FORNTIDEN Vikingar med förfäder i Uppsalaregionen

Transkript

1 2015 Svenska Reseguide till FORNTIDEN Vikingar med förfäder i Uppsalaregionen Gör en utflykt till en spännande och naturskön plats Gamla Uppsala Valsgärde Vendel Broborg Varpsund - Sida 1 -

2 Reseguide till FORNTIDEN Vikingar med förfäder i Uppsalaregionen Upplev Vikingar med förfäder - på egen hand. Packa picknickkorgen och gör en utflykt till en spännande och naturskön plats där vikingar och deras förfäder levde. 4 Valsgärde 3 Gamla Uppsala 7 Varpsund Innehåll: Gamla Uppsala... sid 3 Valsgärde... sid 4 Vendel... sid 5 6 Broborg 5 Vendel Broborg... sid 6 Varpsund... sid 7 Karta... sid 8 - Sida 2 -

3 GAMLA UPPSALA Gamla Uppsala. Bara namnet väcker bilder till liv. De tre kungshögarna är väl det man först av allt tänker på, men kungsgårdsplatåerna vid kyrkan är också välkända. Även ordet hednatempel ringer klockor, eller hur? Faktum är att området innehåller mycket mer än så. Tyvärr är väldigt lite undersökt arkeologiskt, och med väldigt varierande metoder och noggrannhet. Mycket av vår förståelse av platsen har varit baserat antingen på osäkra skriftliga uppgifter, nedtecknade flera hundra år efter skeendena de beskriver, eller ibland på rena fantasier och nationalistiska drömmar. Ett av landets mest kända fornlämningsområden ruvar ännu på stora hemligheter. Kungshögarna Låt oss börja med kungshögarna. Dessa är bland de största gravmonument vi har i landet. Två av dem grävdes ut på talet, och fynden, bland annat fragment av hjälmar och exklusiva guldföremål, skvallrade om mycket hög status för de som begravdes i dem. Möjligen var de kungar. Kungshögarna anlades troligen under sent 500-tal och 600-tal, och tillhör Vendeltiden ( e Kr). Genom att gräva sig ner i åsen mellan de tre högarna och lägga materialet på toppen lyckades de som anlade högarna få dem att verka högre än de var, ett klyftigt arbetsbesparande knep. Kungshögarna utgör endast en del ett mycket större gravfält; sammanlagt så många som 2000 gravar finns eller kan ha funnits längs med åsen som sträcker sig mot söder. Gravar från olika perioder finns även öster om kyrkan och järnvägen. Kungsgården Platsens verkliga maktcentrum var troligtvis den kungsgård som låg på ett par delvis uppbyggda platåer omkring, men huvudsakligen norr om den nuvarande kyrkan. Delar av platåerna har undersökts och där finns rester av flera generationer hus, daterade mellan yngre romersk järnålder ( e Kr) och Vendeltid. En vendeltida byggnad som faktiskt undersökts av arkeologer är en pampig 50 meter lång konstruktion, med imponerande kraftiga väggar och flera rikemansfynd. Det här kan mycket väl vara kungens residens under denna period. Kanske var det denna byggnad som munken och historiken Adam av Bremen 400 år senare skulle komma att beskriva som ett hednatempel. Det är mycket möjligt att en del att huset använts för ritualer inom den förkristna religionen, men först och främst var det en hall eller gästabudsbyggnad för en person från samhällets absolut högsta skikt. Det var också Adam som beskrev de offerceremonier som ska ha hållits i Gamla Uppsala. Bland annat ska hans uppgiftslämnare vid ett tillfälle sett 72 kroppar hänga från träden i en offerlund. Det ska sägas att Adam enligt egen utsago aldrig kom närmare Gamla Uppsala än Danmark, och att hans uppgifter beskrev en fiktiv mytologi snarare än en verklig plats. Hantverk och ting Runtom kungsgårdsplatåerna och andra delar av Gamla Uppsala finns även rikliga bevis för exklusivt och omfattande hantverk, i form av smide, keramiktillverkning, textilproduktion och bronsgjutning. Denna produktion verkar vara igång under talen e Kr. Troligen finns redan under denna period någon form av marknad och ting i Gamla Uppsala. Snorre Sturlasson skrev på 1200-talet om ting och marknad som flyttats, men det saknas konkreta arkeologiska bevis för detta. Den så kallade tingshögen vid Odinsborg var inte känd under det namnet förrän på 1600-talet. Däremot hölls det så kallade Distinget i februari varje år från medeltiden och framåt. Detta var troligen en kvarleva från förhistorisk tid, men hade flyttats i tid från mars för att inte krocka med den kristna påsken. Förändringens vindar Under 800-talet genomgick Gamla Uppsala en dramatisk förändring. Platsen var fortfarande viktig symboliskt och ideologiskt. Framstående samhällsmedborgare begravdes fortfarande på platsen, bland annat i ett antal båtgravar vid nuvarande prästgården, men den värdsliga och ekonomiska makten hade flyttat. Det specialiserade hantverket försvann och själva kungsgården övergavs. Detta kan förklaras av att Birka, Adelsö, och senare Sigtuna, blev de nya centralplatserna under denna tid. Kristendomen Under 1000-talet vidtog en ny era och en ny överhöghet i Gamla Uppsala. Från slutet av århundratet kommer de två kristna runstenar som påträffats vid kyrkan. En tidig träkyrka anlades troligen under tidigt 1100-tal, och den nuvarande stenkyrkan tillkom någon gång kring , och blev under ett århundrade säte för ärkestiftet, innan detta flyttades till dagens Uppsala. Uppförandet av kyrkan på den gamla kultplatsen var ingen slump. Det fanns en troligen en vilja att koppla makten och respekten som den gamla religionens utövare haft med den nya religionen. Namnet Uppsala var så ideologiskt sammanbundet med makten att det fick flytta med till ärkestiftets nya läge, Östra Aros några kilometer nedströms längs Fyrisån. Framtiden Sista ordet är inte sagt om Gamla Uppsala. Under de närmaste åren kommer jättelika arkeologiska undersökningar genomföras i samband med ombyggnaden av järvvägen genom byn. Stora hantverks- och gravområden kommer att bli noggrant utgrävda. Kanske kommer några av de frågetecken vi har rätas ut. Fortsättning följer! - Sida 3 -

4 VALSGÄRDE För omkring 1400 år sedan begravdes en man i en båt vid Valsgärde strax norr om Uppsala. Med sig i båten hade han vapen, husgeråd, mat, hästar och hundar. Han var inte den förste att begravas på denna plats och efter honom skulle fler begravas på liknande sätt. Vikingarna och deras förfäder har alltid omgärdats av intresse och setts som en glansfull och äventyrlig era av både forskare och amatörer. Att rikta ljuset mot Valsgärde båtgravfält och de världsunika fynd som hittades där i första halvan av 1900-talet blev ett naturligt val när Museum Gustavianum skulle bygga om den arkeologiska basutställningen. Nu vet vi vad de konstiga sänkorna som ligger på rad i Valsgärde innehöll och kan visa fynden som Uppsala universitets arkeologer grävt fram. Från utställningen är det inte långt till gravbacken i Valsgärde ca 7 km norr om Uppsala invid Fyrisån. Gravbacken höjer sig över den omgivande lerslätten. Hela gravfältet är ca 100x150 m stort. Spåren efter ett 80-tal gravar syns som högar och avlånga sänkor. Det är rester efter kammargravar, kistgravar, brandgravar och båtgravar. De som begravdes i Valsgärde tillhörde samhällets elit. Man har upprätthållit gravtraditionerna på ett konservativt sätt genom flera sekel och gravarna kan ses som uttryck för en aristokratisk livsstil och identitet. Gravfältet i Valsgärde användes under 700 år från omkring 400 e Kr. till 1100 e Kr. Tidsperioderna under denna del av järnåldern brukar benämnas: Folkvandringstid e.kr. Vendeltid e.kr. Vikingatid e.kr. Gravfältet Begravningstraditionen i Valsgärde inleds med ett antal kammargravar från folkvandringstid. Troligen var de rikt utrustade, men gravarna öppnades och föremål togs ut ur dem kort tid efter att de anlagts. Kammargravarna visar att det redan tidigt fanns en elit i Valsgärde. Vid 600-talets början ägde den första båtbegravningen rum. Under de följande århundradena fortsatte traditionen på platsen. Sammanlagt femton personer begravdes i båtar utrustade med praktfulla gåvor. Fem är från vendeltid, de övriga från vikingatid. I båtarna förefaller endast män vara begravda och av allt att döma rör det sig om en man ur varje generation. Under slutet av vikingatiden upphörde traditionen med båtgravar och återigen lade man de döda i kammar- eller kistgravar. På gravfältet finns även ett 60-tal brandgravar som är samtida med båtgravarna. Båtgravar i Sverige och utomlands Båtgravfält i Sverige är kända endast från ett fåtal platser, huvudsakligen i Uppland och Västmanland. Det mest kända båtgravfältet, vid sidan av Valsgärde, ligger vid Vendels kyrka i norra Uppland och undersöktes redan i slutet av 1800-talet. Det var den upptäckten som gav perioden vendeltid dess namn. Andra båtgravfält finns i Ultuna, Gamla Uppsala och Tuna Alsike i Uppland och Tuna Badelunda i Västmanland. På flera platser har man även funnit brandgravar med rester efter båtar. Välkända exempel på båtgravar i andra länder är skeppsgravarna från vikingatid i Oseberg och Gokstad i Norge, och båtgraven i Sutton Hoo i England från 600-talet. Det finns flera likheter mellan Sutton Hoo och Valsgärde. Framförallt gäller det båtgravskicket som sådant, men även gravgåvorna, i synnerhet utformningen av skölden och hjälmen. Vilka var dom? I en av båtgravarna från gravfältet i Valsgärde ligger en rik herreman begravd. Graven är från vendeltid och ca år gammal. De oplundrade gravarna berättar att människorna som bodde i området e Kr var förmögna. Valsgärde låg ju strategiskt vid den stora trafikleden Fyrisån som möjliggjorde långväga resor till kontinentens länder. Männen i gravarna fick på sin sista resa med sig sin stridsmundering, husgeråd, verktyg och en mängd djur. Skönt vilande på ejderdunsbolster kunde de ge sig ut på den sista färden. - Sida 4 -

5 VENDEL Den avlånga Vendelsjön har i norr en nordsydlig riktning, men strax söder om Örbyhus slott böjer den av och fortsätter åt sydväst. Denna krök, eller vändning, kan ha gett både sjön och bygden dess namn. Med ett strategiskt läge, med anslutningar via sjön och Vendelån söderut till Fyrisån och Gamla Uppsala, har platsen har varit en knutpunkt för kontakter och handel. Vendel har en särställning i svensk förhistoria, och har fått ge namn åt en hel epok; perioden e Kr, Vendeltiden. Platsen och gravarna År 1881 hittade arbetare som skulle utvidga kyrkogården vid Vendels kyrka två svärd, en sköldbuckla, delar av glasbägare och fragment av en hjälm i ett dike. Sammanlagt undersöktes 14 gravar, av vilka tolv var båtgravar, med överdådiga gravgåvor. Gravarna kunde dateras från 550 till 1050 e Kr, tre begravningar per århundrade eller en begravning per generation. Möjligen har samma hövdingaätt haft platsen som sin begravningsplats. Fynden är bland de rikaste man känner till från perioden och utgörs förutom av vapendetaljer som svärd, spjut, sköldar och hjälmar även av importerat glas, husgeråd och husdjur. Många av gravarna hade plundrats, möjligen när Vendels kyrka byggdes på 1200-talet, men ännu vittnar de om makt, rikedom och långväga kontakter. Båtgravar Båtgravar är unika för Skandinaven och områden med skandinaviskt inflytande. Huvudområden var Mälardalen, Oslofjorden och norska västkusten. De slog igenom under 600-talet som högstatusgravar för att under 800-talet bli vanligare och mindre exklusiva. Rent praktiskt genomfördes en båtbegravning genom att båten drogs in i ett grävt schakt. Sen begravdes den döde med sina gravgåvor. Båten packades symboliskt för en längre färd. Möjligen stod graven öppen en tid, med den döde stormannen på lit-de-parade med alla sina dyrbarheter synliga (och, får man tro, väl bevakade). Avslutningsvis lades ett bjälklag som tak. När detta ruttnade och rasade in efterlämnades ofta en båtformad fördjupning i marken. De tidiga båtgravarna kan på många sätt ha varit den styrande ättens sätt att demonstrera sin makt och rikedom. Tuna Båtgravarna var anlagda på ett område som under tidig medeltid låg under huvudgården Tuna. Gårdar och byar med detta namn har antagligen utgjort centralplatser med en administrativ funktion i regionen. Senare uppfördes kyrkan, möjligen av en lokal storman som ytterligare en manifestation av makt och rikedom i området. Ottarshögen Gravarna vid Vendels kyrka är bara en del i en jättelik fornlämningsmiljö, med ett stort antal gravar som ligger längs åssträckningen och på kullar i åkermarken. Längs åsen nära båtgravarna har ett antal gravhögar med ett ungefär lika rikt innehåll undersökts, men där har de gravlagda bränts. Vid Husby, tre kilometer söder om Vendels kyrka finns ett gravfält med 50 högar. Det domineras dock av den närmare 40 meter stora och 6 meter höga Ottarshögen. Detta imponerande gravmonument undersöktes i början av 1900-talet, och man hittade liknande högstatusföremål som i båtgravarna. Även här hade den döde bränts med sina rikedomar. Från början daterades graven till tidigt 500-tal med hjälp av ett bysantinskt guldmynt, en solidi präglad år 477. Senare forskning har tittat på andra föremål i högen och menar att det mycket slitna myntet antagligen varit i omlopp under en längre tid och att graven tillkommit under sent 500-tal, samtidigt med några av de tidigare båtgravarna. Det här är tråkigt för den som vill koppla samman högen med den halvt mytiske sveakungen Ottar Vendelkråka, som ska ha dött kring år 525. Namnet Ottarshögen finns heller inte belagt förrän 1600-talet. Klart är att det är en av Vendelbygdens mer framstående individer som begravts i denna monumentala anläggning, som fortfarande förvånar och imponerar när man kommer körande på landsvägen intill. - Sida 5 -

6 BROBORG Den stora fornborgen Broborg ligger i Husby-Långhundra socken, cirka 2 mil sydost om Uppsala. Det är en av cirka 150 borgar i Uppland och en av de bäst bevarade. Exakt när borgen används är svårt att svara på. Det finns en kol-14-datering från ett prov taget utanför borgen som visar att aktiviteter förekommit här under romersk järnålder (0-400 e Kr) men om det innebär att borgen uppfördes under denna tid är oklart. Att borgen använts under folkvandringstid och vendeltid ( e Kr) antyds av en kol-14-datering datering från ett stolphål i den inre vallen samt en glaspärla som hittades vid utgrävningarna. Namnet broborg syftar på en äldre stenbro över Storån och är belagt från 1600-talet. Vi vet inte vem som byggde borgen, men folket på den närbelägna gården Stenby, belagd från medeltid och antagligen betydligt äldre, kan ha fungerat som ett slags förvaltare (ett äldre platsnamn med sten finns ofta i anslutning till fornborgar). Fornborgar Eftersom borgarna till sin karaktär är mycket framträdande i landskapet har de också länge varit kända och diskuterade. Man trodde förr att alla borgar varit försvarsanläggningar från folkvandringstid ( e Kr), en tid man uppfattade som mycket orolig med otaliga folkförflyttningar med påföljande skärmytslingar. Både bilden av folkvandringstiden och fornborgarna har med tiden kommit att nyanseras och man vet nu att borgar har byggt under en längre tidsperiod och i en rad olika syften. Redan under bronsålder (c f Kr) började de första borgarna anläggas och bruket höll sedan i sig ända in i vikingatid. En del av borgarna bör ha varit just försvarsanläggningar medan andra borgar istället kan tolkas som religiösa samlingsplatser eller som anläggningar kopplade till en politisk maktstruktur. Broborgs fornborg Borgen, som ligger på en höjd cirka 45 meter över havet består av två murar, en inre och en yttre. Den inre muren mäter cirka 85 x 70 meter, den är 8-15 meter bred och som mest cirka 2 meter hög. Den yttre muren finns i sydöst och i nordöst och borgen begränsas både i norr och i väster av branta sluttningar eller blockrik terräng. Borgen har två ingångar, en i västnordväst och en i ostsydost. Borgens murar har byggts upp av block och är bitvis kallmurad och den inte muren har dessutom förstärkts med jordvallar på vissa ställen. En intressant och inte allmänt förekommande detalj som man relativt enkelt kan se på vissa delar av murkrönet till den inre borgvallen är att stenblocken är förglasade, eller vitrifierade. För att detta skall kunna ske måste en upphettning med mycket hög temperatur ske, sannolikt över 1100 grader Celsius och det har också behövt genomföras i ett slutet utrymme. Det är därför osannolikt att förglasningen kan ha skett som ett resultat av ett anfall mot borgen. Det är mer troligt att tänka sig att man velat förstärka murarna genom en medveten förbränningsprocess. Arkeologiska undersökningar har skett i liten skala Dessa företogs i borgens inre. Vid undersökningen hittade man vad man tror är rester efter hus och att borgen verkligen har varit bebodd i perioder visas av de fynd man påträffade, bland annat keramik och djurben, vilka båda är vanligt förekommande fyndkategorier på förhistoriska boplatser. Långhundraleden Under den tid då borgen användes låg den med milsvid utsikt över den forntida vattenleden Långhundraleden som förband Östersjön med det inre av Uppland. Under äldre järnålder gick vattnet ända fram till foten av berget. Via denna led kunde man ta sig ända från det moderna Åkersberga till Gamla Uppsala, vilket gjorde den till en viktig handelsled. Att borgen ligger i ett strategiskt läge alldeles intill leden är ingalunda en slump, där har den med största byggts för att kontrollera vattenvägen. Detta kan ha varit viktigt både för att skydda sig mot eventuella angripare och för att kunna ta ut avgifter av handelsmännen som befor leden med sina varor. Ordet Långhundra syftar på den långsträckta dalgången. Hundra syftar på den äldre administativa hundare-indelningen ( hund = germanskt ord för hundra). Troligen har det att göra med en förhistorisk militär organisation av kust- och skärgårdslandskapen kring Mälaren. Invånarna i ett hundare skulle ställa upp med hundra vapenföra män. Ordet är känt från runstenar och i flera äldre ortnamn. Grimsalegenden Enligt en sägen kan Broborgs fornborg kopplas ihop med en vikingahövdings dotter vid namn Grimsa. Grimsas far skall ha dött då han var iväg på vikingatåg varvid Grimsa ärvde borgen och alla hans rikedomar. En dag kom en man till borgen och påstod att han var hennes bror och att borgen rätteligen tillhörde honom. Han befallde Grimsa att öppna portarna så han kunde ta sitt fadersarv i besittning. Grimsa, som var övertygad om att hennes bror var död, trodde främlingen var en bedragare och hon förskansade sig därför i borgen. Hellre än att låta den främmande brodern ta över tände hon själv eld på borgen och dog i lågorna. Elsvådan var så häftig att den syntes hela vägen till Upsala tempel (som skall ha legat i Gamla Uppsala, 25 kilometer därifrån). Hennes bror begravde henne i en hög intill borgen. Än idag finns en gravhög 350 m sydväst om borgen som kallas Grimsas hög. Sägnen har troligen mycket lite med verkligheten att göra. Gravhöven där den olyckliga Grimsa sägs vara begraven är troligen verkligen från vikingatid men det är högst osannolikt att det någonsin bott någon vikingahövding i borgen, då den inte alls tycks ha varit bebodd under vikingatid. De spår av brand i form av förglasade murar som finns i borgen kan inte heller ha uppkommit så som det beskrivs i sägnen. - Sida 6 -

7 Varpsund Andvettr ok Karr ok Kiti ok Blesi ok Diarfr ræistu stæin þenna æftir Gunnlæif, faður sinn. Es vas austr með Ingvari drepinn. Guð hialpi and þæira. Alrikr ræist ek runar. Es kunni val knærri styra. Stenen vid Varpsund Andvätt och Kår och Bläse och Bläse och Djärv reste denna sten efter Gunnlev, sin fader. Han blev dräpt österut med Ingvar. Gud hjälpe deras ande. Jag Alrik ristade runorna. Han kunde väl styra knarren. Med dessa korta rader hedrade fem bröder minnet av sin far för kanske 970 år sedan. De lät Alrik knacka in dem, antagligen efter en del köpslående angående betalningen, på en nära tre meter hög granitsten. Den skulle synas vida omkring, det var de noga med. Även platsen valdes med största omsorg, en udde invid ett smalt sund. Det var en plats där två färdvägar möttes, dels vattenvägen från Mälaren och vidare upp mot Ekoln och Uppsala, dels landvägen förbi bland annat kungsgården Håtuna och Skoklosterlandet. Möjligen har det legat ett färjeläge precis där stenen står. Det var en plats där många resande passerade. Gunnlev var kristen, liksom de flesta som ärades med runstenar. Den sista raden, Han kunde väl styra knarren. står för sig själv längst ner på stenen och har möjligen kommit senare, som en eftertanke. Den avslöjar att Gunnlev förde befäl över ett skepp, möjligen också att han ägde det. Men varför hade han kommit att dö långt borta i öst? Och vem var den Ingvar som lett honom dit? Ingvarsstenarna Faktum är att ytterligare minst 24 stenar i Södermanland, Uppland, Västmanland och Östergötland hedrar män som följt med Ingvar österut och inte återvänt. Stenarna verkar vara centrerade till Strängnäs Eskilstuna i norra Söderrmanland. Kanske var det här de flesta ur Ingvars följe hörde hemma. Den mest berömda stenen finns vid Gripsholms slott och är rest över Harald, Ingvars broder. Stenen berättar att de foro manligen fjärran efter guld och att de gåvo örnen föda (en poetisk omskrivning, kenning, för att de dödade fiender i strid), för att avsluta med de dogo söderut i Särkland (nordbornas namn på mellanöstern, Arabien eller muslimska länder i almänhet). Fram träder bilden av ett frejdigt vikingatåg i Österled, med rikedom som mål men inte utan risk. Ingvar den Vittfarne Uppgifterna på stenarna får stöd av en isländsk saga, nedtecknad under sent eller tidigt 1300-tal. Den berättar hur Ingvar, son till en vikingahövding som hjälpt sveakungen (troligen Anund Jakob) driva in skatt i ett område i nuvarande Lettland. För att söka ett eget rike utrustade Ingvar 30 skepp och värvade folk. Hur många man som följde med honom är okänt, men beräkningar har gjorts på man. Därefter gick färden till Gårdarike, nordbornas namn för föregångaren till dagens Ryssland, troligen först till Holmgård (dagens Novgorod) och därefter till Kiev. Fursten Jaroslav, omnämnd i sagan, hade enligt ryska krönikor använt sig av varjager, nordbor, som legoknektar. Hos Jaroslav fick Ingvar höra om länder till öst där stora rikedomar fanns att finna och efter långa förberedelser gav han sig av mot Öster. Under färden mötte han både drakar, jättar, pirater, kungar och drottningar, och deltog i många strider, innan en farsot tog både honom de flesta av hans män. Endast ett skepp återvänder till Svitjod (Sverige) med nyheten om härtågets undergång. Sagan berättar även att Ingvar dog år 1041 vid 25 års ålder. Den isländska sagan får stöd från ett oväntat håll. Det är den gamla Georgiska kungakrönikan Kartlis tsovreba, nedtecknad på 1000-talet, som nämner hur den Georgiska kungen Bagrat IV när han strider mot sina fiender får stöd av varjager som kommit seglande från Svarta havet. I den isländska sagan kallas kungen Julf, men mycket av händelseförloppet och tidpunkten i sagan respektive krönikan överensstämmer. Möjligen kan Ingvar ha nått så långt som till Kaspiska Havet, en sammanlagd sträcka på mer än 4000 kilometer. Ingvarståget är egentligen en av de första mer eller mindre historiskt belagda händelserna i Sverige. Den lilla befolkningen gjorde att de flesta på något sätt var direkt eller indirekt berörda av att kanske så många som 1000 söner, fäder och bröder inte återvände. För samtiden innebar det troligen en social och ekonomisk katastrof och var ett dominerande samtalsämne på gårdarna i Svitjod under lång tid framöver. Men livet går vidare, minnet bleknar och snart fanns bara stenarna kvar att uppfodrande säga till de läskunniga: Minns dem, som foro österut med Ingvar, och icke kommo åter! - Sida 7 -

8 BESÖK VIKINGAR MED FÖRFÄDER! Presenteras på Platser beskrivna i Reseguiden Gamla Uppsalas fornminnesområde. Vendel Ottarshögen Hålvägar vid Kung Skutes hög. Lena Husby gravfält Dragby Ottarshögen Kung Skutes hög Fullerö backar Valsgärde Broby Gamla Uppsala Broborgs fornborg Kvarnbofältet Håga Broborg Vallby Hönsgärde gravfält Varpsund Rickeby Boglösa - Sida 8 - Fotografer Kalbar/Uppsala Tourism Johan Westin Olle Norling Bo Gyllander Lennart Engström Anna-Karin Winkler Bengt Backlund Upplandsmuseets arkiv