Vårterminen 2008 Anders Lundman Civilingenjörs och Lärarstuderade med inriktning mot matematik/fysik Kungliga Tekniska Högskolan samt Stockholms

Transkript

1 Reseb e r ä t t e l s e f r å n T u r i n Vårterminen 2008 Anders Lundman Civilingenjörs och Lärarstuderade med inriktning mot matematik/fysik Kungliga Tekniska Högskolan samt Stockholms Universitet

2 Är man förtjust i att åka skidor i Sverige är oktober den värsta månaden på året. Det var fasligt länge sen man gjorde det sist och det är antagligen minst en månads väntan tills man får chansen igen. En dag i oktober 2006 fick jag ett mail när jag som bäst gick och längtade efter skidåkning, frös i det svenska höstovädret och levde på min vanliga studentkost bestående av kaffe, snabbnuddlar och havregrynsgröt. Mailet var från Patrik på internationella kansliet och förespråkade utbytesstudier. Jag hade inte nämnvärt funderat på utbytesstudier tidigare men insåg att det skulle kunna vara lösningen på min oktoberångest. Således började jag i mitt inre skissa upp en lista över vilka krav jag skulle ställa på ett land för att jag skulle välja det framför Sverige i ett halvår. Mina krav blev något i den här stilen: I. Det ska gå att åka skidor. II. Det ska vara varmare än i Sverige. III. Det ska vara såpass billigt att jag inte behöver leva som en råtta. För att vara på den säkra sidan lade jag till ytterligare två punkter på listan: IV. Det ska vara ett land jag tror jag kommer trivas i. V. Jag ska kunna läsa om möjligt något obligatoriskt som hör till mitt program men i alla fall något häftigt. Jag utforskade mina alternativ och kom fram till att det egentligen bara fanns en plats som uppfyllde detta, Turin och Politecnico di Torino. Nu återstod egentligen bara lite formalia på KTH, en kortare batalj med den italienska byråkratin och i runda slängar 15 månader innan jag var där. Den fjärde januari 2008 landade jag i ett väldigt litet plan på Perugias flygplats för att gå en förberedande språkkurs. En månad senare var jag i Chamonix och gjorde jag mitt första åk för säsongen. Detta är en reseberättelse om mina upplevelser under ett halvår i Italien delvis från Perugia och delvis från Turin.

3 Som nämnts på föregående sida skalla denna reseberättelse behandla två italienska städer Perugia och Turin. Nedan följer därför en kortare beskrivning av respektive stad. Perugia Högst upp på en halvkilometer hög kulle ligger den charmanta staden Perugia, residensstad i regionen Umbria. Staden har anor tillbaka till 300 talet före Kristus något som också märks tydligt. För min del var det första som hände i Perugia att jag gick vilse,på grund av att vägar och hus i stadskärnan är byggda tillsynes planlöst. Lyckligtvis är det en tämligen trevlig stad att vira bort sig i och medan man kliar sig i huvudet kan man passa på att njuta av de vackra gamla husen, finurligt dragna vägarna och när man får chansen blicka ut över det vackert kuperade landskapet som omger staden. När jag var där fick jag en broschyr med titeln Umbria, The green heart of Italy, en synnerligen träffande titel då Umbria likt sin grannregion Toscana är ofattbart grönt. Ett måste för den som besöker Perugia är att testa choklad från företaget Perugina medan en varning bör ges för att äta det lokalproducerade brödet då man traditionellt inte har salt i bröddegen. Turin En italiensk vän sa en gång till mig att Turin brukar kallas Italiens vardagsrum och har man besökt staden förstår man varför den fått sitt smeknamn. I jämförelse med andra storstäder i Italien är, i alla fall den utländska, turismen till Turin som jag upplevde det förhållandevis liten, däremot är det alltid något på gång i staden och festligheterna avbyter varandra. Vidare är Turin som stad precis lika behagligt att vistas i som ett förstklassigt vardagsrum. Stadens atmosfär bjuder in till att slå sig ned vid ett café dricka en macchiato, en granita eller en varmchoklad och lojt titta på folk som promenerar förbi det vackra torg man råkar befinna sig vid. Rent geografiskt ligger Turin i regionen Piemonte vilket betyder bergets fot ett mycket passligt namn då majestätiska alper syns tornar upp sig i all sin prakt från alla tillräckligt högt belagda platser i staden.

4 Skidåkningen När vänner och bekanta frågade varför jag tänkte åka till Turin innan min resa var mitt spontana svar i regel: Det är nio mil till 40 mil pist!. För är man svag för skidåkning har Turin ett synnerligen trevligt läge. En och en halv timmes tågresa bort ligger Susa dalen med de båda skidsystem Vialattea och Bardonecchia. La Via Lattea är det italienska namnet på vår galax och skidsystemet med, så när som en hopskrivning, samma namn har passande nog galaktiska proportioner. Systemet som huserade skidgrenarna under vinter OS 2006 består av sex italienska byar, franska Montgenèvre samt nämnda 400 km pist. Bardonecchia är ett mindre känt skidsystem ett stenkast från Vialattea där istället alla grenar relaterade till snowboardåkning hölls under OS. Bardonecchia är klart mindre än sitt grannsystem,men är klart värt ett besök speciellt som ett dagskort med studentrabatt kostar 17 motsvarande ungefär 160 SEK. Är man villig att ta en liten längre tågresa ligger Aosta dalen mellan två och tre timmar från Turin. I Aosta dalen finns förutom staden Aosta, också kallad skidåkningens Rom, exempelvis Cervinia vid Matterhorn, Courmayeur vid Mont Blanc, La Thule och Monte Rosa massivet. Personligen har jag bara varit i alperna med ett par skidor under fötterna, men även om man istället är intresserad av att vandra i området under sommaren är det (antagligen) ett fantastiskt vackert landskap. Maten Vad vore denna reseberättelse om inte det italienska köket nämndes? Få länder i väst världen kan på gott och ont mäta sig med Italien när det gäller hur traditionsbunden matkulturen är. Som student är italiensk mat extra trevligt eftersom de inte förutsätter en massa flådiga ingredienser utan snarare handlar om perfektion i det enkla. Jag köpte en pastamaskin för 15, motsvarande ungefär 140 SEK, med vilken jag och de jag delade lägenhet sedan kunde tillverkade egen pasta. Är man sugen på att gå ut och äta finns det i Turin en uppsjö av olika restauranger, pizzerior och glassbarer som i min uppfattning i regel är bättre än sina svenska motsvarigheter på alla tänkbara sätt. Ett lunchtips är att gå längs en av huvudgatorna; Corso Vittorio Emanuele II mot Valentinoparken så kommer man precis innan man når parken till La Piadineria där man kan köpa sagolikt goda piadine; ett slags italienskt svar på tortilla skulle man

5 kunna säga. Ens piadina både bakas och tillagas på plats för att sedan fyllas med valfri sammansättning av matvaror av surrealistiskt god kvalitet. När ens piadina är färdig tar man sig ytterligare tio meter närmare parken och går in på Albertos gelateria (;stans bästa). Slutligen med en piadina i ena handen och en glass i andra går man över gatan, in i parken, slår sig ned i gräset och njuter. Boende Så gott som allting är billigare i Italien, men ett undantag är boendet. Jag betalade i Turin 340 det vill säga cirka 3200 SEK för ett rum i en trea jag delade med två andra utbytesstudenter. Med tanke på att huset låg i stadens utkant och vilket belopp vi betalade sammanslaget för den är det smärtsamt uppenbart att vi blev dragna vid näsan. Jag fick tag i lägenheten via högskolan och var förbunden att betala för den hela min vistelse i Turin. En stor fördel med att bo i en lägenhet som högskolan hade ordnat var dock att ett stort antal andra utbytesstudenter också gjorde det. Således gick det fort att få många nya vänner från hela världen. Italienskan Som svensk inledds man lätt att tro att man i mer eller mindre alla länder i Europa talar godtagbar engelska. Om så är fallet är i vilket fall inte Italien ett av dessa länder. Min uppfattning är att om gemene italienare kan något språk utöver sitt modersmål är det snarare franska än engelska. När jag anlände hade jag förvisso läst en kurs i italienska på KTH terminen innan men mina kunskaper i språket slutade ungefär vid att kunna beställa in en café espresso och fråga vad klockan var, även om jag i regel inte lyckades förstå svaret. För att råda bot på detta valde jag utnyttja möjligheten att gå en EILC (Erasmus Intensive Language Course) vid Università per Stranieri di Perugia, något som jag varmt kan rekommendera. Någon gång under denna kurs nådde jag en sådan nivå på italienskan att jag kunde beställa den mat jag ville ha och förstå enklare konversationer. Efter det har jag inte upplevt några större språkliga bekymmer, då italienarna så som jag upplevde i regel gjorde sitt yttersta för att försöka förstå och hjälpa till om man tilltalade dem på deras eget språk, hur horribelt uttal, ordförråd, meningsbyggnad och så vidare än var. Studierna Jag studerade, som nämnts tidigare, vid två universitet under mitt halvår på sydligare breddgrader. Inledningsvis en månad i Perugia och Università per Stranieri och resterande tid vid Polytecnico di Torino. Jag hade med andra ord nöjet att studera vid två lärosätten även under min tid som utbytesstudent, något som jag trivs bra med på hemmaplan. Det kom att visa sig att konceptet passade mig väl även i italiensk tappning. Università per Stranieri betyder översatt till svenska utlänningarnas universitet och de hade elever därefter, det vill säga uteslutande utlänningar. Lyckligtvis

6 fanns en grupp italienska studenter som anordnade diverse aktiviteter för oss utbytesstudenter, allt ifrån pubkvällar till matlagningskurser. Kursledningen ordnade dessutom en rad studiebesök under kursens gång bland annat till Peruginas chokladfabrik i stadens utkanter och ett vin respektive olivoljemuseum i en närliggande stad. I bägge fallen avslutades besöken med provsmakning. Vid Politecnico di Torino var arrangerandet av aktiviteter för utbytesstudenter sparsamt för att inte säga obefintligt. Dock bodde de flesta utbytesstudenter i samma huskomplex vilket gjorde att autonoma kontaktytor skapades. Jag var i så gott som alla kurser jag läste den enda utbytesstudenten. men tursamt nog var mina italienska kurskamrater såväl hjälpsamma, som trevliga, som kontaktsökande. Italienska terminer är praktiskt nog 30 poäng långa, det vill säga samma poängantal som i Sverige eller i ECTS systemet. Ungefär hälften av kurserna jag läste saknade jag förkunskaperna till vilket gjorde att dessa blev relativt slitiga. De kurser som jag var rustad för upplevde jag dock ungefär lika betungande som på KTH om man bortser från rent språkliga svårigheter. Jag samläste alla mina kurser med studenter som skulle ta en kandidatexamen med namnet Matematica per le scienze dell ingegneria vilket jag skulle säga är Turins svar på teknisk matematik. Med undantag för en kurs i komplex analys, läste jag alla matematikkurser tillsammans med samma klass som var inne på sin sjätte och sista termin. För att klara en kurs måste man i regel tentera såväl skriftlig som muntlig. För den skriftliga delen fick jag i hälften av kurserna ha med kurslitteratur till tentan. Alla mina tentor utom en gavs på italienska. Här skulle jag vilja avsluta denna reseberättelse med ett citat av Voltairs fiende Charles de Brosses. Detta eftersom Brosses efter att ha rest i Italien kommer till samma slutsats som jag själv. På italienska lyder Brosses väl valda ord: Torino mi sembra la città più graziosa d'italia e, per quel che credo, d'europa per l'allineamento delle strade, la regolarità delle costruzioni e la bellezza delle piazze. Turin är i mitt tycke den mest graciösa staden i Italien och, troligen, i Europa på grund av hur raka gatorna är, regelbundenheten i byggnadsverk och torgens skönhet. (min översättning från italienska)