Uppfattningar om magisk praktik under. Perceptions of magical practice during the. Witchcraft trials on Åland,

Transkript

1 Södertörns högskola Institutionen för historia och samtidsstudier Kandidatuppsats, 15 hp Historia Vårterminen 2013 Interkulturell lärarutbildning mot grundskolans senare år & gymnasiet Språket som maktresurs Uppfattningar om magisk praktik under trolldomsprocesserna på Åland, Language as Power Resource Perceptions of magical practice during the Witchcraft trials on Åland, Av: Niklas Öhman Handledare: Heiko Droste

2 Inledning... 3 Bakgrund... 4 Några övergripande linjer... 4 Föreställningar om trolldom och det hinsides... 5 Det juridiska systemet och rannsakningarnas karaktär... 7 Tidigare forskning Internationell forskning: en bred överblick Häxforskningen i Sverige med omnejd Material och källkritik Teori och metod Övergripande teoribildning och centrala begrepp Diskursanalysen som metod Syfte och frågeställningar Undersökning De övergripande omständigheterna Anklagelser gällande trolldom Trolldomens ursprung: förbundet med Satan Läsningen och den normativa religiositeten Anklagelser gällande vidskepelse Begreppsförvirring inom rättsväsendet Att trotsa Guds allsmäktighet Ett avvikande och mindre fatalt exempel Avslutande diskussion och slutsatser Övergripande slutsatser i relation till rättsväsendets inkonsekvens Psilander: en otillräcklig förklaring Sammanfattning Källor och litteratur Tryckta källor Litteratur Nätbaserade encyklopedier

3 Inledning det finns inte en makt, utan flera makter. Makter betyder former för dominans, former för underordning som fungerar lokalt, till exempel i verkstaden, i armén, på en egendom av slavägarmodell eller på en egendom där det finns livegna. Allt detta är lokala och regionala maktformer som har varsitt sätt att fungera, vart sitt tillvägagångssätt och var sin teknik. Alla dessa maktformer är heterogena. Då kan vi inte tala om makten om vi ska göra en maktanalys, vi måste tala om makterna och försöka lokalisera dem och deras specifika historiska och geografiska plats. 1 Trolldomsprocesserna i Europa, vilket källmaterialet som presenteras och diskuteras nedan gör sig gällande, har av akademien och forskarvärlden ofta diskuterats och analyserats i termer av just makt. På vilka premisser dessa maktförhållanden existerade, och vilken den centrala konflikten faktiskt var, har det dock tvistats som. Någon har kallat det misogyn samhällsstrukturering, eller mäns våld mot kvinnor. Hos en annan heter det religiös extremism, och av en tredje har dessa processer förståtts som en hårdhänt form av kulturell reformism. Dessa är samtliga intressanta och tänkvärda förslag. Vad de har gemensamt är dock att de i stor utsträckning fokuserar på en makt och ett maktförhållande utifrån vilket de drar generella slutsatser. Universella och alltomfattande förklaringar gällande maktsystem är sällan trovärdiga. Ty dessa system är, som Foucault påpekar ovan, heterogena och historiskt och geografiskt specifika. Denna definition av makter har inspirerat och motiverat mig att genomföra denna undersökning. Denna uppsats syftar till att beskriva och analysera en historisk specifik auktoritet, eller om man så vill ett historiskt specifikt uttryck av makt. Den analys som görs nedan grundar sig på och använder sig av språk, språkliga praktiker och framförallt diskursbegreppet. I diskursbegreppet, som det förstås av bland andra Foucault, sammanlänkas just språk, kunskap och makt. Genom att granska och analysera hur begrepp som trolldom och vidskepelse i rättegångsprotokollen definierades och förstods av den juridiska institutionen ämnar jag 1 Foucault, Michel Diskursernas kamp (2008, Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag Symposion) s.209 3

4 undersöka trolldomsprocesserna på Åland, Detta innebär visserligen att även denna undersökning fokuserar ett specifikt maktsystem, en hierarki. Mina förklaringar kan således inte gärna bli universella. Det är just denna lokala maktform, detta rättsväsende, jag vill diskutera och förstå. Och vill man förstå sig på och diskutera maktstrukturer och maktuttryck är språket som vi ska se nedan en alldeles utmärkt resurs. Bakgrund Några övergripande linjer De stora trolldomsprocesserna i Europa utspelades i huvudsak mellan åren 1450 och I inledningsskedet var dessa systematiska förföljelser koncentrerade till de södra delarna av Europa, då främst alpregionen kring norra Italien, södra Frankrike och Schweiz, men kom så småningom att spridas norrut för att, under 1600-talets senare hälft, nå Skandinavien och Sverige. 3 Mest uppmärksammat i Sverige är sannolikt rannsakningarna i Dalarna som inleddes Det stora antalet avrättningar som utdömdes i bland annat Älvdalen och Mora har tillsammans med användandet av barn som vittnen fascinerat och inspirerat såväl akademien som populärkulturen. 4 Sammantaget avrättades i Norrland och Svealand mellan 1668 och 1776 cirka 240 människor. 5 Om det totala dödsantalet sett till Europa som kontinent har det bland de lärda tvistats. Anne Llewellyn Barstow är en av dem som menar att dödsantalet säkerligen underskattats, och föreslår en siffra upp emot Brian Levack är mer modest och stannar vid Troligt är också att Levack, av dessa två, ligger det sanna antalet närmast. Noggranna sammanställningar av de vetenskapligt genomförda undersökningarna gällande antalet avrättade pekar mot en siffra väl under Periodindelningar är alltid knepiga, och mer eller mindre sannfärdiga. För sakens skull, och för att klargöra att sekelskiftet inte innebär ett absolut slut på trolldomsanklagelser i Europa bör det påpekas att det så långt fram som på och talet i bl.a. Ungern och Sverige utspelade det mer eller mindre omfattande rannsakningar gällande trolldom. Nationalencyklopedin, sökord: Häxprocesser, tillgänglig: läst: ; Levack, Brian P., The Witch- Hunt in Early Modern Europe (1995, London: Longman) s. 23, samt Oja, Linda (red.) Vägen till Blåkulla: Nya perspektiv på de stora svenska häxprocesserna (1997, Uppsala: Historiska institutionen, Univ. Distributör) s.12 3 Det bör poängteras att häxförföljelserna på intet sätt höll sig isolerade på den nuvarande europeiska kontinenten, utan spreds bl.a. även till de europeiska kolonierna i nuvarande USA. Nationalencyklopedin: Häxprocesser, Oja (red.) s En genomgång av det för denna undersökning relevanta forskningsläget följer nedan. Som exempel på mer populariserade framställningar av häxprocesserna i Sverige kan Jan Guillous historiska reportage Häxornas försvarare (2002, Stockholm: Piratförlaget) samt den efterföljande TV- serien Häxornas tid som sändes i TV nämnas. 5 Oja (red). s.10f 6 Barstow, Anne Llewellyn Witchcraze: A New History of the European Witch Hunts (1994, San Francisco: HarperSanFrancisco) s.19ff 7 Levack s.25 8 Nationalencyklopedin: Häxprocesser. 4

5 Obestridligt är dock att majoriteten av de som anklagades och avrättades var kvinnor. Även här finns visserligen enskilda undantag, 9 men sammantaget var kvinnor betydligt hårdare utsatta för detta stora oväsende än män. 10 Föreställningar om trolldom och det hinsides Föreställningar om häxor, odjur och det hinsides är en tradition och ett kulturuttryck vars rötter sträcker sig betydligt längre tillbaka än till det tidigmoderna Europa. 11 Det är för att exemplifiera kanske lätt att tro att den grekiska filosofin var den totalt dominerande idévärlden för de samtida grekerna. Men ingalunda så. Precis som under kristendomens stadiga frammarsch på den europeiska kontinenten många hundra år senare, uppstod i det antika Grekland konflikter mellan de auktoritära samhällslärorna och de mer folkliga föreställningsvärldarna. 12 Även här fungerade idéer om häxor och det hinsides som en kontrast och ett alternativ, och framförallt utgjorde det en viktig del i mötet kulturer emellan: Spridningen av idéer om det hinsides var en del en mer allmän kulturblandning i Medelhavsområdet under mer än ett årtusende. 13 Några förföljelser och massavrättningar i den skala som det stora oväsendet skulle komma att resultera i var det kanske inte att tala om, men detta är ändock en viktig inledande parentes. Häxan och Blåkulla eller vad man nu väljer att kalla det hinsides kan inte förstås som uteslutande en medeltida (som folk i allmänhet tycks tro) eller tidigmodern företeelse. Vid tiden för de stora trolldomsprocesserna i Sverige var hade häxan och trolldomen en fullt naturlig och självklar del av den allmänna föreställningsvärlden, och hade så varit så långt tillbaka man kunde minnas. 14 Nytt för den medeltida och tidigmoderna perioden är dock att uppfattningar och föreställningar gällande kättersk och magisk praktik i allt större utsträckning kopplades 9 Finland är ett sådant: se exempelvis Heikkinen, Antero & Kervinen, Timo, Finland: Den manliga dominansen i: Ankarloo & Henningsen Rättshistoriska studier Bd 13: Häxornas Europa: (1987, Lund: Institutet för rättshistorisk forskning) 10 Barstow s.179ff 11 Ankarloo, Bengt Satans raseri: En sannfärdig berättelse om det stora häxoväsendet i Sverige och omgivande länder (2007: Stockholm: Ordfront) s Ankarloo 2007:18 13 Ankarloo 2007:17f 14 Lindkvist Tomas & Sjöberg, Maria Det svenska samhället : Klerkernas och adelns tid (2009, Lund: Studentlitteratur) s.362 5

6 samman med den kristna religionens antagonist: Djävulen. 15 För de allra flesta bildade européer var det då självklart att häxor och trollpack inte endast sysslade med olika former av magisk praktik, man uppfattade häxan som någon förmögen till diaboliska 16 aktiviteter. 17 Häxan och det hinsides blir i och med detta något mer än ett folkligt och/eller kätterskt alternativ till den statsfästa religionen, det kom att uppfattas som dess diametrala motsats, dess fiende. 18 Det samband man nu börjar skönja, sambandet mellan häxor och Satan själv, är något som under de stora häxprocesserna kom att vara en helt avgörande grundtanke, en förutsättning. För att häxan skulle kunna utföra sina besvärjelser och djävulskaper ansågs hon vara tvungen att ingå en pakt, ett förbund med Satan. 19 Dessa attityder och idéer skulle så småningom också, med hjälp av standardiserade berättelser och närvaron av faktiska rannsakningar, komma att leta sig ned även till de lägre samhällsskikten. 20 Det bör vidare påpekas att det senmedeltida Europa var en plats där uppfattningar om Satan och det hinsides inte hade några större svårigheter att få fäste. Pesten (eller digerdöden) spelade på ett ytterst påträngande och realistiskt sätt upp farhågor om hur bristande gudfruktighet kunde tänkas bestraffas i Helvetet, 21 och rev på kuppen med sig 30-40% av kontinentens befolkning ner i (under)jorden. 22 Den bildkonst och de berättelser som framställs under denna period ger inte sällan uttryck för en tidsanda präglad av uppfattningar om vad som hinsides väntade. På torget och i kyrkorna varnades det ständigt för Satan förekomst, och dess ondas makter. 23 I det senmoderna Europa var Djävulen och Helvetet inte endast någon abstrakt idé om hädanfärdens eventuella destination, utan snarare en ytterst konkret och fasansfull närvaro. Det är också under denna tid då bilden av den diaboliska häxan växer sig starkare, främst genom spridningen av litteratur och handböcker där dessa idéer (och hur man bekämpar dem) 15 Ankarloo menar att sambandet mellan trolldom och djävulsdyrkan börjar göras redan under talet: Ankarloo 2007:53 16 Med diabolism menas: avfall från Gud, förbund med djävulen, färd till häxsabbaten, barnamord, sexuella orgier : Ankarloo 2007:78 17 Ankarloo 2007:53; Levack s Levack s Levack.s27ff 20 Levack s.28f; Ankarloo s Ankarloo 2007:84 22 Nationalencyklopedin, sökord Digerdöden, tillgänglig: läst: Ankarloo 2007:84 6

7 med all önskvärd tydlighet presenterades. 24 Den ofta citerade Häxhammaren kom, som det främsta exemplet bland många andra, att fungera som en standardberättelse ett stående exempel som de allra flera var förtrogna med om häxors praktik, men också som en instruktionsbok för hur häxor kan avslöjas och straffas. 25 Spridningen var enorm. 26 För såväl världsliga som andliga myndigheter, för präster och fogdar över hela Europa, gjordes den tillgänglig. 27 Det kan möjligen argumenteras för att idén om trollpacket som ett uttryck för och i allians med Satans ondska redan, åtminstone bland de lärda, var befäst. Men i och med Häxhammaren underlättades spridningen av denna idé, och den gav konkreta och handfasta tips på hur denna ondska kunde besegras. 28 Sammantaget måste föreställningen om Satans närvaro anses vara grundläggande för vad som kom att bli de stora trolldomsprocesserna. Det var denna närvaro, och det inflytande den fick över vanligt folk, som genom dessa rannsakningar skulle stoppas. 29 Det juridiska systemet och rannsakningarnas karaktär Häxeri och trolldom kan emellertid inte endast diskuteras utifrån religiösa termer. Fram till slutet av 1780-talet fanns i Sverige även tydliga juridiska riktlinjer gällande hur magisk praktik skulle betraktas och bestraffas. 30 I Sverige fortsatte under och 1600-talet den äldre medeltida lagstiftningen att gälla (då även Åland tillhörde Svea Rike gällde denna lagstiftning även här). Magnus Erikssons lands- och stadslag från 1350-talet var den första lagsamling som kom att fungera rikstäckande för både landsbygd och städer. 31 En något reviderad variant av denna, Kristoffers landslag (som dock endast kom att gälla landsbygden), utkom 1442, men mellan dessa båda är skillnaderna relativt små. 32 Trots att flera kungliga förordningar och dylikt kom att fungera kompletterade till dessa samlingar, så måste det svenska rättsväsendet under 1600-talet (dvs. den period denna undersökning rör vid) anses stå på en medeltida grund. 24 Ankarloo 2007:84 25 Ankarloo 2007:81f, Ankarloo 2007:82; Nationalencyklopedin: sökord: Häxhammaren, tillgänglig: läst: Ankarloo 2007:84 28 Ankarloo 2007:81ff 29 Levack s.29ff 30 Oja s Lindkvist & Sjöberg s Lindkvist & Sjöberg s.325, 328 7

8 Denna medeltida form av rättsskipning var, då den centrala statsmakten fortfarande var svag, avhängigt de lokala tingen. Det var således häradshövdingens ansvar att tre gånger per år kalla till dessa ting och där ta itu med exempelvis konflikter och frågor gällande handel och 1600-talet kom dock inte minst genom reformationen och Gustav Vasas tillträde till makten att innebära betydliga förändringar och expansioner gällande det svenska statsmaskineriet. Men trots detta kom tingen att behålla sin funktion som sammanhållande institution. Istället för att rationaliseras bort kom häradshövdingarnas och tingens funktion att integreras i statsapparaten. 34 Införandet av hovrätter dvs. högre juridiska instanser under 1600-talet kom emellertid att möjliggöra större enhetlighet landets olika delar emellan. Dessa hovrätter gav också kungen större möjligheter att överse och kontrollera rikets juridiska organisation. 35 Detta kan ses som en del i en betydligt större centraliseringsprocess, en process som ett stort antal europeiska stater från och med 1500-talet gick igenom. Bengt Ankarloo har sammanfattat det väl: Herraväldet över kyrkan och krigsmakten, beskattningen och administrationen av provinserna hade gradvis tagits över av kungen och hans ministrar på bekostnad både av adeln och det lokala självstyret 36 Trots att denna uppsats till viss del kräver ett sär-skiljande mellan religion och juridik, så är det vid tal om medeltida och tidigmodern rättspraxis aningen svårt. Visserligen var den juridiska huvudstadgan under dessa trolldomsprocesser landslagens bestämmelser. Men den världsliga rättspraxisen kom, i stor utsträckning, att kompletteras med såväl kungliga förordningar som kontinental lagstiftning. 37 Framförallt innebar kung Karl IX:s implementerande av Gamla testamentet som svensk lag 1608, att juridiska överväganden och domslut kunde göras med direkt hänvisning till de mosaiska kungörelserna. 38 Den lagstiftning och rättspraxis som var gällande under tiden för de svenska (och åländska) trolldomsprocesserna innefattade således såväl den av konungen förrättade landslagen som Gamla Testamentets påbud och föreskrifter Lindkvist & Sjöberg s.325f 34 Lindkvist & Sjöberg s Lindkvist & Sjöberg s Ankarloo 2007: Ankarloo 1971: 233f 38 Ankarloo 1971:233f; Östling s Lindkvist & Sjöberg s.326 8

9 Under och 1700-talet innefattade magibegreppet, enligt svensk lag, tre former av magiska praktiker: magisk skadegörelse (eller förgöring ), oskadlig magi samt förbund med Djävulen. 40 Dessa tre kategorier innefattade givetvis en mängd olika former av handlingar såsom vidskepelse, signeri, häxeri etc. Det sker också, vilket har påpekats av bland andra Oja, 41 under 1500-, 1600-, och 1700-talet en mängd juridiska förskjutningar och förändringar gällande såväl definitionen av dessa begrepp som vilka påföljder som skulle utdömas. 42 Det finns här inte plats för en heltäckande och systematisk redogörelse för alla de magiska praktiker som kunde generera anklagelser gällande trolldom, men några övergripande linjer bör noteras. Först och främst innebär 1600-talet en systematisk attitydförändring främst vad gäller magisk skadegörelse och djävulsförbund. Istället för att uppfatta dessa som två från varandra skilda åtalspunkter så började de betraktas som sammankopplade, till och med avhängiga varandra: 43 Den magiska skadegörelse som skedde vid förgöring, ansågs efterhand ha åstadkommits genom djävulens direkta medverkan och i överensstämmelse med hans allbekanta illvilja. Förbindelse med den onde leder till maleficium [dvs. förgöring, min anm.], som är trollkonans motprestation i uppgörelsen 44 Detta förbindande av åtalspunkter bör, tillsammans med implementerandet av de mosaiska diktaten och de stränga åtgärder som vidtogs gentemot oskadlig magi, 45 förstås som exempel på det svenska rättsväsendets hårdnande attityd gentemot magisk praktik under och 1600-talet. 46 Sammantaget kom de svenska trolldomsprocesserna att främst karaktäriseras av tre påstådda brott: djävulsförbund, barnaförande 47 och blåkullaresor. 48 Anklagelser gällande barnaförande 40 Oja s Oja s.284ff. 42 För en systematisk och heltäckande genomgång av trolldom och magi i svensk rättspraxis under och talet, se Oja. 43 Ankarloo 1971: Ankarloo 1971: Oja har visat hur den svenska statsmakten efter reformationen tydligare började sätta upp gränser mot magiska praktiker och vidskepelser. Oja ser detta som ett uppfostrande av allmogen, i Guds namn: Oja s Oja s Dvs. att föra med sig barn till häxsabbaten på Blåkulla: Östling: s.166ff 48 Det finns givetvis många exempel på andra former av trolldomsbrott, men det är främst djävulspakten och barnaförandet som brukar nämnas som signifikativt för processerna i Sverige: Oja (red.) s.10 9

10 förutsatte givetvis blåkullafärd, vilket i sin tur implicerade ett ingånget djävulsförbund: syftet med att fara till Blåkulla var ju att förena sig, och gå på gästabud, med Satan själv. 49 Det finns i 1600-talets prejudikatsamlingar olika exempel på hur förbundet med Satan kunde ta sig i uttryck, kontentan är dock densamma: dessa tre brott är exempel som samtliga härledas till en och samma diagnos: avfall ifrån Gud till Djävulen. 50 Vanligt var att man i betänkanden och domslut gällande dessa typer fall hänvisade till andra Mosebok, Exodus 22:18: En trollkona skall du inte låta leva. 51 I anslutning till detta bör det också nämnas att barn, gärna barn som påståtts varit på Blåkulla, själva tilläts framträda som vittnen inför domstolen under de svenska rannsakningarna. 52 Faktum är att det i Dalarna och Älvdalen var just barnen och deras utsagor som i stor utsträckning fick processerna att ta fart och fortgå. 53 Detta var tveklöst ett juridiskt undantag. Barn hade i juridisk mening ingen rätt att fungera som vittnen. 54 Slutligen uppvisade trolldomsrannsakningarna i nuvarande Sverige tydliga drag från den instruktionslitteratur och de standardberättelser som diskuterats ovan. Framförallt påvisades under dessa rannsakningar berättelsernas cykliska form, en form som fick processerna att fortgå och spridas. 55 Kort sammanfattat innehöll de åtalades bekännelser följande: den anklagade, som ofta själv sysslar med dagligdags vidskepelse och/eller magi, besöks av en främmande man som med lockelser uppmanar denne att underkasta sig honom. Denna man skänker också den anklagade en salva, som ska strykas på kroppen när hon (de anklagade var som ovan nämnts i de allra flesta fall kvinnor) vill träffa denne man igen. 56 När salvan (som i varianter på denna berättelse lika gärna kan strykas på en kvast eller en boskap) smorts in lyfter den anklagades kropp från marken och förs till en okänd plats långt bort dvs. Blåkulla. Där anordnas gästabud tillsammans med den okända mannen, som nu med största tydlighet är Satan själv, och andra häxor och demoner. Gästabudet är ofta en överflödets och syndens orgie med mat, dryck, dans och sexuell lössläppthet. 57 Dessa resor fortsätter så göras fram till dess att kvinnans förehavanden avslöjas. 49 Ankarloo 1971:217ff 50 Oja s Östling s Lindkvist & Sjöberg s Lagerlöf- Génetay, Birgitta De svenska häxprocessernas utbrottsskede : Bakgrund i Övre Dalarna: Social och ecklesiastik kontext (1990: Diss. Sthlm. Univ.) s.18ff 54 Lindkvist & Sjöberg s Ankarloo. 2007:84 56 Ankarloo 2007:85 57 Ankarloo 2007:85 10

11 När så kvinnans blåkullaresor upptäcks, tvingas hon till förhör och inte sällan tortyr till dess att hon anger de häxor som hon sett och umgåtts med på Blåkulla. Då börjar proceduren om med dessa kvinnor, som i sin tur tvingas ange ytterligare några. 58 Teoretiskt sett krävdes således bara en ursprunglig trolldomsanklagelse för att ett repetitivt juridiskt drev skulle sättas igång. Som vi ska se nedan är rannsakningarna på Åland ett konkret exempel på just det. Tidigare forskning Internationell forskning: en bred överblick Forskningen gällande trolldomsprocesser och häxhysteri är både diger och mångfacetterad. Den uppräkning av perspektiv och förklaringsmodeller som följer nedan syftar således inte till att vara heltäckande. Snarare ska den förstås som en sammanställning av dels den forskning som varit behjälplig för arbetet med denna uppsats, och dels som ett försök att skissera upp några centrala och representativa delar av forskningsområdets omfattning och mångskiftande natur. För att ge läsaren en så god inblick som möjligt behandlas nedan såväl internationell och nationell forskning som de ansatser som gjorts att förklara de åländska processer denna uppsats kommer att fokusera. I sammanställningar av den internationella forskningen gällande häxanklagelser och trolldomsprocesser synliggörs tidigt en mängd överlappande, kompletterande och kontrasterande förslag och analyser. 59 Inte sällan har dessa förslag, utifrån en mängd olika perspektiv och aspekter givetvis, försökt ge allomfattande och slutgiltiga förklaringar till varför trolldomsprocesserna överhuvudtaget kom att äga rum. Här presenteras i korthet tre återkommande förslag och perspektiv. Det har bland forskare gjorts återkommande ansatser att vilja beskriva anklagelser mot häxor och trollpack som en attack mot ett förlegat och ruralt sätt att leva sålunda en attack riktad mot ett samhällsskikt som socialt och kulturellt uppfattades vara konservativt och föråldrat. 60 Vidare har ekonomiska och politiska analyser gjorts. I dessa har inte sällan trolldomsanklagelser snarast betraktats som en biverkning av det kapitalistiska 58 Ankarloo 2007:85 59 Se exempelvis Encyclopedia Britannica, sökord: Witch- Hunt, tillgänglig: witch- hunts?anchor=ref703819, läst: , och Linda Oja (red) s.10ff. 60 Encyclopedia Britannica, Witch- Hunt 11

12 marknadssystemets framväxt. 61 Nämnas bör också den feministiska forskningen, representerad av bland andra Anne Lewellyn Barstow. Barstow föreslår att den tidigmoderna kvinnans ibland konkurrerande position i familjen och samhället genererade oro och motreaktion från manligt håll, och att dessa häxanklagelser ska förstås som mäns våld mot kvinnor: The witchcraft persecutions remain the most hideous example of misogyny in European history 62 Under de senaste decennierna har dock historieskrivningen, i stor utsträckning, sysslat med att slå hål på och problematisera många av dessa övergripande och definitiva förklaringar. De flesta nutida forskare tycks således vara eniga om att processernas komplexitet men också dess varierade uttryck inte tillåter enkelspåriga och universella slutledningar. 63 Detta har lett till en ytterst varierad, komplex och nästintill oöverskådlig historieskrivning. Det finns dock en aspekt av dessa processer som forskare valt att återkomma till, en aspekt som tycks vara allmänt accepterad. Det är det faktum att trolldomsprocessernas karaktär, det idéstoff som under dessa processer har tagit sig i uttryck, i stort sätt alltid stämt överens med den intellektuella, utbildade och erfarna samhällsskiktens världsbild. 64 Annorlunda uttryckt: de idéer och den praktik som kommer i uttryck under dessa rannsakningar motsvarar uppfattningar som innehas av framförallt de lärda samhällsskikten. Relevant för denna undersökning är emellertid också Peter Burkes teorier gällande den tidigmoderna folkkulturen och det motstånd dessa sedvänjor och traditioner mötte från såväl kyrka som stat. I Folklig kultur i Europa (1983) föreslår Burke att de bland världsliga och andliga auktoriteter i Europa fanns två betydande invändningar mot det folkligt förankrade kulturlivet. 65 För det första uppfattade man här spår av gammal hedendom 66, något man tog som stöd för att dessa traditioner och uttryck i allra högsta grad var hädiska och okristna. 67 För det andra invändes det mot den tygellöshet, den moraliska lättja som man tycktes sig ana bland de människor som hängav sig åt dessa praktiker. 68 Man drack och 61 Encyclopedia Britannica, Witch- Hunt 62 Anderson, Bonnie & Zinsser, Judith, i: Barstow s Encyclopedia Britannica, Witch- Hunt 64 Encyclopedia Britannica, Witch- Hunt 65 Burke, Peter Folklig kultur i Europa (1983: Stockholm: Författarförlaget) s Burke s Burke s Burke s.237,

13 frossade, sjöng och dansade. Allt som allt något som av gudfruktiga uppfattades som en inledning till horeri, en förberedelse för liderlighet, en stimulans till omoral och en introitus till all slags otukt. 69 Burke finner således, bland samtida skeptiker, såväl teologisk som moralisk kritik mot den folkligt förankrande kulturen. 70 Detta motstånd och denna kritik ledde, menar Burke, till medvetna ansatser att försöka rensa ut dessa idéer och praktiker, en ansats han väljer att kalla folkkulturens reformering. 71 Denna reformering hade två sidor. Dels gjordes ansatser att undertrycka eller åtminstone rena många inslag i folkkulturen. 72 Burke betraktar dessa reformatörer snarast som puritaner: människor med ett hängivet intresse för renhet och rening. Dels gjordes, i och med detta, också försök att sprida och implementera kristen doktrin, och kristna diktat bland massorna. 73 Det gamla och hädiska skulle ut, det nya och gudfruktiga skulle in. Trolldom och vidskepelse var, menar Burke, en av dessa kvarlevor som tvunget måste rensas bort. 74 Det bör emellertid tilläggas att dessa reformer sällan var särskilt lyckosamma. Burke menar själv att de regionala reformatörerna allt som oftast uppnådde ett mycket sämre resultat än vad man från början hade hoppats. 75 Det tycks, trots detta, inom akademien och häxforskningen ha uppnåtts en relativ bred konsensus kring Burkes terminologi gällande dessa initiativ att beskriva motstånd och aktioner mot folklig kultur som kulturell reformering tycks vara internationellt gångbart. 76 Dock är samstämmigheten lika bred gällande det faktum att förståelsen och praktiserandet av magiska praktiker och vidskeplighet inte nämnvärt påverkats av dessa försök till förändring. 77 Man erkänner följaktligen de initiativ Burke beskriver, men menar samtidigt att dessa initiativ inte lyckades bidra till någon större omställning. Till exempel har Per Sörlin visat att de försök att diabolisera och förbjuda övernaturliga väsen och krafter som gjordes i Sverige, i väldigt liten utsträckning lyckades påverka gemene mans uppfattningar gällande magisk praktik Philip Stubbs, elisabetansk puritan, citerad i: Burke s Burke s.237, Burke s Burke s Burke s Burke s.237f, 267ff 75 Oja s Oja s.30ff 77 Oja s Oja s.31 13

14 Häxforskningen i Sverige med omnejd Vad gäller den moderna svenska häxforskningen kan den i stor utsträckning härledas till Bengt Ankarloo. I Trolldomsprocesserna i Sverige (1971) har Ankarloo inte endast bidragit med en tidigare saknad systematisk och allomfattande kartläggning av de svenska trolldomsprocesserna, utan också kunnat fastslå att de anklagade i gemen inte kom från de fattigare sfärerna i samhället utan snarare från samhällets mittenskikt. 79 Ankarloo var dock länge tveksam till att ge en bred och övergripande tolkning/förklaring till vilka motiv som låg bakom dessa processer. Så sent som 2007 påpekade han att: De är alltså inte möjligt att erbjuda någon enkel heltäckande förklaring till ett så stort och komplicerat fenomen som häxtron och häxförföljelserna. 80 Vissa slutledningar går dock att finna i dennes arbeten. Bland annat har Ankarloo föreslagit att trolldomsrannsakningarna kan förstås som svenska myndigheters strävan efter att utrota osedlighet och vidskeplighet, 81 ett förslag som måste anses gå i linje med Burkes teorier gällande folkkulturens reformering. 82 Ankarloo har emellertid också problematiserat och nyanserat detta förslag. I Satans raseri: En sannfärdigberättelse om det stora häxoväsendet i Sverige om omgivande länder (2007) konstaterar han att det måste anses vara felaktigt att tolka trolldomsprocesserna som ett resultat av en stark statsmakts försök att uppfostra en enhetlig och ovillig bondemassa. 83 Det fanns, påvisar Ankarloo, också i de lokalsamhällen som utsattes för rannsakningar utbredd misstänksamhet och fientlighet gentemot magiska praktiker. 84 Detta ledde till vittnesmål och anklagelser mot medlemmar av den egna gemenskapen, vittnesmål och anklagelser som fick rannsakningarna att fortskrida. Att utmåla relationen mellan statsmakten och allmogen som strikt antagonistisk är otillräckligt: myndigheterna var under dessa rannsakningar, menar Ankarloo, i stor utsträckning beroende av lokalbefolkningens attityder och uppfattningar. 85 I sin avhandling Varken Gud eller natur: Synen på magi i och 1700-talets Sverige (1999) undersöker Linda Oja uppfattningar och attityder gällande trolldom och magi, detta i samband med de svenska trolldomsprocesserna på och 1700-talet. Till skillnad från många andra häxforskare ligger Ojas fokus på de uppfattningar och attityder eller snarare de 79 Ankarloo 1971:277ff 80 Ankarloo 2007: Oja (red.) s Burke s Ankarloo 2007: Ankarloo 2007: Ankarloo 2007:133 14

15 diskursiva förståelser gällande trolldom och vidskepelse som kom till uttryck i samband med rannsakningen av påstådda häxor. Istället för att använda dessa uppfattningar för att förklara trolldomsprocesserna, använder hon processerna för att få tillgång till uppfattningar och attityder. Oja visar att de juridiska institutionernas attityder gällande trolldom och vidskepelse i vissa avseenden tydligt skiljde sig från allmogens uppfattningar av samma begrepp. 86 Medan den offentliga uppfattningen hos rättsväsende, prästerskap, statsmakt och bildade skikt var att all form av magi, även den läkande och ofarliga, måste förstås som kommet från djävulen och således ett brott mot det förväntande förbundet med Gud, 87 så fanns det hos allmogen en annan syn på den oskadliga magin. Oja menar att det bland trolldomsanklagade fanns en tendens att vilja förklara och försvara sitt bruk av exempelvis lövjeri, 88 då de inte uppfattades vara farligt eller okristet. 89 Detta understryks av det faktum att privata angivelser 90 angående oskadlig magi under denna tidsperiod var mycket ovanliga. 91 Följaktligen visar Oja i sin avhandling på en intressant, diskursiv diskrepans i förståelsen av vad som ska uppfattas vara otillåten magisk praktik, rättsväsendet och allmogen emellan. Vidare konstaterar Oja att det svenska rättsväsendet under och 1700-talet på ett mycket medvetet sätt försökte rensa bort den oskadliga magin från allmogens vardagliga rutiner. 92 Då lövjeri dels var väl inkorporerad i allmogens sedvänjor och dels, i utförandet, låg mycket nära kristna uttryck genom att kyrkliga ritualer och böner gärna användes som en del av den kätterska riten, var lövjeriet enligt Oja den magiska praktik som i störst utsträckning hotade och konkurrerade med kyrkan: 93 Den oskadliga magin låg alltså på flera sätt nära den kristna religionen men utan att vara kontrollerad av prästerskapet. 94 Med hänvisning till Peter Burke menar Oja att de åtgärder som under dessa århundraden gjordes mot magisk praktik måste 86 Oja, Linda Varken Gud eller natur: Synen på magi i och talets Sverige (1999, Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag) s.285f 87 Oja s Lövjeri: oskadlig magi så som att bota någon/något, eller återfinna försvunna ting: Oja s.186; Östling s.97ff 89 Oja s.286f 90 Med privata angivelser menar Oja, och undertecknad, angivelser från privatpersoner, till skillnad från angivelser eller anklagelser gjorda av en offentlig institution, ämbetsmän eller dylikt: Oja, 285. Det faktum att ytterst få anklagelser från privatpersoner gjordes angående oskadlig magi, men bevisligen praktiserades, måste anses stödja Ojas resonemang ovan. 91 Oja s Oja s Oja s.286f 94 Oja s

16 förstås som en medveten ansats från statsmakten sida att reformera den folkliga och kätterska kulturen. 95 Poängteras kan också att andra perspektiv med mindre relevans för just denna undersökning av svenska forskare givetvis har lagts an på under senare år. Nämnas kan exempelvis Per- Johan Ödman och Per Sörlin som bland annat fokuserat vilka funktioner och behov som speglas i mytbildningen och berättelserna om Blåkulla, 96 samt hur Blåkullaberättelsen, när den framfördes inför rätta, anpassades efter de anklagades bevekelsegrunder och motiv. 97 Trolldomsprocesserna på Åland är inte i lika stor utsträckning omskrivna och diskuterade som exempelvis rannsakningarna i Mora och Älvdalen. Redan här bör det dock framhållas att en viss språkförbistring då författaren till denna uppsats inte alls läser finska bidrar med stora problem. Dock har det, utifrån det material jag granskat och den litteratur jag kunnat läsa, uppdagats att de åländska processerna inte med samma iver fokuserats av forskarvärlden. Ett par verk bör dock presenteras. Antero Heikkinen har dels själv och dels tillsammans med Timo Kervinen skrivit två arbeten om trolldomsprocesserna i Finland och på Åland: Allies of the Devil: Notions of Witchcraft and demonic magic and trials for the Witchcraft and demonic magic in late 17th century Finland (approx ) (1969) 98 samt Finland: Den manliga dominansen (1987). 99 Då perspektivet och slutsatserna dessa arbeten emellan i stora drag överensstämmer finner jag det lämpligt att här diskutera dem parallellt. Heikkinen och Kervinen klargör till att börja att majoriteten av de anklagade och avrättade under de finska (inte allt förväxla med de åländska) trolldomsprocesserna faktiskt var män. 100 De påvisar också att det i Finland, till skillnad från resonemang som förs av exempelvis 95 Oja s Ödman, Per- Johan Kontrasternas spel. En svensk mentalitets- och pedagogikhistoria: Del 1 (1995, Stockholm: Norstedt) s.231ff 97 Oja (red.) s På originalspråk: Paholaisen liittolaiset: Noita ja magiakäsityksiä ja oikeudenkäyntejä Soumessa luvun jälkipuoliskolla (n ), (1969, Helsingfors: Historiallisia tutkimuksia). Det bör tilläggas att jag i denna undersökning p.g.a. språkförbistringen endast kunnat ta del av den på engelska skrivna sammanfattningen. 99 I: Ankarloo & Henningsen Häxornas Europa: Heikkinen & Kervinen s.277ff 16

17 Barstow, var den manliga trollkarlen som under lång tid var den magiska stereotypen. 101 I dessa två arbeten görs emellertid även ansatser att redogöra för och förklara de åländska häxrättegångarna. Främst två slutsatser bör här nämnas. För det första klargörs det i båda dessa arbeten att de åländska trolldomsprocesserna måste betraktas med uppmärksamhet på den då verkande och mycket väl utbildade häradshövdingen Nils Psilander. 102 Det föreslås här att det var Psilanders personliga uppfattningar om och rädslor för djävulens närvaro som triggade igång rannsakningarna. 103 I linje med detta föreslår de att trolldomsprocesserna på Åland ska förstås som igångsatta uppifrån, med initiativ från häradshövding Psilander. Detta i kontrast till bland annat Marie Lennersands undersökning av processerna i Älvdalen och Mora ( ) vilka hon menar startar i och med att initiativ tas underifrån, dvs. allmogen kräver att myndigheterna ska komma till undsättning och få stopp på häxornas härjanden. 104 För det andra så menar Heikkinen att de åländska trolldomsprocesserna tydligt kom att inspireras av och formas utefter de häxdoktriner och standardberättelser som så fanns tillgängliga i konst och litteratur. 105 Detta härleds emellertid också främst till Psilander och dennes välutbildade persona. Dessa två arbeten bygger således på en förståelse för och en analys av Ålands juridiska överhuvud. Det är utifrån Psilanders karaktärsdrag och bevekelsegrunder Heikkinen och Kervinen menar att dessa processer måste förstås. 106 Delar av åländska processerna har även beskrivits av Sol-Britt Kärkkäinen i Margareta i Bjärström, prövad med nål. Häxprocesserna på Åland Som titeln antyder fokuserar Kärkkäinen på det enskilda fallet Margareta i Bjärström, en kvinna som anklagades för trolldom och under flera års tid av rättsväsendet misstänkliggjordes, förhördes och torterades i hopp om ett erkännande. 107 Kärkkäinen erbjuder inte mycket vad gäller övergripande analys, men hennes undersökning är informativ gällande förhörsmetoder och 101 Heikkinen & Kervinen s Heikkinen s. 385f; Heikkinen & Kervinen s.285ff 103 Heikkinen & Kervinen s.285ff 104 Lennersand i Oja (red.), s.30f 105 Heikkinen s Heikkinen s.385f; Heikkinen & Kervinen s.285ff 107 Kärkkäinen, Sol- Britt Margareta i Bjärström, prövad med nål. Häxprocesserna på Åland i: Åländsk odling : årsbok

18 texten ger en inblick i den hårda sociala och religiösa kontroll de sociala gemenskaperna såväl som kyrkan utgjorde. 108 Denna undersökning är till stor del inspirerad av den avhandling författad av Linda Oja som diskuteras ovan. Precis som för Oja är det här främst uppfattningar och attityder gällande trolldom och vidskepelse som är intressant, trolldomsprocesserna utgör snarast en lämplig och relevant kontext: under dessa rannsakningar kommer uppfattningar och attityder gällande magisk praktik till uttryck. Dessa processer ger tillgång till såväl rättsväsendets som de anklagades ståndpunkter, ståndpunkter som under andra historiska perioder inte aktualiseras och diskuteras på ett lika angeläget och förbehållslöst sätt. Den forskning som presenterats ovan kommer nedan att användas i främst två syften. Till att börja med kan denna undersökning sägas vara ett försök att testa Ojas och Burkes teorier och slutledningar på fallet Åland: är det relevant att i detta fall tala om en reformering av folkliga och kätterska traditioner och kulturuttryck? För det andra görs nedan ansatser att pröva tillämpligheten och relevansen i den forskning som gjorts angående de åländska rannsakningarna, och dess bakomliggande orsaker. Annorlunda uttryckt: är Heikkinen och Kervinens förslag rimliga utifrån mitt material och det perspektiv jag ämnar lägga an? Material och källkritik Det material som i denna undersökning kommer behandlas är nedtecknade rättegångsprotokoll från trollsdomsrannsakningarna på Åland, Dessa protokoll har utgivits i tryckt format av Finlands statsarkiv 109 genom historikern och arkivarien Reinhold Hausen i samlingen Bidrag till Finlands historia: Andra delen. 110 Samtliga rannsakningar som här kommer att behandlas genomförs under extraordinarie tingsmöten, där ett åtal åt gången fokuseras. I dessa protokoll har främst åtalspunkter, redogörelser för förhör och vittnesmål samt nämndens betänkande och domslut nedtecknats. Trots ansatsen att i denna undersökning behandla hela perioden har vissa avgränsningar varit ofrånkomliga, detta främst p.g.a. av arbetets tidsbegränsning. För att bibehålla materialets tydliga stringens, och rannsakningarnas cykliska form, har 108 Kärkkäinen s.35ff 109 När källmaterialet i slutet på talet publicerades i tryckt format benämndes arkivet ifråga som Statsarkivet. Idag heter det, precis som i Sverige, Riksarkivet. 110 Ransakningar och domar rörande Trolldomsväsendet på Åland i: Bidrag till Finlands historia: Andra delen ( , Helsingfors: Utgiven av Finlands statsarkiv genom Reinhold Hausen) 18

19 avgränsningen gjorts med hänsyn till de angivelser som kopplar rättegångarna samman. Under rannsakningarna på Åland resulterar den första rättegången i ytterligare 13 anklagelser, då den åtalade kvinnan Karin Perdotter anger ytterligare ett stort antal kvinnor. Denna undersökning kommer att fokusera rättegångarna rörande Karin och de kvinnor hon anger. Detta innebär att sju fall, allt som allt, kommer att granskas då endast sex av de kvinnor som anges av Karin tvingas försvara sig inför nämnden. Materialets övergripande källkritiska problem har att göra med sekreterarens trovärdighet. För det första finns i materialet varken underskrifter eller noteringar om vem det är som faktiskt skriver: författaren till dessa protokoll är okänd. Det får, frånvaron av nedskrivna noteringar till trots, hållas för sannolikt att det är en av häradshövdingen utsedd sekreterare som fått i uppdrag att föra protokoll. Ty det var häradshövdingen som innehade det övergripande ansvaret för den juridiska institutionen på lokal nivå. 111 För det andra är källans exakthet svår att fastställa. Antecknas allt som sägs under förhören, eller sker urval och förändringar och i så fall på vilka grunder? Stöd finns för att det på Åland såväl som i nuvarande Sverige, under 1600-talets senare hälft, började ställas hårdare krav på häradshövdingars kompetens vad gäller juridisk utbildning och kompetens, samt att införandet av ett uppskovsväsende i samband med detta nödvändiggjorde en noggrannare protokollföring under rättegångsprocesserna. 112 Detta kan givetvis inte tas som en garant för att protokollen i just detta fall är trovärdiga och sanningsenliga, men det visar på att de problem som det tidigare lagläsarsystemet hade inneburit resulterade i försök till förändringar och förbättringar. Trots detta kan det inte uteslutas att den ansvarige för protokollskrivandet påverkar materialet genom subjektiva och tendentiösa avvägningar gällande vad som ska protokollföras och/eller har fått instruktioner från högre ort gällande detsamma. Det intryck sekreteraren ger är dock materialet igenom stringent. De vittnesmål, utsagor och övriga belägg som ligger till grund för betänkande och domslut noteras grundligt, kommentarer och utsagor som behöver ett förtydligande förtydligas på ett rimligt och objektivt sätt, och inga uppenbart subjektiva tillägg görs. Dock är det ett problematiskt faktum att utsagor gjorde av de åtalade, utsagor som enligt vad som antecknas i protokollet ska förstås som världsfrånvända och osannolika, vid ett par tillfällen censureras. Denna censurering bör dock inte förstås som subjektiv, dvs. som ett exempel på att sekreteraren på 111 Ramsdahl, Carl, Det åländska folkets historia II:1 Under Gustav Vasa och hans söner samt stormaktstiden (1988, Mariehamn: Ålands Kulturstiftelse) s Ramsdahl s.99f 19

20 eget initiativ stryker vissa uppgifter. I likhet med hur vissa uttalanden gjorda av de åtalade av nämnden ogillas och sägs vara verklighetsfrämmande tycks dessa utsagor, då de inte stämmer överens med den världsbild som är rådande inom rättsväsendet, av nämnden tas för osanna, och sonika strykas. Mot denna bakgrund menar jag att protokollen styrs av rättsväsendets uppfattningar och förståelser. Dels är författaren till dessa protokoll utsedd av just rättsväsendet och dels censureras utsagor som, utifrån denna diskurs, anses vara uppenbart falska. För det tredje innebär det faktum att nämnden systematiskt använder sig av såväl fysisk som psykisk tortyr 113 för att få de åtalade att erkänna att de anklagades utsagor svårligen kan förstås som tillförlitliga. Denna undersökning syftar emellertid till att nå de olika parternas attityder och föreställningar gällande trolldom och vidskepelse, inte till att utreda om de olika aktörernas utsagor är trovärdiga. Då de anklagade konsekvent torteras kan jag som läsare dock omöjligt veta om de anklagade själva tror på de uppfattningar som uttrycks. Att något som uttalas under eller efter tortyr inte kan tas för sant är självklart, men det måste också hållas för sannolikt att även senare anklagade påverkas av det faktum att tortyr kom att bli en återkommande strategi för rättsväsendet att ta till, när svaren på deras frågor inte uppfattades vara tillfredsställande. Ett erkännande kom att innebära döden, men det var också ett sätt att slippa en utdragen misshandel och förnedring. Likafullt menar jag att uttalanden som föregåtts av tortyr kan uttrycka insikt och förståelse, dvs. huruvida de åtalade vet om vad de förväntas säga, och i sådana fall har en klar uppfattning om vilka attityder och förståelser som finns inom rättsväsendet. Till exempel kan ett erkännande, eller ett angiveri, som tydligt anpassas till rättsväsendets förståelse av magisk praktik visa på att den anklagade vet vilka utsagor som kommer att få tortyren att avbrytas, eller ytterligare en person att åtalas. Om den åtalade ifråga tror på detta erkännande eller denna angivelse är irrelevant, då det är deras förståelse inför rättsväsendets diskurs som undersöks. En källas trovärdighet är vidare alltid avhängigt den kontext i vilken den är tänkt att användas samt vilka frågor den förväntas kunna svara på. I detta fall är det främst rättsväsendets, dvs. nämndens, förståelse och definition av rättegångarnas centrala begrepp som ska diskuteras, 113 Det finns stöd för att de anklagade kvinnorna, under tiden de var häktade, utsattes för systematiska påtryckningar av häradshövdingen och kyrkoherden: Heikkinen & Kervinen s. 284f 20

21 men också i vilken utsträckning de anklagade lyckas uppfatta och förhålla sig till denna förståelse. Det krävs inte särskilt stor ansträngning för att uppfatta rättsväsendets, alltså nämndens, attityder och avvägningar i dessa protokoll. Vad gäller åtalspunkter, betänkanden och domslut är materialet för det mesta utomordentligt tydligt. Här påvisas vilka de ursprungliga anklagelserna är, vad de grundas på samt vilka slutledningar nämnden gör utifrån vad som framkommit under rättegången. Under förhören med de åtalade kvinnorna framkommer också var nämnden lägger sitt fokus, dvs. vilken information de uppfattar vara intressant och i förlängningen på vilka grunder de gör sina betänkanden och bedömningar. Mot denna bakgrund är det således min uppfattning att detta källmaterial erbjuder en tydlig insyn i hur det åländska rättsväsendet definierar, förstår och belägger praktiserandet av magisk praktik. På grund av den ofta förekommande tortyren och det faktum att sekreteraren bevisligen valt att censurera vissa av de åtalades uttalanden kan protokollen inte anses återge de anklagades utsagor och kommentarer på ett exakt sätt. Detta omöjliggör en analys av de anklagades språk och språkanvändning: dvs. det är utifrån detta material inte möjligt att skissera upp en diskurs som kan anses gälla för den anklagade sidan. Förhören och vittnesmålet ger emellertid möjlighet att granska huruvida de anklagade tycks uppfatta och på vilket sätt de förhåller sig till den gränsdragning och de definitioner som görs av nämnden. Även om de återgivna utsagorna inte kan anses vara precisa, så synliggörs under förhören i de svar och kommentarer som de anklagade ger huruvida det hos de åtalade kvinnorna finns en förståelse inför de attityder rättsväsendet har gentemot specifika praktiker eller vissa begrepp. Det framgår exempelvis mycket tydligt hur kvinnorna klarar av att undvika de tillspetsade och insinuerande frågorna nämnden ställer under förhören. Vad gäller de anklagade är det således snarare övergripande uppfattningar gentemot de definitioner rättsväsendet gör, än specifika definitioner av begrepp jag menar att materialet erbjuder tillgång till. Teori och metod Övergripande teoribildning och centrala begrepp Teori och metod är i denna undersökning avhängigt diskursbegreppet och diskursanalysen, främst som de förstås och diskuteras av bland andra Michel Foucault, Norman Fairclough, Iver B. Neumann och David Howarth. I samband med att jag redogör för mina teoretiska och metodologiska avvägningar kommer också några av de viktigare grundantaganden och 21

22 begrepp dessa avvägningar förutsätter att definieras och beskrivas. Val av teoretiskt perspektiv innebär alltid att vissa premisser och begrepp måste förstås och accepteras. En presentation av dessa premisser och begrepp kan förhoppningsvis underlätta förståelsen för det större teoretiska perspektivet. Som ovan nämnts syftar denna undersökning till att synliggöra och analysera språklig praktik och funktion. En grundförutsättning för denna undersökning blir således språkets sociala funktion. Som Norman Fairclough konstaterat måste språket förstås som inkorporerat i det sociala och samhälleliga livet och inte som en extern del av detsamma. 114 De språkliga praktiker vi utför har inte endast en social funktion, sociala funktioner är snarare en förutsättning för språklig praktik. 115 Följaktligen måste språklig praktik, utifrån Fairclough, förstås som meningsbärande och interaktivt, och inte som innehållslöst och isolerat. Att språka inbegriper dock mer än så. Det är genom de ord som uttrycks vi ordnar vår omgivning. Som antropologen Edmund Leach har visat organiserar vi människor vår omvärld genom oavbrutna kategoriseringar: dum/snäll; vit/svart; man/kvinna. Dessa kategorier försöker vi sedan att ordna och sammanbinda för att kunna fastställa större eller mindre övergripande samband. 116 Detta indelande och strukturerande av vår omvärld sker givetvis i olika former av handlingar, men främst, påpekar Leach, genom vårt språkande. 117 Språket kan följaktligen inte förstås som avskilt från den interaktiva kontexten, utan som socialt och relationellt. Än viktigare för denna undersökning är att språklig praktik måste förstås som ett medel genom vilket människor strukturerar världen omkring. Nedan kommer detta göra sig gällande rannsakningarnas centrala begrepp, dvs. hur de definieras och förstås samt hur de ordnas och skiljs från varandra. Ty det är, enligt Leach, främst genom språket vi delar upp, kategoriserar och sär-skiljer. 118 Denna undersökning förutsätter dessutom en förståelse för och ett accepterande av det diskursiva och diskursbegreppet. Det diskursiva, som det förstås och förklaras av David 114 Fairclough, Norman Language and Power: Second Edition (2001, Harlow: Longman) s.18f 115 Fairclough s.18f 116 Oja s Oja s Oja s.17 22