Rune Hassner. Fotograf. Människan. fib.se Folket i Bild/Kulturfront 1/2000. Jan Myrdal. Rune Hassner

Transkript

1 Människan text Jan Myrdal bild Rune Hassner Rune Hassner Fotograf Rune och Eva Hassner, Jan Myrdal med dotter Eva och Gun Kessle vid återkomsten från Kinaresan för TV Med lådor av oframkallad färgfilm. För ett halvt sekel sedan skriver en helt ung svensk fotograf: Valörer, linjer och toner utspridda på ett papper med optiska och kemiska medel eller processer. Det är ju egentligen vad fotografin är. Att använda sig av denna ganska invecklade och omständliga metod att skapa skönhet och mening på pappersytan. Inte börja på pappersytan och vänta sig att där skall födas ett värde under arbetets gång, utan att före liksom låta det födas och mogna inifrån, att det blir så klart att man inte skall behöva använda sig av billiga tricks eller sånt som slår och gör sig bra på bild, i arbetet. /.../ Men trots alla estetiska uttrycksmedel och finesser kommer heder alltid att förlänas åt den som med kameran vågar gå till angrepp mot våld och förtryck, som vågar sticka hål på vanetänkande, på falskhet, på sådant som är allmänt erkänt och därmed befriat från all kritik. Den fotografi som lägger en röst för människans frihet, för frihetens värden, för humaniteten kommer alltid att vara värdefull, även om den inte kommer att accepteras som stor fotografi i estetiska finsmakarkretsar. (Ur Rune Hassner: Lovsång till fotografin eller hänförande harmonier och helt förvirrande dissonanser, Fotografisk årsbok 1951.) Den grundhållning till liv och arbete som tjugotvååringen där redovisar har Rune Hassner under ett stort livsverk förblivit trogen. Därmed har han kommit att bli en av nittonhundratalets stora och riktningsgivande skapande personligheter. Om Rune Hassners arbete har jag skrivit i olika sammanhang. Det är naturligt ty jag har inte bara följt det i mer än femtio år och haft respekt för det utan vi har därtill känt varandra i mer än fyrtio år och i stora dokumentära satsningar arbetat samman i mer än trettio år. I telefonkatalogen står han som fotograf. I Vem är Det? står han därtill som författare och filmproducent. Lexikon 2000 lägger till: fotohistoriker. Att vara fotograf på riktigt är att utöva ett métier. I ordens rätta mening en konst, ett hantverk. Att känna sitt arbetsmaterial och behärska en hel arbetsprocess. Kunnighet formas under ordentlig lärotid och lång praktik. Det ger den inställning till arbete och arbetets sanning som traditionellt varit gemensam för gycklare, formskärare, målare och andra konstnärer. Hantverkets krav blir till en del av den konstnärliga personligheten. Rune Hassner började som nittonårig pressfotograf i Östersund år Som elev till Rolf Winquist kunde han tillgodogöra sig dennes skicklighet så som unga bildmakare fostrats i äldre mästares ateljéer under århundraden. Lärotiden i mörkrum gav honom materialkänsla och gjorde honom till en av Sveriges bästa kopister. Därför kunde han tjugoett år gammal bege sig till Paris 1949 och där under åtta år som frilansfotograf bli till en verklighetsdokumenterande fotograf med ett passionerat förhållande till fotografiens sanning. Hassner tillhör den svenska fotografgeneration som efter kriget gjorde upp med det ädla svenska finfotografiet; det falskt piktoralistiska, det fejkade. Rosenlunderiet, som de unga fotograferna kallade detta gängse skönfotografi. Eller som Rune Hassner skrev några år senare: Fotografer har under mer än ett sekel ansträngt sig att få fotografi att se ut som reproduktioner av grafik och måleri i en idealistisk och romantisk stil i stället för att acceptera och renodla de fotografiska kvaliteterna och låta solen teckna en bild på plåten utan ingrepp av människohand, som det hette redan vid de första lyckade heliografiska experimenten. ( De bittra åren. Filmfakta 1. Filminstitutet 1970.) Detta gällde inte bara i Stockholm och Paris; så arbetade gruppen Il Bussola (kompassen) i Italien. Så arbetade Otto Steinert från 1948 när han lämnade sin läkarpraktik i Essen för att utveckla det subjektiva fotografiet. I Franco-diktaturens Barcelona utvecklade de unga fotograferna samma fotosyn. Det 14

2 var inte påverkan. Det var tidsanda! Som frilansfotograf utvecklades han dessa Parisår då bildtidningarna upplevde sin sista stora tid till en nyfiken och spännande skildrare. Visst respekterade också han nästan programmatiskt det befintliga ljuset och lät solen teckna en bild på filmen utan ingrepp av människo-hand men han valde det utsnitt ur verkligheten som han lät solen teckna. Dokumentationen blir ställningstagande. I hans bästa bilder finns därtill en alldeles personlig vissling i marginalen som lyfter. Många har i dag svårt att förstå de enorma möjligheter som de stora bildtidningarna gav för den dokumenterande fotografiska bilden. Det var möjligt för en stor grupp fotografer att leva, resa och verka som frilansande dokumentärfotografer; det var möjligt för unga och okända förmågor att snabbt nå en masspublik. Detta gav också en realistisk bakgrund till diskussionen om den ställningstagande bilden; ansvaret i bildskapandet. Samtidigt gav de stora möjligheterna just den glädje i arbetet och den lust i ögat som kännetecknar Rune Hassners reportage de två första efterkrigsdecennierna. Han reste i Europa och Afrika, i Asien och Västindien, ständigt med Leican skjutklar i fickan och ständigt lika nyfiken och vetgirig. Rune Hassners nyfikenhet är inte kylig. Den som ser närmare på människorna i hans bilder märker vad som bestämt det estetiska. De människor han visar kan ha det svårt; men de är inte föraktliga. Hassners bilder är inget fotografiskt kallgrin, ingen skrattliknande estetisk kramp, en risus sardonius, över folk och skeenden. Hans grundhållning bestämmer också valet av bildutsnitt i seendet. Hassner kan om sina bilder säga vad Woody Guthrie sade om sina sånger: Jag hatar sånger som får folk att känna sig odugliga. Jag hatar sånger som får en att tycka att man är en född förlorare. Sånger som säger att vi är alltför unga eller alltför gamla, alltför feta eller alltför magra. Sånger som får en att känna sig usel eller sånger som hånar en för att man haft det svårt och för att livet gett en törnar och slag. Det är den grundhållningen som gjorde det självklart för honom att 1971 vara med om att starta Folket i Bild/Kulturfront. Ovan t.v. uppifrån och ned: Första halvtonsbilden från fotografiskt orginal på första sidan av New-York Tribune, jan 1887 Den ryska bildtidningen USSR Im Bau nr 12/1932 USSR Im Bau nr 8/1936 (lastning av virke) Stor Bild: Valpropaganda i tyska IB 4 mars

3 Fotohistorikern Rune Hassner Rune Hassner är något för bildkonstnärer så ovanligt som en intellektuell. Men till skillnad från de flesta akademiker vilka skriver om fotografi och massbild besitter Rune Hassner verklig kunskap i ämnet; handens och ögats och den praktiska erfarenhetens. Han har i arkiv, museisamlingar och bibliotek i Europa och Nordamerika bläddrat sig igenom deras fotosamlingar, tidningslägg och tidskriftsårgångar. I verk präglade av djup kunskap och stor respekt för såväl de äldre fotograferna som de nutida läsarna har han belagt och beskrivit den fotografiska bildens publika verkan. Dess estetik på gott och ont! Så t ex: Jacob A. Riis reporter med kamera i New Yorks slum, De bittra åren om fotografi och film i depressionens Amerika och den internationellt banbrytande Bilder för miljoner. På motsvarande sätt har han i artiklar och som utställningsansvarig till publiken lyft fram en stor fotografisk tradition. Så exempelvis: Eduard Boubat, Brasai, Doisneau, Eric G. Matson, Willy Ronis, Paul Strand och såväl franskt, italienskt, tyskt efterkrigsfotografi som mexikanskt fotografi. Han har heller inte skytt uppgiften som lärare och organisatör. Han var gästprofessor i fotohistoria vid University of Minnesota 1973; grundade European Society for the History of Photography, Antwerpen/London och var dess vice president Han var chef för Fotohögskolan i Göteborg och för Hasselblad Center Det är följdriktigt att han vid Göteborgs universitet 1997 som den förste i Sverige för sitt fotohistoriska arbete utsågs till filosofie hedersdoktor och på Fotomässan i Göteborg av Svensk Fotohistorisk Förening erhöll utmärkelsen Århundradets fotogrävare. 17

4 Filmaren Rune Hassner I likhet med många andra inom sin generation fotografer också i den grupp Tio Fotografer han var med om att bilda 1958 gick Rune Hassner över från stillbild till film när de svenska och internationella bildtidningarna steg för steg trängdes undan av TV. Hans arbete med film var en direkt fortsättning på hans bildreportage. Hans hållning till bilden och arbetet förblev samma: Sanningar, ja! Man får åtminstone vara tacksam de gånger det inte bjuds på tjugofyra osanningar per sekund; vår hopsnickrade svenska ateljérealism, röstbajsarnas onaturliga naturlighet i bild och på ljudband, elektrikernas gryningslampor, ett utsökt foto som t o m. får utomhustagningar att se ut som nypolerade ateljéprodukter. Inom spelfilmen fortsätter de flesta av våra filmskapare helt lugnt att arbeta ungefär som det gjordes på stumfilmens tid, precis som om ingenting hänt. Det konstnärliga resultatet saknar reportagets omedelbarhet, liv och fräna verklighetsbeskrivning. Att döma av resultaten filmar sig våra spelfilmsfotografer genaste vägen igenom manus med hjälp av en ganska enkel föråldrad bildgrammatik och en arsenal standardbilder. /.../ De flesta av våra långfilmsprodukter är dödtråkiga för ögat. Och ganska provinsiella till innehållet för den delen, om man börjar jämföra internationellt (utom kanske med Harry Scheins måttstock). (Expressen 17/11-65). Ovan: Fotograf Edouard Boubat med hustru och son, Paris ca 1960 T.v. Fotograf Jaques- Henri Lartigue med hustru Opio, Frankrike. 19

5 Han hade gjort reportagefilmer från Sverige och Afrika och en mycket fin dokumentärsfilmserie om fotografiets historia som han lät sända i TV när han och jag började arbeta samman med film. Två spelfilmer gjorde vi. Myglaren och Hjälparen. De var på många sätt nyskapande och öppnade vägen för senare svensk film. Om Rune Jo, vi känner varandra sedan tidigt femtiotal i Frankrike, Spanien och Stockholm. Vi har rest tillsammans inte bara i Europa, utan i Kina och Mexiko och Förenta staterna och diskuterat liv och konst och politik och samhälle dagar och nätter igenom. Han hade gjort reportagefilmer från Sverige och Afrika och en mycket fin dokumentärsfilmserie om fotografiets historia som han lät sända i TV när han och jag började arbeta samman med film. Två spelfilmer gjorde vi. Myglaren och Hjälparen. De var på många sätt nyskapande och öppnade vägen för senare svensk film. Myglaren blev en stor publikframgång och etablissemanget har aldrig förlåtit oss. Den var inte bara formellt nyskapande; den beskrev också just det officiella Sverige som då höll på att utveckla sig till den kleptokrati i vilken vi nu lever. Den som tror att framgång ger framgång bör ta lärdom av exemplet; beställ boken om Myglaren! på bibliotek och läs! Och den sura hätskhet som visades från de ledandes sida när Myglaren visades och som kostade oss möjligheten att därefter få göra film, den sitter i. Myrdal! Han som gjort Myglaren och skrivit Barndom! Aldrig! sade partiet och ABF när det var på tal att jag, som Ivar Lo hade velat, skulle få Ivar Lo-priset. Men TV lät sig inte skrämmas och tillsammans gjorde Rune Hassner och jag tjugonio TV-filmer: Reportage från Kina, filmen om Balzacs liv och arbete och den långa serien Bilden som vapen för vilken vi arbetade i bibliotek och arkiv runtom i Europa och Mexiko och Förenta staterna. 20