Futebol dá Força. - fotboll ger styrka

Transkript

1 Futebol dá Força - fotboll ger styrka För ett år sedan bestämde sig Cecilia Andrén Nyström för att hon ville förändra världen - genom fotboll. 20 år gammal grundade hon organisationen Futebol dá Força, som idag redan har hunnit påverka över moçambikiska flickors liv. TEXT: PAULA KJELLÉN FOTO: FUTEBOL DÁ FORÇA

2 SARITA, NATIONELL SAMORDNARE I MOÇAMBIQUE, OCH CECILIA Allting började då Cecilia, som för tidpunkten levde livet i Australien, fick ett telefonsamtal från sin mamma som berättade att hon hade fått jobb i Moçambique. Hon bestämde sig för att det var startskottet för en idé hon länge hade filat på och bokade en enkelbiljett till Maputo. Jag har alltid trott att fotboll kan förändra världen, och visste att jag ville starta ett fotbollslag endast för flickor. Jag ville stärka tjejernas självförtroende och position i samhället genom fotbollen och Moçambique blev perfekt att börja i. Hon började med att träna ett lag som hon kom i kontakt med via moçambikiska landslagskaptenen, Sarita. Sarita kom upp till Cecilia en dag när hon satt och pluggade portugisiska (nästan ingen pratar engelska i Moçambique) och frågade ifall hon ville komma och titta på en fotbollsträning. Jag tackade ja, men när jag fram till planen stod det 30 tjejer och väntade på att jag skulle göra något. Då insåg jag att Sarita egentligen hade frågat om jag ville börja träna laget. Det var bara för Cecilia att sätta igång. För varje träning dök det upp mer och mer publik; hennes blonda hår och vita hy väckte mycket uppmärksamhet. Att hon var en ung, fotbollsspelande tjej, som dessutom tränade andra unga tjejer, bredde på effekten. Andra fotbollstränare började kontakta Cecilia och fråga när hon kunde börja träna dem också. Cecilia började då utbilda moçambikiska tränare för att täcka den ökande efterfrågan. Samtidigt som organisationen började växa, växte också motståndet - fotboll är inte en sport för tjejer i det moçambikiska samhället. Ledarna har ofta ett stort lokalt stöd, men ibland uttrycker folk öppet sitt motstånd. Speciellt män som har druckit alkohol kan vara väldigt grova i mun. Det är väldigt annorlunda att vara tjej i Mocambique jämfört med hemma i Sverige. Du får aldrig bara vara du och utveckla dina egna drömmar och mål i livet; man går från att vara någons dotter till att bli någons fru. Över hälften av alla moçambikiska tjejer gifter sig innan de fyllt 18 år och många föder barn väldigt tidigt, innan deras kroppar är redo. HIV är väldigt utbrett och av alla tjejer mellan år är elva procent smittade. Siffran för killar i samma ålder ligger på fyra procent. Detta beror på att tjejerna är väldigt beroende av sina män, som ofta är mycket äldre och därför har mer sexuell erfarenhet. Det är inte heller tjejernas val om de vill skydda sig eller inte. Som tjej i Moçambique har man just väldigt få val. Ofta får tjejerna bristande utbildning då de gifts bort tidigt och efter det förväntas hoppa av utbildningen för att ta hand om hushållet. Det är flickornas uppgift att ta hand om alla andra, men de glöms ofta bort själva

3 Det var därför absolut inte självklart att tjejerna skulle få spela fotboll för omgivningen, utan snarare tvärt om. Tränarna blev väldigt motarbetade i början. Enligt samhället är fotboll och lek en grej för killar, något som tjejer inte ska syssla med. Så är det bara, punkt slut. Jag har försökt att få en bättre förklaring, men det är bara så det är. Det passar sig helt enkelt inte för tjejer att spela fotboll. Det är också en ekonomisk fråga. Ofta behövs tjejerna hemma för att hålla koll på hushållet, men då kan man ju undra varför deras bröder inte behöver lägga ner någon tid på det. De får ju spela hur de vill. Tjejfotboll i Moçambique handlar därför fortfarande om att det ska vara okej för tjejer att spela fotboll. Det tränarna har fått göra, i vissa fall i uppstartningsfasen och i andra fall varje vecka, är att åka hem till tjejernas föräldrar och berätta att fotboll inte är farligt för tjejer, utan att det tvärtom är väldigt bra för hälsan och studieresultaten. De försöker skapa en ömsesidig relation med föräldrarna istället för att tjejerna ska behöva smyga med sporten. Vi har tjejer som för ett år sedan absolut inte fick spela för sina föräldrar, vars familjer nu står och hejar på dem under träningar och matcher. Det går alltså att förändra hur folk tänker, det går att förändra strukturer. Mentorsprogram Futebol dá Forças tränare är inte bara utbildade inom fotboll utan även i sex och samlevnad, med fokus på hur man kan skydda sig från HIV, samt mänskliga rättigheter med fokus på flickors rättigheter och hur man undviker sexuellt våld. Cecilia har satt ihop ett mentorsprogram för nya tränare som består av delar från olika lokala organisationer, bland annat FN-utbildade ungdomsrättsorganisationer och Moçambiques fotbollsförbund. Just sex och samlevnads-biten är dock inte något de pratar så högt om med familjerna. Sex, och framför allt tjejers sexualitet, är ett extremt tabubelagt ämne. Det är inte heller populärt att berätta att de arbetar med att stärka tjejers självförtroende och göra dem medvetna om sina rättigheter. Tränarna fokuserar därför på hälso- och studieresultatsfördelarna när de pratar med föräldrarna, och trycker på att tjejer också måste få ha kul. De måste också få vara barn som sina bröder. Träning är träning. Tjejerna kommer inte hit för att få en föreläsning om sexuellt utnyttjande, de är här för att spela fotboll. Det tränarna gör efter träningen är slut, och tjejerna är avslappnade, är att prata om tjejernas situation hemma, hur det går i skolan och hur de mår. Här får tjejerna möjlighet att ta upp och fråga om tabubelagda ämnen som mens eller kondomer. En växande organisation Futebol dá Força har vuxit enormt under året som gått. Från att Cecilia var ensam tränare för ett tjejlag har organisationen nu 13 turneringar igång i åtta provinser. Det började med att vi utbildade 26 tränare i Maputo, och detta spred sig sedan via tv och radio. Då började tränare från de andra provinserna i landet att höra av sig och fråga när vi skulle komma till dem. De ville ju också göra det här. I dagsläget har de 196 tränare i 10 av 11 moçambikiska provinser, och över tjejer tränar i något av Futebol dá Forças lag. Organisationen håller nu även på att startas upp i Zambia och i Cecilias hemland Sverige. Det var när Cecilia återvände tillbaka till Sverige efter nio månader i Moçambique som hon började träffa tjejer i Stockholms förorter som spelade, och som inte fick spela, fotboll. Under dessa besök insåg hon att vi har exakt samma problematik i Sverige som i Moçambique, hon hade bara inte sett det förut. Tjejer har generellt dåligt självförtroende, och pumpas dagligen med enorma krav och förväntningar. Samma problem som finns i Moçambique existerar även i Sverige. Många av tjejerna berättar om att de har blivit förbjudna att spela fotboll för sina föräldrar, och har ofta personliga upplevelser av vänner som har blivit bortgifta. Vi lever bara så segregerat här att vi inte märker av det. Samma princip som gäller i Moçambique gäller också i Sverige - tränarna utbildar sig lokalt för att träna lag på hemmaplan. Annars menar Cecilia att det inte går att skapa en relation som bygger på förtroende och acceptans mellan tränare och samhälle. Cecilia själv försöker hålla sig i bakgrunden så mycket som möjligt och låta tränarna sköta kontakten utåt med samhället. Därför tar inte Futebol dá Força emot utländska volontärer. Om man kommer som utomstående och inte kan språket eller kulturen så blir det väldigt svårt att förändra något, för då kommer du in som en person utifrån med en pekpinne och berättar hur det ska vara. Men om en tränare börjar träna ett lag i det område som hen lever i så finns det möjlighet att förändra inifrån. Så förändrar man attityder, strukturer och normer på ett mycket mindre konfliktfyllt sätt. Jag kan inte som blond, blåögd och svenskfödd möta invandrartjejer och låtsas att jag vet hur det är att leva deras liv och förstå vad de har gått igenom. Jag tror att om det finns ett problem är det personerna med problemet som har lösningen. Futebol dá Força har därmed gjort något så ovanligt som att ta ett koncept som har tagits fram i

4 ett utvecklingsland och applicerat det på ett industriland. På det sättet har organisationen synliggjort den gemensamma problematik som finns i länderna, även om vi i Sverige är mycket bättre på att dölja den. Uppmärksamhet och media Cecilia har fått mycket uppmärksamhet i media och har belönats med flera utmärkelser för sitt arbete. Hon har, bland annat, utsetts till en av Sveriges framtida ledare av Junior Chamber International Sweden, fått priset Ten Outstanding Young Persons Award 2012 i kategorin Etiskt Ledarskap och föreläst på TedxTalks. I år blev hon även utsedd till Svensk Hjälte av Aftonbladet. Det är jättekul att folk uppmärksammar vad vi gör, men jag vill verkligen framhäva att det inte bara är jag som arbetar med det här utan vi är jättemånga. Vad som däremot är häftigt och väldigt viktigt är att jag är just en vanlig tjej som inte bara pratar om att göra något utan faktiskt gör det också. Det visar att det faktiskt går att göra skillnad om man bara försöker. Vem som helst kan använda det här konceptet, det är så pass enkelt. Hon får ofta frågor när hon är ute och föreläser från unga som har bra idéer men inte vet om de ska fungera eller inte. Hennes enda tips är att testa. Det går ju aldrig att veta om något fungerar förrän du har testat. Tyvärr är det är väldigt få som tänker på det sättet, vilket Cecilia tror är farligt. Folk tror att steget är så himla stort från idé till verklighet, men det är inte det. Har man bara självförtroende så kommer det att gå. Folk ser ofta bara hindren och inte lösningarna, men titta bara på mig: jag kunde ingenting när jag startade Futebol dá Força. Jag brukar tänka att kan jag inte någonting så får jag väl helt enkelt lära mig det. Eller som Futebol dá Forças initiativtagare i Zambia, Jairos Kaoma, sa: It is all about confidence and telling yourself that you can do it, and then you do it. Arbetet på hemmaplan När Cecilia återvänder hem från Moçambique tar hon inte semester, utan arbetet fortsätter på hemmaplan. Bland annat har hon arrangerat insamlingar för fotbollsskor och fotbollar runt om i landet. Det är extremt få tjejer i Moçambique som har ett eget par fotbollsskor. Nu har alla tjejer i alla Futebol dá Forças ligor det något inte ens killagen har. Insamlingarna har också varit ett sätt att sprida Futebol dá Forças namn, och har gjort att folk kan relatera mer till deras arbete. Även om det är pengar som är bäst att ge, det som ger mest effekt här nere, så är det roligare att skänka ett par fotbollsskor som man själv har använt och älskat och ge dem ett nytt liv. Det tror jag har varit den största behållningen hemma i Sverige, att folk känner sig delaktiga. Glädjen när tjejerna får skorna är obeskrivbar. Responsen här hemma har varit väldigt positiv, men ytterst få kan relatera till hur det faktiskt ser ut i Afrika. Vanligtvis är folk inkörda på medias bild av svältande barn med flugor i ansiktet, menar Cecilia. Det är inte så fattigdom ser ut. Fattiga gör samma jobb som vi andra, har samma utbildning, klär sig som vi och är hela och rena - enda skillnaden är att de är hungriga. Om det är något jag har försökt utmana och förändra är det just den generaliserade bilden av Afrika som folk har. Det ligger mig speciellt varmt om hjärtat då jag är uppvuxen i Zambia och Zimbabwe. Cecilia försöker även utmana folks förväntningar och generaliseringar i övrigt, och behåller medvetet sin look som hon kallar mainstream-blondie. Man måste utmana folk, annars kommer aldrig någon förändring att ske. Den, lilla, kritik Cecilia har fått är från folk som tycker att det är ett nykolonialistiskt pracka-påafrikanerna-västerländska-värderingar-projekt. Ofta är dessa inte så insatta i organisationens utformning. När vi förklarar vad det är vi faktiskt gör så ändrar de sig ofta, speciellt när vi påpekar att vi nu faktiskt har tagit det här afrikanska konceptet till ett västerländskt land. Då tänker de ofta till en extra gång. Stöd Futebol dá Forças resurser är knappa. Alla intäkter Cecilia får genom föreläsningar och stipendier går direkt till organisationen, men tjejer och 196 tränare är många människor. Detta är ett problem många liknande organisationer brottas med. Cecilia har därför precis lanserat ett nytt sätt att stödja organisationen på, nämligen genom att köpa Futebol dá Forças egna medalj som ges till tjejerna i den pågående turneringen. Idén kommer från Saritas egen historia. Hon blev förskjuten av sin familj när hon var fjorton år gammal, för att hon ville spela fotboll. De körde helt enkelt ut henne på gatan. Redan när hon var

5 i åttaårsåldern hade hon blivit förbjuden att spela för sina föräldrar, och de gånger de kom på henne med att trotsa dem så fick hon inte någon middag. Hon gav dock inte upp, och hon hann spela i både Sydafrika och Portugal innan hon återvände hem till Moçambique som kapten för damlandslaget. I dag försörjer hon den familj som en gång försköt henne genom att hjälpa tjejer i just liknande situationer. Även om hennes pappa aldrig har sagt att hon är duktig eller stöttat henne i hennes spelande, så är det första som han visar upp när de får besök alla hennes medaljer och pokaler. Det var då vi insåg vikten av medaljer. Pokaler är något som tränarna brukar behålla och ställa in i något prisskåp hemma, men om varje tjej får en egen medalj så får de något som bara är för henne själv. Det är väldigt få tjejer i Moçambique som har saker som bara är deras, saker som man inte behöver. Om man inte har något och får en fin, blänkande medalj, betyder den otroligt mycket. Dels kommer dessa medaljer att stärka de enskilda tjejerna genom att de får bekräftat att det de gör är något bra och okej, samtidigt som de kommer att ta med sig medaljerna hem och visa upp för sina familjer. Många föräldrar har faktiskt ändrat sina beslut om att deras döttrar inte får spela fotboll då de ser att de faktiskt får någonting för det, konkret sett. De räknar med att det är åtta medlemmar i en typisk moçambikisk familj, som alla kommer påverkas och uppmärksamma att tjejerna faktiskt är duktiga som spelar fotboll. Tjejerna kommer sedan också visa upp dem för grannar och släktingar, och ta med dem till skolan där de kommer visas upp för klassen. I en standardklass går det cirka elever, vars tjejer kommer se dessa och också vilja vinna en sådan. De räknar med att en medalj kommer att påverka cirka 100 människor, och alla tjejer som är med och spelar i deras ligor kommer att få varsin. Medaljen bär Futebol dá Forças slogan: ja hon kan! Med tjejer som spelar i turneringen räknar de alltså med att människor kommer att påverkas av dessa medaljer. Futebol dá Força Om du vill läsa mer om, eller stödja, organisationen gå till Cecilia har också en plan på att det lag som vinner slutspelet ska få komma och spela i Gothia Cup nästa år. Utöver att vara ett fantastiskt pris för tjejerna skulle det också ge organisationen mycket uppmärksamhet. Jag har inte pratat med Gothia Cup än, men det får jag bara lösa!