Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo

Transkript

1 Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo Anders Hansson och Björn Olofsson RAPPORT JAMTLI 2015:13 ISSN

2 Utgivning och distribution: Jamtli Box Östersund Tel Fax Jamtli 2015 Allt kartmaterial från GSD-Fastighetskartan Lantmäteriverket Ärende nr MS2006/02204 Omslagsbild: Brunflo kyrka från norr. I förgrunden brukad åkermark på Prästbordet samt fossil åker Brunflo 130:1. Foto: Björn Olofsson, Jamtli Redigering och layout framsida: Lena Ljungkvist, Jamtli ISSN Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 2

3 Innehåll Inledning... 5 Karakterisering av området... 6 Förhistoria... 6 Den förhistoriska bebyggelsen... 6 Förhistoriska gårdslägen... 7 Odlingshistorik... 7 Bybeskrivningar... 7 Allmänt... 7 Optand... 7 Lund... 8 Grytan... 9 Håkansta Södergård Prästbordet Vamsta Åkre Gusta Berge Gärde Lunne Änge Backen Viken Haxäng Brunflo tätort Sammanfattning Analys Det agrara landskapet Det moderna landskapet Utpekade kulturmiljöer Fornlämningar, kyrkor, byggnadsminnen Miljöer av riksintresse Miljöer av regionalt/lokalt intresse Brunflo stationssamhälle nr Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 3

4 Postvägen nr Villavägen nr Brunflo centralbygd nr Gamla landsvägen nr Sjövägen/Pionjärvägen/Rosenlundsvägen nr Värdefulla enskilda byggnader Kulturmiljöer av särskild vikt för områdets kulturhistoriska karaktär Området kring Brunflo kyrka: Södergård-Prästbordet och Vamsta Terrassbebyggelsen längs den gamla landsvägen Brunflo tätort Bedömning kring okända fornlämningar och kostnader Arkeologiska kostnader Sammanfattning Källförteckning Bildbilaga: Illustrationer Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 4

5 Inledning Jamtli har på uppdrag av EQC Karlstad utfört följande kulturarvsanalys för ett område i och omkring Brunflo samhälle i Östersunds kommun, Jämtlands län. Arbetet är föranlett av Trafikverkets planering inför en eventuell ändrad sträckning av E14 och E45 genom området. Området som berörs av analysen framgår av karta 1 och sträcker sig från Optand i norr till Haxäng i söder och omfattar den del av Brunflo tätort som ligger nordost om stambanan samt intilliggande landsbygd. Arbetet följer den uppdragsbeskrivning som Trafikverket/EQV tillhandahållit: Bilaga E3. 10 Miljö, daterad Arbetet har utförts av 1:e antikvarie Anders Hansson (förhistoria/arkeologi), antikvarie Anders Edvinsson (sammanställning av arkeologiska fynd), antikvarie Henrik Ylikoski (bebyggelseinventering/tätortshistoria) och undertecknad som ansvarat för analysen av jordbrukslandskapets utveckling. I huvudsak har arbetet utförts byråmässigt med utgångspunkt i skriftligt källmaterial, bearbetningar, kartor, förteckningar över fynd, äldre inventeringar etc. Fältarbetet har begränsats till att revidera tidigare bebyggelseinventeringar och okulärbesiktningar i ett fåtal viktiga miljöer. Kulturarvsanalysen ska ses som ett första steg i bedömningen av hur olika alternativ för vägdragningen kan påverka kulturmiljövärdena i utredningsområdet. Östersund Björn Olofsson 1:e antikvarie/uppdragsansvarig Stiftelsen Jamtli Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 5

6 Karakterisering av området Förhistoria Den äldsta daterade boplatsen i Jämtlands län är cirka år gammal och undersöktes i Härjedalen år I fornminnesregistret för länet finns cirka platser med spår efter stenålder/bronsålder registrerat. Den absoluta majoriteten av dessa platser ligger intill sjöar och åar. En förklaring till detta är att det är där det är lättast att finna de äldsta spåren men även att stenålderns och bronsålderns människor gärna bosatte sig där beroende på tillgången till vatten, fiske och jakt. Självfallet har även övrig mark utnyttjats för jakt och fiske men spåren efter detta är få och svåra att upptäcka. Överlag finns ytterst få fynd av stenåldersföremål i åker- och skogsmark i länet. Att sådana spår kan finnas i det nu aktuella utredningsområdet är inget vi känner till i dag och sannolikheten får bedömas som liten. För den här undersökningen har vi därför valt att koncentrera oss på den förhistoriska, bofasta, bebyggelsen. Den sammanfaller med jordbrukets införande och har sin direkta efterföljare i dagens bebyggelse. Den förhistoriska bebyggelsen För att få en uppfattning om den förhistoriska bebyggelsens utbredning i utredningsområdet har vi inledningsvis låtit göra en översiktlig kartanalys där förekomsten av gravhögar och lösfynd av förhistoriska föremål får representera den förhistoriska bygden. Gravhögarna, av vilka endast ett fåtal är undersökta, och lösfynden dateras i huvudsak till folkvandringstid till vikingatid, dvs e. Kr. Ytterligare en fornlämningstyp som är intressant i detta sammanhang är fossil åker, dvs övergivna åkrar med ålderdomliga drag. Som lämningstyp är fossil åker svårdaterad utan arkeologisk undersökning men kännetecknande är riklig förekomst av röjningsrösen och i vissa fall odlingsterrasser. Tänkbara dateringar i det här området är från sen järnålder till tal. I flera fall i Brunflo ligger den fossila åkern i närhet till förhistoriska gravar vilket stärker antagandet om hög ålder. Vid kartanalysen framträder ett tydligt mönster bestående av tre långsträckta områden. Det första området ligger nedanför järnvägen närmare Storsjöns strand. Spår efter äldre bosättning finns vid Storvikens skola, Backen, Håkansta och Lund. Det området ligger utanför utredningsområdet. Det andra området, som ligger inom utredningsområdet, sträcker sig från Brunflo tätorts övre del vid villaområdet i Änge, vidare mot idrottsplatsen, området vid Brunflo kyrka för att sedan fortsätta i nordvästlig riktning förbi kyrkogården och Sankt Olovs källa mot Grytan. Det tredje området, också inom utredningsområdet, börjar vid Gärde, följer byvägen förbi byarna Berge, Gusta, Åkre, Vamsta, Södergård och vidare mot Grytan där det ansluter till område två. I anslutning till område två finns även några fångstgropar och järnframställningsplatser registrerade. Samtliga områden har ungefärlig riktning NV-SÖ och följer de naturliga terrassbildningar som karakteriserar området (se karta 3). Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 6

7 Förhistoriska gårdslägen Före kristendomens införande var det vanliga att varje gård hade sitt eget gravfält. Avståndet kan beroende på terrängen vara mer eller mindre stort men en visuell koppling mellan gård och gravfält har i t ex Mälardalen visat sig vara väsentlig. Ett avstånd mellan gård och gravar som brukar användas generellt är meter. För denna studie har ett avstånd på 150 meter använts för att få en uppfattning om i vilka områden förhistoriska gårdsenheter kan tänkas påträffas. Eftersom analysen bygger på i dag kända gravar eller lösfynd kan man givetvis inte utesluta fler möjliga gårdslägen men med tanke på den höga uppodlingsgraden i området (uppodling är en starkt bidragande orsak till att fynd påträffas) kan man anta att huvuddragen i kartanalysen inte nämnvärt skulle förändras med nya lösfynd. Odlingshistorik År 2002 gjordes en miljöhistorisk studie i Storsjöbygden med syfte att diskutera den första odlingen i Storsjöbygden (Wallin & Oskarsson 2002). Ett av de områden som studerades var Brunflobygden. Utifrån pollenanalyser dras slutsatsen att den tidigaste indikationen på röjning av mark till odling och betesdrift och odling har skett under perioden e. Kr. I pollenanalysen från Åkre i Brunflo syns odlings- och betesverksamhet som intensivast under 1600-, och 1800-talen. Under 1900-talet sker en delvis tillbakagång av betesdriften. Sädesodlingen fortsätter dock i samma omfattning. Den tidigaste indikationen på odling är från Norderön där ett kolprov från ett stolphål daterats till 300-talet. I stolphålet fanns även korn. I Brunflobygden finns dock daterade gravfynd från perioden vilket tyder på fast bosättning redan då. Bybeskrivningar Allmänt I följande bybeskrivningar bygger på uppgifterna om förhistoria och medeltid på fornminnesregistret FMIS, lösfynd som inkommit till länsmuseet och tidiga skriftliga källor som samlats i Jämtlands och Härjedalens Diplomatarium (JHD). För tiden från omkring 1700 och till idag bygger texten på uppgifter från historiska kartor och flygbilder som finns i lantmäteriets arkiv. Optand Det finns en bevarad gravhög i närheten av den historiska bytomten. Ortnamnet i sig har inga särskilt ålderdomliga drag och dyker upp i skrift 1428 (JHD I:195). Enligt 1568 års skattelängd var det åtta personer/hushåll i byn som betalade tionde det året. Optands by karterades för första gången 1752 inför ett storskifte som rörde byns åker och inägomark. Vid den tiden var inägan samlad sydväst om landsvägen ned mot Storsjön och låg i sin helhet utanför utredningsområdet. (Se karta 11) Inför laga skifte i Optands by 1836 upprättades en karta Av denna framgår att byns bebyggelse och inägomark fortsatt var samlad på samma sätt som vid karteringen Inägomarken låg utanför utredningsområdet med undantag för en uppodlad myrmark i ytterkanten av byn som sträckte sig upp mot skogen och utmarksslåttern. Ingen bebyggelse Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 7

8 låg inom utredningsområdet vid 1820 års kartering men strax utanför låg ett antal torp som anlagts invid landsvägen söderut. (Se karta 12) Vid flygfotograferingen 1943 framgår att den tidigare torpbebyggelsen hade kompletterats med ytterligare brukningsenheter längs landsvägen söderut och ett par av dessa ligger inom utredningsområdet. Den odlade jorden hade också utökats sedan laga skiftet och nu är en stor del av utredningsområdet nyttjad som åker, dels i den södra delen av byn vid den nya bebyggelsen, dels i den norra delen där gårdarna i byn hade utökat sin åkermark på det som tidigare var ängsmark och skog. Här i den norra delen hade det dessutom tillkommit en ny brukningsenhet som låg för sig själv i sluttningen ovan byn. Ovanför byn syns även det då nyanlagda flygfältet där hangarerna i form av ladvärn ligger precis i kanten av utredningsområdet. (Se karta 13) I Optand brukas idag fortsatt i stort sett all den åkermark som 1943 låg väster om nya E14, endast ett skifte har beskogats helt invid vägen. Öster om vägen är det större områden av den tidigare öppna marken som har beskogats och det är bara ett par skiften som fortsatt brukas. Området präglas av dragningen av E14 och de tillfartsvägar som leder till flygfältet och det tidigare skjutfältet. (Se karta 14) Lund I Lund finns en gravhög bevarad vid den historiska bytomten samt cirka 500 meter nordväst därom uppe vid järnvägen. Bägge dessa indikerar förhistoriska gårdslägen (se karta 4). Namnet Lund är svårdaterat. Namnet kan vara förhistoriskt men lika gärna av yngre datum. Första gången det dyker upp i skrift är (JHD I: 18) och enligt 1568 års skattelängd var det två personer/hushåll i byn som betalade tionde det året. Vid storskiftet i Lunds by 1763 fanns tre gårdar fördelade på två gårdsplatser centralt placerade i byns uppodlade åker. Åkermarken låg ned emot Storsjön och kring den fanns ängsslåtter, lägdor och beteshagar. Ingen del av gårdarnas dåvarande inägojord med åkermark och bytomter ligger inom utredningsområdet. (Se karta 11) Vid karteringen 1830 inför laga skifte hade byn utökats till fyra gårdar då även den östra delen av byn hade delats i två brukningsenheter. Odlingsmarken hade utökats något sedan karteringen på 1760-talet. Norr om byn på utmarken invid byvägen mot Optand fanns ett soldattorp. Intill utredningsområdets östra kant finns markerat en Gammal rågsvedja som då låg en bit bort i skogen. (Se karta 12) När Brunflobygden flygfotograferas 1943 syns att det i Lund har skett en expansion av bebyggelsen. Vid den gamla landsvägen hade det tillkommit tre mindre brukningsenheter och nere vid järnvägen och den nya landsvägen ytterligare fem. Mark som vid laga skifte var skogsmark hade nu uppodlats så att området invid landsvägen nu var öppet och brukat. Det uppodlade området som var längst ut mot skogen i öster utgjordes av den yta som vid laga skifte markerades som rågsvedja. (Se karta 13) Idag har det mesta av den öppna odlingsmarken som fanns 1943 inom utredningsområdet växt igen helt. Bebyggelsen har utökats med flera villor som ligger vid sidan av den gamla landsvägen och den nya sträckningen av E14 skär diagonalt genom området. (Se karta 14) Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 8

9 Grytan Namnet Grytan är ett av de äldsta i hela Brunflobygden. Förleden, Gryt-, betyder sten på fornsvenska och efterleden är från början ett vin som betyder äng. Vin-namnen har en västlig spridning i Skandinavien och användes i huvudsak under de första århundradena efter Kristus. På Grytans marker, inte långt från den historiska bytomten, återfinns gravhögar som understryker byns ålder (se karta 4). Äldsta skriftliga belägg för byn är från (JHD I: 122) och enligt 1568 års skattelängd var det sex personer/hushåll i byn som betalade tionde det året. Grytans by avmättes 1705 och då fanns tre gårdar i byn, en i västra delen och två i den östra. Åkermarken låg i huvudsak mellan gårdsplatserna och sjön. Den inhägnade inägan omfattade även lindor, slåttermark, kalv- och hästhagar. Inom utredningsområdet fanns ingen åkermark men delar av beteshagarna sträckte sig in i området som idag ligger mellan järnvägen och byvägen upp mot kyrkan. (Se karta 11) Inför laga skifte visar kartan från 1830 att bebyggelsen låg kvar på samma plats som tidigare. Det var fortfarande tre gårdar men en av dem brukades gemensamt av två bönder. När det gäller fördelning och utbredning av åkermarken hade det däremot skett vissa förändringar. Ett åkerstycke av sämre kvalitet 1705 i norr och även ett ned mot sjön nyttjades nu som lägda. Både mot norr och öster har istället brutits ny åker. Det hade även tillkommit ett torp norr om byvägen mot kyrkan. (Nuv Grytan 1:7, 1:15.) Ute på byns utmarker fanns även vid laga skiftet ett antal svedjor. Delar av de innan laga skifte utökade åkerskiftena, de tillkomna torpen och tre svedjor ligger inom utredningsområdet. (Se karta 12) Vid flygfotograferingen 1943 hade det tillkommit ytterligare ett antal brukningsenheter och ett antal bostadshus öster om järnvägen och nya landsvägen. I området där det vid laga skifte fanns ett torp ligger nu två gårdar. Även längs gamla landsvägen har det efter skiftet tillkommit flera torp. Till detta ska även läggas området i norr vid nya landsvägen där det etablerats en stenindustri. På samma plats fanns det två mindre gårdar som även de tillkommit efter laga skifte. Den uppodlade jorden har utökats betydligt efter laga skifte. I stort sett all åkermark som ligger inom utredningsområdet har tillkommit efter laga skifte Åkrarna ligger i anslutning till de nya brukningsenheterna och på utskiften längre upp i skogen i det område där det vid laga skifte endast fanns markerat svedjor. (Se karta 13) Idag har den del av Grytans by som ingår i utredningsområdet förändrats i viss mån. Vissa åkertegar som brukades 1943 har växt igen med skog och bebyggts med villor. Norr om gamla landsvägen har det byggts flera villor och den öppna betesmarken där har beskogats. Längre åt nordost har ett stenbrott tillkommit på den plats där det 1943 var ett utskifte med åker. På de mindre brukningsenheterna Grytan 4:18 och 4:19 har den tidigare öppna marken beskogats liksom vid de mindre gårdar som låg vid stenindustrin i väster på gränsen till Lund. (Se karta 14) Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 9

10 Håkansta Namnet Håkansta är ett sta-namn som daterar sig till yngre järnålder. På gårdens marker finns elva kända gravhögar. Hälften av dessa ligger intill nuvarande gård och indikerar ett förhistoriskt gårdsläge, möjligen på samma plats som dagens. Två av gravarna är undersökta och har daterats till 600- respektive 700-talet. Äldsta skriftliga belägg för byn är från (JHD I: 122). Enligt 1568 års skattelängd var det två personer/hushåll i byn som betalade tionde det året. Byn Håkansta karterades 1710 och hade då sin gårdsplats och sina åkrar ned mot Storsjön. Ingen del av den dåvarande inägomarken ingår i utredningsområdet. (Se karta 11) Vid kartering inför laga skifte 1830 hade ett torp tillkommit intill gårdarna med placering alldeles öster om gårdarna i Grytan. Torpets bebyggelse och åkermark låg alldeles i gränsen av utredningsområdet. Idag är platsen för torpet åkermark och järnvägen går rakt igenom den dåvarande åkermarken. Ytterligare tre torp finns på kartan från 1830 norr om byvägen mot kyrkan. De var alla inhägnade och på två av dem fanns även mindre åkrar. (Nuv Håkansta 3:13, 1:7, Håkansta 1:12 och Håkansta 3:1, 3:17) (Se karta 12) På flygfotot från 1943 har torpet som låg intill gårdarna i Grytan försvunnit. I skogen mellan inägan i söder och torpen på Prästbordet i norr syns ett antal byggnader som sannolikt hör till försvaret. Österut mellan järnvägen och den nya landsvägen ligger byggnader som kan vara en banvaktarstuga. De stora förändringar som skett inom byn sedan laga skifte är anläggandet av torp mellan byvägen till kyrkan och den gamla landsvägen samt nordost om landsvägen. I området där det vid laga skifte var tre torp fanns 1943 ett flertal brukningsenheter, mindre bostäder och en logelokal. Nordost om gamla landsvägen har det tillkommit två brukningsenheter. Uppodlingen hade sedan laga skifte varit omfattande i anslutning till de tillkomna brukningsenheterna och även längre ut på skogen i nordost hade åkermark brutits. (Se karta 13) Den odlingsmark som fanns 1943 upp mot byvägen har idag växt igen mer eller mindre. Norr om byvägen till kyrkan har det även skett en förtätning av bebyggelsen med villor och den odlade jorden har i viss mån beskogats. Så har också skett med de utskiften som ligger längst norrut på skogen där endast mindre ytor brukas fortsatt medan huvuddelen har beskogats. (Se karta 14) Södergård Bytomten ligger vid kyrkan och på Södergårds ägor finns i dag 25 gravar bevarade samt platserna för tre undersökta gravar. De undersökta gravarna dateras till vikingatid. Den största gravhögen i bygden, Jungfrukullen, ligger på Södergårds ägor. Graven undersöktes 1921 och dateras även den till vikingatid. Ett svärd från 700-tal har påträffats vid odlingsarbete, exakt var är dock okänt. Förutom en koncentration av gravar vid Södergårds gamla bytomt ligger gravarna utspridda längs två stråk. Det södra går från kyrkan längs en åsrygg cirka 1200 meter i nordvästlig riktning. Det andra stråket. Längre i norr, följer samma riktning i cirka 700 meter. Gravarnas spridning gör det troligt att de indikerar flera gårdslägen från järnålder. Ett kan vara det som hör till Hagnastad (se Vamsta) och ett Södergård, men i övrigt är det i dagsläget omöjligt att säga om det rör sig om ytterligare två eller fyra gårdslägen (se karta 5). Äldsta belägg för namnet är Sudragardhe och är från 1324 (JHD I: 27). Under medeltiden ägs Södergård av ärkebiskopen i Uppsala och det är från Södergård Prästbordet avsöndras. Enligt 1568 års skattelängd var det en person/ett hushåll i byn som betalade tionde det året. Södergård hade då övergått till att ägas av kungen. Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 10

11 Södergårds gårdsläge invid Brunflo kyrka framgår tydligt på kartan från Runt gårdsplanen finns gårdens åkerjord med de två stora skiftena i sluttningen söderut. Runt åkrarna på inägan fanns mindre ängsmarker och en liten lägda. Västerut låg en hästhage med skogspartier och mer öppen mark. Norr om inägomarken låg Löfbergs torp med en egen inäga och en mindre åkerteg. Det fanns även en mindre inhägnad på östra sidan av byvägen, den sk. Storstensåkern. Båda dessa inhägnader tillhörde Prästgården. (Se karta 15) Cirka 70 år senare inför laga skiftet har inte åkermarken i Södergård utökats i någon större grad. En liten teg har tillkommit i anslutning till västra åkern med i övrigt har det bara skett mindre justeringar. Den del av gamla hästhagen som låg närmast väster om åkermarken används nu till ängsmark men i övrigt utgörs en stor del av inägan till bete. Intill Lövbergstorpet ca 400 meter mot NV invid vägen mot Grytan hade det anlagts ett torp med åker och inhägnad ängsmark. (Nuv Södergård 1:6 och 1:167.) Öster om landsvägen på utägan som inte karterades 1763 utbreder sig en stor ängsmark som kallades för Södergårdslägdan som vid karteringen 1830 inte verkar ha nyttjats som åkermark. (Se karta 16) Vid flygfotograferingen 1943 är Södergårds byggnader placerade på den gamla gårdstomten. Begravningsplatsen vid kyrkan har utvidgats längs byvägen norr om gården. Torpet vid byvägen västerut finns kvar och ytterligare sex torp eller mindre gårdar har tillkommit sedan laga skifte. De ligger alla norr om landsvägen på mark som vid laga skifte var skogsmark och ängsmark på Södergårdslägdan. Kring de nya brukningsenheterna norr om landsvägen har åkermark tillkommit sedan laga skifte men även väster om gården mot det äldre torpet utökades åkermarken fram till I norr syns på fotot stenbrottet mot gränsen till Vamsta. Brottet var vid denna tid inte så utbrett. (Se karta 17) Idag har delar av den odlade jorden kring Södergårds gårdsplats vid kyrkan ersatts av bostadsbebyggelse och begravningsplatsen har utökats ytterligare sedan I övrigt så har det endast skett mindre förändringar där vissa skiften har beskogats medan tidigare ängseller betesmark har blivit åker. Den mest avgörande skillnaden mellan dagsläget och 1943 är utbredningen av stenbrottet som har utökats betydligt norrut. (Se karta 18) Prästbordet Prästbordet är en avsöndring från Södergård. Prästgården hade sin nuvarande gårdsplats norr om kyrkan vid den tidigaste karteringen Åkermarken var fördelad till tre platser; söder om gårdsplatsen vid kyrkan, längs landsvägen norrut samt några mindre åkerskiften öster om gården mot gränsen till grannbyn Åkre. Centralt på inägan kring gården nyttjades marken till slåtteräng. Ett större parti österut, Gräfftes-ängen, brukades mestadels till hästhage men kunde även på bättre ställen odlas. Till detta äldre skede ska även föras Lövbergstorpet och storstensåkern som låg västerut vid byvägen och som finns redovisade på kartan från 1763 över Södergårds ägor. (Se karta 15) Vid karteringen för laga skifte 1830 har åkermarken utökats en aning i den nordligaste åkertegen som nu kallas för Marstrandsåkern. Söder om gården har de tidigare uppdelade åkertegarna slagits ihop till en enhet utan inslag av slåtterängar mellan tegarna. I öster redovisas åkermarken på ett helt annat sätt än vid karteringen Om det beror på att karteringen inte var så noggrann eller om det verkligen skett en förändring är svårt att avgöra. På platsen invid landsvägen i öster ligger Lindalstorpet med en särhägnad inäga och åker. Området mellan torpet och prästgårdstomten kallas Lindalen. Här har en del av den tidigare hästhagen blivit hårdvallsäng. I väster har åkern inom Lövbergstorpet utökats något Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 11

12 medan Storstensåkern norr om byvägen nu brukas som slåttodling, dvs. lägda. (Se karta 16) På flygfotot från 1943 Ligger prästgården fortsatt på den gamla gårdsplatsen. Bostaden för prästen har nu separerats från jordbruket genom att en ny byggnad uppförts söder om vägen ned mot Brunflo stationssamhälle. Lövbergstorpet som sedan 1857 blivit boställe åt folkskoleläraren hade då sitt bostadshus söder om byvägen och ekonomibyggnaderna på motsatta sidan av vägen. Intill bostället har även uppförts Lövbergets skola med tillhörande uthus. Sedan laga skifte har flera mindre torp tillkommit på prästbordets marker; ett öster om Lövberget mellan landsvägen och byvägen (nuv. Prästb 1:4), ett väster om Lövberget på norra sidan av byvägen (nuv. Prästb. 1:5) samt ett norr om landsvägen på gränsen mot Håkansta (nuv. Prästb. 1:3). Österut vid landsvägen på gränsen mot Åkre och Vamsta låg fortsatt Lindalstorpet som fanns 90 år tidigare. Åkermarkens utbredning är större än vid laga skifte, områden runt prästgården och de nya brukningsenheterna har tillkommit samt några mindre åkrar norrut i skogen. På flygfotot syns på prästgårdens skifte i öster den järnvägsbank för industrispåret som anlagts mellan stenbrottet i norr och fabriken nere i stationssamhället. (Se karta 17) Idag har den odlade jorden på Prästbordet förändrats på två sätt i jämförelse med utbredningen Öster om gården har åkermarken utökats på tidigare skogsmark. Det motsatta har skett på de större utskiften som då fanns i nordväst men som nu helt har beskogats. I väster mot gränsen till Håkansta har flera villor uppförts. (Se karta 18) Vamsta Namnet Vamsta är ett sta-namn som daterar sig till yngre järnålder. På Vamstas marker finns fyra gravhögar samt fynd av föremål som rimligen kommer från en sönderplöjd grav från e. Kr. Fyndplatsen är osäkert angiven men kommer helt klart från gårdens ägor. De kända gravarna ligger förhållandevis långt från varandra, cirka 280 meter. Detta kan mycket väl innebära att de representerar fyra olika förhistoriska gårdslägen. Gårdarna kan delvis ha existerat samtidigt men det är även möjligt att det finns en kronologisk skillnad. Gravarna i väster kan indikera platsen för den numera försvunna gården Hagnastad, övergiven troligen på 1600-talet. Hagnastad ligger i så fall på Södergårds norra marker (se karta 5). Precis som för Vamsta är det ett sta-namn och är känt i skriftlig form från 1346 (JHD I: 59). Hagnastad var under medeltid bostad till lagmannen i Jämtland. Helt säkra belägg för detta finns från 1434 fram till 1504 (JHD I: 211, JHD II: 304). Äldsta skriftliga belägg för Vamsta är Vambastada från 1346 (JHD I: 59). Enligt 1568 års skattelängd var det fyra personer/hushåll i byn som betalade tionde det året. Vamsta by storskiftades 1766 efter att byn karterats tre år tidigare. I byn fanns då fyra gårdar vars bebyggelse låg samlad invid den väg som än idag år genom byn. Åkermarken låg i sluttningarna ovan- och nedanför gårdsplatserna samt i litet mindre tegar österut. Inom inägomarken österut låg minst två torp. Det finns ännu fler inhägnader men det går inte att avgöra om varje inhägnad verkligen utgjorde ett torp eller om åker och äng brukades av gårdarna i byn. Förutom ängsmark mellan åkertegarna så nyttades inägan i södra delen som hästhage. (Se karta 15) Nästa tillfälle som Vamsta by karterades var 1819 då byn återigen stod inför ett storskifte. Antalet gårdar var nu sex då gårdarna längst i väster och öster hade delats i två delar. Bebyggelsen låg fortsatt i de gamla lägena men viss förtätning har skett mellan de tidigare gårdslägena. Byggnader finns även utritade på ett impediment söder om gårdarna men det är Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 12

13 oklart vilken funktion dessa byggnader hade. Det skedde inga dramatiska förändringar gentemot ett halvsekel tidigare när det gäller åkermarkens utbredning. En del ängsmark i nordöst hade blivit åker. Vid de inhägnader som kunde tolkas som torp 1766 hade en del åker utökats medan andra åkertegar hade lagts igen och brukades som äng. Namnen på tegarna antyder fortsatt koppling till torp, såsom torpåkern torpslåtten och soldatåkern. Placeringen av Nyryttartorpet invid byvägen österut ska sättas i relation till gamla ryttartorpet i backen nedanför. Båda placeringarna har markerats på kartan men platsen för det gamla är osäker men kan vara på samma plats som det ena av torpen som finns på 1766 års karta. Det är inte säkert om eller var det fanns ytterligare torp Vid karteringen inför laga skifte 1830 har åkermarken utökats ytterligare invid gårdarna. Även ängsmarken har utökats mot byns utmarker och en ny intaga med åkermark har även gjorts på den tidigare utmarken i nordost. Antalet brukare är dock tillbaka på fyra hemman. Olyckligtvis så är kartan otydlig när det gäller gårdarnas bebyggelse och det går inte helt säkert avgöra var bebyggelsen var placerad. Markeringarna på kartan kan tolkas som att två av gårdarna har flyttat ut till nya lägen längre upp i backen i nordost. Den östra av dessa beskrivs som Bergstedts nya tomt och här ligger bebyggelse än idag (Vamsta 5:1). På den västra tomten är byggnader utritade på kartan med det finns ingen beskrivning men bebyggelseläget är även markerat på en karta från 1849 vid en hemmansklyvning. I samband med skiftet 1834 ålades det västligaste hemmanet, Vamsta 2:2, och det östligaste, Vamsta 3:1, att flytta ut till en ny tomt. (Se karta 16) Vid flygfotograferingen 1943 har bebyggelsen förändrats en hel del efter skiftet Antalet brukningsenheter är nu 9 eller 10. Endast två av gårdarna ligger kvar på samma plats som 90 år tidigare. Den västligaste gården och de fem gårdarna i öster har fått nya lägen. De nya gårdslägena invid byvägen i öster tillkom dels vid skiftet, dels vid senare hemmansklyvningar. På den gamla bytomten där gårdarna låg vid 1766 års kartering fanns nu bara en kvar, (nuv. Vamsta 1:18). De nya gårdslägena sammanfaller i viss mån med den tidigare torpbebyggelsen från 1766 och Vid sidan av de större gårdarna hade det sedan laga skifte tillkommit några mindre brukningsenheter; två längst i öster mot gränsen till Åkre, en öster om de större gårdarna där den lilla byvägen viker ned söderut, samt två nere vid landsvägen söder om den gamla bytomten. Till dessa ska även läggar tre mindre gårdar/torp norrut. Ned mot landsvägen fanns nu även ytterligare bostadsbebyggelse och en såg. Åkermarkens utbredning är 1943 betydligt större än vid laga skifte. Uppodlingen hade skett där de nya gårdarna etablerats, men framförallt norrut på mark som vid laga skifte endast var utmark. (Se karta 17) Idag har Vamsta kvar sin öppna åkermark vid gårdarna och ned mot landsvägen i motsvarande utsträckning som Upp mot skogen har däremot flera större skiften som brukades då beskogats helt. Det gäller även områden mellan bebyggelsegrupperingarna som var betesmark Ned mot landsvägen har det tillkommit flera villor mot gränsen till Åkre. (Se karta 18) Åkre Vid gränsen mellan Åkre och Gusta finns en gravhög och ytterligare två gravhögar ligger cirka 600 meter nordöst om byn. Med all sannolikhet indikerar gravarna två förhistoriska bebyggelseenheter. Längst i sydväst på Åkres ägor, ungefär vid sporthallen, undersöktes en gravhög Graven bör markera ett gårdsläge. Åkres långa historia förstärks av tre bevarade områden med fossil åker (se karta 7). Första gången namnet dyker upp i skrift är 1383 (JHD I: 116) och enligt 1568 års skattelängd var det två personer/hushåll i byn som betalade tionde det året. Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 13

14 Åkre by karterades i samband med ett storskifte I byn fanns tre gårdar och deras placering har schematiskt ritats in på kartan upp emot landsvägen. Åkermarken ligger vid denna tid söder om gårdarna med ett mindre stycke som går upp mellan de två västligaste gårdarna. Längst västerut i byn fanns även en slått täppa vilket torde vara en linda. Inägomarken i övrigt redovisas inte på kartan förutom att den ska ligga söder om åkertegarna men dess utsträckning går inte att bedöma. Man kan även ana att det har funnits utrymme för inägoslåtter mellan gårdarna och upp mot landsvägen. Norr om gårdarna står det markerat utmark men gränsen mellan in- och utmarken är även den osäker. (Se karta 15) Vid karteringen 1830 inför laga skifte var bebyggelsen fortsatt uppdelad på tre gårdsplatser men antalet hemman ska vara fem där var och en får sina ägor fördelade vid skiftet. Av kartan framgår att åkermarken söder om gårdarna endast ändrats marginellt sedan Ny åkermark har däremot tillkommit mellan gårdsplatserna. Norr om landsvägen finns nu ett soldattorp på gränsen mot Vamsta. Om det fanns där redan 1750 är osäkert. I utmarken norr om byn redovisas även Åkretorpet med inhägnad ängsmark och åker. Kartan kan tolkas som att det kan vara två torpställen vid karteringen. (Se karta 16) På flygfotot från 1943 syns att bebyggelsestrukturen från laga skifte och dessförinnan är intakt. De gamla gårdslägena från före skiftet är fortsatt bebyggda. Vid laga skifte tillkom två bebyggelselägen, ett mellan de tidigare gårdarna och ett längst västerut. En av gårdarna hade dessutom delats fram till 1943 och antalet brukningsenheter var nu sex. Till dessa ska också läggas Åkretorpet som fortsatt var bebyggt även om platsen för bebyggelsen synes ha flyttats något österut. Söder om detta hade ytterligare ett torp tillkommit. På norra sidan av landsvägen hade det byggts en villa mot gränsen till grannbyn Gusta i öster. Åkermarken hade mellan skiftet och 1943 utökats dramatiskt, främst söderut och västerut. Åkern till de nya gårdarna som tillkom efter laga skifte 1834 ligger på det som då i huvudsak var ängsmark och hästhage. Kring torpen hade åkermarken utökats men även på mindre skiften längre norrut i den skog som då var ganska gles då det vid sidan av åkrarna fanns ängs- och betesmark. (Se karta 17) Idag har den odlade jorden i Åkre en litet mindre utsträckning är vid flygfotograferingen I den södra delen har åkermarken ned mot tätorten beskogats och i norr har den öppna marken vid torpen delvis växt igen. (Se karta 18) Gusta Gusta är ett ortnamn med efterleden sta vilket vanligen brukar betyda att ortnamnet kan dateras till yngre järnålder. Närmsta gravhög ligger vid gränsen till byn Åkre, cirka 150 meter nordväst från nuvarande gårdsläge. Namnformen och närheten till gravhögen gör det mycket troligt att det i närheten av Gusta, kanske närmare gränsen till Åkre, funnit en gård under yngre järnålder (se karta 7). Äldsta skriftliga belägg för Gusta är från 1391 till 1406 (JHD I: 122). Namnet skrivs då Gotezstadum och enligt 1568 års skattelängd var det tre personer/hushåll i byn som betalade tionde det året. Byn Gusta karterades tillsammans med Åkre vid åkerdelningen De tre gårdarna i Gusta låg på två gårdstun där den östligaste gården hade litet distans till de två övriga. Åkermarken var i huvudsak belägen i sluttningen söder om gårdsplatserna med några mindre tegar även norr om gårdarna. Övrig in- och utägomark redovisades inte på kartan. (Se karta 15) Vid karteringen 1830 inför laga skifte var gårdarna placerade på samma ställe som tidigare men det var nu fyra hemman och antalet brukare var fem. Åkermarken hade utökats marginellt söderut sedan 1750 men norrut på utmarken hade tillkommit Gustatorpen där det Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 14

15 var en eller två torplägenheter, det framgår inte tydligt av kartan. Mellan gårdarna och Gustatorpen fanns även en mindre odling som kallades Söderplans torp (Nuv Gusta 2:23, 2:11). (Se karta 16) De två bebyggelselägena i Gusta från de tidigare karteringarna var fortfarande bebyggda 1943 med fyra gårdar. Ytterligare ett gårdsläge hade tillkommit för det hemman längst i väster som flyttade ut vid laga skifte. På gårdsplatsen i öster låg de två gårdarna fortsatt tätt intill varandra. Gustatorpet hade samma placering som vid laga skifte. Väster om detta torp hade det 1943 tillkommit ytterligare en mindre brukningsenhet (Nuv. Gusta 1:5). Söderplans torp som markerats 1830 syns som en glänta i skogen men det fanns ingen bebyggelse här. Åkermarken i byn hade sedan laga skifte utökats i norr längs de smala skiftena som hörde till de mindre brukningsenheterna på den gamla utägomarken. I söder hade de tidigare ängsmarkerna plöjts upp. Längs landsvägen hade det byggts två villor, en på södra sidan om vägen mitt i byn och en norr om vägen på gränsen mot Åkre. (Se karta 17) Den odlade jorden i Gusta har idag samma utsträckning som Det växer igen längs diken och åkerrenar men i stort sett är utbredningen densamma som för 70 år sedan. Vid gamla landsvägen har det tillkommit ett flertal villor. (Se karta 18) Berge Det finns inga gravhögar eller andra förhistoriska fynd i Berge som antyder att här skulle legat en gård redan under järnålder. Det kan synas lite märkligt då läget inte är sämre jämfört med de närliggande byarna Gusta och Gärde. En förklaring kan vara att Gärde och Gusta haft gårdar redan under järnålder och att den mellanliggande byn Berge tillkommit först under medeltid. En rest av denna etablering kan mycket väl vara de två områden med fossil åker som finns i byn. Bägge dessa har klart ålderdomliga drag med rikligt med väl igentorvade röjningsrösen. Äldsta säkra belägg för namnet Berge återfinns i ett dokument från 1410 (JHD I: 145). Möjligen finns Berge med även i ett dokument daterat JHD I: 122). Enligt 1568 års skattelängd var det tre personer/hushåll i byn som betalade tionde det året. Berge by storskiftades 1780 och kartan visar att byns bebyggelse då var samlad till två gårdsplatser. Åkermarken var samlad i större tegar söder om gårdsplatserna och längre söderut fanns ängsslåtter. Beskrivning till kartan saknas varför tolkning får ske utifrån vad som markerats på kartan. Mellan gårdstomterna och grannbyn Gärde i öster fanns en större hästhage och i dess södra ände en svedja. Norr om landsvägen markeras platsen för ett ödelagt korpralstorp. (Se karta 15) Kartering inför laga skifte i Berge by sker Då är byns bebyggelse samlad till de två tidigare gårdslägena och ytterligare en gårdsplats har tillkommit ovanför landsvägen genom en delning av den västra gården. Delar av denna inäga ovanför vägen utgjordes av det ödelagda torpet på 1780-talets karta. Åkermarken utökades marginellt söder om landsvägen genom att utrymmet mellan tegarna uppodlats. Det är märkbart att de västra gårdarnas åkrar har större och fler stenrösen än den östra gården. På den nya gårdsplatsen redovisas några mindre åkrar. Längre upp mot utmarken i norr har det även tillkommit ett torp som benämns Holmpell-torpet som är särhägnat med en mindre åker på inägan. (Se karta 16) Bebyggelsen i Berge by har enligt flygfotot från 1943 hade utökats sedan Det finns fortsatt bebyggelse på de tre gårdsplatserna och på Holmpell-torpet. Den östra gården som 1833 var betydligt större än de båda andra har fram till 1943 delats i fem brukningsenheter. Förutom ursprungsgården: en väster om gårdens ursprungliga läge, en längs vägen österut Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 15

16 mot Gärde och två söderut på det som 1833 var slåttermark. Åkermarken har utökats betydligt både norrut vid torpet upp mot skogen och söderut kring de nytillkomna brukningsenheterna. Invid vägen i det skogbeväxta området mitt i byn har det tillkommit en villa. (Se karta 17) Idag har odlingsmarken i Berge by i stort sett samma utsträckning som vid flygfotograferingen Ett skifte vid torpet i norr har beskogats och i söder ned mot Gustabäcken har markerna slyat igen. (Se karta 18) Gärde Inom byn Gärdes marker finns en gravhög samt ett fynd av en medeltida sländtrissa. Att det i närheten av gravhögen funnits en gård under järnåldern är mycket troligt (se karta 7). Äldsta belägg för bynamnet är från 1410 då byn kallas Gaerdhum (JHD I, 145) och enligt 1568 års skattelängd var det en person/ett hushåll i byn som betalade tionde det året. Gärde by storskiftades 1780 och vid karteringen markeras två gårdsplatser. Den västra gården som låg upp emot landsvägen i norr hade sina åkertegar i huvudsak söderut i två större åkerskiften, symmetriskt placerade i förhållande till gården. Den östra gården låg litet längre från landsvägen i sydost. Här var åkrarna fördelade på tre åkerskiften som låg söder och österut medan granngårdens åker låg helt nära i väster. En tolkning som kan göras utifrån åkermarkens placering i byn är att den östra gården är en senare utflyttning från den västra. Norr om landsvägen fanns tre mindre åkrar i anslutning till västra gården samt två särhägnade områden som kan tolkas som torp. Det östra torpet även hade en mindre åker. Litet längre från landsvägen i norr fanns även en hägnad som kallades för Loken och som troligen var en slåtteräng. (Se karta 15) Vid karteringen för laga skifte har Gärde by fortsatt två tydliga gårdsplatser. Den östra gården hade två brukare och i samband med skiftet skulle den ena brukaren flytta till en annan tomt. Åkermarken hade sedan 1780 utökats med mark mellan de gamla åkrarna i söder och landsvägen Åkrar har dessutom tillkommit på norra sidan av landsvägen med ytterligare en åker som kallades för lokåkern. På gränsen mot Berge ovanför landsvägen hade det upptagits ett torp, Olof Knutstorpet, där den tidigare åkern från 1780 hade utökats. Norrut hade även inägan utökats med mer slåtteräng och ristor. (Se karta 16) Av flygfotot från 1943 framgår att antalet brukningsenheter då var sex stycken. De två gårdslägena från de tidigare karteringarna är fortsatt bebyggda. Intill där Olof Knutstorpet låg 1833 ligger nu en större gård och en ekonomibyggnad står där torpbebyggelsen låg tidigare. Åkermarken har utökats betydligt både norrut och söderut ända ned förbi Gustabäcken. (Se karta 17) Idag har odlingslandskapet i Gärde en öppen karaktär i den centrala delen kring gårdarna i byn. En teg i norr växer igen och även i den södra delen på gränsen mot Berge by har det som 1943 var odlad jord beskogats. (Se karta 18) Lunne I Lunne finns en gravhög registrerad som rimligen indikerar ett förhistoriskt gårdsläge. Första gången namnet Lunne med säkerhet påträffas i skriftlig form är (JHD I: 18). Enligt 1568 års skattelängd var det sex personer/ hushåll i byn som betalade tionde det året. Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 16

17 En kartering gjordes av Lunne by gjordes vid storskiftet Lunne bestod då av tre gårdar men endast den västligaste av gårdarna ligger inom utredningsområdet. Kartan redovisar gårdarnas läge, åkermark och inägor med vad som sannolikt var slåtter och beteshagar. Beskrivningen till kartan är inte komplett varför tolkning måste göras utifrån kartbilden. Norr om landsvägen ligger delar av åkermarken och inägan inom utredningsområdet. I inägans västligaste del fanns en särhägnad del med markeringar av vad som kan vara byggnader. Möjligen är detta frågan om ett torp som då låg på gränsen till Gärde by. Söder om landsvägen låg ett långsmalt ängsskifte som tangerar utredningsområdet medan åkermarken söder om vägen ligger utanför. Utmarken är inte redovisad på 1757 års karta. Lunne by karterades delvis i samband med storskiftet i Berge och Gärde På kartan redovisas gårdsplatserna i Lunne by utan inäga och med utritade hussymboler. Den västligaste gården låg då på samma plats som Området söder om landsvägen mellan den nuvarande vägen mot Rissna och gränsen för utredningsområdet utgjordes 1780 av avradsslått då tillhörande byarna i Gärde och Hälle. Längst i söder nära gränsen mot byarna Änge, Viken och Backen, låg ett område som beskrivs som mager svedslått. (Se karta 15) Den västligaste gården i Lunne låg kvar på samma plats inför laga skifte som vid storskiftet 50 år tidigare. Åkermarken som nu finns tydligt redovisad på kartan låg kring gården i två större tegar samt med mindre tegar söderut ned mot landsvägen men även norr om gården. Åker- och inägomarken hade nu utökats söder om landsvägen och den brukades dels av gårdar i Lunne, dels av en gård i Hälle. Åker hade således tagits upp på det som var avradsslått vid karteringen Alldeles i gränsen för utredningsområdet invid landsvägen låg ett distriktsmagasin, en dåtidens sparbank där spannmål kunde lånas vid nödår. Det område på gränsen till Gärde by som eventuellt kunde vara ett torp 1757 omtalas nu som Jolundsleiden dvs. en lägda som var samfälld mark innan skiftet men kom att tillhöra den östligaste gården i Gärde efter skiftet. (Se karta 16) På flygfotot från 1943 framgår att gården i Lunne ligger kvar på samma plats som vid de tidigare karteringarna. Gårdens mark har delats och en ny brukningsenhet låg söder om landsvägen och ytterligare en på västra sidan om vägen mot Rissna. Den odlade jorden hade utökats betydligt under de 90 år som gått. Invid korsningen hade tillkommit en byggnad som sannolikt var en affär. (Se karta 17) Idag är landskapet i Lunne by fortsatt öppet på samma sätt som Endast i mindre utsträckning i den södra delen ned mot gränsen till Änge by har några tegar beskogats. (Se karta 18) Änge Inom ett cirka 500 x 400 meter stort område finns i dag tolv bevarade gravhögar samt ytterligare en som förstördes i samband med odlingsarbete. De flesta av gravarna ligger i markerade höjdlägen och kan mycket väl representera en i området centralt placerad järnåldersgård. Två områden med fossil åker förstärker bilden av lång kontinuitet (se karta 6). Änge är känt sedan 1440 i skriftliga källor (JHD I: 240) och enligt 1568 års skattelängd var det två personer/hushåll i byn som betalade tionde det året. För Änge by finns inga detaljerade historiska kartor. I samband med ett storskifte för ängsmarken 1760 finns en schematisk fördelning av byns mark där det framgår vad som var inägor, hästhage och ängsslåtter. I byns västra del fanns ett soldattorp på gränsen till Backens by, en plats som idag ligger mitt i centralortens villaområde. (Se karta 15) Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 17

18 Vid flygfotograferingen 1943 låg gårdsbebyggelsen på samma plats som markerats på kartan Kring gårdens stora ekonomibyggnader ligger den odlade jorden som i den södra delen ned mot nya landsvägen har tagits i anspråk av tätortens villabebyggelse. I sydost vid Häggdalen fanns nu två mindre brukningsenheter på mark som vid 1760 års kartering var utmarker. Den plats där det 1760 fanns ett torp mot gränsen till Backens by var nu åkermark. Över byns åkermark löpte industrispåret mellan Gråberget och Gustafabriken som uppförts på byns ägor invid landsvägen. (Se karta 17) Idag är stora delar av Änge gårds inägomark bebyggd av villor, flerbostadshus och industrier. Endast en korridor av det agrara landskapet återstår upp mot gränsen till Åkre och Gusta byar. Vissa delar av odlingsmarken har växt igen sedan 1943 men i söder vid Häggdalen är marken fortsatt brukad i motsvarande omfattning som då. (Se karta 18) Backen I dag finns en gravhög bevarad på gården Backen men att döma av de fynd som gjorts vid grävningsarbeten har det funnits flera. Det är ett rimligt antagande att Backen utgjort en gård under järnålder. Det finns inga säkra belägg för gårdsnamnet under medeltid. Möjligen avses gården i ett dokument från 1362 (JHD: I: 93). Gården nämns ej heller i 1568 års skattelängd. Antingen var gården öde det året eller räknades under Viken eller gick under annat namn. Backens by karterades tillsammans med grannbyn Viken I byn fanns då ett hemman och dess åkermark låg i huvudsak samlad söder om gårdsplatsen som hade sin placering utanför utredningsområdet. En mindre åker låg nordost om gården och den låg delvis inom utredningsområdet på den plats där gång- och cykelvägen går under järnvägen idag. Inägans ängsmark gick även den i viss mån in i utredningsområdet där tätortsbebyggelsen finns idag. (Se karta 19) Vid karteringen inför laga skifte 1844 var det fortfarande bara ett hemman i byn och gårdens åkermark hade utökats en aning men låg fortsatt utom utredningsområdet. Norr om byn hade det tillkommit två torp med tillhörande åker och ängsmark. Det södra torpet hörde till Viken men kom efter skiftet att ligga på Backens bys mark. De två torpen låg i området där Kastalskolan och centrumbebyggelsen ligger idag. (Se karta 20) Vid 1943 års flygfotografering hade åkermarken utökats sedan laga skifte men dessa förändringar ligger inte inom utredningsområdet. Inom utredningsområdet ligger senare tillkommen åkermark längre österut i den så kallade Häggdalen. Dessa mindre brukningsenheter låg på mark som vid laga skifte 1844 var utmarksslåtter. (Se karta 21) Idag är den äldsta delen av Backens bys odlingsmark bebyggd med modernare bostadsbebyggelse. I Häggdalen är marken vid de efter laga skifte tillkomna brukningsenheterna fortsatt brukad. På byns mark i Häggdalen har dessutom tillkommit mer bostadsbebyggelse och lokaler för handel. (Se karta 22) Viken I Viken finns ett gravfält samt tre ytterligare gravar (varav två undersökta). Uppe vid järnvägen fanns tidigare ytterligare tre gravar, även dessa undersökta. Möjligt är att det rör sig om två gårdslägen under järnålder (se karta 6). Äldsta skriftliga belägg är från 1439 (JHD I: 231) och enligt 1568 års skattelängd var det sju personer/hushåll i byn som betalade tionde det året. Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 18

19 Viken hade vid 1699 års kartering tre hemman varav ett låg öde men brukades av det dåvarande löjtnantsbostället i byn. Bebyggelse och åkermark låg utanför utredningsområdet i sluttningen ned mot Storsjön. En hästhage som tidigare utgjorts av ödehemmanets åkermark gick in i utredningsområdet vid dagen järnvägsövergång och villaområdet nordost därom mot Änge gård. (Se karta 19) Vid laga skifte 1844 var det fortsatt två gårdar i Viken. Åkermarken var samlad kring gårdsbebyggelsen som låg kvar på samma plats som vid karteringen Nu hade dessutom tillkommit tre torp sydost om inägan. All inägomark vid denna tid som faller inom utredningsområdet är idag bebyggd med tätortsbebyggelsen. (Se karta 20) Vid flygfotograferingen 1943 hade ytterligare brukningsenheter tillkommit strax utanför utredningsområdet i söder och åkermarken var utökad. Villabebyggelse hade tillkommit nedom järnvägen och det är svårt utifrån flygbilden att särskilja om det är äldre jordbruk eller senare bostadsbebyggelse. Denna bebyggelse ligger i sin helhet utanför utredningsområdet. Vid Häggdalen i öster hade efter skiftet tillkommit några mindre uppodlingar som ligger inom utredningsområdet. Inklämt mellan stam- och inlandsbanan låg det lilla Häggdalstorpet med en mindre yta uppodlad jord längs stambanan. (Se karta 21) Den del av Vikens mark som ligger inom utredningsområdet har i stort sett bebyggts och ingår idag i Brunflo tätort. Endast i den södra delen återstår en del av det äldre agrara landskapet. Odlingsmarken i Häggdalen har delvis växt igen helt efter Häggdalstorpet invid järnvägarna har försvunnit. (Se karta 22) Haxäng I Haxäng finns i dag inga kända förhistoriska gravar. Äldsta skriftliga belägg är från 1410 (JHD I: 145) och enligt 1568 års skattelängd var det sju personer/hushåll i byn som betalade tionde det året. Haxängs by genomgick ett storskifte Kartan som upprättades visar att byns bebyggelse låg samlat på en gemensam långsträckt bytomt på höjden ned mot Storsjön. Vid skiftet fanns 14 brukare i byn och deras byggnader låg invid vägen som gick igenom byn. Åkermarken låg dels i sluttningen ned mot vattnet, dels på platån norr om gårdarna. Runt om åkermarken låg en krans av ängsmark och lägdor och utanför dessa fanns sedan inhägnade svedjor. Beskrivningen till kartan omnämner ett antal torphägnader vilket visar att det till byn hört torp. Ett i norra utkanten av inägan och ett eller flera längs stranden österut där det fanns uppodlad mark. Endast en mindre del av den tidens inägomark faller inom utredningsområdet, en mindre odling som idag ligger vid järnvägen och ängsmark/svedjor i områdets södra utkant. (Se karta 20) Vid flygfotograferingen 1943 hade åkermarken utökats norrut upp mot järnvägen. Intill järnvägen låg fyra nya brukningsenheter och även vid dessa hade marken uppodlats ända upp emot gränsen till grannbyn Viken. Vitgården (nuv Haxäng 5:5) ligger på en ägofigur i utkanten av den gamla inägan vid storskiftet Denna mark beskrevs vid skiftet som odlingsland, dvs. mark som bedömdes vara lämplig för uppodling. De mindre brukningsenheterna öster om järnvägen (Nuv Haxäng 2:4 och 3:30) ligger på mark som vid storskiftet var svedja och intill dessa hade ett mindre stycke uppodlats redan vid skiftet. Biskopslund (Nuv Haxäng 1:8) längre norrut ligger på det som vid storskiftet omnämndes som Slutbrännan och utgjordes av ett antal mindre slåtterängar. Här syns även att marken dikats då den naturligt slingrande bäcken från kartan 1830 ersatts av raka diken. (Se karta 21) Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 19

20 Den odlade jorden som redovisas 1943 är idag fortsatt i bruk. Endast i de mest perifera lägena upp mot gränsen i norr är tagna ur bruk och på väg att växa igen. (Se karta 22) Brunflo tätort Brunflo tätorts historia hör nära ihop med järnvägen. År 1879 invigdes sträckan Sundsvall- Östersund (Norrländska tvärbanan). Kring stationen började ett litet samhälle växa fram. Stationen tog över alltmer av rollen som socknens centrum från kyrkan. Brunflo blev vid början av 1900-talet en viktig industriort, genom Gusta stenhuggeri. År 1922 flyttade fabriken till sin nuvarande plats intill stationen. Stenindustrin bidrog till att Brunflo växte under 1900-talets första decennier. En annan viktig händelse som bidrog till expansionen var anläggandet av bandelen Brunflo- Sveg (Inlandsbanan) I samband med den, uppfördes ett nytt stationshus och andra tillhörande byggnader. Dessutom påbörjades byggandet längs Villavägen. I slutet av 1920-talet stagnerade byggnationen i Brunflo. Bebyggelsen var då till stor del samlad kring stationen. Det mest dominerande inslaget i samhället var Gusta stenförädlingsfabrik. I förhållande till övriga byggnader i samhället hade fabriken en enorm volym. Tätt inpå stationssamhället var det fortfarande ren landsbygd med bondgårdar. Den utbredning som Brunflo hade i slutet av 1920-talet, behöll samhället i drygt 30 år. År 1952 sammanfördes Brunflo, Lockne och Marieby kommuner till en kommun. Kommunens huvudsäte blev stationssamhället. Det kom att bli startskottet för den mest expansiva perioden i Brunflos historia. Mark förvärvades från de kringliggande gårdarna. Skola, polisstation, brandstation, bibliotek och VA-anläggningar byggdes. Ett stort antal bostäder uppfördes också under perioden. Kring Postvägen uppfördes flerfamiljshus i två och tre våningar. Fram till 1960 uppfördes även ett stort antal villor, framförallt norr om nuvarande E14. Under 1960-talet fortsatte Brunflo tätort att utvidgas, nu i ännu större omfattning. De norra delarna längs genomfartsleden byggdes ut och bebyggelsen började även dra söder om järnvägen. Det är också här som den senast tillkomna bebyggelsen återfinns. År 1971 blev Brunflo en del av Östersunds kommun. Byggnationen avtog något under talet, framförallt uppfördes villor i samhällets utkant. Kring 1980 tillkom ett par nya villa och radhusområden, men inte i lika hög grad som tidigare. Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 20

21 Sammanfattning Det äldsta skedet av bofast befolkning i Brunflobygden manifesteras av de fornfynd som gjorts i området och av de många gravhögarna. Högarna indikerar att det har funnits bosättningar i deras närhet och analysen av deras placering i landskapet visar att bebyggelsen har legat i tre huvudsakliga stråk genom bygden som också följer tre naturliga platåer i landskapet. Bosättningarnas ålder är inte säkert daterade men tolkningar utifrån lämningarna tyder på att bosättning skett senast under yngre järnålder, möjligen tillbaka till tal e. Kr. Pollenanalyser visar att det har funnits en bygd där odling och betesdrift förekommit under tal e. Kr. Tydliga tecken på denna tidiga bebyggelse finns i de flesta av byarna inom utredningsområdet (se karta 3). Under tidig historisk tid finns medeltida belägg för samtliga byar inom utredningsområdet och de omnämns med namn under och 1400-tal. De äldsta skattelängderna visar att byarna hade en eller flera brukningsenheter som betalade skatt under 1580-talet. Intressant är att antalet brukare i byarna samstämmer relativt väl med antalet brukare i byarna vid de tidigaste karteringarna av byarna omkring Kartorna ger värdefull information som kan nyttjas för att dra paralleller både bakåt och framåt i tiden. Ser vi bakåt i tiden så ligger gårdslägena på kartan mycket nära gravhögarna från förhistorisk tid. Även om vi inte med säkerhet kan säga att gårdarna ligger på samma plats så har de inte flyttats några längre sträckor. Ser vi istället framåt kan vi göra jämförelser med senare tiders karteringar och se hur bygden utvecklats. I det tidiga skedet, cirka vid skattläggningar och storskiften, ligger bebyggelsen som nämnts på platåerna i landskapet och de har sin åkermark i huvudsak i sluttningarna nedom gårdslägena. Sluttningen gav de bästa betingelserna för odling vad gäller dränerad mark, solinstrålning och mindre risk för frost. Åkern låg i tvåsäde och kartorna visar även hur mycket stenrösen som fanns mitt i den odlade jorden. Man kan se att det sker vissa förändringar i bebyggelsemönstret där vissa gårdar blivit öde och läggs under en granngård som fortsatt nyttjar marken som bete eller slåtter, till exempel som i Södergård (Hagnastad) och i Viken. Omkring åkertegarna och längre ned i backen fanns ängsmark. Här var inte möjligheterna till odling lika bra men behovet av foder från naturlig äng var nödvändigt för vinterstallning av djuren. Inom inägomarken hade flera byar större eller mindre beteshagar som omnämns som häst- eller kalvhagar. Övrig boskap betade ute på utmarken. På utmarken hade man även slåttermarker och svedjor. Till vissa av byarna som Vamsta, Prästbordet, Viken, Backen och Änge hör torp som ligger inom den gemensamma inägan. Ett undantag är Optand som tidigt har flera soldattorp på utmarken mellan Optand och Lund. (Se karta 8) Cirka sker nästa kartering i samband med laga skifte. Omfattningen av åkermark ökar något men inte i någon större omfattning. I byarna sker en viss förändring genom att gårdarna delas och brukningsenheterna blir fler. Men det är fortsatt så att de gamla bebyggelselägena är bebodda. Nu omtalas inga ödegårdar och det har skett en viss utflyttning till nya gårdslägen som i Vamsta där hemmansklyvningen lett till trångboddhet på den gamla bytomten. Att det har skett en utveckling på jordbruksområdet anas i att det omtalas fler ristor där man börjar att odla upp tidigare ängsmark för att öka höskörden. I detta skede har även antalet torp ökat. Nytt är att de nu också placerats ute på utmarken. Denna förändring visar på det som ska komma det sekel som följer. (Se karta 9) Flygfotograferingarna från 1943 fångar Brunflobygden på dess topp när det gäller utbredningen av jordbruket. Uppodlingen och tillkomsten av många nya brukningsenheter är det som präglar förändringen av landskapet efter skiftena vid mitten av 1800-talet. Den är ett tecken befolkningsutvecklingen och jordbrukets utveckling. Hemmansklyvningarna och Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 21

22 avsöndringarna är som tydligast i den norra delen av utredningsområdet där bebyggelsen i Optand, Lund, Grytan och Håkansta utökas i området norr och öster om den gamla inägomarken där det innan denna tid knappast fanns någon bebyggelse. Södergård och Prästbordet får nya brukningsenheter längs den gamla landsvägen. Även i Vamsta och Gärde har det skett stora förändringar där det i Vamsta sker en utflyttning av gårdarna och Gärde by utökas med många nya brukningsenheter. En stor del av det som tidigare var ängsmark har till 1943 blivit åkermark, ett resultat av vallodlingens utveckling och lantbrukets mekanisering. Det fanns nu tekniskt sett bättre förutsättningar att bruka jorden. Området söder om byarna Åkre, Gusta och Berge ned mot Änge blir nu helt uppodlat och det är bara mindre delar som fortsatt är ängs- eller betesmark. Uppodlingen sker även starkt norrut upp mot de tidigare utägomarkerna. (Se karta 10) Till 1900-talet hör även industrialiseringen och tätortsbildningen. Stenindustrin i Brunflo växer starkt under 1900-talet vilket syns i de stenbrott som finns på flera platser i området. Förutom brotten är fabriken och industrispåret tydliga tecken på denna utveckling. Industrin hör sannolikt intimt samman med befolkningsutvecklingen i bygden och de många nya bostadsfastigheter som tillkommer under seklet. Ända fram till omkring 1950 hade samhället en blygsam utbredning. Flygfoton från 1943 visar att jordbruksmarken då gick ända ned till dagens centrum. Först efter kommunsammanslagningarna vid början av 1950-talet tog byggverksamheten fart och byggande av skolor, kommunhus, ordenshus och flerfamiljshus tillkom vid Kyrkvägen och Postvägen. I direkt anslutning till dessa litet större satsningar växte även villabebyggelsen. Både i området norrut, i skogsområdet som hört till Backen by och på tidigare jordbruksmark i Änge by. Även söder om järnvägen byggdes under 1950 talet villor längs Bäckvägen och Storviksvägen i Vikens by. Inom undersökningsområdet finns ytterligare villa- och radhusområden som uppförts från 1970-talet och framåt, t.ex. vid Lagmansvägen inom Södergård bys marker och österut där Änge bys tidigare inägor i stort sett har bebyggts med villor och flerbostadshus. Tätorten begränsades fram till omkring 1970 till Änge, Backen och Viken och det gick en skarp gräns upp mot Åkre och Prästbordet men senare har även bebyggelsen med Sörgårdsskolan, sporthall, badhus och hälsocentral placerats längre norrut på tidigare jordbruksmark. Den största expansionen vad gäller bebyggelse i tätorten under 1900-talets sista decennier och in på 2000-talet har dock skett ned mot Storsjön och söderut nedom järnvägen. Men denna bebyggelse ligger i sin helhet utanför undersökningsområdet. Något som är tydligt i Brunflobygden är att trots det senaste seklets stora förändring så kvarstår mycket av de historiska samband som kan spåras ned i förhistorisk tid. Gårdarna ligger fortsatt på de platser som de låg vid de tidigaste karteringarna omkring 1700 och bynamnen antyder att deras historia går ytterligare 400 år tillbaka i tiden. Den odlade jorden brukas fortsatt och spåren av tidigare brukningsformer finns kvar på många platser. Denna kontinuitet ger Brunflobygden stora värden utifrån ett kulturhistoriskt perspektiv. Analys Brunflobygden präglas av de näringar som har legat till grund för bygdens bosättning. Den tidigaste och mest avgörande är de agrara näringarna med åkerbruk och boskapsskötsel som från förhistorisk tid och fram till idag har styrt markens nyttjande och bebyggelsens placering i kulturlandskapet. Fram till omkring sekelskiftet 1900 är inslagen av andra näringar få. Men i och med järnvägens dragning längs Storsjöns strand kom även industri och handel att bli betydelsefulla för ortens utveckling. Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 22

23 Det agrara landskapet Den första jordbruksbebyggelsen placerar sig tydligt längs tre stråk som följer de naturliga terrasslägen som karakteriserar Brunflo centralbygd. Med gårdarna i höjdlägen och åkrarna placerade i sluttningarna nedanför var topografin bästa tänkbara för åker och äng. Det högst belägna stråket är särskilt illustrativt för bebyggelsens utveckling under äldsta tider då det väl ansluter till den gamla landsvägen som passerar byarna Hälle, Lunne, Berge, Gusta, Åkre, Vamsta, det nu försvunna Hagnastad och Södergård. Samtliga dessa byar utom Berge som ligger inklämt mellan Gärde och Gusta, har förhistoriska gravar på sina marker som indikerar järnåldersbosättning. Samtliga byar kan senare följas genom medeltiden fram till våra dagar. Att den gamla landsvägen har en minst tusenårig historia och spelat en viktig roll i den tidiga bygdens framväxt framstår som tydligt. Landsvägen kan därför sägas vara ett av de mer betydelsefulla landskapselementen i området då den med vidhängande bebyggelse representerar jordbruksbebyggelsens framväxt. Den generella bilden av bygdens framväxt i sig är inte särskilt dramatisk. Från järnåldersbygdens etablering kan man spåra byarna och jordbruksmarkens expansion tämligen väl. Fram till medeltiden slut sker en gradvis förtätning av gårdar. Antalet brukningsenheter ökar därefter sakta över 1700-talets storskiften och någon kraftigare ökning av brukad mark och gårdar ses först efter laga skifte som genomfördes under Uppodlingsmaximum nås runt mitten av 1900-talet, därefter börjar åkermarken sakta att växa igen. Brunflo gamla sockencentrum utgörs av området kring Vamsta, Södergård och Prästbordet (en avsöndring av Södergård) med kyrkan i centrum. Den första kyrkan byggdes troligen under 1100-talet samtidigt som den imponerande kastalen uppfördes som en manifestation av områdets betydelse. Kyrkan byggdes om men delar av det medeltida murverket finns kvar i den nya kyrkan. Områdets administrativa betydelse avspeglas även i att Södergård under medeltid ägdes av ärkebiskopen för att sedan övergå i kronans ägo. På Vamstas ägor, eller möjligen på Södergårds norra mark, låg tidigare gården Hagnastad som var säte för lagmannen i Jämtland, åtminstone fram till och med 1500-talet. Kyrkan och de intilliggande byarna ligger i anslutning till den gamla landsvägen, något som ytterligare betonar dess betydelse för förståelsen av bygdens utveckling. Totalt finns på Södergård och Vamstas ägor 32 kända gravar från yngre järnålder, bland annat Brunflos största gravhög Jungfrukullen, vilket kan tolkas som att områdets funktion som sockencentrum är av betydande ålder. Idag ligger bebyggelsen fortsatt längs den gamla landsvägen och på de olika terrasserna i landskapet. På gårdsplatserna ligger bostadshus tätt samman med ekonomibyggnader såsom ladugårdar och förrådsbyggnader. Det finns inslag av äldre byggnader på gårdarna från sekelskiftet men byggnader har kontinuerligt byggts om och ersatts med nya byggnader. De äldre bevarade byggnaderna har ofta kvar sina ursprungliga drag då de fortsatt har haft en viktig funktion i jordbruksdriften långt fram i tiden. Vid sidan av byggnaderna kring gårdstunen ligger trösklogar och härbren i lägen i direkt anslutning till gårdarnas åkermark. Denna placering som ibland kan vara hundratals meter från gårdstunet är ett tydligt tecken på befolkningens rationella tänkande kring arbetsorganisationen vid stråsädsodling. Flera byggnader av olika ålder och funktion inom undersökningsområdet har befunnits ha ett högt kulturhistoriskt värde. Den blandade bebyggelsen är ett illustrativt exempel på den kontinuitet som finns på de gårdar som brukats under lång tid. Även åkermarken präglas av en lång kontinuitet. Det är som tydligast på de ställen där vi idag hittar fossil åker med ålderdomliga drag som åkerhak och rikhaltigt med odlingsrösen. Bra Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 23

24 exempel på detta är ett parti norr om Brunflo kyrka på Södergårds ägor samt i Åkre och Berge där den gamla åkermarken inte genomgått några sentida förändringar då de numera nyttjas som betesmark. Åkermarken var fram till den agrara revolutionen omkring 1800 brukad i tvåsäde där varje gårds åker var delad i två lika stora delar som brukade vartannat år. Denna mark låg alldeles nedom eller ovanför i anslutning till gårdsplatserna i de sydsluttningar som lämpade sig bäst för åkerbruk. Innan skiftena hade varje gård huvuddelen av sin åkermark samlad i större särhägnade ägofigurer men i viss mån förekom även ägoblandning mellan gårdarna. Det huvudsakliga draget är trots allt att Brunflobygdens gårdar kan betraktas som ensamgårdar med sin åkermark i nära anslutning till gårdsbebyggelsen. Mellan åkertegarna låg tidigare åkerrenar och fägator ut till betesmarken i skogen. I vilken utsträckning som spår av dessa finns kvar är oklart. Mellan stråken av åkermark och bebyggelse längs terrasserna genom bygden har man i äldre tid haft ängs- och betesmark. Till de större gårdarna som prästgården, och de olika boställena, har det hört särhägnade hästhagar. I övrigt var gårdarna hänvisade till skogsbete. Skogsmarken som ligger norr om den odlade bygden var fram till laga skifte samfälld men det samfällda betet kan även ha pågått längre fram i tiden efter att skogen skiftats mellan gårdarna i byarna. Mellan den gamla åkermarken i byarna Åkre, Gusta, Berge och Gärde och söderut ned mot byarna Änge, Viken och Backen uppodlades mycket ängsmark till åker under 1800-talet. De stora öppna områdena norr om de förhistoriska gårdslägena vid gamla landsvägen är även de ett resultat av den agrara revolutionens expansion av åkermark. Denna mark som var fuktigare och mer frostbenägen har utdikats och i här vittnar de små ängsladorna om vallodlingens betydelse för jordbruket i bygden. I och med jordbrukets mekanisering har den odlade jorden ingått i ett skiftesbruk med sädes- och vallodling. Längs gamla landsvägen är mycket av det sena 1800-talets landskap fortsatt öppet och brukat idag och det går att få en klar uppfattning om hur landskapet tedde sig för omkring 100 år sedan. Spåren i bygden från den agrara expansionen under 1800-talet kan även ses i de små torpen som anlades på byarnas tidigare utmarker. De ligger idag dels i skogen norr om de äldre gårdslägena, dels i de gamla byarnas utkanter. De är viktiga inslag i landskapet som förutom expansionen visar på bygdens sociala struktur där det fanns möjligheter för mindre bemedlade att uppta brukningsenheter. Dessa lämningar är viktiga för förståelsen av bygdens historia. Ett annat tydligt exempel är hur den agrara expansionen även gav avtryck i en rad hemmansklyvningar. Vid delningen av gårdarna placerades de nya gårdarna i mellanrummen mellan de gamla gårdslägena men fortsatt längs de tidigare stråken av bebyggelse. Detta understryker kontinuiteten i det historiska landskapet och undantagen från denna placering av gårdar är få. En orsak till att en kraftigare ökning av odlingsmark sker under slutet av 1800-talet och det tidiga 1900-talet står att finna i järnvägens ankomst Förutom att järnvägen underlättade mekaniseringen av jordbruket gavs också bättre möjlighet till avsalu av jordbruksprodukter samt inköp av handelsgödsel. Det moderna landskapet Om den gamla landsvägen med vidhängande bebyggelse visar prov på den agrara fasen i utvecklingen från äldsta tider fram till i dag kan stationssamhället illustrera den senare fasen med framväxten av det moderna Brunflo. De näringar som har präglat samhället är dels industrin med start vid sekelskiftet 1900, dels handel och offentlig förvaltning. Samhällets utveckling startar med järnvägen som var klar för trafik mellan Ånge och Östersund Det äldsta skedet syns som tydligast kring järnvägsstationen och järnvägsövergången mitt i Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 24

25 dagens samhälle där villor och handelsbodar växte fram tidigt. Flera av byggnaderna från detta skede är utpekade som kulturhistoriskt värdefulla och man kan än idag se spåren av detta tidigaste skede i bebyggelsen på båda sidor av järnvägen samt längs Villavägen som löper parallellt med E14. Från den senare expansionen under 1950-talet har flera byggnader längs Postvägen höga kulturhistoriska värden. De visar på ett tidstypiskt byggnadsskick och hur det nya expanderande Brunflo anpassades efter folkhemmets uppbyggande. Bortsett från de tre byarna Änge, Backen och Viken har tätortsbebyggelsen inte berört de gamla jordbruksområdena i större utsträckning. Vid sidan av denna utveckling har däremot skett förtätningar genom villabebyggelse i några områden, t.ex. i Grytan och Lund i norr mellan E14 och den gamla landsvägen men då i områden som inte utpekats som kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Stenindustrin i Brunflo som startade i större skala 1902 har haft en stor betydelse för områdets utveckling. Järnvägen möjliggjorde uttransporter av stenindustrins produkter vilket starkt bidrog till framväxten av det moderna Brunflo. I området finns flera stenbrott varav några få fortfarande är i bruk. Många mindre brott är numer övergivna men spåren av dessa är fortsatt tydliga i landskapet. Det tydligaste exemplet är det stora brottet, Gråberget, norr om kyrkan inom Södergårds by. Från denna gick tidigare ett industrispår ned till fabriken som 1922 anlades invid järnvägen. Industrispåret var i drift fram till Transporterna skedde annars med häst och lastbilar. Fabriken har höga kulturhistoriska värden liksom den i sina stycken bevarade järnvägsbanken från industrispåret. Industrins lämningar ligger tätt intill de äldre lämningarna som hör samman med den agrara näringen men förutom själva brotten som ligger på byarnas utmarker, industrispåret och fabriken har industrins kulturlandskap anpassats till den äldre strukturen i landskapet, både när det gäller verksamhet och transportvägar. Det är ett tydligt tecken på att jordbruket har haft stor betydelse för bygden. Utifrån ovanstående framgår att det finns betydande kulturhistoriska värden som kan komma att påverkas negativt vid en vägdragning genom vissa delar av utredningsområdet. Med negativ påverkan avses: sämre förståelse och upplevelse av de kulturhistoriska sambanden i landskapet; förändring av bebyggelsestrukturer i landskapet som har en kontinuitet från järnålder till idag; risk för förlust av fornlämningar och kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 25

26 Utpekade kulturmiljöer Fornlämningar, kyrkor, byggnadsminnen Fornlämningar, kyrkor och byggnadsminnen skyddas enligt kulturmiljölagen (SFS ). Karta 2 visar samtliga fornlämningar inom utredningsområdet samt övriga kulturhistoriska lämningar. Inom området omfattas Brunflo kyrka och kastal samt byggnadsminnet Brunflo station med intilliggande byggnader av lagskyddet. Brunflo kyrka som har medeltida anor låg och ligger i direkt anslutning till gårdarna Prästbordet och Södergård. Den har idag sitt utseende efter en ombyggnad på 1770-talet. Särskilt intressant är det medeltida kastalen som uppförts av den lokalt brutna kalkstenen. Brunflo station stod klar 1916 då inlandsbanan drogs förbi orten. Miljöer av riksintresse Hela utredningsområdet ligger inom området Storsjöbygden Z 25 som är av riksintresse för kulturmiljövården. (Se karta 23 och 24.) Följande motivering och beskrivning över områdets uttryck är hämtad från Länsstyrelsens i Jämtlands län hemsida: Motivering Centralbygd i kambrosilurområdet kring Storsjön, med förhistorisk bruknings- och bosättningskontinuitet med ett tiotal mindre lokalbygder, sedermera sockencentra med kyrkor och ursprungliga gårds- och bylägen, några med bevarade sakrala bebyggelsenamn som Hov och Vi men även gudsnamnen Frö och Njord som tillskrivs öarna Frösön och Norderön. Uttryck Öppet jordbrukslandskap med radbyar och äldre gårdar med 1800-talsgården som dominerande gårdstyp på höjd- och sluttningslägen med vida utblickar, medeltida kyrkor med bevarad karaktär i Hackås, Frösön och Norderön, ombyggda dito i Brunflo och Näs, en 1700-talskyrka i Lockne och 1800-talskyrkor i Sunne och Marieby. I Sunne finns även ruiner efter en medeltida kyrka samt intill en medeltida kastalruin och i Marieby en ruin efter en medeltida kyrka. På Frösön platsen för ytterligare en medeltida kyrka, Västerhus kapell. Bland skilda miljöer märks kulturlandskapet på Frösön med gravhögar, ödesbölet Grötomslägden, odlingsrösen, skans från 1600-talet, rester av fornborgen Mjälleborgen från romersk järnålder samt en runsten med text om Jämtlands kristnande. Kyrkomiljö med Prästgård, Frösö trivialskola grundad på 1600-talet med bevarad Scholare- och Collegiebostad från 1700-talet och bibliotek samt folkskola från Wilhelm Peterson-Bergers sommarbostad Sommarhagen från 1914, Kungsgården samt välhållna byar och gårdar i Tanne-Berge-Långåker. På Norderön märks den centrala delen med gravhögar, kyrkomiljö med sockenstuga och välhållna gårdar. I Brunflo märks kyrkomiljön med medeltida kastal och prästgård, gravfält och spridda högar samt välhållna gårdar i Vamsta. I den centrala bygden märks området Åkre-Gusta-Berge med gravfält, odlingsröseområden och ett kalkstensbrott samt i övrigt välbehållna byar och gårdar i Torvalla och i området kring Lundsomberget odlingsrösen, gravhög och ett kalkstensbrott. I Locknebygdens centrala delar märks gravhögar, kyrkomiljö med prästgård och kyrkstallar samt välhållna byar och gårdar i Forsta-Änge samt i övrigt välhållna jordbruksbyar i Bjärme, Klockåsen, Åsan, Berge, Haxäng och Börön. I Näs centrala delar bevaras ett fornlämningsrikt odlingslandskap med välhållna gårdar, kyrkomiljö med kyrkstallar och prästgård samt i miljön Sinnberg-Gäle välhållna byar och gårdar. I Sunne märks kyrkomiljön med kyrkstallar och härbren samt vid den medeltida kyrkoruinen prästgård och fd arrendegård och på Andersön rester av en skans från 1600-talet, gravhög och fångstgropar. Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 26

27 Det finns inga formellt utpekade och avgränsade områden inom riksintresset som har ett högre kulturhistoriskt värde än andra, även om flera av de byar som ligger inom utredningsområdet omnämns i beskrivningen ovan. Riksintresset Storsjöbygden kan därmed anses som litet otympligt i en planeringssituation. Nedan listas de miljöer som anses ha ett särskilt högt kulturhistoriskt värde i ett lokalt/regionalt perspektiv. Det står dock klart att en vägdragning inom utredningsområdet skulle kunna anses medföra påtaglig skada på riksintresset men det är en värdering som ligger inom myndigheternas bedömning av projektet. Miljöer av regionalt/lokalt intresse (Miljöernas utbredning framgår av karta 25.) Brunflo stationssamhälle nr 1 Utan järnvägen skulle Brunflo inte vara vad det är idag. År 1879 invigdes sträckan Sundsvall- Östersund (Norrländska tvärbanan). Kring stationen började ett litet samhälle växa fram. Området invid stationen tog över alltmer av rollen som socknens centrum från kyrkan anlades bandelen Brunflo-Sveg av Inlandsbanan. I samband med Inlandsbanan, uppfördes ett nytt stationshus och andra tillhörande byggnader i Brunflo. Stationshuset med tillhörande magasin och ställverk är självklara inslag i en stationsmiljö. Järnvägsbyggnaderna ger intryck av nationalromantik. I ett område begränsat av Centrumvägen och Rosenlundsvägen återfinns, strax norr om stationsområdet, flera bostadsbyggnader som uppfördes under järnvägsepokens tidevarv. Dessa representerar den sena 1800-tals och tidiga 1900-talsarkitekturen. Mellan järnvägen och genomfartsvägen ligger större enfamiljsbostäder på väl tilltagna tomter. I och kring stationsområdet är ett stort antal kulturhistoriskt intressanta byggnader grupperade. Det viktiga med att bevara stationsområdet och den norr ut efter järnvägen liggande bebyggelsen. ligger i det faktum att det så sent som på 1950-talet i princip inte var mer bebyggt än så i Brunflo tätort. Stationsområdet och bebyggelsen närmast järnvägen, tillsammans med Villavägen och stenindustrin utgjorde samhället Brunflo. (Se karta 25) Postvägen nr 2 År 1952 sammanfördes Brunflo, Lockne och Marieby kommuner till en kommun. Kommunens huvudsäte blev stationssamhället. Det kom att bli startskottet för den mest expansiva perioden i Brunflos historia. Ett stort antal bostäder uppfördes under perioden. Postvägen i Brunflo präglas av 50-talets bostadsbyggande med flerbostadshus på båda sidor om vägen. Området har en naturlig avgränsning åt öster med Gränsgatan. I väster avslutas området av en större platsbildning och i förlängningen av Kyrkgatan. Postvägen i Brunflo är en intressant koncentration av 50-talsbebyggelse som vittnar om ortens expansion under perioden. Genom tidstypisk och enhetlighet i fasadutformningen får områdets tals karaktär ännu anses vara bevarad. Trots en tidsmässig förskjutning i området, mellan 50- och 60-tal finns en tydlig röd tråd i områdets uppbyggnad och struktur som bör värnas för sina miljömässiga upplevelsevärden. (Se karta 25) Villavägen nr 3 År 1879 invigdes järnvägen mellan Sundsvall och Östersund. Kring stationen började ett litet samhälle växa fram. Villavägen berättar om en tid då det svenska folkhemmet började ta form och den har många likheter med de trädgårdsstäder som växte fram i storstädernas utkant. Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 27

28 Villavägen karaktäriseras av ett antal större villor från 1900-talets första decennier. Byggnaderna ligger som solitärer utan omgivande ekonomibyggnader och de vittnar om en tid då man började kunna försörja sig på andra sätt än via jordbruk. Gaturummet är slutet med hjälp av björkar och staket. Dessa bildar en gräns mellan den privata trädgården och den offentliga gatan. Villavägens bebyggelse har till vissa delar förändrats, men miljön ger fortfarande intrycket av egnahemsrörelsen i början på 1900-talet. (Se karta 25) Brunflo centralbygd nr 4 (ur Brunflo, kulturhistoriskt underlag för planeringsarbete, 1999) Denna miljö omfattar det öppna odlingslandskapet mellan Brunflo tätorts bebyggelse och de skogsmarker som tar vid inom byarna Berge, Gusta, Södergård, Vamsta och Åkre. Vägnätet inom området är ålderdomligt och välbevarat. Området kring Brunflo kyrka är bygdens urgamla centrum. Här finns kulturminnen från drygt tusen år inom ett och samma område. De äldsta spåren utgörs av gravhögar från järnåldern, vilka tillhör de gårdar som då fanns här. Kastalen från 1100-talet visar att området hade en extraordinär betydelse under tidig medeltid. Bland annat var Jämtlands lagman bosatt i Hagnastad strax väster om Vamsta under medeltiden. Genom området passerade redan då den viktiga vägen från Storsjöbygden ned mot Medelpad. En pilgrimskälla norr om kyrkan anknyter till de pilgrimer som passerat. Kyrkan är i sin nuvarande utformning från I området kring den finns de byggnader som tillhör ett sockencentrum. Där finns ett tiondehärbre från 1700-talet, den nyare prästgården och församlingshemmet. Strax öster om kyrkan är arrendebostaden på den gamla prästgårdens plats. Ett stycke norr om kyrkan ligger Löfbergets välbevarade skola från Den kulturhistoriskt värdefulla miljön kring byarna Åkre och Gusta utgörs av en småskalig jordbruksbygd med inslag av fornlämningar, äldre odlingsspår och senare bergsbrytning. På sluttningen nedanför byarna och i angränsande skogsmark finns områden med odlingsrösen och fossila åkrar. Dessutom finns enstaka järnåldersgravar. Här finns rester av stenbrytning i Gusta. Mängden bevarade odlingsrösen i området är ovanligt stort, inte minst i Berge. Där finns Storflatåkern som är ett välbevarat röseområde som visar hur Storsjöbygdens rösebemängda odlingsmarker såg ut före 1800-talets jordbrukskampanjer. I den södra delen av den kulturhistoriskt värdefulla miljön ligger Änge, en bosättning som möjligen uppstod under vikingatid eller tidigare. I nära anslutning till gårdstomten och villaområdet finns flera bevarade och kulturhistoriskt intressanta miljöer från förhistorisk tid. I nordöst invid åkrarna finns ett gravfält bestående av fem gravar resp. två separata liggande gravhögar. Norr om gården ligger tre högar med en mycket flack välvning, vilket antyder att gravarna är från tal. Inom samma område har man även registrerat en husgrundsterrass för ett järnåldershus. Söderut finns flera gravar och fossila åkerspår. Änge tillhörde kyrkan under en längre tid fram till tiden kring Den nuvarande mangårdsbyggnaden på Änge gård uppfördes 1870 av Jacob Eriksson. Gården är ett fint exempel på den tidiga industrialismens betydelse för arkitekturen. Boningshusets detaljrika träpanel gör huset till ett av länets finaste boningshus i sitt slag. (Se karta 25) Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 28

29 Gamla landsvägen nr 5 Genom området löper den historiskt viktigaste vägen genom Jämtland. Från Sundsvall till Östersund fortsätter den mot Åre och Norge. Vägen är känd i åtskilliga källor och den återfinns på de tidigaste kartorna över Jämtland. Vägen har behållit sin ålderdomliga sträckning genom Brunflobygden. Den sträcker sig från skogsområdet norr om samhället, genom odlingsmarken vid kyrkan och upp i backarna ovanför Åkre och Gusta för att sedan passera bl a Lunne och Hälle innan den går in i skogen igen. Vägen slingrar sig fortfarande genom området och byarna på samma sätt som den gjort i hundratals år. Detta är en av de mest välbevarade sträckorna från Selångers- till Storsjöbygden. Detta gör att vägen har ett stort kulturhistoriskt värde. (Se karta 25) Sjövägen/Pionjärvägen/Rosenlundsvägen nr 6 Mellan 1950 och 1970 byggdes över 600 lägenheter i Brunflo, dels norr om genomfartsleden, men också på södra sidan ner mot sjön. Både enfamiljshus och flerfamiljshus tillkom under denna period. I sluttningen ner mot Storsjön ligger ett större område som byggdes ut under 1960-talet. Miljön består av ett sammanhängande bostadsområde med likartad bebyggelse efter Sjövägen, Pionjärvägen och Rosenlundsvägen och fördelar sig på flera fastigheter: Brunflo-Viken 1:81 och 1:82 samt Brunflo-Backen 1:167, 1:169 och 1:170. Husen är i två eller tre våningar och byggda i suterräng. Både flerfamiljshus och radhus förekommer. Tegel har använts som fasadmaterial, tillsammans med partier av stående träpanel i grönt och tegelrött vilket, tillsammans med de olika våningshöjderna, ger området viss variation. Husen har bevarat mycket av sin ursprungliga karaktär. Enstaka balkonger har dock glasats in. Området karaktäriseras av gröna stråk med gräsytor, träd och buskar mellan husen som ligger placerade i sluttningen ner mot Storsjön. Den enhetlighet i material och färgsättning som finns i idag är viktig för upplevelsen av miljön. Enskilda detaljer bildar tillsammans en helhet. Tillexempel hör utformningen av balkongfronterna intimt samman med takfotens träpanel. Alla eventuella förändringar görs med känsla och med utgångspunkt i det ursprungliga utseendet. (Se karta 25) Värdefulla enskilda byggnader. Inom utredningsområdet finns många byggnader som kan anses ha ett högt kulturhistoriskt värde. Byggnaderna är utpekade i olika inventeringar utförda av länsmuseet. Landsbygdens byggnader inventerades senast 1999 och i samband med arbetet med denna kulturarvsanalys har en revidering av inventeringen genomförts. Tätortens bebyggelse inventerades 2014 av Jamtli på uppdrag av Östersunds kommun. I uppdraget ingick även att tillsammans med kommunen peka ut värdefull bebyggelse. Det resulterade dels i ovan beskrivna miljöer i tätorten, dels i utpekande av enskilda byggnader. Utpekade byggnader både på landsbygd och i tätort redovisas i en särskild shapefil. Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 29

30 Kulturmiljöer av särskild vikt för områdets kulturhistoriska karaktär Området kring Brunflo kyrka: Södergård-Prästbordet och Vamsta. Medeltida sockencentrum och kyrkplats. Koncentrationen av bostället för lagmannen i landskapet och ärkebiskopens markinnehav ger platsen en särställning i landskapet som understryks av den för norra Sverige unika och välbevarade kastalen. Här finns även den största koncentrationen av gravhögar i bygden vilket kan tolkas som att platsen utgjort centrum i bygden redan under förhistorisk tid. Terrassbebyggelsen längs den gamla landsvägen. Förhistorisk terrassbebyggelse med kontinuitet in i dagens agrara bebyggelse. Vid sidan av gravhögar och fossil åkermark finns byggnader från tal som tydligt visar på detta. Landskapet är fortsatt öppet och brukat med få förändringar i den ålderdomliga bebyggelsestrukturen. Brunflo tätort Tydligt exempel på hur ett nytt centrum etableras strax innan sekelskiftet 1900 i och med järnvägens framdragning samt hur det förändras över tid. I bebyggelsen generellt och i enstaka byggnader avspeglas hur tätorten expanderade i och med stenindustrins utveckling och den medföljande bebyggelseexpansionen under 1950-talet och framåt. Bedömning kring okända fornlämningar och kostnader I uppdraget har även ingått att bedöma sannolikheten för att det i området skall finnas nu ej kända fornlämningar. Till grund för denna bedömning ligger av analys av nu redan känd fornlämningsbild, studier av områdets markanvändningshistorik samt fältbesök för studier av topografin (se karta 2 och 3). Rent generellt kan sägas att sannolikheten för att påträffa bebyggelselämningar från yngre järnålder är hög. Mängden gravhögar och dessas lokalisering pekar på att det funnits gissningsvis gårdsenheter under järnålder i området. Ingen av dessa gårdar är i dagsläget säkert lokaliserad utan ligger dold i odlingsmarken, alternativt på befintliga gårdslägen. För att bedöma var äldre gårdslägen kan finnas har ett område med 150 meters radie lags runt kända gravhögar och spår efter borttagna gravar. Antagandet 150 meter bygger på kända rumsliga samband mellan gård och gravfält där det upp till cirka 200 meters håll från en gård oftast finns ett tillhörande gravfält. Samtliga byar i undersökningsområdet har minst medeltida belägg. Medeltida by- och gårdstomter kan liksom de förhistoriska gårdslägena ligga dolt i odlingsmark men lika gärna ligga på nuvarande gårdsplatser. Kartanalyser har visat på bebyggelse som i dag är försvunnen. Bebyggelsen ligger både på inägomarken men även längre upp i skogen. Här återfinns flera övergivna torp men även övergivna gårdslägen. I de fall dessa är tillkomna före 1850 räknas de som fornlämningar. Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 30

31 Området inventerades av Riksantikvarieämbetet De lämningstyper som tillkommit sedan dess är framför allt lämningar efter utmarksbruk. I nu aktuellt område innebär det att de i skogsmarken i övre delen kan påträffas lämningar efter skogsbruk, kalkframställning med mera. Generellt sett bedöms dessa som övrig kulturhistorisk lämning. Arkeologiska kostnader Att i förhand ange några mer exakta kostnader om det skulle bli aktuellt med arkeologiska undersökningar i området är givetvis omöjligt. Däremot kan man med ledning av tidigare undersökningar ange troliga kostnadsintervall. Till exempel kan en arkeologisk undersökning av en gravhög i området kosta mellan och kronor beroende på storlek och bevarandegrad. En någorlunda bevarad järnåldersgård till kronor och ett röjningsröseområde till kronor. Dessa siffror är grova uppskattningar utifrån tidigare erfarenheter och kännedom om områdets potential. En korrekt beräkning av till exempel en järnåldersgård kan endast göras efter en förundersökning varför ovanstående endast får ses som en fingervisning. Sammanfattning Kulturarvsanalysen har genom studier av känd fornlämningsbild, historiska kartor och litteratur skapat en översikt av kulturhistoriska värden inom utredningsområdet i Brunflobygden. Analysen av de enskilda byarnas historiska utveckling har gett ett gott underlag för fortsatta utredningar i fält samt en god kunskap om hur hela bygden utvecklats över tid. En genomgång har även gjorts av de tidigare utpekade kulturhistoriskt värdefulla miljöerna i bygden. Analysen visar att det är sannolikt att det finns idag ej kända fornlämningar som kan komma att påträffas i samband med en eventuell vägdragning genom området. Betydande kulturhistoriska värden finns i det agrara landskapet längs den gamla landsvägen, vid det medeltida sockencentrat samt i den äldsta delen av Brunflo tätort. Här finns det således stora risker att kulturhistoriska värden kommer att påverkas negativt. Källförteckning Fornminnesregistret. Lantmäteriet, Historiska kartor. Flemström, B Jämtländska ortnamn. Östersund. Jämtlands och Härjedalens diplomatarium. Del Östersund. Jämtländska räkenskaper Östersund. Nyman, S Järnåldersbygd i Östra Riket. C-uppsats i arkeologi. Uppsala universitet. Oskarsson, B Landskapshistorisk analys inför planerad vägdragning genom Brunflobygden. Kulturhistorisk utredning, Jamtli. Östersund. Perotti, J Brunflo. Kulturhistoriskt underlag för planeringsarbete. Kulturhistorisk utredning, Jamtli. Östersund. Schylberg, S, Kalkstenen som blev en världsartikel, i: Jämten Östersund. Wallin, J-E., Oskarsson, B Odlingslandskapets framväxt i Storsjöbygden. Kulturhistorisk utredning, Jamtli. Östersund. Kulturarvsanalys för vägprojekt E14/E45 Brunflo 31

32 1 Prästbordet Backen Viken 1/Utredningsområdet med svart begränsningslinje.

33 2/Kända fornlämningar markerat med rött och övriga kulturhistoriska lämningar markerade med blått. 2

34 3/Röd markering visar kända järnåldersgravar, gul stjärna visar fyndplatser med järnåldersföremål, grön markering visar fossil åkermark. Blå polygoner är en uppskattning inom vilka områden det är troligt att det funnits gårdar redan under järnåldern. 3

35 4/Detaljkarta över Lund och Grytan. Röd markering visar kända järnåldersgravar och grön markering visar fossil åkermark. Blå polygoner är en uppskattning inom vilka områden det är troligt att det funnits gårdar redan under järnåldern. 4

36 5/Detaljkarta över Vamsta och Södergård. Röd markering visar kända järnåldersgravar, gul stjärna visar fyndplatser med järnåldersföremål, grön markering visar fossil åkermark. Blå polygoner är en uppskattning inom vilka områden det är troligt att det funnits gårdar redan underjärnåldern. 5

37 6 Viken 6/Detaljkarta över Änge och Viken. Röd markering visar kända järnåldersgravar, gul stjärna visar fyndplatser med järnåldersföremål, grön markering visar fossil åkermark. Blå polygoner är en uppskattning inom vilka områden det är troligt att det funnits gårdar redan under järnåldern.

38 7/Detaljkarta över Gärde och Åkre. Röd markering visar kända järnåldersgravar, gul stjärna visar fyndplatser med järnåldersföremål, grön markering visar fossil åkermark. Blå polygoner är en uppskattning inom vilka områden det är troligt att det funnits gårdar redan under järnåldern. 7

39 8/Översikt över bebyggelse, åkrar och inägor ca (Haxängs by ej utritad då den helt låg utanför utredningsområdet.) 8

40 9/Översikt över bebyggelse, åkrar och inägor ca Lila markeringar är gårdsplatser, gula ytor är åkermark och gröna ytor inägor såsom hårdvallsslåtter vid gården, ristor/lindor och svedjor. Ängsslåtter på utmarken redovisas ej. 9

41 10/Översikt av brukningscentra på jordbruk (lila) och åkermark (gult) Ängs- och betesmark redovisas ej. 10

42 11/Detaljkarta över byarna Optand, Lund, Grytan och Håkansta ca Lila markeringar är gårdsplatser och torp, gula ytor är åkermark och gröna ytor inägor såsom hårdvallsslåtter och ristor/lindor. Ängsslåtter på utmarken redovisas ej. 11

43 12/ Detaljkarta över byarna Optand, Lund, Grytan och Håkansta ca Lila markeringar är gårdsplatser och torp, gula ytor är åkermark och gröna ytor inägor såsom hårdvallsslåtter vid gården, ristor/lindor och svedjor. Ljusare grön markering är torpens inägor i Optand där det inte särskiljts vad som var åker eller inäga. Ängsslåtter på utmarken redovisas ej. 12

44 13/ Detaljkarta över byarna Optand, Lund, Grytan och Håkansta Gårdslägen markeras med lila, åkermark med gult. Inägomark som ängs- och betesmark är inte utritad. Övrig bebyggelse som villor, handel eller industrier redovisas ej. I Optand har de gårdslägen som ligger utanför utredningsområdet inte ritats ut. 13

45 14/ Detaljkarta över byarna Optand, Lund, Grytan och Håkansta idag med åkermarkens utbredning 1943 i ljusare gult samt gårdslägena från samma år markerat med lila. I Optand har de gårdslägen som ligger utanför utredningsområdet inte ritats ut. 14

46 15 Prästbordet 15/Detaljkarta över byarna Södergård, Prästbordet, Änge, Vamsta, Åkre, Gusta, Berge, Gärde och Lunne ca Lila markeringar är gårdsplatser och torp, gula ytor är åkermark och gröna ytor inägor såsom hårdvallsslåtter och ristor/lindor. Kring Åkre by saknas inägomarken som inte redovisades på den historiska kartan. Ljusare grön markering är Änge by där det inte särskiljts vad som var åker eller inäga. Ängsslåtter på utmarken redovisas ej.

47 16 Prästbordet 16/ Detaljkarta över byarna Södergård, Prästbordet, Änge, Vamsta, Åkre, Gusta, Berge, Gärde och Lunne ca Lila markeringar är gårdsplatser och torp, gula ytor är åkermark och gröna ytor inägor såsom hårdvallsslåtter vid gården, ristor/lindor och svedjor. Änge by saknas då det inte finns någon karta från denna period. Ängsslåtter på utmarken redovisas ej.

48 17 Prästbordet 17/ Detaljkarta över byarna Södergård, Prästbordet, Änge, Vamsta, Åkre, Gusta, Berge, Gärde och Lunne Gårdslägen markeras med lila, åkermark med gult. Inägomark som ängs- och betesmark är inte utritad. Övrig bebyggelse som villor, handel eller industrier redovisas ej.

49 18 Prästbordet 18/ Detaljkarta över byarna Södergård, Prästbordet, Änge, Vamsta, Åkre, Gusta, Berge, Gärde och Lunne idag med åkermarkens utbredning 1943 i ljusare gult samt gårdslägena från samma år markerat med lila.

50 19 Backen Viken 19/Detaljkarta över byarna Backen och Viken ca Lila markeringar är gårdsplatser och torp, gula ytor är åkermark och gröna ytor inägor såsom hårdvallsslåtter och ristor/lindor. Ljusare grön markering är Änge by där det inte särskiljts vad som var åker eller inäga. Ängsslåtter på utmarken redovisas ej. Haxängs inägomark i söder har inte ritats ut då den helt låg utanför utredningsområdet.

51 20 Backen Viken 20/ Detaljkarta över byarna Backen, Viken och Haxäng ca Lila markeringar är gårdsplatser och torp, gula ytor är åkermark och gröna ytor inägor såsom hårdvallsslåtter vid gården, ristor/lindor och svedjor. Ängsslåtter på utmarken redovisas ej.

52 21 Backen Viken 21/ Detaljkarta över byarna Backen, Viken och Haxäng Gårdslägen markeras med lila, åkermark med gult. Inägomark som ängs- och betesmark är inte utritad. Övrig bebyggelse som villor, handel eller industrier redovisas ej.

53 22 Backen Viken 22/ Detaljkarta över byarna Backen, Viken och Haxäng idag med åkermarkens utbredning 1943 i ljusare gult samt gårdslägena från samma år markerat med lila.

54 23/Riksintresse för kulturmiljövården. Z 25 Storsjöbygden. 23

55 24/ Riksintresse för kulturmiljövården. Z 25 Storsjöbygden. Delen Brunflo. 24

56 /Miljöer av regionalt/lokalt intresse.