Futhark. International Journal of Runic Studies

Transkript

1 Futhark International Journal of Runic Studies Containing proceedings of the Seventh International Symposium on Runes and Runic Inscriptions, Oslo, 9 14 August 2010 Part 1: Plenary lectures Main editors James E. Knirk and Henrik Williams Assistant editor Marco Bianchi Vol

2 Published with financial support from the Nordic Publications Committee for Humanist and Social Sciences Periodicals (NOP-HS) Contributing authors 2013 This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial- NoDerivs 3.0 Unported License, All articles are available free of charge at A printed version of the issue can be ordered through Editorial advisory board: Michael P. Barnes (University College London), Klaus Düwel (University of Göttingen), Lena Peterson (Uppsala University), Marie Stoklund (National Museum, Copenhagen) Typeset with Linux Libertine by Marco Bianchi University of Oslo Uppsala University ISSN

3 Ortnamnet Hassmyra på Vs 24 Staffan Fridell På den kända inskriften Vs 24 från Hassmyra i Västmanland (numera vid Fläckebo hembygdsgård) finns enligt allmän mening det äldsta belägget på bynamet Hassmyra. Det står i genitiv styrt av prepositionen til. Sven B. F. Jansson (1964, 72) återger prepositionsfrasen translittererad som til x hasuimura, vilket han transkriberar som til Hasvimyra. I namnregistret är uppslagsformen Hasvimyraʀ f. pl.. Sophus Bugge (Brate och Bugge 1891, 226) säger däremot: Jeg formoder, at der skal læses hasumura, Hasumýra. Han kommenterar inte närmare varför han anser att man ska läsa runorna så. Lena Peterson (2007, 313) translittererar liksom Jansson ortnamnet som hasuimura, men har uppslagsformen Hasumӯraʀ, försedd med frågetecken. Jansson (1964, 73) påpekar dock att det faktiskt finns mer att läsa här på stenen: I 65 u [det första u:et i ortnamnet] finnas spår av en felristning: från huvudstaven utgå m-bistavar. Ristaren har alltså först ristat hasm, vilket han sedan ändrar till hasu. Han förklarar senare i artikeln detta något utförligare (s. 75): I denna runföljd finnas spår av felhuggning: ristaren har först ristat hasm, vilket han ändrar till hasum; därefter har han mellan u och m inskjutit en i-runa. Detta torde visa, att Balle har varit osäker på hur ortnamnet skulle ristas. Jag har själv på plats kunnat bekräfta Janssons läsning i detta avseende. Med tanke på felristningen bör man i stället rätteligen translitterera has0muimura. En translitterering bör ju objektivt återge vilka runor som går att läsa på stenen, oavsett vilka teorier man har om ristarens avsikter eller tillvägagångssätt, och då finns det faktiskt en binderuna 0mu här. Jansson har säkert rätt i att binderunan är en följd av en felristning men har enligt min mening inte rätt förstått vad som har hänt. Jag menar att ristaren faktiskt hela tiden har haft för avsikt att hugga hasumura. Han hoppar dock av misstag över den första u-runan och ristar i stället det m som skulle komma härnäst. Ristaren upptäcker inte sitt misstag förrän han Fridell, Staffan. Ortnamnet Hassmyra på Vs 24. Futhark: International Journal of Runic Studies 4 (2013), Staffan Fridell. This is an open-access article distributed under the terms of the Creative Commons Attribution-NonCommercial-NoDerivs 3.0 Unported License.

4 178 Short Notices Fig. 1. Del av Vs 24 Hassmyra som imålad ristning, med felristningarna i grått har huggit in huvudstaven till nästföljande runa i sin planering, nämligen u. Han går då tillbaka och ändrar m-runan till ett u. Egentligen borde han sedan fortsätta med att bygga ut den redan huggna huvudstaven (i det planerade andra u:et) till ett m, men han menar förmodligen då att ett sådant m, i synnerhet dess vänstra bistav, skulle komma alltför nära det första u:et. Han bestämmer sig därför för att låta den huggna huvudstaven förbli som den är och inte måla i den i den färdiga ristningen (på samma sätt som m-bistavarna i den första m-runan, som rättats till ett u, inte heller ska målas), utan han går i stället vidare med att till höger om den ristade huvudstaven hugga nästa runa i sin ursprungliga planering, nämligen ett m. Eftersom han inte tänker måla den ensamma huvudstaven, så låter han m:et hamna relativt nära denna. I en omålad inskrift blir den ensamma huvudstaven ett i, vilket, som Jansson (1964, 73) påpekar står trångt mellan 65 u och 67 m. I en imålad ristning har det stått hasumura (se fig. 1). Sophus Bugge (Brate och Bugge 1891, 226) har tilltalande tolkat förleden i namnet Hassmyra som bestämd form pluralis av ett adjektiv motsvarande fvn. hǫss grå. Fonemet /ǫ/ kan som bekant i östnordiska runinskrifter betecknas på flera sätt: o, a eller digrafer som au eller ao är väl de vanligaste. Mansnamnet Hǫswi, som är belagt på två uppländska run stenar avseende samma person, skrivs ena gången haosui (U 77) och andra gången hasui (U 78). Eftersom detta namn sannolikt är en substantiverad, svag form av samma adjektiv hǫss (Peterson 2007, 132), så visar de två runbeläggen på mansnamnet dels att adjektivet faktiskt funnits i Östnorden under vikingatiden, dels att det också på östnordiskt område haft omljudsvokal. Ortnamnet Hassmyra är senare belagt i två olika medeltida texter: in hasumyrum, in hasumurum (1371 Skl Vsm f. 8r), hasamyrom (1399 9/10 Västerås DRApp). Lars Hellberg (muntlig uppgift i referat hos Lagman Futhark 4 (2013)

5 Ortnamnet Hassmyra på Vs , 83) har föreslagit att efterleden i namnet inte är myr f., utan i stället motsvarar det besläktade dialektordet mur m. med samma betydelse: sankmark, myr, mosse som är väl belagt i naturnamn i Gästrikland, Uppland och Västmanland. Det kan dock, enligt min mening, inte säkert avgöras om det är myr eller mur som är ursprunglig efterled i namnet. Sammanfattningsvis bör man alltså visserligen translitterera ortnamnet i Vs 24 som has0muimura men transkribera det som Hǫsumӯra (-mūra), gen. av det plurala ortnamnet Hǫsumӯraʀ (-mūraʀ) de grå myrarna. Källor och litteratur Brate, Erik, och Bugge, Sophus Runverser. Undersökning af Sveriges metriska runinskrifter. Antiqvarisk tidskrift för Sverige 10:1. Stockholm. DRApp = pappersbrev i Rigsarkivet, Köpenhamn. Jansson, Sven B. F Vs 24. I Västmanlands runinskrifter = Sveriges runinskrifter, vol. 13, Stockholm. Lagman, Svante De stungna runorna. Användning och ljudvärde i runsvenska steninskrifter. Runrön 4. Uppsala. Peterson, Lena Nordiskt runnamnslexikon. 5 rev. utg. Uppsala. Skl Vsm = skattelängd från östra Västmanland 1371, Landeshauptarchiv, Schwerin. Futhark 4 (2013)

6