Futhark. International Journal of Runic Studies. Main editors James E. Knirk and Henrik Williams. Assistant editor Marco Bianchi

Transkript

1 Futhark International Journal of Runic Studies Main editors James E. Knirk and Henrik Williams Assistant editor Marco Bianchi Vol

2 Published with financial support from the Nordic Publications Committee for Humanist and Social Sciences Periodicals (NOP-HS) Contributing authors 2017 This work is licensed under a Creative Commons Attribution 4.0 International License (CC BY 4.0) All articles are available free of charge at A printed version of the issue can be ordered through Editorial advisory board: Michael P. Barnes (University College London), Klaus Düwel (University of Göttingen), Lena Peterson (Uppsala University), Marie Stoklund (National Museum, Copenhagen) Typeset with Linux Libertine by Marco Bianchi University of Oslo Uppsala University ISSN

3 Contents Foreword Bernard Mees. The Hogganvik Inscription and Early Nordic Memorialisation... 7 Wolfgang Beck. Die Runeninschrift auf der Gürtelschnalle von Pforzen als Zeugnis der germanischen Heldensage? Luzius Thöny. The Chronology of Final Devoicing and the Change of *z to ʀ in Proto-Norse Helmer Gustavson. Två runristade kopparamuletter från Solberga, Köpingsvik (Öl Fv1976;96A och Öl Fv1976;96B) Elena A. Melʹnikova. A New Runic Inscription from Hagia Sophia Cathedral in Istanbul Jana Krüger and Vivian Busch. The Metrical Characteristics of Maeshowe Runic Inscription No Short notices Juliana Roost. An Inscribed Fibula from Basel-Kleinhüningen? Charlotte Boje Andersen and Lisbeth M. Imer. Ydby-stenen (DR 149) genfundet Jan Owe. Åsa, en mö i Skänninge (Ög 239) Magnus Källström. Till tolkningen av runorna på ett dryckeskärl från Lund (DR EM85;474A) Per Stille. Johan Bures runtavla och dess titel Reviews Martin Findell. Runes. Reviewed by Mindy MacLeod Heikki Oja. Riimut: Viestejä viikingeiltä. Reviewed by Kendra Willson Wolfgang Krause. Schriften zur Runologie und Sprachwissenschaft. Reviewed by Martin Hannes Graf Klaus Düwel. Runica minora: Ausgewählte kleine Schriften zur Runenkunde. Reviewed by Patrik Larsson Irene García Losquiño. The Early Runic Inscriptions: Their Western Features. Reviewed by Martin Hannes Graf Lisbeth M. Imer and (photo) Roberto Fortuna. Danmarks runesten: En fortelling. Reviewed by Anne-Sofie Gräslund

4 Florian Busch. Runenschrift in der Black-Metal-Szene: Skripturale Praktiken aus soziolinguistischer Perspektive. Reviewed by Martin Findell Contributors

5 Åsa, en mö i Skänninge (Ög 239) Jan Owe Sommaren 1913 hittades en runristad sten i samband med rivningen av ett hus vid hörnet av Västra kyrkogatan och Vadstenagatan i Skänninge. Där hade den legat inmurad i en bakugn. Kort efteråt granskades stenen av den då 24-årige språkforskaren Elias Wessén vars undersökningsprotokoll (Wessén 1913) låg till grund för Erik Brates beskrivning i det av slutande häftet av Östergötlands runinskrifter (SRI, 2 [1918]). Brates läsning och tolkning i Östergötlands runinskrifter, där stenen fick num mer Ög 239 (s. 222 f., jfr. pl. lxxxvii, nr 2), lyder: kunar lakþi stein þena : eftiʀ : kuþlug : kunu : sina : koþa : auk : eftiʀ ahsu : totur : sina : mu koþa kuþ : hielbi : saflu þiʀa bekia Gunnar lade denna sten efter Gudlög, sin hustru god. och efter Åsa, sin dotter mycket god. Gud hjälpe båda deras själ. Brate (s. 222) läser här kuþlug i stället för Wesséns kunluk. Nästa runologiska undersökning gjordes i juli 1943 då Sven B. F. Jansson (1943a) gjorde en preliminär läsning av stenen. Denna läsning publicerades senare samma år i Fornvännen (Jansson 1943b). Man bör notera att Jansson i sin rapport (1943a) skriver om inskriften: Den lästes i förbigående och under ogynn samma omständigheter, varför läsning meddelas som preliminär. Han kan här (s. 317) inte urskilja vissa runor och menar också att det är en lakun framför ahsu (som därför kanske inte är Åsa ), men den största skill naden gentemot Brates läsning utgörs av att Jansson inte tar med runorna mu. Gravhällen var redan vid fyndtillfället sprucken i tre delar, men efter Jans sons granskning blev den lagad med stenkitt. År 1946 granskade Arthur Nordén stenen (fig. 1) för sitt arbete med supplementet till Östergötlands runinskrifter (Nordén 1948). Hans läsning (s. 217 f.) överens- Owe, Jan. Åsa, en mö i Skänninge (Ög 239). Futhark: International Journal of Runic Studies 7 (2016, publ. 2017): Jan Owe. This is an open-access article distributed under the terms of the CC BY 4.0 International License and available free of charge at

6 138 Short Notices Fig. 1. Stenen i stenmuseet vid S:ta Ingrids kloster efter Nordéns arrangemang av stenarna i museet. Foto: Arthur Nordén, 1946 (i ATA). stämmer i stort sett med Brates, och han har också med runorna mu. Nordén (s. 217 f.) skriver om denna runföljd: Wessén avböjer att i de fragmentariskt kvarstående linjer, som närmast synas ange runorna mu, se annat än rester av stenens ornamentik, och med honom överensstämmer Sven B. F. Jansson. I opposition mot Wessén räknar emel lertid Brate här med runor och tar detta mu för en ofullgången skrivning för ordet miok, mycket. Jag skulle för egen del ha lättare att ansluta mig till Wessén- Jans son, om jag kunde se, hur den förutsatta ornamentiken i denna ristningsdel skulle vara utformad. Då man icke kommer ifrån, att övre delen av ett m samt ett kort stycke av mellanpartiet av dess h[uvud]st[av] jämte ett praktiskt taget helt bevarat u låta urskilja sig, synes det mig icke oberättigat att här räkna med ett ristat mu, hur man nu sedan vill förklara detsamma. Futhark 7 (2016)

7 Åsa, en mö i Skänninge (Ög 239) 139 Elias Wessén publicerade 1929 sitt arbete Skänninge bygdens runinskrifter ; där och i en omarbetad version (1966, 5) vidhåller han sitt ute lämnande av runorna mu. Brate tolkade som nämnt dessa runor som en för kort ning av adverbet miǫk, mycket. Men varför räkna med en förkortning? Och vad står det egentligen på stenen? Ög 239, en kalksten i gulröd färg, har sedan länge funnits i det s.k. stenmuseet vid S:ta Ingrids kloster beläget i den nordvästra delen av staden. Den 13 augusti 2011 besökte jag stenmuseet och granskade inskriften. Min egen läsning, tolkning och översättning av inskriften lyder, med det inom [ ] efter äldre läsningar: [k]u nar : lakþi : stein : þena : eftiʀ : [k]uþ lug : kunu : si a : goþa : [a]uk : eftiʀ : ahsu : totur : sina : mu : koþa : guþ : hielbi saflu þiʀa bekia Gunnarr lagði stæin þenna æftiʀ Guðlaug, kunu sī[n]a gōða, ok æftiʀ Āsu, dōttur sīna, møy gōða. Guð hialpi sālu þæiʀa bæggia. Gunnar lade denna sten efter Gudlög, sin goda hustru, och efter Åsa, sin dotter, en god mö. Gud hjälpe bägge deras själ. Några runor är nu täckta av lagning, vilket de inte var då Jans son granskade inskriften Runorna i brotten kunde då granskas bättre. Av interpunktionstecknen före lakþi och guþ har de nedre prickarna försvunnit i brottet. Ornamentiken består av en spiral före : kunu och av ett stiliserat orm huvud i fågelperspektiv vilket återfinns ovanför runorna mu och snett till vänster om runföljden [k]u nar där läsningen börjar. Ormhuvudet är således en markör av var läsningen ska börja. Som framgår ovan är min läsning av runföljden mu, men till skill nad mot Brates tolkningsförslag menar jag att detta ska tolkas møy, mö, flicka. Ordet māʀ (i ackusativ møy) har senast behandlats av Ulla Stroh-Wollin (2012) i hennes uppsats om avslutningen av inskriften på U 169 Björkeby, Östra Ryds sn, vilken lyder iftiʀ uku + my sina. Den tidigare tolk ningen efter sin unga dotter ska säkerligen, i enlighet med Stroh-Wollin, vara efter Unga/Öga, sin dotter. Staffan Fridell har (2008) visat att den äldsta betydelsen av māʀ bör vara dotter. Ordet återfinns, utöver på U 169, även på Hillersjöhällen (U 29), där Wessén översätter det med flicka, på U 126 Överjärva, se Williams 1989 som översätter ordet med mö, och på Ög Fv1958;252 Sankt Lars kyrka i Linköping där Jansson översätter det med ungmö. Men Ög 239 visar att det fanns en skillnad mellan orden māʀ och dōttiʀ åtminstone under sen vikinga tid. Cecilia Ljung menar att skillnaden mellan mö och dotter handlar om juridisk status. En mö, dvs. en ogift kvinna, tillhör sin Futhark 7 (2016)

8 140 Short Notices bio logiska familj (under faderns förmyndarskap) medan en dotter mycket väl kan vara gift och således ingå i en ny familj (Ljung i e-brev till artikelförfattaren, jämför även Ljung 2004). Åsa var alltså ännu ogift när hon avled, kanske samtidigt med modern Gud lög, varefter fadern resp. maken Gunnar lät göra minnesmärket efter dem båda. Att øy ristas med enbart en u-runa kan jämföras med t.ex. frustin för Frøystæinn på Ög 31 Å kyrka, liksom på U 91 Vibble och den ovan nämnda U 169 (där i ackusativ). Jämför också runföljden my med en stungen u-runa på just U 169. Bibliografi ATA = Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Fridell, Staffan Möjbro. Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 2008: Jansson, Sven B. F. 1943a. Rapport till Riksantikvarieämbetet, 16/ [ang. Ög 239]. ATA, diarienr 3201/ b. Ytterligare några nyfunna runinskrifter. Fornvännen 38: Ljung, Cecilia Henne fick Ragnfast i Snottsta till hustru : Äktenskap och släkt skapsförbindelser utifrån vikingatida runinskrifter i Mälardalen. I Kystkultur: Aktuel arkæologi i Norden, red. Anna Beck et al., Kontakt stencil, 44. København. Nordén, Arthur Östergötlands runinskrifter: Supplement till Erik Brates Öster götlands runinskrifter utg Manuskript i ATA. SRI = Sveriges runinskrifter. Olika författare; publicerade av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. 14 vol. hittills. Stockholm, SRI, 2 = Östergötlands runinskrifter. Av Erik Brate SRI, 6 9 = Upplands runinskrifter. Av Elias Wessén och Sven B. F. Jansson Stroh-Wollin, Ulla U 169 Björkeby: A Daughter without a Name? Futhark 2 (2011): U + nr = inskrift publicerad i Upplands runinskrifter, dvs. SRI, 6 9. Wessén, Elias Brev till Erik Brate den 17 augusti I Brates samling, Run inskrifter 4. ATA Skänningebygdens runinskrifter. Skänninge stads historia, red. Adolf Schück, Linköping Skänningebygdens runinskrifter. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Filologiskt arkiv, 10. Stockholm. Williams, Henrik Åsgisl och Guds moder? En bön och ett mansnamn i U 126. I Projektet De vikingatida runinskrifternas kronologi: En presentation och några forskningsresultat, Runrön, 1. Uppsala. Futhark 7 (2016)

9 Åsa, en mö i Skänninge (Ög 239) 141 Ög + nr = inskrift publicerad i Östergötlands runinskrifter, dvs. SRI, 2. Ög Fv1958;252 = inskrift från Sankt Lars kyrka, Linköping, publicerad i Sven B. F. Jans son, Runstensfynd i kyrkmurar, Fornvännen 53 (1958): (på s ). Futhark 7 (2016)

10