ARTSKYDDSUTREDNING FÖR FÅGEL I OCH MED PLANERAD 400 KV-LEDNING MELLAN SKOSSÄTER OCH STENKULLEN

Transkript

1 SVENSKA KRAFTNÄT Skogssäter Stenkullen UPPDRAGSNUMMER ARTSKYDDSUTREDNING FÖR FÅGEL I OCH MED PLANERAD 400 KV-LEDNING MELLAN SKOSSÄTER OCH STENKULLEN LEDNING SKOG & MARK SWECO ENIVRONMENT AB K

2 Sweco Umestan Företagspark Hus 12 Box 110 SE Umeå, Sverige Telefon Fax Sweco Environment AB Org.nr Styrelsens säte: Stockholm Telefon direkt + Mobil

3 Innehållsförteckning 1 Inledning Bakgrund Områdesbeskrivning 1 2 Metod Utredning av artförekomster Syfte Kunskapsunderlag och antaganden om artförekomst Bedömning av påverkan och konsekvenser 4 3 Förekomst av skyddsvärda fågelarter Dokumenterade och möjliga förekomster Övervägda men uteslutna arter Artpresentation 8 4 Bedömning av konsekvenser Kortfattat om projektets förutsättningar Påverkan från etablering och drift av kraftledning Sammanställning av skyddsåtgärder Samlad bedömning fåglar 53 5 Referenser 54

4

5 1 Inledning 1.1 Bakgrund Svenska kraftnät avser att ansöka om nätkoncession för en ny 400 kv-ledning mellan stationerna Skogssäter i Trollhättans kommun och Stenkullen i Lerums kommun. Ledningen kommer att utföras i form av en luftledning. Bitvis kommer sökt ledning att sambyggas med, eller löpa parallellt med befintliga ledningar i området. Huvuddelen av sökt ledning kommer dock att anläggas genom områden som ej tidigare tagits i anspråk. Ledningen kommer i huvudsak att löpa genom skogsmark, men även jordbruksmark, våtmarker, sjöar och vattendrag kommer att passeras. I länsstyrelsens yttrande från (diarienummer ) efterfrågar myndigheten en tydligare redogörelse för hur fågellivet kan komma att påverkas vilka effekter på vissa arters bevarandestatus som kan följa efter förlust av livsmiljöer pga. sökt ledning. De arter Länsstyrelsen önskade djupare analys av var arter som prioriteras i Naturvårdsverket artskyddsarbete fågelarter som antingen ingår i Fågeldirektivets bilaga 1, är rödlistade eller har minskat med mer än 50 % de senaste 30 åren (Naturvårdsverket 2009) och som bedöms nyttja området för sökt ledning. 1.2 Områdesbeskrivning För en mer utförlig beskrivning av utredningsområdets (se Figur 1 samt Definitioner nedan) naturmiljöer och naturvärden hänvisas till de naturvärdesinventeringar som utförts samt till den MKB som sammanställts i och med ansökan om koncession. Landskapet inom vilket den sökta ledningen kommer genomkorsa består till största delen av skogsmark men även jordbruksmark, våtmarker sjöar och vattendrag. I utredningsområdets omgivningar finns ett flertal områden med höga naturvärden bland annat ett flertal naturreservat och Natura 2000-områden. 2 Metod I följande avsnitt följer en beskrivning hur arbetet med att ta fram denna rapport har gått till samt vilka kunskapsunderlag som använts. 2.1 Utredning av artförekomster Utredningen har gjorts genom att utföra en analys av vilka skyddsvärda fågelarter som enligt Artportalen påträffats och kan antas häcka eller regelbundet uppehålla sig inom området som kommer att påverkas av den sökta ledningen. Analysen omfattar de arter som observerats inom utredningsområdet och omgivande landskap och rapporterats till Artportalen samt de arter som påträffats i och med de fågelinventeringar som gjorts inom ramen för ansökan om koncession. Vidare har en analys gjorts för att bedöma hur störning i form av förluster av livsmiljöer samt risken för kollisioner och eldöd, under både anläggningsskede och i drift, den sökta ledningen kommer utgöra på bevarandestatusen för förekommande arter. 1(55)

6 Figur 1: Sträckning för sökt 400 kv-ledning mellan Stenkullen och Skogssäter. Utredningsområde och omgivande landskap markeras med mörk- respektive ljusröd färg. 2(55)

7

8 skadeförebyggande åtgärder och prövning av artskyddsfrågorna vid koncessionsansökan. Utöver detta ges avslutningsvis ett antal rekommendationer om ytterligare hänsyn till skyddade arter och deras livsmiljöer. 2.3 Kunskapsunderlag och antaganden om artförekomst Till grund för faktasammanställningen i denna rapport har uppgifter från ArtDatabankens artfaktablad för rödlistade arter, uttag av observationer från Artportalen, IUCN:s databas, Fåglarna i Sverige - antal och förekomst samt data från Svensk fågeltaxering använts. Vi har också använt texter och utbredningskartor från bestämningslitteratur samt resultaten från de fågelinventeringar som tidigare utförts inom ramen för koncessionsansökan. I uttaget av observationer från ArtDatabanken ingår även skyddsklassade observationer där häckningskriterium varit ifyllt. Uttaget inkluderar observationer gjorda mellan år Antaganden om troliga eller möjliga artförekomster grundar sig på om det för respektive art finns lämpliga livsmiljöer i det aktuella området och om arten finns i det omgivande landskapet. Uppskattning av populationsstorlek har hämtats från Fåglarna i Sverige antal och förekomst (Ottosson m.fl. 2012). 2.4 Bedömning av påverkan och konsekvenser Bedömningen av hur den planerade kraftledningen kommer att påverka de aktuella arterna bygger främst på kunskap om vad arterna har för krav på sin livsmiljö. Samtliga bedömningar av påverkan görs utifrån antagandet att arterna förekommer i det aktuella området även om det idag i vissa fall inte är helt säkerställt utan baseras på en kvalificerad bedömning. Vid konsekvensbedömningen har arternas utbredning och status i regionen och resten av landet varit ett viktigt underlag. Naturvårdsverket har i sin handbok definierat vad som avses med störning (Naturvårdsverket 2009). Naturvårdsverket skiljer på tillåtlig störning och otillåtlig störning. Med tillåtlig störning avses sådan störning som inte påverkar artens lokala bevarandestatus. Med otillåten störning avses en sådan störning som innebär att artens överlevnadschanser, reproduktion eller utbredning påverkas negativt, även på lokal nivå. Exempelvis är således en åtgärd som påverkar en fågelarts häckningsframgång genom att boplatsen överges, eller att färre antal ungar än annars blir flygfärdiga, inte att anse som tillåten om detta leder till att artens population minskar i området särskilt om arten har en ogynnsam bevarandestatus och/eller vikande trend. Till otillåten störning bör även räknas en aktivitet som innebär att fåglar förhindras att utnyttja ett område av vital betydelse under flyttningen. Därför har en bedömning av störningens påverkan på lokal bevarandestatus gjorts för alla arter. 4(55)

9

10

11

12 de arter som övervägts, men inte inkluderats återfinns blå kärrhök, brandkronad kungsfågel, busksångare, dubbelbeckasin och vinterhämpling. 3.3 Artpresentation Backsvala (NT) Backsvala häckar i kolonier, företrädesvis i grustag samt i sand- och lerbrinkar. I mindre omfattning förekommer häckningar även i jord- och sandhögar, under stenblock och i stenmurar. Födan består tillstörsta delen av bladlöss, flera arter av flugor och spindlar. Arten förekommer i nästan hela landet, även upp i fjällbjörkskogen och i vissa lågfjällsområden. I vissa områden saknas den dock på grund av brist på lämpliga häckningslokaler. Beståndet minskade under och 1980-talen, kanske framför allt i södra Sverige. Minskningen verkar dock ha planat ut på senare tid. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka par, varav par i Västergötland och 800 par i Bohuslän. Arten bedöms som nära hotad (NT) i den svenska rödlistan. Backsvala häckar i stora delar av Europa, Asien och Nordamerika, men utbredningen är något mosaikartad på grund av artens speciella biotopkrav. Den globala populationen beräknas uppgå till mellan individer och artens globala population bedöms som livskraftig men minskande. Backsvala är relativt vanligt förekommande i regionen och det finns en känd häckningsplats inom Utredningsområdet (se Definitioner), i ett grustag vid samhället Högen. De senaste åren har mellan 15 och 30 individer häckat i grustaget varje sommar. I det Omgivande landskapet (se Definitioner) finns fem andra kända häckningsplatser Berguv (F, VU) 8(55) Berguv häckar i närheten av, eller direkt på hyllor i branta klippor. Boet läggs direkt på marken i en liten grop. Berguven häckar också i tilltagande utsträckning på mer eller mindre plan mark intill något stort stenblock, en rotvälta eller liknande. Under de senaste årtiondena har det också blivit allt vanligare med häckningar i grustag, stenbrott, industrioch siloanläggningar och andra höga byggnader, även vid full verksamhet. Avel och utsläpp av uvar inom flera områden i Sverige hade fram till 1999 tillfört exemplar till de tidigare uvtomma markerna och till viss del även till områden med en svag befintlig stam. Berguven häckar nu sparsamt i större delen av landet, med koncentration till kusterna. Den senaste riksinventeringen tyder på en påtaglig minskning under 2000-talet. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka 470 par, varav 25 par i Västergötland och 62 par i Bohuslän. Arten är inkluderad i

13 Fågeldirektivets bilaga 1 över arter med särskilt unionsintresse och dessutom bedöms arten som sårbar (VU) i den svenska rödlistan. Berguv förekommer för övrigt i nästan hela Europa och österut hela vägen till Stilla havet. Den globala populationen beräknas uppgå till mellan individer och artens globala population bedöms som livskraftig men minskande. Berguv har inte observerats inom Utredningsområdet. Däremot finns det tre rapporterade platser i det Omgivande landskapet där häckningskriterium ifyllts och det finns indikationer på häckning. Till detta har ett fåtal spridda observationer av ensamma individer gjorts under häckningstid i det Omgivande landskapet. Sannolikheten att berguv häckar inom Utredningsområdet bedöms dock som mycket liten, men eftersom det finns häckningsplatser i Omgivande landskapet är det dock troligt att arten emellanåt födosöker inom Utredningsområdet Bivråk (F, NT) Bivråk häckar i skogsmark, främst i tät ogallrad skog på högproduktiv mark, och gärna nära vatten. Den födosöker och spelflyger över stora arealer ofta hundratals km 2. Bivråkar rör sig främst i gläntor, hyggeskanter och andra kantzoner mot skog och kan även ses flyga utmed kraftledningsgator. Bivråk förekommer som häckfågel i stora delar av Sverige med undantag för Gotland. Under de senaste 30 åren har den svenska populationen minskat. Minskningen var särskilt kraftig under och 1990-talen. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka 6 600, varav 570 par i Västergötland och 70 par i Bohuslän. Arten är inkluderad i Fågeldirektivets bilaga 1 över arter med särskilt unionsintresse och arten bedöms som nära hotad (NT) i den svenska rödlistan. Bivråkens totala utbredning omfattar Europa och de boreala delarna av Ryssland. Den globala populationen beräknas uppgå till mellan individer och artens globala population bedöms som livskraftig men minskande. Det finns inga rapporter om konstaterade häckningar inom Utredningsområdet men det finns ett flertal observationer av bivråkar i lämpliga häckningsbiotoper i det Omgivande landskapet. Med tanke på antalet observationer samt svårigheten att lokalisera häckningsplatser för bivråk går det inte utesluta att arten häckar inom Utredningsområdet. Det är högst troligt att arten regelbundet flyger igenom eller födosöker inom Utredningsområdet. 9(55)

14 3.3.4 Brun kärrhök (F) Brun kärrhök häckar företrädesvis i vassrika slättsjöar, havsvikar och småvatten men undantagsvis även i åkergrödor. I Sverige förekommer brun kärrhök i hela Götaland, delar av Svealand och längs delar av Norrlandskusten. Trenden var länge positiv och mellan ca 1950 och 1990 tiodubblades beståndet. Därefter har populationen varit relativt stabil. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka par, varav 80 par i Västergötland och 20 par i Bohuslän. Arten är listad i Fågeldirektivets bilaga 1 över arter med särskilt unionsintresse. Arten förekommer i hela Europa och österut till Centralasien. Den globala populationen beräknas uppgå till mellan individer och artens globala population bedöms som livskraftig och ökande. Brun kärrhök finns rapporterad som säkert häckande på en plats och som möjligen häckande på två platser i det Omgivande landskapet. Vid samhället Nol finns det en häckningsplats som använts under ett flertal år i anslutning till det område där ledningen kommer att korsa Göta älv. Vid Hjärtum och Gråbo har arten observerats ca 1 km från den planerade ledningen. De fåglar som häckar i närheten av Nol och Gråbo bedöms regelbundet passera området för den planerade ledningen. Det finns ett tusental inrapporterade observationer av brunkärrhök från det Omgivande landskapet. De flesta av dessa observationer rör sig om sträckande, förbiflygande eller födosökande individer och observationerna har främst gjorts utmed större vattendrag och sjöar samt jordbruksmarker. Större delen av Utredningsområdet går genom skogsmark, där brun kärrhök sällan uppehåller sig Buskskvätta (NT) Buskskvätta häckar i en rad olika biotoper men föredrar halvöppna miljöer såsom ängsoch betesmark, strandängar, hedar, skogsbryn och kalhyggen, glest trädbevuxna myrar och fjällbjörkskog. Boet placeras på marken, dolt i gräs vid tuva eller buske. Ett gemensamt drag för alla häckningsmiljöer är att de saknar eller har ett glest trädskikt, har tät vegetation med skydd för boet och med mellanliggande lägre vegetation för födosök. Födan utgörs huvudsakligen av insekter. Buskskvättan förekommer över hela Sverige men har minskat påtagligt under de senaste 30 åren och bedöms idag vara nära hotad. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka , varav par i Västergötland och 4000 par i Bohuslän. Arten bedöms som nära hotad (NT) i den svenska rödlistan. 10(55)

15 Buskskvättan häckar i stora delar av Europa och västra Asien. Övervintring sker i Afrika söder om Sahara huvudsakligen från Senegal och österut till Kenya och söderut till Zambia Den globala populationen beräknas uppgå till mellan individer och artens globala population bedöms som livskraftig och ökande. Det finns fyra rapporter om sjungande buskskvätta inom Utredningsområdet men inga bekräftade häckningar. Inom det Omgivande landskapet är det dock gott om observationer av häckande buskskvättor. Arten bedöms som sannolikt häckande inom och i anslutning till Utredningsområdet, företrädesvis i öppen skogsmark, t.ex. på hyggen, samt på öppna våtmarker Domherre (-50%) Domherren häckar i barr- och blandskog ofta med inslag av gran. Boet som byggs av honan, ligger på några meters höjd, oftast i en liten gran eller enbuske och består av kvistar och rottrådar. Födan utgörs av bär och lövträdsknoppar och i viss mån även insekter. Arten visar sig ofta i bebyggda miljöer vintertid där den besöker fågelmatningar. Domherre förekommer i hela landet, men med lägre tätheter i fjällkedjan. Arten minskade kraftigt i slutet av 70-talet och början av 80-talet men har sedan dess till viss del stabiliserats. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka par, varav par i Västergötland och 2000 par i Bohuslän. Arten är varken listad i fågeldirektivets bilaga 1 eller rödlistad i Sverige, men däremot har den svenska populationen minskat med mer än 50 % de senaste 30 åren. Arten är förekommer i hela Europa och västerut genom Ryssland, Kazakstan och Mongoliet till Stilla havskusten inklusive Kamchatka och Japan. Den globala populationen beräknas uppgå till mellan individer och artens globala population bedöms som livskraftig men minskande. Domherre har inte rapporterats med ifyllt häckningskriterium inom Utredningsområdet, däremot finns det spridda observationer i det Omgivande landskapet. Arten är relativt vanlig och mest troligt underrepresenterad i rapporteringen. Arten förekommer mest troligt som häckfågel inom Utredningsområdet Duvhök (NT) Duvhök häckar nästan uteslutande i barr- eller blandskogar där det finns träd av tillräcklig dimension för placering av boet. Duvhökens föda består av fåglar och små däggdjur såsom hare och ekorre men också av as. Arten har på senare tid även etablerat sig i jordbrukslandskapet och i urbana miljöer där tillgången på byten i form av kråk- och duvfåglar är god. 11(55)

16 Duvhök förekommer över i stort sett hela Sverige, från Skåne till Norrbotten upptill trädgränsen samt på Öland och Gotland. Arten har minskat betydligt under de senaste två decennierna. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka 7600, varav 400 par i Västergötland och 100 par i Bohuslän. Arten bedöms som nära hotad (NT) i den svenska rödlistan. Duvhöken har en cirkumpolär utbredning, framför allt i de norra delarna men förekommer söderut ända ned till Marocko och Mexiko Den globala populationen beräknas uppgå till mellan individer och artens globala population bedöms som livskraftig. År 2017 häckade ett duvhökspar inom Utredningsområdet i närheten av sjön Stendammen. Utöver denna häckning har det rapporterats häckningar från ett tiotal platser i det Omgivande landskapet. Observationer av födosökande och förbiflygande duvhökar är tämligen vanliga i det Omgivande landskapet. Det är därför troligt att duvhökar i och med jakt och bobesök regelbundet korsar området för den planerade ledningsgatan Enkelbeckasin (-50%) Enkelbeckasin häckar på strandmader, ängar, myrar, fuktiga kalhyggen och i fuktig skog över hela landet. Födan består till största delen av insekter och maskar, men även en del växtmaterial. Boet är oftast väl dolt och utgörs av en grund uppskrapad grop i marken i vilken vanligtvis fyra ägg läggs. Båda föräldrafåglar hjälper till att ta hand om ungarna. Enkelbeckasinen förekommer i över hela Sverige med undantag för kalfjället. Huvuddelen av den svenska populationen finns i Norrland. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka par, varav 2700 par i Västergötland och 500 par i Bohuslän. Arten är varken listad i fågeldirektivets bilaga 1 eller rödlistad i Sverige, men däremot har den svenska populationen minskat med mer än 50 % de senaste 30 åren. Arten häckar i norra Europa och Asien. Övervintring sker i södra Europa, söder om Sahara, södra Arabiska halvön, Indien och Sydostasien. Den globala populationen beräknas uppgå till mellan individer och artens globala population bedöms som livskraftig. Inom Utredningsområdet finns det, i närheten av det område där sökt ledning kommer att korsa Göta älv, en rapport med ifyllt häckningskriterium. I det Omgivande landskapet finns ett flertal rapporter med ifyllt häckningskriterium. Arten bedöms som relativt vanligt förekommande i det Omgivande landskapet och bedöms därför som möjligt häckande även på andra platser där sökt ledning passerar våtmarker. 12(55)

17 3.3.9 Fiskgjuse (F) Fiskgjuse lever uteslutande av fisk och deras boplatser ligger därför i regel i direkt anslutning till fiskrika sjöar eller vattendrag. Boet byggs i toppen av ett kraftigt träd, ofta tall, med utsikt över omgivningen. Fiskgjuse förekommer över nästan hela Sverige. I fjälltrakterna förekommer den dock bara lokalt. Beståndsutvecklingen har varit positiv de senaste 30 åren men verkar ha upphört sedan mitten av 1990-talet. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka 4100 par, varav 280 par i Västergötland och 20 par i Bohuslän. Arten är listad i Fågeldirektivets bilaga 1 över arter med särskilt unionsintresse. Artens totala utbredning omfattar samtliga kontinenter utom Antarktis. Bestånden på södra halvklotet är dock små. Majoriteten av Europas fiskgjusar återfinns i Sverige, Finland och Ryssland. Den globala populationen beräknas uppgå till mellan individer och artens globala population bedöms av IUCN som livskraftig. Det finns en rapporterad förekomst av fiskgjuse med häckningskriterium ifyllt inom Utredningsområdet. Denna observation rör sig dock om ett par i lämplig häckningsbiotop varvid det inte med säkerhet kan avgöras i fall paret häckar på platsen eller ej. Utöver denna observation förekommer det ett tjugotal platser där rapporter indikerar att arten häckar i det Omgivande landskapet. Bekräftade häckningar har bland annat skett vid Långa Bergen cirka 2 km från den planerade ledningen år 2017, Rishageröd cirka 2 km från den planerade ledningen 2017 och Svartedalen, cirka 2 km ifrån den planerade ledningen år Arten bedöms flyga inom Utredningsområdet i anslutning till häckningsplatserna och vid födosök i anslutning till större sjöar i närområdet. Uppgifter angående häckande fiskgjuse vid Risbysjön kunde inte bekräftas i och med de fågelinventeringar som COWI utfört Fisktärna (F) Fisktärnan häckar i kolonier av varierande storlek, ibland dock solitärt, på öar och stränder längs havskuster såväl som vid insjöar och mindre våtmarker. Födan består främst av fisk men även ibland inkluderas även insekter, exempelvis svärmande myror. I Sverige förekommer fisktärnan längs hela kuststräckan samt vid sjöar från Skåne till Dalarna och i Norrlands kustland. Lokalt häckar arten även i inre Norrland. Beståndet har ökat under de senaste 30 åren. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka ca par, varav 2000 par i Västergötland och 4000 par i Bohuslän. Arten är listad i Fågeldirektivets bilaga 1 över arter med särskilt unionsintresse. 13(55)

18 Arten har en cirkumpolär utbredning och förekommer i större delarna av Europa, Asien och Nordamerika med undantag för de allra nordligaste och allra sydligaste delarna. Den globala populationen beräknas uppgå till mellan individer och artens globala population bedöms av IUCN som livskraftig. Det finns inga säkerställda förekomster av häckande fisktärna i Utredningsområdet, däremot finns det två observationer av individer i lämpliga häckningsmiljöer samt tre observationer av fisktärnor som uppvisar ett upprört beteende vilket skulle kunna indikera häckning inom det Omgivande landskapet. Enligt Artportalen finns det cirka 1000 observationer av förbiflygande eller födosökand individer i landskapet som omger den planerade ledningen. Det går därför anta att arten ofta rör sig i anslutning till den planerade ledningen, särskilt i anslutning till vattendrag och sjöar Flodsångare (NT) Flodsångaren uppehåller sig i täta busk- eller trädbevuxna områden, gärna i närheten av vatten även om detta inte tycks vara ett absolut krav. Den föredrar stränder intill vattendrag, strandängar, dikeskanter och liknande fuktiga områden med högt och tätt busk- eller trädskikt i form av 2 7 m höga björk-, al-, eller videbestånd. Flodsångare invandrade till Sverige i mitten av 1900-talet. Första fyndet gjordes 1937 och fram till 1999 hade 15 häckningar konstaterats. Inte heller därefter har häckningar konstaterats årligen, men det påträffades i genomsnitt 140 sjungande hanar per år under Förutom den karaktäristiska sången för flodsångaren ett mycket undanskymt liv, dessutom i en svårundersökt miljö, det är därför okänt hur många häckningar de sjungande hanarna kan tänkas motsvara. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka 150 par, varav 15 par i Västergötland och 2 par i Bohuslän. Arten bedöms som nära hotad (NT) i den svenska rödlistan. Flodsångare har ett begränsat utbredningsområde i östra Europa och de västra delarna av Centralasien. Arten förekommer från Rumänien, forna Jugoslavien, Ungern, Österrike och Tyskland upp till Baltikum och sydöstra Finland. Den finska populationen uppskattas till par. Mot öster är arten utbredd i ett bälte genom blandskogsregionen och stäppområdena i Ryssland bort till Altai. Den globala populationen beräknas uppgå till mellan individer och artens globala population bedöms av IUCN som livskraftig men minskande. Det finns inga dokumenterade förekomster av flodsångare i Utredningsområdet. I det Omgivande landskapet finns det fem lokaler varifrån sjungande individer har rapporterats. Stillestorpskullen vid Stenkullen (2001), Nols båthamn (2007), Hasteröd (2011), Solberg (2011) och Torps gård i närheten av Hjärtum (2015). Det troligt att enstaka individer 14(55)

19 nyttjar buskmiljöer längs befintliga ledningsgator i Utredningsområdet som födosöksområden Grå flugsnappare (-50%) Den grå flugsnapparen förekommer i all slags miljö där det förekommer buskar och träd. Födan består nästan uteslutande av flygande insekter som den fångar under korta jaktflykter från en utsiktsplats. Grå flugsnappare förekommer i hela Sverige. År 2012 uppskattades den svenska populationen idag till cirka par, varav par i Västergötland och 6000 par i Bohuslän. Arten är varken listad i fågeldirektivets bilaga 1 eller rödlistad i Sverige, men däremot har den svenska populationen minskat med mer än 50 % de senaste 30 åren. Grå flugsnappare förekommer i hela Europa och centrala Asien till Mongoliet, övervintring sker främst i Afrika söder om Sahara. Den globala populationen uppskattas till mellan och individer och artens globala population bedöms av IUCN som livskraftig men minskande. Det finns inga dokumenterade häckningar av grå flugsnappare inom Utredningsområdet, däremot finns ett tiotal bekräftade häckningar i det Omgivande landskapet. I tillägg till detta har det rapporterats närmar 800 observationer där häckningskriterium ej varit ifyllt. Det går därför anta att arten regelbundet vistas inom området för den planerade ledningen och att den sannolikt häckar inom Utredningsområdet Gråsparv (-50%) Gråsparven häckar gärna i kolonier och då företrädesvis i urbana miljöer och i jordbruksbygder. Den häckar gärna under takpannor, i holkar eller andra mänskliga konstruktioner. Gråsparvens föda består av en blandning av leddjur, frön och frukter. Gråsparv förekommer i större delen av Sverige, huvuddelen av populationen finns i Götaoch Svealand samt efter Norrlandskusten. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka par, varav par i Västergötland och 9000 par i Bohuslän. Arten är varken listad i fågeldirektivets bilaga 1 eller rödlistad i Sverige, men däremot har den svenska populationen minskat med mer än 50 % de senaste 30 åren. Gråsparven förekommer naturligt i hela Europa, Afrikas medelhavskust samt större delen av Asien. Arten förekommer även som introducerad och ofta som en invasiv art i Nordoch Sydamerika, södra Afrika, västra Australien samt Nya Zeeland. Den globala populationen uppskattas till ungefär individer och artens globala population bedöms av IUCN som livskraftig men minskande. 15(55)

20 Observationer av gråsparv där häckningskriterium varit ifyllt har inte rapporterats in från Utredningsområdet. I det Omgivande landskapet har det dock rapporterats in en lokal där det årligen förekommer häckningar, Stenhusvägen i Floda. Arten är dock vanlig och antalet rapporter motsvarar mest troligt inte antalet förekomster och häckningar inom Utredningsområdet samt det Omgivande landskapet. Det går därför anta att arten är ganska vitt spridd och mest troligt förekommer det häckningar inom Utredningsområdet Gråtrut (VU) Gråtruten häckar företrädesvis i kolonier eller med enstaka par på öar, skär och holmar längs havskuster. Häckningar förekommer även vid insjöar samt vid älvsel. Födan består till största delen av fisk men då den är en opportunist äter den lite av vart, exempelvis musslor, kräftdjur, fågelungar, ägg, daggmask och insekter som den plockar på nyligen plogad åkermark samt matavfall vid anläggningar för sopeldning. Gråtrut förekommer längsmed hela Sveriges kuststräcka samt vid sjöar i större delen av landet. Gråtrutens beståndsstorlek är i dagsläget likvärdig den för 30 år sedan, men har efter en kraftig populationsökning under 1990-talet minskat markant under 2000-talet. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka par, varav 4000 par i Västergötland och par i Bohuslän. Arten bedöms som sårbar (VU) i den svenska rödlistan. Gråtrut förekommer på Island, i nordvästra Frankrike, längs Nordsjökusten till norra Norge, på Kolahalvön, i Östersjöområdet, i Karelen samt i Vita havet. Den globala populationen uppskattas till mellan individer och artens globala population bedöms av IUCN som livskraftig men minskande. Gråtrut har inte observerats i Utredningsområdet och det finns bara två lokaler med rapporter gällande möjliga häckningar i det Omgivande landskapet, Lysegården norr om Diseröd och Mittevättnorna söder om Svartedalens naturreservat. Inom Utredningsområdet och det Omgivande landskapet finns emellertid ett stort antal övriga observationer (>2000) enligt data från Artportalen. Arten bedöms födosöka på ett flertal platser inom Utredningsområdet, men bedöms ej vara en vanlig häckfågel Grönbena (F) Grönbena häckar framför allt på våtmarker. Störst tätheter finns på aapamyrar och öppna flarkmyrar med starrvegetation och grunda vattenspeglar. Födan består till största delen av leddjur, maskar och blötdjur som den hittar i grunda vattenmiljöer. 16(55)

21 Grönbena häckar främst i norra Sverige, från Värmland-Västmanland-Uppland och norrut. Arten förekommer även lokalt på Sydsvenska höglandet, i delar av Västergötland och Dalsland. Populationen har i stort varit stabil de senaste 30 åren. I södra delen av landet har arten dock minskat. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka par, varav 150 par i Västergötland och 15 par i Bohuslän. Arten är listad i Fågeldirektivets bilaga 1 över arter med särskilt unionsintresse. Grönbena häckar i ett band från Norge i norra Europa till Kamchatka i östra Ryssland samt de västligaste delarna av Alaska. Övervintring sker i Afrika söder om Sahara, i Indien samt i Sydostasien. Den globala populationen uppskattas till mellan individer och artens globala population bedöms av IUCN som livskraftig och stabil. Det finns inga dokumenterade förekomster av grönbena inom Utredningsområdet. Ett fåtal observationer med häckningskriterium ifyllt har gjorts i det Omgivande landskapet enligt data från ArtDatabanken. Det kan inte uteslutas att enstaka exemplar häckar vid någon mindre sjö eller blöt myrmark längs Utredningsområdet Gröngöling (NT) Gröngöling häckar i gles lövskog och lövrik blandskog. Den föredrar mosaikartade, halvöppna kulturlandskap, där betesmarker och åkrar växlar med lövdungar, alléer eller trädklädda naturbetesmarker. Gröngöling är en karaktärsart för ekhagar. Födan utgörs främst av myror men insekter som lever under barken samt i död ved kan också var en viktig del av födan. Gröngöling förekommer som häckfågel i hela södra Sverige upp till Medelpad, men saknas på Gotland. Under de senaste tre decennierna har beståndet mer än halverats men stabiliserats under de senaste tio åren. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka par, varav 2200 par i Västergötland och 600 par i Bohuslän. Arten bedöms som nära hotad (NT) i den svenska rödlistan. Gröngöling förekommer huvudsakligen Europa och främre Asien, med sammanhängande utbredning från Storbritannien och Frankrike till Kaukasus och Uralbergen. Gröngölingen är ganska vanlig i Norge och Danmark, men saknas i Finland. Den globala populationen uppskattas till mellan individer och artens globala population bedöms av IUCN som livskraftig och ökande. Gröngöling är en relativt vanligt förekommande häckfågel i regionen och det finns över 2000 inrapporterade observationer i närområdet enligt Artportalen, varav många med häckningskriterium ifyllt. Det går ej utesluta att gröngöling häckar inom 17(55)

22 Utredningsområdet. Ledningsgator utgör lämpliga födosökslokaler för gröngöling varvid arten med största sannolikhet rör sig i ledningsgator i utredningsområdets närområde Gulsparv (VU) Gulsparv häckar i skogsbryn och buskmarker, särskilt i anslutning till odlad mark men också på hyggen och i urbana miljöer. Boet tillverkas av gräs och andra material och placeras oftast på marken eller i låga buskar. Gulsparven lever av frön och till viss del av insekter. Gulsparv förekommer över hela landet med undantag av fjällen och i de allra nordligaste delarna av landet. Under de senaste 10 åren har populationen minskat med %. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka par, varav par i Västergötland och par i Bohuslän. Arten bedöms som nära hotad (NT) i den svenska rödlistan. Gulsparv häckar i Europa samt i Väst- och Centralasien. De nordligaste populationerna är kortflyttare medan de sydligare är stannfåglar. Vintertid förekommer gulsparven även i Mindre Asien. Arten uppvisar en även en påtaglig minskning Danmark, Polen och Norge men anses vara stabil i Finland. Den globala populationen uppskattas till individer och artens globala population bedöms av IUCN som livskraftig men minskande. Gulsparv har rapporterats med ifyllt häckningskriterium sex gånger inom Utredningsområdet. I det Omgivande landskapet finns ytterligare cirka 180 rapporterade observationer av gulsparv där häckningskriterium varit ifyllt. Arten bedöms födosöka och häcka sparsamt inom Utredningsområdet, företrädesvis i odlingslandskapen Gulärla (-50%) Gulärla häckar främst på fuktigare öppna marker, exempelvis myr- och betesmarker. Boets byggs på marken av grässtrån och mossa som fodras med hår, ull eller fjädrar. Födan består nästan uteslutande av insekter. Gulärla förekommer i hela Sverige, rikligare i norr än i söder. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka par. I Västergötland och Bohuslän uppskattas populationerna uppgå till 2400 respektive 30 par. Arten är varken listad i fågeldirektivets bilaga 1 eller rödlistad i Sverige, men däremot har den svenska populationen minskat med mer än 50 % de senaste 30 åren. Gulärla häckar i större delen av Europa och österut genom norra Asien till Mongoliet. Övervintring sker mellan i stort sett mellan vändkretsarna i Afrika samt i Indien. Den 18(55)

23 globala populationen uppskattas till mellan individer och artens globala population bedöms som livskraftig men minskande. Det finns inga rapporter om häckande gulärla inom Utredningsområdet. Däremot har den rapporterats som häckande i det Omgivande landskapet där sökt ledning kommer att korsa Göta älv. Det går ej utesluta att arten häckar på andra ställen inom Utredningsområdet, men då arten är relativt ovanlig i södra Sverige bedöms sannolikheten för detta som relativt liten Gök (-50%) Göken förekommer i en stor variation av miljöer, allt från bokskogar till fjällhedar. Honan lägger sina ägg hos andra arter som får ta hand om att föda upp gökens kycklingar. Födan består främst av leddjur och sniglar, mer sällan även frukt. Göken förekommer i hela Sverige, från Skåne och ända upp på fjällhedarna. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka par, varav 1900 par i Västergötland och 400 par i Bohuslän. Arten är varken listad i fågeldirektivets bilaga 1 eller rödlistad i Sverige, men däremot har den svenska populationen minskat med mer än 50 % de senaste 30 åren. Gökens utbredningsområde sträcker sig från Europa och västerut genom Asien ända till Japan. Övervintring sker främst i Afrika söder om Sahara. Den globala populationen uppskattas till mellan individer och artens globala population bedöms av IUCN som livskraftig men minskande. Det finns inga inrapporterade observationer av gök med häckningskriterium ifyllt inom Utredningsområdet. Från det Omgivande landskapet har det dock rapporterats in tre observationer i närheten av Stenkullen med ifyllt häckningskriterium ifyllt. Arten födosöker emellanåt med stor sannolikhet inom Utredningsområdet. I och men fågelinventeringarna utförda av COWI observerades gök i Västergård Hussvala (VU) En betydande andel hussvalor häckar i tätorter ofta på flervåningshus, lagerlokaler eller andra större byggnader. I övrigt häckar den på ladugårdar, uthus, lador och bostadshus på landsbygden, men också på vissa typer av broar och i fyrar. En del hussvalor häckar dock i ursprungliga miljöer så som klippbranter (både i fjälltrakterna och i kalkbrott). Födan består nästan uteslutande av insekter som den fångar i flykten. 19(55)

24 Hussvala förekommer över i stort sett hela Sverige, även upp i fjällens videbälte. Beståndet har minskat under de senaste 30 åren och under senare tid accelererat. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka par, varav par i Västergötland och 5000 par i Bohuslän. Arten bedöms som sårbar (VU) i den svenska rödlistan. Arten är i spridd över stora delar av Europa, Asien och Nordafrika och saknas endast i de mest extrema miljöerna så som på tundran, i ökenområden och de högsta bergskedjorna. Den globala populationen uppskattas till mellan individer och artens globala population bedöms av IUCN vara livskraftig men minskande. Det finns inga rapporter om häckande hussvalor inom Utredningsområdet. Däremot finns det rapporter gällande häckningar vid ett tiotal platser i det Omgivande landskapet. Observationerna är koncentrerade till tre områden, Stenkullen, Nol och i närheten av Trollhättan. Sannolikt födosöker hussvalor inom Utredningsområdet, det är även troligt att arten häckar inom Utredningsområdet, främst i anslutning till jordbruksfastigheter Järnsparv (-50%) Järnsparven förekommer i många slags naturmiljöer från skärgårdsmiljö till fjällens videregioner. Den saknas på fjällheden samt på större våtmarksområden. Arten föredrar områden där det finns en undervegetation av små granar. Boet byggs i ett buskage någon meter över marken. Födan består främst av leddjur med vissa inslag av bär. Järnsparven förekommer tämligen allmänt i hela landet. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka par, varav par i Västergötland och 9000 par i Bohuslän. Arten är varken listad i fågeldirektivets bilaga 1 eller rödlistad i Sverige, men däremot har den svenska populationen minskat med mer än 50 % de senaste 30 åren. Arten är spridd över större delen av Europa till Uralbergen i öster. Nordliga individer övervintrar i huvudsak i mellersta och södra Europa men även i Turkiet, Iran och Iran. Järnsparven förekommer som introducerad i Nya Zeeland. Den globala populationen uppskattas till mellan individer och artens globala population bedöms av IUCN som livskraftig men minskande. Det finns ingen inrapporterad observation av häckande järnsparv inom Utredningsområdet. Däremot finns det en inrapporterad observation av häckning i Svartedalens naturreservat som ligger i det Omgivande landskapet, till detta finns också närmare ett tusental observationer utan ifyllt häckningskriterium. Det bedöms som troligt att arten häckar på enstaka platser inom Utredningsområdet. 20(55)

25 I och men fågelinventeringarna utförda av COWI observerades järnsparv i Valeklinten och Västergård Järpe (F) Järpe häckar i barrskog med lövinslag, helst i fuktig och tät skog med gran och gråal och gärna nära små bäckar och andra vattendrag. Järpen stannar i sitt revir hela året och beroende av att det finns ett lövinslag då den under vintern livnär sig på knopp av bland annat al och björk. Dessutom är det viktigt att det finns skydd i form av tät skog. Järpe förekommer i större delen av landet utom på Öland och Gotland. Under de senaste 30 åren har populationsstorleken varit stabil i landet. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka par, varav 300 par i Västergötland och 100 par i Bohuslän. Arten är listad i Fågeldirektivets bilaga 1 över arter med särskilt unionsintresse. Järpens huvudsakliga utbredning i världen omfattar Skandinavien, Baltikum och österut till Sakhalin. Mindre isolerade förekomster finns även i Centraleuropa och på Balkan. Den globala populationen uppskattas till mellan individer och artens globala population bedöms av IUCN som livskraftig men minskande. Järpe har vid ett fåtal tillfällen observerats i Utredningsområdet enligt data från Artportalen. Arten bedöms häcka sparsamt i det Omgivande landskapet, häckning inom Utredningsområdet går ej utesluta Kornknarr (F, NT) Kornknarr häckar markbundet på sankängar och odlad mark, ofta i anslutning till slåttervallar. Den lever främst på smådjur som sniglar, snäckor, spindlar och insekter, men även till viss del på vegetabilisk föda. De lägger upp till 10 ägg och kan hinna med två häckningar under en säsong, ofta på olika platser. Kornknarr förekommer regelbundet men lokalt över stora delar av Götaland, Svealand och östra Norrland. Den häckande populationen är främst koncentrerad till tre kärnområden: Öland, Gotland och östra Svealand. I Sverige och västra Europa har arten gått tillbaka mycket starkt under 1900-talet, vid slutet av 1800-talet beräknas den svenska populationen ha uppgått till ca par. Trenden har dock varit positiv överlag i Sverige under de tre senaste decennierna, åtminstone på fastlandet. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka 1900 par, varav 70 par i Västergötland och 20 par i Bohuslän. Arten är inkluderad i Fågeldirektivets bilaga 1 över arter med särskilt unionsintresse dessutom bedöms arten som nära hotad (NT) i den svenska rödlistan. 21(55)

26 Kornknarren häckar i ett bälte från Storbritannien och Frankrike österut till trakterna av Baikalsjön i östra Ryssland. Ca 90 % av världspopulationen bedöms finnas i Ryssland. Under delar av 2000-talet var arten globalt rödlistad i kategorin nära hotad. Den globala populationen uppskattas till mellan individer och artens globala population bedöms av IUCN som livskraftig och stabil. Inom Utredningsområdet finns det en observation av en spelsjungande individ. I det Omgivande landskapet finns ett hundratal inrapporterade observationer med ifyllt häckningskriterium. Observationerna är koncentrerade till jordbruksmarkerna som omger Göta älv, Lärjeån och Säveån Kråka (-50%) Kråkan häckar ofta i närheten av bebyggda områden. Boet placeras ofta i en grenklyka relativt högt upp i ett träd. Födan är mycket varierad och kan bland annat inkludera as, avfall, säd, fågelägg och fågelungar. Kråka förekommer i hela Sverige, ofta i närheten av människor men även i avlägsna skogar och i yttersta skärgården. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka par, varav 8500 par i Västergötland och 3000 par i Bohuslän. Arten är varken listad i fågeldirektivets bilaga 1 eller rödlistad i Sverige, men däremot har den svenska populationen minskat med mer än 50 % de senaste 30 åren. Artens utbredningsområde täcker hela Europa och sträcker sig österut genom Asien norr om Himalaya till Stillahavskusten. Den globala populationen uppskattas till mellan individer och artens globala population bedöms av IUCN som livskraftig och ökande. Det finns inga inrapporterade observationer av häckande kråkor inom Utredningsområdet, däremot finns det ett flertal inrapporterade observationer av häckning i det Omgivande landskapet. Arten är vanlig i området och bedöms kunna häcka på ett flertal platser inom Utredningsområdet Kungsfiskare (F, VU) Kungsfiskare häckar vid vattendrag med branta brinkar, ibland också i torv, grusgropar, jordhögar och rotvältor nära vatten. Den lever uteslutande på fisk som fångas genom störtdykning från fiskeplatser på utskjutande grenar. Kungsfiskare anträffades första gången i Sverige 1835 och första häckningen konstaterades först Under 1900-talet ökade arten och spred sig norrut. 22(55)

27 Populationsstorleken fluktuerar kraftigt mellan åren, huvudsakligen som en följd av vintrarnas stränghet. Det finns uppgifter om endast ca par under dåliga år och upp emot 400 par under riktigt bra år. Utbredningsområdet inom Sverige täcker in större delen av Göta- och Svealand. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka 250 par, varav 20 par i Västergötland och 3 par i Bohuslän. Arten är inkluderad i Fågeldirektivets bilaga 1 över arter med särskilt unionsintresse dessutom bedöms arten som sårbar (VU) i den svenska rödlistan. Det finns inga inrapporterade observationer av häckande kungsfiskare inom Utredningsområdet. Däremot finns det inom det Omgivande landskapet cirka 50 inrapporterade observationer där häckningskriterium är ifyllt. I tillägg till detta finns det närmare 350 observationer av kungsfiskare där häckningskriterium ej är ifyllt. Observationerna är samlade kring Göta älv, Säveån och Sollumsån. Bedömningen görs att det är sannolikt att kungsfiskare häckar i anslutning till ett fåtal av de vattendrag som korsas av den planerade ledningen, däremot går det inte avgöra ifall arten häckar inom Utredningsområdet Kungsfågel (VU) Kungsfågeln, Sveriges minsta fågelart, häckar i regel i tät granskog och granblandad skog, men påträffas även i lövrik barrskog och i tallskog. Arten häckar i barrträd i skogar eller parker och bygger ett kompakt bo som placeras på en gren högt över marken. Boet har en välisolerad skålformad struktur som byggs i flera lager. Kungsfågeln är till största delen insektsätare. Kungsfågeln förekommer allmänt i hela landet norrut till Norrbotten och Torne lappmark, men saknas i nordvästra Lappland. Arten har minskat kontinuerligt i antal under de senaste 25 åren, och under det senaste decenniet har minskningstakten uppgått till %. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka par, varav par i Västergötland och par i Bohuslän. Arten bedöms som sårbar (VU) i den svenska rödlistan. Kungsfågeln har en mycket stor eurasisk utbredning. Arten är delvis en flyttfågel där de nordliga populationerna överger sina häckningsområden under vintern för att övervintra i andra delar av Europa och Asien. Påtagliga minskningar har även konstaterats i Finland, Estland, Polen, Danmark och Tyskland under de senaste åren. Den globala populationen uppskattas till mellan individer och artens globala population bedöms av IUCN som livskraftig men minskande. Inom Utredningsområdet finns det två platser där kungsfågel har rapporterats med häckningskriterium ifyllt, utan att häckning varit bekräftad. Inom det Omgivande landskapet har det gjorts närmare 200 observationer med häckningskriterium ifyllt. Arten 23(55)

28 bedöms vissa år som tämligen allmän inom Utredningsområdet och det bedöms som sannolikt att det även förekommer häckningar inom Utredningsområdet Kungsörn (F, NT) Kungsörnen lever i norra Sverige till stor del av hare, skogshöns och kadaver. Arten häckar i skog där det finns kraftiga boträd eller klippstup. En stor del av alla kända boplatser återfinns i sydvända branter eller sluttningar. Kungsörn häckar även i fjällen och då i klippstup. Kungsörn häckar troligen i samtliga svenska landskap utom Blekinge. Beståndet i landet är relativt stabilt men arten bedöms i Sverige fortfarande som nära hotad. Tätheten är störst i Norrland och på Gotland. Vintertid flyttar en stor andel, främst yngre fåglar, söderut till Mellan- och Sydsverige. Beståndstätheterna styrs av bytestillgång och tillgång på lämpliga boplatser. Häckningsframgången är beroende av väder och födotillgång och varierar kraftigt mellan åren. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka 680 par, varav 1 par i Västergötland. Kungsörn saknas som häckfågel i Bohuslän. Arten är inkluderad i Fågeldirektivets bilaga 1 över arter med särskilt unionsintresse och bedöms som nära hotad (NT) i den svenska rödlistan. Kungsörnens totala utbredning omfattar stora delar av Europa, Asien, Kanada, västra USA och Mexiko samt nordvästra Afrika. Den globala populationen uppskattas till mellan individer och artens globala population bedöms av IUCN som livskraftig och stabil. Det finns inga rapporterade observationer av häckande kungsörnar inom Utredningsområdet. Det finns däremot en observation av en spelflygande individ samt en observation av ett par i lämplig häckningsbiotop i det Omgivande landskapet. Det finns dessutom ett hundratal observationer av sträckande, förbiflygande och födosökande kungsörnar i det Omgivande landskapet. Arten bedöms inte häcka i nära anslutning till den planerade ledningen, det går dock inte utesluta att kungsörnar emellanåt födosöker inom Utredningsområdet Lundsångare (NT) Lundsångare föredrar gammal skog med riklig undervegetation. I norr fuktig granskog och i söder högvuxen lövskog men även parker. Födan består främst av insekter. Lundsångaren är en relativt ny art för Sverige. Den kommer österifrån och har bara förekommit regelbundet i landet sedan 50-talet varvid de flesta fynd görs i de östra delarna av landet. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka 200 par, 24(55)

29 varav 1 par i Västergötland. Lundsångare saknas som häckfågel i Bohuslän. Arten bedöms som nära hotat (NT) i den svenska rödlistan. Arten har en i huvudsak östlig utbredning från Finland och Polen och österut mot Indien och Sydostasien. Den globala populationen uppskattas till mellan individer och artens globala population bedöms av IUCN som livskraftig och stigande. Lundsångare har inte rapporterats inom Utredningsområdet. En individ har 2016 observerats sjungande inom det Omgivande landskapet, cirka 2 km väster om sökt ledning i höjd med Sjuntorp. Arten bedöms inte häcka regelbundet inom Utredningsområdet eller det Omgivande landskapet Mindre flugsnappare (NT) Mindre flugsnappare häckar främst i högvuxen, flerskiktad och relativt tät skog, såväl i ren ädellövskog som i fuktig blandskog (barr med inslag av asp, ek eller al) och i rik ängsgranskog. Boet placeras i håligheter i lövträd och födan består främst av leddjur, exempelvis insekter och spindeldjur. Det första svenska fyndet gjordes 1855 och fram till 1949 förelåg endast 28 fynd. Numera häckar arten regelbundet men mer eller mindre sällsynt i de flesta landskapen i Götaland och Svealand samt i Gästrikland och södra Hälsingland och även längre norrut som i Ångermanland och Västerbotten. Data över populationstrenden saknas, men att döma av tillgången på lämpliga häckningsbiotoper så sker förmodligen en fortgående minskning. År 2012 uppskattades den svenska populationen till cirka ca 1100 par, varav 60 par i Västergötland och 15 par i Bohuslän. Arten bedöms som nära hotat (NT) i den svenska rödlistan. Den mindre flugsnapparen är utbredd från södra Ural i öster till Sverige, Danmark, Tyskland, Slovakien, Österrike och forna Jugoslavien i väster. Dess nordgräns går genom södra Finland och Åland. I Finland, där första häckningen konstaterades 1876, uppskattas populationen idag till ca par och den antas vara stabil. Den globala populationen uppskattas till mellan individer och artens globala population bedöms av IUCN som livskraftig och stigande. Det har inte rapporterats in någon observation av häckande mindre flugsnappare inom Utredningsområdet. Däremot finns det inom det Omgivande landskapet tre observationer av mindre flugsnappare där häckningskriterium varit ifyllts. Av dessa är häckning trolig i Skälsbo utanför Trollhättan. Det är liten sannolikhet att arten häckar inom Utredningsområdet men det kan inte uteslutas, ej heller kan det uteslutas att mindre flugsnappare ibland födosöker inom Utredningsområdet. 25(55)