare, utan som storfurste av Finland. Den titeln hade han övertagit av svenske kungen genom fredsslutet i Fredrikshamn. Maktövertagandet fick den formen att Alexander I gentemot Finland helt enkelt inträdde i de rättigheter som Sveriges konung hade haft. Han kom att styra Finland som konstitutionell monark i enlighet med 1772 års regeringsform och 1789 års förenings- och säkerhetsakt. Därav följde att Finland var, om icke ett självständigt rike, så i varje fall en egen stat med egen styrelse. Sedan Sverige hade slutit allians med Ryssland 1812, stod det klart för flertalet politiskt upplysta f inlänningar att det gamla var oåterkalleligen förgånget.»svenskar äro. vi ej längre», måste de säga sig, vare sig de hade svenska eller fin ska till modersmål. Minnena av delaktigheten i det oskiftade svenska riket voro inte enbart ljusa. Under de hundra år som gingo närmast före 1808 hade hela Finland två gånger blivit härjat, skövlat och bränt. Det

21 Kalevala och finskheten 19 sades att under det sista skedet av Stora ofreden kunde man köpa en finsk bonde för tio kopek på marknaden i Nizjnij Novgorocl. Många som voro medelålders män år 1812 hade i två omgångar måst vara med och försvara landet mot en överlägsen fiende, och första gången var det Sverige som hade börjat kriget. Andra och sista gången saknade de som makten hade väster om Ålands hav kanske inte bara förmågan, utan också viljan att värna Finland. I jämförelse med detta förgångna tedde sig framtiden i ljusa färger - åtminstone för många finnar. Aldrig mera skulle Finland kunna bli en krigsskåcleplats, ty Sverige skulle nog akta sig för att anfalla Ryssland, och om Ryssland skulle anfalla Sverige, skulle kriget inte komma att föras i Finland, utan på svensk jord. Finland skulle sålunda få njuta av en evig fred i hägnet av Rysslands makt och sin nyvunna självstyrelse. Befolkningen i den nya staten Finland var till sju åttoncleclelar f insktalancle. Detta hindrade inte att bondeståndet vid Borgå lantdag år 1809 hemställde hos ridderskapet och adeln att lantdagen skulle avge en underdånig petition om att s v ens k a språket allt fortfarande måtte bibehållas som det officiella språket i Finland. Ridderskapet och adeln svarade att en så självklar sak inte borde göras till föremål för en petition. Kejsaren hade ju försäkrat att allting skulle förbli vid det gamla. Vid elen tidpunkten var det nog inte många som ens tänkte sig möjligheten av att finska språket skulle komma att få samma ställning i det offentliga livet som svenskan, eller rentav en ännu bättre. Men detta var likvisst en tanke som förr eller senare måste göra sig gällande. Utan tvivel skulle elen på ett eller annat sätt ha gjort sig gällande

22 20 Kalevala även om Finland hade fortsatt attt vara en del av Sveriges rike. Henrik Gabriel Porthan och hans likasinnade samtida i Åbo ha av eftervärlden kallats f e n n o f i 1 e r. I en tidskriftsuppsats år r8ro nyttjade Lorenzo Hammarsköld om deras vetenskapligt-patriotiska strävanden ordet f e n n o m a n i, och däri låg det inte någonting ogillande eller förklenande. Längre fram fick detta ord i Finland en politisk innebörd. De finlänningar som efter den politiska skilsmässan från Sverige fått klart för sig att de inte längre voro svenskar och hade lika klart för sig att de inte kunde bli ryssar, kommo till den självklara slutsatsen att de måste bli f in n a r. Detta innebar för de svensktalandes vidkommande inte att de skulle byta modersmål, utan endast att Finland var deras rätta och enda fosterland (det hade stått dem fritt att i stället välja Sverige, och ingen klandrade dem som gjorde det 1809) och att de skulle betrakta Finlands finnar, men inte Sveriges svenskar, som sina landsmän både känslomässigt och statsrättsligt. Det fanns de som uppfattade saken så, att finskan var deras egentliga»modersmål», även om de tilläventyrs inte kunde ett ord finska talet hade av 1700-talet ärvt nationalitetsiden utförd i två inbördes oförenliga riktningar, den ena litterär, den andra politisk. Den ena riktningen knöt nationell samhörighet till modersmålet, den andra knöt den till staten eller det gemensamma hemlandet. Den litterära nationalismens mest bärande namn under senare hälften av 1700-talet och början av 1800-talet var Herder. Statsnationalismen blev ett slags religion genom den stora franska revolutionen.

23 Kalevala och finskheten '21 Statsnationalismen k a n vara språkligt neutral, såsom fallet är i Schweiz. Men för det mesta gynnar den ett visst språ!k, vanligtvis flertalets språk, någon gång ett mindretals modersmål, som fallet har varit i Belgien och Finland. I nationalkonventets Frankrike blev franskan som det stora befolkningsflertalets och huvudstadens språk ett hjälpmedel i centraliseringens och den nationella sammansvetsningens tjänst; revolutionen förde fram franskan till oinskränkt herravälde på mindretalsspråkens bekostnad. Statsnationalismen i dess gängse nutidsform innesluter en olöslig motsägelse. Därest den helt enkelt krävde att de språkliga mindretalen i landet skola underordna sig flertalet, skulle den vara en krass maktlära eller nyttolära utan ideell slagkraft. I själva verket lever den på en oavlåtlig glidning mellan två oförenliga tankegångar. Å ena sidan utnyttjar den allt det känslovärde som modersmålet har för den enskilde till stöd för vissa rättsanspråk, å andra sidan kräver den av vissa grupper i samhället att de skola godtaga dessa rättsanspråk till förfång för sitt eget modersmål. I modersmålets namn kräver den att människor skola avstå från att odla sitt modersmål. Under 1810-talet frodades i Uppsala och Stockholm en litterär nationalism som inte inneslöt någon motsättning mellan svenskt och finskt. Atterbom, Palmblad och Hammarsköld ivrade för en svensk nationell väckelse på romantisk-litterär grundval, och de funno en motsvarande finsk nationell väckelse lika naturlig och önskvärd. Hos dem f ingo de unga entusiasterna i den finska studentnationen i Uppsala uppmuntran och stöd. Historikern A. I. Arwidsson återvände från Uppsala till Åbo för att i Åbo Morgonblad kämpa för finska språkets rättigheter. Han framhöll hur ohållbart det var att det stora folk-

24 22 Kalevala flertalets språk inte var uppodlat i skrift och inte kom till vederbörlig användning i förvaltningen och rättsskipningen och överhuvud taget i det offentliga livet - hur rättssäkerheten led av detta oefterrättliga sakernas tillstånd. Arwidssons framställning var saklig och måttfull. Likafullt blev den utan verkan. Och inte nog med det : Arwidsson blev förföljd som universitetsman och såg sig nödsakad att utvandra till Sverige, där han gjorde sig känd bland annat som utgivare av Svenska fornsånger. Hur kom det sig att Arwidsson misslyckades i sitt väckelsearbete? Man kan peka på minst tre förklarings grunder. För det första utmanade han genom hela sitt uppträdande en spökrädd akademisk konservatism. Hans väckelserop ljöd på en tid då reaktionens slagskuggor tätnade över Ryssland och jämväl över Finland. För det andra var kravet på att finskan skulle knäsättas i det offentliga livet ovälkommet för många ämbetsmän som inte kunde finska och dessutom inte trodde att finskan skulle kunna uppodlas till att bli ett allsidigt användbart kulturspråk, i varje fall inte på,överskådlig tid. Denna ståndpunkt tog sig stundom både dåförtiden och senare uttryck som av finskhetens målsmän inte helt utan fog kunde uppfattas som»förtryckets vrånghet, övermodets hån». För det tredje fanns det många som helst ville lämna det rättsliga arvet från svenska rikets tid orubbat och fruktade att varje äskad reform kunde ge härskarens ryska rådgivare en förevändning att antasta landets självstyrelse. När två årtionden hade gått, tog filosofen Johan Vilhelm Snellman vid där Arwidsson hade slutat. Efter ytterligare två årtionden förde han f inskhetsrörelsen till se-

25 Kalevala och finskheten 23 ger. Men segern var dyrköpt. Snellman frammanade mot sin vilja en ideell svenskhetsrörelse (svekomani), som med tiden fick rotfäste hos Nylands och Sydösterbottens svensktalande allmoge (för att inte tala om ålänningarna, som aldrig ha känt någon utpräglad samhörighet med Finland). Dessutom förgiftade Snellman sin högstämda fosterländska förkunnelse med en osund fanatism. Han, som på sin tid hade velat bli professor i Uppsala eller Lund, bröt staven över landsmän som hade flyttat över till Sverige. Snellman, som var född i Stockholm och kom till Finland först vid sju års ålder, blev upphovsmannen till en finskhet som vände sig lika mycket mot svenska kulturella strävanden som mot missförhållanden i det finska samhället. I likhet med den likaledes till språket svenskfödde historikern Georg Zachris Forsman, sedermera friherre Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen, var han itänd för den enspråkiga nationalstatens ide. Det ser ut som en tanke att Snellmans korpkrax om att den svenskspråkiga litteraturen i Finland är en till förvissnande dömd rotlös planta i våra dagar har upprepats av en från det svensktalande Öster botten stammande finsk kulturbärare. Här döljer statsnationalismen sin svärdsegg i medborgardygdens murgrönsslingor. Man vill göra gällande att den finska litteraturen har blivit f att i g ar e, därför att den svenska litteraturen äger Johan Ludvig Runeberg, Zachris Topelius, Josef Julius Wecksell, Karl August Tavaststjerna, Hjalmar Procope, Mikael Lybeck, Bertel Gripenberg, Arvid Mörne, Jakob Tegengren, Runar Schildt, Jarl Hemmer och Solveig von Schoultz. Detta slags bokför.ingstänkande har varit främmande för sådana ur den fin ska allmogens mitt utgångna finskhetsfräm jare som August Ahlqvist, Josef JuliU:5 Mikkola,

26 24 Kalevala Emil Setälä och Otto Manninen, och det var fullständigt främmande för Elias Lönnrot. Gamla Kalevala blev inte någon bokhandelsframgång. Upplagan var liten, och det tog många år innan den var slutsåld. Bland dem som köpte boken var det jämförelsevis få som läste den, och av de flesta läsar ena blev den nog, för att låna Esaias Tegners ord om sitt första studium av Homeros,»knappt halvt förstådd, men älskad desto mer». Likafullt blev den en betydande andlig maktfaktor. För att ge en föreställning om vad Kalevala har betytt för Finland, vilja vi återge ett yttrande som Emil Setälä fällde år 1933 på tal om Elias Lönnrots samlarmödor:»resultatet av detta till synes så alltigenom opraktiska arbete var att Elias Lönnrot drog fram en skatt, som hos ett folk, som befann sig i ett tillstånd av andlig dvala och hade mist tron på sin framtid, väckte tillit till framtiden, tron på att finska folket inte saknade de själsgåvor, som berättigade det till att kräva ett rum som arbetskamrat jämte mänsklighetens nationer.... Vi veta alla, att den andliga kraftansträngning som för hundra år sedan fick finska folket att vakna, den kraft, som frambragte Kalevala, som frambragte finska folkets krav på att få leva sitt eget andliga liv, som med Fänrik Ståls sägners trollmakt framfödde folkets vilja att till och med vedervåga livet för att försvara sin tillvaro, den andliga väckelse, som jämväl framfödde den finska konsten - allt detta har varit en oundgänglig förutsättning för att finska folket har kunnat åt sig vinna folkens högsta gåva, förutsättningen för allt fullt och helt materiellt och andligt liv: friheten och självständigheten.»

27 Kalevalas innehåll Nya Kalevala, som är uppdelat i 50 sånger, har följande innehåll. 1. Luftens ungmö (Ilmatar, också kallad Luonnotar,»Naturens dotter») sänker sig ned på havet, blir havande av vinden och vattnet och driver omkring som»vattenmoder» i över sjuhundra år utan att bli förlöst. En knipa häckar på hennes knä och börjar ruva. Vattenmodern skakar på knät, äggen falla i sjön och gå sönder; av bitarna uppstå jord, himmel, sol, måne, stjärnor och moln. Där vattenmodern simmar, formar hon uddar och vikar, havsgölar och grund. Omsider föder hon Väinämöinen, som efter åtta års irrande i vattnet tar sig i land. 2. Sampsa sår träd av skilda slag; alla träd rota sig och trivas, utom eken. När ett havstroll (Tursas) väl har fått eken att spira, växer den sig så stor att den når himlen och förmörkar solen och månen. En pyssling kommer upp ur havet, förvandlas till jätte och fäller eken. Nu börjar all gröda växa utom kornet. Väinämöinen fäller en sved, men lämnar en björk åt örnen och göken att sitta i. Bjuggen växte som han velat, med sex rader korn i axet; i tre knän var halmen knuten.

28 26 Kalevala 3. Lappgossen Joukahainen gripes av avund när han hör Väinämöinen prisas för sin sångkonst, och han ger sig av för att tävla med honom. På vägen möter han Väinämöinen. Joukahainen bryr sig inte om att väja: körde rakt mot gubbens risslaskakel törnar skrällt mot skakel, seltygsremmar strulas samman, lokor stöta hårt mot lokor, selkrak häktar sig i selkrok. När Joukahainen kommer till korta i visdomsrön, utmanar han Väinämöinen till envig, blir snöpligt avvisad och far ut i fräcka smädelser mot Väinämöinen. Då sjunger Väinämöinen mäktiga trollsånger - sjunger Joukahainen allt djupare ner i marken. Till slut lovar J oukahainen att Väinämöinen skall få hans syster Aina till äkta. 4. Väinämöinen möter Aino i skogen och friar. Aino blir förtvivlad '.:..._ hon vill inte gifta sig med en orkeslös gubbe. Förgäves bjuder modern till att bringa henne på gladare tankar. Led vid livet irrar hon ensam i skogen. När hon har kommit till havets strand, simmar hon ut till en färgrik klippa. Klippan sjunker i sjön, och Aino drunknar. 5. Tröstlös över ungmöns död ger sig Väinämöinen ut på fiske. En dag metar han upp en fisk av egendomligt utseende. När han skall till att göra upp den, spritter den överbord och ger sig tillkänna som J oukahainens syster. Aldrig mera lyckas Väinämöinen fånga den fisken. Av sin döda moder får han det rådet att han skall fara och fria till den bästa flickan i Pohja. 6. På väg till Pohja råkar han ut för Joukahainen, som ligger på lur och skjuter hästen under honom. Väinämöinen hamnar i det stormiga havet.

29 J(alevalas innehåll Han räddas ur havet av den minnesgoda örnen, som tar honom på sin rygg och flyger med honom till Pohja. Där blir han undfägnad och lovar att skicka Ilmarinen att smida Sampo ( ett slags motsvarighet till fornskandinavernas Grottekvarn). 8. På hemvägen ser han Pohjas ungmö sitta på»himmelsbågen» och friar till henne. Hon sätter honom på tre prov - det tredje är att göra en båt av stycken av en slända. Under arbetet hugger sig Väinämöinen i knät och måste söka en gubbe som kan stämma blod. 9. När Väinämöinen har berättat om järnets ursprung, lyckas gubben stilla blodflödet och få såret läkt. IO. Väinämöinen lyckas med trollkonster och svek få iväg Ilmarinen till Pohja. Ilmarinen smider Sampo, men måste återvända utan den utlovade bruden. 1 r. Ahti (alias Kaukomieli, alias Lemminkäinen) rövar Kyllikki,»Saaris blomma»; hon lovar att bli hans hustru om han vill gå ed på att inte vidare dra i härnad. Själv lovar hon att inte gå till bys och dansa. 12. Kyllikki bryter sitt löfte. Lemminkäinen far till Pohja, lämnande kvar en borste att varsla om hans möjligen inträffande död. I Pohja binder han med trollsånger alla män utom en blind herde, som han tillvitar onaturliga böjelser. 13. När Lemminkäinen sedan friar, blir han av Pohjas husmor ålagd att fånga Hiisis älg. Han låter göra sig ett par skidor, och efter en sagolik skidfärd fångar han älgen och binder den. Men älgen sliter sig, och Lemminkäinen råkar bryta sönder ena skidan ooh staven. 14. Av himmelsguden Ukko får han ett par nya skidor. När han så har fångat älgen ånyo och dessutom betslat

30 28 Kalevala Hiisis eldfrustande häst, blir han ålagd att skjuta Tuonelas svan. Vid Tuonelas älv står den blinde herden på lur, skjuter honom med en»vattenäsping» och vräker honom i älven. Tuonis son hugger liket i stycken. 15. Varskodd av att det dryper blod av borsten, ger sig Lemminkäinens moder av till Pohja och får där veta vad som har hänt sonen. Ilmarinen smider en jättestor räfsa åt henne, och hon draggar efter Lemminkäinen i Tuonelaälven. Med oändlig möda lyckas hon få tag i delarna av sonens kropp och foga dem samman och få liv i honom. 16. Väinär.nöinen behöver tre trollord för att få sin båt färdig. När han inte hittar dem någonstans, ger han sig iväg till Tuonela. Tuonelas kortväxta flicka ror honom över älven, sedan hon har korsförhört honom om orsaken till hans besök. Han får inga trollord, och endast med hjälp av trollkonster lyckas han ta sig över älven och komma hem'. 17. Nu ger han sig av till den döde jätten Antero Vipunen, kryper ner i hans mage och tarmar och plågar jätten tills han ger honom de önskade trollorden. När Väinämöinen har kommit tillbaka,,gör han båten färdig utan yxhugg, utan att en spån blir skuren. 18. Sedan far han till Pohja för att fria. På vägen blir han korsförhörd av Ilmarinens syster och yppar syftet med resan. På så vis blir Ilmarinen varskodd och ger sig av till Pohja landvägen. På vägen komma rivalerna överens om att flickan skall få välja själv. Väinämöinen hinner fram först; han får genast nej av flickan. 19. Ilmarinen plöjer upp en ormåker, betslar Manalas ulvar och fjättrar Tuonis björnar; till sist fångar han

31 J(alevalas innehåll 29 med hjälp av en smidd järnörn jättegäddan Tuonelas älv. Nu blir han godtagen som måg. 20. Till bröllopet slaktar man en oxe som är så stor att den når från Tavastland till Kemi älv. Alla möjliga bli bjudna till bröllopet utom Ahti. 21. Brudgummen och hans följe undfägnas rikligen. Väinämöinen uppträder som sångare och bordstalare. 22. Brudens mor talar först till brudgummen, sedan till bruden. Bruden ger uttryck åt sitt vemod vid tanken på att hon skall lämna föräldrahemmet. En gumma målar ut hur bruden kommer att få det hos sin stränga svärmor, och uppmanar bruden att gråta. Bruden gråter och klagar. Ett barn tar till orda och tröstar henne, prisande den präktige brudgummen. 23. En kvinnlig släkting förmanar bruden och råder henne hur hon skall bete sig i det nya hemmet hos svärfar och svärmor. En tiggarkäring förtäljer sitt äktenskaps lidandes historia. 24. Någon håller tal till brudgummen, prisar bruden och tillhåller brudgummen att vara hygglig mot henne. Bruden håller ett långt avskedstal. Brudparet reser till brudgummens hem. 25. Bruden välkomnas och hyllas. Vid måltiden håller Väinämöinen ett långt tal. När han ger sig av på hemväg, råkar han köra sönder släden. Han far då till Tuonela och hämtar en borr; när han har kommit tillbaka, trollar han fram virke och lagar släden. 26. Ahti far objuden till Pohja, trots moderns varningar och olycksspådomar. Hans lyckas undgå alla dödsfaror som möta honom på vägen. 27. På gillet uppträder han övermodigt och retar Pohjolas husbonde till vrede. Efter en tävlan i trolldoms-

32 30 Kalevala konster skrida de till envig. Lemminkäinen hugger huvudet av Pohjagubben. Sedan förvandlar han sig till en örn och flyger hem. 28. Modern råder honom att fly till en fridfull ö bortom nio hav. 29. På ön lever Lemminkäinen livets glada dagar tillsammans med kvinnfolken, tills männens mordplaner nödga honom att ge sig av. När han kommer hem finner han gården uppbränd'. Modern återfinner han i en koja i vilda skogen. 30. Sedan söker han upp sin vapenbroder Tiera för att med honom fara på härnadståg till Pohja. Pohjas husmor skickar Frosten på dem. Efter att ha tagit bukt på Frosten med besvärjelser irra de länge omkring. Till slut kommer Lemminkäinen hem. 31. Untamo bränner sin broder Kalervos gård och låter dräpa hans husfolk. En Kalervokvinna föres med till Untamos gård. Där föder hon sonen Kullervo. Redan nyfödd röjer Kullervo stora kroppskrafter; innan han är tre månader gammal tänker han på att hämnas sina föräldrar. Förgäves söker man dränka, bränna, hänga gossen. Han blir upptagen nästan som en son i gården. Men vad han än blir satt att göra, fördärvar han allting med sin råa, oförnuftiga styrka. Till sist säljer man honom till Ilmarinen nästan för ingenting. 32. Kullervo skickas i vall med korna. Ilmarinens hustru bakar in en sten i brödet som hon ger honom till färdkost. 33. När Kullervo skär brödet, förstörs hans kniv, det enda som han har ärvt efter sin fader. Då låter han skogens rovdjur äta upp korna och förvandlar björnar och

33 Kalevalas innehåll 31 vargar till nöt. På kvällen riva björnarna och vargarna ihjäl Ilmarinens hustru. 34. Kullervo tar till flykten. I skogen möter han en huldra, som talar om för honom att hans far och hans mor fortfarande äro i livet. Hon talar också om var de bo. När Kullervo kommer hem till sina föräldrar, får han veta att hans syster sedan länge är försvunnen. 35. Hos föräldrarna visar sig Kullervo lika oläglig till allt slags arbete som förut hos Untamo. Fadern skickar honom att gälda skatt. På hemvägen förför han en flicka, som sedan visar sig vara hans syster. Hon kastar sig i forsen. Kullervo rider förtvivlad hem. 36. Kullervo gör sig redo att dra i härnad, prisande lyckan att få dö på slagfältet. Den enda som bekymrar sig för hans öde är modern. På vägen får han fyra dödsbud hemifrån; det enda som han fäster sig vid är budet om moderns död. Sedan han har fått ett präktigt svärd av Ukko, dräper han hela Untamos släkt och bränner gården. När han kommer hem äro hans föräldrar och syskon döda. När han kommer till den plats där han förförde systern, kastar han sig på sitt svärd. 37. Ilmarinen sörjer sin hustru länge. Till sist smider han sig en hustru av guld. Men guldbruden är isande kall. Han tar henne med sig till Väinämöinen, men Väinämöinen vill inte heller ha henne. 38. Då far han till Pohja för att fria till sin hustrus syster. Han får tvärt nej, men tar flickan med sig med våld. Medan han sover i en gård på vägen, tar en annan hand om bruden. När Ilmarinen vaknar och får veta vad som har hänt, förvandlar han bruden till en mås. 39. Väinämöinen och Ilmarinen ge sig av kustvägen till Pohjola för att röva Sampo. På vägen finna de ett vi-

34 32 Kalevala kingaskepp som klagar att det inte får gå i härnad. De fortsätta resan till sjöss med detta skepp. På vägen passera de Lemminkäinens hem och ta honom med sig. 40. På vägen till Pohjola fastnar skeppet på en gäddas gällock. Väinämöinen kapar av gäddans huvud och gör en kantele av käkbenen. 41. Han spelar på kantelen och tjusar människor och djur. Han blir själv rörd och gråter; tårarna rinna ut i havet och bli förvandlade till pärlor. 42. När skeppet har kommit fram till Pohjola, kräva männen att få dela Sampo med Pohjolas husmor, men hon vägrar. Väinämöinen söver Pohjolafolket med sitt spel. Sedan röva männen Sampo och föra bort den ombord på sitt skepp. På vägen börjar Lemminkäinen sjunga. En trana, som blir skrämd av hans sång, flyger till Pohjola och väcker folket där. Pohjolas husmor skickar ut dimma på havet, hetsar ett havstroll på Kalevalamännen och får stormar att rasa. I sjögången spolas gäddbenskantelen överbord. 43. Louhi rustar ut ett krigsskepp och ger sig av efter Kalevalamännen. Väinämöinen trollar fram ett skär, som Pohjolaskeppet slås sönder emot. Louhi förvandlar sig till en jätteörn och hinner upp fiendeskeppet. I striden går Sampo i stycken och sjunker i havet. Louhi behåller bara svingeln och locket. Hon hotar Kalevalafolket med ömse slags ofärd. Små stycken av Sampo driva i land, och Väinämöinen tar dem med sig hem. 44. Väinämöinen gör sig en ny kantele av björk och tjusar ånyo människor och djur med sitt spel. 45. Louhi trollar farsoter på Kalevalafolket, men Väinämöinen botar folket.

35 J(alevalas innehåll Louhi manar björn på Kalevalafolkets boskap, men Väinämöinen dräper björnen och ställer sedan till med en präktig björnf est. 47. Till och med solen och månen tjusas av Väinämöinens strängaspel. De sätta sig i var sitt träd för att lyssna. Då fångar Louhi dem och stänger in dem i Pohjolas byberg. Sedan stjäl hon elden också, så att det blir mörkt och kallt överallt, till och med i himlen. Ukko slår eld, men elden faller ut ur sin vagga(!) och far genom rymden, åstadkommande all möjlig skada. Väinämöinen och Ilmarinen ge sig ut att leta efter elden. Det visar sig att elden har blivit uppslukad av en sik; sedan kom en börting och svalde siken, och själv blev den sedan uppäten av en gädda. Man drar nu not för att fånga gäddan, men förgäves. 48. Då sår man linfrö, och av linet binder man en ny not. Med den fångar man gäddan och hittar till slut elden - men den spritter iväg och bränner först Ilmarinens kinder och händer och sedan en massa skog. Till sist kommer den dock tillrätta. 49. Men det är fortfarande mörkt. Ilmarinen smider en ny sol och en ny måne, men de lysa inte. Genom ett slags lottkastning får man reda på att solen och månen äro gömda i Pohjolas byberg. Väinämöinen far till Pohjola och dräper männen där och tar sig fram till klippan där sol och måne äro innestängda, men lyckas inte få upp klippdörren. Han ber Ilmarinen smida sig billar, nycklar och spjut. Medan smeden är sysselsatt med det, kommer Louhi flygande i hökhamn och frågar vad han håller på med. Han svarar att han smider en järnring, och med den skall Pohjolagumman klavas vid hälleberget. Då flyger Louhi hem och släpper ut sol och måne. När Väinämöinen 3 - Kalevala

36 34 Kalevala får se att solen och månen ha kommit tillbaka, kväder han en skön hymn till dem bägge. 50. Den till ytterlighet kyska ungmön Marjatta blir havande av ett lingon. Förskjuten av sina föräldrar föder hon ett gossebarn i ett ensligt stall i skogen, där hästens andedräkt får ersätta bastuimman. När hon sitter med den lille i knät och kammar hans hår, är han plötsligt försvunnen. Hon söker överallt. Förgäves frågar hon Stjärnan och Månen. Till sist får hon besked av Solen och hittar gossen på myren. Gubben Virokannas kommer för att döpa gossen, men han kräver att gossen först skall granskas och dömas. Väinämöinen dömer att gossen skall bä.ras ut på myren och klubbas, men blir strängt tillrättavisad av f jortondagarspilten. Den lille blir nu döpt till Karelens konung. Väinämöinen vredgas och seglar bort i sin kopparbåt, lämnande kantelen åt Finland, de stora sångerna åt sina barn.

37 Kalevalas komposition Det torde framgå av innehållsredogörelsen att Kalevala verkligen har en»handling», ett sammanhängande förlopp, låt vara att händelseutvecklingen inte alltigenom ligger på ett högt estetiskt plan. Det har också med fog sagts att Kalevala företer ett slags karaktärsutveckling. Medan Ilmarinen och Lemminkäinen förbli sig lika hela eposet igenom, växer Väinämöinen inför våra,ögon. Han är visserligen alltifrån början en stor sångare och trollkarl, men han är löjlig som gammal man på kärleksstigen sedd och litet hjälplös och gråtmild i motgång och inte riktigt hederlig heller. Men när hans folk hotas av ofärd, då träder han fram som den starke mannen, som ställer allt tillrätta. Har eposet någon»ide», finns det någon djupare mening i händelsernas gång? Enligt Lönnrots egen åsikt består föreningsbandet mellan sångerna i att de förtälja huru Kalevala småningom förkovras och blir jämbördigt med Pohjola och till sist vinner seger. Utan tvivel kommer denna tanke tillsynes i Kalevala, även om den inte gör sig gällande på ett fullt övertygande sätt. Innan vi våga oss på att estetiskt värdera Kalevala som helhet, skola vi försöka få en inblick i hur verket är upp-

38 36 Kalevala byggt, och vi skola då särskilt hålla oss till sångerna om Kullervo. I 1835 års Kalevala handlar endast en sång om Kullervo,»Kalevas son». Redan i början av sången säges det att Kullervo såldes till Ilmarinen, och det är hos smeden han gör sina vettlösa kraftprov. När han har misslyckats med fem göromål, blir han den sjätte dagen satt att valla korna. Därpå följer det som står i sångerna 32 och 33) epitetet»gubbens son i blåa strumpor», och därtill founder spel, blåste bullrande på brännan, drillade gällt på mon. På färden nås han av tre dödsbud; det första gäller modern, det andra fadern, det tredje hustrun. På alla dödsbuden ger han ett liknöjt svar. Sången slutar med en upprepning: han drog ut i krig under spel, etc. I stället för denna konstlösa rapsodi finna vi i Nya Kalevala ett ganska helgjutet gripande sorgespel, som gav Fredrik Cygnaeus stoff till en skarpsinnig estetisk avhandling (Det tragiska elementet i Kalevala) och inspirerade Alexis Kivi till den finska litteraturens första nationella tragedi. Hur har Lönnrot gått tillväga för att åstadkomma ett så häpnadsväckande resultat? Kvädet om Kaleva (Kalervo) och Untamo fick Lönnrot av Europaeus, som hade tecknat upp det i Ingermanland. Med sin brödrafejd och sina blodshämndstankar ger detta kväde tyngd och mening åt Kullervos saga. Det var ett fint drag av Lönnrot att foga in både i Kullervos vredesutbrott och i hans anklagelse mot smedens hustru att den förstörda kniven var hans enda fadersarv - därigenom blev herdegossens hämnd upplyft till ett högre plan och inkomponerat i det dystra dramat som en avgörande vändning i skeendet ( en p e r i p e t i), en vändning som

39 Kalevalas komposition 37 också påskyndade den ödesdigra brytningen mellan Kalevala och Poh jola. Den gamla folkliga balladen om Turo, som for och gäldade skatt och på hemvägen råkade förföra sin egen syster, hade redan av någon allmogesångare fogats samman med ett kväde om Gubbens son (Äijön poika), som rövade med sig en flicka från lekplatsen, och detta kväde hade i sin ordning knutits till Kullervo. Denna förknippning gjorde Lönnrot bruk av, och i överensstämmelse därmed får Kullervo (som i Gamla Kalevala blott och bart var Kullervo, Kalevas son, eller den sköne Kalevasonen) i sångerna 32, 34, 35 och 36 (men inte i sångerna 31 och 33) epitetet»gubbens son i blåa strumpor», och därtill fogas här och där:»härligt gullgult hår han hade, skor med laskat ovanläder» - de sistnämnda företrädena tillkomma i folkdiktningen inte Kalevasonen, utan»gubbens» son. För att kunna foga in blodskamsolyckan i sammanhanget tog Lönnrot ut Kullervos misslyckade rodd och notpulsning, som i Gamla Kalevala fylla ut fjärde och femte arbetsdagen hos smeden, och flyttade dessa kraftprov till Kullervos föräldrahem : fadern bestämmer sig till sist för att skicka Kullervo att gälda skatt.»inte duger du till pulskarl - du har bultat blår av noten, flarnen har du fläkt i flisor, trasat sönder övertelnen. Giv dig av på utskyldsresa, gå åstad och gälda grundskatt! Bättre blir du väl på resa, vigare på väg och framfärd.» Men Nya Kalevalas trettioförsta sång synes ge vid har:iden att Kalervo blev dräpt innan Kullervo föddes och att Kullervos mor fördes fången till Untamos gård, där h~n nedkom med sonen. I_ det lovliga uppsåtet att foga in

40 38 Kalevala blodskamskvädet som en fortsättning på Herdens.hämnd tråcklade Lönnrot ihop en hel sång (den trettiof järde) av olika klutar. Det är en fri bearbetning och sammanfogning av flere skilda motiv. Den sista sången om Kullervo (sång 36) fogade Lönnrot ihop av drygt ett halvt dussin delvis tämligen unga kväden, och ett par av dem hade själva uppkommit genom sammansmältning av skilda beståndsdelar. Fogarna synas, och man kan nog inte komma ifrån att Lönnrot här har åsidosatt den goda smakens krav för att töja ut sången till en skaplig längd. Denna sång innehåller ett par av de skönaste partierna i hela Kalevala, men smaklösheterna skämma helhetsintrycket. Och efter den gripande skildringen av hjältens död kommer en snusförnuftig pedagogisk reflexion, lagd i munnen på Väinämöinen. Här har den finske Homeros inte endast sovit, utan snarkat. Sammalunda i slutet av sextonde sången, där Väinämöinen uppträder som svavelpredikant, och i slutet av ~ången om guldbruden (sång 37), som det för övrigt inte är så stor skada på och som man gärna hade undvarat. Det bör framhållas att Lönnrots sångavslutningar eljes i regel äro mycket vällyckade. När man ser hur Lönnrot har gått till väga för att åstadkomma eposet om Kullervo, kan man vara frestad att säga att han valde och vrakade och fogade och skrädde lika fritt som exempelvis Shakespeare gjorde när han skrev»köpmannen i Venedig». Men det finns ju en väsentlig skillnad mellan Shakespeares förfarande och Lönnrots. Lönnrot berättar inte med egna ord - det är bara då och då som han gör en vers själv för att löda ihop två kvädesstumpar. A andra sidan var han likvisst en större konstnär än den estniske läkaren Friedrich Rein-

41 Kalevalas komposition 39 hold Kreutzwald ( ), som (efter Lönnrots föredöme) skapade eposet Kalevipoeg (Kalevisonen). Kalevipoeg bygger till största delen på prosasägner, som Kreutzwald satte på vers. Kalevala består i allt väsentligt av anonyma kväden som Lönnrot har arrangerat och bearbetat. Men Lönnrot följde inte de regler som bruka gälla för bearbetning av litterära verk. Han respekterade inte en dikt som enhet, utan skar ut hur små stycken som helst och anbragte dem i andra sammanhang. Han respekterade inte de handlande personerna - stundom bytte han ut ett namn mot ett annat, som förde in styckets handling på ett alldeles nytt spår, stundom gjorde hanen hjälte av två eller tre. Allt detta godtycke förenade han med»pinlig» f i l ologisk noggrannhet. Inte så, att han ävlades att återställa något forntida epos som de olika fornkvädena vore spridda delar av - Lönnrot hörde inte till dem som trodde att det hade funnits ett sådant epos. Han insåg att elen ordning i vilken han lät de olika händelserna följa på varandra i Kalevala var godtycklig - delvis en annan i Nya Kalevala än i Gamla Kalevala - låt vara att han hade tagit ledning av de bästa sångarenas framställning och själva sakens beskaffenhet. Den vetenskapliga noggrannheten: kom till sin rätt i smått snarare än i stort. Av de flesta folkliga kvädena hade han två eller flere olika uppteckningar, och dem jämförde han rad för rad, utväljande den»läsart» som han ansåg vara ursprungligare e 11 er vackrare e 11 er mera tjänlig med hänsyn till det föreliggande sammanhanget eller eposet som helhet. (Den sistnämnda synpunkten var väl den som blev avgörande när han lät smeden, som Kullervo tjänade hos, heta Ilmarinen.) Det är framförallt detta filologiska förfarande som har fört med sig att endast undantagsvis mer

42 40 Kalevala än fyra rader i följd gå tillbaka på en och samma kvädesuppteckning - så är det i varje fall i Gamla Kalevala, vars sammansättning har blivit utredd till punkt och pricka. Man får lätt intrycket av ett mosaikarbete, utfört med tillhjälp av lupp och pincett. Men det intrycket är vilseledande. Kalevala är inte enbart en skrivbordsprodukt, utarbetad av en vetenskapsman - det är en konstnärs verk. Lönnrot kunde de folkliga kvädena utantill. När han skulle bestämma sig för en versrads ordalydelse, behövde han inte slå i ett kortregister. Under arbetet med Kalevala gick han helt upp i de gamla kvädena. Han var inte skald och hade ingen äregirighet åt det hållet, men han var en traditionsbärare, en runosångare likaväl som en Arhippa Perttunen, en Vaassila Kieleväinen. Han stod på folklig grund liksom de, och han var förmer än de genom att han hade en större skatt av kväden än någon av dem. Han arbetade med samma flytande stoff som de. När han klippte och skarvade och tråcklade ihop kväden till små epos och ändrade namn på personer och orter, var han i samma goda rätt som dessa hans föregångare. Han hade verkligen mycket gemensamt med dem - men det fanns djupgående olikheter också. Tack vare sin lärda skolning kunde han öva estetisk kritik på. kvädena, skräda och sovra, jämna till språkformen och versmåttet. Han var någorlunda förtrogen med den nordiska vikingatiden, som speglar sig i fornkvädena, men som de karelska skogsbönderna inte hade någon aning om. Han var förtrogen med Iliaden och Odysseen. Han kunde tänka i ett större litterärt format än de finska fornkvädenas, han förstod att ge kvädena en episk bredd och avrundning som från början hörde hemma på andra breddgrader och i andra

43 Kalevala som konstverk 41 samhällsskikt Han var istånd till att på ett genomtänkt sätt arrangera och stuva om kväden och stycken av kväden så att det uppstod någonting nytt. Den teknik som han därvid nyttjade kan inte helt fångas i ett enda ord. Men det torde inte kunna jävas att han i viss utsträckning anlitade samma tillvägagångssätt som författarena av så kallade cent o ner. En centon (det latinska ordet cento, flertalsform ccntones, betyder egentligen»lapptäcke» eller»plagg som är hopsytt av klutar») är en dikt (företrädesvis på latin) som är hopfogad av stumpar eller enstaka verser (eller delar av verser) av dikter, med utbyte av egennamn och andra lätta ändringar, och som handlar om ett annat ämne än originaldikterna. En centon om Jesu lidande och död kan vara hopplockad av verser ur Eneiden.

44 Kalevala som konstverk Kalevala har inte gått fritt för klander, och som konstnärlig helhet ger det verkligen anledning till en del kritiska påpekanden. Handlingen är tunnspunnen i förhållande till eposets stora omfång, och de långa utvikningar, som hejda eller avbryta händelsernas gång, äro delvis ganska onjutbara. De minsta estetiska olägenheterna äro de som vållas av det starka inslaget av folksaga. Det finns många stora litteraturverk från äldre och nyare tid som man inte kan njuta av utan att bli som ett barn, mer eller mindre. Sagostilen med dess trefaldiga upprepningar passar väl ihop med ett folkligt epos. En dosis av magi är inte heller av ondo. Eddans hjältesånger ha inte mist sin sälta därför att de äro späckade med trolldom. Magin var på sätt och vis en del av forna tiders naturvetenskap. Men Lönnrot överdoserar det magiska elementet, han sådde med säcken i stället för med handen. En femtedel av Nya Kalevala utgöres av besvärjelser av lägst sex, högst femhundrasex raders längd. Läsaren drunknar i besvärjelseramsor, och om han räddar sig över till den andra stranden, måste han fråga sig med den politiske kannstöparen :» H vor var det vi slap sidst?» I åttonde sången hugger sig Väinämöinen i knät medan han håller på. och gör en båt. Det tar sjuhundra rader innan såret är om-

45 Kalevala som konstverk 43 \mndet, och under tiden händer ingenting annat. Därpå följer berättelsen om hur Ilmarinen fås iväg till Pohja och smider Sampo, och sedan komma fem sånger om Lemminkäinen. När vi sedan återfinna Väinämöinen, är han fortfarande sysselsatt med båtbygge, men nu behöver han virke, trots att han hade åtagit sig att bygga en båt av stycken av en slända och splittror av en skäktkniv. Anskaffandet av virke tar vidpass hundra rader i anspråk. Nu saknar han tre trollord för att göra båten färdig. Anskaffandet av dessa tre ord är äventyrligt, delvis spännande, men det går inte av för mindre än niohundra rader. För att följa Väinämöinen från det ögonblick då han högg sig i knät tills han får sin båt färdig måste man läsa över 4500 rader. Den inskjutna berättelsen om Lemminkäinen har mycken magisk dödvikt även den. Fjortonde sången består till mer än hälften av besvärjelser. I sångknippet om Kullervo utgöres trettioandra sången till 92 o/o av besvärjelser. Till största delen magiska äro 0ckså sångerna 45, 47 och 48. De sex bröllopssångerna (20-25) äro vackra och delvis fängslande, och de verka som ett lugnt sel i händelsernas. älv, innan Lemminkäinens farofyllda Pohjolafärd kommer som ett virvlande strömdrag och enviget med Pohjolagubben som en brusande fors. Men dessa dramatisklyriska sånger uppta en sjättedel av hela eposets omfång. Det händer inte så sällan att Lönnrot har nyttjat samma stycke virke på två eller tre ställen. Detta är inte något o-episkt grepp, men ibland kan det verka ungefär som när statisterna tåga runt scenens fondkuliss i Engelbrekt och hans dalkarlar. Väinämöinen far till Tuonela både i sextonde sången och i den tjugofemte ----'- 1 ttet iötta fallet för att få trollord, i det senare fallet för att få en borr.

46 44 Kalevala Han tjusar människor och djur med sitt kantelespel både i sång 4r och i sång 44. Födslovåndor beskrivas utförligt i sångerna 1, 45 och 50; första gången gäller det Väinämöinens moder, andra gången en vämjelig trollpacka, tredje gången jungfru Maria. Att en död moder ger goda råd åt sin son förekommer i sångerna 5 och 36. Den ena gången är det Väinämöinens moder, som enligt första sången är ett gudomsväsen, men nu häver upp sin röst i graven. Läsaren blir ytterligare förbryllad då Väinämöinens moder uppträder som handlande person i sångerna 43 och 48. Kvinnorov i stereotypa former förekommer i sångerna 11, 35 och med maskar och grodor förekommer i sångerna 16 och 27. Gottlund klagade på gamla dar över att Kalevala inte liknade det epos som han hade drömt om i sin ungdom, och man kan gott förstå hur han kände det. Men skulle Gottlund eller någon annan ha kunnat lösa den vanskliga uppgiften bättre än vad Lönnrot gjorde? De fel, som vi nyss ha påtalat, utgjorde på sätt och vis avigsidan av en förtjänst, och det kan inte läggas Lönnrot till last att eftervärlden inte har velat veta av 1862 års förkortade Kalevala, där i varje fall den skrymmande magiska vidlyftigheten är avhjälpt. Under det mångåriga sysslandet med Kalevala (förarbetena inräknade) mognade Lönnrot som språkkonstnär och estetiker. Nya Kalevala är i mångt och mycket annorlunda än Gamla Kalevala. Även i den mån stoffet är gemensamt är händelseföljden delvis en annan. Det kan man övertyga sig om genom att kasta en blick på tabellen härnedan. Tabellen tar sikte endast på överensstämmelser i hän~ delseförloppet; det skulle bli onödigt vidlyftigt att redo-

47 Kalevalas komposition 45 göra för överensstämmelser i fråga om enstaka yttranden och dylikt. Bokstaven F (förkortning av Finis) efter en sifferuppgift innebär att talet är numret på sångens sista vers. G. K. N. K. G. K. N. K. 1: :1:-108, :l-16 31: (F) 1: : : : :1---S 19 :25' : : : : : : (F) 1 : : : (F) 2 7 :9-368 (F) 19 : : (F) 36 : : : : : (F) 20 : (F) 38 : : :117--Ml (F) 14 22: : (F) : : : : : : : : (F) 43 : : 1)-8 43 : : : :9-329 (F) 2 (i annan ordning) 15 : : :449!--522 (F) 23: : : : : : : : : (F) : : : : : : (F) 5 18 : (F) Men olikheten inskränker sig inte till stoffet och dess anordning. Den sträcker sig jämväl till språkformen och versbyggnaden och framställningens allmänna rytm. Nya Kalevala har vad Gamla Kalevala saknar : en episk stil. På enahanda sätt, och i högre grad, skiljer sig Nya

48 46 Kalevala Kalevala från de folkliga kvädena. Man kan vedervåga den förmodan, att Lönnrot hade ett mer utvecklat sinne för fornkvädenas form och anda än vad någon av de med honom samtidiga folkliga sångarena hade. Han hade rätt att känna sig som den i tiden siste, men i konsten främste bland finska aoider. De kväden som han hade samlat fejade och slipade han som man fejar ett gyllene jordfynd eller slipar en nyfunnen ädelsten. Och han fogade dem samman med konstförfarna händer, så att de likt Väinämöinens tårar»skimrade som sköna smycken».

49 Kalevalas inverkan på konsten Det är helt naturligt att motiv som höra till Kalevalas ämneskrets kunde tas upp av målare och skulptörer redan innan någon ännu hade hört talas om Kalevala. I Skandinavien frambragte nyromantiken redan i 1800-talets gryning bildframställningar av fornnordiska hednagudar, och vid den tidpunkt då det blev allmänt känt att jämväl finnarna hade haft en gammal guda- och hjältevärld hörde Finland ännu till Skandinavien i alla avseenden, jämväl politiskt. Kort tid efter svenska rikets delning fick skulptören Erik Cainberg i uppdrag att åt Åbo akademi göra en relief med motivet» Väinämöinens sång». Den liknar mycken senare Kalevalaskulptur därutinnan att den inte skvallrar om att den fornfinska dikten eller myten har varit konstnärens egentliga inspirationskälla. Cainberg arbetade på givet uppdrag efter ett fastställt program. Annorlunda var det med den svenske skulptören Carl Eneas Sjöstrand, som år 1853 blev uppmärksamgjord på Kalevala genom Emil von Qvanten (författaren till Suomis sång). De intryck som Sjöstrand fick av Kalevala blevo av livsavgörande betydelse för honom och fingo till följd att han kom att tillbringa större delen av sin verksamma tid i Finland. Även han smyckade ett finländskt universitetshus

50 4S Kalevala med en relief som föreställde Väinämöinens sång. Han gjorde åtskilliga skulpturer med Kalevalamotiv och tecknade utkast till många som inte kommo till utförande. Dessa bilder äro präglade av dåtidens antikefter:bildande smak, med det säreget finska mer antytt än uttryckt genom en huvudbonad eller någon annan mindre enskildhet. Förhåller det sig inte på ett motsvarande sätt med Fogelbergs fornnordiska gudar? Överhuvud taget äro väl Kalevalas skepnader för litet plastiska för att lämpligen kunna formas i lera och brons. Lyckas det någon gång, så är det trots allt. Emil Wikström lyckades göra någonting uråldrigt och vördnadsbjudande och trolskt och på samma gång finskt eller karelskt av Väinämöinen, och allt hade varit gott och väl om urgubben hade fått sitta i splendid isolation på sin sångsten. Men nedhukad bredvid provinsialläkaren Elias Lönnrot, som sitter beredd med sitt skrivblock, blir gubben degraderad till folkloristisk bygdemeddelare, och monumentets påskrift Sain sanat salasta ilnii (Jag fick fram de dolda orden) för samtidigt tankarna till jätten Antero Vipunen, i vars mage Väinämöinen rodde omkring efter sina saknade trolldomsord. De bästa Kalevalaskulpturerna äro kanske att söka bland dem som säga litet eller ingenting om Kalevala. Eemil Halonens»Pohjolas husmor» och Väinö Aaltonens Marjatta äro stora konstverk, men det ena är en myndig odalkvinna och det andra en ljuvlig lantlig madonna. Liksom det finns programmusik som helst bör njutas utan program, finns det ju rubrikskulptur som har sitt absoluta egenvärde oberoende av rubriken. Det ligger annorlunda till för de konstnärer som arbeta i e t t plan, i färg eller i svart och vitt. De kunna, om de

51 Kalevalas inverkan på konsten 49 så önska, knyta sina verk närmare till texten än vad det är skulptörerna förunnat att göra, och å andra sidan ha de friare händer i förhållande till den krassa verkligheten. Den förste som veterligen inspirerades av Kalevala till att måla en tavla, var svensken Johan Zacharias Blackstadius ( ), och han tyckes inte ha behövt någon von Qvanten som visade honom vägen. Han målade ett vildmarksstycke av Väinämöinen tillsammans med ungmön som offrade en test av sitt hår att göra strängar av till björkkantelen. Om inte gubben hade långbyxor, och om flickan vore mindre och instrumentet större, skulle det hela ha kunnat föreställa kung Heimer och Aslög. Kalevalas förste illustratör var R. W. Ekman. Hans i och för sig förtjänstfulla teckningar och målningar ha förklarligt nog råkat i glömska efter Axel Gallen-Kallelas framträdande. Gallen-Kallela gjorde i sin ungdom en vallfärd till Karelens fjärran skogsbygder - hans föredöme följdes av Jean Sibelius och flere andra mer eller mindre Kalevalaväckta konstnärer och författare. För Gallen blev Kalevala den stora inspirationskällan. Han läste sin Kalevala med innerlig, nästan barnafrom gripenhet. Hans personliga läggning gjorde att han lättare än de fleste fattade eld för de osökta poetiska yttringar av det folkligt finska, som Kalevala är så rikt på. Han hade en sällspord förmåga att göra det sagolika och overkliga åskådligt. I sina fresker och oljemålningar nyttjade han starka, mättade färger; i sina vinjetter, utförda i en enda färg jämte svart och vitt, röjer han ett utomordentligt tekniskt kunnande bland annat i utnyttjandet av bildytan. I den av honom dekorerade Kalevalaupplagan (Korukalevala) är själva satsytan, som till dimensionerna verkar långkatekes, hållen 4 - Kalevala

52 50 Kalevala i en smutsgrå ton, mot vilken det vita papperet avtecknar sig som en bred ram. Detta var inte den illustrerade Kalevala som konstnären hade tänkt sig, utan endast vackrare vardagsvara. Den verkliga Praktkalevala, som globetrottern Gallen arbetade på i Chicago, och som blev färdig endast för de fem första sångernas vidkommande, är ett utsökt lyxmanuskript i stil med medeltidens bästa miniatyrkonst - enligt en kännares utsago bättre än något som medeltiden har frambragt. Konstnären röjer här en outtömlig fantasi i färg och dekorativt linjespel. Detta verks offentliggörande har dröjt länge. När det en gång kommer, blir det en konstnärlig världshändelse. Hos skulptören Alpo Sailo har hänförelsen för Kalevala givit upphov åt den storvulna tanken på ett Kalevalahus, som skall bli konserthus och festplats och på samma gång ett den finska folkliga diktens tempel. Byggnaden skall givetvis uppföras i nationell finsk stil. Sailo sysslar sedan årtionden med att forma stoder och porträttbyster som skola pryda Kalevalas hus. På intet annat av kulturlivets områden har Kalevalas utsäde frambragt så rika skördar som i musiken. Här röj er sig mer än annorstädes den eggande makt som den finska folkdiktningen äger i sin egenskap av levande forntid. Under tidrymden har Kalevala inspirerat bortåt ett trettiotal finska tonsättare, bland dem några av de allra främste. Av dess femtio så1 ~.er ha trettiosex blivit illustrerade i toner. Liksom Kalevala gav upphov till den finska litteraturens första nationella sorgespel, frammanade det också den första fin ska operan, Oskari Merikantos Pohjas ungmö, hittills följd av tre andra (skrivna av Erkki Melartin, Armas Launis och Sune Carlsson). Alla dessa verk med Kalevalamotiv ut-

53 Kalevalas inverkan på finsk och svensk litteratur 51 göra tillsammans ett betydande inslag i Finlands musikliv. Många av dem ha nått långt utanför Finlands gränser. Bland Jean Sibelius' av Kalevala inspirerade arbeten kan det vara tillräckligt att nämna symfonin Kullervo, orkestersviten Lemminkäinen i fyra delar ( däribland Tuonelas svan), den symfoniska dikten Eldens uppkomst, orkesterverken Pohjolas dotter och Tapiola och det på texten i första sången byggda Luonnotar, för sopran och orkester. Kalevala har inte mist sin förmåga att inspirera. Vid Kalevalajubileet 1949 uppfördes två nya tondikter, Selim Palmgrens» Väinämöinen och björnjakten» (text ur fyrtiosjätte sången) för baryton, blandad kör och orkester och Ahti Sonninens»Hållom nu varann i handen» (Lyökämme käsi kätehen, text ur första sångens inledning) för tenor, blandad kör och orkester.

54 Kalevalas inverkan på finsk och svensk litteratur Den finska litteraturen har påverkats av Kalevala på flere sätt. Det finns författare som ha transporterat delar av eposet till en annan diktart på ett mer eller mindre självständigt sätt eller diktat fritt om den ena eller andra av eposets huvudpersoner. Det finns de som ha släppt sin egen inbillningskraft lös i den fornvärld som eposet har uppenbarat för dem. En och annan författare har tagit ut enstaka individer eller människotyper ur Kalevala och flyttat över dem till sin egen tid. Många ha efterliknat Kalevalas stil för vissa bestämda syften, särskilt i fosterländska festtal. En del lyriker ha (i likhet med Runeberg) tagit Kalevalaversen i bruk, utan att därför nödvändigtvis i allo efter bilda fornkvädenas stil. I viss mån har Kalevala inverkat på snart sagt allt vad finskt språkbruk heter, mest på lyriken, därnäst på vältaligheten och dramat. Även härvidlag finns det stora individuella olikheter. Så har Kalevala förmedlat två reflexiva verbböjningsändelser, som bara påträffas hos vissa finska författare, till exempel J uhani Aho. Enstaka ord ha nog gått hela vägen från Kalevala till det dagliga talspråket. Det säger sig självt att de olika slag av påverkan som vi nu ha antytt inte uppträda strängt åtskilda från varandra.

55 Kalevalas inverkan på finsk och svensk litteratur 53 Gamia Kalevala kom till i en jäsningstid, då det finska högspråket inte hade stadgat sig ännu vare sig i tal eller i skrift. Dessförinnan hade språket företrädesvis odlats i kyrkans tjänst. Det allt annat överskyggande prosaverket var 1642 års bibelöversättning, den mest lästa diktboken var psalmboken med dess för det mesta nog så knaggliga vers. Den världsliga litteraturens språk var stelt och ordfattigt och kraftigt påverkat av svenskan i ordskatt och satsbyggnad. Det var i grund och botten samma språkform som den som biskop Mikael Agricola hade nyttjat i sitt Nya Testamente av år 1548 och de övriga skrifter (huvudsakligen översättningar) som han gav ut på talet och förra hälften av 1550-talet. Ett sådant skriftspråk räckte inte till för ett folk som skulle leva med i det europeiska kulturlivet som en i vissa avseenden självständig nation. Även när det gällde nydanandet av finska språket föll det på Carl Axel Gottlunds lott att komma med ett uppslag som skulle fullföljas av andra. Gottlund var prästson från Savolaks, och i sina tryckta skrifter nyttjade han sin hembygds östf inska munart - så gott han det förstod, ty finskan var inte hans starka sida. Kort tid efter Gottlunds framträdande började ett meningsutbyte som har blivit kallat»striden mellan dialekterna». Den slutade i en kompromiss, som åtminstone för det religiösa språkbrukets vidkommande inte har slutförts förrän i våra dagar. Ingen betydde under 1800-talet mera för högfinskans nydanande och slutliga utformande än Elias Lönnrot, och det arbete han utförde härvidlag var ingalunda hans minsta insats. För det värvet var han särskilt väl skickad genom att han var västfinne av födseln och på

56 54 Kalevala sina resor hade gjort sig grundligt förtrogen med de östfinska dialekterna. Kalevala verkade inte minst genom sin språkform som en uppenbarelse. Dess språk var ordrikare, uttrycksfullare, friskare och renare än det gamla skriftspråket. Det kom att påverka de närmast följande släktledens författare omedelbart eller medelbart, somliga mer, andra mindre. Juhani Aho ( ), vars oförgängliga insats ligger i att han gjorde det finska litterära prosaspråket rikare och smidigare, har i en del av sina romaner och småstycken (»Spånor») uppsåtligt efterliknat Kalevalas och den gamla folkliga dikningens stil. Denna strävan kommer särskilt tillsynes i den halvt om halvt historiska romanen Panu, som skildrar brytningen mellan kristendom och sjamanistisk hedendom i östfinska skogsbygder. Det har med ett visst fog sagts att man vid läsningen av denna roman känner en störande doft av bokskåp och muse, m. Stildrag från Kalevala ha också satt sin prägel på cjen utmärkta, jämväl i Sverige mycket lästa romanen Juba, vars handling delvis utspelar sig i Fjärrkarelen. Juhani Aho fick ett starkt medinflytande på den näst senaste finska bibelöversättningen. Eino Leino ( ), den finska litteraturens frodigaste och mest naturbegåvade lyriker, är bland alla pennans män i Finland den som har mottagit de mest fruktbärande intrycken av Kalevala. Hos honom föll den folkliga forndiktningen i den bästa jord. Hans H elkavirsiä ha folkliga, fornpräglade eller tidlösa, ämnen, och de äro allesammans diktade på Kalevalavers. Men det är inte några efterbildningar eller stilövningar - i den mån de röja någon litterär påverkan, komma de en snarare att

57 Kalevalas inverkan på finsk och svensk litteratur 55 tänka på Runebergs Idyll och epigram än på Kalevala. Men det vore nog missledande att överhuvud tala om förebilder när det gäller någonting så egenartat som dessa dikter. Deras gestalt- och bildvärld har ett starkt släkttycke med fornkvädenas, men är likvisst en annan. Denne skald hade fått snillets gåva att kunna skapa nytt av gammalt. Vad Goethe gjorde med den tyska folkvisan och Alexander Petöfi med den ungerska, det gjorde Eino Leino med den folkliga fin ska forndikten: han förädlade den till högsta konst. Johannes Linnankoski (Vihtori Peltonen, ) har i sin roman Sången om den eldröda blomman (Laulu tulipunaisesta kukasta) tecknat hemmansägaresonen och timmerflottaren Olav som en nutida by-lemminkäinen, och till yttermera visso heter Olavs stora kärlek och sedermera hustru Kyllikki. Stilen är omväxlande sagig och skomakarrealistisk. På Kalevalas konto får man väl föra det draget att allting talar och tisslar och tasslar om det som händer och sker, ända från skogens träd till hörnskåpet i köket. Bland kalevalapåverkade böcker står denna roman snarast som ett misslyckat experiment, vilket inte hindrar att den har blivit mycket läst och älskad och jämväl filmad. Vi har redan nämnt att Aleksis Kivi (Alexis Stenvall, ) skrev en tragedi om Kullervo. Det var ett märkligt stycke på sin tid, men det är knappast spelbart, och det är på intet vis jämbördigt med Kivis två stora mästerverk, komedin Sockenskomakarna (Nummisuutarit, egentligen»skomakarna på mon») och Sju bröder (Seitsemän veljestä). Det finns också andra skådespelsförfattare som ha försökt sig på ämnen ur Kalevala, men de ha inte haft mycken framgång. En ganska löjeväc-

58 56 Kalevala kande produkt är Topelius' sångspel Prinsessan av Cypern (med musik av Fredrik Pacius). Topelius skrev först en festpjäs om Lemminkäinen, någorlunda följande tråden i Kalevala, men sedar:i förleddes han av Lönnrots hugskott att fornkvädenas Saari kunde gå tillbaka på minnen av finska vikingars färder till Medelhavet (jämför Medelhavsmotivet i Avskedet i Tegners Frithiofs saga), och följden blev att han lät Lemminkäinen röva en grekisk prinsessa och ta henne med sig till Finland. De av Sveriges svenska författare som ha inspirerats av Kalevala torde vara lätt räknade. Vi skola nöja oss med att nämna en. Kommerserådet, filosofie doktorn J. U. Grönlund, gav år 1848 ut två av Svenska Akademien prisbelönta episka dikter under den gemensamma titeln Lappska minnen. Den ena dikten, Pjättar Päjvä i Päldojärvi, är skriven på samma versmått som Runebergs Graven i Perho och Bonden Paavo och hållen i samma maner. Den andra dikten heter Fiskar-lappen vid Vojma och är skriven på Kalevalameter. Den erbjuder inte någonting av intresse annat än såtillvida som det är ett av de tidigaste och längsta svenska skaldestyckena i Kalevalastil. Det må räcka med en smakbit:»hörde du ej modren tala, när du ännu låg och lekte uti pulkan under färden, om en tid då lappen levde lycklig och ej trängd i landet; Då på Mälarns strand och Pohjas 1 fri han drev de stora hjordar, 1 I en fotnot upplyser Grönlund om, att Pohja här betyder Finland.

59 Kalevala och den lapska litteraturen som nu beta längst på fjällens? - Väl du vet, vem Ödet korat, att, som skogseld jagar undan lundens fria fågelskara, jaga lappens fria släkte undan, undan emot fjällen.» 57

60 Kalevala och den lapska litteraturen Historien om Kalevalas inverkan på den lapska litteraturen är lika sällsam som historien om den tjeckiska Königinhof-handskriften. År 1817 uppgav den tjeckiske språ:kforskaren Vaclav Hanka att han i ett kyrktorn i staden Königinhof i Böhmen hade hittat en handskrift som innehöll dittills okända forntjeckiska episka dikter. Sedermera tillkom ännu en handskrift. Därigenom skänkte Hanka sin nation en ärorik litterär forntid, men den glädjen varade bara ett halvt århundrade, ty det uppdagades sedermera att handskrifterna voro sentida förfalskningar, sannolikt gjorda av Hanka själv. I en skrift»om Svenska lappmarken och dess invånare» (1849) meddelade J. A. Linder en märklig lapsk dikt»solsönerna», som han hade fått ta del av genom kyrkoherden Anders Fjellner, som var lapp till börden. Under åren offentliggjordes dikten i tysk, norsk och engelsk återgivning meddelade G. von Diiben denna och ett par andra av Fjellner nedskrivna episka dikter i svensk översättning besökte den finske språkforskaren Otto Donner sagesmannen Fjellner, och 1876 offentliggjorde han ifrågavarande dikter i

61 Kalevalas inverkan på konsten 59 original dels med finsk översättning, gjord av Elias Lönnrot, dels med tysk översättning. De gällde som alster av gammal lapsk folkdiktning, tills K. B. Wiklund år 1906 uppvisade att de måste ha diktats av Fjellner. Anders Fjellner föddes på Rutfjället i sydvästra Härjedalen 1795 och dog som kyrkoherde i Sorsele Under sina studieår i Uppsala umgicks han med C. A. Gottlund. Efter avlagd prästexamen tjänstgjorde han som hjälppräst i Torne lappmark till Under dessa år lärde han sig givetvis finska. Kort tid efter sin ankomst till Sorsele författade han en lapsk hyllningsdikt till Karl XIV Johans ära. Att han hade skaldegåva framgår omisskännligt av hans två stora episka dikter»solsönerna» och»pissas och Passas son». Bägge dessa dikter äro i mångt och mycket byggda på lapska sagomotiv, men utformningen är självständig och bildvalet egenartat. Versen är en efter lapska språket avpassad Kalevalavers, utan motstycke i lapsk folkdiktning. Språkformen är en regellös blandning av sydligt och nordligt, också den utan motstycke. För att kunna tillfullo uppskatta dessa dikter måste man vara förtrogen med de inbördes vitt skilda lapska dialekter som talas i Härjedalen och i Jukkasjärvi. Om man är det, kan man inte undgå att finna att Fjellners språkbehandling är mycket knagglig. Redan detta gör att man inte kan sätta dessa dikter på samma höga estetiska plan som Eino Leinos Helkasånger, men om vi bortse från Eino Leino, våga vi säga att Anders Fjellner förtjänar ett hedersrum bland av Kalevala påverkade skalder. Fjellner berättade för von Diiben och andra att det fanns ett lapskt folkligt jätteepos på minst ett hundratal sånger, som»solsonen» bara var en liten del av. Detta

62 60 Kalevala påstående har långt efter Fjellners död upprepats av författaren Valdemar Lindholm, som 1901 till och med offentliggjorde ett stycke av ett kväde om»soldotterns död» både på lapska och i svensk översättning. Det kan inte dras i tvivelsmål att detta brottstycke härrör ur Fjellners litterära kvarlåtenskap, som efter Fjellners död inköptes av kronolänsman Lindberg i Sorsele. Fjellner förde sina samtida på villospår då han uppgav att han hade tecknat upp dessa kväden från folkets läppar. Men han kan ha haft hedervärda skäl till det. I likhet med Hanka ivrade han för sin folkstams berömmelse. Dessutom kan personlig anspråkslöshet ha spelat in. Och det är inte uteslutet att han tyckte att»solsonen» är väl naturalistisk för en kyrkoherde i en svensk landsförsamling.

63 Kalevala och Hiawatha Henry Wadsworth Longfellow ( ) var säkerligen inte Förenta Staternas störste lyriker, men möjligen Nya Englands eller staten Maines. Han var lärd, högsinnad, varmhjärtad och konstförfaren, men inte ursprunglig elle~ nyskapande. Han kunde svenska och kände väl till den svenska litteraturen, han var god vän med Karl August Nicander och översatte Tegners Nattvardsbarnen. Här i landet är han kanske bäst känd genom den gripande dikten»slavens dröm» och den högstämda, men kanske något löjliga»excelsior». Att hans samlade dikter ha funnit vägen till så många svenska hem blir mera begripligt om man får veta att han en gång i tiden var en av de mest lästa skalderna i den engelsktalande världen, låt vara att detta faktum i sig självt är oförklarligt. År 1855 gav Longfellow ut ett epos i tjugotvå sånger med namnet The Song of Hiawatha. Att detta epos gick ut i trettio upplagor under loppet av ett halvår har åtminstone delvis sin förklaring i att det behandlar indianska ämnen på ett känslosamt romantiskt sätt. För amerikanska öron ha - eller hade - ortnamn som Gitche Gumee och Minnehaha en poetisk klang, och hela det indianska väsendet har just på grund av sin exotiska beskaffenhet läm-

64 62 Kalevala pat sig som tillbehö~ när det har gällt att hävda det särpräglat amerikanska gentemot moderlandet England. Vi torde påminna oss att aktörerna i det patriotiska uppträdet i Bostons hamn i december 1773 (the Boston teaparty) voro kostymerade till indianer. Trots att Minnesotas rödskinn ännu på 1850-talet gällde för att vara blodtörstiga barbarer, hade en idyllisk framställning av deras töckenhöljda forntid nästan med nödvändighet en viss helgd över sig och kunde åtminstone för någon tid tjänstgöra som ersättning för ett amerikanskt nationalepos. Iden till Sången om Hiawatha, algonquinindianernas vise landsfader och fromme lagstiftare, fick Longf ellow från Kalevala. Stoffet fick han av etnografen Henry Rowe Schoolcraft, som hade upptecknat indianska sägner. Den poetiska formen fick han tyvärr inte från Lönnrots Kalevala, utan efter allt att döma från A. Schiefners torra tyska översättning. Hiawatha innehåller en hel del förtjusande naturlyrik, men eposet verkar snarast som en oändligt lång välljudande vaggvisa.

65

66