Mali. Geografi.

Transkript

1 Mali Mali i det inre av Västafrika är ett land med rika kulturella traditioner sedan medeltiden. Mali var en relativt stabil demokrati från 1992, då flerpartisystem återinfördes efter många års diktatur, och fram till en ny militärkupp i mars Trots ekonomiska reformer har dock Mali förblivit ett av världens fattigaste och mest biståndsberoende länder. Efter kuppen 2012 har landet plågats av en utdragen konflikt med tuaregiska separatister och islamistiska terrorister. Geografi Mali ligger i Västafrika och är till ytan nästan tre gånger så stort som Sverige. Landet saknar kust och omges av sju grannländer. Det består till största delen av öken och halvöken. Norra Mali är en del av Sahara. Söder om öknen tar karga betesmarker i Saharas randområde Sahel vid. Floderna Niger och Senegal gör att södra Mali är relativt bördigt och där bor huvuddelen av befolkningen. Den fiskrika Niger är en viktig transportled och bildar i centrala Mali ett vidsträckt inlandsdelta. Floden svämmar regelbundet över och bevattnar och göder då odlingar, av bland annat ris, i deltat. Längst i söder finns ett mindre område med tropiska regnskogar. Mali ligger på en högplatå på meters höjd över havet med några mindre bergskedjor längs gränserna. I nordöst mot Algeriet finns bergskedjan Adrar des Iforas som når omkring meter över havet. 1/44

2 Yta km2 (2017) Tid svensk - 1 timme Angränsande land/länder Algeriet, Niger, Burkina Faso, Elfenbenskusten, Guinea, Senegal, Mauretanien Huvudstad med antal invånare Bamako (uppskattning 2012) Övriga större städer Sikasso , Kayes , Mopti , Ségou (uppskattning 2012) Högsta berg Hombori Tondo (1 155 m ö h) Viktiga floder Niger, Senegal Klimat Klimatet är hett och torrt i hela Mali. I Saharaöknen i norr regnar det mycket sällan, vissa år faller ingen nederbörd alls. I Sahelområdet längre söderut är klimatet mindre torrt och medeltemperaturen är något lägre. I den sydligaste delen av landet gör floderna Niger och Senegal klimatet fuktigare. Där pågår regnperioden från juni till oktober. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Bamako 27 C (juli), 24 C (jan) Medelnederbörd/månad Bamako 220 mm (aug), 0 mm (jan) Befolkning och språk 2/44

3 Mali är glest befolkat, särskilt öknen i norr. Höga födelsetal gör att befolkningsökningen är snabb trots att också dödligheten, inte minst barnadödligheten, är hög och utvandringen stor. Nästan hälften av invånarna är under 15 år. Drygt 90 procent av befolkningen återfinns i landets södra tredjedel, främst kring floderna Niger och Senegal. I söder och väster dominerar mandé-talande jordbrukarfolk, bland andra bambara, som är landets största folkgrupp. Bambara utgör runt en tredjedel av befolkningen. I söder finns folkgrupper som talar volta-språk, däribland senufo, bozo och mossi. I centrala Mali lever folkslagen songhai och dogon. Songhai är muslimska jordbrukare som talar nilo-sahariska språk, medan den lilla jordbrukande gruppen dogon har bevarat sitt traditionella levnadssätt. Dogon talar ett Niger-Kongospråk. Uppskattningsvis 5 procent av malierna är nomader. I Saharaöknen och dess randområde söderut, Sahel, finns tre traditionellt nomadiska folk: de boskapsskötande fulani (även kallade peul eller halpulaar), som är Malis näst största folkgrupp, berberfolket tuaregerna samt de arabisktalande morerna. Tuaregerna och morerna har traditionellt betraktats som vita i motsats till fulani som räknats som en svart folkgrupp. Sedan årtionden råder ett spänt förhållande mellan de svarta folkgrupperna söder, som traditionellt dominerar politik och ekonomi, och minoritetsfolken i norr, främst tuaregerna, som känner sig åsidosatta och underordnade. Konkurrens om knappa mark- och vattenresurser i norr har bidragit till spända relationer, inte minst mellan boskapsskötande och jordbrukande folk. Tuaregerna levde förr av kamelskötsel och kontrollerade karavanvägarna i regionen. Idag är tuaregerna en utsatt minoritet som i många fall tvingats flytta söderut till följd av torka och brist på betesmark. En del tuareger har lämnat livet som boskapsskötare bakom sig och istället börjat med jordbruk. Tuaregerna har gjort uppror mot centralmakten flera gånger: under det franska kolonialväldet, efter självständigheten 1960, under 1990-talet och Under upproret 2012 som tillfälligt delade landet itu deltog både tuareger som ville utropa en egen stat, Azawad, och islamister som snarare ville utropa en stat baserad på islamisk lag (se vidare Modern historia och Aktuell politik). Oroligheterna från 2012 har drivit många malier på flykt och tre år senare fanns flyktingar inom landet och i grannländer. Många malier flyttar också tillfälligt eller permanent utomlands i jakt på arbete. Uppskattningarna varierar mellan en miljon och fyra miljoner malier utomlands. Franska är officiellt språk, men det talas bara av en liten del av befolkningen. Bambara är störst bland de inhemska språken och fungerar framför allt i söder som kommunikationslänk mellan folkgrupperna. I Nigers deltaområde har fulanifolkets språk, fula, fått en motsvarande ställning. Samma sak gäller songhai och tuaregernas språk tamashek i norr. Tuaregerna har som enda berberfolk bevarat det gamla alfabetet tifinagh. Morerna talar främst den arabiska dialekten hassania. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 12,9 (2014) Andel invånare i städerna 40,7 procent (2016) Nativitet/födelsetal 43,2 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 3/44

4 13,0 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 3,0 procent (2014) Fertilitetsgrad 6,8 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 49,6 procent (2014) Förväntad livslängd 57 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 58 år (2015) Förväntad livslängd för män 57 år (2015) Folkgrupper bambara, fulani, senufo, bozo, mossi, songhai, dogon, tuareger, morer m fl Språk franska är officiellt språk 1. störst av de inhemska språken är bambara Religion 1 Religionsfrihet garanteras i författningen och respekteras också i praktiken. Mellan 80 och 90 procent av malierna är sunnimuslimer. Traditionellt har en tolerant form av islam utövats i Mali, till skillnad från den fundamentalistiska form som företrätts av islamiströrelser under 2000-talet. Islam har funnits i landet sedan 1000-talet och de gamla moskéerna i Djenné, Mopti och Timbuktu är världsberömda. När extremislamister tog kontroll över norra Mali 2012 förstörde de många muslimska kulturskatter (se Modern historia). Bland dogon, bambara och några andra folkgrupper lever traditionella inhemska religioner i viss utsträckning kvar. De kännetecknas av animism (andetro) och förfädersdyrkan. Uppgifterna går isär, men någonstans mellan 10 och 18 procent av malierna räknas som anhängare av traditionella religioner, medan kanske ett par procent uppskattas vara kristna. De senare finns främst i städerna i söder, medan anhängare till traditionella religioner oftast bor på landsbygden. Utbildning Utbildningsnivån i Mali är låg och analfabetismen är utbredd. Ännu på 1990-talet gick bara en tredjedel av barnen i grundskolan. Satsningar på skolan har lett till att närmare 90 procent av barnen nu går det första sexåriga stadiet. På de högre stadierna uteblir fortfarande mer än hälften. Färre flickor än pojkar går i skolan på alla nivåer. Ett skäl till att så många barn uteblir från skolan är att elever i statliga skolor måste betala för skoluniformer och skolmaterial. Kvaliteten på utbildningen är dessutom låg, eftersom det är ont om utbildade lärare. 4/44

5 Officiellt råder nioårig skolplikt. Barnen ska börja skolan vid sju års ålder. Efter det första sexåriga stadiet följer två treåriga stadier. Undervisningen i statliga skolor bedrivs på franska. Det finns också många koranskolor, där barnen bland annat får studera Koranen och lära sig arabiska. Ett nationellt universitet grundades i Bamako i mitten av 1990-talet. Det finns dessutom högskolor med bland annat lärarutbildning och administrativ utbildning. Många malier söker sig utomlands för högre studier, till exempel till Frankrike eller Senegal. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 64,4 procent (2013) Antal elever per lärare i grundskolan 41,3 (2013) Läs- och skrivkunnighet 33,6 procent (2011) Kostnader för utbildning i andel av BNP 4,3 procent (2014) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 18,2 procent (2014) Kultur Malis kultur är en blandning av det arabiska Nordafrika och det svarta Västafrika. Det finns ett rikt konsthantverk, både i metall och trä. Dogonfolkets klippbyar i Bandiagarabergen i sydöst är berömda. Kända är också de maliska husen och byggnaderna, som är gjorda av soltorkad lera. Imponerande exempel på denna byggteknik är moskéerna i Djenné och Mopti. I Timbuktu har tusentals manuskript från och 1300-talen funnits bevarade, varav flera har skrivits på afrikanska språk med arabiska bokstäver. De gamla städerna Timbuktu och Djenné samt dogonfolkets område i Bandiagara har klassats av Unesco som världsarv. Under upproret 2012 ödelades flertalet mausoleer med kvarlevor av muslimska helgon och tusentals unika dokument förstördes. Den musikaliska traditionen baserar sig på jali-sången med anor från 1200-talet. Typiska instrument är stränginstrumentet kora och olika trummor. När Västafrikas traditionella musik från 1960-talet blandades med modern, västerländskt påverkad musik uppstod en helt ny afrikansk pop som kommit att erövra världen, inte minst framförd av de maliska sångarna Salif Keita, Mory Kanté och Oumou Sangaré samt gitarristen Ali Farka Touré. Filmskaparna Souleymane Cissé och Adama Drabo hör till de mer uppmärksammade afrikanska regissörerna. I Mali görs två tre långfilmer om året. I staden Essouk i norr hålls sedan 2001 en festival kring tuaregernas kultur, med musikgrupper som Tinariwen. 5/44

6 Massmedier Mali har länge betraktats som ett av de länder i Afrika där pressfriheten respekterats mest. Under kuppåret 2012 greps dock ett stort antal journalister och många utsattes för övergrepp och tortyr, av både säkerhetsstyrkor och av militanta islamister. Läget har stabiliserat sig men regeringen har anklagats för att försöka hindra rapportering om övergrepp i det oroliga norra Mali, som till stor del är avskuret från omvärlden. Generellt är medierna annars fria att kritisera regeringen och andra makthavare, och olika åsikter kommer fram i samhällsdebatten. Det finns en förtalslag som kan inskränka journalisternas frihet, men den används sällan. Det finns en handfull dagstidningar men upplagorna är små eftersom många malier inte kan läsa eller har råd att köpa tidningar. Tidningarna når sällan utanför städerna och den statliga L Essor är den enda som har spridning i hela landet. Den största privatägda tidningen är Les Echos, som ges ut av ett kulturkooperativ. Tidningarna utkommer på franska eller arabiska, men det finns några tidskrifter som trycks på lokala språk som bambara och ful. Radion är det viktigaste massmediet för de flesta invånare. Fler än hundra privatägda radiostationer sänder på såväl franska som lokala språk. Den statsägda radion sänder program på flera olika språk. Mali har en enda markburen TV-kanal, kontrollerad av staten. Privata TV-kanaler är tillåtna, men 2011 fanns ännu bara privata kabel-tv-bolag. Internetanvändningen ökar men från en låg nivå. De flesta nätanvändare finns i städerna. FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 36,3 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 149 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 7 (2014) Äldre historia För år sedan började flera statsbildningar ta form kring Nigerfloden. Nordvästra delen av dagens Mali ingick från 600-talet i Ghanariket. Under talet växte riket Mali fram i trakterna kring Bamako. Maliriket drev karavanhandel över Sahara och islam blev efter hand förhärskande religion erövrades rikets huvudstad av kungadynastin Songhai. Från slutet av 1500-talet följde en lång period av oreda. Under andra halvan av 1800-talet började franska kolonisatörer att tränga österut från kusten. Fransmännen besegrade efter hand de lokala härskarna. De första kända spåren av mänskliga bosättningar i området för dagens Mali härrör från stenåldern. Det finns lämningar av jägarkulturer som är omkring år gamla. Mer permanenta bosättningar anlades för runt år sedan. Under den afrikanska järnåldern, som inleddes under det första århundradet av vår tideräkning, började flera statsbildningar att ta form kring Nigerfloden. Nordvästra delen av dagens Mali ingick från 600-talet i det mäktiga Ghanariket som bars upp av soninkefolket och hade sin blomstringstid mellan 700- och talen. 6/44

7 Under 1200-talet växte det ännu mäktigare riket Mali fram i trakterna kring landets nuvarande huvudstad Bamako i sydväst. Kärnan i Maliriket utgjordes av malinkefolket, som idag lever i flera västafrikanska länder. På 1300-talet nådde riket sin största utbredning, från Atlantkusten i väster fram till dagens Nigeria i öster. Norrut sträckte sig riket djupt in i Saharaöknen. Mali bedrev karavanhandel över Sahara, bland annat med muslimska riken i Nordafrika. Islam blev efter hand förhärskande religion bland makthavare och handelsmän i Maliriket. Mali började försvagas i början av 1400-talet och 1545 erövrades huvudstaden av Songhai, som var en muslimsk kungadynasti med centrum i staden Gao i östra delen av nuvarande Mali. Songhai blev större och mäktigare än Maliriket. En militär flotta bevakade Nigerfloden. Administrationen byggdes ut och stora landområden odlades upp. Timbuktu blev ett religiöst och kulturellt centrum med invånare invaderade muslimska styrkor från Marocko området. Det blev början till slutet för de stora kungarikena i Västafrika. En lång period av upplösning och oreda följde. Karavantrafiken genom öknen förlorade i betydelse och Mali hamnade i bakvattnet när handelsmännen sökte sig mot kusterna. Islam vann samtidigt ökat inflytande i regionen genom krig mellan muslimer och icke-muslimska afrikanska folk. Under andra halvan av 1800-talet började franska kolonisatörer att tränga österut från Senegal vid Afrikas västkust. Fransmännen besegrade efter hand de lokala härskarna i Mali och vid sekelskiftet kom Franska Sudan, som fransmännen kallade området, att införlivas i kolonin Franska Västafrika. Genom skatteindrivning tvingades befolkningen in i penninghushållning. Bönderna beordrades att odla jordnötter, gummi och bomull för export. År 1946 bildades ett politiskt parti i Bamako som vände sig mot den franska kolonialpolitiken. Bland grundarna fanns Modibo Keïta, som skulle bli det fria Malis första president blev Franska Sudan en självstyrande republik inom det franska samväldet. Året därpå slogs det samman med Senegal i federationen Mali, men endast två månader efter självständigheten 1960 upplöstes federationen i två oberoende stater. Modern historia Mali blev självständigt från Frankrike Snart blev landet en socialistisk enpartistat tog Moussa Traoré makten i en militärkupp. I slutet av talet ökade kraven på demokratiska reformer inledde tuaregerna i norr ett långvarigt uppror. Året därpå avsattes Traoré i en militärkupp, ledd av Amadou Toumani Touré. Kuppmakarna utlovade en övergång till flerpartisystem, vilket genomfördes Tio år senare återkom Touré till makten i ett presidentval, men 2012 avsattes han i en ny kupp. Samtidigt intog tuaregrebeller och islamister hela norra Mali. Under president Mobido Keïtas ledning blev Mali en socialistisk enpartistat. Det enda tillåtna partiet hette Sudanesisk union-afrikansk demokratisk samling (US-RDA). Alla företag förstatligades och ekonomin centralstyrdes. Målet var att bryta det fortsatta franska inflytandet, men resultatet blev en växande statlig byråkrati och en ineffektiv ekonomi. Keïta störtades 1968 i en militärkupp. Den socialistiska regimen ersattes av en militärdiktatur under löjtnant Moussa Traoré. Han lovade att införa civilt styre inom fem år men uppfyllde aldrig löftet. Under Traorés regim var alla politiska och fackliga organisationer förbjudna förutom det styrande partiet Maliska folkets demokratiska union (UDPM) och dess fackliga gren. Traoré förde en mer marknadsekonomisk politik än sin föregångare, men ekonomin förbättrades inte nämnvärt. 7/44

8 Återkommande torka och felaktig jordbrukspolitik gjorde att matproduktionen inte kunde hålla jämna steg med befolkningstillväxten. Avregleringar och demokratisering För att få lån från internationella låneinstitut och västländer gick Traoré under första hälften av 1980-talet med på att avreglera ekonomin, genomföra besparingar och avveckla statliga företag. I slutet av 1980-talet ökade även kraven på demokratiska reformer från både biståndsgivarna och befolkningen. Det inhemska missnöjet växte i samband med nya hårda besparingsprogram som ledde till ökad arbetslöshet och höjda matpriser genomfördes flera protester mot Traorés styre och ett antal oppositionsgrupper bildades. En av dessa var Alliansen för demokrati i Mali (Adéma). Samtidigt gjorde tuaregerna (se Befolkning och språk) uppror. De anklagade regeringen för att undanhålla bistånd och krävde självstyre. Regeringen svarade med hårda repressalier. Tuaregerna flydde i tusental över gränserna. Ett avtal om eldupphör och betydande självstyre för tuaregerna slöts 1991 mellan Traoré och två av tuaregernas organisationer. I Bamako dödades senare samma år över 100 människor av säkerhetsstyrkor i samband med en demonstration för demokrati. Oroligheterna slutade med att Traoré avsattes i en militärkupp, efter 23 år vid makten. Ny författning Kuppmakarna utlovade fria val och en övergång till flerpartisystem, vilket också genomfördes. En nationell konferens med delegater från hela det maliska samhället utformade en ny grundlag som trädde i kraft Samma år hölls parlamentsval som Adéma vann överlägset. Adémas ledare, arkeologen Alpha Oumar Konaré, vann presidentvalet samma år med 70 procent av rösterna. I valen röstade dock bara en femtedel av väljarna. Trots fredsavtalet mellan regeringen och tuaregiska rebeller fortsatte oroligheterna i norr under början av talet. Först i mitten av årtiondet uppnåddes en mer stabil fredsöverenskommelse, dels genom framgångar för regeringsarmén, dels genom förhandlingar stödda av lokala organisationer och utländska biståndsgivare. Vid en ceremoni 1996 brändes tusentals vapen från rebellgrupper och miliser. Fem tuaregiska organisationer förklarade sig upplösta och tusentals rebeller integrerades i de reguljära styrkorna. De flesta av flyktingarna i grannländerna kunde återvända hem. I enlighet med fredsavtalet skapades nya distrikt i norr och makten decentraliserades hölls parlamentsval som fick göras om efter anklagelser om valfusk, samt presidentval som bojkottades av många inom oppositionen. President Konaré vann klart i presidentvalet och i parlamentsvalet fick Adéma i slutändan stor majoritet. Efter valet föreslog president Konaré att en bred koalitionsregering skulle bildas. Men motsättningarna bestod, trots att några representanter för moderata oppositionspartier fick plats i regeringen. Touré vinner val Förberedelserna inför presidentvalet 2002 inleddes redan vid millennieskiftet. Eftersom Konaré enligt författningen inte fick ställa upp för omval avgick premiärminister Ibrahim Boubacar Keïta för att förbereda sin presidentkandidatur för Adéma. När det visade sig att Keïta inte hade tillräckligt stöd inom Adéma bildade han ett nytt parti, Samling för Mali (RPM), och fick med sig ett 40-tal av Adémas parlamentsledamöter. Adémas presidentkandidat blev den tidigare finansministern Soumaïla Cissé. 8/44

9 Favorit till presidentposten var dock den populäre exgeneralen Amadou Toumani Touré som var kuppledare när Traoré störtades. Han hade gott rykte både i Mali och utomlands efter att raskt ha lämnat ifrån sig makten Touré, som inte var knuten till något parti, vann med 64 procent av rösterna i andra valomgången över Cissé. Som president blev Touré framgångsrik i sin strävan efter samsyn i politiken och han kom att leda samlingsregeringar som alla större partier i parlamentet ingick i. Tidvis gick det nästan inte att tala om någon opposition, eftersom alla partier var delaktiga i Tourés politik valdes Touré om, med 71 procent av rösterna redan i första valomgången. En valallians som stödde Touré tog hem en betryggande majoritet i parlamentsvalet samma år. Fortsatt tuaregkonflikt Inrikespolitiken under Tourés presidenttid dominerades av konflikten med tuaregerna. Fredsavtalet med rebellerna höll i stort sett under 2000-talets första år. När stridigheter vid flera tillfällen utbröt mellan olika folkgrupper om betesmark och vatten lyckades regeringen medla istället för att dras in i konflikten. Men 2006 började tuaregrebeller åter angripa regeringsstyrkor. Ett fredsavtal slöts efter medling från Algeriet samma år, men nya stridigheter blossade upp under de följande åren. Vid sidan av tuaregernas separatism fanns en ny ingrediens i oroligheterna: den militanta islamistgruppen al-qaida i islamiska Maghreb (Aqim) hade fått fotfäste i regionen. Med Aqim kom attacker mot malisk militär och mot västerlänningar, och ökad smuggling av bland annat narkotika. Hösten 2011 började hundratals välbeväpnade tuareger att återvända till Mali från Libyen, där de tjänat i den störtade ledaren Muammar Gaddafis armé. Många anslöt sig till en nybildad grupp, Nationella rörelsen för Azawads befrielse (MNLA), som krävde en självständig stat i Malis nordliga ökenregion. Tuaregerna kallar regionen Azawad. I början av 2012 gick MNLA till anfall mot flera mindre städer i norr. Den dåligt utrustade armén pressades genast tillbaka och över civila drevs på flykt. Flera militanta islamistgrupper anslöt sig också till det väpnade upproret. Vid sidan av Aqim fanns Rörelsen för enighet och jihad i Västafrika (Mujao), en utbrytargrupp ur Aqim, samt Ansar al-din (Trons försvarare) som liksom MNLA övervägande bestod av tuareger. Militärkupp och islamistframryckning Det akuta läget i norr resulterade i en militärkupp, sedan regeringens oförmåga att hantera upproret orsakat gatuprotester i Bamako och stort missnöje inom armén. I mars avsatte en grupp militärer president Touré. Det skedde en dryg månad innan presidentval skulle ha hållits, i vilket Touré enligt författningen inte fick ställa upp. De internationella protesterna mot militärkuppen blev kraftfulla. Den västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas införde så stränga sanktioner att Mali totalt isolerades. Efter bara några veckor gav juntan upp och lät parlamentets talman Dioncounda Traoré ta över som provisorisk president. Touré lämnade i hemlighet landet. I det kaotiska läge som uppstod vid kuppen ryckte MNLA snabbt fram och intog alla viktiga städer i norr och drev armén på reträtt. I början av april hade rebellrörelserna tagit kontroll över hela norra delen av Mali, eller två tredjedelar av landet. Snart kom rapporter om att islamisterna i norr tvingade på befolkningen sin strikta tolkning av islam, med förbud mot exempelvis musik och TV och kroppstraff för vanliga brott. Anklagelser om krigsförbrytelser förekom. Islamisterna förstörde också världsarvsklassade muslimska kulturskatter, som de ansåg utgöra avgudadyrkan. 9/44

10 Utländskt ingripande Under sommaren tog Ansar al-din kontroll över hela området och införde sharialagar. Mot slutet av sommaren rapporterades att närmare en halv miljon människor hade flytt från norra Mali sedan miliserna tog över området. Det humanitära läget var mycket allvarligt. President Traoré vädjade nu om ett militärt ingripande mot rebellerna. Ecowas beslöt att skicka soldater till Mali, vilket FN:s säkerhetsråd godkände. Men när rebellerna runt årsskiftet 2012/2013 ryckte söderut blev krisen akut. Franska soldater sändes snabbt till Mali och Ecowas påskyndade sitt ingripande. Med hjälp av de utländska trupperna kunde islamisterna på bara ett par månader trängas tillbaka till otillgängliga bergsområden i norr. Därpå inledde fransmännen en gradvis reträtt medan Ecowas-styrkan gjordes om till en reguljär FN-styrka, Minusma, som formellt tog ansvar för den fortsatta krigföringen mot islamisterna den 1 juli MNLA hade då lagt ned vapen och ställt sig på arméns sida i hopp om att kunna utverka länge eftersträvat självstyre för de tuaregiska områdena. En mindre organisation, Höga rådet för Azawads enighet (HCUA), slöt också fred med regeringen. Politiskt system Mali är enligt författningen en sekulär republik (utan statsreligion) och har flerpartisystem. Den verkställande, den dömande och den lagstiftande makten ska vara skilda åt och grundläggande medborgerliga rättigheter garanteras. Presidenten har en stark ställning och väljs för en mandatperiod på fem år i allmänna val, som hålls i två omgångar. Presidenten, som kan väljas om en gång, är överbefälhavare samt utser landets premiärminister som i sin tur utnämner regeringens övriga ministrar. Det lagstiftande parlamentet, nationalförsamlingen, har 160 ledamöter. Av dem väljs 147 i majoritetsval i enmansvalkretsar medan 13 utses separat av malier bosatta utomlands. Mandatperioden är fem år. Administrativt är Mali indelat i åtta regioner med varsin guvernör samt huvudstadsområdet Bamako, som styrs av en distriktsförsamling. Politiska partier Efter införandet av flerpartisystem 1992 har många politiska partier bildats. De flesta samlas kring en ledargestalt och ideologier spelar ingen större roll i politiken. Inför val skapas ofta breda partiallianser. Efter valet 2013 kom 19 partier in i parlamentet, men 16 av dem fick bara ett fåtal mandat. Fram till 2013 var Allians för demokrati i Mali Afrikanska partiet för solidaritet och rättvisa (Alliance pour la démocratie au Mali Parti africain pour la solidarité et la justice, Adéma-PASJ eller bara Adémas) största parti. Adéma bildades av flera partier som oppositionsgrupp mot diktatorn Moussa Traoré 1990 och beskrivs som socialdemokratiskt. Partiledare är Dioncounda Traoré som varit talman och som var övergångspresident (och som inte är släkt med Moussa Traoré). Störst i valet 2013 blev Samling för Mali (Rassemblement pour le Mali, RPM), som bildades 2001 efter en utbrytning ur Adéma av den tidigare ledaren och premiärministern Ibrahim Boubacar Keïta. Keïta vann också presidentvalet RPM har stöd av Adéma i nationalförsamlingen. Bland de större partierna finns också Unionen för republiken och demokratin (Union pour la république et la démocratie, URD), bildat 2002, av i huvudsak tidigare Adéma-anhängare. URD leds av Soumaïla Cissé som var Keïtas närmaste utmanare i valet 2013 och som därefter fått rollen som oppositionsledare. 10/44

11 Ett parti som bildades 2013 och lyckades bli fjärde största parti är Alternativa styrkorna för förnyelse och uppkomst (Forces alternatives pour le renouveau, Fare). Rättsväsen Det maliska rättsväsendet blandar fransk, islamisk och traditionell rätt. På landsbygden avgörs många tvister av byhövdingen och byäldste. Domstolsväsendet består av sju tribunaler på lägre nivå och tre appellationsdomstolar. Sista instans är Högsta domstolen. Det finns även en författningsdomstol som ska granska landets lagar så att de överensstämmer med författningen. Det råder stor brist på utbildade jurister. Rättsväsendet ska ha en självständig ställning gentemot statsmakten, men det är justitiedepartementet som utnämner och avsätter domare. Det har rapporterats om otillbörliga påtryckningar från makthavare och om korruption. I Mali har de mänskliga rättigheterna respekterats relativt väl. Det försämrade säkerhetsläget från 2012 har dock fört med sig ett ökat antal rapporter om övergrepp mot civila, med godtyckliga gripanden och tortyr även i söder. I norr har islamistgrupper begått brutala övergrepp, inklusive våldtäkter, stympningar och mord på civila. Förhållandena i fängelserna rapporteras vara dåliga, och häktningstiderna är ofta långa, ibland flera år. Dödsstraffet har inte formellt avskaffats men ingen avrättning har ägt rum på många år. FAKTA POLITIK Officiellt namn République du Mali/ Republiken Mali Statsskick republik, enhetsstat Statschef president Ibrahim Boubacar Keïta (2013-) Regeringschef Soumeylou Boubèye Maïga (2017 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val RPM 61, Adema 20, URD 18, övriga och oberoende 43 (2013) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Adema 51, URD 34, Samling för Mali 11, Patriotiska rörelsen för förnyelse (MPR) 8, Nationalkongressen för demokratiskt initiativ (CNID) 7, Parena 4, Sadi 4, oberoende 15, övriga 13 (2007) Valdeltagande 52 % respektive 46 % i presidentvalets två omgångar 2013, 33 % i parlamentsvalets första omgång 2013 Kommande val president- och parlamentsval 2018 Aktuell politik Läget i Mali är fortsatt instabilt efter tuareg- och islamistupproret som bidrog till en militärkupp 2012 och till att utländska styrkor kommit till landet för att bistå armén valdes Ibrahim Boubacar Keïta till president. Stridigheterna har dock fortsatt, även efter det att regeringssidan slutit fred med tuaregrebellerna. Från 2015 har islamistgrupper genomfört flera attentat även i södra Mali. 11/44

12 Trots varningar för att förhållandena var för osäkra hölls presidentval i juli och augusti Valet gick lugnt till. Huvudkandidaterna var två politiska veteraner: Ibrahim Boubacar Keïta och Soumaïla Cissé (se Modern historia). Keïta segrade med närmare 78 procent av rösterna i andra valomgången. Bara några veckor efter Keïtas tillträde drog sig dock de separatistiska tuareggrupperna i Nationella rörelsen för Azawads befrielse (MNLA) och Höga rådet för Azawads enighet (HCUA) ur det eldupphör de undertecknat i juni (se Modern historia). Därmed blev det tydligt att utsikterna var osäkra i fråga om planerade de förhandlingar om ett långsiktigt fredsavtal som planerats. Val till nationalförsamlingen kunde ändå genomföras under senhösten Resultatet blev en stabil parlamentarisk majoritet för den nye presidenten Keïta (se även Politiskt system). Sporadiska stridigheter fortsatte mellan regeringsstyrkor och FN-trupper å ena sidan, och diverse rebellgrupper å den andra. Rena attentat utfördes också, ibland av självmordsbombare. De islamistiska grupperna deltog inte i några samtal. Oroligheterna varvades dock med eldupphör och fredssamtal mellan regeringen och främst tuaregiska rebellgrupper, under överinseende av Algeriet och FN-insatsen Minusma (se Kalendarium). MNLA och flera andra tuareggrupper samlades under 2014 i en paraplyorganisation, Azawads samlade rörelser (CMA). Efter långdragna förhandlingar till och från ingicks i juni 2015 ett fredsavtal mellan regeringen, regimtrogna milisgrupper och CMA. Enligt avtalet skulle norra Mali få ökat självstyre. Några avgörande skillnader mot tidigare ingångna fredsavtal (1992 och 2006) förelåg inte. Från början av 2015 försämrades samtidigt säkerheten i landet när väpnade islamistgrupper började agera även i mellersta och södra Mali. Det var en ny utveckling; tidigare hade striderna begränsats till norra delen av landet. Tre attacker väckte särskild uppmärksamhet under året. I mars genomfördes en väpnad attack mot en nattklubb i Bamako och i augusti och november tog väpnade män gisslan på hotell, ett i Sévaré och ett i huvudstaden. Över 30 civilpersoner dödades i attentaten, de flesta i det nio timmar långa gisslandramat på ett lyxhotell i Bamako. Flertalet offer var utlänningar, varav en del FN-anställda. Den al-qaida-anknutna islamistgruppen al-murabitoun tog på sig alla tre dåden. Hösten 2015 varnade FN för en svältkatastrof i norra Mali, dit många hjälpinsatser inte når på grund av våldet. Över 3 miljoner människor i landet var beroende av matbistånd och för närmare en halv miljon beskrevs situationen som akut. Våldet har fortsatt och FN:s insats i Mali kräver fler liv än någon annan pågående fredsbevarande insats. En planerad folkomröstning om en ny författning sommaren 2017 fick skjutas upp på grund av politiskt motstånd och fortsatta oroligheter. Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium. FAKTA POLITIK Officiellt namn République du Mali/ Republiken Mali Statsskick republik, enhetsstat Statschef president Ibrahim Boubacar Keïta (2013-) Regeringschef Soumeylou Boubèye Maïga (2017 ) 12/44

13 Viktigaste partier med mandat i senaste val RPM 61, Adema 20, URD 18, övriga och oberoende 43 (2013) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Adema 51, URD 34, Samling för Mali 11, Patriotiska rörelsen för förnyelse (MPR) 8, Nationalkongressen för demokratiskt initiativ (CNID) 7, Parena 4, Sadi 4, oberoende 15, övriga 13 (2007) Valdeltagande 52 % respektive 46 % i presidentvalets två omgångar 2013, 33 % i parlamentsvalets första omgång 2013 Kommande val president- och parlamentsval 2018 Utrikespolitik och försvar Mali hade efter demokratiseringen i början av 1990-talet ett aktivt samarbete med andra länder, särskilt i Västafrika, och med internationella organisationer. Landet var något av en favorit bland biståndsgivare och Amadou Toumani Touré medlade både före och efter sitt tillträde som president 2002 i regionala konflikter. Mali bidrog också med soldater till en rad fredsbevarande styrkor, i till exempel Liberia och Sierra Leone. Militärkuppen i mars 2012 ledde till en hastig försämring i relationerna med omvärlden. Såväl Afrikanska unionen (AU) som den västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas stängde tillfälligt av Mali. EU, USA, Världsbanken och Afrikanska utvecklingsbanken ströp biståndsflödet. Eftersom kuppmakarna snabbt gav upp återupptogs samarbetet relativt snart, och afrikanska trupper spelar en viktig roll i försöken att upprätthålla säkerheten i landet. Det sker sedan 2013 inom ramen för FN-insatsen Minusma. Totalt deltar ett 40-tal länder i Minusma, däribland Sverige. Men de fortsatta oroligheterna i landet försvårar inte minst utvecklingssamarbetet. Militant islamism har blivit ett växande hot mot stabiliteten i hela regionen under 2000-talet. Efter det islamistiska upproret i Algeriet på 1990-talet lierade sig grupper därifrån med terrornätverket al-qaida och bildade 2007 den nordvästafrikanska grenen al-qaida i islamiska Maghreb (Aqim). Flera ansatser har gjorts av länder i regionen att samarbeta för att motverka Aqim vars inflytande har vuxit snabbt. En säkerhetsorganisation, G5 Sahel, bildades 2014 av Mali samt Burkina Faso, Mauretanien, Niger och Tchad, med syftet att stärka samarbetet kring utveckling och säkerhet. G5 Sahel inrättade 2017 också en militär styrka, som utlovades stöd från EU och inte minst Frankrike. I Mali ska styrkan också få logistikstöd av Minusma. G5 Sahel har sitt högkvarter i Mali och ska till att börja med bekämpa jihadister i Burkina Faso, Mali och Niger, där centralregeringarna har dålig eller ingen kontroll över avlägset belägna området. Säkerhetsläget har försämrats i hela regionen efter de folkliga upproren 2011 i Nordafrika. Den kaotiska situationen i Libyen påverkar Mali särskilt, då hundratals tuareger som flytt Mali på 1990-talet återvänt hem och utgjort en drivande kraft i upproret i norr (se Modern historia). Frankrike har som gammal kolonialmakt en särställning i malisk utrikespolitik och är landets största bilaterala biståndsgivare. Relationen mellan de två länderna har dock störts av oenighet kring situationen för de malier som bor i Frankrike. Mali har motsatt sig att Frankrike har velat skicka tillbaka stora skaror exilmalier till hemlandet och att utvisningarna ibland verkställts med hårda metoder. Mali är en av USA:s närmast allierade i Västafrika. USA ger både militärt och humanitärt bistånd. Relationen till Elfenbenskusten i söder är viktig. Innan inbördeskrig bröt ut i grannlandet 2002 arbetade mer än en miljon malier där. En stor del av det kustlösa Malis handel passerade då genom Elfenbenskusten. Numera har många malier flyttat hem och utrikeshandeln söker sig nya vägar, bland annat via Dakar i Senegal. 13/44

14 Med Burkina Faso utkämpade Mali ett kort krig 1985 om kontrollen över den mineralrika Agacher-remsan. Tvisten löstes av Internationella domstolen i Haag som tilldelade Mali ungefär halva området. Mali har ett relativt litet försvar. För dem som gör militärtjänst varar den i två år. FAKTA FÖRSVAR Armén antal man (2015) Flottan 50 antal man (2012) Flygvapnet 400 antal man (2012) Militärutgifternas andel av BNP 2,4 procent (2015) Ekonomisk översikt 2 3 Militärutgifternas andel av statsbudgeten 8,8 procent (2013) 1 1. styrkan omfattar också små flott- och flygenheter men det finns inga uppgifter om hur många man som räknas dit 2. styrkan är inordnad under armén 3. styrkan är inordnad under armén Mali räknas som ett av världens tio fattigaste länder. Utländskt bistånd täcker omkring en tredjedel av de statliga utgifterna och så gott som alla statliga investeringar betalas genom bistånd. Frankrike är den största bilaterala givaren. Ett viktigt bidrag till Malis ekonomi är också pengar som skickas hem av de miljoner malier som arbetar utomlands. Bland 188 länder i FN-organet UNDP:s index över mänsklig utveckling kom Mali 2014 på 179:e plats. Det betyder att levnadsstandarden är mycket låg. Åtminstone två tredjedelar av invånarna räknas som fattiga. Oroligheterna i landet förvärrar situationen. Efter militärkuppen och islamisternas framryckningar avstannade en stor del av den formella ekonomin, och det utländska biståndet frystes tillfälligt. Under 2012 krympte ekonomin. Året därpå återhämtade tillväxten sig och låg efter ett par år på 5 6 procent om året. Men utvecklingsnivån förblir låg även när tillväxten är god eftersom befolkningen också växer snabbt. Dessutom ledde korruption och dåligt styre till att Internationella valutafonden (IMF) och EU i juni 2014 ställde in utbetalningar av budgetstöd. President Keïta lyckades därefter sluta avtal med Kina om bland annat stora investeringar i infrastruktur. Den stora majoriteten malier lever utanför den formella ekonomin, av odling för eget bruk eller av boskapsskötsel. Landets industri är outvecklad. Guld, bomull och boskap står för så gott som alla exportinkomster, vilket gör ekonomin sårbar för såväl världsmarknadsprisernas som vädrets växlingar. Före 2012 hade Malis ekonomi förbättrats påtagligt under ett par årtionden. Orsakerna till uppgången var framför allt en ökad politisk stabilitet, avregleringar av ekonomin och kraftigt ökad export av bomull och guld. FAKTA EKONOMI BNP per person 724 US dollar (2015) 14/44

15 Total BNP miljoner US dollar (2016) BNP-tillväxt 5,3 procent (2016) Jordbrukets andel av BNP 39,8 procent (2016) Industrins andel av BNP 19,0 procent (2016) Servicesektorns andel av BNP 40,2 procent (2016) Statsskuldens andel av BNP 30,9 procent (2015) Valuta västafrikansk CFA-franc Bytesbalans ,1 miljoner US dollar (2014) Varuhandelns andel av BNP 44,7 procent (2015) Viktigaste exportvaror guld, bomull, boskap Största handelspartners Senegal, Sydafrika, Kina, Frankrike, Elfenbenskusten Naturtillgångar och energi Guldutvinning har varit en del av ekonomin i Mali alltsedan medeltiden. I modern tid började kommersiell brytning på 1980-talet och landet är idag en av de större guldproducenterna i Afrika. Sökandet efter nya guldfyndigheter pågår i samarbete med utländska gruvbolag. I Mali bryts också marmor, fosfat och uran i mindre mängder. Det finns även reserver av bland annat bauxit, järn, mangan, salt, silver, diamanter, koppar och nickel. Men eftersom landet saknar hamnar och har dåliga transportmöjligheter har det hittills inte varit lönsamt att utvinna dessa fyndigheter. En stor del av den energi som förbrukas kommer från ved och träkol. Regeringen uppmuntrar sökande efter olja, eftersom flera grannländer har hittat olja nära den maliska gränsen. Elektricitet alstras med hjälp av olja och vattenkraft. När det stora vattenkraftverket vid Manantali i en biflod till Senegalfloden började leverera elektricitet 2001 minskade oljeberoendet rejält. Kraftverket drivs gemensamt med Senegal och Mauretanien vilka har rätt till en mindre del av den elektricitet som framställs. Den stadigt ökande efterfrågan på el gör att olja nu återigen står för runt hälften av elproduktionen. Mali dras med en rad miljöproblem, såsom jordförstöring (öknen breder ut sig) och vattenföroreningar. Den viktiga Nigerfloden hotas av överfiske. FAKTA NATURTILLGÅNGAR OCH ENERGI Utsläpp av koldioxid totalt 15/44

16 1 411,8 tusen ton (2014) Utsläpp av koldioxid per invånare 0,08 ton (2014) Jordbruk och fiske Fyra av fem malier livnär sig på boskapsskötsel, jordbruk eller fiske. De allra flesta av dem odlar grödor för eget bruk på små arealer. Odlingen sker främst kring Nigerfloden i södra Mali. Bara en tjugondel av Malis landyta är odlingsbar, men en fjärdedel av marken kan användas för någon form av naturbruk, det vill säga skogsbruk, djurhållning samt fiske och vattenodlingar vid sidan av jordbruk. De viktigaste matgrödorna är hirs, durra, majs och ris. Matproduktionen är vanligtvis inte tillräcklig för att mätta befolkningen. Landet är därför beroende av livsmedelsimport. Bomull är den viktigaste exportgrödan. Mali är en av Afrikas största bomullsproducenter och bomullen är av hög kvalitet. Runt 3,5 miljoner malier beräknas tjäna sitt uppehälle genom bomullsodlingen, direkt eller indirekt. Även frukt, nötter och en del grönsaker går på export. I Nigerdalen odlas både ris och bomull med hjälp av konstbevattning från floden. Sedan slutet av 1960-talet har Mali drabbats av återkommande torrperioder. Boskapsskötseln har i högre grad än jordbruket drabbats av torkan. För de folkgrupper som lever nomadliv, främst tuareger och fulani, har detta inneburit en katastrof och delar av de norra regionerna har avfolkats. Boskapsskötseln har visserligen ökat i betydelse under 2000-talet, men den sköts allt oftare av bofasta bönder. Tack vare de fiskrika floderna Niger och Senegal är Mali en av Västafrikas största fiskproducenter. Det är framför allt i Nigers inlandsdelta som mycket fisk fångas. Större delen av fiskfångsten konsumeras i landet. FAKTA JORDBRUK Andel av landytan som används för jordbruk 34,1 procent (2012) Industri Med undantag för guldbrytning spelar industrisektorn en underordnad roll i Malis ekonomi. De flesta industriföretag var tidigare statsägda, men huvuddelen är numera privatiserade. Merparten av industrierna är småskaliga och finns runt huvudstaden Bamako. De ägnar sig främst åt förädling av jordbruksprodukter och annan tillverkning för hemmamarknadens behov. I Ségou finns textilproduktion. Försöken att dra till sig utländska investeringar har hittills inte varit framgångsrika. Perioder med täta elavbrott är ett stort problem för industrin. Utrustningen i fabrikerna är ofta gammal och ineffektiv. Byggnadsindustrin har expanderat under senare år tack vare infrastruktursatsningar från statens sida, bland annat i nya vattenkraftverk, vägar och bostäder. Utrikeshandel 16/44

17 Guld är sedan tusenårsskiftet Malis viktigaste exportprodukt och står vanligen för ungefär 80 procent av exportinkomsterna. Andra viktiga exportvaror är bomull och i mindre omfattning boskap och fisk. Importen består främst av oljeprodukter, livsmedel och kapitalvaror. Traditionellt har Mali haft stora underskott i handeln med utlandet, men med ökad guldexport fick landet 1997 för första gången ett överskott i handelsbalansen. Därefter har oftast små underskott noterats i handelsbalansen, medan några år har uppvisat överskott tack vare höga guldpriser. Den totala bytesbalansen, där också handel med tjänster och finansiella flöden räknas in, har haft ständiga underskott. Det beror bland annat på höga transportkostnader till hamnar i grannländerna. Bistånd, inkomster från turism samt hemsända pengar från malier utomlands väger till viss del upp bytesbalansen. FAKTA UTRIKESHANDEL Bytesbalans ,1 miljoner US dollar (2014) Varuhandelns andel av BNP 44,7 procent (2015) Viktigaste exportvaror guld, bomull, boskap Största handelspartners Senegal, Sydafrika, Kina, Frankrike, Elfenbenskusten Arbetsmarknad Den formella arbetsmarknaden är liten; en stor majoritet av malierna lever av jordbruk, fiske och boskapsskötsel för eget husbehov. I städerna är den informella, svarta sektorn av ekonomin omfattande, med bland annat hantverk och gatuförsäljning. Hundratusentals malier försörjer sig på arbete utomlands, i huvudsak i Elfenbenskusten, Frankrike och Senegal. Även inom den formella arbetsstyrkan dominerar jordbruket, som sysselsätter närmare tre av fyra anställda. De flesta med formell anställning återfinns inom den offentliga sektorn. Den formella arbetslösheten ligger runt 8 procent, men säkra uppgifter om andelen arbetslösa saknas. I Mali finns lagar som reglerar arbetsvillkoren, men långt ifrån alla arbetsplatser tillämpar lagarna och många arbetsgivare känner inte ens till dem. En minimilön är fastslagen, men den är så låg att den inte räcker till för att försörja en normalstor familj. Rätten att bilda fackföreningar och att strejka är inskriven i grundlagen. Den fackliga landsorganisationen Union nationale des travailleurs du Mali (UNTM) spelade en stor roll i samband med demokratiseringen av Mali på 1990-talet. Politisk oenighet 1997 ledde dock till att UNTM splittrades. Då bildades en ny paraplyorganisation, Conféderation syndicale des travailleurs du Mali (CSTM), som numera samarbetar med flera oberoende fackförbund. Omkring 95 procent av de formellt anställda är fackligt anslutna. Strejker är ganska vanliga. Tvångsarbete förekommer, inte minst finns uppgifter om slaveri bland tuaregerna. Barnarbete är också vanligt, trots att det är förbjudet. Många barn har rövats bort av organiserade ligor till tvångsarbete i framför allt Elfenbenskusten. 17/44

18 FAKTA ARBETSMARKNAD Arbetslöshet 8,1 procent (2017) Ungdomsarbetslöshet 10,7 procent (2013) Andel kvinnor av arbetsstyrkan 38,6 procent (2013) Sociala förhållanden Enligt FN-organet UNDP återfinns Mali bland världens tio minst utvecklade länder. Undernäring och bristande sjukvård bidrar till att medellivslängden är mycket låg. De hygieniska förhållandena är usla, vilket gör att sjukdomar som malaria, kolera, tuberkulos samt olika mag- och tarmsjukdomar florerar. Mindre än hälften av befolkningen beräknas ha tillgång till grundläggande hälso- och sjukvård inom rimligt avstånd från hemmet. Bristen på vård är särskilt stor i norra Mali. Under 2000-talet började dock staten satsa mer pengar på sjuk- och hälsovård, däribland vaccinationskampanjer och åtgärder för att förebygga spridning av aids. Andelen hivsmittade malier är låg jämfört med aidsvirusets spridning i södra Afrika. Den lilla grupp malier som har en formell anställning omfattas av ett system som täcker de mest grundläggande socialförsäkringarna. För resten av befolkningen finns inget socialt skyddsnät alls vid sidan av släkten. Traditionellt har Mali varit ett strikt klassamhälle där slavar befann sig längst ned på den sociala stegen. Även om slaveri finns kvar än idag är denna klassindelning på väg att luckras upp och den sociala rörligheten ökar. Många etniska grupper är indelade i klaner, som består av flera hushåll som håller ihop under en respekterad äldre manlig klanledare. Familjelivet Flertalet malier lever i självhushåll i en liten by på landet, oftast i den södra landsändan, och livnär sig på enkelt jordbruk. För de allra flesta är storfamiljen navet i deras liv. Oftast bor storfamiljen samlad i en tät grupp av hus. Det är tillåtet för en man att ha upp till fyra hustrur, och det är inte ovanligt med åtminstone två. Fruarna har vanligtvis skilda bostäder i närheten av varandra och delar ofta på hushållsarbetet. Maken har antingen ett eget hus dit fruarna kommer eller så flyttar han mellan fruarnas hus. I städerna lever numera en del människor i kärnfamiljer istället för i storfamiljer. Oftast rör det sig om högutbildade par med en västerländskt influerad livsstil. Säsongsarbetare och gästarbetare utomlands håller i allmänhet god kontakt med sin familj i hemlandet och skickar vanligtvis hem pengar till släktingarna där. Kvinnors situation Diskriminering av kvinnor är förbjuden i lag, men är ändå vanlig. Kvinnor har generellt en lägre utbildningsnivå än män, och är dåligt representerade inom politiken och näringslivet. Övergrepp och misshandel av kvinnor är inte ovanligt. Nästan alla kvinnor har utsatts för könsstympning, som inte är förbjudet i lag. Staten bedriver 18/44

19 dock kampanjer mot ingreppet. Kvinnor har i lagen samma rätt att ärva som män, men i praktiken diskrimineras ofta döttrarna vid arvsskiften. I genomsnitt är en malisk kvinna 16 år när hon gifter sig. Arrangerade äktenskap förekommer, särskilt på landsbygden. Efter stora folkliga protester valde den dåvarande presidenten Touré 2009 att inte underteckna en ny lag som antagits av parlamentet och som syftade till att stärka kvinnors rättigheter. Lagförslaget hade kritiserats hårt av muslimska grupper som ansåg det vara oislamiskt och framtvingat av västländer. Det återbördades till parlamentet för en översyn, som ledde till en helomvändning. Den nya familjelag som presidenten slutligen undertecknade i januari 2012 stadgar att mannen är familjens överhuvud, att en hustru måste lyda sin make och att flickor har laglig rätt att gifta sig vid 16 år. Bland andra Internationella federationen för mänskliga rättigheter (FIDH) beskrev lagen som "raka motsatsen till principen om jämställdhet och icke-diskriminering". Barnens situation Barnuppfostran är i stor utsträckning bykollektivets ansvar, nästan lika mycket som föräldrarnas. Fram till 2 3- årsåldern får barnen ofta en lättsam uppfostran och straffas sällan. Många maliska barn tvingas arbeta trots att barnarbete är förbjudet. Barnen jobbar framför allt inom jordbruket och i hemmen. Handel med barn förekommer, i synnerhet för arbete på plantager men även i hemmen och gruvindustrin. Tusentals barn har under 2000-talet sålts till plantager i Elfenbenskusten. Barnen luras iväg från sina familjer med löften om lönearbete men köps istället av plantageägare, som tvingar dem att arbeta under slavliknande förhållanden. Ännu fler barn tvingas arbeta i hushåll i grannlandet. Mali har skärpt lagstiftningen mot barnhandel med straff på upp till 20 års fängelse. Homo-, bi- och transexuella Malis lagar och sedvanerätt förbjuder inte uttryckligen homo-, bi- eller transsexualitet, men i samhället är konservativa attityder mot HBT-personer utbredda och homosexualitet i det närmaste tabubelagt. FAKTA SOCIALA FÖRHÅLLANDEN Spädbarnsdödlighet 68 per 1000 födslar (2016) Andel HIV-smittade 1,3 procent (2015) Andel HIV-smittade bland unga kvinnor 0,6 procent (2015) Andel HIV-smittade bland unga män 0,4 procent (2015) Andel av befolkningen som har tillgång till rent vatten 77,0 procent (2015) Andel av befolkningen som har tillgång till avlopp 24,7 procent (2015) Offentliga utgifter för hälsovård i andel av BNP 6,9 procent (2014) Offentliga utgifter för hälsovård per person 47,8 US dollar (2014) Andel kvinnor i parlamentet 8,8 procent (2017) Seder och bruk 19/44