Nordskandinaviska hällristningar. [2:1.] De norska ristningarna Hallström, Gustaf Fornvännen 3, 49-86

Transkript

1 Nordskandinaviska hällristningar. [2:1.] De norska ristningarna Hallström, Gustaf Fornvännen 3, Ingår i: samla.raa.se

2 ^...i... f II i'"v NORDSKANDINAVISKA HALLRISTNINGAR 0. HALLSTRÖM. II. DE NORSKA RISTNINGARNA. >f de nio 1 nordskandinaviska ristningarna finnas de flesta, nämligen sju, i Norge. Af allt att döma kommer dessas antal att ökas. Alla (och dessutom Landverksristningen i Jämtland) hafva nämligen blifvit kända först sedan 1873, då O. Rygh skref sin uppsats "Om helleristninger i Norge"- och sedan K. Rygh skref "Fäste fornlevnlnger og oldsagsfund i Nordre Throndhjems amt"' A, hvilket allt ju bådar godt för framtiden. Den sista skriften nämner dessutom endast 5 ristningar af vanlig bronsålderstyp i de två Trondhjemsamten, då nu 11 äro kända där. Innan jag öfvergär att behandla ristningarna af den nya typen i Norra Norge, vill jag visa de nu kända bronsåldersristningarnas utbredning därstädes. I Romsdals amt finnes, utom n:r 7 på min karta (sid. 161 i Fornvännen 1907) vid Bogge i Naesset pgd, ännu en vid Graveim i Sundalens pgd, bestående af en skeppsfigur å en stor sten. 1 Som nedan skall nämnas, afsöndrar jag Nämnforsens ristningar från de nordskandinaviska och räknar dem till de sydskandinaviska, pä grund af deras släktskap med dessa. Med beteckningen nord- och sydskandinavisk markerar jag artskillnad, ej lokalskillnad. - Christiania Vidensk. Selsk. Forhandlinger, :i Kong. no. Vidensk. Selsk. Skrifter, Öfverstycks: fartygsbild å hällristning från bronsåldern; Ekensberg nära Norrköping. Fornvännen

3 50 G. Hallström. I S. Trondhjems amt finnes endast en ristning, bestående af flere fotsulor (Aarsb. 1872, sid. 37), inhuggna i en stor sten vid Toreim, Bjugn pgd, alltså nära Trondhjemsfjordens mynning. I N. Trondhjems amt nå vi det nordligaste centrum för bronsåldersristningar, som finnes. På östra sidan om Trondhjemsfjorden känna vi sålunda tio stycken dylika och förmodligen komma allt fler att upptäckas. Denna bygd har nämligen visat sig vara en mycket rik bronsåldersbygd, fullt karaktäristisk och att jämställa med hvilken annan som helst i Skandinavien. Nyligen har K. Rygh ( ; första gräfn ) undersökt en stor grafrösegrupp i Sparbucn pgd (nordligaste ändan af fjorden), som i rikedom på fynd 1 ej står efter andra grafvar af denna ensartade typ, hvilken finnes rundt Norges, Sveriges och Finlands kuster. De tio ristningarna finnas: vid Hegre i Övre Stjördalens pgd, vid Nes-aune (Berg), Vernes sm, N. Stjördalens pgd (en mycket stor grupp med skepp, massor af skålformiga fördjupningar, koncentriska ringar, djur m. m)., vid Opauran (2 grupper, skepp m. m.), vid Bremset, vid Alstad, och mellan Alstad och Rökke (många skepp, skålformiga hålor, fotsulor m. m.), alla i Skatvold sm, N. Stjördalens pgd, mellan Stene och Ulvik i Frosta s:n, Frosta pgd (skepp m. m.), vid Bardal, Beitstaden s:n, Beitstaden pgd (se nedan), vid Bardals-aune, samma socken (7 skepp, skålformiga hålor m. m.)-. Denna sista är den nordligaste ristning af sydskandinavisk typ, som är känd. Af dessa ristningar var jag 1907 i tillfälle att besöka dem vid Nes-aune, Bardal och Bardals-aune och för mig råder ingen tvekan att ställa dem fullt i jämnbredd med sydskandinaviska ristningar, hvad beträffar såväl stil som teknik och motivens förekomst. Det var för mig absolut som att behandla en 1 K- Rygh: En gravplads fra Broncealderen (No. Vidensk. Selsk. Skrifter, 1906, n:o 1). K. Rygh: Indberetning om udgravninger i Sparbuen (Aarsb. 1879, sid. 54 ff.; jfr Chr. Vidensk. Forh. 1880, n:o 7). 2 Denna ristning upptäcktes af oss sommaren 1907 och är belägen omkr. 1 km. N. om den stora Bardalsristningen.

4 Nordskandinaviska Hällristningar. 51 bohuslänsk hällristning, likaväl som de rosen med deras kistor, som jag såg, voro fullkomligt af samma typ som söderut 1 och likaväl som hvarenda en af de fornsaker, som i dem anträffats, strängt håller sig till de typer, som äro de välkända från vår stilrena bronsålder. Jag har gjort denna inledning för att markera den uppfattning jag hyser om den trondhjemska bronsålderns tidsställning till den sydskandinaviska. Det är icke möjligt annat än att de båda äro fullt samtida. Att kännedomen om bronsen och järnet såsom för det mänskliga arbetet brukbara metaller först nått de sydliga landsdelarna är själfklart, eftersom uppfinningen gjordes än längre söderut, men den saken har man ej alls att göra med vid tal om de fullt utpräglade perioderna. Lika litet har den relativa rikedomen eller fattigdomen på brons och därmed på föremål, som bevarats till vår tid, att göra med dessa stilperioders tidsbestämning. Faktum är, att hvad beträffar bronsåldern sä följa, som jag nyss antydde, grafvar, fornsaker och hällristningar alldeles samma hjulspår af utvecklingen allt från dess början såväl kring Trondhjemsfjorden som i södra Skandinavien-. En efterblifvenhet på 100, ja endast 50 år skulle genast märkas. Det är af vikt att hälla detta klart för sig, då vi åter öfvergå till de nordskandinaviska-hällristningarna. På ett enda ställe och just vid Trondhjemsfjorden komma nämligen ristningar af denna grupp i en sådan kontakt med vår bronsålder, att möjligheten för en tidsbestämning af gruppen i sin helhet ställer sig synnerligen gynnsam. Innan jag öfvergär till min framställning af de norska 1 Den oväsentliga skillnad oberäknad, som härrör frän materialets olikhet (här skiffer). Angående hällristningarna synes detta ej spela någon roll i annat afseende än att släta hällar ej äro så talrika. Där de finnas, äro de dock för ändamålet lika. 2 En något afvikande uppfattning gör sig gällande hos K. Rygh: Trendelagen i forhistor. tid (1897) sid. 23. Han fäster dock samtidigt uppmärksamheten på ofvan nämnda fakta.

5 52 G. Hallström. ristningarna, vill jag nämna, att fem af dem (n:r 4 8 på min karta) varit föremål för en kortfattad studie af A. W. Brogger 1. Prof. A. Helland har summariskt behandlat dem alla i en artikel i Aftenposten, 2 XII, Hell. Litteratur: K. Lossius: Antikvar. notiser fra N. Trondhjems amt. Aarsb. 1898, sid. 143, med en teckning. Ifrån Landverk (föregående svenska ristning) har man den närmaste vägen till Trondhjemsfjorden genom Stjördalen, där nu järnvägen går fram. Det ser nästan ut, som om det skulle ligga någon mening i, att vår nästa ristning ligger i mynningen af nämnda dal, vid Hell i Lunke sm, N. Stjörd. pgd, endast omkr. 90 km. från Landverk 2. Se kartan n:r 4. Ristningen är belägen å ett mindre berg (se fig. 14, min uppsats "Hällristningar i norra Skandinavien", Ymer, 1907), omkr. 200 m. OSO. till O. om Hells järnvägsstation (den nya) och omkr. 30 m. öfver hafvet, endast m. från dess strand a (se fig. 15 i Ymer, anf. st., utsikten från ristningen). Denna bergknalle är svår att finna, pä kartan, men springer ut som en fristående klack ifrån det stora berget söder om, ofvanpå hvilket ännu i mannaminne (före järnvägen) den stora bygdevägen gick från Trondhjem inåt Stjördalen och uppåt fjorden. Ristningen finnes på bergets insida (åt söder alltså) ett 10-tal 1 'Eig og ren paa helleristninger i det nordlige Norge', Naturen (Bergen) 1906, sid Hans framställning är ej grundad pä primära undersökningar, utan stöder sig på den ytterst knapphändiga litteraturen. 2 Fägelvägen mellan Landverk och Glosa (kartans n:r 3 och 2) är omkring 75 km., mellan Glosa och Nämnforsen (n:r 2 och 1) omkr. 150 km. 3 Den jämna bygd, som nu genombrytes af den i sitt nedre lopp lugna och breda Stjördalselven, var vid tiden för ristningens uppkomst ej annat än en bukt af fjorden och hafvet nådde då upp till den bergklack, där ristningen är anbragt. Afståndet från älfven är nu ett par hundra meter.

6 Nordskandinaviska Hällristningar. 53 meter under högsta punkten, på alldeles lodrät bergvägg. Det är svårt att noggrann! afväga platsen, emedan hela bergsluttningen här är beväxt med tät buskskog, som når ända upp till ristningen och skuggar öfver densamma. Detta försvårade äfven i hög grad fotograferingen. Det ofvanför liggande bergpartiet är från alla häll mycket svårt att bestiga. Fig. 16. Hell. Foto. af förf. Bergarten är här fyllitisk lerskiffer 1 och lämnar högst få så släta ytor, att de lämpa sig för ristningar. Af fig. 16 kunna vi dock se, hur midt på en lodrät, mycket skroflig, nästan vresig klippa, bildad af skifferns skikthufvud, ett parti af ett par meters höjd och 3 4 meters längd är relativt slät. Man skulle kunna tänka, att denna yta är resten af 1 Bergartsbestämningarna efter tagna prof från Landverk, Hell och Böla äro gjorda af d:r A. Gavelin.

7 54 G. Hallström. en slörre, som så småningom vitlrar sönder, men däremot strider de! faklum, att de skrofliga partierna V. om det släta äro högre i planet än detta. Det skrofliga partiet Ö. om djuren är dock lägre än den släta ytan. Så godt som hela denna släta yta är upptagen af ristningar. Fig. 16 är efter en fotografi, som togs före uppkritandet; i Ymer (anf. st. sid. 221, fig. 16) se vi en fotografi af den uppkritade ristningen. Fig. 17 visar en noggrann teckning, jag gjorde af densamma, sedan hällen uppdelats i rutor. WW Fig. 17. Hell. Tcckn af förf - l,o till 2 m. under de två stora djuren m. m. på detta parti finnes en lång, endast omkr. 4 dm. hög afsats, hvarefter jordsluttningen vidtar på allvar. På afsatsens vertikala sida finnas två smärre figurer 1 inhuggna, se fig , ett litet djur ungefär under hvart och ett af de större. På fig. 16 i Ymer (ant. st.) synes det bakre af de två små djuren. Den stora ristningens undre partier befinna sig ungefär i ögonhöjd, räknadt från nämnda afsats. Man kan dock med handen nå högre från en del hala och kullriga utsprång i skiffern, dock icke så långt som till det bakre djurets hornkrona, dit man 1 De synas ha undgått Lossius' uppmärksamhet.

8 Nordskandinaviska Hällristningar. 55 endast kan nä med stege. För ristaren måste man antaga antingen en ställning eller också en stark snödrifva för fullbordandet af alla högre liggande partier. Djurens längdlinjer sammanfalla med refflornas, här som vid Landverk. Eftersom skifferlagringen lutar starkt åt SV. blir alltså följden den, att djuren ge intryck af att stiga ner utför en sluttning. Liksom vid Landverk har ristaren äfven här ibland användt sig af de djupa refflorna eller håligheterna och låtit dem ingå som led i teckningen, så t. ex. markeras det bakre djurets hela undre halslinje af den skarpa nedre kanten af en 0,I.J m. bred hålighet, och å det främre djuret har alldeles tydligt en naturreffla indragits i framställningen af hornet framtill och upptill. Alltför djupa och breda håligheler afbryta helt enkelt teckningen, sä t. ex. går en sådan längs genom de! bakre djurels kropp och genom dess hufvud. Slundom afbrytas likväl ej ristningslinjerna af de korsande håligheterna, utan gå ned i dessa. De två stora djuren föreställa otvifvelaktigt renar, fullväxta oxar att döma af det kraftiga halsskägget. Skägget och framför allt den typiska hornkronan är det, som röjer arten. På Lossius' teckning (anf. st.) är det företrädesvis hornen, som blifvit synnerligen missuppfattade. 1 Djuren äro tecknade i naturlig storlek, det främre är l,n m. långt (från nos till länd, med svansen är det 1,84 m.), det bakre 1,8 m. Höjden är resp. 0,s;i och 1,OÖ m. öfver frambenen. De två renarna nå i konstnärligt afseende hvarken upp till de närmast föregående eller de efterföljande ristningarna. De äro dock tecknade med en ovanligt stor säkerhet, hvilket bäst framträder, dä man skärskådar tekniken, hvarom mera sedan. Det karaktäristiska i hufvudets hållning i förhållande till kroppen och i hornens ställning är särskildt godt uppfattad!. 1 Hans teckning synes emellertid endast vara en skiss. Den prick till öga, som han tilldelat det främre djuret, vill jag helst uppfatta som en naturlig fördjupning. Här-strecken under och intill buklinjen pä det främre djuret äro endast några fä och saknas alldeles pä det bakre djuret (jfr Lossius).

9 56 G. Hallström. Den skrofliga ytan har dock gjort, att linjerna ej kunnat dragas med den mjuka elegans, som vi finna på andra ristningar inom denna nordliga grupp. Af alla jag besökte 1907 är denna ristningshäll den enda, som ej afslipats af öfverrinnande eller öfversköljande vatten. De stora djurens kroppar äro delade af linjer, som oftast möta hvarandra i spetsiga vinklar. Det låge ju nära till hands, att här endast hänvisa till djuren ä ristningarna vid Glosa och Landverk med sina streck och kroklinjer inuti kropparna, men då dessa troligen måste uppfattas som hörande till själfva framställningen af djuren, tror jag att linjerna här böra uppfattas som rent ornamentala. Vi skola nämligen snart se, hvilken roll vinkelornamentet och liknande spela på denna hällristning. Detta ornaments anbringande inuti djurens kroppar kan godt tänkas ha uppkommit däraf, att de veck, hvilka å den naturliga djurkroppen fortsätta benens inre linjer, ha markerats och utdragits tills de stött tillsammans och bildat den första vinkeln (\trfig. 19). Å de stora djuren synes likväl lårlinjen ha gått bakåt och vinkeln uppstått genom tilläggandet af en sammanbindande linje. Äfven frambenets främre linje är utdragen till rygglinjen (alltså markerande bogvecket?) 1. Framför det främre djuret och under dess hals finnes ett kaotiskt virrvarr af streck. Några af dem synes likväl vara mening i. Sålunda se vi, hur den linje, som korsar renens hufvud, tillsammans med en annan linje bildar ett tydligt bakben af ett liknande djur. De streck, som finnas bakom detta ben under renens hals, kunna möjligen utgöra försök till tecknande af lårpartier, men kanske äfven ett misslyckad! sicksackornamcnl. För öfrigl verkar platsen framför djuren med massan af orediga streck som ett slags palett, på hvilken ristaren först pröfvat sina uttrycksmedel, innan han gått att börja och fullborda sitt konstverk. 1 Lossius har samma förklaring pä uppkomsten af dessa streck. "Över kroppen gaar der mellem ryg og bug tverstreger, der viser bogens og laarets konturer, samt desuden et par skraa strcger".

10 Nordskandinaviska Hällristningar. 57 Efter det bakre djuret och i anslutning till dess yttre lärlinje se vi ett ornament, det första fullt utpräglade, som möter oss på detta slag af ristningar. Se fig. 18, fotografi efter afklappning. Det var den' enda afklappning, som kunde tagas å den stora gruppen. Vid första ögonkastet märker man endast sex romboider i rad, sammanhängande i trubbvinklarna och fyllda, som man tycker, af mindre dylika, den ena innanför den andra. De spetsiga vinklarna mellan romboiderna synas äfven uppfyllda af streck. Så har ocksä Lossius (anf. st.) uppfattat saken. Ser man närmare efter, ser det dock ut, som om åtminstone Fig. 18. Hell Efter afklappning af förf. strecken upptill mellan de tydliga romboiderna skulle ha afsetts att framställa dylika, vidare att fyllningarna ej utgöras af smärre romboider utan endast af en, inre, dylik, och sedan af linjer, som gå parallellt med de två vänstra sidorna i romboiderna och minskas undan för undan som de nalkas den högra trubbvinkeln. I öfre raden af (eventuella) romboider gå dessa inre linjer tvärtom, alltså från höger till vänster utom i den som stär mellan den tredje och den fjärde i midtraden. I undre raden (af hvilken ej mer än topparne synes) gå dessa linjer liksom i midtraden 1. 1 Första intrycket af ornamentet är, att det är de kvarblifna åsarna mellan de huggna linjerna, hvilka afsetts att bilda ornamentet. Ser man saken sä, består fyllningen enbart af brutna linjer. Detta är dock förmodligen en synvilla, beroende af vittringen.

11 58 G. Hallström. De två små figurerna på den låga afsatsen under de stora djuren visas i fig De upptäcktes af oss under vår undersökning här Den främre föreställer tydligen ett djur, besläktad! med sina stora kamrater ofvanför. Hufvudet har likväl ej ristats på grund af bristande utrymme. En del horisontala naturrefflor försvåra i någon mån uppfattningen af djuret. Äfven här har ristaren tillagt linjer, som ej höra till Fig. 19. Hell. Efter afklappning af förf. teckningen af djuret. Så se vi inuti kroppen de två linjerna frän benens insidor, som skära genom kroppen för att mötas i en vinkel i rygglinjen. Från nedre spetsen af den bakre linjen (alltså från lårvecket) är en linje dragen upp mot bakdelen; någon motsvarighet till detta vid främre linjen se vi ej. Detta förhållande uppfattar jag som en inkonsekvens, då vi ju hos de två större djuren hade vinklar från båda lårvecken, men det stöder mig i den förmodan, jag nämnde ofvan, atl de två inre linjerna äro de ursprungliga, att de uppstått genom

12 Nordskandinaviska Hällristningar. 59 förlängning af lårens vecklinjer å kroppen och alt ristarens vana vid vinkelornamentet kommit honom att utföra detta äfven inuti djurens kroppar, sedan han sålunda fått den första vinkeln så att säga till skänks. En del orediga, vertikala streck äro ristade under djuret, de få kanske uppfattas som skisslinjer till ben. Djuret är tecknadt mycket flott och säkert, betydligt bättre än de stora djuren ofvanför, och denna teckning kan godt Fig. 20. Hell. Efter afklappning af förf. jämföras med de flesta af de bästa inom hela hällristningsgruppen. Ett stycke bakom det lilla djuret finnes på samma afsats//g. 20. Den återfinnes längst ner till höger å fig. 16 i Ymer {ant. st.). Det är här ej längre en djurteckning som de föregående, utan en djurteckning i upplösningstillstånd. Vi kunna åtminstone antaga, att ristaren först velat teckna ett djur; på så sätt kunna vi förklara de två yttersta och längst neddragna

13 60 G. Hallström. linjeparen som ben och den böjda horisontala linjen som kroppslinje, eventuellt rygglinje. (Den raka horisontala linjen är en naturreffla). Men sedan är allt upplöst i streck och ornament. Under "rygglinjen" finnas endast vertikala streck, hvilkas betydelse är svårförståelig. De påminna om teckningen af skägget på de öfre djuren. Öfver denna linje framträder däremot något, som tydligen är ett ornament, bestående af en dubbel sicksacklinje, på hvilkens spetsar stöder sig en enkel dylik linje. Den öfre raden kan äfven tolkas som en rad romboider, till hvars undersida ansluter sig en sicksacklinje. Se fig. 21. Ristningen vid Hell är i många afseenden så intressant, att det må ursäktas mig, om jag dröjer vid den åtskilligt mer än vid andra. Särskildt i tekniskt afseende är det den intressantaste ristning jag någonsin sett. Teckning efter afklappning. Då man betraktar ristningen å fig. 16, ser man hur ovanligt klart den framträder, trots att ristningen ej är uppkritad. Detta är beroende på de ovanligt djupa och skarpa linjerna. Då på en annan hällristning vare sig den hör till nordlig eller sydlig grupp linjernas tvärsnitt (så ofta man kan tala om ett sådant) är svagt rundadt, är det här triangulärt, alldeles som om det vore fråga om träskärning. Ja denna bild är den bästa jag kan taga för att åskådliggöra faktum. En skåra i trä, bildad af två djupa, snedt emot hvarandra riktade snitt så ser en typisk linje ut å något af de stora djuren. Linjer finnas till ett djup af nära 2 cm. och vanliga bredden är cm. Någon gång kan en linje ha större djup än bredd, hvilket ju är något exceptionellt! Det hade varit en full-

14 Nordskandinaviska Hällristningar. 61 komlig omöjlighet att göra en afklappning här, äfven om klippan ej varit så lodrät. Särskildt skarpa äro de linjer, som bilda kropparna, benen och skägget under halsarna. Hufvud och hornkronor äro äfven mycket djup! ristade, men ej så skarpt "skurna" som det öfriga. Emellertid finnas äfven linjer af vanlig hällristningstyp, så de orediga strecken framför det främre djuret och de små "skägg"-strecken på främre djurets buk och bakre djurets framben. Hvad beträffar ornamentet vid bakre renens lår, så är detta mycket skarpt "hugget", men starkt vittradt. De smala åsarna mellan de täta linjerna måste naturligtvis lida betydligt mer än linjerna på hällristningen i öfrigt. (Åsarna mellan skäggstrecken äro betydligt bredare). Det redskap, som användts att framställa dessa teckningar (åtminstone dem med de djupa linjerna), måste hafva varit ett egg-verktyg. Då man ej gärna kan tänka på en mejsel, emedan en dylik ej skulle ha lämnat så utomordentligt jämna fåror, finnes ej annat alt antaga än ett skärande verktyg t. ex. en knif. Med denna har leckningen först uppristats och därpå linjerna genom ihärdigt arbete fördjupats. Ett sådant verktyg är det enda, som kan förklara den triangulära genomskärningen af fårorna och det stundom bredden öfverskridande djupet. Det intryck man redan från början får, att ristningen är inskuren i klippan, ökas däraf, att vissa linjer, hvilka man väntat skulle sluta på en bestämd punkt, i stället skjuta ett godt stycke öfver målet. Se t. ex. å båda hornkronorna, i vecket af det ben, som korsar den främre renens hufvud, ä frambenet af det lilla djuret fig. 19. Hvar och en, som skurit i trä, vet, hur lätt detta fel uppstår. Om denna min uppfattning är den riktiga, skulle sålunda denna hällristning vara den enda kända, som kan göra skäl för namnet "ristning". Alla andra måste nämligen vara frambragta genom knackning, gnidning eller möjligen mejsling. Detta gäller kanske äfven en del af denna hällristning, näm-

15 62 G. Hallström. ligen de linjer af "vanlig typ", som jag talade om strax här ofvan. Hvad beträffar det ristande verktygets (knifvens) material, så är jag, som sedermera skall visas, af den åsikten, att det varit sten. Själfva arten är ju svårt att yttra sig om, men jag tror intet hinder föreligger, att det kunnat vara hvilken som helst af de kända bergarter, hvilka brukats till stenålderns verktyg. Klippan är nämligen, som nämnts, byggd af fyllitisk lerskiffer och af dess skikthufvuden och det bör ej råda någon svårighet att däri anbringa fåror till och med om det skulle vara med ett skifferverktyg. Det kan synas underligt, att en sä gammal ristning, anbragt i en så pass lös bergart, kunnat bibehålla sig så utomordentligt väl. Men den har också varit väl skyddad, bättre än någon annan jag sett. Den är anbragt på lodrät klippa, som dessutom upptill är något öfverskjutande, samt på insidan af berget i förhållande till dalen. Förmodligen har skogen i årtusenden öfverskuggat densamma, och inga häftiga vindar ha för öfrigt dess förutan kunnat nå fram, då det höga berget därbakom skyddar. (Se fig. 14, Ymer, ant. st.). Första underrättelsen om ristningen vid Hell inkom på 1890-talet till Oldsagssamlingen i Trondhjem, då stationsinspektoren vid Hell skickade in en teckning af densamma. Bardal. Litteratur; K. Lossius: Arkxologiske undersogelser i 1896 (No. Vidensk. Selsk. skrifter, 1896) med 2 planscher. K. Lossius: Helleristningen paa Bardal i Beitstaden (Aarsb. 1896, sid , med samma innehåll och samma planscher som föreg.). Planscherna äro utförda af prem.löjtnant E. Kvarn, hvars observationer äfven till stor del ligga till grund för Lossius' framställning. K. Lossius: Arkwolog. undersogelser i 1897 (Vidensk. Selsk. Skrifter, 1897, n:o 5, sid. 3 4, tillägg till föreg.). Norrut från Hell ligger, som nämndt (sid. 50), en grupp bronsåldershällristningar, den nordligaste mellan Stene och

16 Nordskandinaviska Hällristningar. 63 Ulvik på Frosta. Sedan kommer ett hopp på omkr. 60 km. innan vi nå nästa hällristning, den invid gården Bardal (Berdal på topogr. kartan), Solbergs s:n, Beitstadens pgd, omkring 8 km. fägelvägen VNV från staden Stenkjaer. Se kartan, n:r 5. Gården är belägen l.r. km. från stranden af fjorden och på ungefär 40 m. höjd öfver hafvet. Omkr. 20 steg V om gårdens K i JttBMy 4bfc> \ H-f-tl I t t-j Fig. 22. Bardal. (Efter Lossius anf. st). västligaste uthus är ristningen inhuggen i en väldig klippa, som bildar öfvergången mellan den jämna, odlingsbara jorden och bergsluttningen (Bardaisåsen). Se fig. 17 i Ymer ant. st. Bergarten är här lerskiffer (enl. Lossius). Klippan vätter ät SSO. Den af ristningen upptagna klippan (den är i två partier, skilda af en torffylld klyfta) är af 29 m. längd och 7 10 m. bredd, alltså en af de största ristningshällar, som äro kända i Skandinavien. Den sluttar omkr. 30. Ofvanför är starkt sluttande mark och mycket vatten rinner öfver hällen i regntider. Läget är typiskt för en bronsäldersristning. rf

17 64 G. Hallström. Största delen af ristningen utgöres också af en sådan; se därom Lossius' förträffliga uppsats och Kvarns i hufvudsak utmärkta teckningar. Min fig. 22 utgöres af vänstra hälften af Kvarns pl. 1 och omfattar det betydelsefullaste. På hällen finnas inalles ett 100-tal skepp och ett 50-tal djur, en del människofigurer, typiska ornament, fotsulor, skålformiga fördjupningar m. m. Här finnes ett bland de största kända skepp på skandinaviska hällristningar, 4.3 m. långt med 89 bemanningsstreck 1. (Ett annat är 3.5 m. långt med 78 streck). Det är hugget med linjer af ovanliga dimensioner, intill 6 cm. breda och 1.4 cm. djupa. Några utsökt vackra bronsåldersornament finnas, de bästa ses å fig. 22. Jag vill icke här inlåta mig på kritik af Kvarns teckningar eller hans och Lossius' framställning, jag vill endast säga, att åtskilligt finnes att ändra och tillägga. Klippans storlek och lutningsvinkel göra, att belysningen är mycket olikartad, hvilket åter försvårar ögats uppfattning. Hufvudintresset knyter sig vid de stora, af andra figurer delvis förstörda, naturalistiska djurteckningarna, hvilka återge älgars karaktäristiska linjer. Två äro relativt fullständiga, men dessutom finnas åtskilliga påbörjade. Sannolikt är, att flera äro helt eller delvis utplånade. Den dag jag företog min undersökning regnade det oafbrutet, hvarför jag nödgades afstå från att gå öfver klippan i dess helhet. Därför kommer min framställning här att röra sig om den stora gruppen till vänster å fig. 22. Afklappningarna blefvo tyvärr förstörda i regnet och fotografierna till stor del också. Den öfre älgen är 3.or> m. lång och 2._>5 m. hög öfver puckeln, den undre 3.ir, m. lång och 2.IB m. hög. I proportion därtill äro alla teckningar af detta slag på klippan. Kvarns 1 I Bohuslän finnes åtminstone ett ännu större dylikt skepp, från Torsbo i Kville s:n. Det är 4,48 m. långt med 124 bemanningsstreck. (Emil Ekhoff: Qville hds fornminnen, Stockholm 1881, sid. 38, fig. 6). L. Baltzer, Hällristningar från Bohuslän, nämner i beskrifningen till pl. 30 (Tcgncby, Tanum s:n) om "en båtformig figur af 7 meters längd». Om de tvä från hvarandia vända skeppsstammar, som vi se längst till höger ä pl. 1 hos Lossius, afsetts atl tillhöra samma skepp, skulle här blifva ett skepp af 6.1 m. längd.

18 Nordskandinaviska Hällristningar. 65 teckning är i det hela riktig, med undantag af att det öfre djurets buklinje är missuppfattad. Det har nämligen en fullständig sådan linje med en svag bukt nedåt. Se fig. 23 efter fotografi. Den linje, han återger såsom fortsättande bakre benets inre lärlinje, synes däremot ej finnas. Det undre djuret är charmant tecknadt, om också något ofullständigt (eller utplånad!?). Buklinjen och hufvudets undre linje saknas. Kanske att den djupa naturreffla, som ses å fig. 23, har afsett att markera denna linje. Detta djur har öra. Man må ej här förvillas och tro, att djuret har tre ben, mellersta benet är nämligen Fig. 23. Bardal. Foto. af förf. framben till ett tredje, ej fullbordad! djur, som vänder ä! motsatt håll och hvars hals- och hufvudlinjer korsa det undre djurets bakdel och de! öfres bakben. Till höger ses några vertikala streck, som förmodligen antyda rester af eller utkast till dylika djur. Längst till höger (ä fig. 22) synas två buktande linjer, som helt säkert varit ämnade till älghufvuden. Dessa ristningar måste, som redan de citerade norska undersökarna af hällen framhållit, vara äldre än de typiska bronsåldersristningar, som här finnas. Detta bevisas lätt genom den på sätt och vis lyckliga åverkan, som bronsåldersristare gjort genom att hugga sina stora skepp och andra figurer Fornvännen

19 66 G. Hallström. öfver djuren i fråga. Se fig. 22, där detta framträder bäst. De breda, djupa skeppslinjerna afbryta helt enkelt de grunda, endast centimeterbreda djurlinjerna. Det var för att undersöka detta viktiga förhållande som jag reste hit och mina iakttagelser stämma fullständigt med de förut gjorda. Dessutom fann jag, att det ingalunda kunnat vara så, att älgarnas linjer helt enkelt hoppat öfver mötande linjer till eventuellt redan förefintliga bronsåldersfigurer, hvilket ju kunnat tänkas vara fallet, eftersom dessa äro mycket breda och djupa (se ofvan). Ty pä ställen där minst lika stora naturliga refflor mött älgarnes linjer, hafva dessa tecknats ned i refflorna och upp på andra sidan igen och ej hoppat öfver. Endast den del af Kvarns teckning, som framträder ä min fig. t i Fig. 25. Bardal. Fig. 24. Bardal. Teckningar efter afklappningar af förf. 22, synes hafva dylika äldre ristningar, men där äro de eller snarare hafva de varit desto talrikare. Jag har anledning att befara att klippan användes af barn för att åka s. k. skinnkälke på och detta är naturligtvis inte hälsosamt för de grundt huggna ristningarna, särskildt om det varit generationers sed alltifrån järnåldern eller längre tillbaka. I öfrigt synes ristningen föga beaktas, ris, sopor och annan smörja låg öfver densamma. Vi petade undan det mesta för att undersöka hällens nedre del, där Kvarn tydligen uteglömt åtskilligt, och

20 Nordskandinaviska Hällristningar. 67 särskildt för att betrakta "de tegn, der tildels har lighed med romerske bogstaver "(längst ned t. h. å min fig. 22). Detta befanns vara ett ornament af fortlöpande romboider, alldeles som vid Hell, men ytterst svagt hugget (4 5 mm. breda linjer). Min afklappning af detta blef tyvärr sä förstörd af regnet att den ej går att fotografera, men en teckning däraf se vi k fig. 24. Romboiderna äro enkla utan fyllning och omkr. 10 cm. höga och 4 cm. breda. Till vänster, omkr. l.r, m., och lägre än detta ornament finnas tvä andra, hvilka ej synas å Kvarns teckning. Detta på grund af att detta klipparti intill 1897 var täckt af jord, hvilken Lossius då lät aflägsna (se "Ark&olog. Undersogelser 1897"). Min afklappning af det ena ornamentet är alldeles obrukbar, dock synes äfven här vinkel- och rombornamentet spela in; af det andra se vi å fig. 25 en teckning. Det är en stor romboid af 36 cm:s höjd och 18 cm:s bredd, som tydligen afsetts att delas i 4 smärre romboider, alla fyllda efter samma idé som vid Hell. Utförandet har dock ej fullt lyckats. Af alla dessa tre är det första bäst och det sista gröfst hugget med omkr. 1 cm. breda linjer men alla mycket grundt och otydligt. Lossius säger om det första (hans "bogstaver"), att det "maa antages vaere af senere datum". Jag skulle delvis vara villig att gå med på detta, emedan dessa ornamentslinjer äro betydligt smalare och otydligare än älgarnes. Den omständigheten, att samma ornament finnes vid Hell i samband med de stora djuren och otvetydigt är samhörigt med dessa trots den skillnad i teknik, som äfven där märkes, gör, att jag helst är böjd för att antaga samhörighet mellan djur och ornament äfven vid Bardal. Dock vill jag i det följande icke bygga mitt resonnemang på dessa ornament. Hvad tekniken angår, äro älgarnas linjer för starkt nötta för att man skall kunna yttra sig om dem. De äro nu intill 1 1,2 cm. breda och ett par, tre millimeter djupa, med rundad

21 68 G. Hallström. genomskärning. De omtalade ornamenten synas vara bildade af enkla täta rader af små gropar, pä hvarandra följande slag af redskapet, förmodligen sten l. Lossius har samma uppfattning af ristningarna på det framgräfda partiet-. "De er grovt og hakket huggede, undertiden kun antydede ved punkteringer, uden at disse er blevne udarbeidede til sammenhaengende linjer. Disse ristningers hakkede og ujevne beskaffenhed bestyrkede mig i min opfatning, at de maatte vaere gjorte med stenredskaber". (Arkceolog. Undersogelser 1897). Lossius lät som nämndt gräfva fram detta klipparti, utmed en längd af 13 m. från väster, och ett djup af 1 3 m., ofta ända till "auren", men fann "intet spor av flint eller levninger av andet verktoi, som kunde antages at vaere brugt ved ristningernes indhugning" (anf. st.). Om denna sistnämnda undersökning är noggrann! utförd, är resultatet onekligen förvånansvärd!. Böla. Litteratur: K. Lossius: Antikvar. notiser etc, Aarsb., 1898, sid. 145, endast några rader med en teckning. K. Lossius: Arkwologiske Undersegelser i (Norske Vidensk. Selsk. Skrifter n:r 5, sid. 9, 10). Nästa hällristning (om vi förbigå den af oss 1907 upptäckta bronsåldersristningen vid Bardals-aune ;i, se ofvan sid. 50) ligger nära bäcken Bölas utlopp på södra stranden af Snaasenvand på gärden Vallens ägor i For sm, Stod pgd, endast 29 km. fågelvägen från Bardal. Den kallades ännu 1897 (af Lossius) "den nordligst kjendte helleristning i Norge". Sedan dess är dock rekordet slaget pä ett häpnadsväckande sätt, som ses å kartan i Fornvännen, anf. st. 1 Bronsäldcrsristningarna synas äfven vara utförda medelst knackning (se härom äfven Kvarn och Lossius). En bred skeppslinje t. ex. är alldeles uppfylld af små gropar och äfven kanterna, som på afstånd synas jämna, äro naggade af samma slags gropar, hvar och en betecknande ett slag. 2 Att här är ornament, tycks han ej ha sett, han nämner utom 5 skepp endast åtskilliga "stregcr, der ikke kan sees at danne bestemte figurer". :l Om denna se G. Hallström: Hällristningarna kring Trondhjemsfjorden. (K. no. Vidensk. Selsk. Skrifter, 1907, n:o 10.

22 Nordskandinaviska Hällristningar. 69 o ca

23 70 O. Hallström. Bölas utlopp är en så godt som sammanhängande fors med omkr. 40 meters fallhöjd upp till ristningen 1. Denna är belägen omedelbart invid ett litet fall (se fig. 26) omkring 40 m. Ö. om fördämningen till den kvarn man passerar, då man följer vägen från Valloen åt nordost utmed stranden. Böla har här ett något underligt lopp. Den klippkanal, som den rinner fram uti, ligger alldeles på kanten af en omkr. Fig. 27. Böla. Teckning af förf. 3 m. hög afsats och endast en låg kant hindrar den att svämma öfver. På tre ställen är emellertid kanten för låg och där brusar bäcken fram i små skummande fall, hvaraf det östligaste ses å fig. 26. Afsatsens vägg är lodrät, ibland med en bukt inåt på midten. Läget för ristningen är utomordentligt vackert och den synes på långt håll. 1 Snaasenvand ligger 24 m. öfver hafvet, enl. topogr. kartan.

24 Nordskandinaviska Hällristningar. 71 Enligt traditionen på gården kom ristningen i dagen, då morfadern till den nuvarande ägaren (Aage Valloen) för omkr. 70 är sedan skulle anlägga ett "kvasrnhus" i fallet och för detta ändamål ref bort "mossa" pä berget för att leda bäcken som han ville. Mossa är här liktydigt med torf. Vid detta tillfälle blef ristningen synlig och det öfversta (östligaste) fallet uppstod. Klippan, som är byggd af glimmerskiffer, är mycket slät och jämn och lämpar sig väl för ristningar. Endast en sådan Fig. 28. Fullväxt rcnoxc. Foto. af förf. finnes emellertid och framställer en ren i kroppsstorlek, 1,8 m. lång från nos till svansspets och 1,:<> m. hög öfver länden (detta mätt angifvet, eftersom frambenet ej är färdigtecknadt). Djuret är till hälften öfverspoladt af vatten och detta, jämte klippans lodräta och inbuktade ställning, omöjliggör afklappning annat än med vidlyftigare medel och större tid än hvad vi hade till förfogande. Fotografi togs före ikritandet, se fig. 26, och efter (se fig. 18 i Ymer, anf. st.). Dessutom gjordes en teckning, fig. 27, som dock var svår att utföra, då man måste stå på kanten af klippans buktning.

25 72 G. Hallström. Renen stär ungefär i horisontalplanet och med hufvudet vändt nedåt forsen (åt V.). Klippan vätter åt NNV. Ristningen är ett utomordentligt vackert prof på den naturalistiska konst, som gjort sig gällande i de nordskandinaviska hällristningarna. Till jämförelse meddelar jag i fig. 28 en fotografi af en fullväxt renoxe af liknande proportioner och med liknande (ganska ovanliga) horn. Man måste säga, att ristaren har lyckats på ett förträffligt sätt framställa det karaktäristiska hos djuret. 1 vissa fall har dock utförandet brustit, så t. ex. vid tecknandet af klöfven med dess tudelning, men man får tänka på svårigheten att i en klippa hugga in dylika detaljer, allra helst som man handskas med linjer af omkr. 2 cm:s bredd. Under det godt tecknade örat syntes en svag linje, som troligast är en naturreffla. För att vara en början till tecknandet af ögat sitter det för långt tillbaka 1. Linjerna äro mycket kraftiga, omkring 2 cm. breda och 0,5 1 cm. djupa, men ibland ända till 3 cm. breda som å undre delen af halsen. Linjerna äro rundade i genomskärning. För öfrigt är intet mer att säga om dem, då såväl inre yta som kanter äro mycket nötta. Endast på de inbuktade partierna af klippan äro linjerna bevarade till ett djup af 1 cm., eljest t. ex. å hornkronan äro de starkt afnötta. Ytterligare finnas fyra kända ristningar af den "nordskandinaviska gruppen" (se kartan n:r 7 10), hvilka jag med det snaraste hoppas få behandla i denna tidskrift. Jag ämnar nämligen i sommar utsträcka min undersökning till dessa. Se tills vidare min citerade uppsats i Ymer 1907 med litteraturhänvisningar och de två enda publicerade afbildningarna. 1 Enligt Lossius skall ung. 1 m. framför djurets mule finnas tre 'smaa gruber". Dessa synas äfven ä min fig. 26, men äro helt säkert naturbildningar.

26 Nordskandinaviska Hällristningar. 73 Trots att detaljgranskningen af materialet alltså ännu icke är afslutad, anser jag likväl att jag redan nu bör framlägga min ståndpunkt beträffande en del af de frågor, som föreligga. Framför allt rörande dessa ristningars kronologiska ställning. Af de tio ristningar, som finnas angifna på min karta, höra Nämnforsens ristningar (n:r 1) ej till det öfriga sällskapet. De äro nämligen fullt daterbara såsom bronsåldersristningar af vanligt kändt slag, om också ej så få drag ge dem en särställning gent emot de sydskandinaviska. Dessa drag äro förmodligen betingade af de olika lefnads- och naturförhållandena. Ristningen vid Glosa (n:r 2) intager en ställning, som är svårare att klarera. Den står dock otvetydigt i släktskap med Boggeristningen (kartans n:r 7), Romsdals amt, se fig. 19 i min uppsats Ymer om man undantar den stora djurfiguren där. Innan jag fått personligen vid Bogge undersöka förhållandet mellan detta stora, naturalistiskt tecknade djur och de mänga små ä la Glosa, kan jag ej yttra mig om dessa två ristningars ställning till de tvänne afgjordt motsatta grupper ristningar, vi nu veta oss äga i Skandinavien. Trots vissa tekniska olikheter hos de andra af mig undersökta ristningarna (mellan ä ena sidan den vid Hell och å andra sidan de öfriga) har jag ej tvekat att sätta alla dessa fyra i en grupp, karaktäriserad genom naturalistiska framställningar af djur i naturlig storlek. Efter hvad som kommit till min kännedom om öfriga på min karta utsatta ristningar (n:r 7 10) har jag ansett mig med stor säkerhet kunna vidga gruppen äfven till dem. Jag anser, att vi här hafva att göra med en homogen och samtidig grupp företeelser och med detta som utgångspunkt vill jag göra mina reflexioner. Den fasta utgångspunkten för en tidsbestämning hafva vi i ristningen vid Bardal. Där korsas älgarnas konturer af linjer, som tillhöra stora och typiska bronsåldersskepp. Som jag framhöll i början af denna uppsats, hafva vi full rätt att uppfatta den trondhjemska bronsålderskulturen såsomfullkomligt

27 74 G. Hallström. samtidig med den öfriga skandinaviska. De stora hällristningar af sydskandinavisk typ som här finnas däribland Bardalsristningen, som är en af de största i hela Skandinavien kunna sälunda, liksom hufvudmassan af gruppen i sin helhet, räknas till den förra hälften af bronsåldern. Det första steget till en tidsbestämning har alltså ledt oss till en tid, äldre än en ristning från äldre bronsåldern, med andra ord: de nya ristningarna kunna ej vara yngre än denna nu nämnda tidsperiod. ~< = P r då Fig. 29. Ristningarna på hornyxan från Ystad. Nästa steg trodde jag först skulle kunna tagas med hjälp af de ornament, som finnas i samband med ristningarna. Men jag fann snart att detta var en farlig väg. Vinkel- och sicksackornamentet är otvifvelaktigt ett mycket karaktäristiskt ornament för stenåldern (framför allt den äldre), men i hög grad äfven för brons- och järnåldern. Det kan därför ej (på forskningens nuvarande ståndpunkt) föras fram såsom ett uppbyggande moment i en bevisföring, endast som ett bestyr-

28 Nordskandinaviska Hällristningar. 75 kände 1. Vi måste således gå till teckningarna själfva och studera deras karaktär och därigenom söka nä nya synpunkter för att få ytterligare medel att datera dem. Inom den nordiska arkeologien möta vi endast tre exempel på naturalistisk konst, jämförlig med den å dessa ristningar. Det ena är den bekanta hornyxan (äldre? stenåldern-) från Skåne (Montelius: Sv. Fornsaker, fig. 43) med sina två djurteckningar, fig. 29, hvilka trots åtskilliga fel dock tyda på en säker tecknares hand. De andra äro älghufvudet och den lilla älgfiguren af bränd lera, som anträffats å boplatsen vid Åloppe i Uppland (döstid-gänggriftstid) 1 '. Från de rika kulturblomstringsperioderna brons- och järnålder känna vi endast en ofta högt drifven ornamental konst samt ett visserligen lifligt begär att göra bildframställningar af djur och människor såväl på lösa föremål som i sten och klippor, dock utan att de synliga resultaten af denna lätt förklarliga drift nå den höjd som kallas naturalistisk konst. Redan detta förhållande ensamt vore tillräckligt att datera ristningarna till stenåldern, om vi icke, i norra Skandinavien äfven hade att röra oss med en etnisk faktor af vikt, nämligen lapparna. Men då vi redan utan att vidröra det etniska spörsmålet nått vår första tidsbestämning, anser jag mig tryggt kunna taga nästa steg fullt ut och på grund af ristningarnas karaktär helt draga dem ur bronsåldern och sätta dem till stenåldern. Det finns ju inga spår af naturalistisk 1 A. W. Bragger tror sig i "Studier över Norges Stenålder", 1906, sid. 69 ff. i ornamentiken (vinkel- och sicksacklinjerna) finna bevis för sin teori om den palaeolitiska benkulturens öfvergång lill skandinavisk skifferkultur. Utredningen af dessa tiders ornamentik är emellertid ej ännu gjord och det Bragger anför kan än sä länge ej anses som bindande bevis. 2 O. Almgren: Nordiska Stenåldersskulpturer (Fornvännen, 1907, sid. 114). 3 O. Almgren: Uppländska stenåldersboplatser, fig. 43, 44, Fornvännen, En pjäs, som står de två sistnämnda ganska nära, är en liten (5,5 cm. läng) skulptur af bärnsten, föreställande en björn, som anträffats i en mosse vid Resen, Viborgs amt, Danmark (Köpenhamns Museum). Dess tidsställning är dock ej klar.

29 76 G. Hallström. konst i skandinavisk bronsålder och man kan ej heller förstå, hvarför en eventuell lapsk befolkning 1 just i denna tid skulle rycka fram med en dylik konst, som den hvarken förr eller senare veterligt har presterat. På ristningen vid Bardal framstå de tidigare tecknade djuren ofantligt svagt i förhållande till bronsåldersristningarna, hvilka trots sin ålder stå ovanligt tydliga. Detta kan ej bero enbart på skillnad i teknik, utan pä längre, kanske dubbelt så lång nötning. Linjerna visa äfven detta med sina rundade kanter. Inom stenåldern böra dessa ristningar ej placeras till någon af de senaste perioderna. Den yngsta stenåldern har skänkt oss föga af en jämnbördig konst och de få (ofvannämnda) exemplen- synas vara de sista afläggarna af äldre företeelser. Det är påfallande, hur få exemplen äro på en sådan konst i Skandinavien. Mot slutet af den palaeolitiska tiden nådde dock en naturalistisk konst en sådan höjd i vår stenålders urhem, Mellan-Europa, att man gett en hel tidsperiod namn däraf," 1'age glyptique ou des beauxarts". 3 Huruvida den naturalistiska konst, som framför allt under de senaste åren uppdagats i skandinavisk stenålder och som tagit sig uttryck på lösa föremål, har en gemensam härstamning torde ännu vara oafgjordt. O. Almgren (anf. arb.) sammanställer de två nämnda skulpturerna med en del svenska samt östliga och sydöstliga företeelser och sätter hela det så uppkomna gebitet i motsättning mot det sydvästnordiska området 4 och Västeuropa, dock utan att draga några direkta slutsatser däraf på 1 Man mä kalla den ett lapskt folk eller ett x-folk, det är här sä länge samma sak. 2 Enklare figurframställningar finnas åtskilliga, se Almgren: Stenåldersskulpturer och 5. Muller, Nye Stenålders former (Aarbeger, 1896 sid (De äro långt ifrån naturalistiska, men synas likväl ej tillhöra stenålderns allra yngsta tid, somliga tvärtom de äldsta perioderna (S. Muller). 3 E. Piette: L'art pendant 1'age du renne, Paris Här bör man dock observera den ofvannämnda björnen af bärnsten frän Jutland.

30 Nordskandinaviska Hällristningar. 77 grund af att materialet ännu är så otillräckligt. Angående den ofvannämnda hornyxan från Skåne anser G. Sarauw, att dess djurbilder äro ett direkt arf från "rensdyrtiden" och likaså hela den streckornering, som är så typisk på benföremålen från Maglemose. Den förra rör sig dock med ett material betydligt yngre än den senare, döstid-gånggriftstid gentemot senare delen af ancylustid (franska "asylien"). Hornyxans teckningar (fig. 29) stå bland de nämnda exemplen på skandinavisk stenålderskonst närmast de nordl 1 \1m Fig. 30. Hällristning vid Fykanvatn (Efter A. Helland). skandinaviska ristningarna. Med stöd af Sarauws datering 1 vill jag tillsvidare anse hornyxan som ett led mellan den palseolitiska konsten i Mellaneuropa och den konst, som fått uttryck på våra ristningar. Kedjan är svag, såsom stödjande sig på detta enda mellanled, och jag anser den ej heller därigenom fullt bevisad. Jag vill emellertid på andra vägar söka påvisa det efter hvad jag tror slående sammanhanget en konstnärlig tradition skulle jag vilja kalla det mellan 1'art palaeolitique och mina ristningar. Otvifvelaktigt slående är framförallt likheten i naturalistisk uppfattning. Endast denna omständighet väger tungt och 1 En stenaldersboplads i Maglemose (Aarbeger, 1903, sid. 213, not 1 och sid, 310, not 2).

31 78 G. Hallström. har redan kommit Brogger, som dock endast haft mer eller mindre dåliga afbildningar till kunskapskälla, att sammanställa 1 "deres eiendommelige karakter i stil med de tegninger paa bensager, der kjendes fra palaeolitisk tid". 1 öfverensstämmelse med sin teori om den arktiska stenåldern säger han att "disse tegninger vil stamme direkte fra Madeleinetidens rensdyrtegninger". Vi stå emellertid äfven i tillfälle att kunna jämföra ett betydligt mer jämställd! material, nämligen de franska och spanska grottristningarna och målningarna. Det visar sig då, att äfven en mängd tekniska detaljer från utförandet öfverensstämma inom de båda grupperna. Främst af alla likheter står det drag, som jag vill kalla skisserandet. Ett utkast till en teckning göres, men fullföljes icke på den inslagna vägen, ristaren är icke nöjd med sin början, han ser att en annan yta lämpar sig bättre, eller också ger hans fantasi honom ett nytt uppslag. Resultatet blir ofta en lek med linjer. Ett bland de bästa exemplen på detta finns å Bardalsristningen. Först äro där två älgar vända åt samma häll, men å det undre djuret ingriper främre hälften af en annan älg, som vänder åt motsatt håll. Följden blir att den färdigtecknade älgen synes ha tre ben, som ofvan anmärkts (se fig ). Ett lika exempel finnes å ristningen vid Fykanvatn (kartan n:r 8), se fig. 30'. Här är ristningen af en färdigtecknad björn(?) förvirrad af ett renhufvud, som vänder åt motsatt håll. Observera äfven drag såsom det isolerade låret framför den främre renen vid Hell (se fig 17). Snarlika exempel finnas inom 1'art palseolitique, se H. Breuil: Lévolulion de Vart parietal des cavernes de l'åge du renne, Congrés Inlernat. d'anthrop. et d'archéologie, Monaco 1906, compte rendu, t. 1, sid. 373 (Grotte des Combarelles, Dordogne), fig. 122, där teckningen af en åt vänster vänd häst förryckes af en motvänd bison (färdigtecknad så när som på 1 Anf. uppsats i Naturen, Efter A. Helland: Helleristninger ved Glomen (No. Vidensk. Selsk Skrifter 1900, n:r 8.)

32 Nordskandinaviska Hällristningar. 79 frambenen). Hos E. Piette: Études d'ethnographie préhistorique (LAnthropologic, 1904) sid. 165, fig. 59 se vi (ristade på ben) två djurhufvuden ("idisslare"), vända från hvarandra. Kroppar finnas ej, ty redan halsarna stöta samman. Se fig. 31. Sid. 171 ff. (ibid.) se vi en dylik gyttring af djurkroppar och -hufvud, ofta gående in i och förvirrande hvarandra (ristade på ben, från Lorthet, Hautes-Pyrénées). Likaså sid. 633 l, (ibid.) fig. 7 (väggristning) och 639, fig. 14 (väggmålning), Altamira-grottan, prov. Santander, Spanien. Jämför äfven fig. 249, 250 i Musée préhistorique (G. o. A. de Mortillet) 1903, den förra afbildad här, fig. 32. Fig. 31. Gourdangrottan (Hautes- Pyrénées ). ' 2 nat. storl. Fig. 32. Ristning på sten från Bruniquel, Tarn-et-Oaronne. Benen tecknas ofta på ett skissartad! sätt å ristningarna, stundom med ett par vårdslöst dragna, mycket spetsiga vinklar, bildande streck, se framför allt fig Jämför härmed hornyxans djur, fig Ypperliga exempel på samma sak se vi hos så godt som alla djuren å benstycket fig. 64 sid. 171 i LAnthropologic, 1904 (E. Piette anf. arb.), fig. 2,6 8, sid. 629 ff. ibid. (Cartailhac och Breuil anf. arb.), alla de senare ristningar eller målningar i Altamiragrottan. Ristningar, som i detta och andra afseenden stå ofanligt nära våra nordskandinaviska se vi fig efter G. de Mortillet: Grottes 1 E. Cartailhac et H. Breuil: Les peintures et gravures murnles des cavernes pyrénéennes. 2 Fötterna tecknas mera sällan, se fig. 15 i min uppsats i Fornvännen, 1907, fig. 15 (Landverk), samt fig. 27 härstädes, (Böla).

33 80 G. Hallström. ornées de gravures et de peintures 1. De stå dock under i konstnärlig! afseende (ulom hvad beträffar ristningen vid Hell). Se äfven "Musée préhistorique" fig. 191, 192 (ristning på ben, Laugerie-Basse, Dordogne). Många andra exempel finnas. De streck, som synas inuti kropparna vid Hell, ha sina talrika motsvarigheter. Jag ber att få hänvisa till näst sist citerade arbete fig. 1 och 4 (grottan vid Pair-non-Pair) mina fig. 33 och 35, där alldeles tydligt framträder, hur lårens Fig Väggristningar i grotta vid Pair-non-Pair. Fig. 36. Väggristning i grotta vid la Qrcze (efter H. Breuil.anf.arb.iMonacokongr. vecklinjer på kropparna lockat tecknaren till för stark markering af dem å sina teckningar. Liknande exempel äro vanliga'-'- 1 Revue mensuelle de 1'école d'anthropologic de Paris, 1898, sid. 21 ff. (grotta vid Pair-non-Pair, Qironde). 2 Se t. ex. Taf. V, VI (ristningar pä en stenplatta) i J. Nuesch, Das Schweitzersbild, 1897; fig. 146 (på sten), sid. 440 i L. Capitan, H. Breuil et Peyrony: Les gravures de la grotte des Eyzies (Uecole d'anthrop. 1906). M. Verworn: Sitzungsbericht 14. XL, 1907 i Korrespondenz-Blatt der deutsch. Gesellsch. f. Anthrop. etc, 1908, sid. 14, fig. 6 (väggristning frän Combarcllcs)-