Kuba. Geografi.

Transkript

1 Kuba Kuba i Västindien är ett av de sista kommunistländerna i världen. Efter revolutionen 1959 styrdes landet i över fyrtio år av revolutionshjälten Fidel Castro som lyckades få den kubanska kommunismen att överleva både USA:s omfattande sanktioner och Berlinmurens fall. Sedan 2008 leds Kuba av Fidel Castros bror Raúl Castro som försökt få bukt med landets långdragna ekonomiska problem genom reformer i marknadsekonomisk riktning. Geografi Republiken Kuba ligger i den västindiska ögruppen Stora Antillerna. Avståndet till den amerikanska delstaten Florida är 14,5 mil och till Haiti i sydöst är det närmare 8 mil. Landet består av huvudön Kuba, den mindre ön Isla de la Juventud (Ungdomsön) och 1600 småöar. Sammanlagt motsvarar öarnas yta knappt en fjärdedel av Sveriges. Huvudöns kust består av bukter, sandstränder, klippor och korallrev. Två tredje delar av ytan är slättland och låga kullar, som områdena runt städerna Santiago de Cuba och Guantánamo i sydöst. Berg upptar en fjärdedel av Kuba. Längst i väster ligger de märkliga karstbergen Guniguanico, mitt på ön reser sig Sierra de Trinidad och i sydöst finns bergskedjan Sierra Maestra med landets högsta topp, Pico Real del Turquino. Jorden är bördig och omkring en fjärdedel av ytan används till åkermark, medan en knapp femtedel är täckt av tallskog, olika mahognyarter och palmer. 1/42

2 Yta km2 (2017) Tid svensk - 6 timmar Angränsande land/länder USA (marinbasen Guantánamo) Huvudstad med antal invånare Havanna (2015) Övriga större städer Santiago de Cuba ( inv), Holguín ( inv), Camagüey ( inv), Santa Clara ( ) Bayamo ( inv) (2015) Högsta berg Pico Real del Turquino (1974 m ö h) Klimat Klimatet är tropiskt med varma, fuktiga somrar och milda, torra vintrar. Årsnederbörden uppgår till i medeltal 1400 mm och faller huvudsakligen under regnperioden som varar mellan maj och oktober. Mellan juli och oktober drabbas landet ofta av tropiska orkaner. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn 22 C (jan), 28 C (juli) Medelnederbörd/år 1400 mm Befolkning och språk 2/42

3 Kubas indianska ursprungsbefolkningen, arawaker, utrotades i princip under kolonialtiden då Spanien lade under sig Kuba. Idag består majoriteten av invånarna av spanskättlingar. Många härstammar också från de afrikaner som skeppades till Kuba för att arbeta på plantagerna. Då spanjorerna kom till Kuba i början på 1500-talet fanns där mellan och indianer. Redan efter några decennier hade dessa minskat till ett par tusen på grund av förföljelse, hårt arbete och europeiska sjukdomar. Idag finns knappt några indianer kvar. Spanjorerna förde från 1500-talet och framåt in närmare en miljon afrikanska slavar i landet som arbetare på socker- och tobaksplantager. När slavhandeln avskaffades på 1800-talet rekryterades arbetare från Asien och över kineser lockades till Kuba som så kallade kontraktsarbetare. Under 1900-talets tre första decennier dominerade invandrare från Spanien. Många invandrare kom också från andra euro peiska länder, från Haiti, Jamaica och Sydamerika samt från USA. Kubas befolkning består idag av en blandning av alla dessa grupper. Sedan Fidel Castros maktövertagande 1959 har många kubaner lämnat landet. Närmare en miljon människor emigrerade eller flydde mellan 1959 och 1980, de flesta av dem åkte åren närmast efter revolutionen. En stor emigrationsvåg ägde rum 1980, då regimen tillfälligt lättade på de restriktioner som i praktiken gjorde det omöjligt för kubanerna att resa utomlands kubaner som öppet visat sitt missnöje med regimen tilläts utvandra till USA. De ekonomiska svårigheterna som följde efter kommunismens fall i Östeuropa ledde till en ny flyktvåg (se Modern historia). I början av 2013 togs de regler bort som i praktiken förbjudit kubaner att lämna landet (se Kalendarium). Majoriteten av dem som emigrerat bor idag i Florida i USA. Av dem som tagit sig till Europa bor de flesta i Spanien. Närmare två tredjedelar av invånarna är vita, främst av spansk härkomst. Näst största grupp är personer av blandat vitt och svart ursprung (se även faktaboxen vid sidan av texten). Officiellt förekommer ingen rasdiskriminering, men den styrande klassen består huvudsakligen av vita. De vitas andel av befolkningen har minskat på senare år eftersom flertalet emigranter varit vita. Kuba har än så länge en ung befolkning, men låga födelsetal och utvandring gör att befolkningen nu åldras snabbt. Spanska är officiellt språk, men såväl intonationen som ordförrådet har påverkats av afrikanska språk. Vissa ord har indianskt ursprung. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 105,8 (2014) Andel invånare i städerna 77,2 procent (2016) Nativitet/födelsetal 11,0 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 7,7 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 3/42

4 -0,1 procent (2014) Fertilitetsgrad 1,4 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 49,7 procent (2014) Förväntad livslängd 80 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 82 år (2015) Förväntad livslängd för män 78 år (2015) Folkgrupper blandat ursprung 51 %, vita 37 %, svarta 11 %, kineser 1% Språk spanska Religion En stor del av Kubas befolkning är romerska katoliker, men i jämförelse med andra länder i Latinamerika hade kyrkan redan före revolutionen en svag ställning. Castro-regimen utlovade visserligen religionsfrihet när den tog makten, men relationerna mellan regeringen och den katolska kyrkan försämrades snabbt efter revolutionen. Kyrkan ställde sig på amerikanernas sida i den växande konflikten mellan Kuba och USA vilket ledde till en total brytning mellan kyrkan och staten. Kyrkans egendomar förstatligades och många präster och missionärer landsförvisades. Troende utestängdes från kommunistpartiet och från de flesta arbeten i den offentliga sektorn. När den så kallade befrielseteologin växte fram i Latinamerika i slutet av 1960-talet i protest mot socialt och politiskt förtryck lades grunden för ett närmande mellan staten och kyrkan. Under 1980-talet arbetade president Fidel Castro för att förbättra förhållandet. Genom en grundlagsändring 1992 garanterades religionsfrihet i författningen och nu släpptes utövande kristna in som medlemmar i kommunistpartiet. Kyrkans ställning stärktes vidare av att påven Johannes Paulus II gjorde ett uppmärksammat besök på ön De senaste åren har relationerna mellan staten och kyrkan förbättrats. Våren 2010 medlade kyrkan vid frigivningen av ett stort antal politiska fångar (se Aktuell politik), och i november samma år togs för första gången på femtio år en ny kyrklig byggnad officiellt i bruk. President Raúl Castro invigde då ett seminarium för utbildning av katolska präster. Ett nytt påvebesök ägde rum i slutet av mars Före besöket väckte påven Benedictus XVI viss uppmärksamhet när han sade att "Kubas marxistiska struktur är verklighetsfrämmande". Väl framme i Havanna uttryckte han sig mer diplomatiskt och uppmanade kubanerna att "öppna och förnya sitt samhälle". Han kritiserade samtidigt det amerikanska handelsembargot mot Kuba (se Utrikespolitik och försvar). Påven togs emot av president Raúl Castro, och båda parter betonade att förhållandet mellan Kuba och kyrkan är gott. På påvens begäran infördes en ny helgdag: långfredagen. Vid sidan av kristendomen har afro-kubanska religioner varit djupt förankrade på Kuba sedan 1700-talet, då många afrikanska slavar öppet utövade dem på sockerplantagerna. 4/42

5 Särskilt framträdande är Santería (också kallad Regla de Ocha), Palo Monte (Regla de Conga) och Abakuá. Det finns idag mellan och santeríapräster jämfört med cirka 250 katolska präster. Santería har sitt ursprung i det västafrikanska yorubafolkets religion som blandades med katolicismen när yorubas kom till Kuba som slavar. De fortsatte att dyrka sina gudar, orichas, med de katolska helgonen som täckmantel, det vill säga gudarna fick dubbla identiteter. Palo Monte kom till Kuba med de slavar som hämtades från Kongobäckenet i centrala Afrika. Inom denna kult förekommer voodoo och svart magi. Abakuá är en sekt för män. Medlemmarna vårdar manliga värderingar och förväntas hjälpa varandra på olika sätt. Länge brydde sig regimen inte om de afro-kubanska kulterna, men 1990 började kommunistpartiet aktivt stödja dem i hopp om att vinna politiskt stöd. Utbildning Utbildning har haft högsta prioritet för Castro-regimen. Skolgång är avgiftsfri på alla nivåer. För högre studier finns stipendier. Efter maktövertagandet 1959 startades en omfattande kampanj mot analfabetismen och vuxenskolor inrättades över hela landet, framför allt på landsbygden förklarades analfabetismen vara utrotad. Idag genomgår i princip alla barn den obligatoriska sexåriga grundskolan. Nära 90 procent fortsätter på högstadiet och sedan på gymnasiet som båda omfattar tre år. Antalet studenter vid högskolor och universitet uppgick 2011 till närmare , vilket är långt fler än i europeiska länder av Kubas storlek. En femtedel av statens utgifter går som regel till utbildningsväsendet. De nedskärningar av den offentliga sektorn som inletts sedan 2010 (se Aktuell politik) drabbar i första hand administrativ personal inom skolväsendet och inte lärarkåren. Utbildningen grundar sig i stor utsträckning på marxist-leninistiska principer i kubansk tappning. Tonvikten har lagts på pedagogik (det behövs många lärare), teknik, jordbruk, medicin och ekonomi. De teoretiska studierna kombineras med yrkespraktik, ofta på landsbygden. I förhållande till andra u-länder har Kuba en hög andel utbildade läkare, naturvetare och tekniker. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 96,2 procent (2013) Antal elever per lärare i grundskolan 9,1 (2013) Läs- och skrivkunnighet 99,8 procent (2012) Kostnader för utbildning i andel av BNP 12,8 procent (2010) Kultur 5/42

6 Det som främst kännetecknar kubansk kultur är blandningen av afrikansk och europeisk tradition, vilket märks framför allt inom musiken men också inom exempelvis poesin. Kubas mest mångsidige författare under 1800-talet var José Martí som var en förgrundsgestalt inom modernismen och samtidigt aktiv i den kubanska självständighetskampen. Vid revolutionen slöt åtskilliga kubanska kultur personligheter upp bakom Fidel Castro, däribland romanförfattaren Alejo Carpentier och poeten Nicolas Guillén, som räknas som landets nationalskald. Kuba blev under en tid ett kulturellt centrum, men efter bara några år hårdnade det politiska klimatet och kultur - personer som inte delade regimens åsikter förföljdes, till exempel poeten Armando Valladares och författaren Ángel Cuadra. Många andra kända författare har lämnat Kuba, till exempel Cabrera Infante, Herberto Padilla, Jesús Díaz och Zoé Valdez. Enligt grundlagen får konstnärligt skapande inte strida mot revolutionen. All bokutgivning kontrolleras därför av ett statligt institut liksom all produktion och distribution av filmer. Det hindrar inte att rätt frispråkiga filmer kan göras till exempel Guantanamera samt Jordgubbar och choklad, av Tomás Gutiérrez Alea tillsammans med Juan Carlos Tabio. Kuba är känt för sin rika musiktradition som är sprungen ur blandningen av spansk och afrikansk musik. På 1800-talet påverkade den kubanska habaneran både europeiskt och amerikanskt musikliv, vilket avsatt spår i såväl Bizets opera Carmen som i New Orleans-jazzen. Andra kubanska musikstilar, till exempel rumba och son, påverkade det västindiska musiklivet under hela 1900-talet. Salsamusiken har utvecklats på Kuba liksom danserna mambo och cha-cha-cha. Conjunto Folklórico Nacional är en framstående danstrupp, som ägnar sig åt att bevara den afro-kubanska dansen. Än större prestige har Ballet Nacional de Cuba, som grundades 1948 av den internationellt verksamma dansösen Alicia Alonso och som står för en klassisk europeisk tradition. Bildkonsten har utvecklats under 1900-talet av konstnärer födda runt förra sekelskiftet. Landets mest kända konstnär är Wifredo Lam. Affischkonsten är väl utvecklad på Kuba där propagandaskyltar kantar vägarna både i städerna och på landsbygden. Massmedier Massmedierna står under kontroll av partiet och staten. Ur valet av nyheter anpassas till de budskap som regimen vill förmedla till kubanerna. Rapporteringen består ofta av hyllningar till regimen. Även mild kritik kan medföra problem för den enskilde skribenten. Bland dem som fängslats av politiska skäl under 2000-talet var många journalister. Utbudet av tidningar är begränsat. Kommunistpartiets femdagarstidning Granma är den enda som säljs över hela landet. Andra tidningar med stor spridning är ungdomsförbundets veckotidning Juventud Rebelde och fackföreningsrörelsens Trabajadores. Det finns en regional partitidning i varje provins samt ett trettiotal tidskrifter. I landet verkar även några små oberoende nyhetsbyråer och några underjordiska tidningar. Enligt grundlagen ska yttrandefriheten utnyttjas på ett sätt som står i överensstämmelse med det socialistiska samhällets mål. En rad lagar kan användas för att stoppa misshagliga opinionsyttringar. Det finns till exempel lagar som förhindar spridande av "fientlig propaganda" eller "icke-auktoriserade nyheter". Att skriva något som 6/42

7 kan uppfattas som ärekränkande om någon i landets högsta ledning eller i parlamentet kan också ge fängelsestraff. Det är vanligt att oberoende journalister utsätts för olika former av trakasserier. De kan till exempel gripas tillfälligt, sättas i husarrest eller få sina mobiltelefoner blockerade av det statliga telebolaget. Sommaren 2012 dömdes en journalist till 14 års fängelse för spioneri. Han hade bland annat skrivit om oegentligheter som förekommit i samband med ett byggprojekt i staden Santiago. En annan journalist hotades av fängelsestraff för att han publicerat artiklar om ett utbrott av kolera och denguefeber som inte rapporterats av statliga medier. Men samtidigt har statliga medier på senare år börjat rapportera om ämnen som tidigare varit tabu, till exempel om korruption inom hälsosektorn och skolväsendet. I Granma förekommer det numera också insändare som klagar på vissa ekonomiska förhållanden. Det finns fem rikstäckande TV-kanaler varav två koncentrerar sig på utbildningsprogram och en som bara sänder utländska program. På regional och lokal nivå finns ytterligare totalt 45 kanaler. Radion omfattar 6 nationella, 17 regionala och 72 lokala kanaler. Även om kubanerna numera har rätt att köpa datorer är tillgången till internet begränsad. Privatpersoner får i allmänhet inte ha internetuppkopplingar hemma. I de större städerna finns det internetcaféer. Enligt organisationen Freedom House, som bevakar mänskliga fri- och rättigheter i världen, hade 26 procent av kubanerna tillgång till Internet 2012 men de flesta av dem kunde bara komma ut på Kubas egen regeringsövervakade variant av internet. Uppkopplingen till det globala nätet är fortfarande mycket långsam och avgifterna för att surfa på World Wide Web är skyhöga. Från Kuba går numera en fiberoptisk kabel till Venezuela som i framtiden väntas ge snabbare internaccess. Trots alla svårigheter att nå internet finns det mer än 70 oberoende bloggare på Kuba. De har skapat sajter som Generación Y eller Octavo Cerco vilka är oväntat öppna och ibland direkt kritiska mot myndigheterna. Den mest kända bloggaren är Yoani Sánchez som står bakom Generación Y. Kubanerna får inte ha egna satellit-tv-mottagare, och myndigheterna försöker störa de radio- och TV-program som exilkubanska organisationer sänder till Kuba. FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 70,2 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 22,5 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 30 (2014) Politiskt system Kuba är en kommunistisk enpartistat, vars politiska liv domineras av bröderna Fidel och Raúl Castro och andra veteraner från revolutionen Författningen från 1976 slår fast att Kubas kommunistparti (Partido Comunista de Cuba, PCC), ska spela den ledande rollen i samhället och staten. Inga andra partier är tillåtna. Författningen är utformad efter sovjetisk förebild, och även efter Sovjetunionens upplösning 1991 behöll Kuba sitt politiska system i stort sett oförändrat. 7/42

8 Kommunistpartiets högsta organ är partikongressen, men kongresserna hålls med långa och ojämna mellanrum. Den senaste ägde rum Partikongressen väljer en centralkommitté på 115 medlemmar och de utser i sin tur en politbyrå på 15 medlemmar. Kommunistpartiet kontrollerar alla styrande organ från regeringen ned till kommunfullmäktige. Sedan 1992 hålls allmänna val till parlamentet, nationalförsamlingen, till provinsförsamlingar och kommunalfullmäktige, men alla kandidater måste på förhand godkännas av partiet. I valen till de 614 platserna i parlamentet finns det dessutom bara en kandidat till varje mandat. Kandidaterna måste vinna mer än 50 procent av rösterna i sin valkrets. Om detta misslyckas måste en ny kandidat utses och en ny valomgång hållas. I kommunalvalen får väljarna välja mellan flera kandidater men alla som ställer upp måste vara partimedlemmar och kandidaterna utnämns vid partiövervakade grannskapsmöten i respektive valkrets. Val till nationalförsamlingen hålls vart femte år. På regional och lokal nivå hålls val med två och ett halvt års mellanrum. De lokala församlingarnas enda uppgift är att välja delegater till provinsförsamlingarna och nationalförsamlingen. Nationalförsamlingen möts två gånger om året under ett par dagar för att klubba igenom regeringens lagförslag. Den har också i uppgift att utse de 31 ledamöterna i statsrådet där den verkliga makten ligger. Statsrådets ordförande är statschef, regeringschef samt överbefälhavare. Fram till 2006 var Fidel Castro ordförande i statsrådet, men lämnade då av hälsoskäl över makten till sin bror Raúl. Skiftet framställdes som en tillfällig lösning men Fidel återhämtade sig aldrig helt, och i början av 2008 valdes Raúl formellt till ordförande i statsrådet. Fidel behöll dock posten som partiledare och fortsatte att i bakgrunden utöva inflytande över politiken. Vid partikongressen våren 2011 övertog Rául Castro även posten som partiledare, och 2013 omvaldes han till ordförande för statsrådet. Liksom medlemmarna i nationalförsamlingen väljs statschefen för en mandatperiod på fem år. Omval till politiska poster kan numera bara ske en gång. På gräsrotsnivå finns så kallade Kommittéer för försvar av revolutionenmen som till uppgift att övervaka "antisocialt uppförande", det vill säga oppositionella aktiviteter. Kuba är indelat i 14 provinser och 169 kommuner. Ön Isla de Juventud har speciell status och styrs av centralregeringen. Opposition och rättsväsen Kuba är ett delat land mellan dem som fortfarande är revolutionens ideal trogna och en växande andel av befolkning som hoppas på en utveckling mot större politisk och ekonomisk frihet. Missnöjet är särskilt stort bland unga människor som inte har några egna minnen av förtrycket och armodet före revolutionen. Regimens tolerans för kritik och missnöjesyttringar är dock låg. Oppositionen är splittrad i flera hundra små grupper som motarbetas och förföljs. Flera av dem ägnar sig åt att dokumentera och protestera mot regimens brott mot de mänskliga rättigheterna. Kuba har genom åren kritiserats upprepade gånger av FN och EU för förföljelserna av oliktänkande, och landet har vägrat att släppa in några inspektörer med uppdrag att granska läget. I början av 2008 skrev Kuba emellertid under två grundläggande FN-konventioner om mänskliga rättigheter. Enligt den inhemska 8/42

9 organisationen Kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter och nationell försoning (CCDHRN) släpptes därefter ett tiotal samvetsfångar, men samtidigt blev det vanligare att polisen gjorde godtyckliga korttidsgripanden. I början av 2010 avled en av landets mest kända regimkritiker, 42-årige Orlando Zapata, efter 85 dagars hungersstrejk. Zapata, som hade suttit fängslad sedan 2003, hungersstrejkade i protest mot de usla förhållandena i fängelset. I början av 2012 avled ytterligare en hungerstrejkande fånge, Wilman Villar. Dissidenter vittnar om att de under senare år har utsatts för fler trakasserier från regeringens stödgrupper och allt fler korttidsgripanden. CCDHRN rapporterade i början av 2013 att antalet gripanden av politiska skäl ökat dramatiskt under det gångna två åren. Enligt kommissionen greps regimmotståndare under 2012, mot under 2011 och 2074 under Kuba har formellt kvar dödsstraff men inga avrättningar har genomförts sedan 2003 då tre personer arkebuserades för att de hade kapat en passagerarfärja för att fly till USA. Hösten 2010 fick de sista dödsdömda fångarna sina straff omvandlade till 30 års fängelse. FAKTA POLITIK Officiellt namn República de Cuba/ Republiken Kuba Statsskick republik, enhetsstat Statschef president Raúl Castro Ruz (2008) Regeringschef president Raúl Castro Ruz (2008) Viktigaste partier med mandat i senaste val 1 Kubas kommunistparti (PCC) 614 Valdeltagande ca 91 % i parlamentsvalet 2013 Kommande val parlamentsval Äldre historia Innan européerna kom till Kuba bodde där tre indianska folkgrupper: siboney, arawak och taino. Siboney och arawak var nomadfolk (jägare och samlare) medan taino även ägnade sig åt åkerbruk. De odlade bland annat majs, bönor, squash, jordnötter, palmliljor och tobak. Den 29 oktober 1492 steg Christofer Columbus i land på Kuba och skickade ut några spejare som kunde rapportera att infödingarna var fredliga. Därefter seglade Columbus vidare, men ett par decennier senare beslöt Spanien att leta efter guld på Kuba och sände dit en expedition under befäl av Diego Velásquez. Den här gången gjorde indianerna motstånd och tvingades kapitulera. Några stora guldfyndigheter upptäcktes inte men Velásquez blev Kubas förste spanske generalguvernör och upprättade en effektiv kolonial förvaltning på 9/42

10 ön. Indianerna tvingades betala skatt och arbeta gratis. Spanien förlorade emellertid snart intresset för kolonin med undantag för Havanna som omgavs av tobaksodlingar och i vars hamn förbipasserande fartyg kunde proviantera. På och 1700-talen blev Kuba återigen värdefullt för Spanien på grund av den alltmer lönsamma exporten av socker därifrån. Slavhandeln blomstrade, eftersom sockerindustrin i stor utsträckning använde afrikanska slavar. Förenta staternas självständighet mot slutet av 1700-talet öppnade också en ny marknad för kubanska produkter. Därmed lades grunden för Kubas långvariga ekonomiska beroende av USA. Det koloniala samhället var uppdelat efter ras och klass. Det fanns vita, fria svarta och slavar. De vita var uppdelade i två grupper: vita födda i Spanien, peninsulares, och vita födda på Kuba, kreoler. Kreolerna behandlades som andra klassens medborgare och var utestängda från högre befattningar. Bildade kreoler började vid 1700-talets slut att kräva ökade sociala och politiska rättigheter. Slavhandeln hade de däremot ingenting emot. Slaveriet på Kuba avskaffades först Under och 1850-talen utbröt flera slavuppror, men de slogs ned av spanska trupper. I oktober 1868 gjorde en grupp plantageägare uppror mot den spanska kronan och krävde självständighet för Kuba. Upproret fick starkt stöd även av radikala arbetare och bönder. Först efter tio års blodiga strider slogs revolten ned startade kubanerna ett nytt befrielsekrig. En av ledarna var advokaten José Martí, som också var poet och journalist. Han stupade den 19 maj 1895 i sitt första möte med den spanska armén och firas än idag som nationalhjälte på Kuba. Vid denna tid hade Kubas sockerexport blivit beroende av den amerikanska marknaden, och sockerhandeln dominerades av ett enda amerikanskt bolag. Bland amerikanska investerare var missnöjet utbrett med den spanska kronans politik. För att skydda sina intressen på Kuba ingrep USA i konflikten mellan kubanerna och Spanien och förklarade 1898 krig mot Spanien. Redan samma år vann Kuba sin självständighet från Spanien, men till priset av amerikansk ockupation. Fram till 1902 styrde en amerikansk militärguvernör Kuba. Där efter blev landet formellt politiskt oberoende, och den förste kubanske presidenten, Tomás Estrada ( ), valdes. Kuba tvingades dock godta ett författningstillägg, det så kallade Platt Amendment, vilket gav USA rätt att ingripa militärt i landet. Samtidigt uppläts ett område i sydöstra Kuba till amerikanerna, där de byggde marinbasen Guantánamo, som USA än idag förfogar över. USA ingrep flera gånger militärt och politiskt med stöd av Platt Amendment fram till 1934, då tillägget upphävdes. Amerikanerna behöll dock sitt politiska inflytande. Fram till revolutionen i slutet av 1950-talet styrdes Kuba omväxlande av diktatorer och formellt demokratiska men korrumperade regimer, som tyglade en utbredd social oro med våld. En sammanslutning av studenter och militärer störtade 1933 den ökände diktatorn Gerardo Machado. I januari 1934 tog armésergeanten Fulgencio Batista makten med amerikanskt stöd. Många i medelklassen stödde till en början Batista, men även hans styre kännetecknades av terror och korruption. Batista förlorade visserligen presidentvalet 1944 men återtog makten i en oblodig kupp i mars Bland de många studenter som motsatte sig Fulgencio Batistas regim framträdde advokaten Fidel Castro Ruz som ledare. Han försökte först få regimen ogiltigförklarad av domstol. När detta inte lyckades övergick han till väpnad kamp. Tillsammans med 165 män anföll han den 26 juli 1953 Moncada-kasernerna i Santiago. Anfallet misslyckades och Castro greps. Han dömdes till 15 års fängelse men frigavs 1955 i en allmän amnesti och for till Mexiko. Där byggde han upp 26 juli-rörelsen, som fått sitt namn efter det misslyckade anfallet mot Moncada. Rörelsen organiserade exilkubaner. 10/42

11 Till dessa anslöt sig den argentinske läkaren och marxisten Ernesto Che Guevara. I spetsen för ett åttiotal rebeller, som fått militär utbildning i Mexiko, återvände Castro i december 1956 till Kuba i motorbåten Granma som därmed blev legendarisk. Batista var dock beredd på Castros ankomst och större delen av styrkan tillintetgjordes. Bröderna Fidel och Raúl Castro, Che Guevara och en handfull rebeller lyckades fly upp i Sierra Maestra-bergen. Batistas stöd hos medelklassen försvagades alltmer, medan rebellerna mötte sympati hos allt fler grupper i samhället. Hösten 1958 lämnade Castro sin bas i Sierra Maestra och gick mot Havanna. Nyårsdagen 1959 drevs Batista på flykt. En provisorisk regering tog över och Castro blev premiärminister. Modern historia Sedan revolutionsledaren Fidel Castro tagit över makten i början av 1959 antogs ett radikalt ekonomiskt program som omfattade en jordreform, nationaliseringar och sociala förbättringar. Castro framställde sig till en början som demokrat och reformist i José Martís anda, men snart blev hans politik mer radikal. Därmed förlorade Castro sitt stöd hos delar av medelklassen. Omkring kubaner lämnade sitt land. De flesta av dem bosatte sig i USA. Förstatligandet av många utlandsägda industrier gjorde att regimen kom i konflikt med mäktiga amerikanska intressen införde USA importstopp för kubanskt socker och förbjöd därefter all handel med Kuba med undantag för livsmedel och mediciner. Castro närmade sig nu kommunistpartiet, som han såg som ett lämpligt instrument för att styra landet. Hans kamp mot USA:s dominans stöddes av stora befolkningsgrupper, något som han skickligt utnyttjade. I december 1961 ställde sig Castro öppet bakom marxism-leninismen. Då var de fria val han hade utlovat vid sitt makttillträde sedan länge inställda, brännmärkta som kontrarevolutionära. Castro drogs till den sovjetiska varianten av socialism. Utrikespolitiskt fungerade Sovjetunionen som en motvikt till USA. Den amerikanska regeringen stödde i sin tur exilkubaner som angrep regimen på Kuba. Denna politik kulminerade i en misslyckad invasion av exilkubaner i Grisbukten på södra Kuba i april I februari 1962 införde USA en fullständig handelsblockad mot landet. Samma år uteslöts Kuba ur De amerikanska staternas samarbetsorganisation (OAS). Misslyckad satsning Castro-regimen försökte ta efter den sovjetiska industrialiseringen från 1930-talet. Tung industri började byggas och en centraliserad planering infördes i syfte att minska Kubas stora beroende av sockerexporten. Men försöket misslyckades. Kuba hade ingen industritradition, och sovjetisk planekonomi passade inte kubanska förhållanden. Mellan Castro och Sovjetunionen uppstod motsättningar under Kubakrisen i oktober Krisen utlöstes då USA upptäckte att Kuba höll på att bygga avskjutningsramper för sovjetiska kärnvapen. USA svarade med en sjöblockad av Kuba. Efter 13 dagars nervkrig gick Moskva med på att montera ned ramperna. Detta var en av de allvarligaste internationella kriserna efter andra världskriget. Efter den misslyckade satsningen på tung industri återgick ekonomin till sitt traditionella beroende av socker och tobak. Samtidigt strävade ledarna efter att göra Kuba självförsörjande på livsmedel. Denna återgång till jordbruk väckte ett starkt intresse för Kina. Mellan 1966 och 1970 infördes vissa element från maoismen, och 11/42

12 landsbygden favoriserades på bekostnad av städerna. Dessutom gjordes framsteg på det sociala området med förbättringar inom utbildning och sjukvård. Aktion mot borgerliga värden 1968 riktade Castro ett hårt slag mot den borgerliga stadsbefolkningen genom den revolutionära offensiven mot alla borgerliga institutioner, idéer och privilegier. Alla de privatägda småföretagen i städerna som frisersalonger, barer och skomakerier nationaliserades. Målet var att stimulera den revolutionära andan och skapa en ny människa, som satte moraliska och ideella motiv före materialistiska. Arbetskraften mobiliserades enligt militära principer för att sättas in i sockerskörden. En landsomfattande kampanj drogs igång, där målet var att 1970 skörda tio miljoner ton råsocker, men man lyckades bara få ihop åtta. Bakslaget blev slutet för det maoistiska inflytandet på Kuba. Istället ökade beroendet av Sovjetunionen. Gynnsamma villkor för handeln med öst infördes och återbetalningen av de enorma skulderna till Sovjetunionen sköts på framtiden. Landets första socialistiska författning av sovjetisk modell trädde i kraft 1976 efter en folkomröstning. Castro ville spela en ledande roll och främja en socialistisk utveckling i tredje världen. Med sovjetiskt bistånd engagerade han Kuba militärt i Afrika, främst i Angola och Etiopien. Han var ordförande i den alliansfria rörelsen När det så kallade kalla kriget mellan väst och öst gick mot sitt slut i slutet av 1980-talet förlorade Kuba sin strategiska betydelse i internationell politik och de kubanska trupperna började tas hem från Afrika. Kommunismens fall i Östeuropa fick katastrofala följder för den kubanska ekonomin. Kuba måste börja betala världsmarknadspriser för den olja man importerade från Sovjetunionen samtidigt som landet fick mindre betalt för sin sockerexport. När läget blev akut lanserade Castro ett åtstramningsprogram som krävde enorma uppoffringar av kubanerna. Från 1989 till 1992 mer än halverades livsmedelsimporten, och matköerna blev allt längre. Levnadsstandarden sjönk. Många levde på bara ris och bönor och missnöjet bland kubanerna ökade. Mer svängrum När den ekonomiska krisen, den så kallade specialperioden, förvärrades under 1993 gjordes vissa avsteg från den tidigare ekonomiska politiken. Kubanerna tilläts att äga och handla med amerikanska dollar och fler exilkubaner fick besöka sitt gamla hemland. Syftet var att få in utländsk valuta, inte minst från exilkubaner som skickade pengar till sina släktingar på Kuba. Viss enskild företagsamhet tilläts också, dock bara i liten skala. Kubanerna fick till exempel tillåtelse att öppna restauranger hemma, så kallade paladares. Samtidigt fick utländska intressen rätt att äga upp till hundra procent av företagen inom vissa sektorer. Fidel Castro gjorde dock klart att det inte var tal om några politiska förändringar som kunde hota socialismens landvinningar. De försämrade ekonomiska villkoren ledde i augusti 1994 till upplopp på Havannas gator. Sammandrabbningar ägde rum mellan polis och demonstranter som försökte tvinga en färja att styra mot USA. Händelsen blev startskottet för en flyktingvåg till USA, då närmare kubaner lämnade landet på rangliga flottar och båtar. Många av dem fångades upp av den amerikanska kustbevakningen och hölls kvar på den amerikanska marinbasen Guantánamo på Kuba. USA stoppar kubaner Massinflödet av kubaner fick USAs president Bill Clinton att upphäva den automatiska rätt till asyl och flyktingstatus som kubanerna åtnjutit sedan Ett avtal mellan Kuba och USA undertecknades i september Enligt detta skulle Kuba återinföra skärpta gränsrestriktioner och USA i framtiden återsända alla flyende 12/42

13 kubaner till Kuba. I gengäld skulle USA bevilja visum för minst kubaner per år, inklusive större delen av de flyktingar som satt instängda på Guantánamo-basen. I praktiken nådde den legala utvandringen till USA aldrig den avtalade nivån. Kostnaderna för att söka utresetillstånd och visum var så höga att de flesta kubaner inte ens kunde fundera på att lämna Kuba på legal väg. Ekonomisk återhämtning Vid mitten av 1990-talet började den kubanska ekonomin långsamt återhämta sig från krisen. Stödet från Sovjet ersattes av bistånd från andra länder. Kina gav till exempel Kuba förmånliga lån och annan hjälp. Landets gamla huvudnäring, sockerindustrin, förlorade gradvis i betydelse på grund av föråldrade produktions - metoder samtidigt som turistnäringen utvecklades kraftigt med investeringar från väst. Subventioner till en del olönsamma företag drogs in och olika skatter infördes som ökade inkomsterna till statskassan. Den amerikanska blockaden mot Kuba skärptes 1996 sedan två amerikanska civilflygplan skjutits ned av kubanskt stridsflyg och fyra besättningsmän omkommit. Syftet med överflygningen var att sprida flygblad med Castro-fientlig propaganda. Händelsen fick den amerikanska kongressen att anta den så kallade Helms- Burton-lagen som bland annat innebar att USA genom sanktioner bestraffade företag eller stater som handlade med eller investerade i Kuba. Lagen väckte starka internationella protester och mjukades senare upp, men den amerikanska handelsblockaden mot Kuba bestod. I början av 2000-talet skedde en liten förbättring i de amerikansk-kubanska relationerna då USA beslutade att något mildra sanktionerna genom att tillåta viss export av mat och mediciner till Kuba. När orkanen Michelle ödelade stora delar av skörden på Kuba år 2001 exporterade USA livsmedel till landet för första gången sedan De ekonomiska läget förbättrades då Venezuela i början av 2000-talet lovade att förse Kuba med olja på förmånliga villkor i utbyte mot att Kuba skickade läkare och lärare till Venezuela. Samtidigt hittade Kuba egen olja utanför kusten. Mellan 2001 och 2007 låg tillväxten på i snitt drygt sju procent. Drivande var den snabba utvecklingen av turistnäringen. Höga världsmarknadspriser på nickel hjälpte till att hålla tillväxten uppe. För kubanerna i gemen innebar dock inte tillväxten någon påtaglig förbättring av levnadsstandarden. Varela-projektet År 2002 anordnade den kubanske oppositionsmannen Oswaldo Paya en namninsamling för att få till stånd en folkomröstning om politiska reformer, det så kallade Varela-projektet. Poängen var att utnyttja en paragraf i grundlagen som säger att en sådan folkomröstning kan komma till stånd om fler än av landets medborgare kräver det. Mer än namn samlades in men någon folkomröstning kom aldrig till stånd. Castro svarade med att ordna en egen namninsamling där 8,2 miljoner kubaner fick bekräfta att det socialistiska systemet var okränkbart. År 2003 lät Castro fängsla 75 oliktänkande som dömdes till långa fängelsestraff. Flera av dem hade varit aktiva i Valera-projektet som därmed gick i graven. Samma år avrättades tre kubaner som hade kapat en passagerarfärja under ett flyktförsök. Massgripandena och avrättningarna väckte stark kritik i omvärlden, bland annat från EU:s sida (se Utrikespolitik och försvar). Under de sista månaderna av 2004 blev regimens hållning gentemot oppositionen lite mildare. Då släpptes 14 av dem som hade fängslats De följande åren släpptes ytterligare upp emot tio. Samtidigt fängslades andra oppositionella. I slutet av 2005 inledde Castro en antikorruptionskampanj, och sommaren därpå dömdes 13/42

14 en högt uppsatt person inom kommunistpartiet till tolv års fängelse för korruption. Därefter avskedades ett antal statsanställda och uteslöts ur partiet. Maktski e I augusti 2006 spekulerades det i om Fidel Castros dagar vid makten var räknade. Strax före sin 80-årsdag tvingades han tillfälligt överlämna sina maktbefogenheter till sin några år yngre bror Raúl Castro som var förste vice president i det mäktiga statsrådet och försvarsminister. Presidenten lät själv meddela att han skulle opereras på grund av akuta tarmproblem. Fidel Castro återhämtade sig aldrig helt efter operationen, och Raúl Castro fortsatte att styra landet utan att formellt överta broderns ämbeten. Några dagar innan nationalförsamlingen skulle samlas i feb ruari 2008 för att utse statschef publicerade tidningen Granma ett brev från Fidel Castro där han meddelade att han inte skulle tacka ja till att fortsätta som stats- och regeringschef. Han sade dock inget om posten som kommunistpartiets generalsekreterare, som han behöll tills vidare. Nationalförsamlingen valde därmed Raúl Castro till ny stats- och regeringschef. Aktuell politik Kuba har i över femtio år styrts bröderna Castro och andra veteraner från revolutionen på 1950-talet. År 2008 övertog general Raúl Castro posten som statschef av sin äldre bror Fidel som fortsatte att utöva inflytande i bakgrunden. Maktskiftet blev inledning till en ekonomisk reformpolitik och en gradvis uppluckring av den statsstyrda ekonomin men någon politisk öppning har inte blivit följden. Partiet kontrollerar fortfarande i stort sett alla aspekter av kubanernas liv och oppositionella förföljs. Efter sitt tillträde besatte Raúl Castro så gott som alla de viktigaste posterna i det mäktiga statsrådet av veteraner från revolutionen på 1950-talet. Raúl Castro gav också militären ökat inflytande i rådet. Dessutom meddelade han att han ämnade rådgöra med sin bror i alla viktiga frågor. Fidel Castro behöll posten som partiets förste sekreterare och från sin sjuksäng fortsatte han att regelbundet kommentera politiken genom ledare i kommunistpartiets tidningar. Först i samband med partikongressen i april 2011 avgick Fidel Castro som partiledare och brodern övertog även den posten. Reformpolitik Mot bakgrund av den ekonomiska krisen från 2008 och framåt sjösatte Castro och regeringen en rad ekonomiska reformer med den kinesiska modellen för ögonen, det vill säga förändringar i marknadsekonomisk riktning accepterades medan kommunistpartiet behöll sitt grepp om makten. Den första sektor som berördes var jordbrukssektorn. Eftersom Kuba importerar de mesta av sina de livsmedel som förbrukas var regeringen angelägen om att stimulera livsmedelsproduktionen. Bönderna fick rätt att bruka statlig mark som legat i träda och de fick större frihet att välja vad de skulle odla samt rätt att sälja sina produkter. Senare öppnades möjligheten för frisörer, snickare, låssmeder och andra starta privata företag i liten skala och med tiden fick de också möjlighet att ha anställda. Reformpolitiken mötte till en början inre motstånd men vid partikongressen i april 2011 hade Castro fått de flesta skeptiker med sig och över 300 reformer antogs. Bland annat fick kubanerna rätt att för första gången sälja egendom i form av hus och bilar och tankar luftades om att häva de regler som i praktiken innebar ett förbud för kubanerna att åka utomlands vilket också skedde i början av Ett halvår senare omvandlades 14/42

15 mer än 100 statliga företag till oberoende privata kooperativ. Samtidigt meddelade regeringen att cheferna för statliga företag skulle få ökad frihet att besluta om verksamheten och att företagen skulle få behålla en del av sin vinst för framtida investeringar. Växande kly or Samtidigt som kubanerna har fått en större ekonomisk frihet har osäkerheten ökat på andra plan. Tidigare garanterade staten jobb, mat och bostad åt alla - nu börjar även detta luckras upp. Castro har tillkännagett att ransoneringsboken, som gett alla kubanera rätt att köpa en viss mängd livsmedel till låga priser, ska avskaffas, och han har också börjat genomdriva en kraftig bantning av jobben inom den offentliga sektorn. Totalt ska en miljon personer, vilket motsvarar en femtedel av alla statsanställda, friställas fram till Förhoppningen är att de som sparkas ska få nya jobb inom den framväxande privata sektorn, men utvecklingen har inte gått tillräckligt fort. Företagen saknar många gånger både erfarenheter och resurser för att kunna växa. I ett land som tidigare saknade arbetslöshet går nu hundratusentals människor utan jobb (se Arbetsmarknad), och klyftan mellan dem som kan få hjälp av släktingar utomlands och dem som inte har sådana möjligheter växer. För de kubanska ledarna innebär det skör balansgång att fortsätta genomföra förändringar för att stimulera ekonomin utan att öka det sociala trycket och i förlängningen utlösa social oro. Politisk kontroll På det politiska planet är kommunistpartiets makt oinskränkt. Inga andra partier är tillåtna och att vara partimedlem är en förutsättning för att kunna göra karriär på de flesta områden (se även Politiskt system). På grannskapsnivå håller kubanerna koll på varandra genom så kallade Kommittéer för försvar av revolutionen. Den som vill kritisera partiet små möjligheter att göra sin röst hörd, och blir ofta också trakasserad eller i värsta fall gripen. Visserligen gick regeringen år 2010 med på att släppa de 52 kvarvarande dissidenterna av de 75 som greps 2003 (se Modern historia och Kalendarium), men därefter ökade antalet gripanden av politiska skäl dramatiskt enligt den oberoende kubanska människorättskommissionen (se Kalendarium). En form av tyst opposition eller åtminstone ökad politisk likgiltighet är minskat valdeltagande. Från 1998 till 2013 sjönk valdeltagandet 98,4 till knappt 91 procent. Samtidigt ökade andelen blanka eller ogiltiga röster. Föryngring En av de reformer som genomförts är att tidsbegränsa alla politiska poster till högst två mandatperioder. Raùl Castro har lovat att följa denna regel och avgå när hans mandat löper ut Castro är långt ifrån den enda 80-åringen bland de styrande men en föryngring har inletts. Tjugo procent av dem som valdes in i parlamentet i början av 2013 var yngre än 25 år, och flera av veteranerna i partitoppen har bytts ut. Våren 2013 blev den 52- årige utbildningsministern Miguel Díaz-Canel ny vicepresident efter José Ramón Machado Ventura, 82. Díaz- Canel framstod då som en möjlig framtida ledare. Vid partikongressen 2016 beslutades att från och med 2021 sätta en åldersgräns på 70 år för ledamöterna av kommunistpartiets högsta styrande organ, politbyrån. I slutet av november 2016 avled Fidel Castro 90 år gammal. Dödsfallet väntades inte leda till någon förändring av politiken. Efter maktväxlingen 2006 utövade Fidel Castro en del inflytande bakom kulisserna och lät ibland framföra sina åsikter via artiklar i partiorganet Granma. Hans framträdanden blev dock allt mer sällsynta med åren, i takt med att hans hälsa försämrades. Närmande till USA 15/42

16 Från slutet av 2014 började relationerna mellan Kuba och USA stegvis normaliseras. Kuba frigav politiska fångar, vilket varit ett amerikanskt krav, medan USA började luckra upp handelssanktionerna mot Kuba och gjorde det lättare för amerikaner att besöka ön. De diplomatiska förbindelserna återupptogs och ambassaderna öppnades igen. I april 2015 träffades presidenterna Obama och Castro vid ett internationellt toppmöte i Panama i det första mötet på över 50 år mellan de båda ländernas statschefer. Det blev i december 2015 också möjligt att sända post direkt mellan länderna för första gången på 52 år. I mars 2016 besökte president Obama Kuba. Även om inget dramatiskt genombrott i relationerna meddelades då talade båda presidenterna em "en ny dag" i förhållandet mellan länderna. Några månader senare öppnades ett antal reguljära flyglinjer mellan USA och Kuba för första gången på 55 år. Obamas efterträdare, Donald Trump, aviserade dock en del nya restriktioner i juni Men USA avsåg ändå att behålla de diplomatiska förbindelserna och flygtrafiken mellan länderna skulle fortsätta som tidigare. Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium. FAKTA POLITIK Officiellt namn República de Cuba/ Republiken Kuba Statsskick republik, enhetsstat Statschef president Raúl Castro Ruz (2008) Regeringschef president Raúl Castro Ruz (2008) Viktigaste partier med mandat i senaste val Kubas kommunistparti (PCC) Valdeltagande ca 91 % i parlamentsvalet 2013 Kommande val parlamentsval Utrikespolitik och försvar Efter sitt tillträde som president 2008 satsade Raúl Castro på att stärka Kubas band till övriga stater i Latinamerika och på att reparera relationerna till EU. När Barack Obama blev president i USA 2009 väcktes förhoppningar om ett slut på fiendskapen mellan USA och Kuba. USA lättade på vissa restriktioner men i huvudsak bestod den amerikanska blockaden. I december 2014 inträffade emellertid en islossning i relationerna och länderna tillkännagav att de diplomatiska relationerna skulle återupprättas. Obama meddelade också att han skulle uppmana den amerikanska kongressen att häva blockaden. Den 20 juli 2015 återupprättades relationerna till USA formellt. Den ansträngda relationen till till USA har präglat kubansk utrikespolitik ända sedan den amerikanska blockaden infördes i början av 1960-talet. 16/42

17 Blockaden har inneburit att amerikanska företag i princip inte fått handla med Kuba och att amerikaner inte fått besöka landet. Blockaden har under åren ömsom skärpts och ömsom mildrats. En stor andel av exilkubanerna i USA har velat behålla blockaden och de har utövat starkt politiskt inflytande eftersom de är bosatta i delstaten Florida där det vanligtvis är jämnt mellan kandidaterna i amerikanska presidentval. Men bland exilkubanerna har det också funnits en växande grupp som förespråkat att blockaden skulle hävas eller åtminstone mildras. Till dem som velat se se en uppmjukning hör även amerikanska jordbrukare och andra företagare som ser möjligheter att göra affärer på Kuba. För att häva handelsblockaden krävde Washington tidigare att Kuba skulle släppa sina politiska fångar, inleda en demokratisering och betala kompensation för amerikansk egendom som nationaliserades efter Fidel Castros och revolutionärernas maktövertagande Kuba sade sig vara redo att förhandla i frågan om kompensation men avvisade kraven på politiska reformer. I själva verket stärkte blockaden regimens ställning eftersom Kubas ekonomiska problem kunde skyllas på den. Under George W Bushs ämbetstid ( ) skärpte den amerikanska regeringen reglerna för hur ofta exilkubaner fick åka till Kuba och begränsade de summor som de fick skicka till släktingar på ön. Kuba svarade med att förbjuda användningen av dollar i landet och lade en straffskatt på inväxlingen av dollar mot landets turistvaluta. Åtgärderna drabbade både utländska turister samt de kubaner som får pengar från släktingar och vänner utomlands. Ett halvår efter Barack Obamas tillträde som president i början av 2009 hävdes restriktionerna som Bush infört. Exilkubaner fick rätt att besöka sitt gamla hemland utan restriktioner och gränsen för hur mycket pengar de får skicka till släktingar på Kuba togs bort. Det blev vidare tillåtet att skicka mobiltelefoner, datorer och satellitmottagare samt att betala för släktingars mobil- och satellit-tv-abonnemang. Vissa kvarvarande begränsningar för export av mat och mediciner till Kuba mildrades också. I början av 2011 införde USA nya regler som underlättade utbytet mellan amerikanska och kubanska studenter samt mellan religiösa institutioner. Samtidigt blev det lagligt för amerikaner att föra över en viss summa pengar till andra kubaner än släktingar. I juli 2012 bröts i princip det amerikanska handelsembargot när fraktfartyget Ana Cecilia tilläts bege sig till Kuba med en last av bland annat mat, läkemedel och kläder samt privata försändelser. Fartygets rederi hade fått dispens för att öppna trafik på rutten Miami-Havanna. Historien tog en ny vändning i slutet av 2014 då Obama förklarade att den politik som gick ut på att isolera Kuba misslyckats och att det var dags att vända blad i relationerna till grannlandet. Obama och Castro tillkännagav samtidigt att de diplomatiska förbindelserna mellan länderna skulle återupprättas. Den 20 juli återupprättades relationerna mellan Kuba och USA formellt då ländernas ambassader åter öppnades. USA:s handelsembargo mot Kuba var dock fortfarande i kraft och restriktionerna för amerikanska medborgare att resa till Kuba kvarstod. För att handelsembargot mot Kuba ska hävas krävs en omröstning i USA:s kongress. Under de kommande åren lättade Obama på reserestriktionerna för amerikaner som ville besöka Kuba, postgången mellan länderna återupptogs och det blev lättare för amerikanska företag att bedriva verksamhet i landet. I mars 2016 gjorde Obama själv ett historiskt besök på Kuba vilket följdes av fler åtgärder som underlättade utbytet mellan länderna (läs mer i Kalendarium). Den tillträdande amerikanske presidenten Donald Trump har dock hotat att vrida klockan tillbaka om inte den kubanska regeringen leverar "ett avtal som bättre gynnar kubanerna, USA och förbindelsen mellan länderna". Hösten 2017 utvisade USA 15 kubanska diplomater efter anklagelser om att anställda vid den amerikanska ambassaden i Havanna drabbats av hälsoproblem på grund av mystiska ljudvågsattacker. Den kubanska regeringen förnekade att den hade något med något med några ljudvågsattacker att göra. 17/42