Kulturarvsanalys. Väg 56 delen förbi Äs. Katrineholms kommun, Södermanlands län. Vägplan, val av lokaliseringsalternativ

Transkript

1 Bilaga 2 Väg 56 delen förbi Äs Kulturarvsanalys Katrineholms kommun, Södermanlands län Vägplan, val av lokaliseringsalternativ Projektnummer:

2 Beställare: Trafikverket Region ÖST Box Eskilstuna Telefon: Projektledare: Ulrica Eriksson Uppdragsnummer: Ärendenummer: TRV 2012/49964 Konsult: WSP Samhällsbyggnad Box 8094 Besöksadress: Krontorpsgatan Örebro Telefon: Uppdragsansvarig: Ansvarig miljö: Ansvarig väg och kalkyl: Ansvarig landskap/gestaltning: Ansvarig geoteknik: Ansvarig kulturmiljö: Karolina Wettermark Karolina Wettermark Jan-Erik Beckerman Rolf Pettersson Lars Johansson Anne Philipsson Jancke WSPs arbetsnummer: Kartorna i denna rapport är allmänt kartmaterial från Lantmäteriverket, medgivande L1999/139. Foton: WSP Samhällsbyggnad såvida inte annat anges.

3 Presentation av undersökningsområdets särdrag i ett kulturhistoriskt perspektiv Utredningsområdet ligger i västra Södermanland precis söder om Hjälmaren och i kanten av Sörmländska sjöplatån. Landskapet i området präglas av ett varierat uppbrutet sprickdalslandskap som i väster öppnar upp sig en flack och låglänt slätt ut mot sjön Öljaren. På slätten och i dalgångarna består markanvändningen huvudsakligen av åkerbruk med inslag av bete, framförallt hästbete. Bebyggelsen består av utspridda jordbruksgårdar placerade centralt i odlingslandskapet och utmed dalgångssidorna. Den största vägen i området är Väg 56 som genomkorsar området i nordsydlig riktning och följer helt och hållet rullstensåsen Köpingsåsens sträckning genom landskapet. Till väg 56 ansluter väg 214 som går i öst-västlig riktning genom landskapet. I vägkorset har det under 1900 talet vuxit fram spridd villabebyggelse längsmed väg 56. Kort historik Landskapet här blev tidigt befolkat och i området finns ett flertal fornlämningar från olika tider som speglar områdets utveckling från förhistorisk boplats till senare tiders herrgårdslandskap och bruksmiljöer. I direkt anslutning till vägen finns längs dagens sträckning att antal vägmärken som vittnar om vägens historia som landsväg genom landskapet. Det finns även ett gravfält från järnåldern och lämningar efter en boplats som sträcker sig på båda sidor om dagens väg, sannolikt sten eller möjligtvis bronsålder. Fynden från områdets äldsta kolonisering består huvudsakligen av lösfynd av stenålderstyp och förekommer spritt över hela området med en viss koncentration till de trängre och mer höglänta områdena. I odlingslandskapet på slätten består de förhistoriska lämningarna mestadels av gravfält och stensättningar från järnåldern samt en del områden med fossil åkermark och övergivna gårdstomter. På Viksberget på östra sidan om väg 56 ligger en fornborg med utsikt över slätten. Dagens vägsträckning har gamla anor. På en sockenkarta från 1600 talets senare del löper vägen i samma sträckning, något som tyder på att den åtminstone har medeltida anor. Det sammanbindande vägnätet blev ofta tidigt fastlagt och sannolikt är färdvägen betydligt äldre än så. Det äldre vägnätet förlades ofta på höjdryggar i landskapet, dels för att ta så lita odlingsmark som möjligt i anspråk och dels för att åsarna utgjorde stabila och torra underlag att färdas på, både till fots och med hästar och oxar. Topografiska skiljelinjer har också ofta utgjort gränser i landskapet, dit vägar ofta lokaliserades. Längsmed vägen står flera milstenar som vittnar om tidigare väghållningsregleringar. Herrgårdslandskapet Stora delar av landskapet och gårdarna i utredningsområdet tillhörde på medeltiden Julita kloster. Efter reformationen tillföll Julita tillsammans med

4 de underlydande gårdarna kronan och under 1600 talet blev de stora godsen i området egna säterier med underlydande arrendegårdar. De gårdar vars marker tydligast berörs av vägdragningen är herrgårdarna Äs och Fogelstad, som båda tidigare tillhört Julita gård och blev självständiga under 1600 talet. Äs herrgårdstomt är belägen intill väg 56, och dess marker sträcker sig på båda sidor om vägen, dels ut på slätten och dels i dalgången och de mer höglänta områdena öster om vägen. Fogelstad säteri har sin huvudsakliga odlingsmark på slätten och utmarker söder om sjön Aspen. Det öppna odlingslandskapet på slätten karaktäriseras av herrgårdslandskapets medvetet planerade landskapsrum. Raka allékantade väger leder fram till herrgårdstomten som ofta tar stor plats i terrängen. För att inte få sina privilegier indragna var adeln tvungna att arrangera sina gods ståndsmässigt, man skulle veta när man var på en herremans marker. De medvetet planerade anläggningarna markerar sin närvaro i landskapet genom ståndsmässig arkitektur, raka allékantade vägar, parkanläggningar och storskalig åkermark. Placeringen i väl synliga lägen med utblick över omgivningen vittnar om godsens tidigare maktposition. Herrgårdarnas dominans i området märks även i det ringa antalet byar och stora antalet torp. Herrgårdarna fungerade som en funktionell enhet, där godsets olika delar samverkade. Torplandskapet Torpen i skogslandskapet öster om vägen utgör en del i godslandskapets funktionella helhet. Det skogsbundna torplandskapet utgjorde ett viktigt resurslandskap och relationen mellan herrgården och de underlydande torpen och arrendegårdarna har historiskt kännetecknats av flöden av arbetskraft och resurser. Torpen var både självständiga småjordbruk och samtidigt en del i herrgårdens arbetsorganisation med dagsverksskyldighet mot huvudgården. Sambanden mellan huvudgårdarna och arrendegårdarna i odlingslandskapet och torpen i skoglandskapet uttrycks genom det finmaskiga vägnätet i området. Det småskaliga och ålderdomliga vägnätet förband inte bara torpen med varandra utan utgjorde också förbindelselänkar mellan de underliggande enheterna och huvudgården. Industriella inslag Genom området slingar sig Aspån från sjön Öljaren till sjön Aspen och vattenkraften utnyttjades tidigt för tidig industriell verksamhet. Norr om åns utlopp i Aspen finns ett område med lämningar efter fördämningar i anslutning till ett område där det även har legat en kvarn. Under 1600 talet börjar landets järntillgångar brytas på ett mer storskaligt sätt på grund av behovet av kanoner och ammunition till krigsmakten. Även i området kring Julita hittas järnfyndigheter och ett styckebruk etableras i området under på 1630 talet. På en sockenkarta från 1600 talet benämns platsen där masugnslämningarna finns som Julita bruk och kvarn. Gruvor skall ha funnits i området, bl a vid Strömkärr, och på samma 1600 talskarta är järngruvor utsatta i skogsområdet sydöst om sjön. Bruket lades ner i slutet av 1600 talet på

5 Riksintresse för kulturmiljövården Delar av utredningsområdet ingår i riksintresse för kulturmiljövården D25, Julitabygden. Riksintrsset omfattar odlingsmarken på Julitaslätten fram till väg 56 med en utvidgning på vägens östra sida vid Äs herrgård och odlingsmarken kring Segeltorp. (infoga karta). Riksintressena definieras som områden av nationellt intresse och avsikten är att de ska hävdas i den fysiska planeringen och i andra beslut om markanvändning. Områdena ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada de värden som är av riksintresse. Riksintressena är alltså i vid mening uttryck för restriktion, vissa verksamheter ska kunna styras undan för att undvika att värden i landskapet påverkas negativt. Till varje riksintresse hör en kortfattad beslutstext som är indelad i Motivering och Uttryck för riksintresset. Beslutstexternas funktion är att kommunicera den kulturhistoriska intentionen för tillämpning inom planering. Här används begrepp som ska uttrycka riksintressets landskaps - respektive miljökaraktär och uttrycker den riksintressanta helhetsaspekt som i första hand ska tas tillvara. De kortfattade motiv- och uttryckstexterna som ingår i besluten är juridiska texter som definierar restriktionens omfattning och art. Riksintresset Julitabygdens karaktärstyp definieras som: Herrgårdslandskap. Motivet till riksintresset Julitabygden är: Rikt herrgårdslandskap präglat av stordrift, sedan medeltiden. I riksantikvarieämbetets Landskaps - och miljötyper. En ordlista till riksintresseöversynen ges kortfattade definitioner av nyckelbegreppen. De fysiska strukturer i landskapet som motiveringen bygger på listat i Uttryck för riksintresset. Ordlistan med landskaps - och miljötyper har här tillsammans med uttrycken använts för att förtydliga vilka kvaliteter i det aktuella utredningsområdet för väg 56 som uttrycker riksintressets motivering. Det område som ingår i riksintresseområdet omfattar Julita kloster och stora delar av det markinnehav som klostret hade före reformationen. Under 1600 talet drogs klostrets markinnehav in till kronan och klostrets jordbruksgårdar Julita, Gimmersta, Äs och Fogelstad blev egna säterier med underlydande arrendegårdar. Det område som ingår i riksintresseavgränsningen är företrädesvis belägen väster om väg 56 och innefattar hela odlingslandskapet från Julita kloster och Öljarens strand till väg 56. Vid Äs herrgård gör riksintresseområdet en utlöpare längs väg 214 för att omfatta även Bottens gästgivaregård. och innefattar även fornborgen och det lilla bruksområdet öster om väg 56 strax söder om Äs.

6 Bärande karaktärer i utredningsområdet som uttrycker riksintressets motivering: - Äs herrgårdstomt med alla ingående byggnader - Alléer i anslutning till befintlig väg och vid Segerhult - det småskaliga vägnätet i odlingsmarken - Andra herrgårdsanknutna miljöer och byggnader, bl a det gamla bruksområdet vid Julita kvarn. I riksintressebeskrivningen ingår även områdets fornlämningar som visar på att området varit bebott och brukat sedan stenåldern. Inom utredningsområdet framträder fornborgen på Viksberget och hyttlämningarna vid Julita kvarn som tydliga lämningar vid sidan av de mer dolda i form av gravält bl a. Riksintressebeskrivningen är under omarbetning och i den nyare versionen som ännu inte antagits, nämns även Bottens gästgivaregård. Gästgivaregårdarna var en från kronan pålagd inrättning, där gårdar längs med landsvägarna ålades att erbjuda resande kost och logi samt att tillhandahålla skjutshästar. Enligt gästgiveriförordningen från 1649 skulle gästgiverierna med skjutshåll finnas utefter alla landsvägar med 1½ mils avstånd. I och med 1734 år gästgiveriförordning blev gästgiverierna tvungna att tillhandahålla särskilda lokaler för verksamheten (som tidigare inneburit att resande fick bo hos bönderna och äta den mat som serverades för dagen). Även stall och vagnslider skulle finnas för verksamheten. Bottens gästgivargård är belägen invid den gamla landsvägen som löper österut från väg 56. Vägens funktion som sammanbindande stråkväg har idag ersatts av väg 214, som löper i samma riktning, där den äldre vägen delvis ingår. Huvudbyggnaden, en ålderdomlig parstuga, står kvar på platsen och påminner om vägavsnittets tidigare funktion som landsväg. Bottens gästgivaregård är första hand en väganknuten kulturmiljö och dess kulturhistoriska värde är knutet till närheten till vägmiljön. Vid en omdragning av väg 56 i anslutning till Bottens gästgivaregård är det viktigt att förhålla sig till placeringen i relation till gården.

7 Känsliga områden inom vägutredningsområdet Generellt inom vägutredningsområdet gäller att ta hänsyn till de faktorer som bygger upp de kulturhistoriska särdragen för att de skall vara fortsatt läsbara även efter en förändring av vägens dragning och/eller karaktär. På kartan nedan visas de områden som är speciellt känsliga för läsbarheten av landskapets historiska processer och samband. Här är det viktigt att tänka på att en ny modern vägsträckning ofta får en motsatt karaktär än vad vägarna hade historiskt. Gemensamt för de äldre landsvägarna och moderna trafikleder är att de knyter ihop områden på ett regionalt plan, men medan de äldre vägarna samtidigt verkade sammanlänkande på det lokala planet tenderar moderna trafikleder snarare att skapa barriärer i ett tidigare sammanlänkat landskap.

8 1. Området i direkt anslutning till vägen. Här ligger Äs herrgårdstomt med huvudbyggnader och ekonomibyggnader. Alléer på äldre tillfartsvägar och delvis även längsmed väg 56 i anslutning till herrgården visar på gårdens betydelse och på vägens historia som landsväg. På Viksberget öster om vägen ligger en fornborg med utsikt över slätten i väster. När fornborgen anlades (sannolikt under järnåldern) stod vattnet högre i landskapet och från berget hade man sannolikt utsikt över vattnet. I nära anslutning till vägen ligger strax söder om Äs på vägens östra sida det lilla bruksområdet med rester efter fördämningar, hyttlämning kvarn. Detta är även platsen som på kartan från 1600 talet benämns Julita bruk. Längsmed vägen i anslutning till vägkordet med väg 214 finns spridd väganknuten villabebyggelse som vuxit fram under 1900 talet. I området är det mycket svårt att göra förändringar av vägens sträckning och storlek utan att väsentliga kulturhistoriska värden förloras.

9 2. Julitaslätten. Det öppna slättlandskapet har vida utblickar och tydliga samband mellan gårdar, vägar och odlingslandskap. På Julitaslätten är herrgårdslandskapets strukturer tydliga och läsbarheten av de historiska processer landskapet genomgått är tydlig. En ny vägdragning som delar upp slätten skulle bryta de flesta av landskapets samband och kraftigt försvåra läsbarheten. I det öppna landskapsrummet med långa utblickar riskerar en modern trafikled som bryter det tidigare mönstret att helt dominera landskapet. En väg här skulle dessutom avskärma herrgården från odlingsklandskap och sambandet västerut mot Julita kloster. En väg här är även olycklig med tanke på den storskaliga utsikten från fornborgen, som sannolikt hade utsikt över vattnet då den uppfördes.

10 3. Sprickdalen kring Segerhult. Vid en dragning av vägen genom detta landskap krävs att hänsyn tas till odlingslandskapet i sprickdalen, bebyggelsens läge samt det småskaliga vägnätet i området. Odlingslandskapet här är småbrutet ( jämfört med slätten) med topografisk variation och gänser i odlingsmarken. Bebyggelsen skall även fortsättningsvis upplevas ligga centralt i odlingsmarken och det är viktigt att historiska färdstråk i möjligaste mån är fortsatt framkomliga. Ju längre österut man kommer i dalgånges desto trängre blir den, och landskapet blir mer kuperat. Här är det även viktigt att undvika att skapa restytor i landskapet, områden som är för små för att brukas och därför riskerar att växa igen. En dragning genom sprickdalen för nära dagens väg riskerar att skapa ett väglandskap i det idag öppna, historiskt formade odlingslandskapet.

11 4. Torplandskapet söder om Aspen. Torplandskapet och det småskaliga finmaskiga vägnätet i skogsbygden är en del av herrgårdslandskapet. Sambanden mellan torpen och herrgården uttrycks idag mest genom det slingliga och småskaliga vägnätet i skogen som binder ihop torpen med herrgården och omlandet. Här är det viktigt att inte helt avskärma torpen från huvudgården utan se till att det finns fortsatt möjlighet att färdas längs nuvarande stråk. I skogen kan utmarkslämningar och lämningar efter tidigare gruvdrift påträffas.

12 Registrerade fornlämningar enligt FMIS Utsnitt ur karta över Julita socken från talet

13 Trafikverket, Box 1140, Eskilstuna, Besöksadress: Tullgatan 8 Telefon : , Texttelefon: