Min medicin - vart tog den vägen?

Transkript

1 Min medicin - vart tog den vägen? Handikappförbundens synpunkter på aktuell läkemedelspolitik Karin Sandström 18 januari 2011

2 Handikappförbunden är den samlande aktören som på bred bas representerar kvinnor, män och barn med funktionsnedsättning. Vi består av flertalet rikstäckande handikapporganisationer som sammanlagt har en halv miljon medlemmar. Våra medlemsförbund är bärare av den mest angelägna kunskapen den egna erfarenheten. Det här materialet är Handikappförbundens reflektioner och synpunkter på aktuell läkemedelspolitik. Den enskilde individens tillgång till moderna och godkända läkemedel till en rimlig kostnad är beroende på beslut hos myndigheter centralt och hos enskilda landsting. Vi vill belysa frågorna med några erfarenheter och problem samt beskrivningar av konsekvenserna för användare som är beroende av läkemedel för sin överlevnad och för en god livskvalitet. Vi presenterar också våra förslag till åtgärder. TLV:s principer Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV beslutar om vilka läkemedel som ska omfattas av högkostnadsskyddet. Myndigheten skriver själva: Våra ställningstaganden om subvention baseras på tre principer: människovärdesprincipen, behovs-solidaritetsprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen. Dessa etiska principer ger ett allmänt förhållningssätt, en etisk plattform, i prioriteringssituationer. En allmän utgångspunkt för våra överväganden är hälso- och sjukvårdens övergripande mål om en god hälsa och en vård på lika villkor Bland Handikappförbundens medlemmar finns grupper med stora användare av såväl hälso- och sjukvård som läkemedel. Från ett patientperspektiv ser vi det som ytterst angeläget och vill poängtera att läkemedel är en del av hälso- och sjukvården och den sjukvårdande behandlingen. Vi menar att man måste ha ett helhetstänkande kring hälso- och sjukvårdssystemet i stort och inte enbart göra kostnads- och effektivitetsberäkningar på läkemedel. Beräkningar måste göras ur ett samhällsperspektiv utifrån de utvärderingar och bedömningar som görs. Samtliga kostnader och nyttor ska inkluderas oavsett om dessa hamnar hos patienten, kommunerna, landstingen eller staten. Helheten är ett måste för bra effekt och goda resultat. Sida 2 av 9

3 Beslutsprocessen i TLV Läkemedelsgenomgångarna som TLV gör sker med intensifierad takt. Det är oerhört kort tid att tycka till om resultaten. Handikappförbunden har fått information från medlemsförbund att det fungerar olika vid genomgångarna. Ibland bjuds förbund in tidigt i processerna och får fortlöpande information medan i andra fall finns ingen delaktighet med förbund som kan beröras av besluten. Detta tyder på att rutinerna behöver ses över så att alla förbund som kan vara berörda av besluten får möjlighet att vara delaktiga. Ett annat problem är genomgångar av särskilda läkemedel som dyker upp utan förvarning med mycket kort handläggningstid, vilket gör det svårt för remissinstanserna inom handikapprörelsen att hinna bereda ärendet. Under 2010 togs brukarrådet bort och ersattes med ett insynsråd. Brukarrådet hade ett flertal funktioner varav en var att fungera som remissinstans vid läkemedelsgenomgångarna. Det är ett demokratiproblem att det är borttaget och brukarnas möjlighet till medverkan och påverkan minskar. Problem: Brukarorganisationerna har fått allt kortare tid att internt diskutera nya ärenden. Konsekvens: Brukarnas roll i den demokratiska beslutsprocessen marginaliseras. Förslag: Regeringen bör fastställa tydligare riktlinjer för nämndens arbete för att optimera en demokratisk beslutsprocess. Särläkemedel och speciella behov hos mindre diagnosgrupper Under senare tid har vi sett exempel på förändring av förmånen för läkemedel till små patientgrupper. Ett exempel är Kuvan, ett läkemedel som möjliggör för personer med PKU, en ovanlig enzymbristsjukdom, att äta normalkost. När TLV nyligen tog bort Sida 3 av 9

4 förmånen skrev man för de som uppnår tillfredställande resultat med enbart diet är det inte kostnadseffektivt att behandla med Kuvan. Har TLV då tagit hänsyn till den dramatiska förbättring av livskvalitén som personer med PKU fått när de behandlats med Kuvan - med möjlighet att leva ett liv som de flesta andra? I och med detta beslut överlät TLV åt varje landsting att skapa egna regler kring förskrivning av Kuvan. I Västra Götaland har man till exempel fattat beslutet om att endast de PKU-patienter som påbörjat behandling med Kuvan kommer att få fortsätta. Handikappförbunden känner stor oro för vilka följder ett sådant beslut kan komma att få - och om det är ett tecken på en policyförändring hos myndigheten. Farhågor har väckts att fallet med Kuvan står för en ny inriktning som innebär att man tar bort dyra men väl fungerande preparat ur subventionssystemet och hänvisar till mindre väl fungerande preparat till priset av en väsentligt försämrad livskvalitet för de drabbade. Bland de mindre vanliga diagnoserna kan man hitta exempel på, ofta allvarliga, sjukdomar med omfattande och komplex medicinering. I vissa fall är denna medicinering t o m livsnödvändig. Detta kräver särskilt anpassade hänsyn när beslut tas om ett läkemedel ska få omfattas av läkemedelsförmånen. Små patientgrupper glöms lätt bort när beslut kring vanliga läkemedel tas på ett underlag baserat på erfarenheter av behandling av stora grupper. Ett sådant exempel gäller den ärftliga kroniska sjukdomen Cystisk Fibros (CF) när TLV föreslog att det slemlösande medlet Bisolvon inte längre skulle omfattas av läkemedelsförmånen. Bisolvon löser upp segt slem där annan medicin inte kommer åt. Slemmet som är grogrund för bakterier måste avlägsnas för att allvarliga kroniska infektioner inte ska ta över. Behandlingen för patienter med cystisk fibros är sådan att minsta försämring lätt får ödesdigra konsekvenser. Efter en stor insats från både specialistläkarna och patientorganisationen gjordes ett undantag i förmånen för Bisolvon till enbart patienter med CF. Sådana specialaktioner mäktar inte våra organisationer med för alla de olika läkemedel som krävs. Sida 4 av 9

5 Problem: Dyra särläkemedel tenderar att ställas utanför läkemedelsförmånen. Vissa vanliga läkemedel exkluderas ur förmånen då de, sett utifrån befolkningen i stort, inte uppfyller kriterierna. Konsekvens: Små diagnosgrupper får inte tillgång till vissa dyra läkemedel eller till vanliga läkemedel som för dem är av stor betydelse, ibland t o m livsavgörande. Förslag: Särskild hänsyn måste tas till små diagnosgrupper och TLV måste vara öppet för att skapa speciallösningar och ta upp redan fattade beslut till omprövning. Nationellt ansvar kontra landstingens roll Fallet Kuvan som redovisas i föregående kapitel är ett exempel på när Förslag: landstingen får kontroll över förskrivningen av ett enskilt preparat, i det fallet ett dyrbart särläkemedel. Ett annat sådant exempel var när man i Västra Götaland 2009 beslöt att Duodopa, ett särläkemedel med avgörande betydelse för livskvalitén för en mindre grupp av personer med Parkinsons sjukdom, inte längre skulle tillhandahållas till nya patienter, detta trots att TLV redan godkänt subvention. Förslaget ledde till en proteststorm från personer med Parkinson, något som fick Västra Götalandsregionen att backa i frågan. Under nästan ett år fick dock inga nya patienter i regionen tillgång till behandlingen. Exemplet med Duodopa visar dels på hur ett enskilt landsting gick en egen väg i strid mot TLV:s linje och de regionala ojämlikheterna som följde därav. Men dels också i förlängningen det godtycke som uppstår när beslut om finansieringen av särläkemedel lämnas ut till enskilda landsting att ta. Det är ett dokumenterat faktum att förskrivningen av dyra läkemedel varierar kraftigt landstingen emellan. Detta gäller exempelvis de biologiska läkemedlen till personer med reumatiska sjukdomar, Psoriasis, Crohns sjukdom och preparat för MS-sjuka med flera diagnoser. Ett annat problem är när mer och mer av ansvaret för läkemedelskostnaderna läggs ut på mindre enheter, enskilda kliniker Sida 5 av 9

6 eller vårdcentraler. Detta kan leda till att olika enheter bara vill förskriva läkemedel för de diagnoser som utgör deras kärnverksamhet. Klinikbudgeten och inte patientens behov får styra förskrivningen på den enskilda mottagningen. För patienten betyder det att man måste vända sig till flera olika vårdgivare för olika problem, något som i sin tur innebär ökade kostnader och större tidsåtgång för individen och även för vården. Helhetssynen går förlorad, och det blir en sämre effektivitet. Rätten till likvärdig vård minskar med ett sådant system. Kroniskt sjuka patienter behöver ett samlat och lättillgängligt omhändertagande i vården för såväl sin grundsjukdom som för följdsjukdomar, för att kunna fungera så normalt som möjligt i arbets- och familjeliv. Lika vård-begreppet måste således gälla även dessa behandlingar. Har varje enskilt landsting idag det underlag som behövs för att kunna väga kostnader för en behandling mot värdet för den enskilde patienten avseende livskvalité men även de strikt ekonomiska vinsterna för samhället när personer tack vare behandlingen kan arbeta? Svaret på den frågan måste bli ett kraftfullt nej. När man ser dessa exempel på hur landstingen hanterar läkemedelsfrågor känner handikapprörelsen en stark oro, inte minst när landstingens inflytande i TLV kraftigt ökar genom den nya organisationen i Nämnden för läkemedelsförmåner. Där antalet ledamöter minskar från elva till sex och landstingen får tre av platserna i nämnden. Denna nya sammansättning gör att vi befarar att ekonomiska hänsyn kommer att få spela en ännu större roll i besluten på bekostnad av människovärdesprincipen. Problem: Landstingen tar beslut på olika nivåer vilket styr professionens förskrivning av läkemedel, ofta gällande moderna och dyra preparat vilket medför att TLV:s beslut sätts ur spel. Konsekvens: Principen om lika vård i hela landet fungerar inte. Förslag: Regeringen föreslås övervaka att intentioner och lagar om lika vård över hela landet efterlevs. En central finansiering av de mest kostsamma behandlingarna kan diskuteras. Sida 6 av 9

7 Utbyte av läkemedel Förut skedde utbyte av läkemedel på apotek till den billigaste likvärdiga vara apoteket hade inne. Nu ska utbyte ske till billigaste vara på marknaden, vilken det är växlar med några månaders intervall. Patienten får på apoteket betala hela kostnaden om man vill ha originalläkemedel istället. Denna förändring gällande utbyte av läkemedel ger en inskränkt valfrihet och snävare utbud. Individuella behov, exempelvis hos personer som har svårigheter att öppna vissa typer av förpackningar, kan inte längre tillgodoses. Detta kan ha en allvarlig inverkan på patientsäkerheten. Utbytet ökar risken att man får olika preparat vid varje uttag, och därav risk för felmedicinering vilket kan få ödesdigra konsekvenser, inte minst för äldre eller för personer med kognitiv problematik. Våra farhågor är grundade på att vi vet att förväxlingar skett. Det är alltså tydligt att förändringen direkt medverkar till det som politiker hävdar inte får ske, nämligen att plånboken påverkar resultatet av en behandling och ger en ökad risk. Det måste enligt vår uppfattning finnas större flexibilitet i systemet med utbyte av läkemedel - och en rimlig kostnadsskillnad för dem som väljer annat än det i första hand rekommenderade preparatet. Problem: Individen måste ta hela kostnaden vid byte till originalläkemedel. Patientsäkerheten äventyras med täta byten av preparat, som ofta har olika namn för samma substans och olika färg. Konsekvens: Personer som av ekonomiska skäl inte kan ta de ökade kostnaderna löper en högre risk än förut för felmedicinering. Förslag: Det måste utredas hur man får ett mer flexibelt system och hur man säkerställer att inte kostnaden påverkar resultatet av en behandling. Sida 7 av 9

8 Läkemedelsförsäkringen Problemet med att inte alla företag som tillhandahåller utbytbara läkemedel ingår i Läkemedelsförsäkringen ser Handikappförbunden mycket allvarligt på. Idag saknas försäkringar i vissa fall. I andra fall har företag skapat andra lösningar, ibland utländska försäkringar. Socialdepartementet har sett över frågan i Läkemedel och försäkringsskydd vid personskador Ds 2010:11. Där föreslås att företagen ska ha en försäkring som ger ett godtagbart skydd mot personskador. Handikappförbunden menar dock att det ska vara ett absolut krav att för att få subvention skall man vara anslutna till Läkemedelsförsäkringen. Om man tillåter generikaföretagen att ha olika försäkringsskydd så kommer enskilda individer få stora svårigheter den dag man får en läkemedelsrelaterad skada. Med de täta byten av läkemedel som kan ske genom utbytessystemet eller om man tar flera olika läkemedel parallellt, kan det bli omöjligt att avgöra om det är det ena eller det andra läkemedlet som orsakat skadan. Brukare kan då tvingas driva sitt skadeärende gentemot flera olika försäkringsbolag. En gemensam försäkringslösning, förslagsvis Läkemedelsförsäkringen, är den enda godtagbara lösningen för individen. Problem: För vissa läkemedel på marknaden saknas försäkringsskydd, i andra fall är försäkringslösningarna varierande. Konsekvens: Ingen ersättning vid läkemedelsrelaterad skada, alternativt svårigheter att driva skadeärenden. Förslag: Regeringen bör fullfölja aviserad översyn av problemet. En, för alla tillverkare eller distributörer, gemensam försäkringslösning genom Läkemedelsförsäkringen, bör sättas som ett villkor innan ett preparat får omfattas av läkemedelsförmånen. Sida 8 av 9

9 Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning Brukarmedverkan och möjligheten att påverka myndighetsbeslut är viktigt. Detta stöds av FN-konventionen Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som trädde i kraft i januari Där beskrivs vilka åtgärder som behövs för att människor med funktionsnedsättning ska få sina ekonomiska, sociala, kulturella, medborgerliga och politiska rättigheter tillgodosedda. Syftet med konventionen är att människor med funktionsnedsättning ska uppnå full jämlikhet och delaktighet i samhället. Alla berörda parter ska vara med i hela processen då åtgärder planeras, genomförs, övervakas och utvärderas. Konventionen slår fast att människor med funktionsnedsättning har rätt att påverka utvecklingen i frågor som berör dem på alla samhällsnivåer. Så här står det i Artikel 4: I utformning och genomförande av lagstiftning och riktlinjer för att genomföra denna konvention och i andra beslutsfattande processer angående frågor som berör personer med funktionsnedsättning ska konventionsstaterna nära samråda med och aktivt involvera personer med funktionsnedsättning, däribland barn med funktionsnedsättning, genom de organisationer som företräder dem. Vår här redovisade sammanställning visar på några av de stora problemen i dagens läkemedels-politik och på de konsekvenser de får. De slår särskilt hårt mot personer med funktionsnedsättning då dessa dels mycket ofta är beroende av moderna läkemedel, dels som helhet är en ekonomiskt svag grupp. Förändringar i TLV:s arbetssätt idag innebär att man kan ifrågasätta om Sverige lever upp till intentionerna i FN-konventionen. Sida 9 av 9