3 4/2013. I nöd och lust

Transkript

1 3 4/2013 I nöd och lust

2

3 Innehåll nr 3 4/2013 Fältbiologen är Fältbiologernas medlemstidning som utkommer med fyra nummer per år och distribueras gratis till alla medlemmar. Skolor och andra intresserade kan beställa prenumeration för 250 kr/år. Tidningen Fältbiologen produceras av en ideellt arbetande redaktion. Redaktionen kan komma att redigera inkomna texter. Texter och bilder som återfinns i den tryckta tidningen publiceras även på Fältbiologens hemsida För icke beställt material ansvaras ej. Prenumeration eller adressändring: [email protected] Adress: Fältbiologen, Brunnsgatan 62, Gävle. Ansvarig utgivare: Lars Axelsson Hjälp till med FÄLTBIOLOGEN Fältbiologen är alla medlemmars tidning. Vill du skriva en artikel, en internrapport eller göra ett reportage? Har du fotografier eller vill illustrera något till tidningen? Ta då kontakt med redaktionen så blir vi väldigt glada, och så kan vi tillsammans arbeta fram den tidning vi vill ha! Skicka mejl till [email protected]! Omslag Framsidesbild: Alva Anderberg Sidan 2: Okänd. Tavlan finns i Skattungbyn Baksida: Pontus Lundkvist Tryckinfo Tryck: Risbergs Information & Media AB Papper: Multi Art Matt 115 g, Svanenmärkt Upplaga: exemplar Redaktionen Magnus Bjelkefelt, Jennie Wadman, Kristin Hyltegren, Alva Anderberg, Svante Hansson, Andreas Hansen, Olof Åström. Mejl till redaktionen: [email protected] Redaktionens blogg: faltbiologgen.wordpress.com Tack för er medverkan: Johan Andrén, Mats Björkman och Argaladei Lars Axelsson, Linnéa Andersson, Kleo Bartilsson, Arvid Ryd, Jonatan. Tack också för tårtan! Tips och notiser 4 Om bajs, skog, bajs, skogar, bajs och öar Aktionsbild 7 Annie Lööf välkomnas i Karlstad Smultronstället 8 Utanför tätorten finns lugnet och livet Bajsa i fält 10 Hitta dina ställen och torkdon Skådare utan papper 13 Micke använder mossa Uno Viklund 14 Även före papperet torkade man sig i aschåle Reningsverket från insidan 20 Avloppsvattnets väg mellan toa och vatten Dyngbaggarna sitter i skiten och navigerar efter Vintergatan Våra bajs 26 I skog och mark Tarmar och magar 28 Djuren har olika matsmältningssystem Honungsdagg 30 Lusbajset livnär många arter Slut dina kretslopp 32 Kompostering är ett första steg Kampen i Kallak 36 Gruvmotståndet mobiliseras Den nya vargrapporten 40 Många bra förslag dissas av regeringen Konsten att lura en älg 41 Med Ouwah! -ljud lockas tjuren fram Minifältis 42 Gör en komockasoppa och kolla krypen Kultur 44 Film- och bokrecensioner och korsord 1 42 Krönika 47 I Japan tvättar vattenstrålen dig ren Internt 48 Resor, inventeringar och klubbaktivitet Magnus Bjelkefelt, Svante Hansson, Kristin Hyltegren, Alva Anderberg, Olof Åström och Andreas Hansen. På bilden saknas Jennie Wadman. Fältbiologen 3 4/2013 3

4 Ledare & Notiser Urvattnad självklarhet Dricksvattnet här hemma i Östersund påstods vara landets renaste tills för några år sedan. Kommunen var i full färd med att satsa stort på sloganen Sveriges renaste vatten men så plötsligt, över en natt, blev vattnet otjänligt och de tvingades slänga tusentals nytryckta broschyrer i pappersinsamlingen då dricksvattnet förorenats med fekalier. I tre månader blev vi Östersundsbor tvungna att koka allt vatten innan det användes. Folk till sjöss har i alla tider lagt det i det blåa skåpet (havet) när de velat göra sig av med något oanvändbart. Och det är precis det vi människor gör just nu vi lägger vår skit i det blåa skåpet samtidigt som vi skiter i det. Att skita i det blå skåpet är ett uttryck som för oss landkrabbor vanligtvis betyder att göra bort sig Incidenten med stans dricksvatten kan tyckas vara historia och de flesta ser fortfarande rent vatten som en självklarhet här hemma porlande bäckar och stora klara sjöar som det bara är att kupa handen och dricka ifrån. Så istället för att låta Östersund bli en väckarklocka är man i full färd med att göda vattnet ännu lite till. Närmast på tur är en fiskodling som vill öka produktionen med så mycket fisk att utsläppen av fosfor kommer att bli lika stora som från renat avloppsvatten från invånare åtta gånger så många personer som det bor i hela Jämtland... Det är skit, bokstavligt talat. I det här numret av Fältbiologen tar vi dig med på en resa genom något av det mest naturliga på vår jord. Något som trots sin livsnödvändighet skapar ett stort obehag hos många. Ett obehag som har fått en skola här hemma att installera högtalare på toaletterna så att plumsljudet inte ska höras. Men det som göms i snö, kommer fram i tö Jennie Wadman redaktionen Dyrköpt skitkaffe Världens dyraste kaffe, Kopi Luwak också känt som bajskaffet, har i en undersökning av BBC visat sig produceras under svåra former av djurplågeri. Kaffet tillverkas genom att indiska palmmårdar, Paradoxurus hermaphroditus, hålls instängda i små burar och tvångsmatas med kaffebär. Ett dyrköpt pris för att folk ska få dricka avföring. Inget skit (i håret) No poo är ett en hemsida och ett nätverk för dig som strävar efter färre kemikalier i vardagen. På hemsidan kan du hitta information, recept och tips på kemikaliefria produkter. No poo är engelskans förkortning för inget shampoo, men betyder även ingen skit. Engelska fåglar bajar på rött Fågelbajs är i ropet i England just ni och flera undersökningar har gjorts kring vilken bilfärg som är bäst för att undanslippa att bilen blir pricktavla för fågelspillning. Enligt forskarna är de röda bilarna mest utsatta medan gröna bilar i princip aldrig utgör en toalett. Risken för att drabbas av en oönskad nylackering: Röda bilar: 18 %, blå bilar: 14 %, svarta bilar: 11 %, vita bilar: 7 %, grå/silvriga bilar: 3 %, gröna bilar: 1 %. bild: Kleo Bartilsson 4 Fältbiologen 3 4/2013

5 Biten av en fästing? Se upp för köttallergi! Tips & Notiser Klubbaktiv? Här är sidan för dig! Har du kanske just blivit invald i en klubbstyrelse? Undrar du hur ni ska få fler medlemmar till er klubb? Nu finns det ny information på Fältbiologernas hemsida för dig som är klubbaktiv. Klicka på För medlemmar så hittar du texterna under Starta och driva en klubb. Där finns information om styrelsearbete, makt- och normarbete, värvning och mycket mer. Fästingar orsakar inte bara borrelia och TBE. I en studie som genomförts vid Karolinska institutet i höstas har man konstaterat ett 50-tal fall av personer som drabbats av kraftiga allergiska besvär efter att ha ätit rött kött. Samtliga utav dessa hade tidigare blivit bitna av fästingar. I studien har man funnit att Jag har lärt mig massor i Fältbiologernas tidning, läser alltid den när jag är på toa! Julia Favilla Larsson kolhydraten alpha-gal, som förekommer hos många fyrfota däggdjur, också finns i mag- och tarmkanalen hos fästingar. I samband med bett finns då en risk att människor utvecklar antikroppar mot kolhydraten och därmed blir allergiska mot kött. bild: Kleo Bartilsson Ny uggla upptäckt! En ny uggla av släktet Strix har upptäckts i Oman. Upptäckarna, René Pop och Magnus Robb från förlaget Sound Approach, var i Oman för att spela in läten från blek dvärguv när de märkte att de fångat ett märkligt läte på en av inspelningarna. Efter ett par månaders eftersökningar hade de fått tillräckligt med ljudinspelningar och fotografier för att kunna gå ut med nyheten. Den nya ugglan, som är döpt till Strix omanensis, är nära släkt med vår svenska kattuggla. Huruvida arten blir godkänd som en ny art eller ej är inte fastställt än, men vi i redaktionen hoppas på det! Miljögifflar På When you re in miljörörelsen:s tumblr whenyoureinmiljororelsen.tumblr.com finns mycket komiska gif:ar där bland annat Fältbiologerna figurerar. Rekommenderas starkt när man behöver ett skratt efter COP-19-depressionen! bild: Olof Åström Fältbiologen 3 4/2013 5

6 Notiser Nytt forskningsprojekt kring hyggesfritt skogsbruk Som de flesta vet är kalhuggning den helt dominerande skogsbruksmetoden i Sverige, men även internationellt. Därför är det positiva nyheter att Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, nu har påbörjat ett forskningsprojekt om huruvuda hyggesfritt skogsbruk har en mindre negativ påverkan än kalhyggesbruk när det gäller biologisk mångfald. Projektgruppen består av forskare från Sverige, Kanada och Australien och bedrivs i nära samarbete med Skogsstyrelsen och skogsbolaget SCA. Det är svårt att tro att branschen själv klarar av att ta den hänsyn som krävs för mångfald och långsiktighet då den svenska skogsbruksmodellen bygger på frivillighet under ansvar. bild: Linnéa Andersson Jordens lungor orkar inte ta upp all koldioxid Enligt en ny forskningsrapport från Nederländerna som publicerats i tidskriften Nature Climate Change kommer Europas skogar inte att orka ta upp lika mycket koldioxid som man tidigare trott vilket innebär att försvaret mot den globala uppvärmningen försvagas. Anledningen anses vara stigande ålder (!). De rekommendationer som ges är nyplantering och mindre avverkning. Mats Olsson, professor på Sveriges lantbruksuniversitet SLU kommenterar rapporten med att det viktiga är att skogen har en blandad ålder, det vill säga inte bara gammal skog. I gammelskogar bildas dock naturliga gläntor till följd av att träd faller till marken vilket gör att träden får en blandad ålder Butik för utgången mat Från och med årsskiftet kommer The Daily Table, en affär i Boston, att börja sälja livsmedel med passerat bäst före-datum. Då främst frukt och grönt. Butiken kommer att bli ett mellanting mellan en livsmedelsbutik och en restaurang där alla produkter säljs till kraftigt reducerade priser. Bara i Sverige, som har 33 gånger färre invånare än USA, slängs cirka en miljon ton mat varje år. Precis som i Sverige slänger många i USA helt i onödan matvaror som passerat bäst före-datum. Grattis på 50-årsdagen! Ön Surtsey utanför Islands kust fyllde nyligen 50 år. Ön, som uppstod genom ett vulkanutbrott som varade i över tre år, har varit föremål för forskning om hur ekosystem bildas. På bara några år etablerade sig kärlväxter och mossor på ön, och idag finns över 300 insekter, 70 växter och 14 fågelarter på ön. Hurra! 6 Fältbiologen 3 4/2013 Helt sjuk fågelhöst På fågelfronten har årets höst varit minst sagt extrem: Tre för Sverige nya arter har rapporterats och många andra rariteter har varit ovanligt talrika. Kvällen den 21:a oktober kom ett BMS-larm som fick många i skådar-sverige att tappa hakan. På Artportalen fanns två bilder på en grågam, Aegypius monachus, tagna i Medelpad på något observatören trodde var en gammal havsörn. Bilderna föreställde dock en yngre grågam vilket utgör det första fyndet för Sverige. Hela Sveriges skådare spanade mot skyn i en vecka efter fyndet, tyvärr utan resultat. Gamen ville inte visa sig igen. En knapp vecka senare hittades Sveriges första kafferseglare, Apus caffer, vid Stenshuvud i Skåne. Kafferseglaren häckar söder om Sahara och sparsamt i södra Spanien och Nordafrika. Två veckor senare, den 10 november uppenbarade sig en honfärgad rubinnäktergal, Luscinia pectoralis, för tre Gotlandsskådare. Fågeln, en riktig drömart, var extremt skygg och visade sig sammanlagt bara i några sekunder men om observationen godkänns blir fyndet det första officiella av rubinnäktergal i Sverige.

7 Aktionsbild Aktionsbild Dissar C-stämman text och foto: Sigrid Magnusdotter Det är Centerns partistämma i Karlstad och på morgonen 20/9 möts man utanför konferenscentret och på andra platser i staden av budskap som ritats med gatkritor på marken. Vi steg upp och med kritorna i högsta hugg gick vi med raska steg mot Karlstad CCC där centerstämman höll hus. Vi ville få centerstämman att uppmärksamma den hårda linje som Annie Lööf drivit i regeringen för att stärka den svenska gruvboomen. För oss som är unga idag är hennes mineralpolitik ett hot mot vår och kommande generationers miljö, jobb och välfärd. Utanför centerstämman skrev vi ner vårt budskap Annie Lööf gräver bort Sverige. Genomslaget blev över förväntan. Jag blev intervjuad i tidning och radio där även Annie Lööf ställdes till svars. Det var en väldigt häftig upplevelse att två personer med ytterst lite planering och material kan genomföra en aktion som får så stort genomslag! Fältbiologen 3 4/2013 7

8 Smultronstället Här tipsar Fältbiologen om platser i Norden med fin natur, intressant djurliv eller annat som gör dem värda att besöka. Vilket är ditt smultronställe? Hör av dig till [email protected] Den magiska skogstjärnen text och foto: Andreas Hansen Att vara bosatt i en liten industriort i Värmland är sällan tillfredställande för själen. Men det finns en plats där lugn råder, där livet pulserar och där det finns chans att lyssna till sig själv. 8 Fältbiologen 3 4/2013

9 Kontrasten är total. För en stund sedan befann jag mig i en närmast apokalyptisk miljö. Att ta sig hit innebär en cykeltur längs med kanten av det stora grå och bullriga Järnverket, som är den industri som håller den lilla bygden Degerfors vid liv. Detta liv innebär död för andra, skogen intill järnverkets östra gräns lider svårt av försurande utsläpp. Gran och tall tappar sina barr, björkarna liknar torra riskvastar och lavar saknas helt även på de äldre lövträden. Endast grönalger klarar av att växa på de smutsiga stammarna Men nu befinner jag mig på en helt annan plats. Jag har lämnat det grå bullret bakom mig, vandrat genom mossig granskog tills jag kom hit, till Bergtjärn. Istidens mäktiga krafter har skurit fram ett klippstup, som nu reser sig över en långsmal tjärn. En gammal vriden torrfura, full av spillkråkehål, markerar den hemliga vägen. En smal stig leder nedför klippan, till en plats som utstrålar uråldrig energi. Här stupar den branta klippväggen ner i tjärnens mörka vatten. Jag sätter mig vid vattenbrynet, doppar fötterna i det svalkande våta. Skräddarna pilar iväg över ytan, en dykarbagge försvinner ner i mörkret under näckrosbladen. Likt många gånger förut låter jag mig bäras iväg av platsens speciella magi, och betraktar de små ting som sker runtomkring mig. Trollsländorna kryssar fram och tillbaka ovanför ytan. En snok glider ner i vattnet från en stock i strandkanten. En flock korsnäbbar tjattrar i grantopparna på andra sidan tjärnen. En myra, som blivit lite för närgången på mitt ben, får sig en flygtur, och fångas av en förbipasserande mosaiktrollslända, som knaprar i sig myran stillsamt hovrande framför mig. En lätt bris krusar vattenytan, och med solens hjälp skapas en pulserande dans av ljus, som likt vågor rör sig upp över klippväggen. Jag drömmer mig bort till fjärran tider, då magiska platser som denna användes av våra förfäders schamaner i syfte att få kontakt med skogens andar. Tiden tycks inte längre existera. Jag blir ett med klippan och vattnet, med snoken och trollsländan. Med lodjuret som en vinter lämnade sina spår på isen framför mig. Jag ser schamanen vid sin eld, de dansande skuggorna på klippan bakom. Jag hör de viskande rösterna i de uråldriga träden, i en tid då människorna fortfarande förstod dem. Plötsligt är jag tillbaka i nuet. Spillkråkan flyger förbi med sitt bubblande skratt. Vattenytan ligger stilla. Jag reflekterar över vad jag just upplevt. Platsens urgamla magi är i högsta grad levande. Den lever med alla de varelser, små och stora, som kallar skogen sitt hem. Bortanför denna skyddade skogsplätt finns det grå bullret, de sjuka träden och de stora kalhyggena. Där är magin för länge sedan borta, ivägjagad, tuktad och skövlad av människor som för länge sedan glömt hur man lyssnar. Om de kunnat höra trädens röster, hade de då kunnat hugga ner dem? I dagens stressade verklighet har vi svårt att få kontakt med magin som binder samman allt levande. Om vi tar oss tid att stanna upp och lyssna på vårt inre, kanske vi får en glimt av den förmåga vi förlorat, och ser att det fortfarande finns något magiskt kvar på denna planet: Livet självt! Allmän smaragdflickslända vilar i strandkanten. Den stora klippan reser sig över Bergtjärns norra ände. Fältbiologen 3 4/2013 9

10 Nöden har ingen lag text och foto: Magnus Bjelkefelt bild: Jennie Wadman Har det hänt att du varit ute i naturen och desperat letat efter en plats att bajsa? Har du stått handfallen när du kommit på att du inte har något toapapper med dig? Lugn, denna guide till att bajsa i fält ger dig lösningen på problemen. 10 Fältbiologen 3 4/2013

11 När man vandrar i skogen, kliver över stock och sten, hoppar ner för en sluttning eller småspringer efter något flygfä, jobbar magen nertryckande; tarmarna trycks ihop och det är som om middagen vill ut. Hemma i sittande läge, framför datorn eller teven, sker snarare en förstoppande effekt. Inomhus finns vattentoalett utomhus finns ingenting som liknar en toa, eller? I fält är allt en toalett. Varje buske rymmer potentiellt en plats att dra sig undan till för att göra sina behov. Huksittaren: Att sitta på huk är nog det vanligaste sättet att bajsa på i fält. Det är också en bra ställning för att få bra kläm och stor öppning i rumpan det går fort och smidigt att uträtta behovet. Gräv en grop eller nersänkning först, annars kan det hända att korven faller liksom en fura mot dina fötter. Se också till att pricka rätt med kisset. Trädlutaren: Att sitta med ryggen mot ett träd och med benen i lite mindre än 90 graders vinkel är ett bra sätt att släppa sin brungädda. Om marken är blöt och kall kommer man inte så nära den. Att sitta mot en trädstam i skydd av kronan och grenarna är också till fördel om det regnar eller snöar. Se bara till att kisset och bajset inte faller som i en backe nerför stamroten och hamnar på dina skor. Trädhållaren: Att ta tag i en lagom stor stam (cirka 5 10 cm) och greppa den ordentligt med ena handen (eller båda händerna) har sina fördelar. Du har nu ett mycket bra stöd för att kunna balansera en längre tid på huk. Du kan också själv välja knävinkel. Den som inte hittar något träd, kanske på fjället eller i öknen, kan använda sin skideller vandringsstav. Lågsittaren: Att sitta på ett fallet träd, en låga, är en bra variant. Du får bra stöd och slipper spänna dig som huksittaren. Det gäller bara att trädet inte är för stort, max cm rekommenderas. Björk är trevlig att sitta på, nävern är len mot den bara huden. Även unga tallar är ganska lena. Undvik alltför döda träd, de faller lätt sönder och då hamnar du snart i din egen skit. Dubbellågsittaren: Den som har lyckan att hitta två stammar som fallit intill varandra har en perfekt toalettstol att sitta på: den ena stammen i knävecket och den andra långt bak/upp på skinkorna och så skiten däremellan. Två stenar med en spricka emellan skapar ungefär samma förutsättningar. Den här metoden, särskilt med stenar iklädda mossa i torrt väder, är en klar favorit men kan ofta vara svår att hitta när nöden är stor. Har ni upprättat ett läger någonstans i vildmarken är det en bra idé att direkt bestämma en plats på vilken alla ska uträtta sina stora behov så slipper det ligga små bajshögar lite här och var där man bor. Bajsplatsen får gärna vara lite undanskymd så de som vill ha det privat kan få det, samt för att lukt inte ska sprida sig till matplatsen. Gräv en grop på platsen och gör behoven i den, då är det lätt att fylla över med jord igen då ni lämnar platsen. Som toalettkonstruktion rekommenderas att man mellan två träd binder eller spikar upp två längsgående stabila pinnar att sitta på, så gör man sig en egen dubbellåga. Har man bara en pinne att sätta upp är det också bra. Vintertid till fjälls kan det vara svårare att hitta bra bajsplatser. Ett tips är att bygga ett vindskydd (gärna i kombination med en grop) bakom vilket behoven kan uträttas. Det är också extra viktigt att elda upp eller ta tillbaka medhavt papper; på fjället finns nästan inga nerbrytare och det kan ta många år för papperet att försvinna. När man väl fått upp ögonen för fekala platser och tillhörande toapappersarter (se nästa sida) står man aldrig handfallen när behoven tränger på. Med fördel väljer man också en vacker utsiktsplats så att man kan klämma tillsammans med hela skapelsen. Fältbiologen 3 4/

12 Torkdon i naturen Garn-, tagel- och skägglav: Växer i var och varannan gran åtminstone i norra Sverige. Håller ihop och kan lätt knycklas till en liten boll. Funkar även vintertid. Det kan kräva sin lavkunskap också, en fältbiolog vill ju inte skämma ut sig genom att torka sig i röven med ett långskägg eller en violettgrå tagellav. Ungrönnar: Finns på i stort sätt alla kalhyggen, men även på många andra typer av marker. Löven är mycket mjuka och sköna. Något håliga dock, det krävs riklig mängd för att det ska bli hygieniskt bra. Gillar man att det river lite kan hela den taniga stammen också användas. Ormbunkar: De stora plymliknande formerna av ormbunkar erbjuder det bästa naturliga toapapperet. De stora bladen och den aningen hårda bladstammen gör torkningen till en fröjd. Sommartid är de inte svåra att hitta. Se upp dock med örnbräken-varianterna de är lite sträva och aningen för håliga. Täljd pinne: Användes ofta förr då skiten enligt utsago var fastare. Används med skrapmetod och behöver nog en del tillvänjning innan det funkar tillfredsställande. Annars en bra metod, pinnar finns överallt och kniv har man ju alltid med sig i fält. Fjolårsgräs och halm: Funkar mycket bra och kan formas enligt önskemål: knyte, remsa, boll etcetera. River en del men kan hittas även vintertid, särskilt på vindpinade platser. Se till att hitta gräs med mycket stjälk, torra stjälkar faller inte sönder som torkade blad gör. Vatten: Lägger man sin korv nära ett strömmande friskt vatten kan man efteråt tvätta sig ren hygieniskt bra, men aningen kallt för rumpan. Tvätta dig inte i rumpan uppströms om du tänkt ta vatten till matlagning i samma å. Tagellav. En perfekt bajsplats: två stenar med en liten skreva emellan. En trevlig omslutande lund att sitta i. Ungrönn. 12 Fältbiologen 3 4/2013

13 Det bästa sättet är att prova sig fram, då hittar du småningom den bajsmetod och det torkdon som passar dig bäst. Några grejer/arter kan dock undvikas: Lummer av alla slag river gott men det blir inte så rent. Är dessutom ofta fridlysta. Mossa av i stort sett alla slag är ofta för blöta för att det ska kännas bra. Bättre att använda exempelvis vitmossa som handrengöring efteråt. Renlavar och dylika faller sönder och är ofta blöta när de är mjuka. Stora blad, typ lönn, har alldeles för blank yta vilket gör att bajset snarare smetas runt än fastnar på papperet. Näver låter till en början som en bra idé men nävern är alldeles för oformlig. Kan kanske användas med skrapmetod. Snö används endast i nödfall eftersom man blir väldigt kall om vitala delar vid ett snövask. Vill man ändå torka sig med medtaget papper gör man bäst i att antingen elda upp det efteråt eller gömma undan det under en sten, mosskudde, rishög eller dylikt så att inte hela skogen blir skräpig av långsamnerbrutet papper. Nödvändig artkunskap text: Olof Åström foto: Magnus Bjelkefelt Mikael Olofsson, Lunds fältbiologer, har lång bakgrund som fågelnörd, insektsnörd, växtnörd, lavnörd och mossnörd. Genom sin artkunskap har han lärt sig att utnyttja naturens hemligheter maximalt när han glömt att ta med sig toapapper ut i fält. Jag har väl testat det mesta. Det är en speciell känsla när man gör det i fält, nöden har ju ingen lag. Man tar det man hittar, och kan man mycket om naturen så blir urvalet lättare. Om du befinner dig i en skog i norra Sverige och upptäcker att du inte har något toapapper, vad gör du då? Ja, då är just mossa ett väldigt trevligt alternativ. Sedan har man ju ofta olika mossor för olika ändamål, till exempel. vitmossa att tvätta händerna med efteråt. Man har ju också varit i lägen där det varit viss brist på torkattiraljer. Till exempel ute i Israels öken, där det enda som finns är väldigt taggiga akaciaträd. Då har jag haft tur och hittat lite döda grenar som slipats lena av ökensanden. När det blir drag på en sällsynt fågel är det inte alltid det hinns med att packa med sig toapapper. När vi drog till Hjälstaviken för att se på dvärgörnen i somras så var det också svårt. Att kombinera fågelskådning och toabesök i fält är knepigt, man vill ju inte gå alltför långt bort från fågeln men heller inte vara för nära de andra skådarna. Den gången hittade jag en närbelägen buske att gömma mig bakom och en mjölkört som gick bra att torka sig med. Vad är dina weapons of choice? Mitt bästa tips är att använda markväxande, mattbildande pleurokarpa mossor. Pösmossa, Pseudocleropodium purum, är helt klart favoriten i södra Sverige, och väggmossa, Pleurozium schreberi, funkar längre norrut. Bland de akrokarpa mossorna är stor björnmossa, Polytrichum commune, den som fungerar bäst, då den är stor, mjuk och rätt torr. Även om det kanske finns bättre mossor att torka sig med är det bäst att lära sig vanliga mossor som är enkla att hitta, något som är viktigt när det är bråttom. Ormbunke av plymvariant. Fältbiologen 3 4/

14 Innan toapapperet Uno Viklund berättar 14 Fältbiologen 3 4/2013

15 Uno Viklund var från byn Haraudden utanför Jokkmokk. Han föddes i början av 1920-talet och arbetade under sitt liv som hästkusk och skogsarbetare. Här är hans berättelse om hur man klarade sig innan toalettpapperet blev vanligt. text: Yngve Ryd bild: Jennie Wadman och redaktionen Före papperet torkade man sig i aschåle, som det hette, på många olika sätt. Man tog vad som fanns lättillgängligt. Det fanns mycket som användes och ingenting köptes, naturen och skogen gav alla sätten. Man var aldrig orolig i skogen över att inte hitta något att torka sig med. Man var så van att skita där man var och torka sig med det som fanns. Än i dag finns samma möjligheter, för den som har förstånd att ta vara på dem. Men det börjar vara bortglömt. Folk tror att enda tänkbara variationen är papper med eller utan blommor. Ett vanligt sätt var att använda trästickor. Jag minns inget särskilt namn på stickorna, skitstickor, mer hette det inte. De täljdes med kniv, av vad som fanns till hands. Ved användes alltid, vare sig man var hemma eller i skogen. Så i regel täljdes stickorna av vedträn. Man klöv lös två lagomt tjocka stickor från ett vedträ. Endast kniven användes, ingen yxa behövdes för stickorna var smäckra. Stickorna tillverkades alltid parvis, två och två. Den första var rak och ena sidan skulle vara tunn och vass, andra stickan gjordes rundad i toppen ungefär som en smörkniv. Först skrapade man med den raka stickan. Då for skiten som inte lossnade åt andra sidan, så man fortsatte och skrapade med andra stickan. Den runda toppen kom åt att skrapa där det var djupast i aschåle. Man kunde skrapa flera gånger. Därmed var man ren! I värsta fall tog man kanske någon gång tre stickor. Längden på stickorna blev som det föll sig, det var inte så noga. Om man hade ont i ryggen kunde det kanske vara bra med en lång sticka. Om det fanns gott om tid kunde snickringen göras noggrannare, var det bråttom täljde man mer provisoriskt. Men man försökte alltid snickra så kanten som skrapade blev slät och vass. Slät så det inte fanns småstickor som spretade ut och fastnade i aschåle, vass så det skrapade bra. Även om man täljde noggrant så var stickorna enkla saker som gick fort att göra, det tog kanske en minut. Om man inte befann sig i närheten av kojor och vedklabbar, så gjorde man stickor av vad som helst man hittade. Stickor och flisor från vedhuggningen i vedbon kunde användas direkt som de var. Men de blev inte lika bra som stickor som täljdes litegrann, vi använde nästan alltid täljda stickor. På den tiden sågar inte fanns utan veden kapades med yxa så blev det förfärligt mycket spill och stickor och flisor, som kunde användas till att skrapa aschåle. Stickorna var engångsvara. Efter användning släpptes de ner i hålet i skithuset. På våren var det fullt med stickor i skittunnan. Skiten kördes ut på åkrarna och stickorna följde med och harvades ner, de fick ruttna i åkern. Om man nu inte tippade skithögen i skogen, det hände också. Annars var människaskit fin gödsel, det växte utav helvete där man gödslade. Men vi använde inte människaskiten i potatislandet, åtminstone inte där jag bodde. Även om man inte är rädd att äta potatis som vuxit med hjälp av ens egen skit, så skulle stickor som inte ruttnat ställa till trassel då potatisen ska grävas upp. Men korn och havre som skulle bli djurfoder gödslades. Karlarna kunde sitta på kvällarna i köket och tälja framför, tälja i förväg så det skulle finnas en bunt stickor på skithuset. Ämnen till stickorna fanns i vedbänken. Både kvinnor och karlar använde stickorna. Om stickorna i skithuset hade tagit slut och en kvinna måste dit kunde hon säga åt en karl: Snickra några stickor, jag måste gå och skita! Så var det, jag minns det så tydligt. Karlarna hade alltid kniv på bältet, så de var alltid beredda och kunde snickra genast. Med kvinnorna var det litet olika, de hade inte alltid kniv. Och så kanske de ville slippa snickra. Småbarn tvättades och torkades med trasor. Men när barnen blev så stora att ingen längre torkade dem använde de också stickor. När pojkar var sju, åtta år gamla fick de kniv och började själva snickra sina stickor. Gammelgubbar som var van med stickor fortsatte med det, de brydde sig inte om papper. Hela 1930-talet fanns stickorna kvar i skogen, när man högg timmer och bodde i kojor. Först framåt andra världskriget försvann de, med den gamla generationen gubbar. Förr tvättade man inte händerna när man hade skitit. Stickorna var egentligen väldigt renliga. Man tog aldrig med handen i aschåle, som man måste göra när papper används. Då är man och gräver innerst inne med handen, med bara tunt papper emellan. Mossa I skogen används mossa. Men det är svårare att torka med mossa än med sticka, jag tycker att stickan är effektivare. Med mossan blir det kletigt på något sätt, allt går inte att få bort. I och för sig finns det olika mossa. Björnmossa brukade man använda, den är grön och tjock. Mossa på myrar användes i mindre utsträckning. Man tog mossan där man satte sig, och höll hellre till inne bland träd än öppet på en myr. På myren är det blött också, man vill inte sitta i vatten. Det hände att man samlade mossa på sommaren för att ha hemma i skithuset. Men det var sällsynt, stickan var vanligast här. Hänglav Det blir vinter och snö och då gräver man inte efter mossa, men hänglav i träden finns alltid i skogen. Bäst är den ljusa gröngula lav Fältbiologen 3 4/

16 som växer i granar, särskilt på berg. På något sätt är den finare och lenare än annan lav, den liknar hår och är lång och mjuk. Den vanliga svarta laven som hänger i både granar och tallar är grövre och sämre. Hänglav i träden blir aldrig så skör som renlav på marken blir när vädret är torrt. Det händer aldrig att hänglav smulas i handen när man torkar. När man var i skogen och högg timmer var det vanligt att använda lav, den var lätt att plocka ur de fällda trädens grenar. Laven användes när man sket med krokig arm, som det hette. Med det menas att det inte finns något skithus, utan att man bara sätter sig där man är i skogen. Den krokiga armen är armen som håller pitten, den måste hållas ner så man inte pissar i byxorna. När det är snö kan man inte sätta sig direkt, för då hamnade aschåle i snön. Först sparkar man en grop, så man ryms sätta sig. Upplega, mycket snö i träden, är inget större problem. Laven är ganska skyddad under kvistarna. Och det behövs inte så mycket lav, ett par tussar. I regel torkar man två gånger, först grovtorka, sedan fintorka. På vintern blir det rim i träden ibland och då håller man först lavsuddarna i handen så rimmet tinar. Det blir inte blött att tala om. Hänglav används också på sommaren, om man råkar vara utmed en fin gran. Lav är bättre än mossa, för den är i regel torr. Mossa är alltid halvfuktig och känns kall, hur soligt det än är. Om det regnar försöker man undvika mossa, för den blir så blöt. Man föredrar hänglav från en tät gran, där är det torrare. Eller också tar man mossa som växer till exem pel i skydd av en sten. När man alltid är i skogen lär man sig att se allt. Man går och tittar och märker till exempel att här finns mossa som regnet inte nått, här kan jag skita. Men första regeln är att undvika att skita när det regnar, för att inte få regn i kalsongerna och kläderna. Är man riktigt tvungen sätter man sig i skydd under en gran, med ryggen mot stammen. Finns inget annat så torkar man sig med snö. Det är en nödåtgärd! Om du har rännskita och måste skita där du står, då är snön närmast till hands. Snö Finns inget annat så torkar man sig med snö. Det är en nödåtgärd! Om du har rännskita och måste skita där du står, då är snön närmast till hands. Man torkar eller tvättar sig på något sätt, kanske tar man fyra, fem nävar snö efter varandra. Det är gruvensamt när det är trettio grader kallt och du fryser tillräckligt redan innan du drar ner byxorna. Då är det inte så inbjudande att ta en näve snö i aschåle. Men det går, det är inte annat att göra! Man kan också försöka att skrapa med en kvist. Man bryter av den och skrapar med den brutna ändan, men det blir inte så rent. Snön är effektivare, man gruvar sig in i det sista, men det finns ingen återvändo. Det finns det inte än i denna dag. Man måste skita, hort man vill eller inte. När snö ska tinas till vatten så gräver man i botten efter grovsnön. Men till att torka sig i aschåle tar man översta snön, nysnö håller ihop bättre än gammal. Om det är möjligt så kramar man ihop snön till bollar och torkar eller skrapar med dem, det biter bäst. När vädret är kall så är det svårt att krama ihop bollar som håller, snön faller isär. Då gäller det att ta goder tjockt i handen. Ibland blev man lortig om fingrarna. Tvättningen var att gnugga händerna med snö. Det blev kanske inte alltid så rent. Sedan åt man mat med samma hand och var lika frisk ändå. Hö och skohö När myrhöet kördes hem så hade man det fint ordnat. I skrindan fanns mycket toalettpapper, flera kubikmeter! Om man blev skitnödig stannade man bara hästen och tog någon näve hö ur skrindan. När det var barmark tog man gräs från marken. Inte grönt gräs utan gammalt dött, förna eller gammelförna som vi kallade det. Sådant finns på alla myrar, det brukade vi plocka. Förnan är torr och behaglig. Färskt gräs är otrevligare, det är fuktigt och som kylrt när man torkar. Gammalt utnött skohö, kasserat hö som inte längre dög till att ha i skorna, användes också. Hemma och i kojor hände det att man bar ut gammalt skohö till skithuset. Skohö förintas så småningom, det blir småsmulor och mindre och mindre hö kvar. Det som inte smulas blir till knölar. Höet går inte längre att få slätt och jämnt i skon, det blir som småknölar. Sådant skohö är dags att byta. Givetvis är nytt fint hö mycket varmare. Om höet börjar lukta för mycket fotsvett kasseras det också. Skohö suger fotsvett bra, om man har en yllesocka närmast foten och fyller ut i skon med skohö så håller sig strumpan renare längre. Enbart flera lager yllesockar blir fortare smutsigt. Papper Jag var godergammal innan jag använde papper. Första papperen som kom var någon enstaka tidning. Och det var folk skeptisk till att använda, man sa att trycksvärtan fastnar i aschåle så man får sjukdomar. När jag börjar minnas fanns inte omslagspapper i affärerna. Korven hängde i ringar i taket. När man köpte en korv kastades den bara i en låda, och så ställdes den på kälkstegen. Makulaturen för att linda in fläsk kom sista åren på tjugotalet. Böcker har alltid funnits, men man nändes inte riva papper ur böckerna. Om man hade haft råd att köpa en bok var det en klenod som inte fick förstöras. Mindre kletigt förr Idag kan man undra hur det gick att skrapa sig ren i aschåle med en trästicka. Det fanns en viktig skillnad, skiten var mindre kletig förr! När vi sket blev det i regel korn som liknade harlortar. Det berodde säkerligen på att vi åt annorlunda mat. Den stora skillnaden var att vi åt mycket mindre mjöl än vad man gör idag. Korn odlades i byarna, men det var inte mycket. In på 1930-talet kom vetemjöl i lärftsäckar, och det blandades i kornmjölet. Men det var en sensation om någon hade råd att köpa mjöl, det blev inga mängder. Det kunde bli till någon smörgås då och då. Den odling som förekom och märktes i mathållningen var potatis. Fisken var vår huvudföda, den åt vi varje dag året runt. Dessutom åt vi kött, och drack mjölk. Man hade kor, och det blev någon kalv att slakta. Får hade man också och åt. I många gårdar hade man egna renmärken och fick renkött. Men även de bofasta som inte hade renmärke åt renkött. Det förekom mycket byteshandel. Lingon är gott till allt kött och var en eftertraktad historia. Men lapparna var till fjälls och kunde inte plocka lingon rätt tid på hösten, så de bytte renkött mot lingon. Smör och mjölk byttes också mot kött, och kohudar. På vintern använde lapparna, och även de flesta bofasta, skor av renhud. Men sommar 16 Fältbiologen 3 4/2013

17 skor utan hår blir nog så svaga om de görs av renhud. Kohud håller bättre, så det byttes också mot renkött Rännskita Rännskita förekom förr, men det var sällsynt. Det kunde gå någon magsjukeepidemi, men inte oftare än idag. Nu heter det diarré, det är väl latin eller franska. Folk har alltid varit magsjuka, redan innan de lärde sig franska. Och då hette det rännskita. Om man tvärhastigt åt mycket färskt kött fick man rännskita. Det var en sjuka som förekom förr, men mera sällan idag. På våren och sommaren slaktade man inte, då åt man saltat kött från vintern. Kanske tjuvsköt man en älg på sommaren, och åt sig mätt bara på kött, flera gånger efter varandra. Man åt nästan bara kött, inte en massa potatis och annat förutom kött. Det var inte som idag när älgjägarna har med sig falukorv och fläsk till skogen. Magen var ovan vid dessa måltider på enbart färskkött, och så blev det rännskita. Men det var bara en dag, sedan var man immun. På hösten när renarna slaktades och färskkött kokade så hände det igen, man fick rännskita. Konstigt nog hände det inte när man åt färsk fågel. Skitstång Första byggnationen vid en koja var att spika upp en skitstång mellan två träd. Den sattes upp bakom kojan, lite avsides men ändå nära, trettio, fyrtio meter bort. Det var hela bekvämlighetsinrättningen. Det är aldrig roligt att gå ut och skita när det är riktigt kallt, men det är värre när det snöar för då snöar det i kläderna. När byxorna dras ned snöar det i dem. Medan man sitter på stången så får byxorna vara uppdragna över knäna, för att inte fyllas hela tiden. Men det är omöjligt att dra upp byxorna sittande, man måste ställa sig rakt upp då man är färdig på stången, och då när man reser sig rasar snö från andra kläder ner i byxorna, innan man hinner dra upp dem. Snön är inte bara till nackdel, när det snöar ser det alltid rent och fint ut baki stången. På våren blir det annorlunda. När snön tinar blir det osnyggare, men inte så det stör. Förr fanns ett märke vid kojor, som visade om det varit ovanligt mycket snö vintern innan. Det fanns två skitstänger, den ena över den andra! Då hade det snöat mycket och blivit trångt under stången. Fötterna hamnade för högt när man satt och högen bakom stången blev hög. Snöandet gjorde att skithögen växte fort. Hellre än att skotta undan snö och skit, så spikade man dit en ny stång... Om den första var spikad ordentligt så gick den sönder om man försökte bryta lös den och flytta den högre upp. Det var Nu heter det diarré, det är väl latin eller franska. Folk har alltid varit magsjuka, redan innan de lärde sig franska. Och då hette det rännskita. enklare att spika en ny stång ovanför den gamla. Man sket i två våningar. Det föll sig naturligt att spika den nya stången i samma träd som den första, det var minst besvär. Det fanns redan färdigtrampad stig dit och snön framför stången var trampad och hård. Hade man spikat i andra träd hade man måst vada och trampa ny stig. Dock var det i undantagsfall som en andra stång måste spikas. Det hände bara enstaka vintrar, som den berömda storsnövintern Nästa vinter var det troligast mindre snö. Om det kom folk till kojan slog de lös övre stången. Den var för högt upp när snön var tunn på hösten. Fötterna nådde inte ner till snön så det blev vingligt och obekvämt att sitta. Helst valdes björk till skitstång. Den barkades inte, nävern är torrast att sitta på, träet är fuktigare. Även om nävern blev blöt av tinande snö så torkade den fort. Obarkad björk ruttnar fort, så vartannat år måste stången bytas. Rå gran eller tall är inte bra. De kådar på vårvintern när solen lyser. Även om de inte barkades kådade de där kvistar suttit. Torrfura är inte heller bra, den drar åt sig regn och blötsnö som ett läskpapper och torkar sakta. En annan nackdel är att torrfura är ganska svag. Grova torrfurustockar håller naturligtvis, men en skitstång ska inte vara grov, tre, fyra tum är lagom, fem tum börjar bli för mycket. Om stången är för grov så är det lätt hänt att man pissar på den när man sitter, och det skvittrar och stänker och är otrevligt. Därför ska en skitstång vara lagom smal. Torrfura vill inte riktigt hålla alla gånger. Stången ska tåla att ett par karlar sitter där samtidigt, råbjörk håller även om den är späd. En annan sak att tänka på är upplega. Så länge det är kallt och inte blåser sitter snön kvar i träden, men när det blir varmt rasar den. För att inte få snö över sig när man sitter på stången så rensar man träden som stången är spikad i, innan man sätter sig. Man tar en yxa och slår i stammarna så snön rasar. Man slår inte för jämnan, bara för att det har snöat. Utan man slår när det har blivit väderomslag så snön börjar lossna. På vedbacken Fältbiologen 3 4/

18 fanns i regel en yxa nära till hands, så den tar man med sig. Man rensade träden ibland när man högg timmer också. Slog yxhammaren i tallen, och hoppade undan så man inte fick snön över sig. Hur bra det nu gick att hoppa i djupsnö. Vi var finurliga på något sätt. Vi lyckades alltid ordna allt, med enkla medel. En vattentoalett kostar mycket pengar. I städerna behövs det ledningar och reningsverk och anläggningar för många miljoner innan toan fungerar. Och ibland är det stopp. Det gamla fungerar alltid, skitstången kan helt enkelt inte sluta fungera. Ändå är vattentoaletten bra. Det kände jag senast idag när jag var och sket. Man slipper gå ut i mörker och kallväder. Skithus Ännu på 1930-talet timrades alla kojor till skogsavverkningarna, och vid sådana kojor fanns aldrig skithus. På fyrtiotalet kom lämkojorna, monteringsbara och flyttbara brädkojor. Då kom också skithus till skogen. De var lika kalla som stången, men man slapp få snö i kläderna när det snöade och yrde. En sak som jag önskar hade funnits förr är frigolit. Det är kallt att sätta sig på träbrinken när det är trettio grader ute. Då skiter man på kortast möjliga tid. Man drar inte ner byxorna alldeles helt, utan försöker sitta litegrann på linningen för att inte få träet mot låren. Men nutidens frigolitringar är bra, de är mycket varma att sitta på. Man hade inte något lyse till skithus eller skitstång. Lyse användes endast då kuskarna hade nattgivit hästarna. De måste ha lyse i stallet och hade stallykta. Om någon kusk fick för sig att skita efter att ha matat hästen så tog han med sig stallyktan då han kom från stallet, och sket i belysning. Men annars tände man aldrig lyktan för att gå och skita. Det hade varit lyx och slöseri. Pissa inte i skithuset Karlar gick aldrig och pissade i skithuset. Det var av renlighet, för att det inte skulle bli blött på brinken. Man hade ett enkom ställe baki kojan där alla karlar pissade. Det kallades pissknuten. Allra helst på vintern får man inte pissa var som helst. Det blir så fult i snön om man pissar hit och dit framför kojan. Tanter som var gamla redan när jag var liten pojke stod raka som en karl när de pissade. Det enda var att de lyfte den långa kjolen litegrann. De hade enkom sydda byxor under kjolen. Byxan var öppen fram, den var sydd för att man skulle kunna pissa utan att behöva dra ner den. Nu brukade tanterna inte klä av sig utan vidare inför karlar. Men det var inte så noga med småpojkar, så då fick man se hur de var klädda. Det var bara gammeltanter som hade denna öppna byxa. De var väl födda runt mitten av 1800-talet. Yngre kvinnor hade byxor som liknade dagens kalsonger, hela och täta fram. Den gamla byxan var hemgjord, det var en uppfinning som folk gjort själva. Jag vet inte varför de slöt med den modellen. Hemma vid gårdar pissade karlarna någonstans bortåt lagårn, lite i skymundan. Om man vaknade på natten och måste pissa kunde det kanske vara frestande att bara gå ut på bron. Allrahelst om det regnade. Men det var förbjudet. På vintern blir det fult i snön, på sommaren märks ingenting omedelbart, men pissar man många gånger på samma ställe börjar det lukta illa. Det var jäkligt noga med att inte pissa vid bron, det var en hård regel. En annan gammal regel var att inte pissa i sjöar. Det var en bra regel, jag tycker att man på något vis var renligare förr. När jag växte upp fanns inga avloppsledningar och kloaker. Det var en okänd tanke att man skulle vräka ut skit och piss i vatten. Det enda vi gjorde var att vi badade i sjön, men det var en annan sak. När vi fiskade drack vi någon skopa vatten ur sjön. Och så skulle vi ju äta fisken. Då ville vi att det skulle vara rent. Jag bor vid Lilla Luleälvens sjösystem. Det är stora sjöar hela vägen från Kvikkjokk till Jokkmokk, tolv mil. Det hade väl inte gjort något om någon pissade i allt detta vatten någon enstaka gång, men man ville inte. Man var rädd om sin natur. Vi drog not i sjön, men stränderna är dåliga. Vi drog inte mot land utan tog upp noten ute på sjön, vi drog mot stängnät. Det blev timtal på sjön, vi rodde mellan notvarpen och det var långt att ro. Om en pojke då blev pissnödig var det bara hålla sig. Man kunde givetvis inte avbryta notdragningen och ro Tanter som var gamla redan när jag var liten pojke stod raka som en karl när de pissade. Det enda var att de lyfte den långa kjolen litegrann. i land for att en pojke ville pissa. Om det var på väg att komma i byxan kunde man möjligtvis få tillstånd att pissa i sjön, men inte annars. Gubbarna var noga. På 1800-talet besökte en prins Kvikkjokk, han blev sedan kung Karl XV. Han fraktades med roddbåt efter sjöarna och på Skalka blev prinsen pissnödig, men inte ens kungligheter fick pissa i sjön. Det var närmare till en holme än till land, så man rodde till holmen och där fick prinsen pissa. Sedan dess kallas holmen för Prinsholmen. Jag gillar laklever, det är nästan det godaste jag vet. Men jag har ett slagord; laken måste komma från en sjö som Sjuvajaur, där ingen pissat de senaste tio åren. Använda käppen I kojorna var det så att den som gick ut först på morgonen och pissade fick en fråga när han kom in. Är det kallt? Det värsta svaret, som ingen ville höra, var: Jag måste använda käppen! Gubben menade att det var så kallt att strålen frös omedelbart när han pissade. Han måste slå av den för att kunna pissa färdigt. Så kallt blev det naturligtvis aldrig. Men när man frös så att man kom ihåg de orden brukade det vara mellan trettiofem och fyrtio grader kallt. När man pissade kväll, pissade för sista gången innan man la sig att sova, tittade man i himlen och spådde vad väder det skulle bli nästa dag. Det var en obligatorisk ritual som upprepades varje kväll. Gamla gubbar hade många märken. Om det var en stor ring som var öppen upptill kring månen sa de: Ooooh, huvvaligen vad det kommer snö. De tittade på himlen om den rodnade och sa: nu blir det varmt, nu blir det mycket varmt, nu blir det kallt. Väldigt ofta stämde det vad gubbarna sa. När radion kom med sina väderleksrapporter försvann väderspåendet. Skitstock Skithusen behöver mer skötsel än en skitstång. När det är kallt på vintern blir det snabbt överfullt i ett skithus. Skiten fryser 18 Fältbiologen 3 4/2013

19 så att den travas på vartannat till en hög pelare, istället för att flyta ut. Denna pelare kallas skitstocken. Den växer på höjden och måste hackas bort, innan den börjar nå upp till hålet i brinken. Under skitstången blir det inte gärna någon skitstock Folk sätter sig olika i sidled, det blir en rand eller valk bakom stången, istället för en topp. I timmerskogen var det kuskarnas uppgift att rensa bort skitstocken. När den började bli för hög brukade huggarna jaga ut kusken och säga: Hördudu kuskjävul, du måste hugga bort skitstocken. Kuskarna hade med sig flåhacka och spade för att sköta väglagningen och de hade grep i stallet, därför fick de ta hand om skitstocken. Hellre än att hugga bort skitstocken kunde man helt enkelt flytta skithuset. Jag har varit med om det några gånger när vi varit stort lag, bland annat i Vuojatselkojan vid Pärlälven. Där var vi tjugofyra man, och så många karlar skiter goder mycket på ett dygn. Skithuset var litet och lätt med ett enda hål. Det stod på två stockar och var inte fastfruset i marken. Två man lyfte skithuset, om det var starka karlar. Och det var det i regel i timmerskogen. När högen växte och närmade sig brinken lyftade man skithuset framåt. Det finns en händelse med en skitstock som är omtalad bland alla som arbetat i skogen kring Tjåmotis och Kvikkjokk. En karl tog yxan från huggkubben på vedbacken då han skulle hugga bort skitstocken. Sedan skulle en annan av karlarna i kojan koka kött. Han gick till huggkubben och högg det frusna köttet i stycken, det var kväll och mörkt ute. Köttet började koka och då luktade det skit i kojan. Karlarna anklagade varandra för att fisa och lukta illa. Till sist lyfte någon på grytlocket och skrek: Helvete, du kokar ju skit! Då blev det stor diskussion om hur skiten hade hamnat i grytan. Han som höll på med kokningen berättade att han hade varit ute på vedbacken och huggit köttet. Då berättade en annan karl att han hade använt samma yxa till skitstocken, det måste att fastnat skit på yxan som sedan kletat fast i köttet. Men han skämdes inte över sitt tilltag att använda fel yxa. Han fann sig snabbt och sade orden som blev berömda: Det gör detsamma, nog går det där köttet att äta. Det är ju bara känt folk som skitit här. Han menade alltså att eftersom alla i kojan kände varandra spelade skiten inte så stor roll, däremot om skiten hade kommit från en främling hade det varit värre. Vattentoalett Mot slutet av 1940-talet började det bli vanligt med vattentoalett i husen i byarna. Många gubbar som sket första gången på en vattentoalett kom ut och sa: Aldrig mer! Vattnet skvittrade i aschåle när skiten föll. Sådant hade man sluppit förr. Det var som en chock att vatten stänkte, pissblandat vatten som skitkorvar flöt omkring i, det var förfärligt Men folk fogade sig så småningom och började skita inne, tekniken tar hem oss till slut. Förr hette det: jag går ut och skiter. Nu heter det: jag går in och skiter. I början tyckte man det var hemskt. Att gå in och skita i huset där man bodde kändes nästan som att göra huset till lagård eller gödselhög. Och så luktade det. Någon brakskit hade man fått stå ut med även tidigare. Men nu när folk sket inne på allvar blev det väldig lukt, sådant var man inte van. Man byggde inte om hela huset för att få toalett inne. Utan den hamnade oftast i någon skrubb utan fönster, så det gick inte att vädra bort lukt. Artikeln tidigare publicerad i Argaladei 2/2004. Fältbiologen 3 4/

20 Från skit till vatten text: Kristin Hyltegren foto: Olof Åström Några sekunders spolande och sedan är det borta. Mer än så behöver de flesta i Sverige inte göra för att bli av med sin avföring. Men vad händer egentligen med det som spolas ner? Vi åkte ut till Sveriges fjärde största reningsverk för att ta reda på det. Vid försedimenteringen sjunker partiklar till botten och samlas upp av den stora skrapan som går runt. 20 Fältbiologen 3 4/2013

21 A gneta Leander och Peter Lehrecke hälsar oss välkomna när vi kommer ut till Sjölunda reningsverk i Malmö. Det är en solig dag och det märks på havsvindarna att verket ligger precis vid Öresund. Studiebesök är inte ovanliga härute och Agneta sätter vant igång med att berätta om verket. Sjölunda reningsverk togs i drift Det är Sveriges fjärde största reningsverk och vi tar emot avloppsvatten från cirka personer. I år har vi femtioårsjubileum, fyller Peter i. Vi tar emot vatten från det mesta av Malmö men också från Burlöv och delar av Svedala, Staffanstorp och Lomma kommuner, fortsätter Agneta. Verket tillhör VA SYD som har totalt ungefär 350 anställda. På Sjölunda är det cirka 60 anställda. Peter är en av dem som jobbar på Sjölunda. Verket är uppdelat i sektion vatten och sektion slam. Peter är driftingenjör för vattendelen och ska se till att reningsstegen fungerar som de ska. Agneta, däremot, finns inte på Sjölunda utan jobbar som miljöingenjör för hela VA SYD. Hon jobbar med uppströmsoch nedströmsfrågor. Uppströmsfrågor är det förebyggande arbetet för att vattnet som kommer till verket ska vara av så bra kvalitet som möjligt. Nedströmsarbete handlar om hanteringen av avloppsslam. Vi ska följa vattnets väg från att det kommer till reningsverket till dess att det släpps ut i Öresund. Verket är utspritt på kvadratmeter (motsvarande 20 fotbollsplaner) och vattnets väg snirklar sig fram och tillbaka över området. Första anhalten är utjämningsmagasinet. Vid sidan om det ligger bräddvattenmagasinet där vatten samlas om det kommer mer vatten till reningsverket än vad det hinner med att ta emot just då. Verket tar nämligen inte enbart emot avloppsvatten utan även regnvatten som runnit ner i dagvattenbrunnarna. Det gör att belastningen beror på vädret. Magasinet rymmer kubikmeter vatten. Om det kommer ett störtregn så fylls det på mellan en och två timmar, berättar Agneta. Jag har svårt att föreställa mig att det kan gå så fort att fylla upp den stora, tomma bassängen vi tittar ner i. Magasinet är uppdelat i två delar, en på och en på kubikmeter. I den andra delen kan järnklorid och polymer tillsättas för att fälla ut fosfor och partiklar, som sedimenterar på bottnen. Om magasinet blir fullt får överskottet rinna ut direkt från magasinet till utloppsledningen, så därför är det viktigt att kunna genomföra en viss rening i magasinet. Reningen blir inte lika bra som för annat vatten, men å andra sidan är andelen avloppsvatten lägre då det är regnvattnet som har gett ett överskott. När flödet in till verket har lugnat sig pumpas vattnet tillbaka till inloppet och genomgår samma reningssteg som allt annat vatten. Eftersom det är en solig dag finns inget vatten samlat i magasinet. Regnvattnet från gårdagen har hunnit tas omhand. Efter att vattnet pumpats vidare från inloppet kommer det första reningssteget rensgallret. Även vid inloppet till bräddvattenmagasinet finns ett rensgaller. Det är en typ av mekanisk rening. Man delar in reningen i mekanisk, biologisk och kemisk, berättar Agneta. Gallret har en spaltbredd på 3 millimeter och är till för att ta bort större material. Det som rensats bort samlas i containrar och förbränns hos SYSAV, som är avfallsanläggningen som ligger på andra sidan staketet. Vid ösregn fyller vi en container på några timmar, berättar Peter. Då sköljs systemet ur och större material följer med. Nästa mekaniska reningssteg är sandfånget. Där flödar vattnet med en hastighet som är avpassad så att tyngre partiklar, framför allt sand, ska hinna sedimentera medan organiskt material följer med vattnet vidare. Sanden skrapas bort och går vidare till sandbehandling. Där tvättas sanden från det organiska material som ändå har sjunkit till botten. Sanden går till deponi och anledningen till att den tvättas är att det är förbjudet enligt lag att deponera organiskt material. Vattnet går vidare till den så kallade försedimenteringen, där både kemisk och mekanisk rening sker. På väg till försedimenteringsbassängerna tillsätts järnsulfat. Om någon olämplig kemikalie skulle komma in kan hela bakterieprocessen slås ut. Det gör att fosfor fälls ut och förbättrar även sedimenteringen av partiklar. I de runda bassängerna sjunker partiklarna till botten och samlas upp av en skrapa, som tar slammet till mitten av bassängen där det pumpas vidare för fortsatt behandling. Runt omkring bassängerna flyger måsar och några ligger också och vilar i vattnet. Det är alltid mycket fåglar här. Det finns ju mycket näringsämnen i vattnet, säger Agneta. Nästa anhalt för vattnet är aktivslamanläggningen. Där sker biologisk rening med hjälp av de mikroorganismer som finns i vattnet. I första delen av bassängerna är miljön anoxisk, det vill säga fri från syre förutom det som finns bundet i kemiska föreningar. Där omvandlar bakterier kväve i form av nitrit och nitrat till kvävgas, som är den vanligaste gasen i luft. Resten av bassängerna pumpas det in luft i så att miljön blir aerob (syrerik). Där bryts organiskt material ner. Från bassängerna kommer en svag, lite frisk lukt. Du som jobbar här kan ju känna på lukten om det aktiva slammet är bra eller inte, säger Agneta till Peter. Jo, bekräftar Peter. Nu är det bra. Om någon olämplig kemikalie skulle komma in kan hela bakterieprocessen slås ut, berättar Agneta. Då förändras lukten och blir sur. Om det skulle hända kan slam från en annan del av reningsverket pumpas över så att det kommer in en ny, frisk bakteriekultur. Vid mellansedimenteringen avskiljs det aktiva slammet från vattnet. Det mesta av slammet förs tillbaka till aktivslam-anläggningen för att återanvändas. Överskottet pumpas bort till slambehandlingen, säger Peter och pekar på det slam som flödar över kanten på den lilla bassäng vi står vid. Vi går vidare för att titta på nästa biologiska reningssteg, som är biobäddarna. När vi kommit fram till dem kan jag känna en svag lukt av ammoniak. Det här är första gången som jag känner något som luktar lite illa på verket. I biobäddarna sker nitrifikation, där ammonium omvandlas till nitrat. Det är mikroorganismer som sköter processen och Fältbiologen 3 4/

22 I aktivslam-anläggningen bryts organiskt material ner av mikroorganismer. Peter känner direkt på lukten om bakteriekulturen mår bra eller inte. Agneta Leander, miljöingenjör på VA SYD. de växer på ett veckat plastmaterial med stor yta. Miljön är aerob, vilket betyder att det finns syre närvarande. Vattnet sprids över bäddarna med roterande spridare. Nästa steg är efterdenitrifikationen. Det här steget är relativt nytt och infördes 1999 för att förbättra borttagningen av kväve. Denitrifikation är namnet på processen då kvävet i nitrat omvandlas till kvävgas med hjälp av mikroorganismer. Efterdenitrifikationen sker i bassänger som är fyllda med små plastenheter som ser ut ungefär som pastahjul. De kallas rörligt bärarmaterial och på dem växer mikroorganismerna. Anledningen till att bärarmaterialet ser ut just som det gör är att det blir mycket yta för denitrifikation per volym plastmaterial. För att bakterierna ska få kol och energi tillsätts metanol till bassängerna. I dessa bassänger är miljön anoxisk. Det sista reningssteget sker i den så kalllade flotationsanläggningen. Där avskiljs partiklar från avloppsvattnet. Partiklarna består till största delen av biologiska flockar av mikroorganismer som har bildats i kvävereningsstegen. I flotationbassängerna tillsätts luftbubblor som för upp flockarna till vattenytan, där de skrapas bort och pumpas till slambehandlingen. Det renade vattnet släpps ut tre kilometer ut i Öresund. I vanliga fall rinner det ut av sig självt men om vattenflödet är stort eller det är högt vattenstånd i Öresund måste vattnet pumpas ut. Slammet som avskildes tidigare i processen behandlas vidare innan det får lämna reningsverket. Först förtjockas det, dels genom att partiklar får sjunka till botten med hjälp av gravitation och dels genom att vatten silas bort. Sedan rötas det för att bilda biogas, bestående av metan och koldioxid. En del av biogasen går till el för reningsverket samt fjärrvärme. En annan del renas så att den kan användas som fordonsgas. Peter visar byggnaden där det sker. Härinne tas koldioxid bort och i tornen utanför används aktivt kol för att ta bort svavelväte. Sedan tillsätts gasol för att ge samma energivärde som naturgas och så komprimeras gasen med hjälp av kompressorer, berättar Peter. Halten gasol i den färdiga fordonsgasen blir högst cirka 5 procent och resten är metan. Det sista steget i slambehandlingen är att avvattna det rötade slammet. Det görs i stora centrifuger. Vid inloppet till centrifugen innehåller slammet ungefär fem procent torrsubstans. Efter centrifugering har det ökat till drygt tjugo procent. Före centrifugeringen tillsätts en polymer som gör att vattnet lättare släpper från slammet, berättar Agneta och Peter på väg in i byggnaden med centrifugerna. Slammet från Sjölunda började levereras till jordbruket redan 1980 men fortfarande finns en skepsis mot att sprida avloppsslam på åkrarna Därinne bullrar det för mycket för att det ska vara praktiskt att prata. I rummet luktar det karaktäristiskt av avlopp, ungefär som när man rensar en golvbrunn hemma men betydligt starkare. Det är första gången under besöket som vi känner en sådan lukt. Resultatet efter slambehandlingen blir cirka ton avloppsslam per år. För att ta vara på fosfor och andra näringsämnen förs det mesta av slammet ut på åkrarna efter en lagringsperiod på minst sex månader. Slammet från Sjölunda började levereras till jordbruket redan 1980 men fortfarande finns en skepsis mot att sprida avloppsslam på åkrarna eftersom det kan innehålla bland annat tungmetaller som inte tas bort av reningsverken. Vad gäller tungmetaller följer vi de gränsvärden som finns för vad som får föras ut på åkrarna, säger Agneta. För kadmium till exempel är gränsvärdena mycket låga. Vi är också certifierade enligt REVAQ som har ännu högre krav. Det tas prover på slammet varje dag och omkring 80 procent blir godkänt för att föras ut på åkrarna. Resten går bland annat till jordtillverkning. Alltså inte sådan jord som du har till dina blommor utan jord som du inte kommer i kontakt med. 22 Fältbiologen 3 4/2013

23 Jorden Agneta syftar på används bland annat vid återställning av gruvområden eller till vägslänter. Inne i byggnaden där kontor, labb och utloppspumpstationen finns pratar vi vidare. Agneta berättar att VA SYD arbetar förebyggande med att försöka få folk att inte spola ner eller hälla ut skadliga ämnen i avloppet och att informera industrin om vad de får släppa ut och inte. De uppmanar till exempel till användning av miljömärkta rengöringsmedel och till att man inte ska överdosera tvättmedel. Om det ändå skulle bli förhöjda halter av kemikalier är det svårt att veta varifrån de kommer. Det går att göra en spårning, där man tar prover på vid olika pumpstationer för att se var halterna är förhöjda för att på så sätt spåra sig fram till källan. Det är ett enormt arbete och blir väldigt dyrt men det görs ibland, säger Agneta. Ett annat problem för reningsverken är när toaletten används som sopnedkast. När vi har barn här på studiebesök informerar vi alltid om att det bara är kiss, bajs och toalettpapper som får spolas ner i toaletten, säger Agneta. Då brukar de fråga om blod och kräks och det går också bra, men ingenting annat. Tops, till exempel, fastnar i pumparna, säger Peter. Fimpar och snus är också bannlyst i toalettstolen. Många tror att det går bra att spola ner snus för det kan ju inte fastna någonstans. Det de inte vet är att snus innehåller ganska mycket kadmium, säger Agneta. Hår, tamponger, bindor, läkemedel, kattsand och olja står också med på den lista över sådant som inte ska spolas ner i toaletten som abonnenterna får. En del äldre blir oroliga och undrar om de inte ska ta sina mediciner, men det ska de förstås göra. Det viktiga är att inte spola ner överblivna läkemedel som ingen äter, säger Agneta. Många läkemedelsrester bryts inte ner i reningsverken utan fortsätter ut i vattendragen. År 2010 kom rapporten Läkemedel i Stockholms vattenmiljö från Stockholm vatten. Där utvärderades olika metoder för att rena bort läkemedel men det är inget som används på reningsverken ännu. Svenska reningsverk är byggda för att rena bort kväve och fosfor. Vi följer de gränsvärden som finns, säger Agneta. Vad många inte vet är att vi inte är skattefinansierade utan avgiftsfinansierade. Det är våra abonnenter som betalar för reningen. Vårt besök på Sjölunda reningsverk har kommit till sitt slut. Peter och Agneta följer oss till reningsverkets grindar, förbi utjämningsmagasinet där vi började följa vattnets väg. Från att ha haft en ytterst grumlig uppfattning om vad som händer efter en toalettspolning har jag nu fått lukter och bilder av de olika stegen i ett reningsverk. De få sekunderna det tar att spola innebär nu något mer. Sjölunda avloppsreningsverk i siffror Anslutna personer: Strax över Genomsnittligt flöde till verket: 1200 l/s (motsvarar ca sju fulla badkar per sekund, eller över en halv miljon badkar per dygn) Andel kväve som verket renar bort: 75 % Andel fosfor som verket renar bort: 95 % Peter Lehrecke visar hur slam från mellansedimenteringen pumpas tillbaka till aktivslam-anläggningen för återanvändning. På pastahjulen växer mikroorganismer som omvandlar nitrat till kvävgas. Materialets utseende gör att det får en stor yta som är i kontakt med vattnet. Fältbiologen 3 4/

24 Det finns ungefär sextio olika arter av dyngbaggar i Sverige. De nischar sig från varandra främst genom att leva av olika arters spillning. Även mer finstilta nyanser såsom spillningens läge (solexponerat eller skuggigt?), hur gammal den är, eller hur djupt in i mockan de trivs avhängigt fuktighet och temperatur, avgör vilken art av dyngbagge vi har att göra med. Att de äter bajs hindrar dem sålunda inte från att vara finsmakare. Bajs är ett så kallat efemärt habitat, en miljö som dyker upp plötsligt och försvinner igen. Sådana livsmiljöer kräver specialister som snabbt är på plats, och dyngbaggarna är inte ensamma om att tycka om dynga. I bajshögarna trängs de med olika flugor, palpbaggar och kortvingar. Vad är det då som lockar med bajset? Först och främst finns där gott om mat. Dyngbaggarna hänger i mockan när den är färsk och lös och käkar mikroorganismer, men det är även där de lägger sina ägg. Larverna kläcks, växer och frodas i den skyddade miljön och äter av det som finns kvar. De kan leva relativt länge inuti mockan, även när den blivit torr och gammal, och livnära sig på fibrerna i den. Dynggrävarna text: Alva Anderberg bild: Elsa Sohlberg De har grävben, fjäderlika antenner och tar hand om andras skit. Dyngbaggarna är en viktig länk mellan bajs och jord, men lämnas ett begränsat livsrum i det moderna jordbruket. Anatomiskt ser de väldigt sympatiska ut: de är bulliga och kullriga, har korta tjocka ben och antenner. Jonna Nilsdotter är ekolog och praktiserar på Länsstyrelsen. Hennes fascination för dyngbaggar väcktes när hon gick en sommarkurs i fältfaunistik som Lunds universitet höll i. Den sista veckan av kursen tillbringade de på Gotland, och skulle välja egna projekt. När hon väl börjat inventera var hon helt såld. Inventeringen på Gotland blev extra spännande när vi fann flera exemplar av oxhorndyvel (Onthophagus illyricus), som är en väldigt spännande skalbagge på många sätt. Dels ser den generellt häftig ut och har två stora hornlika utskott på halsskölden, men framför allt ansågs den vara utdöd sedan femtio år tillbaks. Den finns bara på Gotland i hela Nordeuropa och kan knappast ha utvandrat för att sedan återkolonisera ön, eftersom den inte kan flyga längre än max några kilometer i sträck. Den måste helt enkelt ha gått underground under all denna tid. Oxhorndyveln återfanns i mitten på nittiotalet och är idag klassificerad som EN enligt rödlistan, det vill säga starkt hotad. 24 Fältbiologen 3 4/2013

25 När man inventerar dyngbaggar utgår man från vilket djurs spillning som förekommer (häst, får, ko?) och använder sig av den inte helt allmänt förekommande enheten mockor/hektar. Hos får som inte har särskilt stor spillning får större ansamlingar av pluttar räknas som mockor. Sedan sänker man ned en viss mängd mocka, förslagsvis halva, i vatten och baggarna blir så illa tvungna att ta sig ur mockan och upp till ytan. Man artbestämmer på plats eller genom att samla in dem i alkohol och nyckla dem senare. Om det är många av en art så räknar man dem på plats och tar ett exemplar med sig att nyckla för säkerhetsskull. Jonna berättar att dyngbaggarna är både kluriga och intressanta att inventera i ett vidare ekologiskt perspektiv. Det sker regelbundet lokala utdöenden och återkolonisationer i såväl enskilda mockor som hela betesmarker. Därför måste man bearbeta all insamlad information ur ett landskapsperspektiv under en längre tid för att få en helhetsbild. Ett lokalt utdöende på betesmarksnivå kan ha naturliga orsaker, som att spillningen helt enkelt blivit förbrukad på näring. Internationellt har dyngbaggar många specialiteter och häftiga utseenden. Den förmodligen vanligt förekommande schablonbilden av dyngbaggen är förankrad i de pansarvagnslika afrikanska pillerbaggar som formar runda bollar av dynga som de rulllar långa sträckor för att sedan ta ner under jorden. Forskare vid Lunds universitet har upptäckt att pillerbaggarna navigerar efter Vintergatan och solen. Ett annat forskarteam har undersökt det att skalbaggen under sin transport av bajs ibland pausar för att gå upp på sin dyngboll, och sedan stå där en stund, till synes för att se sig omkring. Genom att fästa små stövlar av värmetålig silikon på baggarnas framfötter och iaktta skillnaden mellan dem utan och med stövlar, kunde de komma fram till att skalbaggen gick upp på bollen för att kyla Anatomiskt ser de väldigt sympatiska ut: de är bulliga och kullriga, har korta tjocka ben och antenner. ner fötterna. Sanden de vandrar över blir nämligen uppåt 65 grader varm. Bland de vackrare, mer kända av de svenska baggarna är månhornsbaggen (Copris lunaris). Den har ett noshörningsliknande horn och är sällsynt i kodynga på öppen, torr, gärna sandig mark. Till skillnad från släktet Aphodius riktiga dyngbaggar är månhornsbaggen speciell då den tar med sig dyngan ner i jorden, gräver gångar och lägger sina larver i dem under marken. Aphodiussläktet lägger dem direkt i dyngan. Månhornsbaggen är tyvärr liksom många dynglevande skalbaggar med i Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för hotade arter. Det är mycket oroväckande att hälften av våra arter av dyngbaggar i Sverige är rödlistade, säger Jonna stycken anses redan utdöda från landet. Främst beror det på att betesmarkerna blir frodigare och minskar i yta. De flesta dyngbaggar tycker om magrare sandigare marker med stort betestryck. Dessutom bidrar näringsrik gräsmark och att djuren får kraftfoder till att mockan blir lös och kletig. Då blir det syrebrist i den och mockan blir inte alls ett bra substrat för baggarna. Ett annat stort problem är avmaskningsmedlet avermectin. Det dödar inte skalbaggarna men det dödar deras larver. Om man ska tänka på skydd av dyngbaggar måste man vara restriktiv med den här sortens medel till boskap. En annan viktig faktor för dyngbaggarna är att de olika arterna har olika livscykler med olika högsäsonger: vår, sommar och höst. Deras bevarande är alltså beroende av både tidigt betessläpp och att djuren får vara ute långt in på hösten. Bina har fått mycket uppmärksamhet politiskt sedan det blivit uppenbart vilket enormt gratisarbete de utför åt oss människor. Det är farligt att fokusera för mycket på ifall specifika arter genomför direkta tjänster åt oss, men samtidigt är det intressant eftersom det påverkar människans livsvillkor. Dyngbaggarna är viktig föda åt många fåglar och fladdermöss, men finns det något speciellt som de hjälper oss människor med? Jonna svarar: De är skitviktiga. De fyller en mycket viktig roll i ekosystemet genom att bryta ner spillning. I Australien fanns det tidigare ingen inhemsk fauna av dyngbaggar. När de importerade nötkreatur till kontinenten fick de enorma problem med flugor eftersom de inte hade någon annan som tog hand om spillningen. Följaktligen fick de även importera tolv olika arter av dyngbaggar att sköta bajshanteringen. Enligt ny forskning från Finland bidrar även dyngbaggarna till att minska mängden metangas i kodynga. Växthusgasen metan uppstår i syrefria miljöer, men eftersom skalbaggarna bökar runt i kodyngan tillför de syre vilket minskar uppkomsten av metan. Förhoppningsvis kan upptäckten få betydelse för hur man beräknar jordbrukets klimatpåverkan, och föra dyngbaggarnas dramatiska minskning i antal upp på den politiska agendan. Jag vill veta mer om dyngbaggar! Bok: Nyckel till svenska dyngbaggar (Ljungberg & Hall) kan köpas i Naturbokhandeln. Internet: TEDtalk med Marcus Byrne: The dance of the dung beetle Fältbiologen: på sidan 42 kan du läsa mer om att inventera dyngbaggar! Fältbiologen 3 4/

26 Vå r a Björn Cirka cm stor blaffa en hög snarare än korvar. Består under bärsäsongen mest av kråk- och blåbär. Varierar beroende av vad björnen ätit: kött och växtdelar ger fast avföring, bär och äpplen mer som mos. Tjäder Cirka 1,2 cm tjocka 4 8 cm långa korvar som är gulbruna och bågformade. Dessa består av växtfibrer, på vintern syns särskilt tydligt bitar av tallbarr. Bajset hittas ofta i högar under tallar där de ätit. Kan också hittas som enstaka korvar. Orre, ripa och järpe Vildsvin 5 15 cm långa, tjocka korvar som består av ett antal sammanpressade tillplattade kulor. Vildsvin är allätare så spillningens innehåll kan variera. Har de ätit växtdelar finns växtfibrer i spillningen, ofta hittar man också skal från spannmål. Vildsvinsbajs luktar svinstia. Varg Upp till 15 cm långa, 5 cm tjocka korvar som bildar en hög. Liknar en stor hundbajs, men innehåller hår och ibland benrester från älg, rådjur etcetera. I spillningen, framför allt från valpar, hittar man ibland bärrester. Vargbajs har en karaktäristisk unken lukt. Bajset ligger ofta i högar på platser där de legat nergrävda i snön. Det innehåller ofta knoppar och växtdelar. Ripa och järpe har ca 1½ 2 cm långa korvar, Orre 2 4 cm.

27 Bajs Räv 8 10 cm långa, ibland spetsiga, smala korvar som innehåller till exempel hår av smågnagare eller kadaver, skalbaggsrester och bär. Räven lägger ofta sin spillning som revirmarkering längs vägar eller synligt uppe på tuvor, stenar och dylikt. Rävbajs har en något frän lukt. Älg, rådjur och hjortar Alla hjortdjur i Sverige har liknande spillning: något ovala kulor som ofta läggs i hög. De består framför allt av växtfibrer. Pluttarna varierar i storlek: rådjur: cirka 1 cm, dovhjort: 1 1½ cm, kronhjort: 2 2½ cm, älg: 2 3 cm. Hare och kanin Harar och kaniner lägger tydligt klotrunda pluttar som nästan enbart består av växtfibrer. Harar lägger 1½ 2 cm stora pluttar lite utspritt där de rör sig, medan kaniner lägger något mindre pluttar i en hög. Kaniner bajsar ofta i närheten av sitt bo. Smågnagare Alla möss, sorkar och råttor har liknande spillning: små bruna till svarta korn. Fladdermöss Fladdermössens spillning liknar mössens men innehåller insektsrester och är sprödare. Spillningen hittas under fladdermössens sovplatser och är ca ½ cm långa. text: AndreAs HAnsen & MAgnus Bjelkefelt Bild: kleo BArtilsson Grävling 5 10 cm långa korvar som ofta innehåller skalbaggsrester och spannmålsskal. Grävlingar äter gärna frukt och bär vilket också kan synas i bajset. Äter de mycket daggmask syns detta som stor bajsmassa. Grävlingar har särskilda latringropar till vilka de återkommer för att göra sina behov. Groparna finns utanför gryten och längs med deras vandringsstigar.

28 Pseudomagar och blindtarmar text: Kristin Hyltegren bild: Malin Hiselius Bland djuren har en mängd olika sätt stt smälta mat utvecklats, allt anpassat efter vilken typ av föda de äter. Här presenteras några av de strategier som används. Symbios med bakterier Djur som är rena växtätare behöver kunna bryta ner cellulosa för att få i sig tillräckligt med energi. Till det behövs enzymer som kallas cellulaser. Man känner inte till några ryggradsdjur som kan producera cellulaser själv. Växtätarna lever i symbios med mikro organismer som producerar cellulas och sköter nedbrytningen. Värddjuret drar också nytta av att mikroorganismerna bildar vitaminer och aminosyror som värddjuret inte kan bilda. De växtätande ryggradsdjuren delas in i två grupper: enkelmagade grovtarmsjäsare samt idisslare och andra förmagsjäsare. Idissling Att kon har fyra magar är en sanning med modifikation. De första tre magarna är egentligen bara utbuktningar på matstrupen. I tur och ordning kallas de våm, nätmage och bladmage. Efter dem kommer löpmagen, som är den egentliga magsäcken. Så ser det ut hos alla klövdjur utom grisar och kameler. Våmmen är den största av de fyra magarna. Här hamnar födan först. Den är relativt dåligt tuggad men mikroorganismer jäser maten så att den blir lättare att tugga och smälta. Den sämst tuggade maten lägger sig på ytan av den soppa som bildas. Ungefär en gång i minuten sker sammandragningar som blandar föda som nyss svalts med föda som har jästs ett tag. Maten stöts också upp och tuggas igen. Det är det som kallas för att idissla. När födan har fått rätt konsistens passerar den över till nätmagen. Där fortsätter jäsningen och nya mikroorganismer tillkommer. Det sker också en sortering där mat som är för dåligt tuggad skickas tillbaka till våmmen och tillräckligt bearbetad mat går vidare till bladmagen. Där sugs vätskan upp och idisslaren tar även upp mineraler. Den sista magen löpmagen fungerar ungefär som magsäcken hos oss människor. Där finns saltsyra och enzymer som sönder 28 Fältbiologen 3 4/2013

29 delar både födan och de mikroorganismer som har följt med. De har byggt upp proteiner, som blir ett värdefullt tillskott för djuret. Idisslarnas matsmältningssystem är troligen det effektivaste och mest specialiserade som finns hos djuren. Att tugga om födan så att den blir ännu mer finfördelad underlättar för mikroorganismerna att bryta ner den och att ha jäskammaren före tunntarmen, till skillnad från grovtarmsjäsarna, möjliggör ett bättre näringsupptag. Jäsning i grovtarmen Till de enkelmagade grovtarmsjäsarna hör bland annat hästar, elefanter, noshörningar, hardjur och gnagare. Dessa djur har antingen en förstorad tjocktarm, en förstorad blindtarm eller både och. I den förstorade tarmen jäses födan med hjälp av mikroorganismer. Eftersom blind- och tjocktarmarna kommer efter tunntarmen måste upptaget av näringsämnen ske i tjocktarmen. Det är betydligt mindre effektivt än att ta upp näring i tunntarmen, vilket idisslarna kan göra. Det finns dock inte bara nackdelar med grovtarmsjäsning. Om en idisslare äter grov, svårsmält föda stannar maten länge i vommen innan den kan passera vidare till nätmagen. Det innebär att mängden mat som djuret kan få i sig blir begränsad. Hos till exempel en häst passerar föda kontinuerligt genom tarmsystemet. Det som händer om födan är svårsmält är att den passerar snabbare. Hästen kan då kompensera för det dåliga näringsupptaget genom att äta mer mat. Har man ett område med grov växtlighet passar det alltså bättre att låta hästar beta där än kor. Koprofagi att äta bajs Harar och kaniner tillhör grovtarmsjäsarna. De bryter ner cellulosa i blindtarmen. Efter blindtarmen kommer tjocktarmen. Där är näringsupptaget mycket sämre än i tunntarmen, som redan har passerats. Det kompenserar hardjuren för genom att äta en del av sin avföring. Det kallas koprofagi. Hardjurens blindtarm är så stor att den utgör ungefär hälften av matsmältningssystemet. Blindtarmsinnehållet transporteras fram och tillbaka och små mängder släpps hela tiden ut i tjocktarmen där det tvättas med tarmvätska. Vätska och finfördelade partiklar fortsätter tillbaka in i blindtarmen medan grova fibrer fortsätter ut som avföring i form av torra kulor. Denna spillning är färdigsmält och äts inte upp. En till två gånger per dygn töms blindtarmen på en större mängd av sitt innehåll. Blindtarmsavföringen blir mjuka små kulor som oftast sitter ihop. Hardjuren äter dem direkt från ändtarmsöppningen. Blindtarmsavföringen kan ligga i magsäcken flera timmar, skyddad mot magsyran av ett särskilt slem, medan mikroorganismerna fortsätter nedbrytningen. Sedan går avföringen vidare till tunntarmen där näringsämnena kan tas upp på ett effektivt sätt. Stenar istället för tänder Fåglars matsmältning skiljer sig på flera sätt från däggdjurens. En viktig skillnad är att fåglar inte har några tänder att mala sönder maten med. Att maten blir söndermald är viktigt för att nedbrytningen ska kunna bli effektiv. Det är vanligt att fåglarnas tungor har små hullingar som river sönder maten, vilket delvis löser problemet. Många fåglar sväljer också små stenar som används för att finfördela maten. Stenarna kallas för gastroliter. I körtelmagen, som är den första magen, blandas maten med magsyra och enzymer. Sedan kommer den till muskelmagen. Det är en stor muskel som krampar och knådar födan, vilket gör att den mals sönder med hjälp av gastroliterna. Samma metod användes av en del dinosaurier. Svälja helt Att bryta ner kött är betydligt enklare än att bryta ner växtmaterial. Det är inte nödvändigt att finfördela födan för att kunna smälta den. Ormar och en del ödlor sväljer sina byten hela. Ett exempel är världens största ödla komodovaranen. Den blir 2 3 meter lång och lever på isolerade öar i Indonesien. Komodovaranen är främst asätare. Den har löst sammansatta käkar, flexibla skallben och en mage som kan utvidga sig tillräckligt för att den ska kunna svälja ett byte upp till en gets storlek helt. För att lyckas med det producerar komodovaranen stora mängder röd saliv som får maten att glida bättre och för att skynda på sväljningen kan den pressa ner kadavret i halsen genom att trycka det mot ett träd. Det tar mellan 15 och 20 minuter för en komodovaran att svälja en get och för att inte kvävas under tiden andas varanen genom ett litet rör under tungan. Eftersom komodovaranen är kallblodig lägger den sig gärna på ett soligt ställe för att skynda på matsmältningen. Annars finns risken att maten hinner börja ruttna i magen och förgiftar varanen. Efter matsmältningen kräks varanen upp hår, horn och tänder. Komodovaranens långsamma ämnesomsättning gör att den kan överleva genom att äta endast en gång i månaden. Fältbiologen 3 4/

30 Myror mjölkar honungsdagg ur bladlössen och erbjuder samtidigt lössen skydd mot predatorer. Lusens söta avföring text: Magnus Bjelkefelt foto: Matt Cole Honungsdagg. Det låter så gott, som att det ligger honung i en daggkåpa en tidig sommarmorgon. Men det är egentligen bajs. Eller åtminstone något som gått genom tarmkanalen på ett djur, bladlusens. Bladlöss och sköldlöss är ett gäng spännande insektsskrån. De tillhör ordningen halvvingar och har mycket speciella levnadsvanor och förökningssätt. De övervintrade äggen kläcks på våren och då föds enbart honor. Dessa honor förökar sig sedan medelst jungfrufödsel och föder återigen fram enbart honor. Under särskilt gynnsamma somrar kan en hona ge upphov till uppemot tre miljoner avkomlingar. Inte förrän på hösten föds hanar och därefter sker parningen och äggläggningen. Inte nog med de speciella förökningsmetoderna. Lössen bajsar socker en följd av att de livnär sig på växtsaft, från mestadels träd, men inte har förmåga att ta upp allt socker de suger i sig. Ibland kan trycket i växtens ledningsbanor vara så stort att saften sprutas in i lusen och därefter passerar rakt igenom tarmdelarna och ut på bladen. Sockerhalten är ofta relativt hög i växtsaft 30 Fältbiologen 3 4/2013

31 och lössen bearbetar sockermolekyler med de enzymer som finns i saliv och tarmar. Bajset, honungsdaggen, är alltså koncentrerade och nybildade sockerarter. Detta gillas av många djur som gärna vill äta av den lättillgängliga energin i socker. Bin, humlor, fjärilar, myror och flugor sörplar gärna honungsdagg. I vissa fall kan till och med dessa djur skydda lössen för att få tillgång till sockret. Man brukar säga att myror mjölkar bladlössen på honungsdagg och i gengäld ger beskydd mot farliga rovdjur som nyckelpiga. Även en del alger och svampar gillar lusens exkrementer, sotdaggsvampar förekommer ofta i honungsdagg. I nyhetstidningar om somrarna förekommer ofta artiklar om hur honungsdagg har förorsakat halka på cykelbanor och lackskador på bilar. I planterade träd i stadsmiljö blir värmen ofta hög och under särskilt varma somrar kan lössen då föröka sig kraftigt. Naturligt faller i dessa fall honungsdaggen ner och gör stadens gator osäkra för cyklister, fotgängare och inte minst för lacka bilister. Under dessa perioder blir stadsborna varse ett av naturens fiffigaste system för djur av olika slag att tillgodogöra sig växtsaft. Att honungsbin samlar honungsdagg kanske man inte vill veta, att honungen med största sannolikhet också innehåller lusbajs, men det kanske ökar förståelsen för vilken viktig del det har i ekosystemet. Det tog nog ett tag innan man förstod sambandet mellan honungsdaggen och lössen. Carl von Linné skriver 1749 från sin Skåneresa: Nimmerdagg kalla bönderna här på orten honungsdaggen som ofta gör deras humlegårdar alldeles fruktlöse./ / men rätta orsaken till honungsdaggen har ännu ingen kunnat upptäcka; ty vill jag här meddela, vad jag härutinnan rönt: / /Änteligen fick jag efter ett års förlopp en afton se några 100 av förr omtalte färlor [fjärilar, red. anm.] spela vid roten kring om humlen, då jag erinrade mig, huru jag dem själv fått och öppnade därföre jorden, då jag fant, att deras maskar eländigt farit fram med roten. Jag fant även stor hop löss elleraphides på bladerna. Således förställer jag mig, att för omtalte färlor lära sönderäta rötterna, varav humleörten bliver sjuk, då lössen eller aphides sig inställa, såsom man allmänt ser på de växter i orangerier, vilkas rötter lida, och att härav förorsakas honungsdaggen, vilket jag härmed lämnar uppmärksamma hushållare nogare att eftersöka. Spillningsparasoller text: Olof Åström foto: Pontus Johansson Bland mossorna finns det många arter som kräver väldigt specifika miljöer att leva i. Ett av de mest makabra exemplen är lämmelmossan, Tetraplodon mnioides, som lever på döda lämlar. Ett mindre extremt släkte är parasollmossorna, vars arter lever uteslutande på djurspillning. Gemensamt för parasollmossorna är att de alla lever i fuktiga miljöer, främst myrar, samt att de sprider sina sporer med hjälp av insekter. Sporhuset producerar doftämnen som attraherar insekter, och själva parasollformen är en perfekt landningsplats för små insektsfötter. När insekterna landar fastnar mossans sporer på dem, ungefär som med blommornas pollen. Hos mossorna får dock insekterna ingen nektar, taskigt värre! Komossan (bild nedan), Spláchnum apulláceum, växer endast på bajs av växtätande djur. Finns i hela Sverige, och hittas på myrar och fuktiga beteshagar. Gul parasollmossa (bild ovan), Spláchnum lúteum, är den mest spexiga av parasollmossorna. Dess sporhus är upp till 16 millimeter i diameter och skaftet upp till 15 centimeter långt, vilket för tankarna till svampar snarare än mossor. Arten finns i norra Sverige, och lever främst på älgspillning. Fältbiologen 3 4/

32 Komposten text: John Gustafsson bild: Ellinor Scharin Det finns många olika sätt att ta itu med de sociala och ekologiska problem som vår civilisation orsakar. Själv har jag gått och specialiserat mig på kompost, och hur kompostering kan hjälpa en att sluta sina egna kretslopp. D e olika näringsämnena kväve, fosfor och kaliums kretslopp är livsviktiga för oss, utan dem växer i princip ingen ting. När jordbruksrevolutionen tog fart för lite mer än år sedan började de rubbas allt mer, men det är inte förrän efter industrialismens framfart som det blev ett verkligt dilemma. Idag produceras nästan all mat på en annan plats än där den kon sumeras. Det innebär att markens näring tas upp av de grödor som odlas, därefter skickas de till städer för att ätas och sedan spolas näringen iväg till ett reningsverk. Till slut hamnar näringen i avloppsslam uppblandat med tungmetaller, medicinres ter och andra gifter från staden. Slammet grävs ofta ner på ett deponiområde, men innan detta har ofta mycket näring läckt ut i hav och vattendrag som då blir övergödda. Detta sätt att producera mat leder till att odlingsmarkerna utarmas på näring. Under 32 Fältbiologen 3 4/2013

33 sluter kretsloppet 1800-talet löste de dock detta problem när importen av guano från söderhavet startade och forskare även upptäckte att det var möjligt att producera konstgödsel, det vill säga kemiskt framställda gödselmedel. Dessa metoder löser dock bara kortsiktigt utarmningen, och då inte heller utan problem: ofta gödslas det på fel tid eller när marken har dåliga förutsättningar att ta upp näringen och då hamnar mycket av gödningen än en gång i våra vattendrag. Vi är idag fast i ett linjärt försörjningssystem. Det mesta vi äter produceras i storskaliga jordbruk som använder konstgödsel, och all näring spolar vi sedan iväg så att någon annan får ta hand om den. Idag bor allt mer människor i städer, tidigare fanns fler småskaliga jordbruk som främst odlade mat för att själva överleva, och det som åts återgick på olika sätt till marken. Det är här kompostering kan hjälpa till. Om vi börjar odla vår egen mat och använder komposttoaletter slipper vi bidra till utarmningen av våra åkermarker. Vi återskapar en försörjning som går i en cirkel istället för att vara linjär. Här nedan kommer jag förklara grunderna i kompostering. De går att applicera på de flesta komposteringsmetoder som kräver syre: trädgårdskomposten, matkomposten och toaletten. Jag gör ingen skillnad mellan dessa, och de går alla att blanda tillsammans. Kunskap kring vad som händer vid kompostering är det bästa sättet att bli trygg i att vår slutprodukt är sanitär nog att använda på de egna odlingarna. När vi bygger en komposthög använder vi oss av de nedbrytningsprocesser som finns överallt i naturen. Allt vi vill kompostera läggs i en behållare, gärna isolerad, och med rätt balans mellan fyra faktorer skapar vi ett perfekt habitat för alla de svampar, strålsvampar, mikro- och makroorganismer som hjälper oss att bilda kompostmull. Vi kan lära oss känna igen vad som händer i vår komposthög om vi förstår de olika nedbrytningsprocesser som finns, samt kan lite om olika kompostorganismer. När vi har lagt allt vårt organiska material i en hög kan komposteringsprocessen börja, nedbrytningen kan då ta en av tre olika vägar beroende på hur förutsättningarna ser ut. De tre olika vägarna är: anaerob (syrefri) nedbrytning förruttnelse, anaerob process mjölksyrning, eller aerob (syrerik) nedbrytning förmultning. Vid kompostering vill vi ha en förmultning, och det vi verkligen vill ha är den formen av förmultning som sker i en kompost som stundvis är över 45 grader, även kallat varmkompost. De anaeroba vägarna använder vi oss också av på olika sätt, men inte i kompostering. Bland annat rötas Tre olika former av nedbrytningsprocesser och dess lukter Anaerob nedbrytning Förruttnelse Ruttna ägg Vätesulfid Vinäger Vinsyra Spya Valeriansyra Jäsning olika alkoholer Anaerob process Mjölksyrning Sur mjölk Mjölksyra Aerob nedbrytning Förmultning Jorddoft Strålsvampar matavfall i biogasanläggningar eller konserveras mat med syrning. Olika bakterier börjar alltså arbeta i komposthögen beroende på om det finns tillgång till syre eller ej. Dessa producerar i sin tur olika biprodukter med var sin distinkt doft. Att känna igen dessa dofter ger oss en föraning om vilken process som har startat. De bakterier som bryter ner organiskt material går att dela in i olika klasser efter inom vilket temperaturintervall de arbetar bäst. Dessa är psykrofila som håller igång vid grader, mesofila vid grader och termofila som vill ha över 45 grader. Bakteriernas ämnesomsättning är lik vår egen i det att de vid sin cellandning tar tillvara energin för att leva, samtidigt som en liten del energi hela tiden avgår som värme. På så sätt värms komposthögen successivt upp så att nästa nivå av bakterier kan börja arbeta. Anledningen till att vi vill komma upp i över 45 grader är för att alla potentiella sjukdomar och parasiter ska dö. De organismer som har anpassat sig för att leva i oss är nämligen Fältbiologen 3 4/

34 ofta mesofila, inom det temperaturintervallet ligger ju vår kroppstemperatur. Således har de svårt att klara av de höga temperaturer som kan genereras i en varmkompost. För att komma upp i så höga temperaturer krävs en balans av fyra faktorer: fuktighet, syre, värme (storlek) och kol/kväve-kvot. En komposthög ska varken vara snustorr eller för blöt. För att mikroorganismer ska trivas bör kompostens fukthalt ligga runt 70 procent, samma som en urkramad tvättsvamp. Om komposten blir för blöt fylls alla små hålrum som annars är fyllda med syre upp med vatten, och då riskerar vi att någon av de syrefria processerna tar fart. Om fuktigheten är lägre stannar nedbrytningen istället av. Att blanda i något torrt kolrikt material, till exempel halm, sågspån eller förmultnade löv, är ett bra sätt att råda bot på en blöt komposthög. När nedbrytningen går varm avdunstar mycket vätska från högen, i vissa fall blir det då så torrt att det kan behövas vattnas. För att få in mycket syre krävs en mångfald av strukturer. Det innebär att ju fler material med olika små hålrum som blandas in i komposthögen desto bättre. Torra kolrika material så som halm och sågspån är bra på att skapa små syrefickor och bör tillsättas allt eftersom högen växer. Blir det för lite syre kan komposten behöva vändas, men en välbyggd kompost ska helst inte vändas om. Det är en arbetssam åtgärd som bara behöver göras om komposthögen är felaktigt konstruerad. Att vända komposten kan leda till att Ett brutet kretslopp, likt det som idag är vanligt: näringen görs på kostgjord väg eftersom det näringsöverskott människan producerar (fekalier) spolas ut i vattnet och görs otillgängligt. De som komposterar trädgårdsavfall säger två delar brunt och en del grönt. nedbrytningsprocessen störs och komposten kyls ner i förtid. Kompostens förmåga att isolera värme är avgörande för att få igång en varmkompost. Detta uppnås med hjälp av att ha en bra komposteringsbehållare, men främst av högens storlek samt ett bra lager täckmaterial ovanpå. En kompost i isolerad behållare eller med dimensioner av minst centimeter kan oftast behålla en varm kärna i mitten av högens översta skikt. Det är här det alltid kommer vara varmt, eftersom komposthinkarna alltid töms i en liten krater som krattas fram mitt på högens topp. På så sätt matas alltid mikroorganismerna med färsk mat innan värmen hinner försvinna från högen. Efter att komposten blivit påfylld läggs det isolerande lagret av täckmaterial (löv, halm, sågspån) tillbaks på toppen så att högen än en gång kan bli varm. Till sist har vi kol/kväve-balansen (C/Nkvot), vilket är förhållandet mellan antal kolatomer och antal kväveatomer i materialet som ska brytas ned. Finns det för mycket kväve kommer det avgå som ammoniakgas, vilket luktar väldigt illa. Finns det för mycket kol kommer nedbrytningen gå så sakta att högen aldrig hinner bli varm. Den ideala balansen ligger mellan 20:1 och 35:1 kol i relation till kväve. De som komposterar trädgårdsavfall säger två delar brunt och en del grönt. Färgerna refererar till visset brunt material som innehåller mycket kol respektive färskt grönt som innehåller mer kväve. Blandat matavfall brukar ligga runt 18:1, därmed kan detta nästan av sig själv bilda en varmkompost. Det finns många listor över olika sakers C/N-kvot som brukar börja med urin på 0,8:1 och sluta med torkat sågspån som kan ligga ända uppe på 500:1. I regel brukar trädgårdskomposter innehålla mer kol än kväve, matkomposter vara hyfsat balanserade och latrinkomposter ha för mycket kväve. Blandade tillsammans skapar däremot alla dessa en perfekt balans, den perfekta komposten. 34 Fältbiologen 3 4/2013

35 Efter att vår kompost har blivit påfylld för sista gången behöver den vila. Har vi bara trädgårds- och matavfall kan det finnas färdig kompostjord redan efter några månader! För att garantera en sanitär slutprodukt när vi komposterar latrin så bör dock viloperioden vara minst ett år, förutsatt att komposten uppnått temperaturer över 50 grader. Vad du än väljer att kompostera så hjälper du till med att sluta kretslopp. Allt organiskt material som kan tas om hand på plats skapar cirkulära flöden. När kompost återgår till marken är det inte bara näring som tillförs, bland annat höjs markens mullhalt och förmåga att hålla kvar både näring och vatten. Att kompostera medför i princip bara bra saker, så om du själv aldrig testat så är det hög tid. Fördelar med komposten: Kan hålla runt 900 % av sin egna vikt i vatten, vilket kan jämföras med lera som håller 20 % och sand håller 2 % Luckrar upp jorden, förbättrar jordstrukturen Sinkar näringsflöden Balanserar markens ph, färdig kompost är neutral Gör jorden mörkare vilket leder till snabbare uppvärmning. Binder och bryter ner föroreningar Tillför organsikt material större mikroliv Återställer utarmad jord Vill du fördjupa dina kompostkunskaper går det att läsa Kompost av Göran Eriksson och framförallt The Humanure Handbook av Joseph Jenkins om du är intresserad av komposttoaletter. I ett slutet kretslopp kan näringen gå tillbaka till jorden. Där är kompostering, av både fekalier och matavfall, en av delarna i att sluta kretsloppet. Fältbiologen 3 4/

36 Kallakkriget

37 Provborrningshålet ligger öppet i skogen. På andra sidan syns tallarna, vattnet och längst bort fjällen inne i Sarek. Vi står med den svarta marken under fötterna och tittar på malmhögen som prospekteringsbolaget JIMAB har lämnat kvar efter sprängningarna. De har lovat att städa upp och bygga staket runt hålen som kom till under sommarens provbrytningar. Nu är det mitten av september och hålen ligger fortfarande lika öppna. text: Maria Tranvik och Hanna Ekström foto: Hanna Ekström bild: Melina Solcá Mineralfyndigheten i Kallak, eller Gállok det nordsamiska namnet, upptäcktes 1947 och på 1970-talet undersöktes området av Sveriges geologiska undersökning, SGU, vilken är den myndighet som kartlägger Sveriges mineraltillgångar. Fyndigheten i Gállok dokumenterades men det dröjde många år innan något företag visade intresse fick det brittiska bolaget Beowulf Mining Plc. undersökningstillstånd och 2012 överfördes det till dotterbolaget Jokkmokk Iron Mines AB, JIMAB, som började undersöka området. Vi kommer till Gállok några dagar efter att de sista maskinerna har lämnat skogen. Björklöven har börjat gulna. Provbrytningen är avslutad och ungefär 600 ton malm är bortfraktad till Finland där den ska undersökas. Kvar finns hålen i marken och spåren efter kampen: tornet som byggdes som en spärr på vägen in till prospekteringsområdet och huset som fungerade som bas för sommarens motståndsläger. Vi sätter upp vårt tält en bit in i skogen och sätter oss ner kring elden för att laga mat. Adam, Eino, Linda och Malin berättar för oss om vad som har hänt under sommaren. De kom till Gállok i slutet av juni efter att ha hört att JIMAB väldigt snart skulle börja provbryta. Redan en dag senare var skogsmaskinerna där och de lokala tidningarna rapporterade om hur provbrytningen blockerats av fyra aktivister som hade kedjat fast sig vid maskinerna. I själva verket hade de bundit fast sig med skosnören. Redan då, vid det första mötet med poliserna, var stämningen hätsk, säger Malin. Hon och de andra blev häktade och förda till polisstationen i Gällivare eftersom de inte ville uppge sina identiteter. Ganska snart släpptes de, utan en tanke på att avbryta protesterna. Trots att utgångspunkten för deras kamp alltid har varit protest genom ickevåld blev drabbningarna mellan polis och demonstranter ofta våldsamma. Det finns ett flertal dokumenterade fall där poliserna uppträder våldsamt och hotfullt, till exempel en film där insatschefen oprovocerat knuffar ner en samisk kvinna i diket. I Uppdrag gransknings reportage om Gállok visas bilder när polisen skär av säkerhetslinan för en aktivist som sitter i ett träd inom sprängningsområdet. Trots att lägret sedan några dagar officiellt har avslutats, kommer bil efter bil på grusvägen in i skogen. Vi får sällskap av en journalist, en fotograf och Urbergsgruppen Jokkmokks ordförande, Elisabeth Johansson, som inflikar: Vi jobbar inte mot en gruva i Jokkmokk, vi jobbar för framtiden, för våra barn, för naturen! Gruvfrågan har skapat sprickor i marken men också bland Jokkmokks befolkning. Läget mellan gruvmotståndare och gruvförespråkare har blivit väldigt spänt. Samma dag som vi kommer till Jokkmokk ska det hållas en presskonferens. I kommunhusets korridor får vi veta att presskonferensen egentligen är ett möte mellan landshövding Sven-Erik Österberg, kommunalråd Stefan Andersson (S), representanter från berörda samebyar samt bybor från de närliggande byarna Björkholmen och Randijaur. Till ljudet av kaffesörplande får vi höra argument och åsikter från båda håll. Stefan Andersson menar att en gruva i Gállok skulle vara en möjlighet till befolkningstillväxt och cirka 400 nya jobb. Det gäller inte bara de direkta arbetstillfällena i gruvan utan också genom ökad förfrågan på tjänster och produkter från Jokkmokks företagare. Stefan Andersson tror dessutom att gruvan kommer att finnas kvar längre tid än de 15 år som gruvbolaget har meddelat. Han menar att om kommunen ska kunna upprätthålla välfärd som skola och sjukvård måste pengarna komma någonstans ifrån och gruvan är en sådan möjlighet. Samebyarnas representanter suckar. De har diskuterat det här förut och försökt föra fram sina argument om att jobben i gruvan kommer bli så kallade fly in/fly out-jobb för tillresta arbetare, att Sveriges minerallag innebär att tillgångarna skänks bort, att rennäringen allvarligt hotas och att en gruva är ett kortsiktigt projekt som får långsiktiga miljörisker. Den spända stämningen märks också när vi får besök ute i skogen. Att bo på samma lägerplats som sommarens Camp Gallók ses som ett ställningstagande, trots att vi bara Fältbiologen 3 4/

38 är där på studiebesök. De som besöker lägerplatsen är dock övervägande positiva till aktivisterna och kampen för ett gruvfritt Jokkmokk. En bil stannar och fyra markägare kommer för att hälsa. De berättar att de länge hade velat få information om den planerade gruvan men att när ett möte väl skulle hållas skickades inbjudan till dem först samma eftermiddag. Markägarna skakar på huvudet åt den korta framförhållningen innan de går vidare för att se provbrytningshålen. Niklas Spik, renskötande same i Jåhkågasska sameby, har nu också anslutit sig till sällskapet vid elden. Jåhkågasska sameby hade under flera år fått in ansökan om undersökningstillstånd men inte trott att det skulle bli allvar av planerna. Plötsligt stötte renskötarna på provborrningshål och det visade sig att JIMAB utan godkänd arbetsplan hade börjat provborra, vilket är olagligt. Först kom skogsbruket och sedan vattenkraften. Koloniseringen har pågått länge och den fortsätter med gruvorna Samebyn agerade snabbt och gick ihop med advokater och juridiska ombud för att reda ut vad som höll på att hända. I juni i år åkte renskötarna som vanligt upp till fjället för kalvmärkning och när de kom tillbaka var protesterna i Camp Gállok i full gång. Under sommaren ökade motståndet och i slutet av augusti medverkade Niklas Spik i SVT Debatt och har sedan dess blivit en talesperson för samerna. Efter debatten växte allt ännu mer: kritiken, motståndet och kämparglöden. Jag går nu med känslan av att all kritik är något fint, något vackert. Den här gruvan ska inte bli verklighet, säger Niklas. Gállok ligger utanför Jokkmokk mellan de två byarna Björkholmen och Randijaur, inte långt från världsarvet Laponia. På Riksantikvarieämbetets hemsida beskrivs ett världsarv som ett kulturminne som är så värdefullt att det är angeläget för hela mänskligheten. Den planerade gruvan i Gállok är tänkt att bli ett dagbrott, en öppen gruva som delar Jåhkågasska sameby i två delar vilket skulle tvinga renskötarna att inkräkta på intillliggande samebyars områden. Renskötseln, som uttalats som en av anledningarna till Tusentals renar samlas inför kalvmärkningen. 38 Fältbiologen 3 4/2013

39 att Laponia utsetts till världsarv, kommer dessutom hotas av att infrastruktur så som järnväg och vägar byggs ut. I september lämnade Riksantikvarieämbetet tillsammans med Naturvårdsverket in en rapport som meddelade att JIMAB inte har beskrivit tillräckligt väl hur en eventuell gruva kommer att påverka världsarvet. JIMAB har dessutom fått kritik från FN för att ha kränkt samernas rättigheter. Hotet mot rennäringen och samerna har en lång historia. Som ett exempel startades 1637 en silvergruva i Nasafjäll. Samerna i området tvingades sköta transporterna av silvret och torterades om de vägrade. Ungefär hundra år senare åkte Carl von Linné på turné genom landet och ett av hans uppdrag, som det oftast inte pratas om, var att skriva ned och sammanställa Sveriges mineralfyndigheter. Idag finns ett väldigt täckande register och arkiv med borrkärnor och kartlagda fyndigheter från hela landet som vem som helst utan kostnad kan få tillgång till. Sveriges mineralstrategi säger att syftet med den svenska mineralstrategin är att Sverige genom att använda sina styrkeområden ska kunna anta utmaningar och ta tillvara de möjligheter som ges så att vi fortsätter utvecklas som EU:s ledande gruvnation. De utmaningar som nämns handlar om fallande efterfrågan på metall, tillväxt, innovationsförmåga och bristande dialog. De hot som miljön och naturen står inför nämns bara i förbigående. Först kom skogsbruket och sedan vattenkraften. Koloniseringen har pågått länge och den fortsätter med gruvorna, säger Tor Lundberg Tourda, naturfotograf, same och styrelsemedlem i Urbergsgruppen. Hotet mot rennäringen har gjort att frågan inte bara gäller Gállok eller Jokkmokk. Om en gruva tillåts här, vad är det som säger att den inte tillåts på andra platser där rennäringen spelar en viktig roll? Kampen har sammansvetsat samer i Sverige och frågan bevakas med stort intresse även i Norge. Om Sverige tillåter gruvdrift inom samers område kan även Norge komma att göra det. Vi går vidare från lägerplatsen i Gállok till byn Björkholmen ungefär tre kilometer därifrån. Det är den by som ligger närmast platsen för den planerade gruvan och här är majoriteten av befolkningen motståndare till gruvan. Motståndet och tacksamheten över aktivisternas kamp är fortfarande stor. Två pensionärspar öppnar sina hem för oss och vi får bada bastu vid fjällsjöns strand. Tystnaden och stillheten ger ett nytt djup till gruvfrågan. De lokala motståndarna får kritik för att bara värna om sin egen mark, samtidigt som aktivisterna får kritik för att de är ditresta utan lokal förankring och därför hotar sammanhållningen i Jokkmokk. I Arne och Ullas kök är tacksamheten överväldigande. Kampen för ett gruvfritt Jokkmokk handlar om framtiden, om att vilja kunna visa skogen och vattnet även för barn och barnbarn. Vår sista dag i Gállok har vi blivit inbjudna till Gourpak där renarnas kalvmärkning ska ske. Vi passerar trädgränsen och plötsligt har vi fjällen i blickfånget vart vi än vänder oss. Efter ungefär trekvart syns äntligen något mer i slutet av vandringsstigen renarna. Ju närmre vi kommer, desto tydligare hörs deras grymtanden och klapprande klövar. Det går att läsa om gruvboomen och mineralstrategin, om rennäringen och samernas kultur. Men det är först när vi hör de tusentals renarna, när vi ser ut över Sarek, när vi badar i fjällsjön och pratar med dem som lever i verkligheten av gruvornas framfart som vi förstår hur mycket det är som står på spel. Ordförklaringar Gállok, några mil nordväst om Jokkmokk i Norrbottens län, har under sommaren blivit synonymt med ett enat gruvmotstånd. Gállok. Det nordsamiska namnet på platsen, som på svenska kallas Kallak. Prospektering. Undersökning av ett område för att bedöma om det är värt att bryta mineral Sameby. Både ett geografiskt område och en organisation för samarbete. Sverige finns 51 samebyar och varje sameby har flera renskötande medlemmar och drivs av en styrelse. Sveriges mineralstrategi. En rapport utfärdad av regeringen angående Sveriges framtida syn på mineralutvinning. Utkom februari 2013 och finns att beställa gratis på regeringens hemsida. Fältbiologen 3 4/

40 Politisk vargavinter text: Svante Hansson bild: Jennie Wadman Hur många ska de vara? Politiken kring vår kanske mest omstridda fyrfoting har länge kretsat kring antalet vargar som lever inom landets gränser. Exaktheten i en sådan siffra kan vara lika förförisk som fördummande, inte minst i en politisk debatt med högt tonläge. Vid inventeringen våren 2012 fanns 350 vargar i Sverige, men buden är många om huruvida det är på tok för mycket eller om det är en oroväckande låg siffra. I början av hösten kom Vargkommitténs slutbetänkande. Utredningen togs fram på uppdrag av regeringen för att finna nya vägar mot bättre fungerande samlevnad mellan samhället och en livskraftig vargstam. När den kom såg den ut att kunna öppna en väg framåt i en annars så infekterad debatt. De flesta berörda intresseorganisationerna på båda sidor var åtminstone tveksamt positiva till förslagen. Vargkommittén betonade att det varken finns genvägar eller alternativ till att uppnå det som kallas gynnsam bevarandestatus. Med det menas att vargen inte minskar i antal, att den kan behålla sin utbredning och att den förblir en fungerande del av ekosystemet. Tyvärr har vargstammen i Sverige inte en gynnsam bevarandestatus. Vad Vargkommittén förslog var att man gradvis skulle skjuta över ansvar för förvaltningen av rovdjursstammarna till myndigheter. Då skulle diskussionen kring antalet vargar lyftas från den politiska nivån och istället hanteras av sakkunniga. Den ordningen är sedan länge etablerad på andra likartade områden. Det är inte politiker som sätter de exakta fiskekvoterna eller hur många hektar naturskog som ska skyddas, däremot bestäms målsättningar, anslag och inriktning på politisk nivå. Om vargpolitiken skulle skifta fokus från siffrorna skulle mer energi kunna läggas på förbättring av den genetiska statusen, på förbättrade ersättningar för rovdjursskador och andra frågor som de allra flesta är eniga om. Det låga antalet vargar är inte heller det mest avgörande hindret för en livskraftig vargstam, i nuläget är en ökad genetisk variation minst lika viktig. Dessvärre väckte Vargkommitténs tankar inte någon större entusiasm i regeringen. Bara en månad efter kommitténs betänkande kom lade man en egen rovdjursproposition och där fanns inte mycket kvar av utredningens förslag. I propositionen klargörs att regeringen fortsätter på den inslagna linjen som i korthet pekar i riktning mot färre vargar, mer jakt och fortsatt passivitet kring problemen med inavel. Resonemanget tycks följa en tveksam logik som innebär att vargstammen bör minska drastiskt till mellan 170 och 270 individer fram till dess att den genetiska variationen ökat, då även antalet vargar kan tillåtas bli större. Det vetenskapliga underlaget för det fastlagda intervallet är hämtat från det skandinaviska vargforskningsprojektet Skandulvs 40 Fältbiologen 3 4/2013

41 bedömning av hur liten en livskraftig population av varg kan vara. Den siffra Skandulv anger är 100 individer men det är viktigt att notera att detta inte anger en nivå för gynnsam bevarandestatus utan bara hur många vargar som behövs för att förhindra att stammen sakta men säkert försvinner från landet. Därtill utgår Skandulvs siffra från en situation där vargstammens genetiska problem är lösta. Skattningen är således inte relevant för de nuvarande svenska förhållandena. Ändå använder regeringen underlaget för att få fram det så kallade referensvärdet för hur många vargar Sverige ska ha i en nära framtid. Avståndet till de referensvärden som myndigheter och naturorganisationer anger för att nå gynnsam bevarandestatus är högst påfallande. Naturvårdsverket anger att vargstammen, med sin nuvarande genetiska sammansättning, bör uppgå till 380 individer. Naturorganisationerna anser att regeringen bör följa rekommendationen från rovdjursutredningens internationella forskarpanel som rekommenderar att referensvärdet sätts till 700 vargindivider. Regeringen har länge pekat på att man måste öka den lokala förankringen då man argumenterat för sin linje med återupptagen vargjakt trots att stammen är liten och i mycket dåligt genetiskt skick. I klartext innebär detta att man tycker att bevarandestatusen även fortsatt kan vara alarmerande för att det finns många som ogillar vargen. I en demokrati är detta givetvis något man inte helt kan bortse ifrån men opinionen mot en livskraftig vargstam är kraftigt överdriven. Debatten har präglats av att relativt små intressegrupper gjort sig till talesmän för det som svepande kallas landsbygd. Lantbruksuniversitetet i Umeå genomförde en opinionsundersökning 2009 som fastlade att det även i de länen där vargen lever finns en majoritet som är positiv till en vargstam i gynnsam bevarandestatus. Visserligen uppmättes en ökande klyfta mellan storstad och landsbygd i inställningen till vargen men det är snarare storstadsbefolkningen som blivit allt positivare till varg än tvärtom. För överskådlig tid verkar vi vara fast i sifferexercisen och nu verkar jägarförbund och lantbruksorganisationer ha större inflytande över utvecklingen än expertmyndigheter och forskargrupper. Om inte ens en, för området, ovanligt sansad och förnuftig utredning kan få regeringen på andra tankar får vi sätta vårt hopp till EU som, i denna miljöfråga, spelat en ovanligt konstruktiv roll. Annars är det kanske bara ett regeringsskifte som kan få vargstammen på fötter igen. Dragen vid näsan text och foto: Andreas Hansen Oktobermorgon. Motvilligt kryper jag ur sovsäcken under granen där jag tillbringat natten. Kylan biter i kroppen. Jag beger mig över fält med gulnande asp dungar och vidare in på skogsvägen mot den stora myren. Jag vandrar ett par kilometer in i den tysta skogen. När jag rundar vägkröken längs myrkanten lyfter några nötskrikor framför mig. Ett brak till vänster om mig och plötsligt kommer en älgtjur från ingenstans. Älgen har inte sett mig, och traskar på bland de småvuxna tallarna och försvinner in i skogen en bit bort. Jag skyndar tillbaka längs vägen och väntar. Jag skymtar älgtjuren långt där inne bland granstammarna, men han är på väg bort. Ouwah! Jag prövar att härma älgens lockläte. Älgen stannar upp. Jag lockar lite till. Sakta vänder älgen och kommer gående mot mig, samtidigt som han besvarar locklätet. Han kikar försiktigt fram mellan granarna, lyssnar och vädrar, men vindriktningen gör att han inte får vittring på mig. Han stannar upp cirka 25 meter bort och stirrar på mig. Älgens syn är inte så skarp, och eftersom jag står blickstilla har han svårt att avgöra vad jag är för något. Han beger sig tillbaka in i skogsdunklet. Ouwah! Jag lockar igen. Långsamt vänder han och kommer tillbaka. Den här gången kommer han lite närmare, så jag kan filma utan granstammar ivägen. Återigen glor han på mig utan att förstå vad jag är. Han förväntade sig ju att det fanns en annan älg här. Efter ett par minuter vänder han tillbaka, men jag lurar honom ännu en gång att komma till mig. Men nu verkar han ha tröttnat, och går med bestämda steg tillbaka in i skogen. Då tar jag fram trumfkortet: Det utdragna vibrerande lätet som kommer från en brunstig älgko. Tjuren tvärstannar. Några lockläten till, följt av brunstig älgko-lätet, och älgtjuren kommer i full fart travande mot mig. Han stannar upp i vägkanten. Nu skiljer det bara 15 meter skogsväg mellan oss! På såhär nära håll ser han riktigt stor ut, en muskulös sjutaggare. Han är riktigt vacker, men nu är han nästan för nära. Om han inte gillar att ha blivit lurad fyra gånger, kanske han blir grinig, och då får jag svårt att hinna undan. Våra blickar möts, och han ser nu att det är en människa som lurat honom. Han vänder på klacken, och med ett brak sätter han iväg och försvinner snabbt bland träden. Fältbiologen 3 4/

42 Minifältis Hitta baggarna i bajssoppan Kortvingar Du kommer med all säkerhet att möta hundratals eller kanske tusentals kortvingar i din bajshink. Kortvingarna är en egen skalbaggsfamilj, inte besläktad med dyngbaggarna som är den familj som de andra djuren på den här sidan hör till. Det finns över arter kortvingar i landet. De utmärks främst av de korta täckvingarna (plåtarna på baggens rygg vilka döljer flygvingarna), det får dem att inte alls se ut som skalbaggar. Många av dem är svåra att artbestämma och de flesta är kortare än 5 mm, men en del är stora och går lätt att känna igen. text och bild: Elin Sandberg och Erik Börjesson Har du funderat på att äta bajs? Nu menar jag sedan du lärde dig gå och inte sitter på pottan längre. Det finns faktiskt en hel massa näring i skit. En del bajs, eller dynga som det också kallas, luktar riktigt gott! Sedan är det förstås så att för oss människor är det varken nyttigt eller gott att äta vare sig vår egen eller något annat djurs dynga. Gott och nyttigt är det dock för en hel massa andra, bland dem dyngbaggarna. Dyngbaggarna är en skalbaggsfamilj där arterna är specialiserade på att äta djurspillning både som vuxna och som larver. Det finns en mängd olika arter, var och en expert på en viss sorts djurs dynga och en viss typ av natur där bajset finns. I Sverige har vi dyngbaggar i allt från stora komockor till de minsta fårlortar. Baggarna gräver ner sig i dyngan för att lägga ägg. Dyngbaggar är många gånger vackra, alla är fascinerande, några har horn, men de lever alla i bajs så det kanske inte är lätt att hitta dem? Jo, det är det! Du måste bara göra en bajssoppa och det gör du så här: 1. Ta en rymlig hink halvfull med vatten. Packa en ryggsäck med en pinne så lång att du kan röra om i hinken, en spade, ett förstoringsglas, en pincett och en liten burk med lock. Ta sedan på dig kläder som kan få bajs på sig utan att din pappa eller mamma blir sur. Ett par handskar kan vara bra också. 2. Därefter letar du upp en plats där djur bajsar, en hage med snälla kor eller hästar är ofta bra. För att inte råka ut för arga djur kan du gå till en tom hage där det varit djur nyss och fortfarande finns bajs! 3. Nu tar du din hink, fyller den med vatten och lagom mycket dynga, rör om med pinnen nu har du en bajssoppa! Har du tur simmar det nu runt en massa dyngbaggar på ytan som du kan plocka med pincetten och lägga i burken. 4. Sedan är det bara till att titta på dina nya kompisar. Om du vill veta vilka arter det är kan du låna böcker på biblioteket om skalbaggar och leta där. Blir du riktigt intresserad och vill veta mer om dyngbaggar kan du leta efter en speciell nyckel till Sveriges dyngbaggar, en bok med alla arterna i. Lycka till! Fältbiologen 3 4/2013

43 Ängstordyvel och skogstordyvel Tordyvlarna är storvuxna dyngbaggar med ett mycket runt utseende, de flesta är blåsvarta. Ängstordyveln är stor (ca 30 mm) och streckad över ryggen. Den gillar främst kobajs som ligger i öppna marker. Skogstordyveln är mindre (ca 20 mm) och gillar all möjlig sorts bajs överallt, även svamp går an. Den är blank med blålila skimmer i det svarta. Håller du en tordyvel tätt mot örat kan du höra den pipa! Rödvingad dyngbagge Detta är en snygg och lätt igenkänd dyngbagge, med sina vackra röda täckvingar på ryggen och svarta huvud och halssköld. Den blir ca 5 mm lång. Den har en god spridning över landet. Ofta är den riktigt tidigt ute och flyger om våren, så fort du ser att det börjar flyga omkring insekter de första varma dagarna på året kan spanandet börja. Om du vill titta på en dyngbagge som är riktigt mycket dyngbagge skall du kolla på denna: huvudet är platt för att gräva i bajs och de breda platta frambenen med taggar är också utmärkta bajsspadar! Streckad dyngbagge Detta är en dyngbagge som in på 1950-talet var allmän i stora delar av landet från norr till söder, sedan dess har den minskat lavinartat. Idag finns arten på några få platser i södra Sverige. Den lever främst i hästbajs i torra och sandiga hagmarker. Dess försvinnande tror man hänger ihop med att hästarna minskade i antal vid 1900-talets mitt, då traktorn ersatte hästen i jordbruket. Idag ökar hästarna igen eftersom intresset för ridning ökat de sista årtiondena, det har kanske påverkat skalbaggen positivt, avmaskning av hästar idag är dock ett problem för den Fältbiologen 3 4/

44 Kultur Inte bara honung Regi: Markus Imhoof 2013På senare tid har frågor om bin och deras allt svårare livsomständigheter kommit att uppmärksammas. I augusti hamnade bina och deras bekymmer på omslaget till Time Magazine och tidigare i år gick den schweiziska filmen Inte bara honung upp på bio i Sverige. Filmen berör främst den accelererande spridningen av parasiter och sjukdomar som drabbar honungsbin och undersöker binas situation på en rad platser världen över. När bina får problem blir konsekvenserna för oss människor högst påtagliga då hela jordbrukssektorn är helt beroende av pollinering, ett område där bina är helt oöverträffade. Albert Einstein lär ha sagt att om bina dör, dör mänskligheten tre veckor därefter. Men Inte bara honung lär oss att bin är mer än arbetare i människans tjänst. De är också helt fantastiska skapelser i sig själva. Efter att ha sett filmen känner jag att de kan vara något av det mest fascinerande som finns på jorden överhuvudtaget. Så är också filmen otroligt vacker och medryckande från första bildrutan. Omväxlande talar filmen till magkänsla och intellekt utan att någonsin tappa i pedagogisk skärpa. Vi får följa två biodlare med helt olika förhållningssätt till sin näring. Dels får vi träffa en äldre herre i de schweiziska alperna vars biodling gått i familjen i generationer. Han kämpar i motvind för att bevara de gamla, lokala biraserna och skydda sina kupor från de problem som kommit då biodlingen anpassats till det industriella jordbruket. Just den sidan av binäringen representeras av en amerikan som från första stund framstår som en karikatyr över kommersialism, okunskap och övertro på storskalighet. Emellanåt anspelar filmen väl mycket på en schweizisk, nationalromantisk självbild om kvalité och naturidyll. Det är dock motsättningen mellan småskalig och industriell biodling står i centrum filmen igenom. Det känns alltigenom befriande att filmens förklaring till att många biodlare drabbas av allvarliga problem är att biet är vårt vanligaste husdjur och att människor inte tagit det ansvar som följer därav. Alltför ofta framställs det som ett mysterium att så många bisamhällen drabbas av plötslig död och att vi tillsammans måste lösa denna gåta. Det är inte att undra på att ensidig och kortsiktig avel tillsammans med bekämpningsmedel och ett jordbrukslandskap dominerat av monokulturer gett upphov till många av de problem som drabbar bin. I områden där biodlingen blivit så storskalig att kuporna fraktas runt för att pollinera olika plantage förvärras också problemen med sjukdomar och parasiter flerfaldigt; nya smittvägar öppnas och bina stressas av onaturliga levnadsförhållanden. Filmens panoreringar över de enorma mandelodlingarna i Kalifornien är rentutav chockerande. Varje år fraktas tiotusentals samhällen dit för pollinering av de plantager som försörjer över åttio procent av världsmarknaden. I stort sett kan man se hur bisamhällen har sämst överlevnad i områden där jordbruk och binäring är som mest industrialiserat. På många håll stavas lösningen antibiotika och ytterligare kemiska preparat vilket knappast förbättrar läget på sikt. En intressant överraskning som filmen bjuder på är att det annars så illa omtalade mördarbiet kan vara en del av lösningen. Denna korsning mellan det afrikanska och europeiska hongungsbitet är inte bara avigt inställd till människor utan också resistent mot de parasiter som annars har fått mycket allmän spridning. Men detta förändrar inte det faktum att mer småskaligt och ekologiskt jordbruk är det som skulle förbättra situationen för honungsbiet, i synnerhet inte då industriell hantering av mördarbin i princip är omöjlig. Svante Hansson 44 Fältbiologen 3 4/2013

45 Georgien i ett nötskal en entomologisk resa Aron Landahl och Klara Granlöf 2013 Boken Georgien i ett nötskal är svår att placera i ett fack. Skall den rubriceras tvärvetenskaplig reseskildring, en entomologs illustrerade dagbok eller en lös samling konstnärliga betraktelser ur faunaperspektiv? Den tjänar varken som reseguide eller insektsbok. Men om man släpper taget om dess otydliga syfte så kan man förlora sig i en mycket trevlig liten berättelse, kantad av kluriga betraktelser och vackra känslomättade illustrationer. Korta reflektioner bevarar strapatser på postsovjetiska bibliotek och möten på bergstoppar, med människor och med insekter. För den fältbiolog som varken har rest i Georgien eller vurmar för sandjägare, kan denna bok ändå erinra oss den stora skönheten i att resa med särintresset som handbagage. Aron Landahl och Klara Granlöf är båda naturvetare och konstnärer och lyckas sätta fingret på den ibland oklara skönheten med nörderiet att resa med ögat på detaljerna är i själva verket en nyckel till en mer storslagen helhet. Georgien i ett nötskal kan avfärdas som en oförarglig liten bok, men det sätt vari den inte låter sig definieras, utan låter intryck av natur och kultur smälta samman och tilltala ens vetenskaplig sida och känslostyrda jag på en och samma gång, känns modigt i all sin enkelhet. När jag slår ihop den känner jag mig inte färdig. Jag vill resa, nörda och teckna. Alva Anderberg Läs vidare om boken Aron och Karin på flynsomflytt.blogspot.com Med poesins kraft När vi blundar och blir handlingsförlamade inför klimathotet kan detta ses som en konsekvens av kollektiv förträngning. Med poesins hjälp slår Laleh Pourkarim hål på vår kollektiva förträngning och knyter oss samman med det vi är en del av. Istället för att skjuta plågorna ifrån sig tar Laleh in dem i själen. Varje djup solidarisering förutsätter identifikation. (Arne Næss, norsk ekosof). Laleh får mig att återfå min många gånger förlorade tro på mänskligheten. Laleh och Fältbiologerna. Vi ska göra jorden hel, ja vi ska göra vattnet rent och vi ska aldrig skada varandra mer. Och vi ska slåss, ja vi ska slåss mot Goliat. (Lalehs sång Goliat på skivan Colors). Vi var många som satt i Ojnareskogen förra sommaren. Gjorde vi det bara för att vi hade kunskap om dess rödlistade arter, eller har vi också en känslomässig relation till skogen? För visst blir vi ledsna när natur förstörs av exploatering? Har vi inte en närmare relation till de krokiga tallarna, apollofjärilarna, gaffelfibblorna och kungsörnarna än vad Nordkalk har? Den som bara tänker på pengar när den blickar ut över en skog kan nog inte heller se någon djupare mening med Lalehs texter som gestaltar det många fältbiologer upplevt: Att naturen är en del av oss likväl som vi är en del av naturen. So what do the trees know, letting their leaves go? What do the trees see that is beyond me? (Lalehs sång Sway på skivan Colors). Jag har ända sedan barnsben haft en speciell kontakt med träd. Lite som att jag är ett av dem, fast jag kan springa, skrika och protestera. Dessa djuregenskaper fick inte träden. Därför får vi göra det för deras skull! Vi människor kan inte göra vad som helst mot andra delar av geobiosfären. Är vi dumma mot elefanterna så får vi inte komma på festen! Now the best explanation for this is someone has a party on another planet and we're not invited. The host has probably read the memories of endangered beautiful elephants. [ ] And a thought just hits me about us. Of course we are, why didn't I think of this before? Of course we are, we are stardust. (Lalehs sång In The Comet på skivan Sjung). Lalehs texter förmedlar vårt ansvar för allt det vi är en del av utifrån kärlek, kraft och en tacksamhet över att finnas till. Minou Moon Fältbiologen 3 4/

46 Kultur Svampar i Sverige Bo Mossberg, Mats Karström, Sven Nilsson, Olle Persson Bonnier fakta, 2013 första rosenticka växte på en omkullfallen gran i kanten Min av en djup klippkanjon i en lappländsk skog. Över den uråldriga skogen flög en ensam pilgrimsfalk. Både falken och rosentickan bar på en berättelse om att platsen var speciell. Idag är skogen skyddad som naturreservat tack vare de båda sällsynta arterna. Ur förordet av Mats Karström i Svampar i Sverige Första utgåvan kom 1977 och sedan dess har detta standardverk för populärvetenskapligt lagda svampentusiaster förnyats åtskilliga gånger. Den nionde utgåvan har reviderats med över 100 nya arter och med en ny textförfattare i naturvårdshjälten Mats Karström. Kvar finns Bo Mossbergs svindlande precisa illustrationer som verkligen kommer till sin rätt i moderna tryckpressar boken är en explosion av form och färg. De inledande kapitlen behandlar på ett koncist sätt svampars uppbyggnad, förökning och levnadssätt. Läsarna får recept och konkreta tips för svampturen här finns ett suveränt kapitel om nybörjarsvampar för den som vill utöka sin repertoar av matsvamp. Intressantast är dock det nya kapitlet om naturvårdssvamp, något som sällan tas upp i de allmänna svampböckerna som väl riktat in sig mest på matsvamp. Nu kan vi äntligen läsa lite om hur en inventering kan gå till och vilka arter vi kan titta efter i olika skyddsvärda biotoper. I artdelen markeras svamparna med symboler: en för naturvårdssvamp, en för färgsvampsamt några olika symboler för ätliga och giftiga svampar (smakbedömningen får man göra själv). Svampar i Sverige är en bok med ambition men jag får känslan av att lite för mycket har knökats in på de ynka 367 sidorna. Trots epitetet standardverk har boken, på grund av sin ringa storlek, svårt att bli funktionsduglig för alla svampentusiaster från matsvampsälskaren, garnfärgsnörden till den naturvårdsintresserade. Och resultatet blir en aning för spretigt och övergripande. En matsvampsbok utan hänvisning till förväxlingsarter känns rent av farlig, en garnfärgningsbok utan anvisningar för färgning gör inte mycket för världen och inventeraren lär behöva skaffa något mer utförligt. litet bajskryss kontruktion och foto: Magnus Bjelkefelt PÅ KATTDJURSÖRA JORDSNURR VIRKE BUSKE INGÅR 1 JANUARI SÅNG SKOL- ÄMNE SYNS PÅ NATT- HIMMEL HAL FISK KÄKADE FÄSTER VÄXT I MARK GRIS- MAMMA PÄLS RÄCKER ANTALET FINGRAR KAN SKIDÅKARE ÄR VÄL DETTA KORSORD GANSKA DET GÅR TVÅ SÅDANA PÅ 40 FRÄSCHA TVÄTT- MEDEL INTE FM- RADIO PAXA I FÖRTID FINNS PÅ FRÅGA BOR RÄV OCH STUDENT I ÖGON- DELAR I VISS FÄRG MED BARR OCH BÄR SPELAR PÅ MOSSE ROLLSPEL I VERKLIG- HETEN SIRAPS- TRÄD IPCC I KREA- TUR INTE EN PLATS FÖR FÅGEL SÅNGAREN FALKMAN KRICKA DURK- SLAG VILL DU DITT FRÖ KAN JUL- GRAN OCH TALL EN SNÖ- SMÄLT- NING HÖRS FRÅN BIKUPA GAS MED ATOM- NUMMER 10 GUDINGEN ELLER ÅDAN 46 Fältbiologen 3 4/2013

47 Krönika Men för nybörjaren som vill allmänbilda sig och bli inspirerad till vidare kunskapssökande är boken perfekt. Även för den inbitne öppnar boken upp nya dörrar arter som matsvampsplockaren aldrig brytt sig om får ett nytt värde som naturvårdssvamp och vice versa. För mig är boken först och främst en konstupplevelse. Dyk in i svamparnas rike och förhäxas av scharlakansvaxskivlingens djupröda hatt, den vita flugsvampens majestätiska blekhet och blomkålssvampens irrande vindlingar. Bilderna lockar in mig i texterna jag helt enkelt måste få veta varför flugsvampen har vita prickar eller vad de små kulorna i brödkorgsvampen egentligen är till för. När jag ser bilden på djävulssopp vill jag ta första båten till Gotland för att få se den på riktigt. Däri ligger bokens största kvalité att inspirera. Kleo Bartilsson Läs också: Nya svampboken, Holmberg Marklund; Färgsvampar & svampfärgning, Marklund och Lundmark; Signalarter, Skogsstyrelsen; Svampar. En fälthandbok, Ryman och Holmåsen. Toalettlandet Jag måste erkänna att jag blev imponerad över den nya toalettstolen som mina föräldrar installerade när de renoverade badrummet. Den är modernistiskt avskalad med raka former, men framförallt har den ett lock som långsamt och mjukt glider igen hur högt en än släpper det. Under ett av mina första toalettbesök i Japan insåg jag dock att vi fortfarande har långt kvar på dassfronten i Sverige. Jag må ha suttit på en frigolitsits som värmer skönt på kalla och dragiga utedass, men när jag slog mig ner på den till synes vanliga vattenklosetten hos min värdfamilj i Nagano-prefekturen slog det mig som en självklarhet varför är inte alla toalettsitsar uppvärmda? Just den toaletten bidrog främst till längre mobilspelssessioner och fler avklarade nivåer, men också en allmän nyfikenhet inför vad Japan mer hade att erbjuda inom toalettfältet. I den svenska Wikipedia-artikeln Toaletter i Japan står det att läsa att de första toaletterna med avlopp i Japan troligtvis konstruerades så tidigt som år 300 före vår tideräkning. Toaletter med inbyggd bidé och andra funktioner, som Japan är känt för, började dock inte produceras förrän på 80-talet i Japan med inspiration från andra länder som kommit längre i sin mugg-innovation. År 2002 hade dock nästan hälften av de japanska hushållen en sådan vattenklosett. Med den uppvärmda toalettsitsen i färskt minne blev jag förtjust när jag upptäckte en kontrollpanel med knappar och display bredvid vattenklosetten på en offentlig toalett. Att den var helt på japanska bortsett från tvetydiga symboler gjorde det än mer spännande. Efter smått nervöst tryckande på de olika knapparna fick jag en behaglig bidétvätt med efterföljande varmluftstorkning, även detta kändes egentligen ganska självklart. Efter detta dassbesök har jag så fort tillfälle getts med stadig hand tryckt på knappen med en symbol som mest liknar en rumpa som sitter på ett fluffigt moln. På ett sätt är det konstigt att Sverige ligger så långt efter Japan inom detta område. Den svenska Wikipedia-artikeln är nästan tecken lång, vilket borde tyda på ett stort intresse för japansk toalettkonstruktion bland svenskar. Att vi fortfarande vurmar för det både rump- och naturskadliga toapappret är ett mysterium. Hursomhelst kommer jag hädanefter fira Japanska toalettsällskapets hittills inofficiella toalettdag den 10 november med vördnad, och minnas landet i fjärran i öst med vattenklosetter som är mer än ett simpelt dass. Johan Andrén är fältbiolog och wwoofar just nu på en gård i Japan. Fältbiologen 3 4/

48 Internt foto: Ellinor Dehlin I skogarna i norr I mitten av augusti var Fältbiologernas skogsnätverk ute på en tiodagars inventeringsresa. Vi träffades i Umeå och åkte sedan västerut genom Västerbottens län med två minibussar. Under resan stannade vi på olika platser och inventerade skogar som SCA hade avverkningsanmält. Nästan hela dagarna var vi ute i skogen och hukade vid lågor och trädstammar för att leta hotade arter, mest vedsvampar, lavar och insektsgnag. Vi letade också efter till exempel spår från tidigare avverkningar och försökte bedöma åldern på träden i skogarna. Allteftersom dagarna gick lärde vi oss mer och mer av varandra: hur man ser skillnad på olika arter och var man oftast hittar dem. Gränsticka, gammelgransskål och violettgrå tagellav var några fina arter som vi fick se många gånger. Ett av våra allra finaste artfynd var smalfotad taggsvamp som vi hittade i två olika skogar. I rödlistan över hotade arter så står den i kategorin EN. Den klassas alltså som starkt hotad! Vi hann med en hel del annat än att leta arter också, till exempel att leka dunken i skogen, bada näck i forsande älvar och att sitta runt elden på kvällarna och prata och sjunga. Kort sagt så var det en toppenbra resa fylld med mycket skogspepp, artnörderi, skratt och kärlek. Nu återstår att sammanställa våra inventeringsprotokoll till en rapport som förhoppningsvis kan leda till att några av de fina skogarna vi besökte får finnas kvar. Vi fortsätter kampen mot skövlingen av våra sista gammelskogar! Ellinor Dehlin Nio dagar i Sarek Ibland glömmer man bort varför man gör det. Inför årets fjällvandring med SUG-distriktet var det verkligen så. Kanske var det för att jag knappt hade varit hemma under sommaren. Slappa morgnar på altanen och överflödet av bär i trädgården var en idyll svår att slita sig från. Ändå skulle man lämna värmen och tryggheten här i utbyte mot toppar och glaciärer och okända strapatser. Inne i all planering, handling och packning kändes fjällen som något väldigt abstrakt. Ett koncept jag hade tyckt om, men inget jag längtade till just då. Och hur skulle det gå med gruppen? Alla hade inte ens träffat varandra, dessutom skulle min kompis Anna från Tyskland hänga på. En annan källa till oro var att jag tänkte vandra i gummistövlar som var inköpta dagen före avresan. Ändå blev det så bra. Och ändå fick vi det att fungera. Med början och slut vid Saltoloukta fjällstation gick vi Kungsleden ner, förbi den välkända toppen Skierffe och genom Rapadalen rakt in mot mitten av Sarek. Till detta hade vi nio dagar, vilket var ganska väl tilltaget och gav utrymme för vilodagar eller toppturer. Under samma tidsperoid var en annan grupp fältbiologer på Sarekvandring. Genom det gamla hederliga knepet att bestämma tid och plats lyckades vi till och med mötas upp på högslätten Bielavallda. Där stod alltså vårt tältläger, två dagsetapper från närmaste tecken på civilisation och mobiltäckning. Men de stora avstånden till trots är det i fjällen nära till allt väsentligt. Sitter man inne i tältet är alla ens tillhörigheter inom armlängds avstånd. Det man bär med sig är det enda man har. Varje ägodel blir värdefull, varje knäckebrödsskiva uppskattad och går något sönder får man hitta kreativa lösningar, som ofta involverar silvertejp. Förvånansvärt socialt är det också, såhär ute i Sveriges avlägsnaste vildmark. De flesta människor man möter stannar upp och utbyter några ord, ens vänner är sällan längre bort än tältet bredvid och det är ofta nära till skratt och skämt. Så mycket ögonblick man minns. Eftermiddagsturen till Skierffe, att stå vid kanten av det svindlande 700 meter höga stupet och se paletten av färger i deltat nedanför. Kvällarna då vi samlades kring elden eller läste högt ur bröderna Grimms något bisarra sagor. När vi bakade bröd över öppen eld och när den andra gruppen bjöd oss på popcorn. När vi gick fel och blev fast på ett jättebrant ställe. När vi hoppade på stenar över iskalla jokkar, tittade i kikare på älgarna i Rapadalen, plockade hjortron på myren och blåbär till gröten. Allting bundet tillsammans i det vidsträckta landskapet och med vädrets ständiga skiftningar. Ibland gick vi långt, ibland blev det sent, ibland var man bara trött och kall. Men jag vet att när jag kröp ner i sovsäcken om kvällen, kände kroppen slappna av och värmen sprida sig ända ut i tårna, tänkte jag: Vilken underbar dag det har varit. Vad bra jag trivs här. Det är så här livet ska vara. Vad det än är för arbete och anstängning som legat bakom så har det varit så värt det. Olga Tingstedt, S-U-G foto: Olga Tingstedt 48 Fältbiologen 3 4/2013

49 Skattungbyn målade naturen Högt upp i byns segaste backe ligger ett hus med utsikt över finnmarkens skogar. Där samlades skattungbyklubben för en kurs i naturmåleri med akvarell. Först lite tips om material och teknik. Vilket papper ska man välja? Hur gör man för att pappret inte ska bli skrynkligt? Hur släcker man en färg? Hur hittar man ett motiv? Varför ska man måla över huvud taget? Allt detta och mer därtill diskuterades. Väl ute i trädgården med papper och färger porträtterades allt från potatisar och löv till verandor. Vi ansattes tyvärr av akvarellmålarens stora skräck: regn. Inne i köket kunde bilderna till slut bli klara, och trots vädermotgångarna kände vi oss som riktiga konstnärer. Kleo Bartilsson, Skattungbyns fältbiologer Festival vid Storsjön Den 14 september var det grått, kallt och blåsigt kring Storsjön. Vädret till trots samlades cirka 300 personer vid stranden för att delta i Hållbarhetsfestivalen en festival med fokus på att förmedla att det ska vara roligt och enkelt att leva hållbart. Under dagen blandades föreläsningar om småskalig odling, ekoteknik och global konsumtion med musik, tävlingar och pyssel i det gigantiska reusetältet. På festivalområdet fanns även Alva och Salomon från riksstyrelsen som höll två dramatiserade föredrag om bland annat den svenska gruvboomen, vilka lockade fram många skratt hos publiken. Syftet med festivalen var att vända bort fokus från de stora miljöproblemen och ord som katastrof och skandal som vi dagligen matas med och istället skapa en interaktiv och informativ mötesplats där människor i lättsam anda kunde inspireras till att välja en mer hållbar livsstil. Bakom festivalen stod Naturskyddsföreningen i Östersund, men även Fältbiologerna fanns med bakom succén (som i samband med utdelningen av Östersunds kommuns miljöpris fick ett hedersomnämnande) som förhoppningsvis kommer att upprepas nästa år. Nina Österlöf Sillgrissleläger på Karlsö Varje år i slutet av juni hoppar sillgrissleungarna på Stora Karlsö ett dödsföraktande hopp på 40 meter ner på den steniga stranden nedanför deras bohylla. Ungarna har ett tjockt fettlager och ett mjukt skelett, och påverkas inte nämnvärt av smällen. Däremot blir de lite vingliga och förvirrade, vilket gör det till ett bra tillfälle att fånga in dem för ringmärkning, som man gör för att forska om sillgrisslor och deras roll i Östersjöns ekologi. Under ringmärkningen hjälpte vi till genom att patrullera stranden och fånga in de sillgrissleungar som hoppade, vilket var grymt kul men även lite farligt då en av oss blev träffad av en sådan kamikazefågel. Botanikläger i Halland Några dagar i juni utforskade en grupp fältbiologer de halländska markerna för att lära sig allt om blommor (eller åtminstone en hel del). Det var ett välfyllt program med både grundläggande botanik och ovanliga arter, händelserika dagar och nyckling på kvällarna. Massor av biotoper besöktes allt från hedar och havsstränder till skogsängar och vattendrag, samt insidan av en brunn (som var en av Sveriges fem lokaler för hjorttunga). Nämnvärda arter som sågs var bland Förutom ringmärkningen kollade vi mycket på Karlsöarnas häftiga flora och andra fågelarter, såsom tordmule som häckar lika talrikt som sillgrisslan. En av lägrets absoluta höjdpunkter inträffade på sista dagen, när vi hittade en göktyta sittandes i en buske i mitten av ön en fågel vi letat efter under hela lägret. Men inte nog med det, någon meter bredvid satt något ännu häftigare, en SOMMARGYLLING!! Snacka om dubbelkryss! Sommargyllingen är en av de absolut snyggaste arterna vi har i Sverige, och tyvärr en av de ovanligaste. Allt som allt var det ett grymt läger, som vi hoppas blir av igen! Olof Åström, Lunds fältbiologer annat safsa, murgrönsmöja, granspira, spindelblomster, korallrot och bäckmärke (och däremellan stirrade vi på starrar tills vi fick gråstarr). Exkursionerna leddes av riktigt duktiga guider som vigt sina liv åt blommorna, och antagligen har de satt några frön i nästa generation. Lägret gjordes i samarbete mellan Fält biologerna och Botaniska Föreningen för andra året. Johan Runeson, Lunds fältbiologer foto: Aron Dynesius foto: Johan Runesson Fältbiologen 3 4/

50 Internt Årsmöte med Skattungbyns fätbiologer Den andra november hade Skattungbyns fältbiologer KÅM. Ja, jag vet, det är ju jättefel datum (klubbårsmöte äger alltid rum på våren). Men eftersom vi är en skolklubb och vår kurs slutar i november bestämde vi oss för att förlägga det på hösten istället. Så nu har klubben nya organisatörer och hoppas på att nya medlemmar i form av nya kursdeltagare ska ansluta sig, och att nästa fältbiologår i byn blir lika härligt som det förra! Kontaktuppgifter till de nya organisatörerna finns på hemsidan. Kleo Bartilsson, Skattungbyns fältbiologer Sommarresa till skogarna i Białowieża och Lübeck Vi var 12 deltagare i en minibuss och en personbil som åkte på morgonen den 12 augusti från Lund via Danmark och Rödby-Puttgarden till Lübeck. Där tältade vi lite utanför staden. Dagen därpå guidades vi i skogarna som brukas enligt Lübeckmodellen. Skogsbruksmodellen innebär exempelvis att inte plantera eller gallra, utan låta naturen ha sin egen gång. Guidningen var ganska uppskattad, men tyvärr hade inte hela gruppen lätt att förstå guidens engelska med sin starka tysk brytning. Sedan bar det vidare mot Białowieża, den stora urskogen i Polen, en resa som skulle ta två dagar. Vi stannade en natt på en lite enslig camping utanför Poznan, där campingvärden inte förstod ett enda ord engelska och endast lite tyska. Väl i Białowieża kunde även denna campingvärd ingen engelska, och bara lite tyska, men hon var mycket trevlig och berättade gärna om olika morgonturer vi kunde göra genom att peka på en karta. Vi stannade två nätter men såg tyvärr inga vilda visenter, dock fick vi fina bilder på stork och räv och en hel del fjärilar och trollsländor. Vi hade en underbar guide i nationalparken som pratade hyfsad engelska, kunde väldigt mycket om naturen och berättade massor av roliga anekdoter. I nationalparken såg vi vitryggig och tretåig hackspett samt hörde mellanspett. Vägen hem blev tämligen stressig. Vi övernattade en gång utanför Warszawa, där det uppstod en lite underlig situation vi hade blivit lovade att få låna köket inne på en herrgård och när vi skulle sätta igång efter att ha varit ute till sent på kvällen upptäckte vi att huset var nästan helt tomt och att köket och matsalen var hur lyxiga som helst! Det fanns konstverk överallt, flygel vid entrén, långbord i matsalen med massvis med finporslin; köket var i högsta klass men kylskåpet var helt tomt. Och den enda människan i sikte var en person som satt och Skype:ade utanför dörren, och som inte förstod vad vi sa. Ännu underligare blev det när hyresvärden ringde oss klockan och berättade att lokalen skulle låsas klockan 22.00, så vi fick hastigt och snopet diska och ta med oss maten ut till tälten. Johan Runesson, Lunds fältbiologer 50-årsfest för Skånes FB I år (eller egentligen förra året, men då glömdes det bort) fyllde Skånes Fältbiologer 50 år! Så till årets DÅM planerades massvis med festligheter, där den stora jubileumsmiddagen var dragplåstret. Både nuvarande och gamla utschletna ex-fältbiologer var med på middagen, vars överdådighet inte skådats på flera RÅM-middagar i rad. Gamla minnen, nya minnen och igenkännande dråpligheter pratades det om tills dess att efterrätten var uppäten. Dagen efter ägde själva årsmötet rum. Det beslutades om två fågelskådarresor vilket en triumf för skådarfalangen i föreningen. En ny styrelse valdes, med Minou Moon som ordförande. Olof Åström, Lunds fältbiologer 50 Fältbiologen 3 4/2013

51 Aktiviteter i korthet Internt 8 september. Heja Power Shift! I helgen samlades unga från hela landet på Lindsberg utanför Falun för Sveriges tredje Power Shift-konferens. Hållbarhet och ekonomi var temat. Tanken är att inspirationen från konferensen ska leva kvar i de projekt som startade och påverka samhället långt utanför Lindsberg. Fältbiologerna var såklart också där. Foto: Stina Maria Johlander 3 oktober. Glasört. Ätbar! Smakar salt. Fältbiologer i farten i Vallda Sandö. Göteborgsklubben 3 oktober. I tisdags var det Skogens dag i Malmö och då var självklart vi i Fältbiologerna där och lekte barkblindbock och pratade om träd med barnen! 14 oktober. Skogsnätverket + Riksstyrelsen = Skogsstyrelsen. Vi kanske skulle starta upp en konkurrent till Skogsstyrelsen? Så himla mycket bättre vi skulle bli! 15 oktober. Stockholm City-klubben klimatskrek på miljöminister Lena Ek, höll tal och lämnade över ett brev där vi uttryckte vår oro över regeringens klimatpolitik. 21 september. Idag demonstrerade vi i Jönköping mot gruvboomen och gruvplanerna i Norra Kärr. För återvinning och hållbarhet! Jönköpingsklubben 7 oktober. Varför ändrar löven färg och faller om hösten? Uppsala minifältisar hade tema löv på träffen igår. 31 oktober. Vi upptäcker mossornas coola värld! Vi träffas varje torsdag kl 18 fram till jul i Ekologihuset i Lund. Lunds fältbiologer 1 oktober. Vi jublar! Ingen oljeborrning i Lofoten! Idag firar vi med Natur og Ungdom Norge. 13 oktober. Skådning av gungande dvärgbeckasin under Skånes fältbiologers Ölandshelg. 4 november. Vi besökte hampagård utanför Grästorp! Vi lärde oss att hampa kan användas till massor av olika saker, och är ofta ett mer miljövänligt alternativ. Göteborgsklubben Fältbiologen 3 4/

52 POSTTIDNING B Fältbiologerna Brunnsgatan Gävle Ute i naturen. Inne i miljödebatten. Fältbiologerna är en organisation för miljö- och naturintresserade ungdomar. Inga vuxna ledare, inga religiösa eller partipolitiska bindningar. Ute i naturen: Lär dig mer om fåglar och blommor eller inventera hotade skogsområden. Inne i miljödebatten: Var med och protestera när motorvägar planeras, konfrontera ansvariga politiker och samla in pengar för den sista spillran ursprunglig skog. Häng med oss ut! Bli medlem GRATIS genom att sms:a FÄ + ditt personnummer till !