Yttrande över departementspromemorian Brott och brottsutredning i IT-miljö (Ds 2005:6)

Transkript

1 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 1 (21) Ert ÅM-A 2005/1021 Er beteckning Chefsåklagare Lennart Guné Ju2005/2234/L5 Justitiedepartementet STOCKHOLM Yttrande över departementspromemorian Brott och brottsutredning i IT-miljö (Ds 2005:6) Sammanfattning Konventionen behandlar ett angeläget område för utveckling av insatserna för brottsbekämpning. Utvecklingsbehoven går utöver vad som följer av en anpassning till konventionen. Inte minst måste bristen på överskådlighet i nuvarande regelverk angripas. Jag noterar att Beredningen för rättsväsendets utveckling i ett delbetänkande (SOU 2005:38) har lämnat förslag som delvis behandlar det problemet. Till övervägande del ansluter jag mig till de bedömningar som har redovisats i promemorian. Enligt min bedömning är det emellertid åtminstone tveksamt om promemorians förslag uppfyller de krav som uppställs i konventionen beträffande räckvidden av begreppet datorsystem, bland annat i förhållande till arbetsminnen och trådlösa nätverk (artikel 1), vilket bland annat återverkar på området för straffansvar enligt artikel 2 och 3, straffansvar för förberedelse med utgångspunkt i innehav av hjälpmedel för IT-relaterad brottslighet (artikel 6), straffansvar för att åstadkomma att icke autentiska databehandlingsbara uppgifter uppstår (artikel 7), straffansvar för s.k. anspelningspornografi (artikel 9 punkt 2 b rätten till förbehåll torde behöva utnyttjas), räckvidden av straffansvaret för barnpornografi beträffande alla personer under 18 år (artikel 9 punkt 3), Postadress Gatuadress Telefon Telefax Box 5553 Östermalmsgatan 87 C, 3 tr STOCKHOLM

2 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 2 (21) möjligheterna att säkerställa åtkomst till uppgifter med mindre ingripande medel än genom husrannsakan och beslag (främst artikel 18 punkt 1 a och 19 punkt 3 b), möjligheten att bland annat kryptera eller radera åtkomna uppgifter (artikel 19 punkt 3 d), möjligheten att beordra exempelvis en systemadministratör att lämna den information som är nödvändig för att kunna genomföra eftersökning av uppgifter (artikel 19 punkt 4), möjligheten att i realtid samla in trafikuppgifter utan krav på skälig misstanke (artikel 20) och utrymmet att ställa upp krav på dubbel straffbarhet vid internationell rättslig hjälp beträffande skyndsamt säkrande av uppgifter (artikel 29 punkt 3 och 4). Av de lämnade förslagen är jag särskilt kritisk till de förslag som avser en anpassning till konventionens artikel 16 om skyndsamt säkrande av lagrade uppgifter. Enligt min bedömning kan en anpassning ske på ett enklare sätt än genom att tillskapa två nya straffprocessuella verktyg, och jag ifrågasätter varför strikta förutsättningar skall behöva ställas upp för åtgärder med mycket måttliga integritetseffekter. Jag är vidare tveksam till om konventionen kräver att rättegångsbalken kompletteras med en särskild regel om husrannsakan i IT-miljö. Gällande regelverk torde medge en omfattande rätt till undersökning av exempelvis en dator inom ramen för en vanlig husrannsakan. Det är dock positivt om det tillskapas en möjlighet att via nätverk utvidga en sådan undersökning till att avse eftersökning av uppgifter som lagras på annat håll. Åklagare bör kunna besluta om detta. Förslaget att genom tillägg till den grundläggande beslagsbestämmelsen göra regeln om beslagsförbud i 27 kap 2 rättegångsbalken fullt tillämplig i datormiljö avstyrks. Detsamma gäller förslaget att ta bort åklagares rätt enligt 1952 års lag att interimistiskt beslut om hemliga tvångsmedel. Mot bakgrund av den brist på överskådlighet som för närvarande vidlåder de regler som styr myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation är jag nu inte beredd att tillstyrka förslaget till regel om kvarhållande av elektronisk post. Det finns enligt min mening goda skäl för att se över möjligheterna att utforma det svenska straffansvaret för de centrala IT-relaterade brotten i närmare anslutning till den systematik som konventionen erbjuder.

3 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 3 (21) Inledning Det finns få brottsområden där behovet av snabb tillgång till verkningsfulla utredningsinstrument är så avgörande för möjligheterna till en effektiv brottsbekämpning som just inom området för IT-brottslighet. Lika tydligt är här behovet av ett mycket välfungerande samarbete över nationsgränserna för att brott skall kunna förebyggas och beivras. Inte minst mot bakgrund av att tekniken i hög grad har öppnat för att välja var ett IT-relaterat brott skall begås, finns det också inom IT-brottsområdet ett särskilt intresse av en harmonisering av de nationella straffrättsliga bestämmelser som sådan brottslighet aktualiserar. Europarådets konvention om IT-relaterad brottslighet är således mycket angelägen redan från ett strikt nationellt perspektiv. De svenska straff- och straffprocessrättsliga bestämmelserna har i hög grad formats utifrån en annan teknisk verklighet än dagens. På många områden kan lagstiftningens begrepp bara med viss möda appliceras på moderna förhållanden. Till och med lagstiftning som avser att reglera just överträdelser med koppling till IT-miljön kan fort helt eller delvis bli inaktuell genom den på många sätt explosionsartade teknikutvecklingen. Jag har i dag i mitt yttrande över promemorian Angrepp mot informationssystem (Ds 2005:5) just pekat på att det mest centrala begreppet i den svenska dataintrångsregleringen upptagning för automatisk databehandling har kommit att bli otillräckligt för sitt ändamål genom kravet på att det skall vara fråga om en uppgift som är fixerad på någon form av datamedium. Därigenom står uppgifter som endast finns i ett temporärt minne (såsom ett arbetsminne) oskyddade. Det är inte heller säkert om det tillägg som år 1986 gjordes i dataintrångsbestämmelsen så att upptagningsbegreppet också innefattade uppgifter under befordran, helt har klarat utvecklingen. Av förarbetena (NJA II 1986 s 86 f) framgår att avsikten var att träffa befordran via fasta förbindelser, vilket torde vålla besvär om man vill utkräva straffansvar för den som berett sig tillgång till eller ändrat information som befordrats genom trådlösa nätverk. Den nya tekniken aktualiserar således frågor om översyn såväl av många av de allmänna reglerna som beträffande de mer IT-brottsspecifika. Det är dock uppenbart att mycket av detta måste behandlas i ett annat sammanhang än vid en anpassning till konventionen om IT-relaterad brottslighet. Man bör också akta sig för att i lagstiftningen koppla allmängiltiga straff- och straffprocessrättsliga begrepp till vissa tekniska lösningar, utan i stället aktivt pröva möjligheten att låta gamla begrepp fungera även för nya företeelser. Det måste således vara en allmän strävan att hålla lagstiftningen teknikneutral och utgå från att allmänna begrepp får tolkas i belysning av den tekniska utvecklingen.

4 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 4 (21) I de flesta hänseenden delar jag de bedömningar och instämmer i de förslag som har lämnats i promemorian. Vid övervägande av vilka lagstiftningsåtgärder som krävs för en anpassning till konventionen, menar jag att man i görligaste mån bör söka finna regleringar som inte gör ett redan idag delvis svåröverskådligt rättsområde än mer svårgripbart. Man bör påminna sig att det handlar om regler som åtminstone i en förlängning skall tillämpas av en relativt vid krets praktiskt verksamma jurister i stor utsträckning över gränserna och ofta pressade av att beslut måste fattas snabbt för att åtgärderna skall vara verksamma. 6 Konventionens överensstämmelse med svensk rätt Jag instämmer i promemorians bedömning att konventionen endast påfordrar små ändringar i den svenska straffrätten, mindre än vad som är fallet när det gäller de processuella verktygen. Iakttagelsen (s 92) att det svenska straffansvaret följer en helt annan systematik än den som konventionen arbetar med är självfallet också riktig. Frågan är om inte de tillämpningsproblem som inte minst teknikutvecklingen har medfört, bäst skulle mötas med en svensk strafflagstiftning som till sin grundläggande uppbyggnad närmare anslöt till konventionens systematik. Det är uppenbart att en sådan förändring skulle underlätta ett internationellt straffrättligt samarbete på IT-brottsområdet. Sådana överväganden faller dock självfallet utanför detta lagstiftningsärende. 6.2 Brott riktade mot datorsystem och datorbehandlad information (artiklarna 2 5) Som jag tidigare har berört har konventionens artiklar 2 och 3 ett något vidare tillämpningsområde än den svenska dataintrångsbestämmelsen. Det är en konsekvens av att konventionens definition av begreppet datorsystem (se artikel 1 och den förklarande rapportens punkter 23, 24, 44 och 46) träffar mer än vad begreppet upptagning för ADB gör. Att information i datorns arbetsminne faller utanför de nationella reglerna har blivit ett bekymmer som en följd av att dessa minnen nu är så stora att även omfattande behandling av information kan ske utan att den lagras lokalt. Begränsningen i regleringen innebär bland annat att den som med hjälp av s.k. spionprogram tar del av vad någon annan löpande skriver på sin skärm inte sett isolerat gör sig skyldig till brott enligt svensk lag. Osäkerheten kring räckvidden av den svenska lokutionen uppgifter under befordran via elektroniskt eller annat liknande hjälpmedel för att användas för automatisk databehandling skapar oklarhet om det går

5 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 5 (21) att utkräva straffansvar bland annat för avlyssning av trådlösa nätverk och intrång i överföringar mellan enheter i en enskild dator. Denna något annorlunda syn på överensstämmelsen mellan konventionskrav och svensk rätt än vad som har kommit till uttryck i promemorian, innebär att jag ställer mig något tveksam till om de föreslagna lagändringarna helt svarar mot konventionskraven. Jag lämnar i anslutning till de lämnade ändringsförslagen mina närmare synpunkter. 6.5 Barnpornografibrott (artikel 9) Enligt artikelns punkt 2 b skall straffansvaret omfatta alster som föreställer en person som ser ut att vara minderårig. Det går inte att av konventionstexten utläsa om därmed avses s.k. anspelningspornografi, alltså där vuxna med olika attribut framställs som barn, eller om man endast avser att träffa sådana fall där man är osäker om bilden föreställer en person som är under 18 år men där det förefaller så av bilden att döma. Av punkten 102 i den förklarande rapporten framgår dock att artikelns punkt 2 b aim at providing protection against behaviour that, while not necessarily creating harm to the child depicted in the material, as there might not be a real child, might be used to encourage or seduce children into participation in such acts, and hence form part of a subculture favouring child abuse. Med sådant bakomliggande syfte torde artikeln avse att omfatta anspelningspornografi. Med bibehållen svensk uppfattning att inte kriminalisera denna form av barnpornografi bör Sverige göra ett förbehåll om detta. Punkten 3 i artikel 9 definierar termen minderårig som alla personer under 18 år. Genom Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 2005 s 80 står det klart att den svenska barnpornografibestämmelsen inte träffar alla sådana fall: Av utredningen framgår att målsägandena var under 18 år vid fotograferings- och inspelningstillfällena och att [den tilltalade] haft vetskap om detta. Det framgår klart att personerna på bilderna avslutat pubertetsutvecklingen. Däremot är det med utgångspunkt i enbart de bilder som åberopats i målet omöjligt att bedöma om målsägandena är över eller under 18 år. Det finns inte heller några bildtexter eller några andra omständigheter kring bilderna som gör det möjligt för en utomstående betraktare att avgöra om personerna på bilderna är över eller under 18 år. Frågan är då om som Riksåklagaren har gjort gällande [den tilltalades] vetskap om målsägandenas faktiska ålder kan anses utgöra en sådan omständighet kring bilderna som gör att dessa skall betraktas som barnpornografiska bilder. Så som lagtexten är utformad låter den sig bäst förena med tolkningen att målsägandenas ålder skall bedömas efter vad som framgår av själva bilderna och hur de presenteras. Lagförarbetena talar också för

6 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 6 (21) att någonting annat inte har varit avsett. Visserligen måste det antas att den tilltalade har möjlighet att till sitt fredande förebringa bevisning om att de avbildade personerna i själva verket varit över 18 år i ett fall då t.ex. marknadsföringen av bilderna kunde ha bildat underlag för ett motsatt antagande. Att däremot lägga personernas faktiska ålder och gärningsmannens kännedom om den till grund för straffansvar enligt lagrummet i en situation då åldern inte framgår av vare sig bilderna eller presentationen av dessa skulle strida mot de tankar som ligger till grund för lagrummets konstruktion, eftersom det ofta skulle innebära att de avbildade personerna behövde identifieras och förhöras för att lagföring skulle kunna ske, något som avvisats bl.a. av integritetsskäl (a. prop. s. 86). Av det anförda följer att den omständigheten att målsägandena var under 18 år och att [den tilltalade] kände till detta inte ensam kan läggas till grund för straffansvar enligt det aktuella lagrummet. Med en oförändrad definition av barnbegreppet i 16 kap 10 a andra stycket brottsbalken täcker således inte den nuvarande bestämmelsen om barnpornografi konventionens krav. 6.7 Försök och förberedelse till brott samt missbruk av hjälpmedel (artikel 6 och del av artikel 11) Enligt punkten 1 b i artikel 6 skall konventionsländer kriminalisera innehav av utrustning och programvaror vars huvudsakliga användningsområde är att utgöra hjälpmedel för vissa av konventionsbrotten samt innehav av lösenord, åtkomstkoder och andra liknande uppgifter. Genom att redan innehav skall kriminaliseras uppkommer problem i förhållande till de svenska reglerna. Den svenska förberedelseparagrafen nämner inte innehav som ett brottsligt förfarande. Den uppräkning som där görs utmärks framför allt av att det är fråga om aktiva åtgärder som innebär att man tar befattning med hjälpmedlet, vilket är något mer än den passiva besittning som är tillräcklig för att konstituera ett innehav (jfr motsvarande skillnad mellan häleribestämmelsen krav på befattning och narkotikastrafflagens innehavsbegrepp i rättsfallet NJA 2003 s 254; särskilt s 261). Det kan tyckas att skillnaden i lagteknisk uppbyggnad är liten. I det praktiska rättslivet får man dock räkna med och det har redan förekommit, med frikännande dom som följd att den som innehar ett hackerprogram invänder att han har anskaffat det för att testa en kamrats datasäkerhet (jfr artikelns punkt 2), och att uppsåtet att begå brott uppkommit först i ett senare skede. Det är självklart inte utan skäl som konventionen, utöver att kräva kriminalisering av anskaffande m.m. av IT-brottsverktyg, självständigt

7 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 7 (21) kräver kriminalisering av innehav. Det framstår som svårt att avstå från en motsvarande reglering i svensk rätt. 11 Förslag till lagändringar m.m Bör bestämmelsen om dataintrång ändras i fler avseenden än vad som redan har föreslagits? Som jag tidigare har berört (Inledning och 6.2) har det svenska upptagningsbegreppet sådana begränsningar att det inte längre kan användas för att definiera räckvidden av straffbestämmelsen. Det är ett påstående som gäller såväl för de praktiska brottsbekämpningsbehoven som för att stå i överensstämmelse med IT-brottskonventionens krav. Jag vill här också återkomma (se under 6) till tanken att det kunde vara skäl att närma sig en beskrivning av det straffbara området till den som konventionen använder, åtminstone genom att genom punkter i dataintrångsbestämmelsen beskriva de centrala straffbara förfarandena (jfr promemorian s 223). Vid sidan av att underlätta ett internationellt samarbete, skulle en sådan åtgärd tydliggöra bestämmelsens uppbyggnad och räckvidd för tillämparen och därigenom befordra en klar rättsbildning på brottsområdet. Under rubriken 6.7 har jag utvecklat varför jag menar att förberedelseansvaret måste utsträckas till att också gälla innehav av de hjälpmedel som här är aktuella Olovlig avlyssning Överföringar med radiovågor Artikel 3 kriminaliserar att med tekniska hjälpmedel orättmätigt avlyssna icke allmänna överföringar av datorbehandlingsbara uppgifter till, från eller inom ett datorsystem, däribland elektromagnetiska emissioner från ett datorsystem med sådana datorbehandlingsbara uppgifter. I begreppet datorsystem innefattas nätverk, även trådlösa sådana, vare sig överföringen sker med hjälp av radiovågor, infrarött ljus eller på annat sätt (se artikel 1 och den förklarande rapporten punkterna 23 och 24). Uttrycket med tekniska hjälpmedel (se den förklarande rapporten punkten 53) är avsett att vara begränsande och omfattar såväl direkt åtkomst till data genom tillgång till de aktuella datorsystemen, som indirekt åtkomst till data genom användning av avlyssningsutrustning, bland annat sådan utrustning med vilken man samlar och spelar in trådlös kommunikation.

8 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 8 (21) I den förklarande rapporten (punkten 56) framhålls, att det förhållandet att begreppet datorsystem innefattar även överföringar genom radio inte innebär en skyldighet att kriminalisera avlyssning av sådana icke allmänna överföringar som sker relativt öppet och lättillgängligt och som därför kan avlyssnas av exempelvis radioamatörer. Mot det huvudsakliga kravet på kriminalisering av avlyssning av via radiovågor överförda uppgifter skall ställas den vedertagna principen att etern är fri, alltså att det står var och en fritt att avlyssna varje typ av radiokommunikation. Promemorian diskuterar problemet (s , ) utan att egentligen redovisa någon ståndpunkt i saken utöver att sådan radiokommunikation där man kan förvänta sig att andra emellanåt lyssnar, såsom vid radiokommunikation till sjöss, skall falla utanför även det straffansvar som promemorian föreslår. Det går därför inte att veta vilken räckvidd som den föreslagna lokutionen med tekniska hjälpmedel avlyssnar [ ] icke allmänt tillgängliga signaler (förslaget till 4 kap 9 c brottsbalken) är avsedd att ha beträffande signaler som överförts med radiovågor. Jag kan inte se annat än att en anpassning till konventionen kräver att den nu beskrivna oklarheten undanröjs till förmån för en kriminalisering av de straffvärda fallen. Det bör lämpligen ske genom att undantaget för radiotrafik beskrivs så att det endast träffar de fall där överföringen är såväl öppen som även med användarens ögon är lätt tillgänglig för andra. Den berörda problematiken träffar naturligtvis alla överföringar som sker med radiovågor, inte bara trådlösa nätverk. Som promemorian nämner gäller det den teknik som har möjliggjort sladdlös mus, och detsamma gäller sladdlöst tangentbord. Det har under senare tid alltmer uppmärksammats att trådlösa nätverk med enkla tekniska medel kan avlyssnas från en plats nära den byggnad där nätverket är. Genom att sätta upp en accesspunkt med större signalstyrka än andra i området kan man också ordna så att datorerna i området ansluter till denna punkt, över vilken kanske känslig information sedan överförs. På liknande sätt är mobiltelefoner med s.k. bluetoothport sårbara. Porten använder radiovågor, och genom den kan en användare komma åt all information i telefonen, såsom koder. Via porten kan angriparen också få telefonen att ringa upp angriparen, och därigenom avlyssna vad som sägs i närheten av den. Direkt uppsåt I promemorians förslag utnyttjas den möjlighet som konventionen tillhandahåller att begränsa avlyssningsansvaret till fall där avlyssningen

9 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 9 (21) sker med ett direkt uppsåt att olovligen skaffa sig tillgång till information. Anledningen till denna begränsning anges inte närmare (s 220). Ett krav på särskilt uppsåt innebär alltid särskilda svårigheter vid utredning och lagföring av brott. I situationer där det är klarlagt att den misstänkte har vetat vad han har gjort uppkommer ändå problem när han invänder att hans inledande eller grundläggande avsikt har varit något annat. I frågor om uppsåt som ju handlar om gärningsmannens förhållningssätt vid gärningen till effekter och omständigheter finns det sällan någon avgörande bevisning att vederlägga en invändning med. Ett höjt krav på uppsåt bör således vara grundat på goda skäl. För egen del är jag beredd att godta att en reglering som innebär att avlyssning av icke-publik radiokommunikation i långt högre grad blir kriminaliserad begränsas genom ett krav på direkt uppsåt. I annat fall har jag svårt att se behovet av en sådan inskränkning. I den delen vill jag också sätta ifråga påståendet (s 220 y), att ett krav på direkt uppsåt skulle vara uppfyllt i alla fall där det kan visas att den misstänkte rent faktiskt tagit del av informationen Dataförfalskning Konventionens artikel 7 kriminaliserar att uppsåtligen och orättmätigt påverka datorbehandlingsbara uppgifter så att icke autentiska uppgifter uppstår med uppsåt att dessa skall beaktas eller ligga till grund för handlande i rättsliga hänseenden som om de vore autentiska I promemorian föreslås att denna kriminalisering i Sverige möts med en utvidgning av ansvaret för brukande av falsk urkund till att omfatta den som åberopar en icke autentisk sammanställning av elektroniska data och därvid sker av att den är autentisk (förslaget till 14 kap 9 andra stycket brottsbalken). Jag har förståelse för och instämmer i intresset av att undgå en förändring av det svenska urkundsbegreppet enbart för att anpassa lagstiftningen till konventionen. Det framlagda förslaget innebär dock inte någon lösning av konventionskraven, eftersom den gärning som föregår åberopandet framställningen av icke autentiska data bibehålls straffritt. Enligt min bedömning kan åtgärder enligt artikel 7 i stor omfattning bestraffas som dataintrång eller som förberedelse till bedrägeri. I det senare hänseendet kunde det också övervägas att göra ett tillägg till den specialreglering av förberedelseansvaret som finns i 9 kap 11 andra stycket brottsbalken.

10 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 10 (21) 11.2 Övergripande processrättsliga frågor Inledande synpunkter Som jag något berörde inledningsvis är det inom området för IT-relaterad brottslighet mycket viktigt med kraftfulla och välfungerande processrättsliga instrument. Vid brott på eller med hjälp av Internet eller där brottsligt samråd sker på nätet är det stora utredningsproblemet att gärningsmännen inte exponerar sig fysiskt. De enda spår som normalt finns för att kunna hitta individer är den information som datorkommunikationen genererar. En framgångsrik brottsbekämpning förutsätter således att denna information kan säkras, såväl i realtid som i efterhand. Vid dataintrång och liknande brott är utredningsproblemet ofta att ta reda på vad som faktiskt ägt rum vid brottet. En framgångsrik brottsbekämpning förutsätter således att spåren av åtgärderna kan säkras, inte bara i måldatorn utan också i de datorer som gärningsmannen har hoppat igenom före det egentliga intrånget. Dessa och liknande tredje män är inte alltid intresserade av att aktivt och frivilligt medverka. Vid sidan av att det kan kosta både tid och pengar att ta fram begärda uppgifter så bör man beakta, att den som utan tvång lämnar ut uppgifter till skada för andra kan riskera skadeståndsskyldighet i förhållande till den som uppgifterna rör. En framgångsrik brottsbekämpning förutsätter således att uppgifterna kan tvingas fram eller tvångsvis tas om hand. De elektroniska spåren efter brottsligheten är lättflyktiga de kan ofta lätt ändras eller raderas, varför utredningsåtgärder kan vara tidskritiska för att central information inte för evigt skall gå förlorad. En framgångsrik brottsbekämpning förutsätter således att informationen kan säkras alla tider på dygnet, året runt. Vid datorrelaterad brottslighet är den främsta informationskällan om brottet normalt den misstänktes dator. Den måste efter husrannsakan kunna tas i beslag och undersökas. Undersökningen i jakt på bevis måste ske på ett effektivt sätt och med erforderliga garantier för att undersökningsresultatet har ett högt bevisvärde. Dessa krav gäller självklart för utredning av alla typer av brott och alla typer av bevis, men de innebär särskilda utmaningar i datormiljön. Det är exempelvis fullt möjligt att programmera en dator att radera känsliga uppgifter om den startas på fel sätt. En manuell genomsökning av datorns filer är oerhört tidskrävande och utesluter att man kommer åt raderad information. En vanlig uppstart av en dator innebär att viss lagrad information skrivs över och att datorns tidstämplar m.m. påverkas. I viss analogi med DNA-beviset är det centralt att beviset säkras och undersöks på ett sådant sätt att det inte riskeras att bli kontaminerat.

11 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 11 (21) Det som jag nu mycket kort har beskrivit är något av bakgrunden till att spegelkopiering och analys av kopian är det normala förfarandet här liksom internationellt för att eftersöka information i datormiljö. Analysen sker med hjälp av särskilda programverktyg. Om den analysen ifrågasätts måste den beslagtagna hårddisken finnas i behåll så att en ny spegling kan ske. Det finns skäl att redan här betona, att den centrala förtjänsten med en spegelkopiering ligger i att den undersökta datorn inte påverkas genom denna åtgärd. Metoden är därigenom oförenlig med en lagstiftning som innebär att polis och åklagare inte får ta i beslag och kopiera en informationsbärare som innehåller material av sådant slag som avses i regeln om beslagsförbud i 27 kap 2 rättegångsbalken. I promemorian (s 310 ff) diskuteras brister och förtjänster med spegelkopiering. De synpunkter som kan anläggas i saken är naturligtvis många. Jag vill ändå understryka att metoden innebär viktiga garantier för den som drabbas av åtgärden genom att eventuella manipulativa åtgärder kan spåras. Det är också viktigt att notera, att även om en spegling innebär att hela datorn görs tillgänglig för analys kommer undersökningens omfattning ändå att begränsas med utgångspunkt i det brott som är föremål för utredning. Sammantaget menar jag att det tillämpningsområde för spegling som promemorian förespråkar är långt snävare än vad som relevanta intressen motiverar. De nu beskrivna åtgärderna beslag, spegelkopiering och analys är inte sällan så menliga för den som berörs att de bedöms som oproportionerliga när de drabbar tredje man. För en tredje man som bedriver näringsverksamhet kan de vara nära nog förödande. Det kan gälla redan vid sådan spegling som sker på plats, eftersom den berörda servern först måste tas ner och speglingen sedan kan ta ett par dagar i anspråk. Rättegångsbalken ger i dag endast stöd för husrannsakan och beslag av exempelvis en tredje mans server. Det finns ingen möjlighet att tvångsvis låta honom acceptera en spegelkopiering på plats, utan ett sådant förfarande förutsätter hans samtycke. Om ett sådan samtycke vägras vilket goda skäl kan motivera, och om kravet på proportionalitet hindrar ett beslag, kan således inte informationen säkras. Ett av huvudsyftena med konventionens artiklar är just att behandla det internationellt erkända problemet att komma åt information hos tredje män och samtidigt beakta dessas berättigade intressen, såsom att inte onödigtvis behöva vidkännas avbrott och att skyddas från skadeståndsansvar för att ha röjt uppgifter (se artikel 15 punkten 3 och förklarande rapporten punkten 148). I promemorian (s 126 ff och 132 f) sägs att konventionsskyldigheterna i artikel 18 punkt 1 a (om möjlighet att förelägga en person att lämna ut uppgifter i dennes

12 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 12 (21) besittning) och i artikel 19 punkten 3 b (om att rätt att framställa och behålla en kopia av datorlagrad information) kan tillgodoses med de svenska beslagsreglerna. Jag är av annan mening. En svensk reglering som möter konventionens och den praktiska verklighetens krav i dessa hänseenden skulle kunna vara mycket generell och kopplad till beslagsreglerna. Den kunde fastställa en skyldighet för den som innehar sådant som kunnat tas i beslag (bortsett från proportionaliteten) att lämna ut det eller, i förekommande fall, en kopia av det. Regeln skulle behöva undanta bland annat misstänkta och närstående till denne. En mer näraliggande lösning torde dock vara att justera editionspliktsreglerna (23 kap 14 och 38 kap 2 5 rättegångsbalken) så att de kan tillämpas även då förundersökningen inte har identifierat någon skäligen misstänkt. Kravet på domstolsprövning medför dock att snabba åtgärder i sådana fall blir svåra att få till stånd. Anpassningen till kraven i artiklarna 16 och 17 Konventionens artikel 16 anger att det skall vara möjligt att snabbt säkra lagrade datorbehandlingsbara uppgifter, inklusive trafikuppgifter, med en skyldighet att bevara uppgifterna orubbade upp till nittio dagar, och artikel 17 anger att trafikuppgifter som har säkrats på detta sätt snabbt skall kunna röjas för brottsutredande myndighet. Enligt promemorian skall dessa krav mötas med två nya tvångsmedel, frysning av elektronisk kommunikation (förslagets 27 kap 21 a rättegångsbalken) och förbud mot att rubba bevisning i elektronisk form (förslagets 27 kap 15 tredje stycket rättegångsbalken) samt med en utvidgad uppgiftsskyldighet för teleoperatörer för sådana trafikuppgifter som behövs för att spåra ett meddelande bakåt (förslag till 6 kap 22 fjärde punkten lagen /2003:389/ om elektronisk kommunikation). Enligt min mening innebär detta en onödigt splittrad och svåröverskådlig svensk lagstiftning. Kravet enligt artikel 16 handlar i grunden om att förhindra att teleoperatörer och andra tredje män som förfogar över datorlagrade uppgifter raderar eller på annat sätt förstör uppgifter som kan tjäna som bevis. Denna åtgärd innebär inte i sig att några uppgifter integritetskänsliga eller andra lämnas ut till polis och åklagare, den innebär endast att uppgifterna bevaras. I förhållande till teleoperatörer handlar det bland annat om att uppgifterna inte skall bli raderade sedan de inte längre behövs för debiteringsändamål, i förhållande till en misstänkt persons arbetsgivare kanske om att den misstänktes lagringsutrymme på servern kopieras och bevaras. Det är först när uppgifterna skall lämnas ut till de brottsutredande myndigheterna som det egentligen finns skäl att företa en prövning mot motstående intressen.

13 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 13 (21) Även om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning i sig är mycket integritetskänsliga tvångsmedel har jag således svårt att förstå varför operatörens skyldighet att inte förstöra eller förändra lagrad information skall förutsätta att samma högt ställda krav är uppfyllda och att åtgärden närmast omedelbart skall underställas domstols prövning. Att åklagare sedan inte har något skäl att kräva bevarande av sådana uppgifter som han eller hon ändå vet inte kommer att bli åtkomliga genom ett beslut om hemlig teleavlyssning/teleövervakning, och att åklagare normalt kommer att ha mycket bråttom med att få de bevarade uppgifterna röjda genom att få ett domstolsbeslut, är ju en annan sak. Med detta betraktelsesätt framstår det som omotiverat att göra åtskillnad mellan föreläggande att säkra och bevara uppgifter om telemeddelanden och föreläggande att säkra och bevara övriga datorlagrade uppgifter. Jag menar också att den reglering i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål som blir följden av promemorians förslag i de processrättsliga avsnitten, väl åskådliggör problemen att överblicka de många näraliggande förfarandena, och att den också rimmar illa med utgångspunkten att den som begär en åtgärd i Sverige normalt skall veta vilken åtgärd det gäller. Om jag rätt har uppfattat promemorians beskrivning (s 194) av det sätt på vilket Norge står i begrepp att anpassa sig till kraven i artikel 16, så finns där ett exempel på en sådan enkel lagteknisk lösning som man bör söka finna Skälig misstanke I promemorian föreslås att kravet på skälig misstanke för beslut om hemlig teleövervakning behålls. Det framstår som tveksamt om konventionen medger detta. Skyldigheten enligt artikel 20 att kunna samla in trafikuppgifter i realtid är inte kopplad till om det finns någon misstänkt eller ej. Den hänvisning som görs till artiklarna 14 och 15, bland annat avseende rättssäkerhetsgarantier, innebär inte heller något utrymme för att föreskriva viss misstankegrad (se punkten 215 i den förklarande rapporten). Genom förslaget till utvidgning av teleoperatörernas uppgiftsskyldighet enligt 6 kap 22 lagen om elektronisk kommunikation tillgodoses visserligen kravet enligt artikel 17 på skyndsamt säkrande och röjande av sådana trafikuppgifter som behövs för att spåra ett meddelande. Det innebär dock inte att trafikuppgifter blir åtkomliga i realtid.

14 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 14 (21) 11.4 Ett nytt tvångsmedel På de skäl som jag tidigare har utvecklat avstyrker jag att ett särskilt tvångsmedel tillskapas för att säkra uppgifter om elektronisk kommunikation. I stället bör en mer generell lösning sökas där såväl teleoperatörer som andra föreläggs att säkra och bevara allehanda datorlagrade uppgifter. En sådan regel torde kunna utformas som ett tillägg till regeln i 27 kap 15 rättegångsbalken om förbud att flytta föremål m.m., således i stora delar som promemorians förslag om att inte rubba bevisning i elektronisk form. Med en mindre dramatisk syn på föreläggandet att säkra och bevara uppgifter är det inte alldeles självklart att det endast är åklagare som skall kunna meddela föreläggandet. Inte minst mot bakgrund av att merparten av de uppgifter som kan beröras av ett föreläggande kan åtkommas genom beslut om beslag, framstår det som naturligt att inte ställa högre krav än vad som görs vid sådana beslut. Oberoende av vilken närmare lösning för beslutsbefogenheten som väljs, bör dock åtgärden åtminstone underställas åklagare för en prövning av om åtgärden skall gälla (jfr 27 kap 4 tredje stycket rättegångsbalken). Vid sidan av allt annat bör man söka en annan benämning på åtgärden enligt artikel 16 än med begreppet frysning. Artikeln talar om skyndsamt säkrande av datorbehandlingsbara uppgifter (expedited preservation of stored computer data). Frysning är i dessa sammanhang något delvis annorlunda, i det att en frysning innebär att uppgifterna inte får åtkommas av någon annan än beslutande myndighet (se den förklarande rapporten punkt 159, jfr punkt 151) Förbud mot att rubba bevisning i elektronisk form Som promemorian konstaterar måste svensk rätt tillhandahålla en möjlighet att åstadkomma att också andra datalagrade uppgifter än trafikuppgifter m.m. säkras och bevaras i avvaktan på en prövning att uppgifterna på ett eller annat sätt röjs. Jag har redan utvecklat min syn på behovet av flera instrument för detta. Jag har också förklarat varför det saknas anledning att uppställa strikta förutsättningar för sådana förelägganden eller att förbehålla dem för en snäv krets av beslutsfattare. På sådana skäl har jag svårt att se varför det upprättade lagförslaget (27 kap 15 tredje stycket rättegångsbalken) ställer krav på särskild risk för att uppgifterna annars skingras eller att det inte får avse material som inte får tas i beslag hos innehavaren. Det torde i många fall saknas underlag för att bedöma den konkreta risken för att det eftersökta materialet skingras, och frågan om huruvida förutsättningarna för beslag är uppfyllda bör lämpligen prövas då man skall fatta beslut om det tvångsmedlet.

15 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 15 (21) Det är enligt min mening inte ens självklart att den som berörs att ett sådant föreläggande skall kunna få till stånd rättens prövning av föreläggandet, med hänsyn till dess måttliga verkningar och begränsade giltighetstid och till intresset av sekretess. I den nu aktuella delen vill jag också mena att promemorian har ett delvis felaktigt fokus. Genom reglerna om husrannsakan och beslag har polis och åklagare tämligen omfattande möjligheter att eftersöka, säkra och utfå datalagrade uppgifter av betydelse i en utredning. De formella kraven för beslag är förhållandevis lågt satta, och vid fara i dröjsmål kan även en enskild polisman fatta beslut i saken (27 kap 4 andra stycket rättegångsbalken). Det är därför inte i första hand som förstadium till beslag som man skall se på möjligheten att förelägga tredje man. Istället bör man snarast här se artiklarna 16 och 18 i ett sammanhang. Den senare artikeln behandlar just skyldigheten för tredje män att på anfordran lämna ut den typ av uppgifter som skall kunna säkras och bevaras med stöd av artikel 16. Genom denna reglering vill man skapa förutsättningar för att med långt mindre ingrepp uppnå de syften som annars förutsätter husrannsakan och beslag (se punkten 170 och 171 i den förklarande rapporten), vilket knyter an till de inledande synpunkter som jag har lämnat under rubriken 11.2 ovan. Enligt min bedömning motsvarar inte den föreslagna regleringen åtagandet enligt konventionen att tillhandahålla ett fungerande alternativ till husrannsakan och beslag Kvarhållande av elektronisk post Under detta avsnitt ger promemorian ett förslag som går utöver vad som följer av en anpassning till konventionen. Avsikten är att möjliggöra kvarhållande och beslag av elektronisk post i samma utsträckning som nu är möjligt beträffande traditionell post. Förslaget innebär att innehållet i e-postmeddelanden kan bli åtkomliga för polis och åklagare trots att förutsättningar för hemlig teleavlyssning saknas. Det kan tyckas att jag som åklagare borde välkomna varje ytterligare steg mot vidgade tvångsmedel i kampen mot brottsligheten. Av flera skäl ställer jag mig ändå tveksam till om skälen för förslaget är tillräckligt tungt vägande. Huvudanledningen till min tvekan gäller bristen på överskådlighet i hela regelsystemet angående åtkomst till innehållet i och uppgifter om elektronisk kommunikation. För den som inte återkommande tillämpar regelverket är det många gånger svårt att orientera rätt i de olika författningarna. Genom att för ett särskilt segment av den elektroniska kommunikationen, med viss dubbel reglering som följd, erbjuda ytterligare ett tillvägagångssätt med särskilda förutsättningar innebär därför en risk för felaktigheter vid tillämpningen. Den

16 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 16 (21) föreslagna regeln är dessutom inte i sig fri från gränsdragningsproblem. Av de uppgifter som jag har del av så finns det för närvarande inte något stort behov av det föreslagna tvångsmedlet. Det är sällan som förbjudet material såsom barnpornografi överförs som bilagor till e- post, den stora volymen överförs på annat sätt. Narkotikaaffärer görs mestadels upp på chatkanaler, och servrarna för de flesta av de aktuella webbaserade e-posttjänsterna finns utomlands. På dessa skäl, och mot bakgrund av att Beredningen för rättsväsendets utveckling har lämnat ett ännu inte remitterat förslag till reglering av de utredande myndigheternas tillgång till elektronisk kommunikation (SOU 2005:38), är jag inte beredd att nu tillstyrka förslaget Ändrade regler om husrannsakan En ny regel om husrannsakan i IT-miljö Jag är inte helt övertygad om att det är nödvändigt att reglera rätten att vid ordinär husrannsakan gå igenom en dator för att klarlägga om och i så fall vad som bör tas i beslag eller tas om hand på annat sätt. Som promemorian (s 280 ff) refererar finns det skilda uppfattningar på detta område, och befintligt regelverk har hittills fungerat väl som stöd för de åtgärder som har varit behövliga. Visserligen innehåller den nuvarande regleringen krav på beslut om husrannsakan för slutna fysiska förvaringsutrymmen (kassaskåp, lådor, skrin, m.m.). I den mån dessa finns i den lokal som söks igenom med stöd av sedvanligt beslut om husrannsakan, så kan de undersökas utan krav på några särskilda beslut om detta, under förutsättning att denna undersökning inte kan sägas vara riktad mot någon annan än lokalinnehavaren. Som jag förstår förslaget skall ett beslut om husrannsakan i IT-miljö fattas oberoende av om datorn står i en lägenhet som genomsöks med stöd av ordinarie husrannsakansbeslut eller ej. Förslagets konstruktion innebär också att varje undersökning av ett tekniskt föremål för att söka efter data i elektronisk form förutsätter stöd i ett beslut om husrannsakan i IT-miljö. Att vid en vanlig husrannsakan lyssna av den misstänktes digitala telefonsvarare eller att läsa av den senaste programmerade inspelningen av TV-program skulle således kräva stöd av ett eller flera särskilda beslut om en sådan undersökning. Det framstår som opraktiskt utan att samtidigt tillgodose några viktiga intressen.

17 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 17 (21) Husrannsakan via elektroniska kommunikationsnät Konventionens artikel 19 punkt 2 innebär krav på att det skall vara möjligt att skyndsamt utvidga undersökningen av ett datorsystem till att omfatta ett annat datorsystem till vilket det finns lagliga kopplingar. Konventionen uppställer dock inga närmare krav på hur en nationell reglering som ger sådan rätt skall se ut. Det räcker exempelvis med att ett särskilt beslut om husrannsakan kan genomföras snabbt på platsen för det tillkommande datorsystemet (se punkterna 193 och 194 i den förklarande rapporten). En sådan lösning innebär visserligen att platsen för det tillkommande datorsystemet måste vara klarlagd, men detta kanske ändå följer av kravet på att åtgärden endast får vidtas inom Sveriges gränser. Enligt min bedömning skulle en effektiv brottsbekämpning underlättas av att en undersökning av ett datorsystem inom ramen för en husrannsakan under närmare angivna förutsättningar kunde utvidgas till att avse ett tillkommande datorsystem genom uppkoppling mot detta system. Det är naturligt att en sådan utvidgning kräver ett särskilt beslut. Det är helt uppenbart att ett sådant beslut inte kan kräva medverkan av domstol, som ju inte är tillgänglig dygnet eller året runt. Redan konventionens skyndsamhetskrav hindrar detta, men framför allt kommer regeln då inte att tillämpas; åklagare kommer i stället att fatta nytt beslut om husrannsakan och verkställa det med biträde av personal på platsen för det tillkommande datorsystemet. Jag menar också att parallellen med hemliga tvångsmedel (s 300ö) inte är korrekt. Vid ordinär husrannsakan skall den som drabbats av åtgärden underrättas om det senast då detta kan ske utan men för utredningen (28 kap 7 andra stycket rättegångsbalken). Om man på motsvarande sätt informerade om en genomförd utvidgad undersökning kan den rimligen inte anses som hemlig. I denna fråga vill jag gärna tillägga att det normalt inte går att förutse de fall där en utvidgning kommer att bli aktuell det är således inte möjligt att redan före åtgärden skaffa ett tillstånd från domstol. Inte heller är ett förbud mot att rubba bevisning normalt ett tjänligt medel för att skapa tid för en domstolsprövning; utan någon kunskap om vilken information som finns på andra sidan nätverket kan ju den förelagda undanröja snart sagt allt intressant utan risk för påföljd. Promemorian (s 300) gör i dessa delar helt andra bedömningar.

18 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 18 (21) Anpassning av reglerna om beslag m.m. I promemorian föreslås att den grundläggande regeln om beslag kompletteras så att det direkt av den framgår att även elektroniska upptagningar kan tas i beslag, och där sägs också att samma regler skall gälla för elektroniska upptagningar av skrift som för vanliga handlingar. Förslaget lämnas trots ett konstaterande (s 303) att beslagsreglerna har kunnat tillämpas även i en modern teknisk miljö. Anledningen är önskemålet att göra beslagsförbudsregeln i 27 kap 2 rättegångsbalken helt igenom tillämplig på information som lagrats i elektronisk form. Jag delar inte denna önskan. I inledningen av avsnittet 11.2 har jag utvecklat de intressen som bär upp metoden att normalt spegelkopiera den misstänktes dator vid utredning av brottslighet där bevisningen återfinns i IT-miljön. Genom att skapa en identisk kopia av en aktuell hårddisk kommer metoden närmast regelmässigt att träffa e-post och andra meddelanden mellan den misstänkte och honom närstående och därmed stå i konflikt med beslagsförbudet. Redan åtgärden att ta datorn som sådan i beslag torde för övrigt innebära en sådan konflikt. Är det då inte bara vid utredning av genuina IT-brott, såsom dataintrång och brytande av telehemlighet, som det finns ett befogat intresse av att spegla hela datorn (se promemorian s 311)? I utredningen om Jesús Alcalá, där brottsligheten var av annat slag, åberopades i hovrätten ny bevisning. Det handlade om e-postmeddelanden som skulle bevisa Jesús Alcalás oskuld och som han hävdade funnit i hans dator hela tiden. Ekobrottsmyndigheten hade dock spegelkopierat hans dator och kunde därför visa att den nya bevisningen var ny på mer än ett sätt. Det är enligt min mening så att man alltid måste räkna med att värdet av den bevisning som säkrats hos den misstänkte kan komma att sättas ifråga. Redan vetskapen om att de utredande myndigheterna inte har kunskap om vad den undersökta datorn innehåller, öppnar ju för invändningar om vad som har funnits där förut och som återverkar på bevisvärdet av de filer m.m. som kan ha säkrats. Och som jag tidigare har nämnt endast vid spegling kan raderat material återskapas. Inte bara vid utredning av barnpornografibrott utan även vid annan brottslighet är det regelmässigt i sådant utrymme som avgörande bevisning står att hämta. Det går samtidigt inte att komma ifrån att beslagsförbudet bärs upp av viktiga syften. Förbudet understödjer rätten för nära anhöriga att slippa vittna mot den misstänkte, men det var ursprungligen avsett för att skydda förtroligheten mellan nära anhöriga (NJA II 1943 s 360).

19 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 19 (21) Jag menar att det finns skäl som talar för att räckvidden av beslagsförbudsreglerna bör ses över. Det gäller inte bara den tekniska utvecklingen, utan även oklarheter i regelns räckvidd vid brott mellan anhöriga och kanske också i avvägningsfrågan mellan utredningsoch förtrolighetsintressena. Såvitt jag kan bedöma påkallar dock inte konventionen att denna fråga löses nu. Jag avstyrker därför det föreslagna tillägget i 27 kap 1 rättegångsbalken. Andra krav som följer av konventionens artikel 19 Enligt punkten 3 d i artikel 19 skall det finnas en möjlighet för myndigheterna såväl att göra åtkommen information oåtkomlig för andra, exempelvis genom kryptering, som att avlägsna den. Såvitt jag har kunnat finna har inte detta konventionskrav blivit behandlat i promemorian. Åtgärderna torde inte vara möjliga att genomföra med befintlig lagstiftning. Punkten 4 i samma artikel föreskriver en rätt för myndigheterna att beordra en systemadministratör eller annan att lämna sådan information som krävs för att verkställa de andra åtgärderna enligt artikeln. Redan praktiska skäl kan kräva en sådan medverkan, exempelvis vid eftersökning av uppgifter i stora eller komplexa system, men det kan också handla om att få del av ett lösenord eller på annat sätt komma förbi säkerhetsåtgärder (se punkterna i den förklarande rapporten). I promemorian (s 328 ff) görs bedömningen att målsägandens intresse av att medverka, i förening med möjligheten att ytterst dra vittnen inför domstol, tillgodoser dessa krav. Den bedömningen är redan i formell mening tveksam, och i praktisk klart oriktig. Målsäganden kan ha många skäl till att inte låta myndigheterna ta del av lagrade uppgifter, exempelvis för att inte röja egen brottslighet. Att dra ett vittne inför domstol är normalt helt opraktiskt och förutsätter att det finns en skäligen misstänkt i ärendet, vilket på inget sätt är säkert. Inte minst i förhållande till en seriös tredje man, såsom beträffande de allra flesta arbetsgivare och företag, skulle en uttrycklig skyldighet att medverka undanröja många tveksamheter vid verkställighet av beslutade åtgärder att säkra uppgifter. Jag menar därför att det är tveksamt om nuvarande reglering uppfyller konventionskravet i punkten 4 och att goda nationella skäl talar för en uttrycklig reglering om lagstadgad skyldighet att medverka.

20 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Sida 20 (21) 11.9 Internationell rättslig hjälp Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål måste naturligen kompletteras med de nya tvångsmedel som konventionsåtagandena slutligen föranleder. Jag har i det föregående haft synpunkter på utformningen av dessa. Det är positivt att kravet på dubbel straffbarhet har mjukats upp i förhållande till de nordiska länderna och till EU-länderna på samma sätt som i dag gäller för beslag. Med hänsyn till vad som anges i konventionens artikel 29 punkterna 3 och 4 vill jag sätta ifråga om det i övrigt går att upprätthålla ett krav på dubbel straffbarhet på det sätt som föreslås i promemorian, särskilt i de fall det handlar om brott enligt artikel 2 11 i konventionen. Denna fråga bör övervägas ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Mot bakgrund av de av riksdagen nyligen beslutade ändringarna i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (prop. 2004/05:144) kommer det att krävas en omfattande omarbetning av de föreslagna bestämmelserna. Jag avstår därför från att i detta skede yttra mig över de lagtekniska lösningarna. Jag vill dock lämna följande övergripande synpunkter på det som förslagen beträffande lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Den föreslagna regleringen är, som jag tidigare har anmärkt, inte alldeles lättöverskådlig. Detta beror till viss del på utformningen av de bestämmelser som är tänkta att införas på det nationella planet, men inte helt. Det är svårt att få en riktigt klar bild av hur de olika åtgärderna i katalogen i 1 kap 2 förhåller sig till vad som anges i 4 kap. Det framstår exempelvis som oklart hur säkrande och röjande av trafikuppgifter i 4 kap 28 a förhåller sig till 1 kap 2 (där anges inte säkrande som någon åtgärd). Det är heller inte lätt att förstå när den utländska ansökan avser ett sådant säkrande och röjande eller frysning av elektronisk kommunikation enligt 4 kap 26 a. Saken blir dessvärre inte klarare av vad som sägs i kommentaren till 4 kap 28 a. Där anges att en ansökan om säkrande och röjande antingen kan tas om hand med tillämpning av bestämmelser i lagen om elektronisk kommunikation eller också, om inte det är möjligt, med användande av frysning av elektronisk kommunikation års lag Promemorian föreslår att åklagares rätt att interimistiskt besluta om hemliga tvångsmedel tas bort. Skälet är att det inte längre finns något behov av sådana beslut, eftersom beslut om frysning av elektronisk kommunikation i allt väsentligt anges ge samma praktiska resultat. Denna bedömning är felaktig och jag avstyrker förslaget.