Projektbeskrivning post doc forskning Principalansvar

Transkript

1 Projektbeskrivning post doc forskning Principalansvar Ansvar för annans vållande ansvars- och begränsningskriterier för principalansvar Traditionell frågeställning i aktuell rättsmiljö Som den kanske största nyheten vid den stora skadeståndsreformen år 1972 infördes ett allmänt principalansvar. Arbetsgivaren svarar härigenom för merparten av de skador som de anställda vållar i tjänsten. Principalansvaret omfattar ett stort och viktigt rättsområde. Det är därför ytterst förvånande att regeln ännu snart fyrtio år efter dess införande inte har varit föremål för någon mer omfattande rättsvetenskaplig analys; för övrigt inte ens en mer begränsad sådan, utöver enstaka artiklar. Det framstår därför vara hög tid att ta sig an denna lucka i doktrinen. 1. Från reformtid till nutid 1.1 En dynamisk skadeståndsrätt Skadeståndslagen (SkL) är av grundläggande natur och den äger generell tillämpning. 1 Regelverket är emellertid långt ifrån uttömmande. I den praktiska rättstilllämpningen måste ett stort antal frågor besvaras med utgångspunkt i allmänna rättsgrundsatser, varvid vissa grundsatser om skadeståndsansvar ibland går längre, eller tvärtom någon gång är mer inskränkta, än vad som direkt följer av lagen. 2 Dessutom modifieras ansvaret och ersättningsrätten genom speciallagstiftning på olika områden. Ytterst påverkas skadeståndssituationen av eventuella avtal eller närliggande partsförhållanden. De lagstadgade reglerna kompletteras på så sätt av särskilda uttryckliga eller oskrivna principer och bestämmelser. 1 Se 1:1 SkL. 2 Se prop 1972:5 s 448 ff, 623 och 648; Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen 36 ff. Jfr vidare Bengtsson, Allmänna principer om kontraktsansvar? s 17 ff.

2 Skadeståndsrätten är i väsentliga delar en dynamisk rättsdisciplin med stark förankring i den allmänna samhälls- och rättsutvecklingen. I stora delar har den närmare uttolkningen av lagreglerna och innebörden av enskilda rekvisit överlämnats till de dömande instanserna. 3 En orsak härtill är, som Nordenson påpekar, att skadeståndsrätten allmänt sett lämpar sig föga för en legislativ detaljreglering. Åtskilliga frågor måste i stället finna sin lösning i rättstillämpningen, varvid de rättstillämpande organen följaktligen är i stort behov av vägledande uttalanden av lagstiftaren. 4 Att skadestånd anges utgå under viss förutsättning, innebär inte att man i rättspraxis är förhindrad att gå vidare och utvidga ansvaret i olika situationer, vilket också i viss utsträckning skett. 5 Även doktrin får av naturliga orsaker stor betydelse inom ett rättsområde av denna karaktär inte minst med beaktande av den fortskridande rättsutvecklingen vilket ytterligare understryker behovet av rättsvetenskaplig diskussion och bearbetning på ett så omfattande och centralt område som arbetsgivares övergripande skadeståndsansvar för anställda. Av nedanstående framgår, att redan en enkel och ytlig genomgång av principalansvaret påvisar ett antal rättstillämpningsproblem av nog så grundläggande och ingripande karaktär. 1.1 Stora övergripande motiv kontra små konkreta argumentationslinjer Stora frågor av olika slag har sina konjunkturer inom den rättsliga diskussionen. Vid införandet av det generella principalansvaret behandlades ingående de övergripande motiven för detta samt hur ansvaret i stort var tänkt att fungera. Av de ändamål som anfördes, kan nämnas en önskan om kanalisering till den skadegörande verksamheten (ett företag ska bära den ekonomiska bördan av de risker som verksamheten genererar), behovet av att befria arbetstagaren från ansvar för sådana risker (vilka arbetstagaren inte sällan i begränsad utsträckning kan kontrollera), incitament för arbetsgivaren att säkra arbetsplatsen (prevention), försäkringsmöjligheterna (riskspridning) och mer generella rättsekonomiska argument av typ the deep pocket, varvid även värnet om den skadelidande betonades (reparation). 6 Sedan denna diskussion resulterat i ett lagstadgande, har de stora frågorna kommit i skymundan; som om redan införandet av en regel löser allt. Under de snart fyrtio år som gått, har rättsfrågan inte varit föremål för någon större debatt med undantag för det allmännas principalansvar vid myn- 3 Se exempelvis prop 1972:5 s 651; Nordenson, Lagmotiv och lagtillämpning en skadeståndsrättslig fallstudie s 385 ff och 397; Carlsson, Arbetsskada s 89 f. 4 Nordenson, Lagmotiv och lagtillämpning en skadeståndsrättslig fallstudie s Som exempel kan nämnas utvidgning av det strikta ansvaret samt ansvar vid ren förmögenhetsskada; även ersättning till anhörig när närstående dödats, har sin upprinnelse i rättspraxis. 6 Se prop 1972:5 bl a s 211 ff och 226 ff; Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s 19 ff och 78 f; Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt s 153 ff.

3 dighetsutövning. 7 Faktum är dock, att under ytan för de stora reglerna och färdiga lösningarna kan uppmärksammas att mindre men nog så intressanta rättsliga frågor efterhand dyker upp. Det handlar då inte längre om reformfrågor avseende de övergripande motiveringarna för ansvaret, utan om mer juridiskttekniska detaljspörsmål kring kriterier för såväl ansvaret som dess gräns. 8 Det bör därför vara av stort värde, att rättsvetenskapligt inventera och föra upp dessa särskilda frågor och deras mönster till ytan, för att belysa dem samlat. Förarbetena till skadeståndslagen ger fortsatt ledning för tolkningen, men på många punkter kompletteras de av rättspraxis och ibland framstår dessa som rent föråldrade. Som Bengtsson/Strömbäck påpekar, har åtskilligt hänt både ur ett internationellt perspektiv och med hänsyn till de bakomliggande förhållandena i övrigt, bland annat på försäkringsområdet. I någon mån har även de värderingar som ligger bakom skadeståndslagen satts i fråga, men förarbetena har alltjämt stort inflyt-ande över HD:s bedömningar. 9 En viss återhållsamhet i den rättsutvecklande kreativiteten främjar dessutom rättssäkerhet och konsekvens vid det praktiska handhavandet av reglerna. Rättspraxis kring 3:1 SkL är emellertid inte så om-fattande som man hade kunnat förvänta tillika önska vilket försvårar både för rättstillämpningen och vid den vetenskapliga analysen, särskilt som äldre praxis till största delen är överspelad genom införandet av det generella principal-ansvaret. 10 En vidare och systematiserande rättslig analys bör på så sätt vara av särskilt värde. Som ovan nämnts, handlar motiven till stor del om stöd för att alls införa en regel om ett generellt principalansvar. Det är måhända av mindre intresse i sig att ånyo bearbeta denna motivkatalog. Av betydelse är dock att man på ett mer konkret plan kan få argumentationsstöd i olika gränsdragningsfrågor avseende riskfördelning, kanalisering, skyddsaspekter etc. Från ändamålssynpunkt är det därför givande, att i en studie undersöka hur dagens tillämpningsfrågor förhåller sig till de övergripande grundsatserna för ansvarets införande. Hur kan motiven för att 7 Jfr ändringar i 3:2 SkL, liksom införandet av 3:3 SkL. 8 Se särskilt H Andersson, Skyddsändamål och adekvans, om begränsningskriterier beträffande ansvarsgrund respektive ansvarsgräns. Jfr även Carlsson, Arbetsskada s 36 ff och 270 ff, Schultz, Kausalitet s 235 ff. 9 Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s 19, 21 och 78 f. De omfattande motivuttalandena utmärker förarbetena till skadeståndslagen på ett sätt som inte äger motsvarighet i senare lagstiftning på området. Propositionen till den senaste lagändringen i SkL (prop 2000/01:68) är relativt kortfattad, vilket närmast får ses som ett bevis för det förtroende som de rättstilllämpande organens förmåga att hantera reglerna åtnjuter. Se vidare Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s 19 ff; Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt s 153; Nordenson, Lagmotiv och lagtillämpning en skadeståndsrättslig fallstudie s 383 ff. 10 Kleineman, Arbetsgivarnas s k principalansvar två nya avgöranden i HD s 920, noterar att trots att dessa regler vid tiden för regelsystemets tillkomst utgjorde betydande nyheter, så har rättspraxis som uttolkar principalansvaret inte förekommit på ett sätt som får antas motsvara frågornas praktiska betydelse.

4 alls ålägga ett ansvar vara vägledande, avseende hur ansvaret idag ska appliceras respektive avgränsas i konkreta skadesituationer? 2. Ansvar för annan på grund av viss relationsnärhet principalansvar Principalansvar grundas på någon form av relationsnärhet till en annan person eller kollektiv av personer. Vad detta förhållande mer exakt relaterar till är långtifrån givet. Lagregeln i 3:1 SkL innehåller ett antal rekvisit, vilka bildar ramen för ansvarets omfattning, tillika dess avgränsning. Den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta 1. personskada eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, 2. ren förmögenhetsskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott, och 3. skada på grund av att arbetstagaren kränker någon annan på sätt som anges i 2 kap 3 genom fel eller försummelse i tjänsten. I fråga om skadeståndsansvar för staten eller en kommun gäller även vad som sägs nedan i detta kapitel. Vad som där sägs om en kommun gäller också ett landsting och ett kommunalförbund. Bestämmelsen gäller också för statlig och kommunal verksamhet, såvida skadan inte vållats vid myndighetsutövning Identifiering av principalen Det traditionella begreppet principal används inte i lagtexten. Det neutrala uttryckssättet Den som syftar i första hand på den som är att betrakta som arbetsgivare, men ansvaret har en vidare omfattning än arbetsgivare i gängse mening därav det mer obestämda uttryckssättet principalansvar. Begreppet härstammar från äldre rättsgrundsatser om visst ansvar för arbets- och uppdragsgivare. 12 Redan här uppstår en grundläggande komplikation; vem är principal och i förhållande till vem? Frågeställningen har dubbla sidor genom att den omfattar 11 Se Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s 79; jfr 3:2 och 3:3 SkL. 12 Se prop 1972:5 s 632; Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt s 152. Om äldre principer beträffande principalansvar, se Lundstedt, Grundlinjer i skadeståndsrätten. Strikt ansvar II:2 s 338 ff.

5 relationen mellan två olika subjekt, nämligen den överordnat ansvarige respektive den underordnat skadevållande. Det föreligger någon form av identifikation eller närhet mellan principalen och skadevållaren, vilket gör det motiverat att i skadeståndshänseende betrakta dessa som en enhet. 13 Tolkningen av rekvisiten principal respektive arbetstagare utgör på så sätt två sidor av samma mynt, varför någon egentligen särskiljande gräns inte kan dras vid diskussionen av dessa; nedan ska ändock en övergripande tematisering kring de olika rekvisiten göras, i syfte att belysa och exemplifiera skilda gränsdragningsproblem och aktuella diskursfrågor Centrala principer om ansvarig arbetsgivare Frågor kan uppkomma om vem av flera möjliga som ska betraktas som arbetsgivare. I första hand ska en enda principal identifieras, men i undantagsfall kan flera göras solidariskt ansvariga för en enskild arbetstagares handlande. 14 Vidare måste en s k självständig uppdragstagare (independent contractor) skiljas från en underordnad medhjälpare. Den förste svarar som regel för sig själv (och som principal för sina anställda), men inte den senare; detta gäller dock inte undantagslöst. 15 Här aktualiseras detaljfrågor kring vem som ligger närmast att kontrollera, ge ledning, förebygga skada etc. 16 De stora skälen för principalansvar blir i dylika detaljfrågor konkret relevanta. Departementschefen ville å ena sidan inte göra något bestämt och allmängiltigt uttalande om beroende uppdragstagare, men vidhöll å andra sidan den principiella uppfattningen, att de som regel borde ådra uppdragsgivaren principalansvar. 17 Som intressanta rättsfall avseende frågan om ansvar utåt, alltså angående solidariskt ansvar respektive fördelning i uppdragssfären, kan nämnas NJA 1979 s 773 (inhyrd grävmaskinist), NJA 1992 s 21 (inhyrd svetsare), NJA 1994 s 162 (nyttjanderättshavare) och NJA 1998 s 617 (telekabel skadad vid grävning). Om arbetsgivaren däremot själv varit vållande faller detta ansvar som bekant inom culparegeln i 2:1 SkL. Det s k organansvaret omfattar ställföreträdare för juridiska personer som aktiebolag, föreningar, handelsbolag, dödsbon, stiftelser etc. 18 Om en person i organställning snarare agerar som arbetstagare, kan hand- 13 Se prop 1972:5 s 24 f; Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt s 154. Se vidare Askeland, Erstatningsrettslig identifikasjon. 14 Se prop 1972:5 s 478 f; Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s 80; Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt s 162 ff. 15 Se Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s 80 f; Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt s 167 ff. 16 Se SOU 1964:31 s 74 f; prop 1972:5 s 478 f; Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s 80 f; Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt s 162. Se vidare nedan avsnitt Prop 1972:5 s Ställföreträdarens handlande likställs då med den ansvariges eget; sådan person kan vara exempelvis styrelse, verkställande direktör, likvidator och boutredningsman. Se Bengts-

6 landet däremot komma att falla under principalansvaret. Skillnaden får betydelse för tillämpningen av sådana regler vilka endast avser ansvar för annans vållande, som t ex jämkningsregeln i 3:6 SkL Ansvar för annan i principalansvarets gränsområden Det generella principalansvaret omfattar även ideell och icke-ekonomisk verksamhet, som vissa föreningsaktiviteter eller aktiviteter på gränsen till den rent privata eller fritidsbetonade sfären. 20 Sådan verksamhet ligger normalt utanför gängse arbetsgivar-arbetstagarsituationer, varför ansvarsbedömningen inte kan stödjas på formella ramar, utan tvärtom får grundas på rena ändamålsöverväganden utifrån den konkreta situationen. Nära relationer av skilda slag kan skadeståndsrättsligt ge upphov till två diametralt olika responser, nämligen en inkluderande respektive en exkluderande. Svårigheten ligger i att utröna kriterierna för det ena respektive det andra förhållningssättet; är exempelvis relationsnärheten mellan en förening och dess medlemmar ett argument för ansvar? 21 Fall av solidariskt principalansvar, liksom ansvar för icke formella arbetsgivare, kan betraktas som olika slag av utvidgande argumentation, medan ett insnävat synsätt träffar uppdrag vilka bedöms som privata, exempelvis väntjänster eller hushållsaktiviteter. 22 Andra situationer där exkluderande argumentationslinjer har aktualiserats, rör tjänsteuppdrag av utpräglad personlig art. 23 NJA 1973 s 42 och NJA 2000 s 639 handlar om skadeståndsansvar för konkursförvaltare respektive boutredningsman; tydligen kan man i dessa fall diskutera hur pass personligt uppdraget är, beträffande frågan om advokatbyrå kan göras ansvarig för den händelse att uppdraget utförts felaktigt. 24 son/strömbäck, Skadeståndsrätt s 56 och 82; NJA 1973 s 141 (tillfälligt intrång på arbetsplats); NJA 1979 s Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s 56 och 379 f. Jfr vidare 3:8 och 3:9 SkL. 20 Jfr prop 1972:5 s 473 ff, 634 och 651. Se även NJA 1981 s 929 (ridflickan). 21 Jfr vidare arrangörens ansvar vid evenemang, där ju deltagarna eller besökarna inte är arbetstagare. Se det ovan nämnda NJA 1994 s 162 (ansvar vid modellflygtävling); jfr även NJA 1996 s 495 (ansvar vid exploatering av allemansrätt). Se vidare Åslund, Allemansrätten och markutnyttjande. 22 Om en utvidgad personkrets, se vidare nedan avsnitt Kleineman, Arbetsgivarens s k principalansvar två nya avgöranden i HD s 924, talar om å ena sidan s k personliga uppdrag, och å andra sidan sådana uppdrag som framstår som typiska företagsuppdrag. 24 För en diskussion, se särskilt yttrande av Sveriges advokatsamfund i NJA 2000 s 639; Kleineman, Arbetsgivarens s k principalansvar två nya avgöranden i HD s 924 ff. Jfr vidare NJA 1992 s 502; NJA 2006 s 136; i det senare ej jämkning då revisorn ej anmärkt på vissa saker, dvs denne kunde inte åberopa att bolaget var medvållande beträffande sådana brister som han själv borde ha upptäckt. Se även nedan avsnitt

7 2.1.3 Närliggande och kompletterande ansvarsprinciper Inom kontraktsförhållanden svarar som huvudregel den som anlitar självständig medhjälpare för vållande av sådan person eller hos honom eller henne anställd. 25 Även här är alltså fråga om en bestämd form av relationsnärhet mellan de inblandade subjekten. I vissa fall finns emellertid inte något ansvar för anlitad självständig företagare, trots ett kontraktsförhållande till den skadelidande; som Hellner konstaterar, är det osäkert vad som ligger bakom sådana ställningstaganden. 26 Det kan i dylika fall vara intressant att analysera situationen utifrån om ansvaret vilar på relationsnärhet och i så fall av vilket slag eller om detta stammar från andra omständigheter och principer med vidhängande motiv. Ansvaret kan särskilt diskuteras vid utförande av s k non-delegable duties, 27 varvid den som förpliktelsen åvilar kan bli ansvarig även för självständig medhjälpare. Räckvidden av denna princip framstår dock som oklar. 28 Förpliktelser av detta slag anknyter till en allmän princip om ansvar för allmänfarliga risker. I dessa fall är det således snarast skaderisken i sig samt anknytningen till denna, och inte relationen mellan visst ansvarssubjekt och underställd skadevållare, som genererar ansvar. Från senare år kan nämnas omständigheterna i det uppmärksammade istappsfallet ; en person omkom efter att ha träffats av en nedfallande istapp på en gata i centrala Stockholm, vilket ledde till straffansvar. 29 Vidare kan man problematisera kring situationen dels att den icke delegerbara plikten ej alls utförts, dels frågan hur plikten genomförts av den som man givit uppdraget åt dvs culpa vid faktiskt utförande av plikten. 25 Se prop 1972:5 s 219 ff och 235 ff; Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s 81; Hellner m fl, Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt, 2 häftet kap och s 213 ff; Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt s 165 f. Jfr NJA 1965 s 124 (köpare skadad genom vållande av en av säljaren anlitad åkare). Även det köprättsliga kontrollansvaret kan ses som en form av ansvar för medhjälpare; se 27 och 40 KöpL. Analogier till köprätten bör dock nyttjas med försiktighet. Se Bengtsson/Strömbäck, a a st; Hellner m fl, Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt, 2 häftet s 207 f och 209. Med hänvisning till vad som i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden (1:1 SkL) gäller att skadeståndslagen inte i sig påverkar den gängse och framtida tillämpningen av kontraktsrättsliga grundsatser, som exempelvis avtalsparts ansvar för vållande av självständig medhjälpare; Bengtsson/Strömbäck, a a s 35 och 78 f; prop 1972:5 s 450 f. Se vidare Bengtsson, Allmänna principer om kontraktsansvar s 17 ff. 26 Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt s 165 f. 27 Jfr förekomsten av en fast ansvarsplacering. 28 Se prop 1972:5 s 181 f och 219 ff; Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s 81; Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt s 166 f; Lødrup, Lærebok i erstatningsrett s 152. Jfr från äldre rättspraxis NJA 1941 s 89 (bensintankning); NJA 1947 s 23 (snöröjning av tak); NJA 1958 s 695 (sprängningsarbete). Se vidare NJA 1986 s 712 (produktansvar vid eftersatt säkerhetsförpliktelse). 29 Se NJA 2005 s 372 (handlingsplikt till skydd för allmänheten).

8 Inledningsvis hade i lagmotiven föreslagits en regel om visst principalansvar för självständig medhjälpare, men detta utgick senare. I propositionen uppställdes dock inte något hinder mot en utveckling i rättspraxis av uppdragsgivarens ansvar. 30 Det bör ur såväl utom- som inomobligatorisk synvinkel vara intressant att utvärdera tillstånd av detta slag. En situation i gränslandet är när utlånad arbetstagare orsakar skada hos det företag han eller hon utlånats till, varvid den ursprunglige arbetsgivaren kan bli ansvarig på grund av kontraktsförhållande till det skadelidande företaget. 31 Skillnad föreligger således beträffande ansvar utåt mot tredje man respektive i internförhållandet. 32 Frågor om relationsnärhet måste på så sätt även involvera ställningen till den skadelidande med andra ord en trepartsrelation. 33 Ämnesfokus för den innevarande studien ligger i första hand på det utomobligatoriska ansvaret, men i den utsträckning det är av relevans bör diskussionen knytas till kontraktuella förhållanden. Principalansvaret behandlas företrädesvis inom den utomobligatoriska skadeståndsrätten, oaktat att det föreligger ett avtalsförhållande mellan arbetsgivaren och den anställde. Verkningarna av anställningsavtalet i stort diskuteras däremot som regel inom arbetsrätten. 34 Huruvida arbetsrättsliga eller avtalsrättsliga principer i övrigt kan påverka ansvaret, ska lämnas osagt. När det gäller kontraktsrättsliga förhållanden aktualiseras emellertid även arbetsgivarens möjligheter till friskrivningar eller ansvarsbegränsningar Se prop 1972:5 s 221. Jfr Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt s 167 ff, varvid från rättspolitisk synpunkt alternativt förordas ett strikt ansvar före ett utvidgat ansvar för anlitade företagare. Om (passiv) identifikation med självständig medhjälpare vid sakskada, se Bengtsson, Om jämkning av skadestånd s 157, varvid påpekas att rättsläget är oklart. Se vidare Askeland, Erstatningsrettslig identifikasjon, bl a s 305 ff. 31 Jfr NJA 1992 s 21. Se Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s Jfr även Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s 86 f. 33 Med hänvisning till NJA 2000 s 380 (bedrägerifallet), menar Kleineman, Arbetsgivarens s k principalansvar två nya avgöranden i HD s 924, att relationen mellan advokaten och klientens medkontrahent är ett lojalitetsskapande förhållande, vilket speglar sig i såväl Advokatsamfundets regler som i internationell skadeståndsrättslig praxis. I fallet hade dock HD inte koncentrerat sig på tredje mans tillit, utan på advokatkontorets skyddsintresse. Se vidare nedan avsnitt Personskador i arbetet regleras huvudsakligen via Trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA) vilken har sin grund i den utomobligatoriska personskaderätten. Se vidare Carlsson, Arbetsskada s 128 f, 528 ff, 584 och 718 ff. Jfr även Bengtsson, Om ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden s Om den särskilda situationen vid arbetsskada enligt TFA, jfr Carlsson, Arbetsskada s 714 ff, angående friskrivning via det s k taleförbudet. Om friskrivningsfrågor vidare nedan

9 2.2 Identifiering av arbetstagaren eller likställda personer Huvudkretsen den skadevållande arbetstagaren Lagtexten omfattar uttryckligen handlingar av arbetstagare. 36 Ledning ska hämtas från det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, men det påpekas att för skadeståndsrättens del kan gränserna inte helt dras som för andra områden. 37 Inom exempelvis socialförsäkringen handlar det om att identifiera den som är berättigad till viss förmån, medan saken här rör vem arbetsgivaren utåt sett ansvarar för. Man bör med andra ord skilja mellan förmånsgrundande och ansvarsgrundande argumentationslinjer. 38 Till de senare kan sorteras in frågor om vilka personer som alls kan vara i den typiska subordinationsställning som det läggs vikt vid i motiven, varvid växlingen mellan de stora skälen för ansvar kontra de små diskurstemana för avgränsning återigen blir intressant. Avgörande anses i tveksamma fall vara, om arbetsgivaren har befogenhet att bestämma över arbetets utförande samt utöva kontroll över den som anlitats; detta hindrar dock inte att anställda i ledande ställning, eller vilka inte ens är skyldiga att lyda order exempelvis en behandlande läkare faller inom ansvarsgränsen. 39 Som Bengtsson/Strömbäck noterar, lär det mer sällan råda tvivel om regelverkets tillämpning i dessa situationer. 40 Här skiljer sig synsättet således mot de fall av särskilda personliga uppdrag företrädesvis av juridisk karaktär som ovan omnämnts Den utvidgade kretsen med arbetstagare likställda personer Utöver diverse anknytningsargument till arbetstagarbegreppet, följer en kompletterande utvidgning av den underordnade skadevållarkretsen genom lagstadgandet i 6:5 SkL Hit räknas även de flesta s k beroende uppdragstagare; Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s Se prop 1972:5 s 408, 467 ff, 633 f och 651; Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s 377; Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt s 155 ff. Jfr vidare Adlercreutz, Arbetstagarbegreppet; Carlsson, Arbetsskada s 152 ff; Källström/Malmberg, Anställningsförhållandet s 27 ff; Schmidt, Löntagarrätt s 63 ff. 38 Jfr Carlsson, Arbetsskada s 268 ff. 39 Jfr även s k okontrollerade arbetstagare, vilka i hemmet utför arbete för arbetsgivarens räkning; Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s 377 not Jfr NJA 2000 s 639. Se avsnitt Se Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s 81 och 377 ff; Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt s 155 ff. Jfr vidare Selvig, Det såkalte husbondsansvar: studier i ulike typer av ansvar for hjelpere, herunder rederansvaret efter sjøl.

10 Vid tillämpning av denna lag likställes med arbetstagare 1. den som tjänstgör enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt och annan som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring, 2. den som under utbildning vid skola eller vård i anstalt utför arbete som till sin art liknar sådant som vanligen utföres av arbetstagare, 3. den som för annans räkning eljest utför arbete under omständigheter liknande dem som förekommer i anställningsförhållande. Till den utvidgade kretsen hör alltså bland annat värnpliktiga (1), interner och skolelever (2) de senare under förutsättning att de utför arbete som liknar sådant som arbetstagare utför; troligen svarar det allmänna även för andra skador som elever vållar under utbildning, om situationen påminner om den i arbetslivet. 43 Genom den avslutande punkten (3) omfattar principalansvarsregeln en mängd situationer av olika slag. 44 Lagtexten har som framgår en öppen formulering, vilken liksom stora delar av skadeståndsrätten i övrigt måste konkretiseras i rättstillämpningen. Även andra än de utpekade kategorierna kan komma att omfattas av principalansvaret. 45 Omfattningen liksom avgränsningen av den berörda personkretsen, är på så sätt utsatt för en kontinuerlig tolkning och utvärdering i både det överordnade ansvarsledet och det underordnade vållandeledet. Bengtsson/Strömbäck understryker, att området för tillämpning av 6:5 SkL är osäkert, varvid det är tveksamt hur stor vikt man ska fästa vid motivuttalandena, inte minst med hänsyn till att sedvanor i dessa sammanhang kan förändras. 46 En förskjutning kan på så sätt ha inträffat dels till följd av ändrade värderingar, dels till följd av att faktiska förändringar skett i samhällslivet. Vid återkopplingen mellan de stora motiven och de små argumentationslinjerna, är det naturligtvis väsentligt att uppmärksamma sådana rörelsemönster. 43 Rättsläget beträffande skador vållade av elever i samband med arbetslivsorientering synes oklart, även om de flesta skador täcks av kommunens ansvarsförsäkring. Se prop 1972:5 s 479; Ds 1990:30; Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s 80 och 378; Strömbäck, Ansvar och försäkring i skola, hem och på fritid s 38 och 72 ff. Beroende på situationen får man dra en gräns mellan skolans eget ansvar enligt 2:1 SkL respektive principalansvaret i 3:1 SkL. Beträffande myndighetsutövning, jfr 3:2 SkL. 44 Jfr exempelvis NJA 1981 s 929 (ridflickan). 45 Om ansvar för annan i särskilda fall, exempelvis i följd av speciallagstiftning, se Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt s 164; om redares ansvar, jfr 7:1 sjölagen; om visst ansvar för självständig medhjälpare, jfr 32:5 1 st MB. 46 Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s 380.

11 2.3 Bestämmande av den ansvarsgrundande handlingen Handlandets närhet till den nära relationen Principalansvaret är begränsat till handlingar som företas i tjänsten. 47 Här stöter man måhända på det i praktiken största tillämpningsproblemet av dem alla. Skadehändelserna kan vara av alla upptänkliga slag; det kan röra sig om återkommande och typiska företeelser eller om rena undantagssituationer. 48 Som utgångspunkt kan man ringa in ett kärnområde för vad slags handlingar i tid och rum som avses, i form av på arbetsplasten och under arbetstid utförda arbetsuppgifter. Dessa kan definieras som renodlade tjänstehandlingar, varmed det rättsliga problemet rör hur man ska hantera i olika grad och skepnad avvikande situationer. Framför allt har här betonats dels hur pass svårt det var att förutse arbetstagarens handlande, dels vilka kontrollmöjligheter arbetsledningen haft vid tillfället. 49 Handlingar av utpräglat privat karaktär faller inte inom tjänsten, även om de företas under arbetstid. 50 Som Bengtsson/Strömbäck noterar, är rättsläget oklart; problemet har förvånande sällan aktualiserats i rättspraxis. 51 I jämförelse kan nämnas, att rekvisitet i arbetet vid bedömningen av arbetsskada, givit upphov till en uppsjö av gränsdragningsproblem i den praktiska rättstillämpningen. 52 Det saknas anledning att tro att tolkningsproblemen skulle vara mindre vid bestämmande av principalansvarets omfattning. 53 Det skadevållande handlandet måste anknyta till den relationsnärhet som utgör grunden för själva principalansvaret. Ju lösare samband eller ju närmare gränsen för en sådan identifikation man rör sig, desto svagare blir motiven för ansvaret. Uppdrag av personlig art har i detta sammanhang givit upphov till diskussion kring principalansvarets vara eller icke vara, eftersom arbetsgivaren bland annat anses ha begränsade möjligheter att alls påverka tjänstens utförande. 54 När det gäller den i 6:5 SkL utvidgade personkretsen för principalansvaret, anses restrik- 47 Se prop 1972:5 s 479 ff; Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt s 161 f. 48 Jfr bl a NJA 1948 s 262 (spårvagnsfallet); NJA 1969 s 151 (tobaksrökning i samband med skogsarbete); NJA 1977 s 639 (trädfällning i nära anslutning till arbetet). Se vidare Bengtsson, Svensk rättspraxis. Skadestånd utom kontraktsförhållanden s 519 ff. 49 Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s Se Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt s 161 f. Jfr NJA 1938 s Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s Se Carlsson, Arbetsskada s 203 ff; Grönwall m fl, Arbetsskadeförsäkring s 74 ff. 53 Däremot fångar lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) respektive TFA upp ett stort antal av de personskador som arbetstagare orsakar varandra; dessa försäkringar avlastar på så sätt trycket mot principalansvarsregeln. Sakligt bör dock, som påpekats, skiljas mellan ansvarsgrundande faktorer som vid principalansvar och förmånsgrundande faktorer som vid utgivande av (social)försäkring. 54 Se NJA 2000 s 639 (boutredningsman). Jfr Kleineman, Arbetsgivarens s k principalansvar två nya avgöranden i HD s 920 ff.

12 tivitet beträffande tolkningen av i tjänsten särskilt motiverad; här gör sig ändamålsövervägandena med andra ord inte lika starkt gällande Intresseavvägning inom trepartsrelationen I jämförelse med tidigare rättsläge utgör principalansvaret en skyddslagstiftning till förmån för den skadevållande arbetstagaren. Liksom vid arbetsskada kan den handlandes agerande undantagsvis vara sådant, att hon eller han ställt sig utom det ifrågavarande regelverket dvs utom försäkringsskyddet respektive principalansvaret. För arbetsskadornas del anknyter bedömningen ibland till medvållanderegler om grovt oaktsamma eller uppsåtliga handlingar. Trots att arbetstagaren skadas på arbetsplatsen och under arbetstid, kan situationen undantagsvis vara sådan att en rätt till arbetsskadeersättning inte inträder. 56 På motsvarande vis kan en arbetstagare uppträda på ett sådant sätt, att arbetsgivaren inte längre bär något principalansvar; inledningsvis handlar det då om bedömningen av rekvisitet i tjänsten. Det är emellertid inte arbetstagaren som till skillnad från vid arbetsskada är skadelidande (även om den skadelidande i sig kan vara en annan arbetstagare). Liksom andra ansvarsregler är principalansvaret även tillkommet som ett värn om den som drabbats av skada; detta har på så sätt dubbla skyddsintressen. På ansvarssidan bör vidare beaktas att regelverket just rör ansvar för annans vållande. Vid bedömningen av om det skadevållande handlandet har skett inom eller utom tjänsten ställs arbetsgivarens, arbetstagarens och den skadelidandes intressen mot varandra. Hur avgränsningen sker får inte sällan avgörande betydelse för de faktiska ersättningsmöjligheterna. Även om ingen har som arbete att begå brott, måste man likväl göra vissa ändamålsbestämda avvägningar beträffande uppsåtliga och ibland även brottsliga handlingar, vilka kan sägas ha så nära samband med verksamheten och arbetspositionen etc, att principalen faktiskt får bära ansvaret för det inträffade. NJA 2000 s 380 rörde bedrägeri begånget av biträdande jurist; efter diskussion kring diverse preciserande rekvisit, ansågs handlandet dock inte ha tillräcklig anknytning till tjänsten för att utlösa principalansvar. 57 Skadesituationen underställs en vidare prövning med avseende på det konkreta handlandets närhet till den nära relationen. 55 Se Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s 85 f och Jfr Carlsson, Arbetsskada s 208 ff. 57 Mot bakgrund av utgången i NJA 2000 s 380, kan konstateras att försäkringsbolaget på felaktiga grunder innan domen hade betalat ut försäkringsersättning, eftersom man hade antagit att handlingen föll inom tjänsten.

13 2.3.3 Differentieringar utifrån motivbilder, principer och typfall Möjligen kan man skilja mellan olika typsituationer, alternativt särfall, som där avtal föreligger mellan principalen och den skadelidande; exempelvis kan en utvidgande faktor vara att brottslig handling avser egendom som arbetsgivaren eller de anställda har i sin vård för annans räkning, 58 medan en inskränkande faktor däremot kan vara att handlingen riktar sig mot en helt utomstående persons egendomsförhållande. NJA 2000 s 380 rörde ren förmögenhetsskada utom kontraktsförhållanden, varvid HD ansåg särskild restriktivitet påkallad. 59 Differenser av detta slag är emellertid en aspekt som närmare måste utvärderas. Om kontraktsrättsliga förhållanden eller exempelvis tillitsprinciper i nära relationer, på olika sätt kan påverka omfattningen av principalansvaret och tolkningen av de särskilda skadeståndsrekvisiten, är likaledes en fråga som kräver en mer ingående analys. 60 Vid en diskussion kring förekomsten av eventuella allmänna kontraktsrättsliga ansvarsprinciper, noterar Bengtsson, att konstaterande av ett avtalsförhållande kan tillämpas i rent rättspolitiskt syfte, som grund för att skärpa skadeståndsansvaret. 61 Som särskilt argument anförs att genom avtal kommer man i ett nära förhållande till medkontrahenten, vilket medför större skaderisker än när sådant förhållande saknas; till skillnad mot annars är den typiska skaderisken i dessa situationer rena förmögenhetsskador. 62 Inom kontraktsrätten framträder för 58 Jfr prop 1972:5 s 482 ff; Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt s 162; NJA 1960 s 644 (stöld av transporterat papper); NJA 1998 s 390 (diamantstöld av till posten inlämnat gods dock fråga om verkan av viss ansvarsbegränsning). 59 Se Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s 88 f; Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt s 162. Jfr diskussion Kleineman, Arbetsgivarens s k principalansvar två nya avgöranden i HD s 920 ff. Jfr vidare NJA 2001 s 711 (Securitasfallet), vari vaktbolags ansvar på grund av avtal träffat med bank inte ansågs omfatta bankkunders egendom, till trots att det måste stått klart att även kundegendom fanns i de bevakade utrymmena. Bengtsson/Strömbäck, a a s 49, påpekar att en skarp gräns synes ha dragits mellan kontraktsmässigt och utomobligatoriskt ansvar; prejudikatets räckvidd synes tveksam. Se vidare Bengtsson/Strömbäck, a a s 86 f. 60 Se vidare Björkdahl, Lojalitet och kontraktsliknande förhållanden; Holm, Den avtalsgrundande lojalitetsplikten en allmän rättsprincip; Kleineman, Om den befogade tillitens skadeståndsrättsliga relevans s 625 ff och Ren Förmögenhetsskada 466 ff; Munukka, Kontraktuell lojalitetsplikt. 61 Bengtsson, Allmänna principer om kontraktsansvar? s 19. Särskilt var detta aktuellt innan införandet av de allmänna principalansvarsreglerna, men det kan, påpekar Bengtsson, även finnas sakliga skäl för att kontraktsansvaret skall vara strängare än det utomobligatoriska ansvaret; se a a s 19 ff. 62 Se Bengtsson, Allmänna principer om kontraktsansvar? s 19. Det blir därvid intressant att analysera även andra former av relationsnärhet, där liknande hänsyn aktualiseras. I vilka situationer gör sig utvidgande respektive inskränkande ansvarsargument gällande? Allmänna kontraktsrättsliga ansvarsprinciper kan på så sätt få en extensiv tillämpning, varmed dessa i vissa situationer äger giltighet även utanför det formella avtalsområdet. Hur långt man kan gå i detta avseende är oklart och den rättsliga metoden omdiskuterad.

14 övrigt vissa hänsyn motiverade av den rimliga balansen mellan avtalsparterna, vilka inte äger motsvarighet inom den utomobligatoriska skadeståndsrätten. 63 I propositionen diskuteras bland annat principalansvar i samband med stöld vid anlitande av hantverkare; 64 är konkretiseringen här så specifik att man gör skillnad mellan olika yrkeskategorier möjligen utifrån mer grumliga motiv där brottsliga handlingar bland vissa grupper är något man har att räkna med, men inte bland andra eller utkristalliserar sig vissa generella principer för gränsdragningen, vilka kan härledas till de stora motiven? Har kanske ändamålen idag nyanserats i jämförelse med de vid reformen mer grovt skisserade riktlinjerna? 65 Har måhända vissa motiv kommit att betonas före andra? 2.4 Arbetstagarens personliga ansvar begränsning av en begränsningsregel Problematiken kring rekvisitet i tjänsten anknyter till arbetstagarens personliga ansvar enligt begränsningsregeln i 4:1 SkL. För skada, som arbetstagare vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, är han ansvarig endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. Det bör särskilt understrykas, att lagstadgandet endast äger tillämpning om handlingen i sig faller inom tjänsten. I annat fall aktualiseras inte begränsningsregeln, utan grundreglerna om personligt ansvar enligt 2:1 SkL (culparegeln), 2:2 SkL (ren förmögenhetsskada genom brott) etc. Med den lagtolkning av begreppet i tjänsten som följer av rättspraxis, tycks 4:1 SkL idag ha en förhållandevis ringa praktisk betydelse. 66 Vad synnerliga skäl åsyftar är en värderingsfråga, vilken relaterar till såväl culpagraden som andra omständigheter, t ex försäkringsmässiga och ekonomiska förhållanden sett till såväl principalen som arbetstagaren. I förarbetena hänvisas bland annat till abnormhandlingar, dvs handlingar av sådan extraordinär natur att de inte bör medföra principalansvar. 67 Ansvarsbegränsningen är uppenbarligen 63 Jfr Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s 32 f. 64 Se prop 1972:5 s Lagrådet synes för övrigt ha hyst tveksamhet inför vissa motivuttalanden; jfr prop 1972:5 s 622. Se även Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s 84 ff. 66 Jfr dock situationer som i det tidigare nämnda NJA 1960 s 644 (stöld av transporterat papper). 67 Se bl a prop 1972:5 s 200 och 481 ff; jfr SOU 1964:31 s 78 f; Bengtsson, Om arbetstagares skadeståndsansvar i privata och offentliga anställningsförhållanden. Jfr vidare a prop s 409, där inte ens uppsåtligt eller grovt vårdslöst handlande eller handlande i berusat tillstånd undantagslöst anges innebära regressrätt mot arbetstagaren.

15 mycket långtgående. Givet är inte, att de rättspolitiska värderingar och ställningstaganden som kom till uttryck i skadeståndspropositionen, fullt ut äger samma betydelse idag. Rättsutvecklingen inom skadestånds- och försäkringsrätten måste i detta avseende närmare analyseras utifrån mönster och detaljer i den konkreta rättsmaterien. 2.5 Bestämmande av ansvarsgrunden i ljuset av reformmotiven Objektivt culpakrav som instrument för ansvarskanalisering Principalansvaret i 3:1 SkL omfattar person- och sakskada vållad genom fel eller försummelse, varvid fel närmast syftar på en aktiv oaktsam handling och försummelse närmast på oaktsam underlåtenhet. 68 Regeln relaterar till ett culpaansvar, men genom det särskilda uttryckssättet har lagstiftaren velat markera, att fråga är om ett mer objektivt ansvar än den gängse culpanormen. 69 Även om det brister i den subjektiva sidan av culparekvisitet, kan ett handlande utlösa ansvar för arbetsgivaren, varmed denne i större utsträckning får bära de risker som är förenade med verksamheten. Synsättet anknyter direkt till reformargumenten för införandet av ett principalansvar. Att den skadevållande arbetstagaren exempelvis inte känner till de skaderisker som varit förenade med viss aktivitet, behöver inte innebära att culpa på den grunden är utesluten; 70 övergripande motiv får därmed argumentationsstöd i konkreta tillämpningsfrågor. Principalansvaret kan på detta sätt även omfatta anonym och kumulerad culpa, 71 vilket dock för övrigt även synes gälla beträffande ansvar på organnivå. 72 Gränsen till organansvar i form av culpa in eligendo, instruendo vel inspiciendo dvs vid valet, instruktionen och övervakningen av de anställda 73 blir här mycket fin. 74 Innebörden av culpakravet inom ramen för arbetsgivaransvaret synes emellertid omdiskuterad, varför det är tveksamt i vilken utsträckning eller på vilket sätt ett differentierat synsätt vunnit genomslag. 75 I gränsfall tycks organansvaret 68 Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s Se prop 1972:5 s 469 och 497; jfr SOU 1964:31 s 79. Se även Bengtsson, Svensk rättspraxis. Skadestånd utom kontraktsförhållanden s 520; Nordenson, Lagmotiv och lagtilllämpning en skadeståndsrättslig fallstudie s 387 ff. 70 Jfr statutory negligence eller negligence per se ; se Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt s 146; Lødrup, Lærebok i erstatningsrett s SOU 1964:31 s 79; prop 1972:5 s 469; Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s 83; Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt s Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt s 142 och Jfr NJA 1953 s 144 (brister i sandningsberedskapens funktionssätt ); NJA 1979 s Se Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s 83, som vidare konstaterar att det synes oklart i vad mån subjektiva ursäkter av det aktuella slaget inverkar vid organansvar. Ska ett företag

16 givits företräde framför en objektiv culpabedömning vid vållande av anställd; exempel härpå är NJA 1979 s 773 arbetsgivaren ansågs ansvarig på grund av egen culpa för skada orsakad av oerfaren förare av grävmaskin. 76 Rättsfallet har i denna del kritiserats av Nordenson, som menade att HD:s bedömning står i klar motsättning till entydiga uttalanden i lagmotiven. 77 Vid en efterhandsbedömning känns det måhända enklare och mindre tyngande, att lägga ansvaret för viss skada på den övergripande organisationen, än att peka ut en enskild skadevållare bland personalen. Möjligen måste man, som Bengtsson/Strömbäck påpekar, göra skillnad mellan olika former av ursäkter. 78 Det specifika tolkningsproblemet kan övergripande delas upp i tre teman: culpanormen för envar enligt 2:1 SkL, culpanormen vid organansvar samt culpanormen vid principalansvar. Harmoniserar dessa eller finns differenser med hänsyn till bedömningen av subjektiva inslag? Om konkreta skillnader existerar, vilka är i så fall de bakomliggande argumenten? Organansvaret blir av naturliga orsaker särskilt intressant i de fall man inte kan slå fast att fel eller försummelse ligger den anställde till last. 79 Om däremot en utomstående person agerar oaktsamt, på sådant sätt att skada inträffar på en arbetsplats, utlöser detta inte principalansvar; en annan sak är, huruvida arbetsgivaren eller annan borde ha förebyggt eller i tid uppmärksammat risken, och av den anledningen kan göras ansvarig. När två självständiga företagare samverkar blir de särskilda kraven för arbetets utförande avgörande. 80 Beroende på uppgiften och den inbördes relationen, kan någon även utom principalansvarsreglerna ibland vara primärt ansvarig i förhållande till andra, vilka förvisso kanske också har en plikt att handla; som Hellner noterar färgas även aktsamhetsbedömningen av denna placering. 81 Ansvarsgrunden kan i ett vidare perspektiv ge upphov till tolkningsproblem. Det är i praktiken snarare en flytande gräns mellan culpa och strikt ansvar, än en fråga om svart eller vitt. I äldre debatt fördes vissa diskussioner om införandet av undgå skadeståndsskyldighet därför att dess skadevållande verkställande direktör varit oerfaren? Jfr även Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt s 127 f och 159; Kleineman, De offentliga rättssubjektens skadeståndsansvar offentligrättslig reglering med privaträttslig metod s 78 ff (vållandebedömning enligt 3:2 SkL). 76 Ansvarsfördelningen tangerar här i stora delar det arbetsmiljörättsliga regelverket. Jfr NJA 1969 s 151; NJA 1974 s 476 (sjuksköterska handlade i enlighet med vad hon lärt sig, men i strid med instruktioner på främmande språk); NJA 1983 s 3 (underlåtenhet att rapportera mätningsresultat). 77 Nordenson, Lagmotiv och lagtillämpning en skadeståndsrättslig fallstudie s 388. Däremot delade Nordenson HD:s slutsats, att principalansvaret för grävmaskinisten i detta fall inte övergått på entreprenören, utan kvarstod på uthyrningsfirman; a a st. 78 Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s Som tidigare nämnts, kan skillnaden ha betydelse för tillämpningen av sådana jämkningsregler och liknande bestämmelser, vilka endast aktualiseras vid fråga om ansvar för annan. 80 Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt s Hellner/Radetzki, Skadeståndsrätt s 142.

17 en allmän princip om strikt ansvar för farlig verksamhet eller vid säkerhetsbrister i fasta anordningar, inte minst knutet till företagsverksamhet av skilda slag. 82 Den diskussionen har emellertid avklingat, 83 men på senare tid har ett utökat strikt ansvar utan stöd i lag, genom rättspraxis, utvecklats på vissa områden. 84 I vad mån det är aktuellt att beakta dylika frågor, får den vidare studien utvisa. Snarast bör emellertid ansvarsanalysen koncentreras till i vad mån, och i så fall på vilket sätt, bedömningen av fel och försummelse vid principalansvar utmärker sig eller är tänkt att utmärka sig med hänsyn till reformargumenten i förhållande till den gängse culpaprövningen Generell eller partiell samordning vid ren förmögenhetsskada? Principalansvarsregeln om rätten till ersättning för ren förmögenhetsskada sammanfaller med den allmänna huvudregeln härom, varvid skadestånd utges i följd av brottslig handling. 85 Regelverket ska inte läggas till grund för motsatsslut, och inget hindrar att skadestånd utges även i andra situationer, vilket också skett i praxis. 86 I förarbetena diskuterades dock om principalansvaret fullt ut, i alla händelser, borde omfatta den direkt skadelidandes skada. Som exempel på ett diskutabelt fall angavs immaterialrättsliga intrång som arbetstagare självständigt begår. Mot bakgrund av att dylika situationer oftast torde avse kontraktsrättsliga förhållanden eller också inte är att anse som begångna i tjänsten antogs emellertid en övergripande reglering inte ge upphov till större problem. Arbetsgivarens principalansvar ges på så sätt i princip samma räckvidd som de allmänna reglerna om ansvar för ren förmögenhetsskada. 87 Skadefall där exempelvis arbetsgivaren framstår som den ekonomiskt svagare parten i förhållande till viss arbetstagare kanske vid tillfällig anställning av en konsult kan måhända leda till diskussion; 88 saken anknyter till bedömningen av vem som är att betrakta som en självständig medhjälpare. 82 Se Adlercreutz, Arbetstagarbegreppet s 430 f; Bengtsson, Om ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden s 223; Strahl, Ersättningsansvar för bristfälliga anordningar s 577 ff; NJA 1934 s 227; NJA 1934 s 371. Jfr diskussion Bengtsson, Allmänna principer om kontraktsansvar? s 25 f. 83 Delvis beroende av det förbättrade försäkringsskyddet vid personskada, inte minst genom införandet av TFA. 84 Jfr exempelvis ansvar för skada i följd av rörledningsbrott; se NJA 1991 s 720; 1997 s 468; NJA 2001 s 368. I Norge gäller däremot en allmän princip om ulovsfestet objektivt ansvar med anknytning till farlig verksamhet. Se Lødrup, Lærebok i erstatningsrett s 223 ff; Nygaard, Skade og ansvar s 248 ff. 85 Se 2:2 SkL. 86 Se bl a NJA 1987 s 692 (befogad tillit till värderingsintyg); NJA 2005 s 608 (kvalificerat otillbörlig medverkan till annans kontraktsbrott). Se vidare Kleineman, Ren förmögenhetsskada. 87 Se prop 1972:5 s 221 ff. Ett uttryckligt lagstöd valdes framför en motivledes anförd analogi till den allmänna regeln om skadestånd för ren förmögenhetsskada, dvs 2:2 SkL. Se a prop s 224 f. 88 Jfr den eventuella möjligheten att beakta dylika hänsyn inom ramen för 4:1 SkL.

18 Däremot följer, enligt förarbetena, inte utan vidare att principalansvar inträder i fall då en arbetstagare genom icke straffbart vållande i tjänsten har orsakat ren förmögenhetsskada och på grund av föreskrifter i speciallagstiftning eller enligt grundsatser som har utbildats eller kan komma att utbildas i rättstillämpningen är ansvarig för skadan, t.ex. vid culpöst intrång i en immaterialrättighet eller vid sådana former av culpös medverkan till annans brottsliga förfarande som i rättspraxis har ansetts medföra skadeståndsansvar. 89 Ansvar av detta slag låg utanför det utomobligatoriska ansvar som var föremål för reglering, vilket emellertid inte uteslöt en analog tillämpning av principalansvarsreglerna. Rättstillämpningen överlämnades åt domstolarna, med beaktande av grunderna för det allmänna principalansvaret samt de särskilda skäl som kunde föreligga. I de fall lagstiftaren föreskrivit ersättning för ren förmögenhetsskada redan vid vållande låg det, enligt motiven, nära till hands att även tillämpa principalansvaret enligt samma grunder. 90 I vilken utsträckning spörsmål av aktuellt slag föranlett särskild diskussion är mig obekant, men detta är naturligtvis ännu en fråga att i så fall beakta. 91 Som tidigare berörts, kan även arten av den relationsnärhet som i det konkreta fallet läggs till grund för ett ansvar, komma att vägas in vid en allmän bedömningen av vilka situationer som utlöser skadestånd för ren förmögenhetsskada. 92 Om principalansvaret på så sätt harmoniserar med likartade tankegångar om skadeståndsansvar till följd av viss relationsnärhet, eller om detta ger upphov till särskilda differenser, är svårt att uttala sig om. Kan man i pendlingen mellan de stora motiven och de konkreta detaljerna finna en generell systematik eller vissa principiella riktlinjer till stöd för rättstillämpningen? Här gör sig sannolikt den principen gällande att övergripande harmonisering och systematisk konsekvens i den utsträckning sådan står att finna är att föredra, såvida inte särskilda skäl talar för en differentiering, varvid denna så långt möjligt bör klargöras Brott mot den personliga integriteten Vidare kan principalansvar utlösas vid kränkningar av det slag som omfattas av 2:3 SkL, dvs vid brott mot den personliga integriteten. Sådana fall torde vara mer ovanliga, men kan exempelvis någon gång aktualiseras i situationer då tjänstemän vid myndighet eller andra institutioner har att handskas med känsliga personuppgifter eller ingripande åtgärder riktade mot viss person, och därvid 89 Prop 1972:5 s Prop 1972:5 s Om ansvar enligt speciallagstiftning, jfr NJA 2000 s 639 (boutredningsman bevakade ej testamente); skadestånd kunde, enligt regler i ÄB, utges vid vållande till skada. HD:s bedömning gällde endast rekvisitet i tjänsten inom ramen för principalansvar enligt 3:1 SkL. 92 Jfr avsnitt

19 begår kränkande handling av brottslig art mot den enskildes rättssfär; normalt efterfrågas händelser som inbegriper tjänstefel Bestämmande av den ersättningsgilla skadan Det lagstadgade principalansvaret omfattar, som framgått, samtliga de fyra grundläggande skadetyperna enligt skadeståndslagen: personskada, sakskada, ren förmögenhetsskada och skada (lidande) till följd av brott mot den personliga integriteten. Vad som i teori och praktik utgör person- eller sakskada kan visserligen diskuteras, 94 men skadebedömningen synes inte i sig föranleda någon särskild problematik för principalansvarets del. 95 Ren förmögenhetsskada är ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada (1:2 SkL); även vid bestämmande av sådan skada uppkommer en rad gränsdragningsproblem av allmängiltig natur. 96 I vilka situationer ren förmögenhetsskada berättigar till ersättning, när denna inte kan knytas till brottsligt handlande, är omdiskuterat och frågan har berörts i det föregående. 97 Kränkningsersättning i de undantagsfall som sådan skada aktualiseras vid principalansvar utges genom direkt hänvisning till 2:3 SkL. 98 Även om ett oändligt antal frågor kan uppkomma med anknytning till de olika skadebegreppen, är tanken inte att inom ramen för denna studie specifikt diskutera sådana problem, såvida inte särskilda hänsyn gör sig gällande just beträffande ansvar för annan. Mot bakgrund av alla de rättsfrågor som rör skadebedömningen är restriktivitet vid avgränsningen av forskningsuppgiften i detta avseende påkallad. Frågor av detta slag är dessutom rättsvetenskapligt väl analyserade i många andra sammanhang. 93 Jfr Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen s 89. Uppkommer sådan skada vid myndighetsutövning gäller dock i första hand 3:2 SkL; se a a s 107 f. Jfr vidare exempelvis hanteringen av sexuella trakasserier arbetstagare emellan på en arbetsplats. 94 Frågor om adekvat kausalitet anknyter till skadebegreppet; vad är i sig en ersättningsgill skada? Se bl a Carlsson, Arbetsskada kap 6 9. Jfr vidare H Andersson, Skyddsändamål och adekvans; Schultz, Kausalitet. 95 Jfr prop 1972:5 s 221 ff. 96 Avgränsningen mellan ideell och ekonomisk skada är långt ifrån given; vidare kan diskuteras frågor som exempelvis vad som är en realiserad ekonomisk skada respektive vad som endast är en befintlig risk för sådan skada. Om skadebegreppet, se särskilt Kleineman, Ren förmögenhetsskada. 97 Departementschefen noterade i förarbetena, att de problem som var förenade med utgivande av skadestånd för ren förmögenhetsskada inte var specifika för principalansvaret; härvid uppmärksammades särskilt komplikationer till följd av skillnader mellan utomobligatoriska och avtalsrättsliga förhållanden. Se prop 1972:5 s Se prop 1972:5 s 222 ff. I Norge kan s k oppreisning (jfr kränkningsersättning) endast krävas av den skadevållande personligen. Jfr Carlsson, Arbetsskada s 645 ff.

20 Slutligen kan noteras att principalansvaret inte omfattar annan skada än sådan som kan medföra personligt ansvar för den skadevållande arbetstagaren; ansvaret gäller skadan i sin helhet Principalansvar i en vidare kontext 3.1 Anknytande ansvarsteman och gränslinjer Exklusivitet eller alternativitet mellan konkurrerande ansvarsgrunder Hur man materiellt och systematiskt ska behandla det allmänna principalansvaret i relation till andra ansvarsregler som träffar anställda eller personer i likartad ställning kan föranleda diskussion. Ska skadeståndslagens regelverk tillämpas alternativt till en specialregel eller är den senare exklusiv? 100 Om det allmänna principalansvaret helt står på egna ben följer detta exempelvis de skadeståndsrättsliga preskriptionsreglerna, medan ett specialreglerat ansvar kanske föreskriver en kortare tidsfrist för ersättningsyrkanden. Är det tvärtom så att principalansvarsregeln måste inordnas efter den särskilda regeln, som ett utflöde av principen om att lex specialis träder före lex generalis, ligger saken annorlunda till. Kanske följer ett sådant synsätt naturligt redan av 1:1 SkL? 101 I förarbetena hänvisas i detta sammanhang till allmänna grundsatser. 102 En konflikt av detta slag uppmärksammades i lagmotiven beträffande förhållandet mellan det allmänna principalansvaret och den dåvarande järnvägsansvarighetslagen, i vilken förskrevs en preskriptionstid om två år. Skadeståndskommittén menade att denna begränsning även skulle gälla när skadeståndstalan i dylika fall grundades på skadeståndslagen. 103 Med hänvisning till de bakomliggande motiven för respektive bestämmelser intogs i propositionen emellertid en motsatt ståndpunkt. Den kortare preskriptionsregeln hade vid sin tillkomst motiverats med hänvisning till utredningssvårigheter, ett argument som nu ansågs ha ringa bärkraft. Järnvägsskadorna intog inte en sådan särställning i relation till andra skador att det motiverade en särbehandling. Vidare anfördes att om den kortare preskriptionsregeln tillämpades skulle resultatet bli, att en bestämmelse som ur- 99 Prop 1972:5 s 222 f. Angående en objektiv culpavärdering, jfr dock vad som anförts ovan avsnitt Jfr produktansvar enligt skadeståndslagen respektive enligt produktansvarslagen. Nordenson utesluter inte att åtminstone vissa regler kan vara att betrakta som uttömmande, varmed det inte finns utrymme för ett alternativt eller supplerande skadeståndsansvar; Lagmotiv och lagtillämpning en skadeståndsrättslig fallstudie s 386; jfr NJA 1978 s 234 (fråga om skadestånd pga socialhjälpsbedrägeri). Nordenson efterlyste i detta avseende en mer klargörande analys från HD:s sida; a a st. 101 Jfr Nordenson, Lagmotiv och lagtillämpning en skadeståndsrättslig fallstudie s 385 f. 102 Se prop 1972:5 s157 f, 194, 235 ff, 449, 484 ff och SOU 1964:31 s 96.