Japaner, japaner överallt japaner...

Transkript

1 1 Japaner, japaner överallt japaner... en guide till 50 japanska träd och buskar i Göteborgs botaniska trädgård av Björn Aldén Hjulträd (Trochodendron aralioides) Göteborgs botaniska trädgård 2014

2 2 Index björkspirea, Spiraea betulifolia (11) 15 buskmagnolia, Magnolia sieboldii (26) 33 dvärgazalea, Rhododendron kiusianum (10) 13 dvärgtall, Pinus pumila (20) 25 epåletträd, Pterostyrax hispida (13) 17 fujirododendron, Rhododendron brachycarpum (31) 38 helwingia, Helwingia japonica (42) 50 hiba, Thujopsis dolabrata (22) 27 hjulträd, Trochodendron araliodes (28) 35 japanazalea, Rhododendron japonicum (5) 60 japansk alm, Ulmus davidiana var. japonica (9) 13 japansk buskrosling, Pieris japonica (39) 47 japansk hemlock, Tsuga diversifolia (45) 54 japansk hästkastanj, Aesculus turbinata (16) 20 japansk klätterros, Rosa multiflora (8) 12 japansk konvaljbuske, Clethra barbinervis (25) 31 japansk lönn, Acer palmatum Dissectum-Gruppen (19) 24 japansk magnolia, Magnolia kobus (14) 18 japansk rönn, Sorbus commixta (32) 40 japansk skenkamelia, Stewartia pseudocamellia (48) 58 japansk trollhassel, Hamamelis japonica (33) 41 japansk tuja, Thuja standishii (41) 50 japansk vingnöt, Pterocarya rhoifolia (37) 45 japanskt blåregn, Wisteria floribunda (7) 10 japanskt gaffelolvon, Viburnum furcatum (43) 52 japanskt glasbär, Callicarpa japonica (38) 46 japanskt prydnadskörsbär, Prunus 'Kanzan' (3) 6 junimagnolia, Magnolia obovata (36) 44 kameleontbuske, Actinidia kolomikta (18) 22 kamtjatkabjörk, Betula ermanii (6) 9 katsura, Cercidiphyllum japonicum (12) 16 keaki, Zelkova serrata (15) 19 kerria, Kerria japonica (49) 59 klockbuske, Enkianthus campanulatus (27) 34 klätterhortensia, Hydrangea anomala ssp. petiolaris (44) 53 koreansk blomsterkornell, Cornus kousa (46) 55 kryptomeria, Cryptomeria japonica (40) 48 nikkogran, Abies homolepis (24) 30 pagodträd, Styphnolobium japonicum (35) 43 praktrododendron, Rhododendron yakushimanum (47) 56 rosenprakttry, Weigela florida (17) 21 rådhusvin, Parthenocissus tricuspidata (1) 4 rönnbärsapel, Malus toringo (30) 37 silvertall, Pinus parviflora (34) 42 solfjäderslönn, Acer japonicum 'Aconitifolium' (23) 29 solfjäderstall, Sciadopitys verticillata (21) 26 stefanandra, Stephanandra incisa (5) 8 stjärnmagnolia, Magnolia stellata 'Centennial' (4) 7 svavelrododendron, Rhododendron aureum (29) 36 tokyokörsbär, Prunus x yedoensis (2) 5

3 3 Inledning Japan i Botaniska trädgården Redan sedan trädgårdens förste chef, professor Carl Skottsberg, har Japans växtvärld utgjort en viktig källa för inspiration och för trädgårdens vetenskapliga och hortikulturella växtsamlingar. De tillhör de största i Nordeuropa. Bland de första träd som planterades 1916 och 1918 finns ännu kvar några japanska, t.ex. den ståtliga ädelgranen nikkogran liksom hondogran, hiba, solfjäderstall och japansk tuja. Fröutbyte med t.ex. Sapporo botaniska trädgård startade på 1920-talet. Verklig fart på utbytet, både av växter och botanister, blev det på 1950-talet. Trädgårdens första insamlingsresa företogs Den skulle följas av flera. Ännu idag berikas våra japanska samlingar genom det internationella fröbytet, där ett flertal japanska trädgårdar ingår. Som ett resultat av den första insamlingsresan anlades Japandalen 1952, för att här särskilt exponera japanska växter, mest de vilda arterna men även selekterade japanska kulturformer. Här finns även attribut typiska för vissa japanska trädgårdar, t.ex. en tsukubai (en källa för tvagning inför teceremonin) och en antik ishidoro (stenlykta). Våra japanska växter Våra närmare 500 arter och kulturformer av japanska träd, buskar och örter finns inte bara i Japandalen utan över hela trädgården. I samband med vårt japantema 2014 har vi valt att särskilt uppmärksamma 50 japanska träd och buskar - från entrépartiet till Japandalen - för att ge våra besökare tillfälle att se hela trädgården och samtidigt kanske få en liten insikt om Japans flora och vad den betytt för trädgårdar i Väst. Vid varje växt finns en större informationstavla ute i trädgården (se karta sid. 62). I denna sammanställning presenteras de 50 arterna i en utförligare textversion än den man finner ute på skyltarna. Medlemmar i Nordiska Arboretkommittén på insamlingsresa i Japan Foto: Tor Nitzelius

4 4 Ett urval japanska träd och buskar i Göteborgs botaniska trädgård 1. Rådhusvin (Parthenocissus tricuspidata) Få klätterväxter är så välkända som rådhusvinet. Det pryder fasader och staket i stora delar av Sydsverige. Mindre känt är nog att växten härstammar från Japan. Den växer vilt också i Korea och Kina. I Japan är den en vanlig komponent i buskage och skogsområden på kullar på ganska låg höjd till långt upp i bergstrakterna. Då den odlas frekvent även i Japan är det idag svårt att veta vad som är vilda eller förvildade förekomster. Rådhusvin är i likhet med den japanska klätterhortensian (se skylt i Japandalen) och vår murgröna självklättrande. Det innebär att den inte behöver särskilt stöd för att kunna ta sig upp, som t.ex. vin och klematis behöver, utan fäster direkt vid plank, väggar, stenar etc. Den har en oerhörd förmåga att bita sig fast. Fenomenet studerades ingående av Charles Darwin. Rådhusvinet fäster med delar av klängespetsarna, som vid kontakt med ett hårt substrat omvandlas till plattor. Från dessa plattor avges en vidhäftningsvätska, ett slags lim. Darwin studerade särskilt den rotklättrande murgrönan, som har samma slags vidhäftningsvätska som rådhusvin, och konstaterade att denna vätska inte torkar på minst 128 dagar om man smetar ut den på en glasskiva. När den till slut torkar är den hård som cement. Inte undra på att rådhusvinet ibland upplevs som litet väl aggressivt. Men vacker är den och utan den skulle staden bli mycket tråkigare. Bladen är stora, tjocka, glänsande och på äldre skott alltid tre- till femflikiga. På långskotten kan de i bland vara tredelade ungefär som klöverblad. De har en fantastisk intensivt röd höstfärg, vilket m.a.o. innebär att de till skillnad från murgrönans blad fälls på hösten. Då kan man se frukterna, små svartblå och grådaggiga druvor som sitter i en klase med vackert röda grenar. De uppskattas av pilfink och gråsparv liksom senhöstens fåglar Rådhusvin (Parthenocissus tricuspidata). Foto: Göteborgs botaniska trädgård såsom trastar, kvarstannande svarthättor och t.o.m. sidensvansar. Rådhusvinet rankas allmänt som den främsta klätterväxten någonsin introducerad till västvärlden. Det var en ung medlem av den i plantskolesamman-

5 5 hang så berömda familjen Veitch, nämligen John Gould Veitch, som 1860 av en slump fick tillfälle att ansluta sig till en grupp engelsmän, som stod i begrepp att bestiga Mt. Fuji som de första utlänningarna någonsin. Den unge Veitch lyckades trots alla restriktioner för utlänningar samla mycket material av både frön och plantor i Japan för hemtransport till Veitch plantskola i Chelsea. För att få hem levande material på den tiden, då båt var det snabbaste transportmedlet, krävdes en speciell anordning. Den kallas för "the Wardian case", en hermetiskt tillsluten glasbehållare med fuktat substrat, där växter kunde leva i månader utan extern tillförsel av vatten. 2. Tokyokörsbär (Prunus x yedoensis) Tokyokörsbäret eller somei-yoshino som det heter i Japan anses allmänt som Japans nationalblomma. Det finns visserligen flera andra, liknande prydnadskörsbär som dyrkas i landet, men under den stora nationalbegivenheten, benämnd hanami, när man går man ur huse för att njuta av och fira körsbärsblomningen är det främst tokyokörsbäret som är föremål för dyrkan. En av orsakerna är säkert att detta körsbär blommar på bar kvist, vilket ger en massverkan som är oslagbar, i synnerhet när man som i de stora städerna planterat tusentals träd. Hanami betyder f.ö. att beskåda blommor. Japanerna planerar för denna festival i veckor. Meteorologerna följer noga utvecklingen av körsbären och meddelar kontinuerligt deras status och när de är på gång. För att få de bästa picknickplatserna händer det inte sällan att invånarna ockuperar de främsta platserna med körsbärsträd flera dagar innan det är dags. Man kommer osökt att tänka på köandet inför släpp av biljetter till vissa berömda rockartisters konserter. För Japan har körsbärsblomningen också blivit en viktig inkomstkälla genom turismen. I Tokyotrakten blommar Prunus x yedoensis vanligen i slutet av mars eller första veckan i april, här i Göteborg en knapp månad senare. Vi kan dessvärre inte bjuda på en massiv och spektakulär blomning av tokyokörsbär i Botaniska men får njuta av enstaka exemplar, som här, liksom av många andra slag av tidigare eller senare japanska körsbär. Vill man få en känsla av "slutet av mars i Tokyo" rekommenderas ett besök på Järntorget i slutet av april (2014 ännu tidigare). Här finns ett större antal träd planterade. Det vetenskapliga namnet säger oss flera saker. X:et är egentligen ett multiplikationstecken och används för att markera att en växt är en hybrid. Det uttalas inte. Man har länge förmodat att tokyokörsbäret är en hybrid mellan oshimakörsbäret (P. speciosa), från de japanska Izu-öarna, och en mer upprätt form av hängkörsbäret P. pendula (även benämnd P. spachiana), som är spridd i Japan och även finns på det asiatiska fastlandet. Nyare tiders DNA-teknik har verifierat det tidigare förmodade ursprunget. Tokyokörsbäret lär ha spritts under namnet yoshino-zakura av en trädgårdsmästare i byn Somei nära Tokyo på 1870-talet, dvs. under Meijiperioden. Det är osäkert om den har kulturursprung eller ej. Känt är i alla fall att arterna där de möts har gett upphov till naturliga hybrider. Det mesta som odlas i världen är en enda klon. Artepitetet yedoensis betyder "från Tokyo", som ju ända fram till 1868 hette Edo (latiniserat som yedo). Staden har gett namnet till den långa eran av shogunat, Edoperioden, dominerade av Tokugawa-klanen, omfattande tiden från 1603 till Under senare år har några nyare kloner av P. x yedoensis börjat säljas. Några av dem är troligen fröavkommor från tokyokörsbäret. I trädgården finns just nu sorten 'Shidare-yoshino' och 'Ivensii'. Även om vi fortfarande använder ett vetenskapligt hybridartnamn för detta körsbär så kan man säga att den utgör en del av och har samma förmodade ursprung som den mycket stora grupp av japanska prydnadskörsbär vi kallar för Satozakura-Gruppen (se vidare sorten 'Kanzan' på andra sidan vägen). Den ursprungliga klonen av tokyokörsbär har enkla blommor som är rosa i knopp men nästan vita som fullt utslagna. Äldre träd har en vackert utbredd, ganska vid krona där de yttre grenarna t.o.m. är hängande. Det anses tåla stadsmiljöer bättre än andra körsbär, är härdigt till zon 3 eller t.o.m. zon 4 och borde odlas mera i Sverige.

6 6 3. Japanskt prydnadskörsbär (Prunus 'Kanzan') 'Kanzan' är den mest odlade sorten i Sverige och en av de bästa av de sent blommande japanska prydnadskörsbären, ofta i blom först mot slutet av maj. Vanligen ympad på högstam av vanligt fågelbär (Prunus avium). Sorten hör till den mycket stora grupp av japanska prydnadskörsbär som vi samlar under namnet Sato-zakura- Gruppen (sato = prydnads-, inhemsk, by, etc.; zakura = körsbär). I mer än 1200 år har man odlat, dyrkat och använt körsbären som symbol för mångahanda ting i Japan. Det japanska namnet för blomma har kommit att bli synonymt med körsbärsblomma. Det visar hur stor betydelse körsbären haft och har i japansk kultur. En stor högtid är hanami, som betyder att beskåda blommor. I Tokyotrakten inträffar den vanligen i slutet av mars. Då går man ut och firar med picknick under körsbärsträden. Men tiden för körsbärsblomning varierar mycket beroende på vilken sort som avses, var i Japan man befinner sig och vid vilken höjd över havet träden växer. Det faktum att vi odlar enstaka exemplar av över 20 olika japanska sorter och arter, med olika blomningstid för att visa variationsvidden, kanske kan förklara varför vi i Botaniska därför sällan kan briljera med en överdådig samtidig körsbärsblomning. I gengäld kan vi uppleva en körsbärsblomning av många olika typer som sträcker sig över 5-6 veckor jämfört med 4-5 dagar för den traditionella hanamin. I Göteborg börjar inte de första japanska körsbären blomma förrän i andra halvan av april (men 2014 redan under första halvan). Först ut brukar Prunus nipponica vara. Det körsbär som oftast förknippas med hanami i Japan är (den troligen i kultur uppkomna) P. x yedoensis eller tokyokörsbär. Ursprunget till gruppen till vilken 'Kanzan' hör är komplext, men en av de tongivande arterna brukar anges som Prunus serrulata (syn. P. lannesiana). Detta körsbär tycks dock själv vara av kulturursprung. Även hybrider med det vilda bergkörsbäret (P. sargentii) och P. speciosa (syn. P. lannesiana ssp. speciosa) brukar föras till gruppen. Med en sådan komplex bakgrund väljer vi numera hellre att föra alla sorter med samma blandade ursprung till Japanskt prydnadskörsbär (Prunus 'Kanzan'). Foto: Göteborgs botaniska trädgård en sortgrupp - Sato zakura-gruppen - istället för till någon av de närstående arterna. 'Kanzan' är ett pålitligt prydnadskörsbär som alltid imponerar med sin rikedom av stora, djuprosa, fyllda blommor. De många kron-

7 7 bladen är omvandlade ståndare och pistiller. Några körsbär produceras därför inte. Det är denna sort som dominerar i västvärldens trädgårdar. Sortnamnet är ett mycket gammalt poetiskt ord i Japan som kan översättas med randberg. Ordet användes av poeter för att ge läsaren en känsla av hemtrakter, t.ex. en by där man föddes, belägen i en dalgång, tryggt omgiven av berg från vilka man kunde blicka ner över hela dalen. Dess växtsätt är kvastformigt, omvänt pyramidalt eller vasformigt, om man så vill. I lägen där den konkurrerar om ljus kan den bli 10 m hög. Om träd börjar skjuta kraftiga skott bör man dock se upp. Inte sällan och i synnerhet om kronan är skadad börjar grundstamsskott växa ut nedom kronan. Det är viktigt att i tid plocka bort dessa (under sommaren) så att de inte konkurrerar ut själva ympen, dvs. sorten 'Kanzan'. 4. Stjärnmagnolia (Magnolia stellata) Den lilla läckra och odlingsvärda stjärnmagnolian är en verklig raritet i naturen. Den är inskränkt till Mie-, Gifuoch Aichi-prefekturerna på Japans centrala huvudö Honshu, strax söder om Tokyo. Just denna planta är dock en kulturform, sorten 'Centennial', framtagen vid världens största trädkollektion, Arnold Arboretum, i östra USA. Den skiljer sig från den vilda arten mest genom att ha något större blommor med i snitt fler blomblad, som vid knopputspringet är svagt rosa utvändigt. Stjärnmagnolian är en buske som i odling i princip aldrig blir högre än 3 m. I naturen finns det märkligt nog typer som är små träd intill 10 m höga. Den blommar på bar kvist i likhet med den nära släktingen Magnolia kobus eller japansk magnolia, som du hittar bakom Vårens Huldra eller i Japandalen. Även den mer kända praktmagnolian (M. x soulangeana), är en vårblommare. Men långt ifrån alla magnolior blommar på bar kvist. Två andra japanska arter, buskmagnolian (M. sieboldii), Stjärnmagnolia (Magnolia stellata). Foto: Leif Norrman som står strax intill, och junimagnolian (M. obovata) i Japandalen är sommarblommande arter som slår ut först när bladskruden står grön. Blommorna hos stjärnmagnolian har en svag doft. De är först ut av alla magnolior, vanligen den tredje till fjärde veckan i april. Blombladen är vita eller svagt rosa, bandformade, stjärnlikt utspridda och till antalet. Dess japanska namn shide-kobushi kan översättas med zickzackmagnolia och

8 8 syftar på blommorna. Blombladen kan ibland överlappa varandra och på så vis likna shide, dvs. ett sinnrikt och konstfullt veckat papper som används i de japanska shintohelgedomarna. Släktnamnet Magnolia hedrar den franske botanisten Pierre Magnol. Artepitetet stellata syftar på de stjärnlikt utspridda blombladen. Sett ur ett utvecklingsmässigt perspektiv är magnoliorna och deras släktingar riktigt gamla fröväxter på vår planet. Ett attribut som man brukar anföra för att visa det, är att blombladen, de s.k. tepalerna, inte är differentierade i foder- och kronblad. De äldsta fossilen, som bevisligen hör till familjen Magnoliaceae, är 95 miljoner år. Magnoliorna med sina stora, vita, rosa eller t.o.m. röda blommor är alltid lika välkomna och beundrade i trädgården, kanske i synnerhet som vårens budbärare. Men redan på vintern väcker de nyfikenhet genom sina knoppar. I synnerhet blomknopparna är iögonfallande med sitt enda, säcklika knoppfjäll, oftast täckt med en vinterpäls av vita till grå hår. Även om magnolior ser exklusiva ut är de generellt inte svårodlade - det är en myt. Det gäller bara att välja rätt art eller sort. På naturliga växtplatser intill Stillahavskusten, t.ex. på Isehalvön, är jordmånen djup och mullrik. Stjärnmagnolian och dess selektioner eller hybrider fungerar annars väl i ordinär trädgårdsjord och är härdiga åtminstone till zon Stefanandra (Stephanandra incisa) Många känner nog till den lilla stefanandran, Stephanandra incisa 'Crispa', därför att den är en av våra mest använda marktäckare både i kommunala planteringar och i privatträdgårdar. Men få har nog sett den vilda typen ur vilken sorten 'Crispa' selekterats - om de inte besökt botaniska trädgården i Göteborg förstås. Arten växer vild i stora delar av Japan men finns också i Taiwan liksom i den östra delen av det asiatiska fastlandet norrut till Korea. Liten stefanandra (Stephanandra incisa 'Crispa'). Foto: Göteborgs botaniska trädgård I Japan finns ytterligare en art av Stephanandra, nämligen S. tanakae, som vi kallar stor stefanandra. Den blir uppåt tre meter hög och har ett gracilt växtsätt med nära decimeterlånga, tre-loberade blad, med svanslikt

9 9 utdragna lobspetsar. Ett exemplar finns uppe i Japandalen. Bladen påminner mycket om dem hos vissa arter av det närstående släktet Neillia, som finns på det asiatiska fastlandet. Det finns även karaktärer i blomman som gör att de liknar varandra. Faktum är att med evolutionsbiologins sätt att systematisera efter i första hand nära släktskap enligt vad DNA- analyser ger vid handen så bör enligt en forskare släktena slås ihop. De två stefanandrornas vetenskapliga namn, enligt den japanske forskaren S. H. Oh, är då Neillia incisa och Neillia tanakae. Släktet Neillia, med huvudutbredning i Kina, kallas klockspireasläktet på svenska. En de vackrare arterna kan ses i Rhododendrondalen. Det är den kinesiska N. sinensis, med rörformade, rosa, nästan centimeterlånga blommor i toppställda, men hängande klasar. I naturen blir stefanandran en 2 m hög buske, med tunna, gråaktiga, upprätta, mot spetsen något bågböjda och rödbruna grenar. Bladen är ganska små, bara några centimeter långa, ljusgröna, flikiga och i kanten dubbelt sågtandade. Även blommorna är anspråkslösa, bara några millimeter vida. De små kronbladen är vita. Mängden blommor gör att de ändå syns rätt bra när de slår ut i början av juni. Det japanska namnet kogomeutsugi syftar på de oansenliga blommorna. Utsugi är det japanska namnet på släktet Deutzia (som ofta har oansenliga blommor). Kogome kan troligen översättas med stjärnlik. Det som gör stefanandran till en fin prydnadsväxt är utan tvekan dess sort 'Crispa', som skiljer sig rätt markant från arten. Den är en krypande, tät och som mest halvmeter hög buske där de krusiga ljusgröna och litet ormbunksliknande bladen står i fin kontrast mot de unga rödbruna grenarna som bildar ett intrikat zigzagformat grenverk. Grenarna rotar sig ofta, vilket kan förklara varför den är effektiv som marktäckare. I Botaniska kan den ses i rabatten vid Roten, intill stora gräsmattan, eller i kanten av Perennakvarteret, i det område som vi kallar Glacisen (ett franskt ord för en artificiell liten slänt använd vid försvarsställningar). Sorten uppkom i Danmark på 50-talet eller tidigare. Stefanandrorna eller klockspireorna, om man så vill, har också fina orangeröda höstfärger, vilket gör dem ytterligare odlingsvärda. De introducerades till västvärlden i slutet av 1800-talet. Våra plantor härstammar från frön insamlade på Mt. Fuji av trädgårdens förre dendrolog Tor Nitzelius under Nordiska Arboretkommittens Japanexpedition Kamtjatkabjörk (Betula ermanii) I Japan och på många håll i NÖ Asien utgör denna björk motsvarigheten till vår fjällbjörk. Motsvarande nisch i Himalaya intas av en annan björk, himalayabjörken Betula utilis. Kamtjatkabjörken växer i Japan i ett subalpint bälte med snörika vintrar. På de högst belägna och mest utsatta växtplatserna är den endast buskformig. Stammarna är ofta bågböjda och knotiga efter många års upprepad nedtyngning av snö. Arten bildar således ofta skogsgränsen på berg, men i Japan ofta tillsammans med japansk lärk (Larix leptolepis) och japansk buskal (Alnus maximowiczii). Den förekommer dock även på lägre nivåer. Från tätstammiga blandskogar på Mt. Fuji beskrev trädgårdens förre dendrolog och store japankännare Tor Nitzelius hur den uppträdde runt 1300 m som ett upp till 20 m högt rakstammigt träd med vacker vitgul näver. Förutom i Japan och på Kamtjatka finns kamtjatkabjörken på stora delar av det östasiatiska fastlandet och västerut ända bort till Bajkalsjön. Här i slänten står flera kamtjatkabjörkar som är insamlade på locus classicus, dvs på Kamtjatkahalvön, av den berömde svenske växtgeografen Eric Hultén. Professor Hultén, som samlade frön av björken redan 1925, reste omkring på Kamtjatka tillsammans med en åtminstone i Sverige ännu mer välkänd man, nämligen Sten Bergman. Äldre personer minns kanske hans radioprogram från 40- och 50-talen och hans säregna röst när han med inlevelse berättade om kannibaler, paradisfåglar och penisfodral i SÖ Asien. Kamtjatkabjörken är en variabel art. Det är ganska naturligt med tanke på dess stora geografiska utbredning, i olika klimatområden och p.g.a. av dess stora ekologiska och höjdmässiga spännvidd. Nävern varierar från brungrå till vackert gulvit eller nästan rent vit. Den flagar av i skäggiga sjok.

10 10 Kamtjatkabjörk (Betula ermanii). Foto: Björn Aldén Den tillhör en grupp av asiatiska arter som för det mest är mycket snarlika och svårbestämda. Till råga på allt finns det gott om övergångsformer mellan dem i naturen. Särskilt påtagligt är detta i Himalaya och sydvästra Kina där himalayabjörken "flyter ihop" med den mestadels centralkinesiska kopparbjörken (B. albosinensis). Det går dock att skilja ut kamtjatkabjörken från dessa genom dess större, breda och trekantigt äggformade blad med tvär eller hjärtlik bladbas. De övriga har längre och smalare blad med vanligen rundad bladbas. Vi har här en mycket odlingsvärd björk, som borde planteras oftare i våra parker. Ursprunget är dock mycket avgörande för hur arten utvecklas i vårt klimat. Underligt nog har det visat sig att björkarna från Kamtjatka, dvs. från ett förhållandevis nordligt läge, har klarat sig bäst här i Västsverige, medan våra japanska insamlingar t.ex. ute i Arboretet, som normalt brukar fungera väl, varit sämre anpassade. Med rätt ursprung torde kamtjatkabjörken gå att odla till zon Japanskt blåregn (Wisteria floribunda) Japan har bidragit med en rad fina klätterväxter till västerländsk hortikultur (= trädgårdsodling). Tänk bara på rådhusvin och klätterhortensia. Det japanska blåregnet, som i vilt tillstånd bara finns på huvudöarna Honshu, Shikoku och Kyushu, är ytterligare ett enastående exempel. Men till skillnad från de nämnda klättrarna så behöver blåregnet specifikt klätterstöd och därtill en ganska speciell skötsel för att komma till sin rätt. Det kan förklara varför blåregnen är ganska ovanliga i svensk kultur. Något vanligare än den japanska arten torde dock den kinesiska, W. sinensis, vara. Den har färre bladpar och kortare blomklasar men blommar ofta överdådigt strax innan bladutspringet. En lustig skillnad mot W. floribunda, är att den är högervriden, dvs. skotten snurrar moturs runt sitt klätterstöd. Det japanska blåregnet snurrar, som man kan förvissa sig om här, medurs. Darwin studerade klätterväxterna ingående och fann bl.a. just detta - ett bevis för att vridningens riktning inte alls har att göra med om växten växer på södra halvklotet eller norra, något som många påstått. Mest berömt i vårt land torde det kinesiska blåregn vara, som kläder hela sydväggen på det s.k. Slottet i Alnarp. Det japanska blåregnet har blomklasar som hos vissa former kan nå över en meters längd, men vanligen är de cm långa. Förutom det faktum att blommorna till skillnad från den kinesiska arten kommer först när

11 11 bladen utvecklats, gör att arten är mer lämpad att ha i fristående spaljéer där de fina blomklasarna får full exponering och kan hänga fritt. Arten odlas ofta även i sitt hemland. Vanligen är blommorna purpurblå. Ibland odlas en vit form. I de klassiska japanska trädgårdarna finnar man wisterian ofta. I Japan kallas blåregnet för fujii (med betoning på anda stavelsen, jämför berget Fuji som saknar betoning). Det har funnits och finns än idag flera hundra år gamla exemplar vid helgedomar t.ex. i och runt Tokyo. Precis som för körsbären har man en Wisteria-festival, som i Tokyotrakten avlöser körsbären tidsmässigt. Den inträffar ofta mitt under "The Golden Week", i början av maj, dvs. under en av Japans största högtider. Det äldsta exemplaret i Tokyo är den s.k. Haiijima Wisteria, i Haiijima Park, som uppges vara över 800 år gammalt. Det täcker med spaljéer en yta av 200 kvadratmeter. Ännu äldre exemplar ska finnas i Saitama strax norr om Tokyo. Lika berömda är de smått fantastiska exemplar som formats som jättelika sagoträd sedan 1870 i Ashikaga Flower Park i Ashikaga, Tochigi. Exemplaren där är under blomningen underbelysta om natten, vilket skapar en närmast övernaturlig känsla. De lär ha inspirerat till "Själarnas träd" i filmen Avatar. I Göteborgstrakten blommar blåregnet ungefär en månad senare än i Tokyo, dvs. i slutet av maj eller början av juni. Blomvilligheten hänger både på hur den odlas och hur den beskärs. Den ska stå i väldränerad men inte Japanskt blåregn (Wisteria floribunda). Foto: Ingemar Johansson uttorkande, gärna något kalkhaltig, jord i ett sydläge mot en vägg eller spaljé eller stolpe. För att få riktigt mycket blommor ska den i princip skäras som en vinranka. Tidigt i mars sporrbeskär man ettåriga skott över 2-3 knoppar. På sommaren kortare man in (pincerar) alla ettåriga skott. Sommarbeskärningen behöver fortgå hela vegetationsperioden. På så vis får man en blomvillig och hanterbar planta av denna annars rätt så voluminösa växt.

12 12 8. Japansk klätterros (Rosa multiflora) Man förknippar måhända inte rosor med Japan i första hand. Många av våra kulturrosor har ju sitt ursprung i väst- till centralasiatiska eller kinesiska vildarter. Ändå kommer två av våra absolut vanligast odlade vildrosor därifrån, den japanska klätterrosen och vresrosen (Rosa rugosa). Vresrosen som är vanlig på stränder i hela Östasien behöver knappast någon presentation men sannolikt behöver den japanska klätterrosen det. Den finns förutom i Japan även i Kina och Korea. I Japan, där den är mycket vanlig, växer den framför allt på medelmåttiga höjder, ofta i skogars brynvegetation och inte sällan rejält fuktigt. Rosen med många blommor (multiflora = många blommor), har haft stor betydelse inom rosförädlingen. Myskrosornas blomklasar är mer ett resultat av klätterrosens gener än av den äkta myskrosens. Även i de s.k. polyantharosorna (polyantha = många blommor) och i den senare utvecklingen från dessa, floribundarosorna, finns gener och uttryck från den japanska klätterrosen. Den japanska klätterrosen hör till de vackraste vildrosorna i världen. Friväxande buskar kan vara helt täckta av tusentals små vita, väldoftande blommor. Såsom den klätterros den är kan den med fördel sättas i en pergola eller vid en stolpe, men frågan är om inte den är som allra finast när den får bilda en tät buske klättrande på sig själv, som här. En sådan buske kräver sällan några specifika skötselinsatser. Arten tillhör en speciell grupp av vildrosor, sektionen Synstylae, som utmärkes av att stiften är långt utdragna och sammanvuxna ("syn" = samman, "stylae" = stift) till en pelare. Den klättrar som andra rosor genom att skicka långa skott försedda med små kroktaggar. De bågböjda årsskotten brukar året därpå vara fulla av blommor i slutet av juni. De enskilda blommorna är små, bara en knapp tum i diameter, men sitter många tillsammans i en grenad klase som är cm hög och bred. Nyponen är pyttesmå, äggformade och röda. Rosen har varit känd i odling sedan 1800-talets början men då i form av en eller annan fylldblommig form sannolikt härstammande från Kina. Den vilda typen kom till Europa först runt Ändå var det den berömde Linnélärjungen, Car Peter Thunberg, som först påträffade den i Japan och beskrev den I USA är just vildformen mycket mer uppskattad som prydnadsväxt. Den har där även använts som erosionsskydd och i Japansk klätterros (Rosa multiflora). Foto: Göteborgs botaniska trädgård krockdämpande buskage längs motorvägar. Den kanske vanligaste användningen hos oss av den japanska klätterrosen är som grundstam för kulturrosor, i synnerhet för klätterrosor. Det fina med den är att den är lätt

13 13 att föröka med sticklingar. Det händer även att de långa grenarna vid längre markkontakt rotslår sig själva. Ibland kan man finna den japanska klätterrosen ute i svensk natur. Troligen härstammar sådana exemplar från grundstammar som överlevt när den ympade kulturrosen dött. Sedan har fåglar ombesörjt resten. På japanska heter Rosa multiflora no-ibara. Det betyder helt enkelt vild ros (ibara = ros). 9. Japansk alm (Ulmus davidiana var. japonica) Den japanska almen är en av tre arter som växer i de japanska bergsskogarna. De övriga två, som också finns i våra samlingar, är flikalm (UImus laciniata) och kinesisk alm (U. parvifolia). Den sista används ofta som bonsai. Av de tre arterna är den japanska almen den mest spridda i Japan. Dess totala utbredning omfattar dessutom delar av det nordöstasiatiska fastlandet. Som de flesta almar är den ganska krävande vad gäller jordmån. Det är framför allt på näringsrika alluviala jordar med ett rikt fältskikt av örter vi finner den. Där är den oftast associerad med andra lövfällande träd som japansk al (Alnus japonica), japansk ask (Fraxinus japonica) och katsura (Cercidiphyllum japonicum). Vårt material härstammar dock inte från Japan utan från östra Ryssland, närmare bestämt Amur-regionen. I naturen kan den japanska almen nå 30 m. På äldre träd formas den vackra kronan av breda huvudlika samlingar av hängande grenar. Grenarna utvecklar ibland korklister likt lundalmen (Ulmus minor), som den anses nära släkt med. Lundalmen växer vild på Öland och Gotland. Bladen är som hos de flesta almar mycket sträva att ta på. De får en gul höstfärg precis som vår skogsalm. Blommorna sitter även hos denna art i små huvudlika samlingar av små tvåkönade blommor. De slår ut tidigt på våren innan bladsprickningen. Dessvärre har vår japanska alm ännu inte behagat blomma. Frukten är en vingad nöt som med en fackterm brukas kallas samara. Det är således drivor av brungula almsamaror man brukar se på försommaren inne i städer - åtminstone förr, innan almsjukan slog till. Den japanska almen har många meriter. Förutom det med tilltagande ålder alltmer graciösa växtsättet så har den visat sig ha stor resistens mot almsjuka. Det är naturligtvis en mycket viktig egenskap i dessa tider då Europas inhemska almar drabbats hårt av denna svampsjukdom. Svampsporerna sprids av almsplintborren på våren från infekterade almar. Endast i områden där denna lilla skalbagge saknas eller där avstånden är för stora har almar klarat sig. Botemedel saknas. Sedan några tiotals år pågår förädling för att få fram motståndskraftiga typer. Det har hittills dock varit svårt att få fram almar med samma enastående egenskaper som vår inhemska skogsalm har som park- och alléträd för svenskt klimat. Några hybrider med den japanska almen, t.ex. sorterna 'Sapporo Autumn Gold' och 'New Horizon', prövas nu i Sverige. I bl.a. Kanada framtogs redan 1980-talet flera selektioner av ren Ulmus davidiana var. japonica. På grund av rädslan för att även dessa skulle kunna sprida almsjuka har de emellertid dragits in. Med rätt ursprung kan troligen den japanska almen bli en viktig ersättare till skogsalm i stadsmiljöer i stora delar av Sverige. I Japan används den som stadsträd på framför allt den nordliga ön Hokkaido. Den är även omtyckt som bonsaiträd. Det vackra virket används också i byggnader, möbler och som fanér. På japanska kallas almen haru-nire, där nire är alm. 10. Dvärgazalea (Rhododendron kiusianum) I slutet av maj brukar den här planteringen av lågvuxna Rhododendron-arter dra till sig blickarna. Det stora Rhododendron-släktet, med närmare 1000 arter, innehåller allt från alprosor, skvattram, egentliga rododendron till azaleor. En av de mer iögonfallande azaleorna i området är absolut dvärgazalean och dess sorter. Buskarna bildar ofta stora sjok i rosa eller rosarött. Dvärgazaleans vetenskapliga namn berättar varifrån den kommer. Artepitetet kiusianum betyder från Kyushu. Här, på den sydligaste av Japans stora öar, på de många vulkanbergen färgar den lågvuxna dvärgazalean

14 14 bergssidorna rosa i mitten av maj eller något senare. En oförglömlig syn som bara den kan göra en resa till Kyushu värd besväret och pengarna. Ingen annanstans i världen står just denna azalea att finna. Men annars är just Japan känt för alla sina azaleor. Förutom tusentals kulturformer finns nära 40 vilda arter beskrivna. De växer både ute på de många småöarna i Stilla Havet och norrut till Hokkaidos berg. Några blommar tidigt på våren men de allra flesta först ett gott stycke in i maj. När körsbären och blåregnen blommat färdigt är det dags för ytterligare en blomsterhögtid i Japan. Det är satsuki-azaleornas tid. Det vanligaste ordet för azalea i Japan är tsutsuji, men just den här arten, Rhododendron indicum, kallas satsuki. Den och en närstående art, R. eriocarpum, har använts för azaleaförädling i Japan i nära 500 år. Det är dessa som används som bonsaier. Ute i parker och trädgårdar ser man dem också oftast som beskurna täta klot. Svenska Bonsaisällskapet har i början av juni 2014 en särskild Dvärgazalea (Rhododendron kiusianum). Foto: Björn Aldén azalea-helg i våra växthus. Satsuki-azalean är alltför frostkänslig för att kunna odlas på friland i Sverige. Dvärgazalean har tillsammans med kämpferazalean (R. kaempferi, eller R. obtusum som japanerna kallar den) och deras hybrider blivit grunden för ett annat mycket omfattande förädlingsarbete. Det har av tradition varit centrerat till staden Kurume på Kyushu. Gruppen av sorter som framkommit genom åren brukar därför kallas för kurume-azaleor. Men många av de sorter vi odlar idag, både i kruka eller på friland, sammanförs under namnet japansk azalea. Här i kvarteret finns mest selektioner och naturhybrider vi fått från Kurume Horticultural Institute och japanska kolleger, t.ex. 'Maiogi', 'Maedae', 'Momoyama' och 'Sakura-giri'. Några plantor härstammar från frön insamlade på Mt. Kirishima på södra Kyushu. Rhododendron kiusianum heter f.ö. på japanska miyama-kirishima, vilket kan översättas med från det vackra berget Kirishima.

15 15 I Sverige odlas dvärgazalean och dess många sorter eller hybrider alldeles för litet. Trots att den är halvt vintergrön har den sällan eller aldrig skadats allvarligt av våra vintrar. I den övre delen av entréslänten odlas ett större antal sorter, som också har visat sig fungera bra i zon 2. Hit hör 'Kermesina Weiss', 'Komachi', 'Panda', 'Otome', 'Oslava', 'Blanice', 'Campfire', 'Hinode' och 'Hino-crimson'. Som man kan förstå av namnen så är inte alla från Japan. Flera nya och troligen härdigare sorter har framtagits i Europa - i Tjeckien och Tyskland inte minst. 11. Björkspirea (Spiraea betulifolia) Huvudformen av björkspirea växer vild i stora delar av Nordöstasien. I Japan förekommer björkspirean högt uppe i bergen. Det borgar för god härdighet, särskilt om den täcks av snö på vintern. I själva verket är björkspirean en av våra härdigaste buskar som går att odla t.o.m. i odlingszon 6, dvs. nästan överallt utanför fjällkedjan. Just från den här gruppen av spireor härstammar en spireasort som säljs överallt i svenska plantskolor. Den heter Spiraea betulifolia 'Tor'. Det är en s.k. klon av björkspirea som förökas vegetativt med sticklingar eller rotskott. Det innebär att moderplantans alla egenskaper bibehålls generation efter generation. Den allra största delen av alla långlivade prydnadsväxter som odlas är i själva verket kloner. Därför kan det vara intressant att veta att Botaniska ofta avviker från den regeln. I synnerhet våra vetenskapliga samlingar, det må vara av spireor, rododendron, lökväxter eller barrträd, härstammar ofta från fröinsamlingar gjorda i naturen. Tack vare att vi ofta odlar flera exemplar av varje art kan man se variation mellan dessa exemplar. De är inte Björkspirea (Spiraea betulifolia). Foto: E-planta ek. förening identiska som plantorna av en klon. Ett bra exempel är rönnarna utanför entrén. Björkspirean 'Tor' är således en klon som härstammar från naturen. Den insamlades ursprungligen på berget Hakkoda på norra Honshu, dvs. på Japans centrala huvudö. Den odlades sedan vid Tohoku Forest Station, varifrån en japansk kollega sände frön till Göteborg Trädgårdens dåvarande dendrolog Tor Nitzelius, som tillsammans med trädgårdens chef Bertil Lindquist besökte nämnda skogsstation under en insamlingsresa 1952, var den som såg till att spirean kom hit. Sorten är med andra ord uppkallad efter honom.

16 16 Med sin stora utbredning kan man inse att det finns stor variation hos björkspirean. I Nordamerika finns t.ex. en ännu mera lågvuxen och riktigt småbladig typ, underarten aemiliana. Normaltypen är vanligen meterhög och ganska tät. Vill man ha kompakta buskar kan rekommenderas en föryngring med några års mellanrum. Då skär man ner busken till någon decimeter. Bladen är drygt 5 cm långa, omvänt äggrunda med några grova tänder mot spetsen. Blommorna sitter i mångblommiga, toppställda, rundade och täta blomställningar. De enskilda blommorna är vita. Solexponerade plantor får fina gula till rödorange höstfärger, ibland även med purpurröda inslag. Granna höstfärger är för övrigt något som är utmärkande för många av växterna i familjen rosväxter (Rosaceae), dit spireorna hör. I Japan finns ytterligare några spireor som vi odlar som prydnadsbuskar i Sverige. En är girlandspirea Spiraea nipponica, som bara finns i Japan. Men den mest kända är nog den i Asien vittspridda praktspirean, Spiraea japonica, som odlas som rabattväxt i flera olika sorter. Den kallas shimotsuke på japanska. Släktingen björkspirean kallas maruba-shimotsuke, dvs. rundbladig shimotsuke. 12. Katsura (Cercidiphyllum japonicum) Katsuran tillhör trädgårdens klenoder. Inte bara för att det är ett osedvanligt vackert och intressant träd utan kanske särskilt för att ett bestånd i trädgårdens Arboretum under lång tid försett de svenska plantskolorna med härdigt och odlingsvärt material. Allt material i våra plantskolor som är märkt med E (= E-planta, ett svenskt varumärke för svenskselekterat elitmaterial) kommer ursprungligen från vårt bestånd. Vårt mångstammiga gamla solitärträd intill statyn Vårens Huldra inköptes och planterades Det kom från en av dåtidens mest renommerade plantskolor, nämligen M.P. Andersen i Jönköping. Katsuran finns över större delen av Japan. Dessutom har det isolerade förekomster i centrala Kina. Dessa har urskilts som var. sinensis, men jämförelser med större material visar att varieteten inte skiljer sig från det japanska materialet. Den berömde brittiske växtsamlaren Ernest Henry Wilson, som samlade kinesiskt material, skriver att katsuran är det största lövträdet i sydcentrala Kina. Det blir gott och väl 40 m där. I Japan finns troligen lika höga träd. Arten är tvåbyggare, dvs. har skilda han- och honplantor. I beståndet i Arboretet finns båda könen, vilket naturligtvis är en förutsättning för att kunna skörda frö från det. Hanblommorna består av några få stödblad och ståndare med 3-4 mm långa, röda långsmala knappar. Av honblommorna, som här, ser man mest de trådformade, röda märkena. Frukterna är små och gröna och baljliknande. Tekniskt kallas frukten för en baljkapsel. Varje frukt innehåller många hundra små vingade frön. Katsura (Cercidiphyllum japonicum) Foto: Ingmar Holmåsen Bladen är motsatta och som fullt utvecklade lika bladen hos judasträdet (Cercis siliquastrum). Det vetenskapliga släktnamnet betyder just judasträdbladig. Judasträdet har dock inte motsatta blad och är inte alls släkt med katsuran. Släktet Cercidiphyllum, med bara två arter, är tvärtom en mycket udda växt som bildar en egen familj (Cercidiphyllaceae). Den anses tillhöra de mer ursprungliga typerna av lövträd, som har existerat på jorden i många 10-tals miljoner år.

17 17 På våren är de nyutsprungna små bladen bronsfärgade. Dessa och honblommornas märken står väldigt fint mot den japanska magnolian planterad strax intill. Med god solexponering färgas bladen vackert gula på hösten. I samband med att bladen fälls avges en härlig doft från bladärren, som känns på långt håll och påminner om nybakt bröd. Den närstående heljapanska arten C. magnificum har planterats på stora gräsmattan strax intill. Den blir inte riktigt så praktfull som C. japonicum. Bladen är något större och på kortskotten tydligt hjärtlika, ofta med överlappande bladlober mot rak till mindre uttalat hjärtlik bladbas hos C. japonicum. Frön från vårt bestånd i Arboretet, som härstammar från Hokkaido, har givit upphov till träd som visat sig härdiga till zon Epåletträd (Pterostyrax hispida) Trots att det verkligen är en fröjd både för ögat och näsan när det blommar på högsommaren så tillhör epåletträdet våra minst kända prydnadsträd. I naturen är det vittspritt i de svala delarna av Japan men finns också i centrala Kina. Trädet här i slänten är över 90 år gammalt vilket visar att det klarar även de kallaste vintrar. Epåletträdet tillhör en växtfamilj som inte är så vanlig i Europa, nämligen storaxväxterna eller Styracaeae. Av familjens ca 160 arter finns i själva verket bara en art här, nämligen Styrax officinalis, som växer i östra Medelhavsområdet. Men den är desto mer ryktbar. Ur barken utvinns en väldoftande harts, storax, vilken Epåletträd (Pterostyrax hispida). Foto: Björn Aldén används i parfym och rökelser, omtalad redan i bibeln. Familjen finns också representerad i Nordamerika. Där växer de något mer kända snödroppsträden, Halesia, som vi odlar på några ställen i Botaniska. Släktet till vilket epåletträdet hör innehåller fyra lövfällande arter, samtliga från Östasien. De mer än decimeterlånga, äggformade och långspetsade bladen påminner om dem hos snödroppsträden. De ger en tät grönska som kan vara skönt att svalka sig under heta sommardagar. Men trädets främsta attribut sitter i blomställningarna med sina många väldoftande, vita blommor där ståndarna är utstickande. Trädets svenska namn förtjänar att uppmärksammas. I synnerhet för yngre människor är nog ordet epålett ganska okänt. Enklast kan det beskrivas som axelklaff. Epåletter ser man framförallt i militära paraduniformer.

18 18 De var ursprungligen utformade som skydd mot sabelhugg. När man tittar på de hängande klasarna av ensidigt nedåtvända blommor kan man kanske förstå varför trädet fått sitt svenska namn. Epåletträdet planteras även som prydnadsträd i Japan. Andra användningsområden som nämns där avser dess ved. Man tillverkar både chopsticks och tändstickor av virket. I Sverige torde epåletträdet gå att odla till zon 3. Det vill ha väldränerad jord och soliga lägen. Bin och humlor uppskattar dess nektar. Det skulle passa utmärkt som prydnadsträd i ordinära villaträdgårdar men också i kommunala parker. Kruxet är bara att det ytterst sällan saluförs. 14. Japansk magnolia (Magnolia kobus) I sina bästa former är Magnolia kobus troligen den köldtåligaste av de japanska magnoliorna. Det här är trädgårdens näst äldsta exemplar, förökad från frön erhållna från Berlins botaniska trädgård I Japandalen har vi flera exemplar som härstammar från vildinsamlade frön på Hokkaido. Arten finns bara i Japan och på den lilla koreanska ön Cheju. De nordligaste populationerna, på ön Hokkaido, har urskilts som egen varietet, var. borealis (= den nordliga), men torde inte vara särskilt avvikande sett till artens hela variation. Blomrikedomen hos Magnolia kobus brukar vara enorm. Vid sidan om dess lågvuxna kusin stjärnmagnolian (M. stellata) är den nog den mest spektakulära under blomningen. Den blommar, liksom Japansk magnolia (Magnolia kobus) och körsbär. Foto: Claes Grill stjärnmagnolian, på bar kvist i april. Den japanska magnolian kan bli över 20 m hög i odling. Knopparna, som består av ett enda säckformigt knoppfjäll, är täckta av ljusgula till silvriga hår. Bladen är omvänt äggrunda och runt 10 cm långa. Kronbladen är oftast vita, 9-12 till antalet och uppåt 8 cm långa. Blommorna är väldoftande. Då och då utvecklas de märkliga magnoliafrukterna. De utgörs av ett s.k. fruktförband i vilket de köttiga, rödskaliga fröna sitter.

19 19 Under förutsättning att man inte låter fröna torka kan man dra upp egna fröplantor från dem. Antingen sår man dem då direkt på friland på hösten eller lägger man dem i fuktig vitmossa i en påse i kylen. Efter köld/fuktbehandlingen, även kallad stratifieringen, sås de tidigt på våren inomhus. Man får ha litet tålamod innan de fröplantor man får upp blommor. Det normala är år. Virket hos denna magnolia är mjukt och ljusgult. I Japan används det till mångahanda ting, åtminstone förr, t.ex. till tändstickor och för framställning av grillkol. Även i Japan är den högt skattad som prydnadsträd. Den anses som en av de mest representativa vårblommande träden, både i naturen och i parker och större trädgårdar. I Sverige kan den odlas till zon 4. Även om den i sig är en mycket odlingsvärd magnolia finns idag ett antal minst lika snygga och odlingsvärda hybrider av japansk magnolia. Särskilt selektioner av hybriden (M. x loebneri) med stjärnmagnolia har givit upphov till några bra sorter. Till dem hör den rosa 'Leonard Messel' och den vita 'Merril'. Båda kan med fördel odlas i ordinär trädgårdsjord. Epitetet "kobus" i magnolians vetenskapliga namn ska ha plockats upp redan 1712 av den tyske botanisten Engelbert Kämpfer, som var den förste västerlänning att studera floran i Japan. Det var så han uppfattade japanernas namn på växten. Det korrekta namnet är dock kobushi. 15. Keaki (Zelkova serrata) Det här är ett av Botaniskas vackraste solitärträd. Vi kallar det för keaki, precis som man gör i Japan. Trädet växer vilt där men finns också på Taiwan och i delar av Kina. Släktet Zelkova hade stor utbredning både i Nordamerika och Eurasien under sen tertiärtid för ca. 2 miljoner år sedan. Idag finns det endast i Eurasien där vi känner till sex arter, varav keakin har den största utbredningen. De andra arterna har mer isolerade förekomster med stora luckor emellan. Anledningen till de här spridda och isolerade förekomsterna hänger bland annat ihop med istiderna. Under dessa slogs zelkovorna ut från t.ex. Europas alla delar utom norra Kaukasus och Medelhavsområdet. En art (Z. abelicea) är endemisk på västra Kreta, vilket innebär att den bara finns där. Den som besökt Xyloskalos vid Samaria-ravinens början kanske har sett buskagen längs vägen där. De är ofta helt nedbetade av getter, men har förmåga att regenerera med basalskott. För bara 25 år sedan hittades en för vetenskapen okänd art av Zelkova på Sicilien. Den har "hållit sig gömd" i ett bergsområde nära Syrakusa och utgör en verklig lokalendem och tertiärrelikt. Den fick det vetenskapliga namnet Z. sicula och är klassad som akut hotad. Vår keaki är troligen den äldsta och största i Sverige. Det är uppdraget från frön vi fick från Japan 1925 och är m.a.o. nära 90 år gammalt. Trädet har en imponerande bred krona. Bladen är regelbundet sågade och har en vacker nervatur. Vissa år har de en bronsröd höstfärg. Känner man på dem ska man märka att de är sträva på ovansidan, precis som almblad. Det är ingen tillfällighet. Keakin är nära släkt med alm. Det kan möjligen vara en orsak till att man inte ser keakin oftare som stadsträd i Europa. Det finns rapporter om att den kan vara mottaglig för den svåra sjukdom vi kallar almsjuka. I Nordamerika har man dock inte haft sådana problem. Tvärtom rekommenderas keakin där som ersättare till alm i områden infekterade med almsjuka.

20 20 Keaki (Zelkova serrata). Foto: Björn Aldén Trots att vi har almsjuka almar bara några tiotals meter från detta träd har vi inte sett några tydliga symptom. Däremot börjar vi se tendenser till viss grendöd. Vi håller tummarna för att det inte drabbas av almsjuka och att vårt ska få stå kvar ännu några år. Stammen är sevärd. Barken är det mest iögonfallande. Den är förhållandevis slät, litet bokliknande, men som skenkamelian från Japan (Stewartia pseudocamellia), är den flerfärgad genom att den gråaktiga ytterbarken faller av i små sjok och blottar här och där en orange innerbark. Vi borde odla keaki i mycket högre grad även i Sverige. Den klarar zon 3, dvs. tål temperaturer på neråt minus 30. Det finns t.o.m. flera selektioner på marknaden, mest från USA. De vanligaste och bästa för parkbruk i staterna är 'Green Vase' och 'Village Green'. Den förstnämnda har en vasformad krona, dvs. mkt smalare än vad vårt träd har. Har man ont om plats kan man som man gör i Japan även använda keakin som ett bonsaiträd. Släktnamnet Zelkova härleds ur det i Kaukasus lokala namnet för den kaukasiska zelkovan (Z. carpinifolia). Zelkova i det språket består av zel (dzel) = bjälke och kva = klippa. Det stenhårda träet användes bl.a. i byggnadskonstruktioner. I Japan används det vackra och hårda virket i möbler, taikotrummor, vaser, skålar och i den klassiska spelleksaken kendama. Bark och blad används inom kinesisk medicin. 16. Japansk hästkastanj (Aesculus turbinata) Den japanska hästkastanjen är en verklig raritet i svensk kultur. Den förekommer inte alls i handeln. I naturen finner man den endast i Japan. Där är den emellertid en av de viktigaste komponenterna i lövblandskogar i bergstrakter och växer på alla fyra huvudöarna. Just det här trädet härstammar från ett frö insamlat av en japansk kollega på norra Honshu Hästkastanjsläktet omfattar 13 arter i världen, sju i Nordamerika, fem i Asien och en i Europa. Förr fördes släktet till en egen växtfamilj, Hippocastanaceae, men förs numera till familjen Sapindaceae, dit även lönnarna hör.