Examensarbete i civilrätt, särskilt förmögenhetsrätt 30 högskolepoäng. Att komma tillrätta med kolliderande standardavtal

Transkript

1 Juridiska institutionen Höstterminen 2018 Examensarbete i civilrätt, särskilt förmögenhetsrätt 30 högskolepoäng Avtalad oenighet Att komma tillrätta med kolliderande standardavtal Agreed-on Dissent Untangling Conflicting Standard Terms Författare: Erik Molinder Handledare: Professor Joel Samuelsson

2 2

3 Innehåll 1. Inledning... 5 I. Problemets sammanhang... 5 II. Definitionen av problemet... 5 III. Kolliderande standardavtal i denna uppsats Metod Avtalsslut I. Anbud-acceptmodellen II. Avtalslagens grundbultar Avtalsinnehåll I. Avtalsinnehåll (allmänt) II. Avtalsinnehåll (Standardavtal) Tolkning av standardavtal I. Tolkningsprinciper II. Handlingsordningen III. Partsviljan IV. Reflektioner kring tolkning av standardavtal i förhållande till kolliderande standardavtal De föreslagna lösningsmodellerna I. Att placera problemet i text och kategori II. De vanligaste lösningsmodellerna III. First och last shot IV. Performance-regeln V. Knock out-regeln VI. Lösningsmodellerna och intressena de ska skydda Generalklausulen I. Lydelsen II. Tillämpningsområdet III. Förutsebarheten IV. Är generalklausulen lämplig att använda på kolliderande standardavtal? Avslutande reflektioner och slutsatser Källförteckning

4 4

5 1. Inledning I. Problemets sammanhang Det är ett svårlöst problem, kolliderande standardavtal. Trots att problemets beståndsdelar var för sig är beprövade och etablerade i avtalsrätten finns det många oklarheter när de betraktas som helheten kolliderande standardavtal. Bara att kategorisera företeelsen är svårt. I de flesta verken som tar upp kolliderande standardavtal hamnar avsnittet i eller i anslutning till det kapitel som diskuterar inkorporering av standardvillkor. Det finns goda argument för den placeringen men den är inte självklar. En annan tänkbar placering skulle kunna vara vid eller i avsnittet om avtalstolkning, om ett sådant finns. Eller i kapitlet om avtalsslut. Vilken plats avsnittet slutligen hamnar på kan tänkas bero på författarens syn på problemet eller författarens syn på lösningen. Kolliderande standardavtal är ett snävt problem i den meningen att det uppstår i en specifik situation. Men det är också ett brett problem i den meningen att flera grundläggande avtalsrättsliga funktioner kan komma att beröras. Ett snävt problem som spänner över flera avtalsrättsliga områden blir givetvis svårt att placera in i en text som syftar till att ge läsaren en överblick på avtalsrätten. Att kolliderande standardavtal utgör ett problem (åtminstone i teorin) verkar alla vara överens om. Vad problemet består i och hur det ska lösas är däremot desto mer debatterat. II. Definitionen av problemet Kolliderande standardavtal uppstår när två parter ingår avtal 1 och båda bifogar sina respektive standardvillkor i vilka en eller flera frågor regleras olika. Frågan blir då vad som ska gälla när en situation uppkommer som regleras på oförenliga sätt i samma avtalsförhållande. Eftersom problemet i sig är svårplacerat i avtalsrätten är det bra om terminologin är någorlunda tydlig innan problemet angrips. The battle of forms är en term som ofta dyker upp i sammanhanget. Termen är såvitt jag kan förstå inte synonym med termen kolliderande standardavtal, även om den ibland används så. 2 The battle of 1 Eventuellt träffas avtalet endast skenbart. Se nedan om viljeförklaringar och betydelsen av dessas samstämmighet. 2 Uppdelningen är tydlig i kommentaren till CESL (s. 204), där det först framgår att battle of the forms är benämningen på företeelsen att båda parter refererar till sina egna standardvillkor. I nästa mening tas frågan upp vad som händer om villkoren i dessa villkorsuppsättningar strider mot varandra. Lehrberg å andra sidan använder termerna synonymt (Avtalstolkning, s. 74 f.). 5

6 forms är snarare benämningen på fenomenet att parterna använder sig av varsitt standardavtal i ett och samma avtalsförhållande. Den mest uppenbara risken med detta är givetvis risken för motstridiga villkor. Det faktum att två olika villkorsuppsättningar används innebär emellertid inte per automatik att konflikter uppstår, även om risken är påtaglig. De konflikter som uppstår är inte heller nödvändigtvis kopplade till kolliderande standardvillkor. Uppstående konflikter skulle även kunna tänkas bero på till exempel villkor som i och för sig inte är motstridiga men har en komplicerande inverkan på avtalsförhållandet på grund av villkorsuppsättningarnas olika karaktär. Detta arbete kommer att fokusera på kolliderande standardvillkor, som utifrån ovanstående terminologi kan sägas vara en underkategori till the battle of forms. Själva problembeskrivningen är ofta kortfattad i doktrinen. Den största delen av avsnittet handlar oftast istället om de tänkbara lösningsmodellerna. Problemet blir också tydligast när det betraktas genom lösningsmodellerna. Eftersom kolliderande standardavtal som sagt berör flera grundläggande avtalsrättsliga funktioner är det svårt att beskriva problemet till fullo innan lösningen berörs. Särskilt om det ska göras på tre sidor, vilket brukar vara ungefär det utrymme ämnet tilldelas i läroböckerna. 3 Kanske är det snarare förutsättningarna för att kolliderande standardvillkor ska uppstå som beskrivs så kortfattat. Det finns inte så många olika sätt att säga att två parter hänvisar till oförenliga standardvillkor. Och problemen med att så har skett framträder egentligen först när frågan vad som ska gälla blir aktuell. Det är först då de svåra frågorna om avtals ingående, inkorporering av villkor och tolkning dyker upp. De stora svårigheterna ligger inte i problemet (eller förutsättningen) utan de ligger i själva lösningen. Ramberg och Ramberg är något luddiga i sin beskrivning av problemet. När båda parter hänvisar till sina respektive standardavtal (s.k. battle of forms eller kolliderande standardavtal) uppkommer ett svårlöst problem. 4 Svårigheten uppkommer ju som nämnt inte endast genom att båda parter hänvisar till sina respektive standardavtal. Svårigheten består i standardavtalens oförenlighet. Att två olika standardavtal inkorporeras i ett avtalsförhållande innebär inte nödvändigtvis kollisioner. Rambergs och Rambergs formulering ger intrycket att det är de dubbla villkorsuppsättningarna i sig som utgör kollisionen. Jag är mer benägen att betrakta eventuella motstridiga villkor 3 Vilket ändå kan anses generöst, med tanke på att problemets praktiska betydelse är liten. För läsarens förståelse för ämnet kan det dock ge upphov till förvirring om ämnet tas upp och behandlas i viss mån, men vissa centrala delar lämnas osagda. 4 Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt, s

7 som kollisionen. Så länge villkoren i de båda standardavtalen inte strider mot varandra eller på andra sätt komplicerar avtalsförhållandet finns det ju ingen anledning att tala om någon konflikt eller kollision. Även parentesens innehåll i citatet ovan är intressant. Termerna battle of forms och kolliderande standardavtal ser ut att behandlas som en engelsk och en svensk term för samma företeelse. Om det som avses är motstridiga villkor är formuleringen något märklig. Motstridiga villkor tas visserligen upp senare i texten men skulle med fördel kunna tas upp redan vid den aktuella meningen. Är det å andra sidan företeelsen att dubbla villkorsuppsättningar används som avses är det förvirrande att benämna det som kolliderande standardavtal utan att nämna någon kollision. Möjligen skiljer författarna på kolliderande standardavtal och kolliderande standardvillkor, i den meningen att det förra betyder dubbla villkorsuppsättningar och det senare betyder motstridiga villkor. Författarna exemplifierar emellertid med en tydlig kollision i form av motstridiga villkor. Frågan sätts inte in i någon bredare kontext utan framstår som ett specialfall med tillhörande speciallösningar. Jan Ramberg skriver om kolliderande standardavtal även i ett annat verk. Den inledande meningen har i stort sett samma innebörd som den i det tidigare nämnda verket. Dock använder han inte termen kolliderande standardavtal, utan endast battle of forms. 5 I den efterföljande texten skriver han om skyddsklausuler, vars syfte är att skydda en part från motpartens eventuella villkor. 6 Exemplet går ut på att det i ena partens (eller båda parters) standardavtal finns en klausul som stipulerar att endast villkoren i den aktuella villkorsuppsättningen ska gälla, även om motparten hänvisat till en egen villkorsuppsättning. Tyngdpunkten i texten ligger alltså på motstridiga villkor. Kanske menar Ramberg och Ramberg med battle of forms just motstridiga villkor. Eller också menar de att en rad problem kan uppstå vid användandet av dubbla villkorsuppsättningar, av vilka motstridiga villkor är det viktigaste exemplet. Även Bernitz lämnar själva kollisionen utanför problembeskrivningen, åtminstone initialt. Han skriver att det i kommersiella relationer kan hända att respektive part hänvisar till varsitt standardavtal och att det kan leda till svårbedömda situationer om avtalet fullgörs utan att någon uppgörelse gjorts om vad som ska gälla. 7 Precis som Ramberg och Ramberg verkar Bernitz anse att kolliderande standardavtal är benämningen på ett avtalsförhållande där parterna har bifogat varsin uppsättning 5 J. Ramberg, Standardavtal, s J. Ramberg, Standardavtal, s Bernitz, Standardavtalsrätt, s

8 standardvillkor. Termen kolliderande standardavtal (eller på engelska the battle of forms ) för emellertid tankarna till en konflikt, en krock, två objekt vars olika framfart hindras av den andres. Enbart det faktum att den finns två olika villkorsuppsättningar i ett och samma avtal motiverar inte användandet av ordet kollision. Det författarna inledningsvis beskriver skulle även kunna benämnas parallella eller samverkande standardavtal. Själva kollisionen är dock upphovet till diskussionen och det problem som måste lösas. Bernitz nämner inte motstridiga villkor explicit. Han utgår från ett verkligt fall 8 men fingerar att båda parter i fallet hänvisat till olika villkorsuppsättningar. Då, menar Bernitz, skulle det ha förelegat en battle of forms-situation. 9 Detta kan tolkas som att motstridiga villkor är så ofrånkomligt när dubbla villkorsuppsättningar används att det är underförstått att de kommer uppstå. I DCFR finns problembeskrivningen i artikeln som löser problemet (4:209). Där framgår att när parterna har nått en överenskommelse har ett avtal kommit till stånd även om anbudet och accepten refererar till conflicting standard terms. Standardvillkoren betraktas som avtalsinnehåll i den mån de är common in substance. Denna beskrivning är alltså mer inriktad på själva kollisionen än på det faktum att två olika villkorsuppsättningar används. I kommentaren till CESL, som har en i princip likalydande artikel om motstridiga villkor, framgår att termen battle of the forms syftar till företeelsen att parterna använder sig av olika villkorsuppsättningar. Frågan som ska besvaras genom bestämmelsen är emellertid vad som händer när dessa villkorsuppsättningar innehåller oförenliga villkor. Detta framgår med större tydlighet i DCFR och CESL än hos de tidigare nämnda svenska författarna. The battle of forms framstår här som ett vidare begrepp än kolliderande standardavtal. Temat för denna uppsats hör till det snävare problemet, alltså hur kollisioner ska hanteras. Det ligger implicit i begreppet the battle of forms att det sannolikt kommer att uppstå komplikationer när två olika villkorsuppsättningar används parallellt. Motstridiga villkor är en sådan komplikation. När Adlercreutz beskriver problemet tillhandahåller han mer kontext än de tidigare nämnda författarna. Utgångspunkten är att båda avtalsparterna innan avtalsslutet hänvisar till sina respektive standardvillkor utan att göra upp om vad som ska gälla. Han pekar på att avtalet skulle kunna ogiltigförklaras på grund av avvikelserna i anbud och 8 NJA 1980 s. 46, Lastbilscentral. 9 Bernitz, Standardavtalsrätt, s

9 accept. Problemet, menar Adlercreutz, är emellertid att avgöra vad som ska gälla om fullgörelsen redan påbörjats och ingen av parterna yrkar på att avtalet ska ogiltigförklaras. 10 Här får vi en skymt av det som gör kolliderande standardavtal så svårlöst. Det grundläggande kravet på anbudets och acceptens överensstämmelse sätts ur spel genom parternas yrkanden. Eftersom fullgörelsen är avslutad eller påbörjad är det ofta mer rimligt att betrakta avtalet som gällande än att underkänna det genom 6 avtalslagen om oren accept, även om instinkten och bekvämligheten kanske talar för ett underkännande av avtalet. Lehrberg utmärker sig bland de tidigare nämnda författarna genom att i problembeskrivningen uttryckligen ta upp motstridiga villkor: En speciell situation uppkommer om var och en av parterna hänvisar till sina standardvillkor och villkoren inte stämmer överens. 11 Formuleringen skulle kunna tolkas som att Lehrbergs text är av något snävare art. Han skriver emellertid om samma saker som de övriga här nämnda författarna vilket talar för att the battle of forms och kolliderande standardavtal i svensk doktrin handlar om motstridiga villkor. III. Kolliderande standardavtal i denna uppsats Detta arbete kommer att undersöka olika lösningar på kolliderande standardavtal. Inte i den meningen att de i doktrinen föreslagna lösningsmodellerna kommer att betas av en efter en och därefter rankas efter lämplighet. Det finns nämligen ett viktigt steg som måste tas innan lösningsmodellerna tas upp. Många fall av kolliderande standardavtal går att lösa med hjälp av den allmänna avtalsrätten. Eftersom företeelsen kolliderande standardavtal är kopplad till huvudsakligen tre avtalsrättsliga områden är det nödvändigt att gå igenom dessa innan några speciallösningar aktualiseras. Först kommer kopplingen till reglerna om avtalsslut att undersökas. Kolliderande standardavtal kommer att sättas i relation till anbud-acceptmodellen för att visa hur den kan användas och hur den på många sätt kan vara olämplig för kolliderande standardavtal. Därefter kommer frågan om avtalsinnehåll och inkorporering av standardvillkor att lyftas. Grundläggande aspekter av vad som blir respektive inte blir avtalsinnehåll kommer att belysas och sättas i relation till reglerna för inkorporering av standardvillkor och kolliderande 10 Adlercreutz, Avtalsrätt II, s Lehrberg, Avtalstolkning, s. 74 f. 9

10 standardavtal för att undersöka i vilken mån problemet kan lösas med hjälp av dessa regler. Avtalstolkning spelar också en viktig roll för kolliderande standardavtal. Särskilt tolkning av standardavtal kommer att behandlas för att lyfta de möjligheter den ger att lösa problemet. Det finns många tänkbara lösningar på problemet kolliderande standardavtal. Grundläggande avtalsrättsliga funktioner som de nämnda reglerna om avtalsslut, inkorporering av avtalsvillkor och avtalstolkning kan slita många tvister grundade i motstridiga villkor. Det är dock inte säkert att de är det lämpligaste reglerna att gå till alla gånger. I detta arbete vill jag undersöka kolliderande standardavtal i en bredare kontext. Jag vill sätta företeelsen i relation till den grundläggande avtalsrätten för att bättre förstå varför det blir så svårt att hitta lösningar på problemet. Undersöka vad som gör kolliderande standardavtal till en anomali i avtalsrätten. Efter att ha gått igenom den allmänna avtalsrättens möjligheter till och hinder för att lösa problemet kommer jag att hamna i de lösningsmodeller som brukar tas upp när ämnet diskuteras. Och det är i de fall, där den allmänna avtalsrätten inte kan ge något svar på frågan, som diskussionen om kolliderande standardavtal tillslut måste hamna. I de fall där kolliderande standardavtal i snäv mening gör sig gällande. Det vill säga kolliderande standardavtal som inte kan angripas med hjälp av reglerna om avtals ingående, inte kan angripas med hjälp av inkorporeringsreglerna och inte kan tolkas tillrätta. De kolliderande standardvillkoren som utgör den anomali som avtalsrätten har svårt att komma åt. En komplicerad knut som måste knytas upp. Är de föreslagna lösningsmodellerna alexanderhugg som visserligen kan framstå som brutala men som ändå löser upp den gordiska knuten? Eller är de snarare en sista utväg, analogier av kanalsimmaren Malte Lindemans lösning på problemet med båten han inte kunde simma runt, klättra över eller simma under? Lindemans lösning blev att simma under båten, med motiveringen Ja, men vad fan skulle jag göra?. En sådan motivering passar bättre i en revy än i ett domslut. En annan fråga att ta ställning till är om en lösningsmodell ska slås fast som ständigt gällande regel eller om domstolen, om den hamnar i kolliderande standardavtals snäva område, inför varje enskilt fall kan välja den lämpligaste. Doktrinen är tvetydlig i denna fråga. Många av de argument som framförs för eller emot en viss lösningsmodell blir helt verkningslösa om tanken inte är att en av modellerna ska bli regel. Särskilt de argument som handlar om förutsebarhet. Å andra 10

11 sidan kan en fastställd regel leda till orimliga avgöranden som får oönskade konsekvenser för parterna. Lösningsmodellerna har tydliga kopplingar till den allmänna avtalsrätten som kommer att diskuteras. De sambanden kommer att undersökas och för- och nackdelar med de olika modellerna kommer att vägas. Dels från perspektivet att det behövs en fastställd regel, och dels utifrån perspektivet att en sådan regel inte är behövlig. Det hela kommer att landa i att någon fastställd regel inte är av godo. Åtminstone inte så länge kolliderande standardavtal inte är något problem av stor praktisk betydelse. De flesta fallen upptäcks troligtvis aldrig. De som upptäcks torde i många fall kunna lösas med hjälp av reglerna om avtals ingående, inkorporering av standardvillkor eller avtalstolkning. Bedömningen bör börja i den änden, även om den inte nödvändigtvis måste stanna där. Återstoden måste lösas på andra sätt. För att domstolen ska kunna fälla så nyanserade och materiellt riktiga avgöranden som möjligt är det då bra om den har tillgång till en brett tillämplig regel med stor variationsrikedom avseende rättsföljd. Förutsebarhet är svårt att uppnå med lösningsmodellerna, oavsett vilken man eventuellt väljer och om den är tänkt som fast regel eller tänkt att användas in casu. Av den anledningen torde det vara mer angeläget för parterna att kunna förlita sig på ett rimligt avgörande från domstolens sida än ett partsokänsligt avgörande med grumlig förutsebarhet. Generalklausulen i avtalslagen, 36, erbjuder det man kan önska av en regel för kolliderande standardavtal. Den är rymlig nog att kunna inhysa alla lösningsmodeller. Både tankegångarna och effekterna. Den lämnar också utrymme för bevarande av parternas ursprungliga avtal i den mån det är möjligt. Generalklausulens tillämplighet och lämplighet gås igenom efter lösningsmodellerna. Min slutsats är att generalklausulen bör användas som stöd för att komma tillrätta med kolliderande standardavtal i snäv mening. 2. Metod Källmaterialet består huvudsakligen av svensk litteratur och praxis. Ofta finns i litteraturen korta avsnitt om kolliderande standardavtal. När sådana har funnits har jag använt dem i mitt arbete. Mitt mål med denna uppsats är emellertid att vidga perspektivet något, att sätta in kolliderande standardavtal i ett större sammanhang. Därför har jag även gjort några nedslag i litteratur om mer grundläggande avtalsrätt, 11

12 såsom avtalsmekanismen och vad som blir avtalsinnehåll. Kolliderande standardavtal finns inte reglerat i svensk lag. Däremot regleras företeelsen i DCFR, varför jag också ägnar den bestämmelsen viss uppmärksamhet. 3. Avtalsslut I. Anbud-acceptmodellen Avtalslagens utgångspunkt för slutande av avtal består av anbud-acceptmodellen. Denna modell, som kommer till uttryck i avtalslagens första kapitel, bygger i korthet på följande: Avtal sluts genom att ena parten avger ett anbud som mottagaren sedan antar genom att avge en accept. I motiven heter det att avtal kommer till stånd genom utväxling av två sammanstämmande viljeförklaringar. 12 Dessa viljeförklaringar utgörs av dels anbudet och dels accepten. Begreppet viljeförklaring fungerar som en precisering av rekvisiten "anbud" och "svar" i avtalslagens första paragraf. 13 Av 1 avtalslagen framgår att anbud och accept är bindande för den som avgivit dem. Att anbudet är bindande för den som avgivit det innebär dels att avtal kommer till stånd om mottagaren accepterar anbudet, och dels att avgivaren inte kan återkalla anbudet när det har kommit till mottagarens kännedom. 14 Ömsesidig bundenhet uppstår när parternas respektive viljeförklaringar har godtagits av motparten. Med andra ord binder parterna sig själva genom sina respektive viljeförklaringar. Bundenheten uppkommer följaktligen successivt. Grönfors beskriver avtalsslutet som en tvåstegsraket 15. Det första steget består i att den som avger anbudet blir bunden av anbudet. I steg två blir den som avger accepten bunden av accepten. Därmed uppkommer ömsesidig bundenhet mellan parterna. Den ömsesidiga bundenheten uppstår alltså samtidigt som anbudet accepteras. Det är emellertid inte tillräckligt att viljeförklaringarna utbyts och godtas av parterna. Viljeförklaringarna måste som sagt dessutom vara sammanstämmande. En oren accept, det vill säga en accept som meddelar att anbud antas, men tillägger, inskränker eller förbehåller någonting, så att anbudet och accepten inte längre är samstämmiga, ska 12 NJA II 1915 nr 5, s Lehrberg, SvJT 1996 s. 461, på s NJA II 1915 nr 5, s. 162 ff. 15 Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, s

13 enligt 6 första stycket ses som avslag i förening med nytt anbud. Rättsföljden blir således att något avtal inte kommit till stånd. Regeln om att en oren accept ska ses som avslag i förening med nytt anbud får ett undantag i den så kallade dolusregeln i 6 andra stycket. Enligt undantaget i andra stycket blir innehållet i en oren accept avtalsinnehåll under följande förutsättningar. Avgivaren av den orena accepten måste tro att accepten är ren. Mottagaren av den orena accepten måste dessutom inse att avgivaren tror att accepten är ren. För att inte avtal ska komma till stånd enligt den orena acceptens innehåll måste mottagaren av denna reklamera till avgivaren utan oskäligt uppehåll. Dolusregeln används ofta analogt i situationer som liknar den som regleras i 6 andra stycket men inte omfattas av dess lydelse. 16 Den skyddar avgivaren av den orena accepten genom att binda motparten som, trots att han kände till avgivarens misstag, inte har reklamerat. Applicerat på en situation med kolliderande standardvillkor blir regeln svårtillämpad. Mottagaren av den orena accepten är, även om han kanske anar kollisionsrisken, inte medveten om att eller i vilken del accepten är oren. Detsamma torde gälla även för motparten. I ett sådant läge är det svårt att se den ena parten som mer skyddsvärd än den andra. Det är samstämmigheten som är av störst intresse om en tvist rörande kolliderande standardavtal ska lösas. Saken kompliceras av ett antal faktorer. Det kan till exempel vara svårt att utpeka en viss handling som anbud eller accept om avtalet förhandlats fram under en längre tid. En annan komplikation är att motstridiga villkor kan passera obemärkta tills en situation uppkommer som aktualiserar villkoren i fråga. Om fullgörelse av avtalet redan har påbörjats kan det vara olämpligt att underkänna avtalet. Visserligen finns utomobligatoriska regler som kan kompensera parterna för de åtgärder de vidtagit, till exempel reglerna om obehörig vinst. Till saken hör emellertid att 2 9 i avtalslagen är dispositiva. 6 sätts alltså ur spel om parterna är överens om att de har ett avtal, trots dissensen. Om fullgörelsen av avtalet är påbörjad och parternas inställning är att det finns ett avtal finns det inte mycket som talar för att domstolen skulle underkänna avtalet genom lagens modell för avtalsslut. Lehrberg, som framstår som starkt lojal mot lagmodellen vad gäller kolliderande standardavtal, verkar ha inställningen att något avtal egentligen inte träffats om det finns motstridiga 16 Lehrberg, Avtalstolkning, s

14 standardvillkor. När han sedan ska lösa problemet lämnar han, om än något motvilligt vad det verkar som, den inställningen med hänvisning till dispositiviteten. 17 Det kan tänkas vara något lättare att tillämpa lagmodellen i många fall där standardavtal används än om avtalet är individuellt förhandlat. Hänvisningarna till standardavtalen kan ses som förhållandevis tydliga anbud och accept på ett sätt som kan vara svårare om varje villkor förhandlats fram under lång tid. I ett sådant läge skulle det senast föreslagna standardavtalet bli gällande enligt lagmodellen. Parten (A) som hänvisar till det avslår ju motpartens (B) standardavtal (anbudet) genom att hänvisa till sitt eget som innehållsmässigt inte överensstämmer med motpartens (oren accept). Det standardavtal som senast hänvisades till blir då ett nytt anbud och om fullgörelse därefter påbörjas kan man argumentera för att det nya anbudet godtagits av B genom konkludent accept. En sådan situation skulle troligtvis inte heller falla under det svårtillämpade andra stycket i 6, där B måste inse att A:s accept är oren och dessutom måste inse att A tror att den är ren. Lämpligheten i att lösa konflikten på detta sätt kan emellertid ifrågasättas. Rättsföljden att den ena partens villkorsuppsättning bortses från i sin helhet kan vara onödigt ingripande i förhållande till vad som i praktiken krävs för att slita tvisten. En annan fråga att ta ställning till är hur samstämmiga viljeförklaringarna måste vara innan skillnaderna blir så stora att den ena måste ses som en oren accept. Om standardvillkor används är parterna troligtvis överens om avtalets huvudingredienser såsom vara, pris och tid. Kollisionen återfinns sannolikt i detaljregleringen som ingen av parterna ägnat något större intresse. Den detalj som senare visade sig bli viktig, genom kollisionen och den uppstådda situationen som påkallade en tillämpning av villkoret, hör dock sannolikt inte till huvudingredienserna vid tiden för avtalsslutet. Varje avvikelse mellan anbud och accept behöver inte medföra avtalslöst tillstånd. Av motiven framgår att ett anbud måste antagas "oförändrat" för att det ska leda till avtal. 18 Det innebär emellertid inte att samstämmigheten mellan viljeförklaringarna måste vara absolut. Tillägget, inskränkningen eller förbehållet måste vara av materiell betydelse för att innehållet i det tänkta avtalet inte längre ska anses vara oförändrat. 19 En formell överensstämmelse mellan anbud och accept är däremot inte en nödvändig förutsättning för att ett avtal ska anses slutet. Grönfors menar att det är tillräckligt att innehållet i de 17 Lehrberg, Avtalstolkning, s. 75 f. 18 NJA II 1915 nr. 5, s NJA II 1915 nr. 5, s

15 båda viljeförklaringarna "i stort sett" eller "utan någon väsentlig avvikelse" överensstämmer. 20 Herre uttrycker det så att om ändringarna inte gör att villkoren i anbudet ändras "i sak" blir ändringarna del av avtalet, under förutsättning att mottagaren av accepten inte invänder. 21 När Adlercreutz redogör för reglerna om avtalsslut hävdar han inledningsvis att innehållet i anbudet och accepten inte nödvändigtvis måste ha exakt samstämmigt innehåll. 22 Han menar att en accept inte blir oren av varje modifikation, och tar upp ett antal exempel på när en ändring i accepten inte har en sådan inverkan på innehållet att den istället betraktas som ett nytt anbud. 23 Om till exempel kvantiteten av varan som erbjuds till försäljning inte är preciserad närmare än att minimum och maximum är angivna, anses inte en precisering av exakt kvantitet i accepten vara en sådan modifikation som gör accepten oren. Skulle accepten däremot ange en kvantitet som ligger under anbudets minimikvantitet, eller över maximum, finns det fog för att anse att accepten är oren eftersom det tydligt faller utanför den kvantitetsram som anbudet ställt upp. Inte heller modifikationer som är till fördel för anbudsgivaren, exempelvis en reducerad förpliktelse för anbudsgivaren utan att ersättningen minskar, torde enligt Adlercreutz anses göra accepten oren. Ytterligare ett exempel Adlercreutz tar upp, som ligger särskilt nära temat för denna uppsats, är om acceptgivaren är storleverantör av vissa varor och bifogar standardvillkor till accepten. Beroende på hur välkända standardvillkoren är och om anbudsgivaren borde förväntat sig att dessa standardvillkor skulle användas, kan accepten eventuellt anses ren likväl. Adlercreutz menar emellertid att försiktighet är påkallad. Frågan huruvida accepten är så sammanstämmande med anbudet att ett avtal ska anses ha kommit till stånd besvaras genom tolkning av anbudet och accepten i ljuset av de kringliggande omständigheterna med hänsyn till exempelvis sedvänja och handels- och partsbruk. 24 De exempel som tas upp av de ovan nämnda författarna handlar om avvikelser av oansenlig art. Det skulle med andra ord vara svårt att argumentera för att en avvikelse som vållat sådana problem att parterna inte kan komma överens inte är en sådan avvikelse som bryter samstämmigheten enligt lagmodellen. 20 Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, s. 26 och s Herre, Nordisk avtalsrätt och de internationella modellagarna, i Aftaleloven 100 år, s Adlercreutz, Avtalsrätt I, s Adlercreutz, Avtalsrätt I, s. 100 f. 24 Adlercreutz, Avtalsrätt I, s

16 Grönfors menar att anbud-acceptmodellen på många sätt är föråldrad och även om den är någorlunda elastisk 25 kan det vara svårt att passa (eller ibland med våld pressa) in mer moderna metoder för avtalsslut i modellen. Särskilt större transaktioner har sällan så tydligt urskiljningsbara moment att det går att peka ut ett visst dokument som anbud eller accept. Det handlar istället om ett myller av möten, telefonsamtal och skriftutväxlingar av olika storlekar och slag, och olika delar av avtalet kan låsas i olika skeden. Han påpekar emellertid att lagmodellen är en grundmodell och att den inte stänger några möjligheter för att uppnå avtalsslut på andra sätt. Anbud-acceptmodellens begränsningar påpekas även av till exempel Adlercreutz, Bernitz och Ramberg och Ramberg. Adlercreutz påpekar att anbud-acceptmodellen inte är det enda sättet att sluta avtal på och framhåller att lagmodellen kanske snarare ofta stämmer illa med de faktiska förhållandena. Detta på grund av att modern avtalsteknik präglas av internationalisering, nya tekniska hjälpmedel, nya organisationsformer osv.. 26 Bernitz pekar också på anbud-acceptmodellens ofullständighet och på möjligheten att sluta avtal på andra sätt. Dock menar han att det trots detta finns en tendens i Sverige att använda sig av anbud-acceptmodellen i fall där formerna för avtalsslutet egentligen inte passar in i lagmodellen. 27 Ramberg och Ramberg är inne på samma linje och framhåller att lagens ordalydelse är begränsande, även om modellen inte är tvingande. 28 Av 1 avtalslagen följer att reglerna om anbud och accept ska följas endast om inte annat följer av anbudet, svaret, handelsbruk eller annan sedvänja, vilket möjliggör att bindande avtal kan slutas på andra sätt. Andra former för avtalsslut regleras emellertid inte i lagen, vilket kan förklara tendensen att ändå försöka pressa in dessa former i anbud-acceptmodellen. På grund av lagmodellens elasticitet och möjligheterna att sluta avtal på andra sätt är det möjligt att se den som ett tillgängligt verktyg istället för en flaskhals som varje situation av kolliderande standardavtal måste pressas igenom. Det kan hända att det uppkommer situationer med kolliderande standardvillkor där just lagmodellen och dess rättsföljder framstår som ett lämpligt val. Herre påpekar skillnaderna mellan den svenska avtalslagen och regelkomplex som tagits fram för användning i Europa eller internationellt, till exempel CISG, PECL, DCFR och PICC. Han framhåller att avtalslagen reglerar avsevärt färre frågor än regelkomplexen. 25 Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, s. 49 f. 26 Adlercreutz, Avtalsrätt I, s Bernitz, Standardavtalsrätt, s Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt, s

17 Eftersom svaren på de frågor som inte regleras i avtalslagen ofta står att finna i andra rättskällor blir skillnaden i sak enligt Herre troligtvis liten. Han påpekar emellertid att det kan anses otillfredsställande när vissa grundläggande frågor, till exempel principer för avtalstolkning och kolliderande standardavtal, inte ens antydningsvis regleras. 29 Anbud-acceptmodellen har en stor inverkan på hur kolliderande standardavtal hanteras i doktrinen. Det är givetvis befogat att lagmodellen tas upp när kolliderande standardavtal diskuteras. Vilken betydelse den sedan tillmäts varierar emellertid kraftigt mellan olika författare. Men nog är det rimligt att börja i den "obestridda utgångspunkten" för läran om avtals ingående. Samtidigt bör det hållas i bakhuvudet att den är just en utgångspunkt. Anbud-acceptmodellen kan alltså tjäna som vägledare, men om ett enskilt fall överhuvudtaget inte passar in i lagmodellen, kan det framstå som onödigt att försöka pressa in avtalet i en icke tvingande modell. Vidare är de efterföljande och till lagmodellen knutna bestämmelserna 2-9 i avtalslagens första kapitel dispositiva. Detta gör att domstolen eller parterna i ett avtal slutet på annat sätt än genom anbudacceptmodellen, inte nödvändigtvis måste gå till dessa regler när det råder tvist om avtalets ingående. Det kan till och med framstå som direkt olämpligt att använda lösningar kopplade till en viss modell när problemet som ska lösas inte passar in i modellen från första början. Om problemet inte passar in i grundmodellen kan det dessutom bli otillbörligt att försöka lösa problemet med hjälp av andra regler kopplade direkt till denna grundmodell, vilket kommer att framgå senare i detta arbete. Lagmodellen skulle kunna underkänna avtal med motstridiga standardvillkor. Det kan som sagt vara en illa vald lösning många gånger, på grund av att parterna anser sig ha ett avtal. Kanske är det meningslöst att försöka rädda avtalet med hjälp av anbudacceptmodellen med hänvisning till att avvikelsen var av mindre betydande art. Eftersom avtalet inte måste underkännas för att det inte passerar lagmodellen på ett önskvärt sätt är det också rimligt att inte använda sig av lagmodellen för att godkänna avtalet. Avtalet behöver inte passera lagmodellen överhuvudtaget, utan kan gå runt den via dispositiviteten. Lagmodellen behöver inte vara en flaskhals som avgör avtalets vara eller icke vara. Den kan däremot fungera som lösning om omständigheterna i det konkreta fallet är sådana att en sådan lösning är önskvärd. 29 Herre, Nordisk avtalsrätt och de internationella modellagarna, i Aftaleloven 100 år, s

18 II. Avtalslagens grundbultar Flexibiliteten i avtalslagens första kapitel gör att mycket lämnas oreglerat i lagen. Svaren måste ibland sökas på andra ställen, till exempel i rättsliga principer och standarder. Grönfors menar i Avtalsgrundande rättsfakta att svensk rätt i och med avtalslagens tillkomst skiftade från viljeteorin till tillitsteorin. 30 I avtalslagen finns flera regler, till exempel 4 andra stycket, 6 andra stycket och 32 andra stycket som kan sägas göra uttryck för tillitsteorin. 31 Tillitsteorin handlar om att skydda mottagarens befogade uppfattning av en viljeförklaring. I dessa regler skyddas acceptgivarens goda tro genom att en reklamationsplikt påförs anbudsgivaren om han inser att acceptgivaren svävar i villfarelse. 32 Det går emellertid att argumentera för att även viljeteorin gör sig påmind i avtalslagen. Viljeteorin skyddar istället avgivarens vilja. Avgivarens avsikt står då i centrum, snarare än motpartens uppfattning om viljeförklaringen, eller viljeförklaringen i sig. 33 Till exempel skyddar andra stycket i 32 avgivaren av den förvanskade viljeförklaringen på så sätt att han faktiskt har möjlighet att reklamera, trots mottagarens goda tro. Även om Grönfors hade rätt i sin iakttagelse att en skiftning skedde innebär den skiftningen inte nödvändigtvis att viljeteorin helt förkastats. Grönfors iakttagelse ska möjligen tolkas mer som ett skifte i betoning på en av de i avtalslagen förekommande teorierna än som ett absolut byte av teori. Karhu menar att just vilja och tillit som avtalsrättsliga idéer inte är konstanta, i den meningen att de inte kan ses som ständiga grundstenar i avtalslagen, utan snarare är dynamiska element som skiftar i en fortlöpande process. 34 Han lägger också fram skillnaderna mellan standarder, principer och regler och hur de tre förhåller sig till varandra. 35 Han menar att standarder har den mest övergripande karaktären, och måste tas i beaktande även om de inte har status som direkt eller indirekt bindande normer. Principer varierar i tyngd inom rättsområdet, och variationerna beror på vilka andra principer och regler som gör sig gällande för det konkreta fallet. Regler är mer specifika än standarder och principer, och om reglerna lämnar en lucka i lagen kan den luckan i vissa fall fyllas ut med hjälp av principer. Med detta i åtanke blir tillits- och 30 Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, s Karhu, Den nordiska avtalsrättens byggstenar, i Aftaleloven 100 år, s För 32 har inte rollbesättningen, det vill säga vem som är anbudsgivare respektive acceptgivare, samma betydelse som den har vid tillämpning av 4 och Karhu, Den nordiska avtalsrättens byggstenar, i Aftaleloven 100 år, s Karhu, Den nordiska avtalsrättens byggstenar, i Aftaleloven 100 år, s. 91 f. 35 Karhu, Den nordiska avtalsrättens byggstenar, i Aftaleloven 100 år, s

19 viljeprincipen lättare att sätta i relation till avtalslagens regler. Kanske behöver inte varje regel föras in i ett bestämt principfack. Dessa två principer kanske snarare kan bli aktuella när en regel ska tillämpas i det konkreta fallet, för att avgöra vilket intresse som i det specifika fallet ska skyddas. Vidare framhåller Karhu att villfarelsens betydelse står i centrum för debatten om tillitsteorin och viljeteorin. Med ett viljeteoretiskt synsätt bryter villfarelsen den nödvändiga relationen mellan en parts vilja och hans handling. En part ska då skyddas från att bli bunden av någonting han inte velat bli bunden av. Viljeteorin präglas i motsats till tillitsteorin av en subjektivism. Tillitsteorin är inriktad på viljeförklaringen, och mottagarens befogade uppfattning om den. Rent objektivt är det dock inte, eftersom olika mottagare kan uppfatta en och samma viljeförklaring beroende på till exempel mottagarens relation och tidigare erfarenheter av avsändaren. Karhu menar att lagen är så som den läses, att den är en social konstruktion som inte innehåller några grundvärden huggna i sten. Detta innebär inte att tolkningen av lagen kan ske hur som helst. Lagens funktion som styrmedel kräver ett visst mått av förutsebarhet. Däremot kan innebörden av en regel komma att ändras utan att ordalydelsen nödvändigtvis förändras, beroende på vilka grundvärden som för tiden dominerar i debatten. 36 Avtalslagen i Alméns utformning var enligt Grönfors starkt präglad av tillitsprincipen. 37 Även Lehrberg framhåller att tillitsteorin "antagligen" ligger närmast svensk rätt. 38 Dock påpekar Grönfors att lydelsen av 1 avtalslagen i sig är tillräckligt oprecis för att möjliggöra argumentation för olika grunduppfattningar om vilken teori som dominerar. 39 Denna flexibilitet i avtalslagen möjliggör att tillämpningen av lagen kan ske på olika sätt. Rättstillämparen och debatten är inte låsta vid en viss teori eller princip, utan tillämpningen kan ske i tidens anda. Flexibiliteten kräver dock ett visst mått av oprecishet, vilket kan göra att mer eller mindre grundläggande områden, såsom Herre beskriver det 40, lämnas oreglerade. Luckorna i lagen blir fler, men å andra sidan kan tillämparen fylla dessa luckor med principer. 36 En relaterad tankegång står att finna i propositionen till 36 avtalslagen (Prop. 1975/76:81). På s. 40 och 166 talas det om tidens påverkan på vilken tyngd och innebörd som ska tillskrivas generalklausulen och de överväganden som gjordes i samband med dess införande. 37 Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, s Lehrberg, Avtalstolkning, s Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, s Se ovan, not nr

20 För kolliderande standardavtal innebär detta att lagen kan ge vägledning men är sparsam i fråga om absoluta svar. Söks svaret istället från ett mer övergripande perspektiv finns även där viss flexibilitet som kan göra svaret något svävande. Detta behöver emellertid inte vara av ondo. Med Karhus synsätt kan problemet med kolliderande standardavtal, i den mån det kan lösas med hjälp av principer och standarder, besvaras på ett sätt som ligger rätt i tiden. Det kan dock vara vanskligt att laborera i termer av viljeteori och tillitsteori vad gäller kolliderande standardavtal då parterna har gjort likadana misstag (det vill säga godta motpartens standardvillkor samtidigt som den egna villkorsuppsättningen görs gällande). Den ena parten är sannolikt inte mer skyddsvärd än den andre i ett sådant läge, beroende på omständigheterna i det konkreta fallet. 4. Avtalsinnehåll I. Avtalsinnehåll (allmänt) Huvudregeln i svensk rätt är att några formkrav inte behöver iakttas för att ett avtal ska träffas. Undantag finns, vilket framgår av 1 3 stycket i avtalslagen. I ett fall som passar perfekt in i lagmodellens ordalydelse skapas avtalsinnehållet primärt av anbudet. Accepten ska kunna vara så kort som ett enkelt "Ja", och då krävs det att anbudet är såpass utförligt och preciserat att det kan bära upp avtalsinnehållet. 41 Riktigt så enkelt är det dock inte alla gånger. Avtalsinnehållet kan som sagt växa fram successivt genom förhandlingar, och i sådana fall är det själva kontraktet som primärt anger avtalsinnehållet. Det kan också vara så att avtalsinnehållet inte håller sig inom kontraktstexten. Har någonting överenskommits muntligen men glömts att skrivas in i avtalet, är det fortfarande avtalsinnehåll, låt vara att det kan uppkomma bevissvårigheter. Även handelsbruk, partsbruk och sedvänja kan anses vara avtalsinnehåll. Det kan inte alltid förutsättas att vare sig anbudsgivare eller anbudstagaren satt sig in i alla villkor. Troligtvis har de båda koncentrerat sig på avtalets huvudingredienser, till exempel pris, tid och varans slag. I takt med att storleken på ett företag växer ökar också sannolikheten för att avståndet växer mellan villkorens utformning och försäljningen. Användning av standardvillkor kan dessutom göra avtalet långt mer utförligt än vad 41 Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, s

21 som är påkallat i ett givet avtalsförhållande. Detta kan göra det svårare att avgöra vad parterna hade för avsikter vid avtalsslutet än om det hade handlat om ett enklare avtal om någon bulkvara. Det kan vara svårt att handskas med frågor av typen vad menade parten med denna klausul? när klausulen formulerades av någon annan vid ett helt annat tillfälle. Avtalstexten finns emellertid där. Har parterna bundit sig vid den är det kanske rimligare att börja i änden att partsviljan, åtminstone i ett första steg av bedömningen, består i att parterna har kommit överens om att binda sig till texten. Därefter kan det utredas hur texten ska förstås utifrån omständigheterna i det specifika fallet. Skillnaden i bedömningen kan bli stor om frågan som ska besvaras är vad betyder denna formulering? istället för vad menade parterna med denna formulering? eftersom de bygger på skilda utgångspunkter. Vad som blir avtalsinnehåll kan variera beroende på vilken av avtalslagens byggstenar som används. Utgår man från viljeteorin är det viljeförklaringens avgivares avsikt som blir styrande för bestämmandet av avtalsinnehållet. Med tillitsteorin blir mottagarens befogade uppfattning av viljeförklaringen det styrande. Enligt förklaringsteorin är det hur viljeförklaringen objektivt framstår för en utomstående men omdömesgill part som blir styrande. Dessa byggstenar kan med Karhus perspektiv ses som rörliga element, och tyngden de ska tillmätas beror då mycket på tidsandan. 42 Teorierna ses då, som nämnt ovan, inte som ständiga grundpelare som avtalsrätten vilar på. När en domstol ska avgöra vilket innehåll ett avtal har kan den fylla ut med dispositiv rätt eller använda den dispositiva rätten som måttstock vid tolkning och jämkning. Den dispositiva rätten kan på så sätt ha en avgörande inverkan på avtalsinnehåll. Något bör därför också sägas om den dispositiva rätten. Eller bakgrundsrätten som den ibland kallas, men troligtvis skulle inte Grönfors använda det begreppet. Han beskriver den dispositiva rätten som regler som "bildar sådana mönster som lagstiftaren anser önskvärda". 43 Bland de dispositiva reglerna kan man enligt Grönfors hitta både reservregler och regler som ger uttryck för allmänna rättspolitiska principer. Så är nog också fallet, men Lehrberg har framfört kritik mot Grönfors' förhållningssätt till den dispositiva rätten. 44 Kritik som jag inte har någon svårighet att ansluta mig till. Att som Grönfors hävda att den dispositiva rätten är noga övervägda normallösningar är nog att 42 Karhu, Den nordiska avtalsrättens byggstenar, i Aftaleloven 100 år, s. 89 f. 43 Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, s Lehrberg, SvJT 1996 s

22 ta i. Att kräva starka skäl för att frångå dessa "noga genomtänkta mönster" 45 vore att starkt inskränka avtalsfriheten, även om den dispositiva rätten skulle vara av den digniteten Grönfors hävdar. Men det är också en del av Grönfors' tes i Avtalsgrundande rättsfakta, att avtalsfriheten numer är "övervakad" och "förminskad". 46 Lehrberg ifrågasätter Grönfors' uppfattning om den dispositiva rättens betydelse. Han frågar sig om reglerna faktiskt är så genomtänkta som Grönfors ger sken av, och om så är fallet, är det tillräckligt skäl för att sätta parternas egenskapade lösning ur spel? Det är enligt Lehrberg betänkligt att sätta individuella avtal ur spel till förmån för dispositiv rätt, och därmed ersätta tolkningen med utfyllning enligt dispositiv rätt. 47 Lehrberg har en poäng i sin kritik. Att parterna själva kan välja hur de vill utforma sina avtal och skapa en egen lösning som är anpassad efter deras unika situation har ju helt klart sina fördelar framför att låta en och samma lösning gälla för alla. Därmed inte sagt att den dispositiva rätten är utan värde. Den kan ge ledning som måttstock vid tolkning och den kan användas vid utfyllning. Lehrberg menar att vid tolkning är det rättsföljderna som kommer ur avtalet som är föremål för granskning. Utfyllning handlar om vilka rättsföljder som kommer av till avtalet kopplade rättsregler i övrigt. 48 Vid kolliderande standardavtal kan det vara ont om tolkningsdata. Den dispositiva rätten kan då vara värdefull som måttstock när innebörden ska fastställas. Det är emellertid inte säkert att det är lämpligt att rakt av sätta in en dispositiv regel i parternas avtal som ersättare för de kolliderande villkoren. Fallspecifika omständigheter som parternas tidigare mellanhavanden och avtalets funktion och övriga villkor måste tas hänsyn till innan en dispositiv regel sätts in. Avtalet ska utgöra en fungerande helhet och den dispositiva regeln kan vara skapad med andra överväganden i åtanke än de som gjorts för att ta fram avtalet. Använder domstolen sig av individuell utfyllnad finns dock möjligheter att anpassa lösningen på ett sätt som bättre stämmer överens med parternas mellanhavanden. Domstolen är inte tvingad att lyfta dispositiva regler rakt av från källan och sätta in dem i det enskilda avtalet. Den har möjlighet att anpassa regeln efter vad som är rimligt i fallet och utifrån allmänna avtalsrättsliga principer. Precis som vid avtalsslut är reglerna för vad som blir avtalsinnehåll flexibla och känsliga för det konkreta fallet. Klart är emellertid att villkor som tillkommit efter 45 Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, s Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, s. 45. Eller "rudimentär", som han använt i ett tidigare verk, för att locka till debatt. 47 Lehrberg, SvJT 1996 s. 461, på s Lehrberg, Avtalstolkning, s

23 avtalsslutet inte blir avtalsinnehåll. 49 Givetvis kan avtalet justeras av parterna i efterhand, till exempel genom omförhandling eller att en part agerar annorlunda mot vad som framgår av det ursprungliga avtalet och motparten accepterar agerandet. En ensidig ändring av avtalet som motparten protesterar mot eller inte känner till torde däremot vara mycket svår att nå framgång med. Ett problem som kan uppstå vid kolliderande standardavtal är att tidpunkten för avtalsslut kan ligga vid olika tillfällen beroende på hur man argumenterar. Eftersom stoppunkten på detta sätt avgör vad som blir avtalsinnehåll och vad som inte blir det, blir det avgörande vid vilket tillfälle avtalet anses ha slutits. En kollision kan undvikas på detta sätt genom att den ena villkorsuppsättningen bedöms ha hänvisats till efter avtalsslutet och därmed underkänns som avtalsinnehåll. II. Avtalsinnehåll (Standardavtal) Det finns inga särskilda regler för standardavtal i avtalslagen, men vissa principer har utvecklats på standardavtalsrättens område. Reglerna i avtalslagen kan ibland framstå som trubbiga och dåligt lämpade för att lösa de problem som är utmärkande för standardavtal. Avtalslagen gäller nämligen även för standardavtal. Liksom vid individuellt förhandlade avtal är villkorets införlivande i avtalet av stor betydelse för fastställandet av avtalsinnehållet när det gäller standardavtal. Alltså hur ett standardvillkor blir en del av det enskilda avtalet. På standardavtalsrättens område är huvudregeln denna: För att ett villkor ska anses inkorporerat i det enskilda avtalet måste det ha bringats till motpartens kännedom före avtalsslutet. 50 Kännedomen behöver inte sträcka sig längre än till att motparten känner till att den andra parten vill göra villkoret gällande. Något krav på att han (eller ens den som vill göra villkoret gällande) ska känna till vad villkoret faktiskt innehåller finns inte. 51 Ett sådant krav skulle urholka syftet med standardvillkor, nämligen att spara tid. Det avgörande är att skäliga åtgärder har vidtagits för att motparten före avtalsslutet utan svårighet ska kunna ta del av standardvillkoren. En tydlig hänvisning till standardvillkoren och var de finns att läsa är normalt tillräckligt för att villkoren ska anses bringade till motpartens kännedom. Hänvisning torde vara det vanligaste sättet att efterfölja huvudregeln för inkorporering 49 Adlercreutz, Avtalsrätt II, s NJA 2011 s. 600, punkt NJA 2011 s. 600, punkt 9. 23