Två runbleck analyser från Riksantikvarieämbetet Utbyggnad av Ostkustbanan genom Gamla Uppsala

Transkript

1 Två runbleck analyser från Riksantikvarieämbetet Utbyggnad av Ostkustbanan genom Gamla Uppsala Rapport 2017:1_23 Arkeologisk undersökning Uppsala län; Uppland; Uppsala kommun; Uppsala socken; Gamla Uppsala 20:1, 21:13, 21:27 m.fl.; Uppsala 134:4, 240:1, 284:2, 586:1, 597:1, 603:1, 604:1, 605:1 och 606:1 Magnus Källström

2

3 Två runbleck analyser från Riksantikvarieämbetet Utbyggnad av Ostkustbanan genom Gamla Uppsala Rapport 2017:1_23 Arkeologisk undersökning Uppsala län; Uppland; Uppsala kommun; Uppsala socken; Gamla Uppsala 20:1, 21:13, 21:27 m.fl.; Uppsala 134:4, 240:1, 284:2, 586:1, 597:1, 603:1, 604:1, 605:1 och 606:1 Dnr Magnus Källström

4 Arkeologerna Statens historiska museer Våra kontor Linköping Lund Mölndal Stockholm Uppsala Arkeologerna Statens historiska museer Rapport 2017:1_23 Rapporten ingår även i Upplandsmuseets rapportserie (2017:1_23) samt Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU) rapportserie (2017:1_23). Arkeologerna Upplandsmuseet Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU) info@arkeologerna.com info@upplandsmuseet.se post@sau.se Upphovsrätt, där inget annat anges, enligt Creative Commons licens CC BY. Villkor på Layout: Åsa Östlund Omslag: Svanen är projektets symbol. Det är en stiliserad bild av ett exklusivt och helt unikt beslag i glasemalj med silverram, som påträffades i höjd med gravfältet under förundersökningen. Fyndet dateras till vendeltid. Illustration: Franciska Sieurin-Lönnqvist, Arkeobild. Tryck/utskrift: Rapporten finns digitalt på

5 Innehåll Om rapporteringen från det arkeologiska projektet Utbyggnad av Ostkustbanan (OKB) genom Gamla Uppsala 6 Undersökning av ett nyfunnet runbleck från Gamla Uppsala, Uppland 7 Av Magnus Källström, Riksantikvarieämbetet Ännu ett runbleck från Gamla Uppsala 13 Av Magnus Källström, Riksantikvarieämbetet Administrativa uppgifter 18 OKB-projektets publikationer 19

6 Gamla Uppsala kyrka m Undersökta ytor inom OKB-projektet. Skala 1: Om rapporteringen från det arkeologiska projektet Utbyggnad av Ostkustbanan (OKB) genom Gamla Uppsala Anledningen till de arkeologiska undersökningarna var Trafikverkets utbyggnad av dubbelspår genom Gamla Uppsala. Projektet pågick mellan år Under de första åren genomfördes omfattande fältundersökningar. Hela projektet har publicerats i en egen rapportsvit Arkeologerna 2017:1_1 23. Rapporterna finns att tillgå på Riksantikvarieämbetet/samla. Rapport 2017:1_1 innehåller den vetenskapliga fördjupningen, en artikelsamling baserad på projektets vetenskapliga frågeställningar och tematiska ingångar. Rapport 2017:1_2 är en inledande Projektintroduktion för hela det arkeologiska projektet med bakgrund, frågeställningar, analyser, 14 C-tabeller m.m. Rapporterna 2017:1_3 9 utgörs av kataloger för respektive kategori av tolkade lämningar i form av bland annat hus, gravar, aktivitetsytor, brunnar, och stolpfundament. Föremålsmaterialet är samlat i en separat rapport, 2017:1_10. Specialanalyser såsom osteologi, växtfynd, keramik, metallurgi och geoprospektering redovisas i rapporterna 2017:1_ Slutligen är övriga analyser och konserveringsrapporter publicerade i rapporterna 2017:1_ Samtliga rapporter och övriga publikationer som givits ut i samband med OKB-projektet presenteras i en tabell sist i denna rapport. Utöver dessa är en populärvetenskaplig bok planerad att ges ut av Norstedts förlag. Det arkeologiska projektet är ett samarbete mellan Arkeologerna vid Statens historiska museer, Upplandsmuseet och SAU (Societas Archaeologica Upsaliensis).

7 Två runbleck analyser från Riksantikvarieämbetet 7 Undersökning av ett nyfunnet runbleck från Gamla Uppsala, Uppland Av Magnus Källström, Riksantikvarieämbetet Genom ett telefonsamtal den 15 augusti 2012 från Lena Beronius Jörpeland vid UV Mitt fick Runverket vetskap om att ett runbleck hade påträffats under året i samband med de arkeologiska undersökningarna i Gamla Uppsala (Dnr: ; Up., Uppsala sn, Gamla Uppsala 21:39 m.fl., Uppsala 285:2, 605:1 m.fl., OKB SU 2012 DY:12N; Kontext ; Fyndenhet ; Fyndnummer 909). Jag gjorde en första undersökning av blecket den 20 augusti 2012 i Gamla Uppsala, vilken kontrollerades och kompletterades den 10 februari 2014 i UV Mitts lokaler i Hägersten, Stockholm. Båda undersökningarna utfördes med hjälp av stereomikroskop och efter att blecket hade konserverats. Blecket är av kopparlegering och mäter i sitt nuvarande skick mm. Tjockleken uppgår till 0,5 mm. Den bevarade delen utgör den ena änden av blecket och en kant är tydligt avbruten. Övriga sidor har avrundade kanter och verkar vara ursprungliga. Hur stort blecket ursprungligen har varit är svårt att säga, men det kan jämföras med det välkända Sigtunablecket (U Fv1933;134) som är ungefär lika brett, mm, och som mäter 82 mm i längd. Om blecket från Gamla Uppsala har haft liknande proportioner är det alltså möjligt att endast en fjärdedel av den ursprungliga längden återstår. På varje sida finns tre rader med runor, som avgränsas med vågräta linjer. Sidorna kallas nedan A resp. B med ledning av det textsammanhang som verkar kunna utläsas (se nedan). På sidan A löper runorna i den övre raden från vänster till höger, medan texten i de två följande raderna är vänd upp och ned i förhållande till denna och löper från höger till vänster. På sida B skall runorna i de två översta raderna (B1 2) läsas från vänster till höger, medan den sista raden är upp- och nedvänd och löper från höger till vänster. Sida A har en svagt konvex form. Nedtill finns tre veck i metallen, varav ett sammanfaller med ramlinjen mellan rad A2 och A3. Runhöjden är 9 10 mm på sida A, och 7 10 mm på B-sidan. Sida A: A1: halhiia 5 A2: -hiialbi A3: rinah 20

8 8 Två runbleck analyser från Riksantikvarieämbetet Fig Runblecket från Gamla Uppsala. Foto och renritning av Magnus Källström. Till läsningen: I runa 1 h når bistaven snett nedåt höger ända ned till ramlinjen. Runa 2 a har en ensidig bistav snett nedåt vänster, som skär över något på höger sida. Till höger om runan finns ett parti med ett antal närmast lodräta (avsiktliga?) skrapmärken (eventuellt en radering). Bistaven i 3 l är lång och går i en ganska brant vinkel. Bistavarna i 4 h är något högt ansatta och korsar varandra till höger om huvudstaven. Huvudstaven i den följande runan skär tydligt över den övre högra bistaven i 4 h. Runa 5 saknar bistavar och bör följaktligen vara i. Ovanför runans mitt finns några fördjupningar i metallen som inte är ristade. Efter 5 i följer två lodräta huvudstavar, som står ganska tätt (1 mm). Den högra skärs på mitten av en bistav som går snett nedåt vänster och slutar strax till höger om den föregående huvudstaven. Att bistaven inte går hela vägen fram talar för att det rör

9 Två runbleck analyser från Riksantikvarieämbetet 9 sig om två separata runor ia och inte en variant av s-runan (H), som man möjligen annars skulle kunna överväga. 1 Efter runa 7 finns inga ytterligare spår av runor i denna rad. Avståndet till den avbrutna kanten är 1 2 mm. Den raka brottkanten i rad A2 följer troligtvis huvudstaven i runa 8. Vid toppen finns en bistav som går snett nedåt höger i en ganska brant vinkel. Runan kan ursprungligen ha varit l eller t. Från runans bas går också en 2,5 mm lång linje snett uppåt höger. Den är helt klart ristad, men det är tveksamt om den skall tillmätas någon betydelse. Ovanför bistaven vid runans topp finns också några streck, men de har en annan vinkel och skall troligen tolkas som skrapmärken. I 9 h möts bistavarna strax till vänster om huvudstaven. Runa 10 är skadad på mitten genom ett litet bortfall. I mitten av detta bortfall finns ett genomgående trekantigt knivstick. Detta är gjort från den motsatta sidan av blecket och kan alltså inte uppfattas som en stingning av denna runa. Efter runa 10 följer två lodräta huvudstavar, som vid första påseende ser ut att vara förenade med en diagonal linje snett nedåt vänster. Avståndet mellan huvudstavarna är 3 mm. Bistaven tycks inte gå ihop med den första huvudstaven, men skär över något på den högra sidan av den andra. Troligen rör det sig därför om två separata runor som skall läsas ia (jfr runorna 6 7 ovan). De tre följande runorna (13 15) står mycket tätt och är svåra att bestämma. Runa 13 är troligen l med en lång bistav i brant vinkel som når fram till huvudstaven i den följande runan. Runa 14 verkar vara b, där den övre bistaven har kantig form och är ristad i två drag. Båda dessa linjer skär över på den vänstra sidan av huvudstaven. Runa 15 utgörs av en rak huvudstav. Den är nedtill ganska svag, men verkar kunna följas i sin helhet. Runan bör alltså läsas som i. Över samtliga fem runor i rad A3 går två vågräta veck, vilka verkar ha funnits redan innan runorna ristades. Den första runan (runa 16) är av allt att döma r. Både det övre och nedre ledet snett nedåt höger är tydliga. Det senare skär över ramlinjen nedtill. Däremot är det osäkert om något mellanled har funnits ristat. Det som ser som ett sådant snett uppåt höger kan nämligen också vara fortsättningen av en spricka, som utgår från ett jack i bleckets kant. Runa 17 i är dragen nedanför den nedre ramlinjen. Runan är inte stungen. 18 n har ensidig bistav, som skär över något på vänster sida. 19 a har ensidig bistav som går snett nedåt vänster och skär över något på höger sida. Runa 20 h står nära kanten. Bistavarna är därför kortare på den högra sidan. 1 En sådan s-variant är bl.a. känd på några stenar i Södermanland: Sö 58, Sö 210 (här dock spegelvänd) samt Sö ATA6447/61 Edeby (Vällinge), Salems sn.

10 10 Två runbleck analyser från Riksantikvarieämbetet Sida B: B1: alhi B2: mika{ln B3:...atrina Runa 21 a har dubbelsidig bistav, vilken dock är förskjuten åt vänster. Bistaven i 22 l är ganska lång. Till höger om huvudstavens mitt finns ett stick med en knivsudd, vilket är riktat snett nedåt höger. Huvudstaven i 23 h fortsätter nedanför ramlinjen. Runa 24 består av en rak huvudstav utan bistavar och är följaktligen i. Efter denna runa är det 3 mm till den avbrutna kanten. 25 m har raka bistavar. Den vänstra skjuter över något på höger sida. Ett vågrätt skrapmärke finns över mitten av denna och följande runa. Runa 26 utgörs av en rak huvudstav utan bistavar. Även över denna runa finns skrapmärken. Runa 27 k har rak bistav och är inte stungen. På ömse sidor om runan finns ett par knivstick, varav det vänstra är nedåtriktat och det högra uppåtriktat. Det senare går rakt igenom blecket. Nedanför det vänstra knivsticket finns ett runt och vittrat hål, som troligen har åstadkommits med en roterande knivspets. I botten finns ett knivstick, där spetsen är riktad snett nedåt vänster. I 28 a skjuter den ensidiga bistaven över på höger sida. Huvudstaven i runa 29 lutar framåt och toppen skär över den övre ramlinjen. Runan har upptill en bistav snett nedåt höger och på mitten finns ytterligare en bistav i samma riktning. Denna har något flackare vinkel och börjar strax till vänster om huvudstaven. Det är osäkert hur denna runa skall bedömas, men närmast till hands ligger att tolka den som en bindruna {ln. Alternativet {ll, som möjligen skulle kunna övervägas (jfr t.ex. N 289, N 351, N 446), verkar mindre sannolikt. Efter denna runa finns inga ytterligare spår av runor i denna rad. Runorna i rad B3 står upp och ned i förhållande till de två föregående raderna. 30 a har en ensidig bistav, som sträcker sig ned till brottkanten till vänster. Bistaven skjuter över något på den högra sidan av huvudstaven. Huvudstaven tycks aldrig ha nått ända upp till kanten av blecket. Runa 31 är t med långa dubbelsidiga bistavar. Den vänstra når ända fram till huvudstaven i den föregående runan. Den högra är något otydlig, men säker. 32 r har öppen form. Runa 33 i är inte stungen. 34 n har en lång ensidig bistav som skjuter över något på vänster sida om huvudstaven. Runa 35 a har en ensidig bistav snett nedåt vänster, som ser ut att skära över spetsen på bistaven i den föregående runan. Övre delen av

11 Två runbleck analyser från Riksantikvarieämbetet 11 huvudstaven är otydlig. Runan står nära bleckets kant, som här är något skadad upptill. Runorna 1 5 halhi i rad A1 tolkas enklast som nom. av mansnamnet Hælgi eller som en svag form i nom. sg. m. av adj. hæilagr helig. Eftersom rad A3 avslutas med en h-runa är det tilltalande att tänka sig att denna hör ihop med alhi i rad B1 och att dessa runor skall tolkas på samma sätt. Om det rör sig om adjektivet kan de följande runorna 7 8 ia utgöra början av ett namn och då kanske helgonnamnet Iakob. Vad som kan tala emot tolkningen av halhi som ett svagt böjt adjektiv är att man kanske hade förväntat sig en föregående artikel (jfr t.ex. [i]n heilhi x kristr hinn hælgi Kristr på Sö 125), men det finns också exempel på att en sådan har utelämnats som i hælgi ol(afr a Helgi Ólafr á»helige Olav äger» i N B hiialbi ser ut bilda ordet hialpi»hjälpe» även om dubbelskrivningen av i är oväntad. Eftersom den föregående runan 8 kan ha varit l går det inte att utesluta att runorna i denna rad i stället skall segmenteras!lhi ialbi och att de första tre runorna är resterna av ännu ett exempel på adjektivet hælgi. Ordet hialpi har i så fall skrivits utan uddljudande /h/. Den sista raden på A-sidan (A3) innehåller förutom h-runan närmast kanten runföljden rina och i den avslutande raden på B-sidan (B3) förekommer en snarlik runföljd: atrina. Förmodligen utgör båda resterna av en skrivning för kvinnonamnet Katarina. Eftersom texten tycks ha bestått av en uppräkning av heliga personer ligger det nära till hands att tänka på Katarina av Alexandria, som var en av de fjorton nödhjälparna och som kunde anropas som hjälpare i dödens stund (KL 12, sp. 465). Katarina började dyrkas i västvärlden redan under talet (KL 8, sp. 335), men verkar i Norden först ha blivit populär på 1200-talet (sp. 336). Det är därför kanske troligare att det rör sig om namnet på amulettens ägare. Katarina har under äldre medeltid varit ett högstatusnamn och det bars enligt uppgift redan av en dotter till den svenske kungen Inge d.ä. (Otterbjörk 1979, s. 171). Runföljden mika{ln kan om man vågar bortse från n-komponenten i den sista runan vara en skrivning för helgonnamnet Mikael. Namnet förekommer i skiftande former i runmaterialet och redan på de vikingatida runstenarna finns en mängd olika skrivningar: mihel (U 478, DR 402), mikal (G 203), migael (DR 212), mikial (DR 380) och mikel (DR 398, DR 399). Man skall dock inte utesluta att mik

12 12 Två runbleck analyser från Riksantikvarieämbetet också kan svara mot pronomenet mik mig och att de följande runorna a{ln utgör början av ett nytt ord. Någon sammanhängande tolkning eller rekonstruktion av hela texten går inte att åstadkomma, men om de antaganden som har gjorts ovan är riktiga kan den bevarade delen av inskriften normaliseras och översättas på följande sätt: Hælgi hialpi [Kat]rina. Hælgi Mikael(?) [K]atrina.»Helige hjälpe Katarina. Helige Mikael(?) Katarina.» Runorna tillhör den yngre runradens teckensystem med ensidiga bistavar i n och a, men annars långkvistformer för runorna h, t och m. Detta går både att förena med en datering till vikingatid och tidig medeltid. Inga stungna runor förekommer och inskriften verkar ha saknat ordskillnad. Att h-runan används som tecken för frikativt /g/ (dvs. [ɣ]) i ordet halhi visar att den inte bör vara äldre än 1000-talet. En kortare presentation av inskriften har tidigare publicerats i Källström 2013 (s. 84 f.). Stockholm Magnus Källström docent, post-doc. inom runforskningsområdet Kopia till: Lena Beronius Jörpeland, UV Mitt Karin Lindahl, Acta KonserveringsCentrum AB Referenser DR = Danmarks runeindskrifter G = Gotlands runinskrifter KL = Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid Källström, Magnus, 2013: Kvinnor och män i tiohundratalets Uppland. Några nedslag i den vikingatida namnhistorien utifrån runinskrifter, Ortnamnssällskapet i Uppsala årsskrift S N B + nummer = Runinskrift från Bryggen i Bergen, Norge, enligt numrering i Runearkivet, Oslo. Otterbjörk, Roland, 1979: Svenska förnamn. Kortfattat namnlexikon. Stockholm. U = Upplands runinskrifter Sö = Södermanlands runinskrifter

13 Två runbleck analyser från Riksantikvarieämbetet 13 Ännu ett runbleck från Gamla Uppsala Av Magnus Källström, Riksantikvarieämbetet I november 2012 fick Runverket vetskap om att ännu ett runbleck hade påträffats i samband med de arkeologiska undersökningarna inför arbetet med Ostkustbanan (OKB) genom Gamla Uppsala (Gamla Uppsala 21:39 m.fl., RAÄ Uppsala 285:2, 605:1 m.fl., SHMM dnr ). Blecket har fyndnummer 2055 och tillhör kontext och fyndenhet Enligt ett e-postmedelande från Lena Beronius Jörpeland (den 7 april 2015) påträffades blecket i ett omrört lager invid en stor stubbe. I samma lager fanns fynd från vikingatid och framåt. Bara några meter från fyndplatsen framkom ett flertal hus med datering till vendel- eller vikingatid, men även en medeltida källare. Någon närmare datering utifrån fyndomständigheterna är alltså inte möjlig. Jag har granskat blecket med stereomikroskop vid tre olika tillfällen hos Acta KonserveringsCentrum AB. De två första gjordes innan föremålet hade rengjorts, den 5 december 2012 resp. 28 november Delar av ristningen var vid dessa tillfällen täckt av jord och korrosion och flera av tecknen gick inte att bestämma, trots att jag vid det senare tillfället även hade tillgång till röntgenbilder. Nedanstående beskrivning bygger en undersökning gjord den 29 januari 2015 efter att konserveringen var slutförd. Blecket består av en kopparlegering. Det är av allt att döma bevarat i sin helhet, men är något deformerat. Det är böjt i den ena änden, medan det i den andra finns en centimeter lång reva. Hörnen är avrundade. Blecket är i sitt nuvarande tillstånd 55 mm långt, men bör uträtat skick ha mätt ca 61 mm. Bredden är mm och blecket smalnar av mot den ena änden. Tjockleken uppgår till 1 mm. Blecket bär ristning på båda sidor och det går egentligen inte att avgöra vilken sida som ska läsas först. Jag har här valt att beteckna den konkava sidan som a. Runorna på denna sida är i regel 18 mm höga, men de tre sista tecknen mäter endast 9 13 mm i höjd. På b-sidan är runorna mm höga. Ristningen var när blecket påträffades mycket svårläst, men är efter konserveringen tydlig. Inskrift: a) -ho--hou 5 b) -ohb-hob 10 15

14 14 Två runbleck analyser från Riksantikvarieämbetet Fig. 1. Bleckets»framsida» (sida a). Foto Karin Lindahl, Acta Konserverings- Centrum AB, samt renritning av Magnus Källström, RAÄ. Till läsningen: Runan 1 har formen ú och består av en rak huvudstav med två diagonala bistavar åt vardera hållet upptill och nedtill. Bistavarna på den högra sidan sitter något högre än på den vänstra. I 2 h korsar bistavarna varandra något till vänster om huvudstaven. Graderna visar att bistaven snett nedåt vänster har ristats sist. 3 o har ensidiga bistavar snett nedåt höger. Den nedre ser inte ut att ha haft direkt förbindelse med huvudstaven, men detta kan möjligen bero på senare skador. Runa 4 utgörs av en rak huvudstav med två s-formade bistavar som korsar varandra på mitten och bildar en figur som liknar siffran 8. Den bistav som utgår upptill till höger ser ut att ha sin ansättningspunkt till vänster om huvudstavens topp. Det är osäkert om den bistav som utgår till vänster ursprungligen har anslutit till toppen. Nedtill slutar den ett stycke till höger om basen av huvudstaven. Runa 5 har ungefär samma utseende som runa 1, men bistavarna är symmetriskt placerade och verkar inte ha anslutit till huvudstaven. I 6 h ligger skärningspunkten mellan bistavarna något till vänster om huvudstaven. Runa 7 är o med ensidiga bistavar snett nedåt höger. Den nedre har något skarpare vinkel mot huvudstaven än den övre och har ingen förbindelse med huvudstaven.

15 Två runbleck analyser från Riksantikvarieämbetet 15 Fig. 2. Bleckets»baksida» (sida b). Foto Karin Lindahl, Acta Konserverings- Centrum AB, samt renritning av Magnus Källström, RAÄ. Nedanför den övre bistaven finns en del ojämnheter i ytan, som skulle kunna tyda på en fortsättning in mot huvudstaven. Dessa är dock av allt att döma betydelselösa och har troligen framkommit i samband med framprepareringen av ytan. Huvudstaven och den nedre bistaven går ned mot revan i blecket och ser ut att ha avslutats på den andra sidan av denna, även om spåren här är svaga. Runa 8 utgörs av en 9 mm lång huvudstav med en svagt bågböjd bistav, som är ansatt 1 mm nedför toppen och går i en ganska brant vinkel snett nedåt höger. Bistaven ser ut att upphöra ca 0,5 mm ovanför revan, men detta kan också bero på senare skador. På ytan nedanför revan går det inte att upptäcka någon ristning. Det första tecknet på b-sidan (runa 9) har samma form som runa 1 med osymmetriskt placerade bistavar. Den nedre delen av runan genomkorsas av revan i blecket, men runans bas finns bevarad nedanför denna reva. Bistaven snett uppåt höger har ingen förbindelse med huvudstaven. Bistaven nedtill på samma sida utgår från huvudstaven, men har ett brott på grund av att ytan har skiktat sig.

16 16 Två runbleck analyser från Riksantikvarieämbetet Fig. 3. De två första runorna på den omböjda kanten på sida a. Foto Magnus Källström, RAÄ. Av bistaven snett nedåt vänster återstår endast spetsen nedanför revan. 10 o har ensidiga bistavar snett nedåt höger. Nedre delen av huvudstaven är skadad på grund av att delar av ytan har fallit bort. Bistavarna i 11 h skär varandra strax till vänster om huvudstaven. Intill spetsen av den vänstra bistaven har en liten bit av ytan böjts upp. Vid de följande runorna är ett större parti av ytan bortfallet, men ristningslinjerna är i de flesta fall synliga i det underliggande lagret, vilket tyder på att åtminstone delar av denna skada kan vara av äldre datum. Runa 12 utgörs av en tydlig b-runa. Huvudstaven och bistaven är inte förenade i toppen. Den nedre bågen i bistaven utgår ett stycke upp på den övre bågen. Den nedre delen av den nedre bågen saknas på grund av att ytskiktet fallit bort. Runa 13 har i stort sett samma form som runa 9. Mitten av huvudstaven saknas på grund av det bortfallna ytskiktet. Bistaven snett uppåt vänster har ingen förbindelse med huvdustaven. Någon bistav snett uppåt höger kan inte ses, men kan ursprungligen ha funnits. Ytan är nämligen gropig och vittrad. Bistavarna nedtill verkar ha varit osymmetriskt placerade med den högra bistaven högre upp. Den vänstra saknar nu förbindelse med huvudstaven. Den nedre delen av 14 h är ristad i det undre metallskiktet. Bistavarna korsar varandra strax till höger om huvudstaven. Runa står på den uppböjda delen av blecket. Runa 15 o har en liten skada strax nedanför den nedre bistaven. Runa 16 är av allt att döma b, där de båda bågformiga bistavarna skär över varandra på mitten. Ovansidan av de övre bistaven är bortvittrad. Runorna 1, 5, 9 och 13 har i stort sett samma form: ú, vilket svarar mot den medeltida kalenderrunan tvímaðr eller mot en speglad m- eller R-runa. Att runan inleder inskriften på båda sidor av blecket visar att den inte kan ges ljudvärdet /ʀ/.

17 Två runbleck analyser från Riksantikvarieämbetet 17 Runa 4 har en ovanlig form, men liknande runor är kända från en del andra runinskrifter, bl.a. en runristad amulett från Hovgården (Alsnöhus) på Adelsö (U NOR1994;26A, se fotografier i Brunstedt 1996 s. 38). Eftersom runa 12 och 16 verkar vara otvetydiga b-runor så ligger det nära till hand att även uppfatta runa 4 som en variant av b och då snarast en speglad form. Runa 7 kan däremot knappast uppfattas som något annat än u. Det är svårt att tro att inskriften på runblecket skulle ha språklig mening, men det finns en ganska tydlig symmetri i användningen av de olika tecknen. Inskriften inleds med tecknet ú, vilket sedan återkommer regelbundet efter tre runor. Därefter följer i regel runorna ho, men en gång är dessa två runor omkastade. Störst variation uppvisar det tecken som står på den fjärde platsen i den upprepade sekvensen av runor. Detta utgörs två gånger av b, en gång av det b-liknande tecknet och en gång av u. Eftersom blecket framkom i ett omrört lager kan det inte dateras utifrån fyndförhållandena. Att materialet är en kopparlegering tyder på vikingatid eller äldsta medeltid. Formen på o-runan med ensidiga bistavar snett nedåt höger (Ê) talar snarast för vikingatid, eftersom denna runa under medeltiden vanligtvis hade bistavarna placerade till vänster om huvudstaven (Í). Av de futharkinskrifter som har påträffats i Sigtuna och som har kunnat dateras arkeologiskt, framgår dock att denna runa ännu under 1100-talet kan uppvisa en stor formvariation (Ê, É, Í, se sammanställningen hos Gustavson 2013 s. 34), vilket gör det svårt att dra några säkra slutsatser. Konsulterar man de medeltida föremål med runor som är kända från Uppsala stad är dock Í den enda förekommande varianten av denna runa. Exemplen är visserligen relativt få, men ger i alla fall ett indicium på att Ê i första hand bör betraktas som en vikingatida form. Ristat bleck med skriftimitation(?) Ytterligare ett ristat bleck av kopparlegering påträffades vid undersökningen (Fyndnummer 208, kontext , fyndenhet ). Blecket är ristat på två sidor, men ihopknycklat, vilket gör det svårt att både granska och dokumentera ristningen. Jag har undersökt det hos Acta vid två tillfällen: den 1 juni 2015 innan det var helt rengjort och den 15 september samma år. Fig. 4. Det ihopknycklade blecket (fnr 208) innan det var helt rengjort. Foto Magnus Källström.

18 18 Två runbleck analyser från Riksantikvarieämbetet Bleckets nuvarande storlek är mm, men det bör i utvecklat skick ha närmast rombisk form och mäta ca mm. Tjockleken är 0,3 mm. Ristningen utgörs av ett antal svårtolkade tecken, som inte direkt kan karakteriseras som runor, men som möjligen ska tolkas som en skriftimitation. Ristningarna har ungefär detta utseende (ej ritade i skala): Magnus Källström Docent, runolog Referenser Brunstedt, Solveig, 1996: Alsnu Kungsgård. Forskningsprojekt Hovgården, UV Stockholm Rapport 1996:71/1. Gustavson, Helmer, 2013: Lära sig och lära ut runor med hjälp av futharken?, i: Situne Dei S Administrativa uppgifter För utförliga administrativa uppgifter hänvisas till projekt - intro duktionen (Beronius Jörpeland 2017). SHMM:s dnr: Länsstyrelsens dnr: SHMM:s projektnr: A Koordinatsystem: Sweref 99 TM.

19 Två runbleck analyser från Riksantikvarieämbetet 19 OKB-projektets publikationer RAPPORTNR 2017:1_1 2017:1_2 2017:1_3 2017:1_4 2017:1_5 2017:1_6 2017:1_7 2017:1_8 2017:1_9 2017:1_ :1_ :1_ :1_ :1_ :1_ :1_ :1_ :1_ :1_ :1_ :1_ :1_ :1_23 TITEL at Upsalum människor och landskapande Projektintroduktion om det arkeologiska projektet Huskatalog Gravkatalog Grophuskatalog Brunnskatalog Katalog över stolpfundament Katalog över aktivitetsytor Katalog över hägnader, stolpkonstruktioner och väglämningar Föremålskatalog Metallhantverket arkeometallurgiska analyser Gårdarnas djur osteologisk analys Brandgravar vid Storby backe osteologisk analys Växtfynd makrofossil- och pollenanalys Keramik bland levande och döda Stenfynd och kvarnstensanalys Arkeologisk prospektering magnetometer och georadardata Järnföremål Rapporter från Acta KonserveringsCentrum AB Föremål av kopparlegering, övrig metall utom järn Rapporter från Acta KonserveringsCentrum AB Ben- och hornföremål Rapporter från Acta KonserveringsCentrum AB Glasföremål och övriga material Rapporter från Acta KonserveringsCentrum AB Arkeologiska forskningslaboratoriets analyser Två runbleck analyser från Riksantikvarieämbetet ÖVRIGA PUBLIKATIONER Riksantikvarieämbetet, UV Rapport 2013:78 Statens historiska museer, Arkeologiska uppdragsverksamheten, rapport 2015:28 Arkeologerna, Statens historiska museer, rapport 2018:24 Arkeologerna, Statens historiska museer, 2016 Seminarierapport TITEL Gamla Uppsala årsredogörelse år 2012 Gamla Uppsala årsredogörelse år 2013 Gamla Uppsala årsredogörelse år Socioekonomisk mångfald. Ritualer och urbanitet. Rapport från projektseminarium för Ostkustbanan (OKB) genom Gamla Uppsala