Återvinning av fartyg. Förslag till ändringar i svensk rätt till följd av vissa bestämmelser i förordning (EU) 257/2013 om återvinning av fartyg

Transkript

1 Återvinning av fartyg Förslag till ändringar i svensk rätt till följd av vissa bestämmelser i förordning (EU) 257/2013 om återvinning av fartyg

2 Innehåll 1 SAMMANFATTNING 4 2 ORD OCH BETECKNINGAR 7 3 BAKGRUND Bakgrund Naturvårdsverkets uppdrag Avgränsning 10 4 FARTYGSÅTERVINNINGS-FÖRORDNINGEN Bakgrunden till förordningen Hong Kong-konventionen Baselkonventionen EU-rättsakter Om fartygsåtervinningsförordningen Artiklar som ska tillämpas från den 31 december Artikel 2 om tillämpningsområde Artikel 5.2 andra stycket om förteckning över farliga material Artiklarna om fartygsåtervinningsanläggningar Artiklarna om kommittéförfarande och övergångsbestämmelser Övriga artiklar som kan kräva omgående åtgärder Artikel 3 Definitioner Artikel 7 om återvinningsplan för fartyg Artikel 18 om utnämnande av behöriga och ansvariga myndigheter Artikel 19 om utnämning av kontaktpersoner 17 5 REGLERING I SVERIGE IDAG Baselkonventionen och avfallstransportförordningen i svensk rätt Reglering på fartygssidan Lämpliga lagar att föreslå ändringar i Lagen om åtgärder mot förorening från fartyg Fartygssäkerhetslagen Reglering av miljöfarlig verksamhet Kort om miljöbalken Miljöbalken och förhållandet till annan lagstiftning 22 2

3 6 ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG Krav på fartyg Krav på fartygsåtervinningsanläggningar Sammanfattning Kraven på fartygsåtervinningsanläggningar enligt EU-förordningen Auktorisering av fartygsåtervinningsanläggningar Övriga krav gällande fartygsåtervinningsanläggningar Behörig myndighet Bemyndigande Redovisning, tillsyn och avgifter Straffbestämmelser Artikel 25 och KONSEKVENSUTREDNING Krav på fartyg Krav på fartygsåtervinningsanläggningar Miljökonsekvenser 39 8 FÖRFATTNINGSFÖRSLAG Förslag till förordning om återvinning av fartyg Förslag till förordning om ändring av miljöprövningsförordningen (2013:251) Förslag till förordning om ändring av miljötillsynsförordningen Förslag till förordning om ändring i förordning (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken 43 3

4 1 Sammanfattning Fartygsåtervinningsförordningen, d.v.s. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 1257/2013 om återvinning av fartyg och om ändring av förordning (EG) nr 1013/2006 och direktiv 2009/16/EG, syftar till att förebygga och minska eller eliminera skada på hälsa och miljön från återvinning, drift och underhåll av fartyg samt dessutom att genomföra Hong Kong-konventionen. Förordningen kallas i denna rapport genomgående för fartygsåtervinningsförordningen. Förordningen har trätt i kraft men ska, bortsett från några särskilt angivna bestämmelser, inte tillämpas förrän tidigast den 31 december Det är artiklarna 2, 5.2 andra stycket, och som ska tillämpas redan från den 31 december EU-förordningar är till alla delar bindande och direkt tillämpliga i medlemsstaterna. Som utgångspunkt ska nationella införlivningsbestämmelser inte utfärdas när regleringen sker i en direktverkande förordning. Fartygsåtervinningsförordningen innehåller dock ett antal bestämmelser som ålägger medlemsstaterna att vidta vissa åtgärder, som att t.ex. utse behörig myndighet. Även i övrigt kan vissa lagstiftningsåtgärder behöva vidtas för att komplettera EU-förordningen och underlätta tillämpningen nationellt. Genom fartygsåtervinningsförordningen införs ett antal nya krav på fartyg. Transportstyrelsen är redan idag den myndighet som har utsetts att utfärda olika certifikat för fartyg och som ska utöva tillsyn av fartyg. Det är lämpligt att Transportstyrelsen får ansvaret också för tillämpningen av de nya bestämmelser gällande fartyg som tillkommer genom fartygsåtervinningsförordningen när de ska börja tillämpas. En av förordningens bestämmelser innehållande krav på fartyg ska börja tillämpas redan den 31 december 2014, artikel 5.2 andra stycket. Den innebär att befintliga fartyg som ska återvinnas så långt det är möjligt, från och med dagen för offentliggörandet av den europeiska förteckning över fartygsåtervinningsanläggningar som kommissionen ska fastställa enligt artikel 16, ska medföra en förteckning över farliga material som ingår i fartygets konstruktion eller utrustning. Denna bestämmelse bedöms inte kräva några andra åtgärder än att Transportstyrelsen, genom ett tillägg i miljötillsynsförordningen, får ansvaret för att tillse att bestämmelsen efterlevs. Även om övriga bestämmelser gällande krav på fartyg inte ska börja tillämpas förrän senare finns dock skäl att redan nu utse Transportstyrelsen till ansvarig myndighet enligt fartygsåtervinningsförordningen, med ansvar för uppgifter relaterade till fartyg. Det ska också utses en behörig myndighet, med ansvar för frågor kopplade till fartygsåtervinningsanläggningar. Denna myndighet ska besluta om auktorisering av återvinningsanläggningar och så småningom, när de bestämmelserna ska börja tillämpas, godkänna den återvinningsplan för ett fartyg som ska utarbetas innan någon återvinning får påbörjas. Bestämmelserna i fartygsåtervinningsförordningen om fartygsåtervinningsanläggningar hör närmast samman med frågor om avfallshantering och miljöfarlig verksamhet. Det finns också en nära koppling till 4

5 bestämmelserna om gränsöverskridande transporter för vilka Naturvårdsverket är behörig myndighet enligt avfallstransportförordningen. I Fartygsåtervinningsutredningens betänkande Återvinning av fartyg underlag för ratificering av Hongkongkonventionen, SOU 2012:54, föreslogs Naturvårdsverket få rollen som behörig myndighet, med ansvar för frågor om fartygsåtervinningsanläggningar enligt Hongkong-konventionen. Sammantaget bedömer vi att Naturvårdsverket bör kunna vara den behöriga myndighet som nu ska utses enligt fartygsåtervinningsförordningen. Naturvårdsverket bör i så fall också ansvara för att upprätta och hålla uppdaterad en förteckning över de anläggningar som auktoriserats och förse kommissionen med de uppgifter som behövs för att hålla den europeiska förteckningen uppdaterad, vilket enligt fartygsåtervinningsförordningen åligger medlemsstaten. De nya bestämmelser som krävs för tillämpningen av fartygsåtervinningsförordningens bestämmelser om fartygsåtervinningsanläggningar bör föras in i en ny svensk förordning om fartygsåtervinning. Alternativet skulle främst vara att föra in bestämmelserna i avfallsförordningen. Fördelen med en egen förordning är huvudsakligen att man inte behöver belasta avfallsförordningen med ett flertal bestämmelser gällande fartygsåtervinning. En svensk fartygsåtervinningsförordning kan innehålla fler och mer detaljerade regler kring bl.a. auktoriseringen av fartygsåtervinningsanläggningar och tillsyn kopplade just till bestämmelserna om fartygsåtervinning m.m.. Även utpekande av Transportstyrelsen som ansvarig myndighet bör kunna placeras här. Fler bestämmelser tillkommer dessutom i samband med att övriga delar av förordningen ska börja tillämpas, exempelvis straffbestämmelser. Vid en avvägning mellan de två alternativen förordar Naturvårdsverket därför en ny förordning. Naturvårdsverket ser också behov av en ny bestämmelse om tillståndskrav för den som bedriver fartygsåtervinningsverksamhet föreslås i miljöprövningsförordningen (2013:251). Återvinning av fartyg är miljöfarlig verksamhet som ska omfattas av tillståndsplikt. Även om det finns bestämmelser om tillståndsplikt för anläggningar som återvinner stora mängder farligt avfall saknas en bestämmelse som är anpassad till de speciella krav som ställs på fartygsåtervinning enligt fartygsåtervinningsförordningen. Vidare föreslås ett tillägg i 2 kap. miljötillsynsförordningen (2011:13) om att Naturvårdsverket ska utöva tillsyn enligt fartygsåtervinningsförordningen i frågor som verket är behörig myndighet för. Tillägg behöver då också göras i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken, gällande dels tillståndsprövningen dels auktoriseringen. Naturvårdsverket bedömer att samtliga föreslagna åtgärder kan genomföras med stöd av redan existerande bemyndiganden i miljöbalken. Som Naturvårdsverket bedömer det behövs inga lagändringar i nuläget. Underlag till denna rapport har till stor del hämtats från Fartygsåtervinningsutredningens betänkande, SOU 2012:54. Den stora skillnaden 5

6 jämfört med situationen då betänkandet redovisades är att det nu finns en antagen EU-förordning om fartygsåtervinning. I fråga om de bestämmelser som gäller krav på fartyg har vissa synpunkter inhämtats från Transportstyrelsen. De har också varit behjälpliga med underlag till konsekvensutredning när det gäller fartyg. 6

7 2 Ord och beteckningar Nedan ges en förklaring till vissa ord och beteckningar som används i denna rapport. Fartygsåtervinningsförordningen - Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 1257/2013 om återvinning av fartyg och om ändring av förordning (EG) nr 1013/2006 och direktiv 2009/16/EG Avfallstransportförordningen - Europaparlamentets och rådets förordning (EG) no 1013/2006 om av den 14 juni 2006 om transport av avfall Hong Kong-konventionen Den internationella Hong Kong-konventionen om säker och miljöriktig fartygsåtervinning, antagen 19 maj 2009 av FN:s internationella sjöfartsorganisation, IMO. Baselkonventionen Den internationella konventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och om slutligt omhändertagande av farligt avfall av den 22 mars Behörig myndighet statlig myndighet som en medlemsstat eller ett tredjeland utsett att ansvara för fartygsåtervinningsanläggningar inom ett definierat område eller ett kunskapsområde, med avseende på all verksamhet inom den statens jurisdiktion, i enlighet med kraven i fartygsåtervinningsförordningen (artikel 3.11 fartygsåtervinningsförordningen). Ansvarig myndighet en statlig myndighet som har utsetts av en medlemsstat att ansvara för uppgifter relaterade till fartyg som för den statens flagg eller verkar med den statens godkännande, i enlighet med fartygsåtervinningsförordningen (artikel 3.9 fartygsåtervinningsförordningen). Fartygsåtervinning aktiviteten att helt eller delvis ta isär ett fartyg på en fartygsåtervinningsanläggning för att ta till vara delar och material för omarbetning, förberedelse för återanvändning eller återanvändning, samtidigt som omhändertagandet av farligt och annat material säkerställs, vilket också inkluderar lagring och behandling av delar och material på plats; vidare bearbetning eller bortforsling till andra anläggningar omfattas dock inte (artikel 3.6) Fartygsåtervinningsanläggning ett angivet område som är ett varv eller en anläggning i en medlemsstat eller ett tredjeland och som används för att återvinna fartyg (artikel 3.7). Återvinningsplan - en plan som tas fram av den driftsansvarige på en fartygsåtervinningsanläggning för varje enskilt fartyg som ska återvinnas under dess ansvar, med beaktande av relevanta riktlinjer och resolutioner från IMO (artikel 3.16). Europeiska förteckningen/eu-listan den förteckning över auktoriserade fartygsåtervinningsanläggningar som enligt artikel 16 i fartygsåtervinningsförordningen ska upprättas av EU-kommissionen. Bruttodräktighet (BRT) - den bruttodräktighet som räknas ut enligt reglerna för tonnagemätning i bilaga I till 1969 års internationella konvention om skeppsmätning eller annan konvention som kan komma att ersätta den (artikel 3.12). 7

8 3 Bakgrund 3.1 Bakgrund Miljömässigt osunda och osäkra metoder för demontering av fartyg fortsätter att vara ett allvarligt bekymmer. De flesta stora uttjänta havsgående handelsfartyg demonteras vid anläggningar där metoderna har betydande följder för miljö och hälsa. De här negativa aspekterna gör att återvinningen av fartyg inte kan göras tillräckligt hållbar som verksamhet. Kraven enligt Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och om slutligt omhändertagande av farligt avfall genomförs i Europeiska unionen genom förordningen om avfallstransporter. I denna förordning ingår förbudet att exportera farligt avfall till länder utanför OECD. Denna lagstiftning kringgås dock praktiskt taget systematiskt i fråga om EU-flaggade fartyg, vilket gör att varken internationella regler eller unionens lagstiftning har tillräcklig effekt. Den aktuella lagstiftningen är inte anpassad till de särdrag som gäller för fartyg. Den internationella konventionen om säker och miljöriktig fartygsåtervinning, Hong Kong-konventionen, antogs därför i maj 2009 av Internationella sjöfartsorganisationen IMO. När konventionen träder i kraft får parterna (inklusive EU-medlemsstaterna) endast låta demontera stora handelsfartyg i länder som är parter i konventionen. Detta kan omfatta länder i Asien, vars anläggningar för fartygsdemontering då måste uppfylla internationellt godtagna standarder (strängare än de nuvarande). Hong Kong-konventionen antogs 2009 men den behöver ratificeras av ett tillräckligt antal stater (både stora flaggstater och återvinningsstater) för att den ska träda i kraft och börja leda till resultat. Detta förväntas ske tidigast år Fartygsåtervinningsförordningen, syftar till att förebygga och minska eller eliminera skadliga följder för människors hälsa och miljön till följd av återvinning, drift och underhåll av fartyg. Syftet med förordningen är även att genomföra Hong Kong-konventionens krav. Sverige har ytterst få fartyg som berörs av EU-förordningens och Hong Kongkonventionens krav. I Sverige finns ingen fartygsåtervinningsanläggning som berörs av förordningen. Hong Kong-konventionen har ännu inte ratificerats av Sverige. Idag regleras införsel och utförsel av uttjänta fartyg i avfallsförordningen (2011:927) genom en hänvisning till avfallstransportförordningen. Fartygsåtervinningsförordningen kommer att ersätta avfallstransportförordningen i den del som gäller fartyg som omfattas av Hong Kong-konventionen. För att kunna uppfylla förordningens bestämmelser behöver Sverige införa ett antal nya bestämmelser om fartygsåtervinning och om krav på fartyg. Till följd av antagandet av antagandet av Hong Kong-konventionen i maj 2009 och det förslag till EU-förordning om återvinning av fartyg som lades fram av EUkommissionen den 23 mars 2012, tillsattes en utredning som fick till uppdrag att 8

9 redovisa förutsättningarna för att Sverige ska kunna ratificera Hong Kongkonventionen och även föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som är nödvändiga med anledning en svensk ratificering. Utredningen antog namnet Fartygsåtervinningsutredningen. I augusti 2012 redovisades utredningsuppdragetgenom betänkandet Återvinning av fartyg underlag för ratificering av Hong Kong-konventionen (SOU 2012:54). I mycket är det som redovisas i betänkandet fortfarande aktuellt och tillämpligt. Stora delar av denna rapport är hämtade från betänkandet. Den stora skillnaden jämfört med situationen då betänkandet redovisades är att det nu finns en antagen EU-förordning om fartygsåtervinning vars syfte bl.a. är att underlätta ratificeringen av Hong Kongkonventionen. EU-förordningen är direkt tillämplig i medlemsstaterna och innehåller detaljerade regler om dels krav på fartyg, dels krav på fartygsåtervinningsanläggningar. Det som nu krävs på ett nationellt plan är därför endast att identifiera de regeländringar och åtgärder som krävs för att kunna uppfylla fartygsåtervinningsförordningens bestämmelser. Fartygsåtervinningsförordningen har trätt i kraft men enligt artikel 32.1 ska förordningen inte tillämpas förrän tidigast den 31 december Av artikel 32.2a följer dock att vissa bestämmelser ska tillämpas redan från den 31 december Detta gäller artiklarna 2, 5.2 andra stycket, och Förordningens bestämmelser är direkt tillämpliga i Sverige vid de tidpunkter som anges i artikel 32. Förordningen innehåller dock i vissa fall bestämmelser som ålägger medlemsstaterna att vidta vissa åtgärder, som att t.ex. utse behörig myndighet, och dess bestämmelser kan även i övrigt behöva kompletteras i vissa avseenden. Eftersom vissa bestämmelser ska tillämpas redan från den 31 december 2014 är det viktigt att se över om dessa bestämmelser innebär att Sverige behöver vidta några åtgärder. De aktuella bestämmelserna rör främst Naturvårdsverkets, men i viss mån även Transportstyrelsens, ansvarsområde. I ett senare separat - skede kommer arbetet med att ta fram förslag på genomförandeåtgärder sannolikt att utsträckas till att omfatta hela förordningen samt att se över vilka åtgärder Sverige behöver vidta för att kunna ratificera Hong Kongkonventionen. 3.2 Naturvårdsverkets uppdrag Naturvårdsverket har fått i uppdrag av Miljödepartementet att i ett första skede ge förslag på de ändringar av svenska författningar som artiklarna 2, 5.2 andra stycket, och fartygsåtervinningsförordningen medför d.v.s. sådana regler som ska börja tillämpas den 31 december Naturvårdsverket ska ge förslag på eventuella författningsändringar, motivera dessa ändringsförslag samt analysera vilka övriga åtgärder som bör vidtas och ge förslag på sådana. En konsekvensutredning ska bifogas förslaget. Konsekvensutredningen ska utformas så långt som möjligt i enlighet med 6 och 7 förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning. 9

10 Förslag och konsekvensutredning ska enligt uppdraget redovisas till Miljödepartementet senast den 31 augusti Avgränsning Denna rapport har till syfte att redovisa och föreslå endast de ändringar som artiklarna 2, 5.2 andra stycket, och i fartygsåtervinningsförordningen eventuellt medför och som har en tidig införandetid. Därför avgränsas i huvudsak redovisningen av internationella och EU-rättsakter samt svensk rätt till vad som motsvaras av dessa artiklar i förordningen. Detsamma gäller konsekvenserna av föreslagna författningsändringar och andra åtgärder. Dessutom görs några ytterligare avgränsningar i de aktuella artiklarna. Artikel 15 och 16 innehåller endast ett par punkter som berör nationella myndigheter. I övrigt riktar de sig till verksamhetsutövarna och kommissionen. När det gäller artikel 25 handlar den om kommittéförfarande hos kommissionen och ska inte föranleda några författningsändringar eller andra åtgärder på nationell nivå. Inte heller artikel 26, som innehåller övergångsbestämmelser, är av betydelse för det nationella genomförandet. Dessa artiklar kommer därför inte att tas upp närmare i denna rapport. 10

11 4 Fartygsåtervinningsförordningen 4.1 Bakgrunden till förordningen Fartygsåtervinningsförordningen syftar till att förebygga och minska eller eliminera skadliga följder för människors hälsa och miljön till följd av återvinning, drift och underhåll av fartyg. Syftet med förordningen är även att genomföra Hong Kongkonventionens krav Hong Kong-konventionen Återvinning av fartyg sker idag huvudsakligen i Indien, Bangladesh, Pakistan, Kina och Turkiet. Bara ca 5 % av alla fartyg återvinns någon annan stans än i dessa länder. Återvinningen sker i de flesta fall med miljömässigt osunda och osäkra metoder, som har betydande följder för miljö och hälsa. De krav som ställs enligt Baselkonventionen gällande kontroll av gränsöverskridande transporter och om slutligt omhändertagande av farligt avfall genomförs i Europeiska unionen genom förordningen om avfallstransporter. I denna förordning ingår förbudet att exportera farligt avfall till länder utanför OECD. Denna lagstiftning kringgås dock praktiskt taget systematiskt i fråga om EU-flaggade fartyg, vilket gör att varken internationella regler eller unionens lagstiftning har tillräcklig effekt. Den aktuella lagstiftningen är inte anpassad till de särdrag som gäller för fartyg. Den internationella konventionen om säker och miljöriktig fartygsåtervinning (nedan kallad Hong Kong-konventionen) antogs därför i maj 2009 av Internationella sjöfartsorganisationen. När konventionen träder i kraft får parterna (inklusive EU-medlemsstaterna) endast låta demontera stora handelsfartyg i länder som är parter i konventionen. Detta kan omfatta länder i Asien, vars anläggningar för fartygsdemontering då måste uppfylla internationellt godtagna standarder (strängare än de nuvarande). Hong Kong-konventionen antogs 2009 men den behöver ratificeras av ett tillräckligt antal stater (både stora flaggstater och återvinningsstater) för att den ska träda i kraft och börja leda till resultat. Detta förväntas ske tidigast år Baselkonventionen Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och slutligt omhändertagande av farligt avfall (Baselkonventionen) är en internationell konvention som reglerar transporter över nationsgränser och hantering av farligt avfall. Baselkonventionen undertecknades 1989 och trädde i kraft Baselkonventionen innehåller bindande regler för hur export eller import av farligt avfall ska gå till för att undvika dålig hantering i mottagarlandet. Syftet är att minimera avfallstransporter och att undvika att i-länder exporterar avfall till u- länder som inte tar hand om avfallet på ett lämpligt sätt. 11

12 En konventionsstat får inte tillåta export av avfall till ett land vars nationella lagstiftning förbjuder sådan import av avfall. Exporter ska heller inte tillåtas om det finns anledning att anta att avfallet inte kommer att hanteras på rätt sätt i mottagarlandet. Varje konventionsstat ska förbjuda alla personer som står under landets jurisdiktion att transportera eller slutligt omhänderta avfall om personen inte är auktoriserad eller på annat sätt har tillstånd att utföra sådan typ av verksamhet. Mellan konventionsstater ska det finnas skriftligt tillstånd innan en transport får påbörjas. För det fall avfallet måste passera genom andra konventionsstater på vägen till slutdestinationen måste varje transitland lämna medgivande med eller utan villkor för transporten, vägra tillstånd eller begära ytterligare information. Den exporterande staten får inte tillåta att den gränsöverskridande transporten påbörjas förrän skriftligt medgivande från den transiterande staten har erhållits. En gränsöverskridande transport ska alltid täckas av försäkring, borgen eller annan garanti som kan krävas av importerande eller transiterade konventionsstat. Varje konventionsstat ska ha infört lämpliga lagar för att förhindra och straffa illegal trafik med farligt avfall EU-rättsakter EU har ratificerat Baselkonventionen och genomfört den genom avfallstransportförordningen. Förordningen är direkt tillämplig för EU-länderna. Avfallstransportförordningen innehåller mycket detaljerade bestämmelser om utoch införsel, respektive export och import av olika avfallsslag (farligt eller inte farligt avfall) till och från olika länder (EU:s medlemsländer, länder inom OECD eller länder som bara är parter till Baselkonventionen) för olika behandlingar (återvinning eller bortskaffande). Förordningen innehåller de regler om ekonomisk säkerhet och gällande kontrakt mellan avfallslämnare och avfallsmottagare som anges i Baselkonventionen. Här finns också en definition av olagliga avfallstransporter och bestämmelser om hur de behöriga myndigheterna ska agera vid sådana transporter. olika avfallsslag (farligt eller inte farligt avfall) till och från olika länder (EU:s medlemsländer, länder inom OECD eller länder som bara är parter till Baselkonventionen) för olika behandlingar (återvinning eller bortskaffande). 4.2 Om fartygsåtervinningsförordningen Förordning (EU) 1257/2013 om fartygsåtervinning, fartygsåtervinningsförordningen, innehåller en inledning, 32 artiklar och två bilagor. Den är indelad i fem avdelningar: I. Syfte, tillämpningsområde och definitioner II. Fartyg III. Fartygsåtervinningsanläggningar IV. Allmänna administrativa bestämmelser V. Rapportering och efterlevnad 12

13 Av förordningens skäl och artikel 1 framgår att förordningens syfte är att förhindra och reducera negativa effekter på människors hälsa och miljön som orsakas av fartygsåtervinning, i synnerhet genom att se till att farligt avfall från fartygsåtervinning omhändertas på ett miljöriktigt sätt. Dessutom syftar förordningen till att underlätta ratificeringen av Hongkongkonventionen. För fartyg som omfattas av förordningens bestämmelser ska inte bestämmelserna avfallstransportförordningen tillämpas. En bestämmelse om detta införs i avfallstransportförordningen. Ett nyckelbegrepp är EU-listan den europeiska förteckningen som ska innehålla de fartygsåtervinningsanläggningar som är godkända och vid en sådan ska varje EU-relaterat fartyg skrotas (återvinnas). Förordningen ställer krav på en anläggning för att få komma med på listan och reglerar hur MS och EUkommissionen ska hantera den. Som ovan nämnts har förordningen trätt i kraft men ska enligt artikel 32.1 inte tillämpas förrän tidigast den 31 december Några artikelar ska inte börja tillämpas förrän den 31 december Av artikel 32.2a följer dock att vissa bestämmelser ska tillämpas redan från den 31 december Detta gäller artiklarna 2, 5.2 andra stycket, och Förordningens bestämmelser är direkt tillämpliga i Sverige vid de tidpunkter som anges i artikel 32. Förordningen innehåller dock i vissa fall bestämmelser som ålägger medlemsstaterna att vidta vissa åtgärder, som att t.ex. utse behörig myndighet, och dess bestämmelser kan även i övrigt behöva kompletteras i vissa avseenden. 4.3 Artiklar som ska tillämpas från den 31 december Artikel 2 om tillämpningsområde Artikel 2 reglerar förordningens tillämpningsområde. Förordningen ska, med undantag för artikel 12, tillämpas på fartyg som för en medlemsstats flagg. Artikel 12 ska tillämpas på fartyg som för ett tredjelands flagg och som anlöper en medlemsstats hamn eller ankarplats. Vidare anges vilka fartyg som undantas från förordningens tillämpningsområde: Krigsfartyg. Fartyg med en bruttodräktighet (BRT) mindre än 500. Fartyg som bara trafikerar inhemska vatten under hela fartygets livslängd Artikel 5.2 andra stycket om förteckning över farliga material Artikel 5 handlar om en förteckning ombord över farliga material. Enligt punkt 2 andra stycket ska fartyg som ska återvinnas så långt som det är praktiskt möjligt 13

14 uppfylla kraven i artikel 5.1, från och med dagen för offentliggörandet av den europeiska förteckningen. Enligt artikel 5.1 ska varje nytt fartyg ombord medföra en förteckning över farliga material som åtminstone ska ange de farliga material som avses i bilaga II till förordningen och som ingår i fartygets konstruktion eller utrustning. Den ska också ange var materialen finns och deras ungefärliga mängder Artiklarna om fartygsåtervinningsanläggningar Artiklarna i fartygsåtervinningsförordningen innehåller bestämmelser om fartygsåtervinningsanläggningar ARTIKEL 13 Artikel 13 innehåller de krav som ställs på fartygsåtervinningsanläggningar som ska tas upp på den europeiska förteckningen. Artikel 13: Nödvändiga krav på fartygsåtervinningsanläggningar som ska tas upp på den europeiska förteckningen 1. För att en fartygsåtervinningsanläggning ska upptas i den europeiska förteckningen måste den uppfylla följande krav i enlighet med relevanta bestämmelser i Hongkongkonventionen och med beaktande av relevanta riktlinjer från IMO, ILO, Baselkonventionen och Stockholmskonventionen om långlivade organiska föroreningar och andra internationella riktlinjer: a) Den ska vara auktoriserad av de behöriga myndigheterna att bedriva sin fartygsåtervinningsverksamhet. b) Den ska utformas, konstrueras och drivas på ett säkert och miljöriktigt sätt. c) Den ska drivas från permanenta konstruktioner. d) Den ska inrätta lednings- och övervakningssystem, processer och tekniker som syftar till att förhindra, reducera, minimera och så långt det praktiskt är möjligt eliminera i) hälsorisker för berörda arbetstagare och människor som är bosatta i närheten av fartygsåtervinningsanläggningen, och ii) negativa effekter på miljön som beror på återvinningsanläggningen. e) Den ska utarbeta en plan för fartygsåtervinningsanläggningen. f) Den ska förhindra negativa effekter på människors hälsa och miljön, bland annat genom att påvisa att alla läckage kan kontrolleras, särskilt i tidvattenområden. g) Den ska säkerställa ett säkert och miljöriktigt omhändertagande samt en säker och miljöriktig lagring av farliga material och farligt avfall, bland annat genom att i) innesluta alla farliga material ombord under hela fartygsåtervinningsprocessen för att förhindra utsläpp av dessa material i miljön och dessutom endast hantera farliga material och avfall som uppstår under fartygsåtervinningsprocessen på ogenomsläppliga underlag med effektiva dräneringssystem, ii) dokumentera allt avfall som uppstår vid fartygsåtervinningen och dess mängd och endast överföra det till avfallsanläggningar, inbegripet avfallsåtervinningsanläggningar som är auktoriserade att ta hand om och hantera det utan risk för människors hälsa, och på ett miljöriktigt sätt. h) Den ska upprätta och se över en krisberedskaps- och krishanteringsplan. Den ska se till att utrustning för nödsituationer, såsom brandbekämpningsutrustning och brandfordon, ambulanser och lyftkranar, snabbt kan sättas in på fartyget överallt på fartygsåtervinningsanläggningen. i) Den ska sörja för arbetstagarnas säkerhet och utbildning, i vilket ingår att se till att personlig skyddsutrustning används när situationen så kräver. j) Den ska rapportera om incidenter, olyckor, arbetssjukdomar och kroniska besvär och, på begäran av de behöriga myndigheterna, rapportera alla incidenter, olyckor, arbetssjukdomar eller kroniska besvär som är eller kan vara en risk för arbetstagarnas säkerhet, människors hälsa och miljön. k) Den ska åta sig att uppfylla kraven i punkt 2. 14

15 2. Den driftsansvarige på fartygsåtervinningsanläggningen ska a) skicka fartygets återvinningsplan, efter det att denna godkänts i enlighet med artikel 7.3, till fartygsägaren och den ansvariga myndigheten eller en erkänd organisation som den ansvariga myndigheten auktoriserat, b) meddela den ansvariga myndigheten att fartygsåtervinningsanläggningen i alla hänseenden är redo att inleda återvinningen av fartyget, c) när den fullständiga eller delvisa återvinningen av fartyget har slutförts i enlighet med denna förordning, inom 14 dagar från och med datum för den fullständiga eller delvisa återvinningen i enlighet med fartygets återvinningsplan, skicka ett intyg om slutförd återvinning till den ansvariga myndigheten som utfärdat återvinningsintyget för fartyget. Intyget om slutförd återvinning ska innehålla en rapport om eventuella incidenter och olyckor som har skadat människors hälsa och/eller miljön. 3. Kommissionen ska anta genomförandeakter som fastställer formatet för a) den rapport som krävs enligt punkt 2 b i denna artikel för att säkerställa att den överensstämmer med tillägg 6 till Hongkongkonventionen, och b) det intyg som krävs enligt punkt 2 c i denna artikel för att säkerställa att den överensstämmer med tillägg 7 till Hongkongkonventionen. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med granskningsförfarandet i artikel 25 i denna förordning. Artikel 14 innehåller bestämmelser om auktorisering av fartygsåtervinningsanläggningar belägna i en medlemsstat. Artikel 14: Auktorisering av fartygsåtervinningsanläggningar belägna i en medlemsstat 1. Utan att det påverkar tillämpningen av relevanta bestämmelser i unionsrätten ska de behöriga myndigheterna auktorisera fartygsåtervinningsanläggningar som är belägna inom deras territorium och som uppfyller de krav som anges i artikel 13 att genomföra fartygsåtervinning. Auktoriseringen av en viss fartygsåtervinningsanläggning får beviljas för högst fem år och ska förnyas i enlighet med detta. Under förutsättning att kraven i denna förordning uppfylls kan alla tillstånd som utfärdats i enlighet med bestämmelser i annan relevant nationell rätt eller unionsrätt kombineras med auktoriseringen enligt denna artikel till ett enda tillstånd, om man därigenom kan undvika onödig överlappning av information och onödigt dubbelarbete för den driftsansvarige för fartygsåtervinningsanläggningen eller fartygsåtervinningsföretaget eller den behöriga myndigheten. I sådana fall får auktoriseringen förlängas i enlighet med den tillståndsordning som avses i första stycket, dock som längst med fem år. 2. Medlemsstaterna ska fastställa och uppdatera en förteckning över fartygsåtervinningsanläggningar som de har auktoriserat enligt punkt Den förteckning som avses i punkt 2 ska anmälas till kommissionen utan dröjsmål, dock senast den 31 mars Om en fartygsåtervinningsanläggning inte längre uppfyller kraven i artikel 13 ska den medlemsstat där fartygsåtervinningsanläggningen är belägen tillfälligt upphäva eller återkalla dess auktorisering eller kräva att det berörda fartygsåtervinningsföretaget vidtar rättelse och utan dröjsmål underrätta kommissionen om detta. 5. När en fartygsåtervinningsanläggning har auktoriserats enligt punkt 1 ska den berörda medlemsstaten utan dröjsmål underrätta kommissionen om detta. Artikel 15 innehåller bestämmelser om förutsättningarna för fartygsåtervinningsanläggningar i ett tredje land att genomföra återvinning av fartyg som för en medlemsstats flagg. Denna artikel riktar sig till verksamhetsutövare (fartygsåtervinningsföretag) och kommissionen. Som Naturvårdsverket bedömer det krävs inga åtgärder på nationell nivå för att verkställa bestämmelserna i denna artikel. Artikel 16 innehåller bestämmelser om upprättandet och uppdateringen hos kommissionen av den europeiska förteckningen. Artikeln innehåller dock några bestämmelser, 16.2 och 16.6, som kan kräva åtgärder i nationell lagstiftning. 15

16 Artikel 16: Upprättande och uppdatering av den europeiska förteckningen 1. Kommissionen ska anta genomförandeakter för att fastställa en europeisk förteckning över fartygsåtervinningsanläggningar som a) är belägna i unionen och har anmälts av medlemsstaterna enligt artikel 14.3, b) är belägna i ett tredjeland och som tas upp på förteckningen på grundval av en bedömning av den information och stödjande dokumentation som lämnats eller samlats in i enlighet med artikel 15. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med granskningsförfarandet i artikel Den europeiska förteckningen ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning och på kommissionens webbplats senast den 31 december Den ska delas upp i två olika underförteckningar med fartygsåtervinningsanläggningar i en medlemsstat respektive fartygsåtervinningsanläggningar i ett tredjeland. Den europeiska förteckningen ska innehålla samtliga följande uppgifter om fartygsåtervinningsanläggningen: a) Återvinningsmetod. b) Fartygstyp och storlek på de fartyg som kan återvinnas. c) Eventuella begränsningar för och villkor som kan ställas på fartygsåtervinningsanläggningens drift, även när det gäller hantering av farligt avfall. d) Uppgift om uttryckligt eller tyst förfarande som avses i artikel 7.3 för godkännande av fartygets återvinningsplan av den behöriga myndigheten. e) Maximal årlig kapacitet för fartygsåtervinningsanläggningen. 3. Den europeiska förteckningen ska ange när fartygsåtervinningsanläggningens upptagande på förteckningen upphör. Ett upptagande ska gälla i högst fem år och vara möjligt att förnya. 4. Kommissionen ska anta genomförandeakter för att regelbundet uppdatera den europeiska förteckningen, för a) att uppföra en fartygsåtervinningsanläggning på den europeiska förteckningen när i) anläggningen har auktoriserats enligt artikel 14, eller ii) anläggningens uppförande på den europeiska förteckningen beslutats enligt punkt 1 b i den här artikeln, b) att stryka en fartygsåtervinningsanläggning från den europeiska förteckningen när i) fartygsåtervinningsanläggningen inte längre uppfyller kraven i artikel 13, eller ii) den uppdaterade bevisningen inte lämnats minst tre månader före utgången av den femårsperiod som avses i punkt 3 i den här artikeln. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel Vid upprättande och uppdatering av den europeiska förteckningen ska kommissionen agera enligt de principer som fastslås i fördragen och enligt unionens internationella åtaganden. 6. Medlemsstaterna ska förse kommissionen med all information som kan vara relevant när det gäller uppdateringen av den europeiska förteckningen. Kommissionen ska vidarebefordra all relevant information till de andra medlemsstaterna Artiklarna om kommittéförfarande och övergångsbestämmelser Artikel 25 handlar om kommittéförfarande hos kommissionen. Artikel 26 innehåller övergångsbestämmelser. Från och med den dag då den europeiska förteckningen (art 16.2) offentliggörs får medlemsstater, innan denna förordningen börjar tillämpas, auktorisera återvinning av fartyg vid återvinningsanläggningar som finns upptagna på den europeiska förteckningen. I sådana fall ska förordningen (EG) nr 1013/2006 inte tillämpas. 16

17 4.4 Övriga artiklar som kan kräva omgående åtgärder Hela förordningen behöver granskas i denna omgång. Men utöver de närmaste reglerna finns några som är centrala redan från början Artikel 3 Definitioner Artikel 3 innehåller de definitioner som gäller i förordningen Artikel 7 om återvinningsplan för fartyg Av artikel 7 följer att en fartygsåtervinningsanläggning ska utarbeta en återvinningsplan för ett fartyg innan återvinning får påbörjas och att denna återvinningsplan ska godkännas av den behöriga myndigheten. Artikel 7 ska visserligen inte börja tillämpas redan nu vid årsskiftet. Det ska däremot artikel Enligt artikel 13 ska den driftsansvarige på fartygsåtervinningsanläggningen åta sig att skicka fartygets återvinningsplan, efter att den godkänts i enlighet med artikel 7.3, till den ansvariga myndigheten. Godkännandet ska lämnas av en behörig myndighet där anläggningen är belägen. Även om bestämmelser för godkännande av återvinningsplanen inte behöver finnas på plats förrän artikel 7 ska börja tillämpas måste det, för tillämpningen av artikel 13 föras in bestämmelser av vilka det framgår vad som gäller beträffande återvinningsplanen för fartyg. Vidare anges i artikel 16.2 att den europeiska förteckningen, som ska fastställas av kommissionen, ska innehålla bl.a. uppgift om uttryckligt eller tyst förfarande som avses i artikel 7.3 för godkännande av fartygets återvinningsplan av den behöriga myndigheten. Av artikel 7.3 följer att medlemsstaten där återvinningsanläggningen är belägen får ställa upp krav på hur godkännande ges. Uttryckligt godkännande ges genom att ett beslut om återvinningsplanen skickas till den driftsansvarige på fartygsåtervinningsanläggningen. Tyst godkännande innebär att planen automatiskt är godkänd när en viss föreskriven tid för handläggningen har löpt ut, om något annat under tiden inte har meddelats. Handläggningstiden ska i så fall framgå av en mottagningsbekräftelse som myndigheten skickar ut. Sverige kan alltså välja att införa ett tyst godkännande av återvinningsplanen Artikel 18 om utnämnande av behöriga och ansvariga myndigheter Enligt artikel 18 ska medlemsstaterna utse de behöriga myndigheter och ansvariga myndigheter som har ansvar för tillämpningen av förordningen. Kommissionen ska underrättas om utnämningarna. Kommissionen ska offentliggöra förteckningarna över utnämnda myndigheter på sin webbplats Artikel 19 om utnämning av kontaktpersoner Enligt artikel 19 ska medlemsstaterna och kommissionen var för sig utnämna kontaktpersoner med ansvar för att underrätta eller bistå fysiska eller juridiska personer som gör förfrågningar. Kommissionen ska underrättas om utnämningarna. 17

18 Kommissionen ska offentliggöra förteckningarna över utnämnda kontaktpersoner på sin webbplats. 18

19 5 Reglering i Sverige idag Syftet med detta avsnitt är att beskriva de svenska lagar och förordningar som är nära kopplade till de nya fartygsåtervinningsreglerna och som därför kan vara lämpliga att placera eventuella nya bestämmelser i. 5.1 Baselkonventionen och avfallstransportförordningen i svensk rätt I miljöbalken (1998:808), särskilt kapitel 15 om avfall och producentansvar, återfinns flera relevanta bestämmelser. Av 15 kap. 1 miljöbalken framgår bland annat definitionen av avfall. Där finns också bemyndiganden för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i vissa avfallsrelaterade frågor. Utöver miljöbalken finns det bestämmelser i avfallsförordningen (2011:927). Förordningen innehåller bl. a. definitioner, särskilda bestämmelser för vissa avfallsslag och transport av sådana avfall, främst nationella transporter, samt olika former av rapporteringar. En avdelning handlar om införsel och utförsel av avfall. Där pekas bland annat Naturvårdsverket ut som behörig myndighet och kontaktorgan enligt avfallstransportförordningen (66 ). Miljöprövningsförordningen (2013:251) reglerar miljöfarlig verksamhet, däribland viss avfallshantering. I dess 29 kap. framgår bland annat i vilka fall tillstånd krävs för mellanlagring, återvinning och bortskaffande av avfall. För större anläggningar för återvinning eller bortskaffande av avfall krävs tillstånd meddelat av mark- och miljödomstol. I 29 kap. miljöbalken finns straffbestämmelser och förverkanden. I dess 4 regleras otillåten miljöverksamhet. Otillåten avfallstransport regleras i 4 a. Naturvårdsverket handlägger anmälningar rörande gränsöverskridande transporter av avfall och kommunicerar då med berörda behöriga myndigheter i varje enskilt ärende. Ett medgivande till export eller utförsel kan ges för en specifik transport eller ett visst antal transporter av samma avfallsslag under upp till ett år. Enligt 2 kap. 28 miljötillsynsförordningen (2011:13) är länsstyrelsen ansvarig för tillsyn över sådana transporter som regleras i avfallstransportförordning. Enligt 2 kap. 24 utövar dock Naturvårdsverket tillsyn enligt avfallstransportförordningen i frågor som de är behörig myndighet för. Såväl Naturvårdsverket som Länsstyrelsen ska samarbeta med Polisen, Tullverket och Kustbevakningen gällande tillsynen. Av 2 kap. 29 miljötillsynsförordningen följer att länsstyrelsen har tillsyn över verksamheter med tillståndsplikt, det vill säga större anläggningar för behandling av avfall. Fartyg som ska demonteras och återvinnas klassas som avfall enligt Baselkonventionens definition av avfall. Fartyg som är avfall och som inte har 19

20 tömts på allt farligt material, last eller avfall är farligt avfall enligt EU:s avfallstransportförordning och den svenska avfallsförordningen (2011:927). Farligt avfall får inte exporteras från ett EU-land till ett land utanför EU eller OECD. I Sverige finns för närvarande inga anläggningar för återvinning av fartyg av den storlek som Hong Kong-konventionen omfattar. Däremot importerades under år 2013 ett större fartyg till Sverige från Skottland, för återvinning. Återvinningen utfördes då på plats i ett hamnområde av ett av Sveriges största återvinningsföretag. Införseln till Sverige hanterades enligt reglerna i avfallstransportförordningen. I övrigt omfattades återvinningsverksamheten bl.a. av bestämmelserna om tillstånd för miljöfarlig verksamhet. Fartyget var av den storleken att det skulle ha omfattats av fartygsåtervinningsförordningen. Det sätt det återvanns på skulle dock inte ha uppfyllt förordningens krav, främst då kravet i artikel 13 i fartygsåtervinningsförordningen att verksamheten ska bedrivas från permanenta konstruktioner. 5.2 Reglering på fartygssidan Lämpliga lagar att föreslå ändringar i När det gäller lämpliga författningar att placera bestämmelser i som gäller krav på fartyg är det huvudsakligen lagen (1980:424) och förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg (LÅFF) som kan anses bli aktuella. Även fartygssäkerhetslagen (2003:364) skulle kunna aktualiseras. Utöver dessa författningar finns även miljöbalken med tillhörande förordningar Lagen om åtgärder mot förorening från fartyg LÅFF trädde i kraft den 1 januari I LÅFF finns bestämmelser om åtgärder för att förebygga, begränsa och kontrollera föroreningar från fartyg. I ett särskilt kapitel regleras straff för olagliga utsläpp och andra överträdelser. Lagen är en miljörättslig lagstiftningsprodukt, vars syfte är att minimera sådana föroreningar som är en följd av fartygs drift. Samtidigt är lagen specifikt utformad för att tillämpas på sjörättsliga förhållanden. Sedan ikraftträdandet har flera ändringar av lagen skett. Bland annat är 1973 års internationella konvention till förhindrande av föroreningar från fartyg och 1978 års tilläggsprotokoll (MARPOL 73/78) genomförda i lagstiftningen. Vidare är ett flertal EU-rättsakter genomförda i LÅFF. Bestämmelserna om förbud mot förorening från fartyg gäller enligt 2 kap. 1 LÅFF sådana utsläpp av skadliga ämnen från fartyg som kommer från eller i övrigt står i samband med fartygens drift. I 4 kap. LÅFF anges att regeringen eller den myndighet som regeringen utser ska meddela föreskrifter om fartygs konstruktion, utrustning och drift för att förebygga eller begränsa föroreningar och om certifikat som visar att sådana föreskrifter är uppfyllda. Sedan 1996 avses även luftföroreningar. 20

21 FÖRORDNINGEN OM ÅTGÄRDER MOT FÖRORENING FRÅN FARTYG I förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg (FÅFF) anges ett stort antal bestämmelser bland annat i form av förbud och undantag som kompletterar bestämmelserna i LÅFF. Vidare finns ett stort antal bemyndiganden för Transportstyrelsen att utfärda föreskrifter. Transportstyrelsen utses vidare till tillsynsmyndighet Fartygssäkerhetslagen Fartygssäkerhetslagen (2003:364) reglerar bland annat arbetsmiljö ombord på fartyg och olika certifikat, till exempel fartcertifikat (om sjövärdighet). Det finns också bestämmelser om rederiers och fartygs säkerhetsorganisation. Fartygssäkerhetslagen kompletteras av fartygssäkerhetsförordningen (2003:438) och genomförfyra olika EU-direktiv samt: om dubbelskrov för oljetankfartyg. Den genomför också Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) konvention för kontroll av skadliga påväxthindrande system för fartyg. Senast genomfördes regler för organisationer som utför inspektioner och utövar tillsyn av fartyg och för sjöfartsadministrationerna och om principer för utredning av olyckor i sjötransportsektorn. Även regler och för inspektioner och tillsyn (klassförordningen) togs in. 5.3 Reglering av miljöfarlig verksamhet Kort om miljöbalken Av 1 kap. 1 miljöbalken framgår att balken syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl. Miljöbalken ska tillämpas så att människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan, värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas, den biologiska mångfalden bevaras, mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas, och återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås. I miljöbalken finns i 2 kap. allmänna hänsynsregler som alla ska följa för att skydda människors hälsa och miljön. Hänsynsreglerna gäller för all verksamhet som påverkar miljön och innebär bland annat en skyldighet att vidta de försiktighetsmått som behövs för att förebygga skador eller olägenheter för hälsa och miljön och att den som orsakat skada eller olägenhet ansvarar för att förebygga eller avhjälpa den. I samma syfte ska vid yrkesmässig verksamhet bästa möjliga teknik användas. 21

22 Miljöbalkens bestämmelser i 3 kap. om hushållning med mark och vattenområden ger skydd åt områden med höga natur- eller kulturvärden och områden som har särskild betydelse för olika ändamål som rennäring eller fiske och liknande. Riksintressanta områden har ett särskilt starkt skydd. Bestämmelser om miljökvalitetsnormer som sätter gränser för hur mycket naturen tål finns i 5 kap. miljöbalken. Genom miljökvalitetsnormerna bestäms till exempel högsta eller lägsta tillåtna halt av olika ämnen i mark, vatten eller luft i ett område. Av 9 kap. miljöbalken och miljöprövningsförordningen (2013:251) framgår vilka typer av miljöfarliga verksamheter som måste anmäla sin verksamhet till den lokala miljö- och hälsoskyddsnämnden (C), ska prövas av länsstyrelse (B), eller ska prövas av mark- och miljödomstolen (A). Exempel på tillståndspliktiga miljöfarliga verksamheter är större jordbruk, större livsmedelsproducenter, garverier, massafabriker, kemikalieframställning, gummitillverkning, större värmeverk, akutsjukhus, viss avfallshantering, ytbehandlingsanläggningar och större verkstadsindustrier med mera. I 29 kap. miljöprövningsförordningen finns bestämmelser om tillståndsplikt (A) för anläggningar som återvinner stora mängder farligt avfall. Miljöbalkens 15 kap. innehåller bestämmelser om vad som är avfall, hantering av avfall, avfallsinnehavarens ansvar och producentansvar. Med avfall avses enligt 15 kap. 1 miljöbalken varje föremål, ämne eller substans som ingår i en avfallskategori och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med Miljöbalken och förhållandet till annan lagstiftning Reglerna i miljöbalken gäller enligt huvudregeln för miljöpåverkande verksamheter även om dessa omfattas av annan lagstiftning. Miljöbalken och andra lagar gäller alltså parallellt i den meningen att regler om vad som ska iakttas vid utövande av en verksamhet kan finnas både i miljöbalken och i andra lagar. 22

23 6 Överväganden och förslag Som ovan nämnts innehåller Fartygsåtervinningsförordningen olika delar, varav en handlar om fartyg och krav på dessa, en annan om fartygsåtervinningsanläggningar och kraven på sådana. Ett antal artiklar ska tillämpas redan från den 31 december En av dessa, artikel 5.2 andra stycket, handlar om krav på fartyg. Artiklarna innehåller bestämmelser om fartygsåtervinningsanläggningar. Därutöver aktualiseras artikel 2 om tillämpningsområde, artikel 25 om kommittéförfarande och 26 som innehåller övergångsbestämmelser. I artikel 18, som ännu inte ska börja tillämpas, anges att medlemsstaterna ska utse ansvarig och behörig myndighet. Enligt artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är förordningar till alla delar bindande och direkt tillämpliga i medlemsstaterna. Som utgångspunkt ska nationella införlivningsbestämmelser inte utfärdas när regleringen sker i en direktverkande förordningen. Fartygsåtervinningsförordningen innehåller dock ett antal bestämmelser som ålägger medlemsstaterna att vidta vissa åtgärder, som att t.ex. utse behörig myndighet. Även i övrigt kan vissa lagstiftningsåtgärder behöva vidtas för att komplettera EU-förordningen och underlätta tillämpningen nationellt. Naturvårdsverket bedömer att det är artiklarna 5.2 andra stycket, 14, 16.2 och 16.6 som föranleder behov av ändringar eller tillägg i svensk rätt. Artikel 13 innehåller de krav som en fartygsåtervinningsanläggning ska uppfylla för att auktoriseras och tas upp på den europeiska förteckningen. Dessa behöver inte upprepas i en svensk bestämmelse, utan ska tillämpas av den behöriga myndighet som utpekas och som ska pröva fråga om auktorisering. Artikel 15 innehåller bestämmelser om förfarandet hos kommissionen när det gäller fartygsåtervinningar i tredje land. Även artikel 16 innehåller huvudsakligen bestämmelser om sådant som åligger kommissionen. Artikel 2 anger förordningens tillämpningsområde, vilket genomförs i svensk rätt genom en hänvisning till förordningen i de svenska bestämmelserna. Artikel 25, som handlar om kommittéförfarande hos kommissionen, och artikel 26 som innehåller övergångsbestämmelser, kräver inga åtgärder på nationell nivå för att kunna tillämpas. Tillämpningen av de bestämmelser som nu ska börja gälla får anses förutsätta att medlemstaterna utser behörig myndighet och lämpligen även ansvarig myndighet. Bestämmelser gällande fartyg bör lämpligen hanteras inom ramen för Transportstyrelsens ansvarsområde och placeras i de författningar som specifikt reglerar krav på fartyg. Flertalet bestämmelser i fartygsåtervinningsförordningen som innehåller krav på fartyg ska visserligen inte börja tillämpas förrän om några år. Naturvårdsverket ser ändå skäl att redan nu utse Transportstyrelsen till ansvarig myndighet enligt fartygsåtervinningsförordningen. Artikel 5.2 andra stycket innehåller krav på att fartyg som ska återvinnas så långt det är möjligt ska upprätta en förteckning över farliga material i fartygets konstruktion eller utrustning. Förteckningen ska finnas på plats när EU-listan 23