Högsta domstolens mål ÖA./. riksåklagaren ang. grovt bedrägeri m.m.

Transkript

1 SVARSSKRIVELSE Sida 1 (19) Riksåklagarens kansli Datum Rättsavdelningen Ert datum Er beteckning Byråchefen My Hedström B Högsta domstolen Box STOCKHOLM Högsta domstolens mål ÖA./. riksåklagaren ang. grovt bedrägeri m.m. (Svea hovrätts dom den 2 februari 2012 i mål B ) Högsta domstolen har, efter att ha meddelat prövningstillstånd, förelagt riksåklagaren att inkomma med svarsskrivelse i målet. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag bestrider bifall till överklagandet. Jag yrkar för egen del att ÖA ska dömas för grovt bedrägeri och grovt bidragsbrott enligt följande justerade gärningsbeskrivning. GROVT BEDRÄGERI och GROVT BIDRAGSBROTT Försäkringskassan beviljade den 21 augusti 2001 ÖA hel förtidspension från och med september ÖA har härefter under tiden september 2001 juli 2007 inom Salems kommun medelst vilseledande förmått företrädare för Försäkringskassan att till honom betala sjukersättning med totalt kr. Vilseledandet har bestått i att ÖA vidmakthållit Försäkringskassans villfarelse om de faktiska förhållandena genom att underlåta att till Försäkringskassan upplysa om sin arbetsförmåga och att han i själva verket förvärvsarbetat under nämnda tid. Gärningarna har inneburit vinning för ÖA med angivet belopp och motsvarande skada för Försäkringskassan. Bedrägeribrottsligheten är att bedöma som grov då denna utövats systematiskt, pågått under flera år och sammantaget avsett betydande värde. ÖA har under tiden augusti 2007 juli 2008 inom Salems kommun inte anmält till Försäkringskassan att han förvärvsarbetat under nämnda tid, trots att han enligt lag varit skyldig att göra detta. ÖA har på så sätt orsakat att sjukersättning felaktigt betalats ut till honom med kr. Bidragsbrottsligheten är att bedöma som grov då denna utövats systematiskt och sammantaget rört betydande belopp. Postadress Gatuadress Telefon E-post Box STOCKHOLM Östermalmsgatan 87 C Telefax Registrator.riksaklagaren@aklagare.se Webbadress

2 Sida 2 (19) Lagrum 9 kap. 1 och 3 brottsbalken samt 2 och 3 bidragsbrottslagen (2007:612) Bakgrund Åtalet och tingsrättens dom ÖA åtalades för grovt bedrägeri och bidragsbrott enligt följande gärningsbeskrivning. Försäkringskassan beviljade ÖA den 21 augusti 2001 hel förtidspension fr.o.m. september ÖA har härefter under tiden september juli 2007 inom Salems kommun medelst vilseledande förmått företrädare för försäkringskassan att till honom betala sjukersättning med totalt kr. Vilseledandet har bestått i att ÖA underlåtit att anmäla till försäkringskassan att hans arbetsförmåga har förbättrats och att han i själva verket förvärvsarbetat under nämnda tid. Gärningen har inneburit vinning för ÖA med angivet belopp och motsvarande skada för försäkringskassan. Bedrägeriet är att bedöma som grovt, då det pågått under flera år och avsett betydande värde. ÖA har under tiden augusti juli 2008 inom Salems kommun inte anmält till försäkringskassan att han förvärvsarbetat under nämnda tid, trots att han enligt lag varit skyldig att göra detta. ÖA har på så sätt orsakat att sjukersättning felaktigt betalats ut till honom med totalt kr. Tingsrättens majoritet, som ogillade åtalet, uttalar i sina domskäl följande. ÖA har förnekat gärningen på grund av bristande uppsåt. Han har förklarat att han i och för sig inte ifrågasätter de uppgifter som åklagaren angett i stämningsansökan. Han har trott att han fick arbeta till viss del och att det skulle avräknas på förtidspensionen. Han har arbetat på de arbetsplatser som åklagaren hänvisat till i den skriftliga bevisningen. Det har emellertid inte varit några varaktiga anställningar eftersom han relativt snart kommer i konflikt med sina arbetskamrater. Han har arbetat för att få social kontakt. Genom den framlagda utredningen är åtalet i objektivt hänseende styrkt. Av vittnesmålet med handläggaren FR vid försäkringskassan har framkommit att systemet medger ett visst arbete vid sidan av förtidspensionen nämligen till den s.k. sista åttondedelen. ÖAs arbetsperioder överstiger dock vida denna ventil. Det finns ingen anledning att anta att någon på försäkringskassan skulle ha lämnat sådana uppgifter att ÖA haft skäl att tro att han fick arbeta och uppbära inkomst i den omfattning som skett vid sidan om förtidspensionen. Frågan i målet är istället snarare om ÖA kunnat tillgodogöra sig den information han ska ha fått.

3 Sida 3 (19) I målet är utrett att ÖA år 1993 fick fastställt diagnosen Huntingtons sjukdom, som enligt den beskrivning som försvararen framlagt i målet, är en ärftlig fortskridande neuropsykiatrisk sjukdom som beror på störd funktion hos nervceller i hjärnan. Den leder till en kombination att neurologiska, motoriska, kognitiva och psykiatriska symtom. Av intyg från överläkaren KK är ÖA dessutom diagnostiserad med bipolär sjukdom typ I. Försvararen har hänvisat till och åberopat som skriftlig bevisning Socialstyrelsens information om Huntingtons sjukdom, publicerad den 19 april Under rubriken Sjukdomens indelning i olika faser anförs att det finns stora individuella variationer mellan personer i samma fas av sjukdomen. Vidare uttalas bl.a.: Den tidiga fasen (vanligtvis från den tidpunkt när diagnosen fastställs och cirka 8 år framåt) kan mycket små förändringar i förmågan att samordna rörelser (koordinationen) och enstaka ofrivilliga rörelser visa sig. Kognitiva nedsättningar kan göra att man blir mer lättirriterad och börjar få svårt att lösa problem, organisera vardagsrutiner, hantera nya situationer och fatta beslut. Depression, med självmordstankar och ångest, oro samt apati kan förekomma. Lindriga former av tvångsmässigt beteende kan utvecklas. Allvarliga psykiatriska symtom som vid psykos förekommer men är ovanligt. Beträffande den tidiga komplikationsfasen (vanligtvis från 3 år efter att diagnosen fastställts och cirka 13 år framåt) uttalas bl.a. Alla kognitiva förmågor försämras, men mest tydligt är detta för initiativförmåga, planering, problemlösning, flexibilitet, inlärning och minne. Det blir svårare att förstå invecklad information och att formulera sig. ÖA har vid huvudförhandlingen förmedlat samma drag som framgår av Socialstyrelsens publikation. Han har varit mycket återhållsam och de lämnade uppgifternas vaghet har gett intrycket av att bero på en oförmåga snarare än en ovilja att förklara hur han egentligen tänkte när han sökte arbete vid sidan om förtidspensionen. Tingsrätten kan inte heller underlåta att peka på att försäkringskassan, som vetat om den komplicerade sjukdomsbilden, väntat i flera år med att kontrollera i vilken utsträckning ÖA fortsatt att ta olika uppdrag efter beslutet om förtidspension. Sammantaget finner tingsrätten att åklagaren mot bakgrund av vad som framkommit genom den av försvararen framlagda bevisningen inte förmått visa att ÖA verkligen haft uppsåt att vilseleda försäkringskassan. Åtalet ska därför ogillas. En nämndeman var skiljaktig och ansåg att åtalet var styrkt så det måste hållas för visst att ÖA, trots sin sjukdom, insett att han inte fick arbeta samtidigt som han hade förtidspension. Hovrättens dom Åklagaren yrkade att hovrätten skulle döma ÖA i enlighet med åtalet till villkorlig dom och dagsböter. ÖA bestred ändring.

4 Sida 4 (19) Hovrätten, som dömde ÖA för grovt bedrägeri och bidragsbrott samt bestämde påföljden till villkorlig dom med dagsböter 80 å 150 kr, uttalar i sina domskäl bl.a. följande. ÖA har i hovrätten gjort gällande att han inte varit medveten om hur stora belopp som utbetalats från Försäkringskassan eftersom en stor del varit föremål för utmätning. Han uppgav att han endast fått kr netto utbetalat till sig per månad. Utredingen i hovrätten är i övrigt densamma som vid tingsrätten. I målet är upplyst att ÖA när han den 18 maj 2001 lämnade uppgifter för prövning av rätt till förtidspension/sjukbidrag kryssat i att han inte beräknade att han efter eventuell pensionsförmån skulle ha inkomster av lön. Vidare är upplyst att information om vad beslutet om förtidspension innebar och om skyldigheten att genast anmäla förbättring av arbetsförmågan har skickats till ÖA samt att han varit på möte hos Försäkringskassan vid vilket han enligt kassans rutiner bör ha informerats muntligt om beslutet. Vid sådana förhållanden måste ÖA ha insett att han inte fick arbeta och ha inkomster i den utsträckning som han fått och samtidigt uppbära sjukersättning. Att den största delen av utbetalningarna från Försäkringskassan tagits i anspråk av Kronofogden ändrar inte denna bedömning. Inte heller den omständigheten att han lider av Huntingtons sjukdom medför att han skulle sakna uppsåt. Han ska därför dömas för bedrägeri och bidragsbrott. När det sedan gäller frågan om bedrägeribrottet ska rubriceras som grovt eller inte gör hovrätten följande överväganden. Bedrägeribrottsligheten har bestått i att ÖA från det att han i september 2001 började uppbära hel sjukersättning och fram till juli 2007 underlåtit att anmäla till Försäkringskassan att hans arbetsförmåga förbättrats och att han under denna tid förvärvsarbetade. Underlåtenheten har medfört att han under perioden felaktigt fått sjukersättning utbetalat till sig med kr. Enligt 9 kap. 3 brottsbalken ska det vid bedömningen av om ett bedrägeri är grovt särskilt beaktas bl.a. om gärningen avsett betydande värde. Av stor betydelse vid denna bedömning blir om den underlåtenhet ÖA gjort sig skyldig till ska bedömas som ett eller flera bedrägeribrott. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2007 s. 973 slagit fast att en person som vid 25 tillfällen med ungefär en månads mellanrum vilselett en kommunal nämnd att till honom oriktigt betala ut socialbidrag därigenom gjort sig skyldig till 25 fall av bedrägeri. I rättsfallet konstaterar Högsta domstolen att några enhetliga regler för vad som utgör ett eller flera bedrägeribrott inte finns och att rättsläget inte är entydigt. Den bedrägeribrottslighet som ÖA gjort sig skyldig till har riktat sig mot samma målsägande, nämligen Försäkringskassan. Till skillnad mot tillvägagångsättet i det ovan nämnda rättsfallet där en ny ansökan med oriktiga uppgifter fylldes i och lämnades in vid vart och ett av tillfällena har ÖA endast inledningsvis vid ett tillfälle lämnat uppgifter, som vid den tidpunkten i och för sig var riktiga. Hans brottslighet har bestått i att han inte anmält till Försäkringskassan att förhållandena ändrats genom att hans arbetsförmåga förbättrats och att han i själva verket förvärvsarbetat och därmed låtit företrädare för Försäkringskassan vara kvar i villfarelsen att förhållandena var oförändrade. Mot den bakgrunden framstår det

5 Sida 5 (19) enligt hovrättens mening inte som naturligt att betrakta bedrägeribrottsligheten som flera brott utan den bör i stället betraktas som ett brott. Det belopp som ska läggas till grund för bedömningen av gärningen är således kr. Eftersom bedrägeriet avsett ett betydande värde och pågått under närmare sex år ska brottet rubriceras som grovt. Vad slutligen gäller frågan om påföljd utgör varken brottets art eller ÖAs tidigare brottslighet skäl för att välja fängelse som påföljd. Med beaktande av ÖAs dåliga hälsa kan den samlade brottslighetens straffvärde bedömas understiga ett års fängelse. Inte heller straffvärdet utgör därför skäl att välja fängelse som påföljd. Påföljden bör i stället bestämmas till villkorlig dom i förening med dagsböter. Överklagandet till Högsta domstolen ÖA yrkar i första hand att åtalet ska ogillas och i andra hand att bedrägeribrottet ska bedömas vara av normalgraden. Till stöd för sin talan anför han bl.a. följande. Den information han fick av Försäkringskassans tjänsteman innebar att han fick arbeta, vilket var bra för honom. Vid det fall han arbetade för mycket under en period skulle detta avräknas mot de perioder som han inte arbetade. Åklagaren har inte kunnat vederlägga att han inte fått denna information. Han lider av Huntingtons sjukdom och bipolär sjukdom. Dessa sjukdomar påverkar starkt hans förmåga att förstå information och formulera sig. Han hänvisar till Socialstyrelsens information om Huntingstons sjukdom (s. 9 i bilaga till yttrande från Frivården). Det bör påpekas att han befann sig i den avancerade sjukdomsfasen vid tidpunkten för sitt möte med Försäkringskassan. Han gör gällande att han på grund av sin sjukdom inte förstod i vilken utsträckning han fick arbeta. Han saknade därför uppsåt att vilseleda Försäkringskassan. Han gör i andra hand gällande att gärningen med hänsyn till hans sjukdomstillstånd inte ska bedömas som grovt brott. Grunderna för min inställning Begreppet uppsåt För att en gärning ska utgöra brott krävs det enligt 1 kap. 2 första stycket brottsbalken att gärningsmannen har handlat med uppsåt. Någon lagstiftning om uppsåtsbegreppets innebörd och närmare avgränsning finns inte. Hur begreppet ska uppfattas är en fråga som framför allt utvecklats i doktrin och rättspraxis. I praxis har kravet på uppsåt ansetts innefatta ett allmänt krav på medvetenhet. Detta har då uttryckts så att den tilltalade ska ha varit i sådan grad medveten

6 Sida 6 (19) om sitt handlande att denne kan ha haft uppsåt (se t.ex. NJA 1968 s. 471 och NJA 1969 s. 401). Genom Högsta domstolens avgörande NJA 2004 s. 176 introducerades ett nytt uppsåtsbegrepp i svensk rätt. I Högsta domstolens formulering förekommer nämligen uppsåt i två olika varianter: Insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt. Enligt Asp m.fl. är det emellertid nödvändigt att till dessa foga avsiktsuppsåt. Asp m.fl. menar att det är dessa tre olika uppsåtsformer som idag bör beskriva uppsåt. (Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2010 s. 312 och 324). Avsiktsuppsåt innebär att den följd som uppsåtet avser har varit eftersträvad av gärningsmannen, antingen som ett slutligt mål eller som ett genomgångsled till något annat. Det brottsliga resultatet utgör vid avsiktsuppsåt själva syftet med gärningen.(a.a. s. 321 f). Gärningsmannen har ett insiktsuppsåt om han eller hon inte hyser några egentliga tvivel om att en viss följd kommer att inträffa som en konsekvens av gärningen eller om att en viss omständighet föreligger. Han eller hon har antingen full visshet eller praktisk visshet. Insiktsuppsåt bygger uteslutande på det kognitiva elementet, vilket fäster avseende vid gärningsmannens föreställning rörande följden och omständigheterna som omger gärningen. (A.a. s. 321). Det är inte en nödvändig förutsättning för uppsåt att gärningsmannen har insett att en viss omständighet föreligger eller att en effekt kommer att inträda. Det finns en möjlighet, låt vara begränsad, för att gärningsmannen har uppsåt också om han eller hon endast har insett risken för att effekten skulle inträffa eller för att gärningsomständigheten skulle föreligga. För detta krävs dock att han eller hon har en inställning till dessa förhållanden som kan beskrivas som likgiltig. (A.a. s. 321). Ett likgiltighetsuppsåt är en kombination av faktorerna uppfattad sannolikhet och likgiltighet inför den brottsliga följden och de brottsliga gärningsomständigheterna. Prövningen av likgiltighetsuppsåt ska ske i två steg. I ett första steg ska det prövas om gärningsmannen insåg att det förelåg en risk för att gärningen skulle medföra en viss effekt eller att en viss omständighet förelåg. För att uppsåt till effekten eller omständigheten ska föreligga krävs det att det i ett andra steg av prövningen att domstolen kommer fram till att gärningsmannen var likgiltig, inte endast till risken, utan också till förverkligandet av effekten eller förekomsten av omständigheten. (A.a. s. 321). Utgångspunkter för bevisbedömningen i fråga om uppsåt har lagts fast i främst NJA 2004 s Av rättsfallet framgår att utgångspunkten för bevisbedömningen ska vara omständigheterna vid gärningen och att insikt om att det förelåg en mycket hög sannolikhet normalt är tillräckligt för att uppsåt

7 Sida 7 (19) ska anses föreligga. Hänsynslöst beteende, upprörd sinnesstämning och gärningsmannens intresse i gärningen är omständigheter som kan göra att uppsåt får anses föreligga även om det inte förelåg en mycket hög sannolikhet. Uppsåt kan dock i allmänhet inte anses föreligga när risken enligt gärningsmannens föreställning inte var avsevärd. Täckningsprincipen För att en gärning ska utgöra brott krävs det, enligt den s.k. täckningsprincipen, att gärningsmannens uppsåt omfattar åtminstone huvuddragen av det händelseförlopp som utgör gärningen. I regel brukar man skilja mellan uppsåt i förhållande till effekter av en gärning och uppsåt i förhållande till andra gärningsmoment som enligt brottsbeskrivningen måste vara uppfyllda för att ett brott ska vara begånget. Med effekt förstås i detta sammanhang att den straffbara gärningen ska medföra ett visst yttre resultat av något slag, i regel antingen en skada eller en konkret fara, dvs. en risk för att skada i det enskilda fallet uppkommer. Med gärningsmoment avses omständigheter av faktisk eller rättslig natur som måste föreligga för att de objektiva rekvisiten i ett straffbud ska vara uppfyllda. I kommentaren till brottsbalken uttalas bl.a. följande angående täckningsprincipen (Holmqvist m.fl., Brottsbalken. En kommentar, BrB 1:2 s. 9 och 10, maj 2012). En särskild problematik rör den subjektiva täckningen av specifikt juridiska begrepp. Täckningsprincipen innebär att gärningsmannen uppsåt ska omfatta sakförhållandena bakom de brottsrekvisit som uppställes för den ifrågavarande gärningen. Vid denna prövning kan fråga uppkomma vilka insikter som krävs av gärningsmannen för att han ska uppfylla uppsåtskravet i förhållande till sådana brottsrekvisit som»besittning»,»äganderätt»,»redovisningsskyldighet»,»narkotika» etc. Möjligt är nämligen att gärningsmannen står helt främmande för dessa begrepp. Denna problematik ska inte sammanblandas med fenomenet straffrättsvillfarelse. En person, som inte känner till straffbudet som förbjuder innehav av skjutvapen, kan inte som grund för en frikännande dom åberopa att han inte kände till att det var straffbart att inneha vapen utan tillstånd. Se 24:9 BrB. I princip medför alltså straffrättsvillfarelse inte frihet från ansvar. Av uppsåtskravet och täckningsprincipen följer inte att gärningsmannen för att kunna fällas måste känna till att den begångna gärningen är kriminaliserad. Gärningsmannens uppsåt kan mycket väl omfatta de enskilda brottsrekvisiten, utan att han för den skull också måste förstå att gärningen är straffbelagd. Straffrättsvillfarelsen måste emellertid skiljas från sådan okunskap eller villfarelse, som innebär att den tilltalade inte insett att han gjort något brottsligt, på den grunden att han inte insett att han befunnit sig i en sådan konkret situation som enligt brottsrekvisiten krävs för att brott ska föreligga. Han har kanske klart för sig att det är förbjudet att inneha skjutvapen men förstod inte att hans redskap rättsligt

8 Sida 8 (19) klassificerades som skjutvapen. Frågan om den tilltalade kan straffas eller ej i en dylik situation hämtar sitt svar från principerna för bedömningen av uppsåtskravet i förhållande till begreppet skjutvapen. Eftersom»skjutvapen» utgör brottsrekvisit enligt 9:1 vapenlagen (1996:67), förutsätter ansvar enligt 9:1 st. 1 vapenlagen att rekvisitet i fråga är täckt av uppsåt. Det handlar med andra ord om vilka krav som enligt täckningsprincipen ska uppställas på uppsåt i förhållande till sådana brottsrekvisit som är formulerade som specifikt rättsliga termer. Även om den tilltalade skulle ha varit offer för en villfarelse, i den meningen att han inte känt till eller missförstått de rättsliga normer, som bestämmer om ett redskap är att betrakta som skjutvapen, är det inte säkert att han ska fällas till ansvar. Någon enkel tumregel för bedömningen av den subjektiva täckningen finns inte för alla de fall, när det handlar om brottsrekvisit som utgör specifikt rättsliga termer eller när den objektiva bedömningen förutsätter rättslig kunskap av något slag. Den allmänna utgångspunkten är att den tilltalade inte bör fällas till ansvar för ett uppsåtligt brott, om hans uppsåt inte täcker brottsrekvisiten på ett sådant sätt att han förstått innebörden av sin gärning. Det betyder att kravet på subjektiv täckning kommer att vara strängare beträffande vissa brottsrekvisit i vissa brottsbestämmelser, medan man är mindre krävande beträffar andra. Något förbud att ta hänsyn till den tilltalades okunnighet om rättens innehåll dock ej straffbudets vid bedömningen av den subjektiva täckningen finns inte, även om det inte är otänkbart att domstolarna låtit täckningsprincipens utformning i vissa fall påverkas av grundprincipen att straffrättsvillfarelse inte ska fria från ansvar, fastän det inte handlar om straffrättsvillfarelse och domstolen därför hade kunnat inta en friare hållning. Se t.ex. rättsfallet NJA 1985 s Se även Jareborg, Allmän kriminalrätt, 2001, s Uppsåt och bedrägeri För bedrägeriansvar krävs uppsåt, som täcker vad som fordras enligt brottsrekvisiten. Vilseledandet och den härav framkallade dispositionen ska vara täckta av full insikt eller likgiltighetsuppsåt. Möjligt är att vilseledandet inte täcks av uppsåt på den grunden att den tilltalade saknar kunskap om rättsregler som ligger till grund för bedömningen att en uppgift är felaktig. I så fall är uppsåtskravet inte uppfyllt och bedrägeribrott föreligger inte. (Holmqvist m.fl., Brottsbalken. En kommentar, BrB 9:1 s. 26 och 27, maj 2012). Uppsåt och bidragsbrott För straffansvar ska samtliga objektiva brottsförutsättningar täckas av uppsåt. Det innebär att såväl lämnandet av en oriktig uppgift eller åsidosättandet av en anmälningsskyldighet som faran för den felaktiga utbetalningen ska vara täckta av uppsåt. (Prop. 2006/07:80 s. 79 f). Min bedömning Ansvarsfrågan m.m. Mot bakgrund av den i målet framlagda utredningen är det enligt min mening klarlagt att ÖA under den för åtalet aktuella tiden har varit förmögen att arbeta

9 Sida 9 (19) i sådan omfattning att han inte till någon del haft rätt till förtidspension (sjukersättning). Det är vidare utrett att han inte underrättat Försäkringskassan, vare sig om sin arbetsförmåga eller att han förvärvsarbetat under samma tid som han uppburit hel förtidspension (sjukersättning). Det ska här anmärkas att åtalet för bedrägeri inte grundar sig på något påstående om att ÖA i den blankett som låg till grund för Försäkringskassans beslut om hel förtidspension lämnat oriktiga uppgifter om sin arbetsförmåga. Enligt åtalet i denna del består det vilseledande genom vilket ÖA förmått Försäkringskassan att till honom betala sjukersättning i att han vidmakthållit Försäkringskassans villfarelse om de faktiska förhållandena genom att underlåta att upplysa Försäkringskassan om sin arbetsförmåga och att han i själva verket förvärvsarbetat under den i åtalet angivna tiden. Då straffansvar för bedrägeri förutsätter att gärningsmannen genom vilseledande förmår någon till en disposition (9 kap. 1 brottsbalken) uppkommer frågan om förutsättningarna för bedrägeriansvar är uppfyllda i detta fall. Ett vilseledande kan föreligga i flera olika situationer. Ett huvudfall av vilseledande är att gärningsmannen framkallar en oriktig föreställning (villfarelse) hos någon. Ett vilseledande kan också innebära att gärningsmannen vidmakthåller eller förstärker en redan existerande villfarelse hos någon annan. Bedrägeribestämmelsen omfattar även påverkan genom underlåtenhet om denna uppväcker, vidmakthåller eller förstärker en villfarelse. (Se bl.a. NJA II 1942 s. 386 samt Holmqvist m.fl., Brottsbalken. En kommentar, BrB 9:1 s. 3, maj Se även prop. 2006/07:80 s. 61). Rekvisitet förmå ställer krav på ett samband mellan vilseledandet och dispositionen. När det gäller ett vidmakthållande av en villfarelse innebär detta att omständigheterna måste vara sådana att det kan antas att villfarelsen skulle ha hävts och dispositionen inte kommit till stånd om gärningsmannen inte hade vidmakthållit villfarelsen. Vid ett förstärkande av en villfarelse innebär rekvisitet förmå ett krav på att villfarelsen därigenom blir handlingsmotiverande eller når en sådan bestämdhet att dispositionen företas. (A. prop. s. 61). Bedrägeribestämmelsen omfattar även påverkan genom underlåtenhet om denna uppväcker, vidmakthåller eller förstärker en villfarelse. För att en underlåtenhet ska kunna påverka krävs att den vilseledde förväntar sig att gärningsmannen ska agera. Den vilseledde måste alltså ha en grundad anledning att vänta sig en aktivitet från gärningsmannens sida (A. prop. s. 61 och NJA 1981 s. 787).

10 Sida 10 (19) Huruvida bedrägeri kan förövas enbart genom att utnyttja annans villfarelse är en i doktrinen omdiskuterad fråga som är föremål för olika uppfattningar. Generellt torde dock sägas att tendensen i den straffrättsliga litteraturen är att frågan, med hänsyn till legalitetsprincipen, besvaras nekande av allt fler, oavsett att den tilltalade befunnit sig i en garantställning och till följd därav haft en upplysningsplikt (se Holmqvist m.fl., Brottsbalken. En kommentar, BrB 9:1 s. 3, maj 2012 samt Asp, Underlåtenhet och upplysningsplikt anteckningar i ljuset av NJA III och NJA 1978 s. 398, Flores juris et legum, festskrift till Nils Jareborg s. 38 f. Se även Örnemark Hansen, Bidragsbedrägeri 1995 s. 88 f samt SOU 2006:48 s. 94 f och prop. 2006/07:80 s. 61 f). När det gäller underlåtenhet att anmäla ändrade förhållanden vid periodiska utbetalningar, t.ex. vid löpande sjukpenning, har det i doktrinen dock framförts att dessa fall skulle innefatta ett vidmakthållande av en villfarelse genom att underlåtenheten att korrigera utbetalningsrutinen är motiverande för fortsatt utbetalning. Ett exempel kan vara att uppgiftslämnaren som vid det första tillfället trott sig lämna korrekta uppgifter därefter inser att uppgifterna var oriktiga men låter bli att korrigera misstaget. Underlåtenheten skulle därmed kunna bestraffas som bedrägeri. (se Jareborg, Brotten II, 2 uppl. 1992, s. 198 ff. samt Jareborg/Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten 2010, s Jfr dock Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten 1976, s. 348 f och särskilt s. 350 samt SOU 2006:48 s. 94 f och särskilt s. 96). Att underlåtenheten i sådana fall kan medföra bedrägeriansvar tycks i huvudsak ha godtagits i underrättspraxis (se t.ex. RH 1980:111 och 1981:188). Min bedömning Försäkringskassan beslutade den 21 augusti 2001 att bevilja ÖA hel förtidspension (sjukersättning) från och med september Beslutet som grundades på att ÖA helt eller i det närmaste helt saknade arbetsförmåga gällde tills vidare. Utbetalningar av sjukersättning har därefter skett en gång per månad och upphört först då Försäkringskassan efter att på eget initiativ företagit en riktad kontroll upptäckt att ÖA förmått att arbeta i sådan utsträckning att han överhuvudtaget inte haft rätt till den beviljade ersättningen. Enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (numera upphävd och ersatt av Socialförsäkringsbalken) gällde enligt 16 kap. 8 att en försäkrad som uppbar förtidspension/sjukersättning var skyldig att till Försäkringskassan anmäla om han eller hon hade för avsikt att börja förvärvsarbeta eller att börja förvärvsarbeta i större omfattning än tidigare samt, oavsett om sådan avsikt fanns, utan dröjsmål anmäla om arbetsförmågan förbättrats. Mot bakgrund härav måste Försäkringskassan haft grundad anledning att förvänta sig att ÖA skulle anmäla ändrade förhållanden i dessa avseenden. ÖAs underlåtenhet att till Försäkringskassan upplysa om sin arbetsförmåga och att han i själva verket förvärvsarbetat under nämnda tid måste således innefatta ett vidmakthållande av den villfarelse angående hans arbetsförmåga som legat till grund för

11 Sida 11 (19) Försäkringskassans första utbetalning av hel sjukersättning och därefter varit motiverande för de fortsatta månatliga utbetalningar av sjukersättning som skett under den för åtalet aktuella tiden. Det står vidare klart att gärningen inneburit vinning för ÖA med i åtalet angivet belopp och motsvarande skada för Försäkringskassan. Förutsättningarna för bedrägeriansvar är enligt min mening därmed uppfyllda. Uppsåtsfrågan m.m. Lika med tingsrätten anser jag att det inte kan finnas anledning att anta att någon handläggare på Försäkringskassan skulle ha lämnat sådana uppgifter att ÖA haft skäl att tro att han fick arbeta och uppbära inkomst i den omfattning som skett vid sidan av förtidspensionen. I målet är utrett att ÖA 1993 fick fastställt diagnosen Huntingtons sjukdom som är en ärftlig fortskridande neuropsykiatrisk sjukdom som beror på störd funktion hos nervceller i hjärnan. Sjukdomen leder till en kombination av neuropsykologiska, motoriska, kognitiva och psykiatriska symtom. Det är vidare utrett att ÖA därutöver är diagnostiserad med bipolär sjukdom typ 1. ÖA har gjort gällande att han på grund av sina sjukdomar inte förstod i vilken utsträckning han fick arbeta och att han därför saknat uppsåt att vilseleda Försäkringskassan. Han har åberopat Socialstyrelsens information om Huntingtons sjukdom, publicerad den 19 april Högsta domstolen har nyligen behandlat bl.a. frågan om uppsåtsprövning vid psykisk störning (NJA 2012 s. 45). Högsta domstolen uttalar därvid bl.a. följande (p. 12). Även vid gärningar som har begåtts av personer med psykisk störning ska en vanlig uppsåtsprövning ske. Visserligen kan det vara svårare att bedöma uppsåtsfrågan i ett sådant fall än i andra. Detta gäller naturligtvis särskilt om den psykiska störningen är allvarlig. Men i princip ska kravet på uppsåt uppfattas på samma sätt beträffande denna kategori som beträffande andra lagöverträdare. Kan gärningsmannen med hänsyn till den psykiska avvikelsen inte anses ha handlat med uppsåt ska inte heller något uppsåtligt brott anses begånget. Principen har ansetts vara att uppsåt inte föreligger om en person utan den psykiska störningen men med samma föreställning om sakförhållandena inte skulle anses handla uppsåtligt. Det har sagts att prövningen av uppsåtsfrågan i de flesta fallen torde ge till resultat att uppsåt föreligger (NJA 2004 s. 702). Detta ska dock inte förstås så, att uppsåtsprövningen i de fall gärningsmannen hade en psykisk störning ska ske med mindre noggrannhet än i andra fall. I Försäkringskassans anmälan och beslut om återkrav (fup s. 4 och 53) anges bl.a. att ÖA, innan beslut om hel förtidspension fattades den 21 augusti 2001, enligt ett tidigare beslut hade beviljats och uppburit tre fjärdedels förtidspension från och med juni ÖA har också i det förhör som hölls

12 Sida 12 (19) med honom vid tingsrätten uppgett att han sedan tidigare uppburit förtidspension till viss del. Av utredningen framgår vidare att ÖA, när han lämnade de uppgifter som låg till grund för prövning av hel förtidspension, kryssat för att han inte beräknade att han efter eventuellt beviljande av hel pensionsförmån skulle ha inkomster av lön. Det har vidare framkommit att information om vad beslutet om hel förtidspension innebar och skyldigheten att genast anmäla ändrade förhållanden skickats till ÖA samt att han vid ett möte med handläggare på Försäkringskassan (i enlighet med kassans rutiner) torde ha informerats muntligt om beslutet. Av utredningen framgår vidare att åtminstone någon av de anställningar ÖA haft under den åtalade tiden innefattat arbetsledande befattning. Mot bakgrund av vad som nu angetts måste ÖA trots att han till följd av sina sjukdomar kan ha haft svårigheter att tillgodogöra sig information - insett att han inte kunnat arbeta i den utsträckning som skett och samtidigt uppbära hel förtidspension samt att han varit skyldig att anmäla dessa förhållanden till Försäkringskassan. Att den största delen av utbetalningarna från Försäkringskassan tagits i anspråk av Kronofogden ändrar inte denna bedömning. Sammanfattningsvis är enligt min uppfattning åtalet i sin helhet styrkt. Rubriceringsfrågor m.m. Ett eller flera brott? Vid bedömande om bedrägeribrott är grovt ska särskilt beaktas bl.a. om gärningen avsett betydande värde (9 kap. 3 andra stycket brottsbalken). Innan man kommer in på frågan om bedrägeribrottets rubricering finns dock skäl att bedöma om det åtalade förfarandet utgör ett eller flera brott (se NJA 2007 s. 973, mer om rättsfallet nedan). Strahl uttalar att huruvida vad en tilltalad gjort är att betrakta som ett eller flera brott inte alltid ger sig av sig självt. De lagstiftande myndigheterna konstateras i det stora hela ha avstått från att i lagtext ta ställning till frågan, vilket motiverats med att det borde få ankomma på rättspraxis och doktrin att besvara den. Det blir den s.k. konkurrenslärans uppgift att söka ge besked. Enligt Strahl behöver man endast sällan hysa tvivelsmål, huruvida det föreligger ett eller flera brott enligt samma straffbud. Frågan anges i princip vara om tillämpning av straffbudet en gång räcker för att tillräckligt beakta vad den tilltalade gjort. Straffbuden ska därvid tolkas efter gängse föreställningssätt och språkbruk. Vid brotten mot person spelar föreställningen om brottens skyddsobjekt viss roll. Att genom ett skott träffa två personer är därför två brott, liksom att genom samma yttrande ärekränka två personer. Men motsvarande gäller inte brotten stöld och rån. Där är, enligt Strahl, tillfällets enhet avgörande. Den som vid samma tillfälle tar saker tillhöriga två personer begår endast en stöld. Detsamma gäller om rån, även om våld begåtts mot flera personer. Vid bedrägeri åter anses det vara flera brott att förmå flera personer till

13 Sida 13 (19) dispositioner, även om det skulle ske genom en handling, t.ex. genom en annons. (Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s. 411 f.). I Kriminalrättens grunder konstateras att vissa tumregler och principer har utvecklats i praxis för att avgöra frågan om brottsenhet, vilka enligt författarna bidrar till att skapa viss ordning eller åtminstone ett mönster för att lösa konkurrensproblem. Härvidlag är det av stor vikt att uppmärksamma att det är omöjligt att uppställa generella regler. Bedömningen av vad som är ett brott anges ske på olika grunder vid olika brottstyper. Enligt författarna kan man i viss utsträckning låta sig ledas av vad som är straffbudets skyddsintresse. Vid t.ex. brotten mot person är syftet i allmänhet att skydda enskilda personers kroppsliga integritet. Det finns då ingen anledning att inte anse en vid ett tillfälle utförd kränkning av flera personer som flera brott. Å andra sidan framstår det som naturligt att bedöma en serie av likartade handlingar, som företas i nära anslutning till varandra mot samma person, såsom ett brott. Vid bl.a. bedrägeribrott finns enligt författarna skäl att gå ännu något längre och anse att flera brott föreligger, så snart mer än en person har blivit lurad. Man ska således, med detta synsätt, bortse från om dispositionen består i en eller flera prestationer och om vilseledandet består i en eller flera gärningar, förutsatt att det finns något ytterligare sammanhållande element. Denna princip har enligt författarna dock inte upprätthållits konsekvent, varvid de hänvisar till bl.a. NJA 2007 s (Asp/Ulväng/Jareborg, Kriminalrättens grunder, 2010, s. 503 ff., fotnoterna har här utelämnats). I NJA 2007 s. 973 hade en person åtalats för att vid 25 tillfällen med ungefärliga tidsintervaller om en månad genom vilseledande föranlett att socialbidrag oriktigt utbetalats till honom. Varje gärning bedömdes som ett särskilt fall av bedrägeri enligt normalgraden. Högsta domstolen uttalade därvid bl.a. följande. Upprepade fall av bedrägeri genom oriktiga sjukanmälningar eller reseräkningar förefaller i rättstillämpningen ha uppfattats som flera brott. Rättsläget kan dock inte beskrivas som entydigt. En förklaring till detta torde vara att domstolarna vid brottsrubriceringen tar intryck av att den samlade bedömningen avser bedrägerier av likartad natur, oavsett om det skulle uppfattas som ett eller flera brott. Inte minst gäller detta om bedrägerierna riktar sig mot samma målsägande. (Se t.ex. NJA 1978 s. 374, NJA 1982 s. 645, NJA 1985 s. 22 och s. 594, NJA 1989 s. 810 och NJA 1994 s. 185; jfr Jareborg, a.a. s. 206.) I detta fall har alltså D.M. 25 gånger föranlett företrädare för socialförvaltningen att betala ut socialbidrag som han inte har haft rätt till. Gärningarna har visserligen riktat sig mot en och samma målsägande, och tillvägagångssättet har upprepats varje gång. Varje tillfälle framstår däremot som en klart avgränsad händelse. D.M. har varje gång upprättat en ny ansökan med vilseledande uppgifter som föranlett en ny oriktig utbetalning, varvid beloppen varierat något vid olika utbetalningar. Samtliga brottsrekvisit för ett fullbordat bedrägeri har därmed varit uppfyllda vid vart och ett av tillfällena. Tidsintervallet mellan gärningarna har vanligtvis varit

14 Sida 14 (19) ungefär en månad, och det ter sig knappast naturligt att betrakta hela brottsligheten, som spänt över en tid om mer än två och ett halvt år, som ett enda brott. Frågan om brottsenhet har under det senaste året aktualiserats i en debatt i Svensk Juristtidning. I artikeln Sammanläggning av flera systematiskt begångna brott till ett grovt brott hävdar Martin Sunnqvist att det finns en principiell rättslig möjlighet att lägga samman flera systematiskt begångna brott till ett. Rättsläget är enligt Sunnqvist vacklande i detta avseende. Sunnqvist anser att ett sådant tillvägagångssätt tillvaratar lagstiftarens intention att viss systematisk brottslighet, t.ex. när det gäller narkotikabrott, ska bedömas som grov. I en replik på Sunnqvists artikel uttalar Magnus Ulväng att han varken ser något större behov av att kunna lägga samman flera brott till ett (oavsett i vilken svårhetsgrad de är placerade) och att han inte heller ser att det finns någon egentlig tendens varken i praxis eller från lagstiftarens sida att använda sig av sammanläggningar av brott på grund av dess sammanhang. Enligt Ulväng ger utfallet av rättsfall från 1900-talet och framåt närmast intryck av att Högsta domstolen tillämpar kriterierna för vad som utgör en brottsenhet tämligen snävt. Ett av dessa rättsfall är det nyss nämnda NJA 2007 s. 973 (Sunnqvist i SvJT 2011 s. 495 och SvJT 2012 s. 58 samt Ulväng i SvJT 2011 s och 2012 s. 62). Min bedömning I förevarande fall har Försäkringskassans beslut om förtidspension lagts till grund för utbetalningar av sjukersättning som under 2001 uppgick till kr per månad, under 2002 till kr per månad, under 2003 till per månad, under 2004 till kr per månad, under 2005 till kr per månad, under 2006 till kr per månad och 2007 till kr per månad. Under den för bedrägeri åtalade tiden, dvs. september 2001 juli 2007 har således 71 utbetalningar av sjukersättning om totalt kr verkställts. Som jag angett ovan är det min uppfattning att ÖAs underlåtenhet att till Försäkringskassan upplysa om sin arbetsförmåga och att han i själva verket förvärvsarbetat måste anses innefatta ett vidmakthållande av den villfarelse angående hans arbetsförmåga som legat till grund för Försäkringskassans första utbetalning av hel sjukersättning och därefter varit motiverande för de fortsatta månatliga utbetalningar av sjukersättning som skett under den för åtalet aktuella tiden. Detta torde innebära att varje utbetalning utgjort fullbordanspunkten för ett brott där samtliga brottsrekvisit varit uppfyllda vid vart och ett av utbetalningstillfällena. Mot bakgrund härav och vad som uttalas i NJA 2007 s. 973 torde således varje utbetalningstillfälle anses utgöra ett brott. Är bedrägeribrottsligheten att bedömas som grov? Mot bakgrund av att bedrägeribrottsligheten satts i system, pågått under närmare sex års tid och sammantaget avsett betydande belopp, bör enligt min uppfattning varje gärning betecknas som grov. Det är dock min uppfattning att även om varje gärning sedd för sig inte betecknas som grov eftersom det

15 Sida 15 (19) sammanlagda beloppet i detta fall utgör ett betydande värde samt då brottligheten har pågått under närmare sex års tid, den sammantagna brottsligheten därigenom bör bedömas som grov (se NJA 2007 s. 973). Är bidragsbrottsligheten att bedöma som grov? När det gäller åtalet för bidragsbrott har ÖAs underlåtenhet att anmäla ändrade förhållanden lett till att Försäkringskassan verkställt 12 utbetalningar av sjukersättning om sammanlagt kr. Även här torde varje utbetalning utgöra fullbordanspunkten för ett bidragsbrott. Bidragsbrottslagen som trädde i kraft den 1 augusti 2007 gäller sådana bidrag, ersättningar och lån för personligt ändamål (ekonomiska förmåner) som enligt lag eller förordning beslutas av bl.a. Försäkringskassan. I konkurrenshänseende har bidragsbrottslagen genom de speciella brottsförutsättningarna som ställs upp företräde framför bedrägeribestämmelsen (grundsatsen om lex specialis). Om bidragsbrottslagen är tillämplig ska alltså bedrägeribestämmelsen inte tillämpas. Utvecklingscentrum Stockholm, som inom Åklagarmyndigheten ansvarar för analys och uppföljning avseende bl.a. bidragsbrotten, har i rättspromemorian Bidragsbrottslagen (RättsPM 2010:2 s. 14) som sin rekommendation angett att belopp överstigande 5 basbelopp kan anses vara ett betydande belopp som medför att en gärning ska bedömas som grovt bidragsbrott. Även om det sammantagna belopp som undandragits efter den 1 augusti 2007 inte uppgår till 5 basbelopp bör man enligt min mening väga in att brottsligheten även här skett systematisk. Vidare bör beaktas att brottsligheten efter den 1 augusti 2007 i detta fall måste kunna sägas ha utgjort en fortsättning på den bedrägeribrottlighet som pågått sedan september Sammantaget har brottsligheten lett till att ÖA erhållit sjukersättning han inte varit berättigad till med över en miljon kronor. Mot denna bakgrund är det min uppfattning att även bidragsbrottsligheten bör bedömas som grov. Eventuell preskription För det fall Högsta domstolen skulle finna att bedrägeribrottligheten utgör flera fall av bedrägeri av normalgraden bör nämnas att det av tingsrättens akt inte framgår när ÖA fick del av åtalet för gärningarna, men att detta i vart fall torde ha skett senast vid dag för tingsrättens huvudförhandling, dvs. den 10 maj De gärningar som begåtts före den 10 maj 2006 är under sådana förhållanden preskriberade. Ska ÖA för tiden före den 1 augusti 2007 dömas för grovt bedrägeri eller grovt bidragsbrott? I NJA 2007 s. 973 uttalade Högsta domstolen bl.a. att då bedrägeribrottsligheten i det fallet bedömdes som brott av normalgraden det saknades skäl att närmare gå in på betydelsen av de lagändringar som har trätt

16 Sida 16 (19) ikraft den 1 augusti 2007 och som innebär att gärningar av aktuellt slag kan falla inom tillämpningsområdet för bidragsbrottslagen (2007:612). Enligt motiven till den lagen bör de nya bestämmelserna i regel inte leda till en mildare bedömning än äldre lag, eftersom straffskalorna är desamma som för motsvarande bedrägeribrott (prop. 2006/07:80 s. 94). Undantaget är grovt bidragsbrott, där högsta straff är fängelse i fyra år, att jämföra med sex år som är maximinstraffet för grovt bedrägeri. Med hänsyn till att bedrägerierna i det fallet inte bedömdes som grova saknades det enligt Högsta domstolen anledning att överväga om nu gällande lag skulle vara tillämplig (5 andra stycket lagen, 1964:163, om införande av brottsbalken). Som jag angett ovan är det min uppfattning att bedrägeribrottsligheten i detta fall ska bedömas som grov, varför det således kan finnas skäl att i förevarande mål överväga nu nämnda fråga. Av 5 andra stycket nämnda lag följer att straff ska bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när dom meddelas, ska den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff; vad nu är sagt ska dock ej gälla, när fråga är om gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden. I brottsbalkskommentaren uttalas under förevarande paragraf bl.a. följande (Holmqvist m.fl., Brottsbalken. En kommentar, BrP s. 7, maj 2012). De i paragrafens andra stycke upptagna reglerna gäller bestämmandet av straff, varmed förstås vad som enligt BrB:s terminologi är straff. Huvudregeln är att straff ska bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Beträffande frågan när en gärning ska anses ha företagits hänvisas till vad som har anförts vid första stycket. Gäller annan lag när dom meddelas, ska den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller lindrigare straff. Vid bedömningen av frågan om ny lag leder till lindrigare straff ska en jämförelse ske mellan de resultat till vilka man kommer i det konkreta fallet genom tillämpning av äldre och ny lag. Att frågan om gammal eller ny lag är tillämplig ska avgöras genom en prövning i det särskilda fallet utesluter naturligtvis inte att det beträffande vissa straffbestämmelser generellt kan fastslås huruvida de leder till mildare eller strängare straff än det de under dessa lagar fallande gärningarna bör föranleda för straff enligt äldre lag. Ett exempel på en tillämpning av principen visas i rättsfallet NJA 1997 s. 606, där det ansågs att, vid ett brott mot den tidigare gällande lagen (1977:292) om tillverkning av drycker m.m., straffskatt inte kunde utdömas efter ikraftträdandet av alkohollagen (1994:1738), som saknar bestämmelser om straffskatt. I allmänhet är det emellertid inte möjligt att generellt fastslå att endera lagen är mildare. I fråga om straffskalorna bör observeras att det brott som det är fråga om genom den nya lagen kan ha upptagits i en straffbestämmelse med vidare brottsbeskrivning med därav föranledd vidare straffskala avseende straffskalans

17 Sida 17 (19) maximum eller minimum eller bådadera. (Jfr Beckman i SvJT 1943 s. 358 f. och 1944 s. 299 f.; jfr även Höijer och Machnow i SvJT 1965 s. 45 och 49 f.) Hänsyn måste även tas till äldre och nyare regler av allmän natur. Det gäller här t.ex. inskränkningar av möjligheten att utdöma straff på grund av gärningsmannens ålder eller sinnesbeskaffenhet. Även återfallsbestämmelser (jfr NJA 1943 s. 358) och konkurrensregler ska beaktas. Föreligger till bedömning flera brott, för vilka gemensamt straff ska utdömas, ska jämförelsen inte i första hand avse de gemensamma straffen utan varje särskilt brott. När det inte är alldeles klart att den nya lagen leder till mildare resultat än den gamla, kan i regel tillämpning av äldre rätt försvaras med att man i det föreliggande fallet inte skulle ha dömt mildare enligt nya lagen. Tillämpas samma lagrum i äldre lydelse, bör i domen anges att de åberopade lagrummen avser den äldre lydelsen. En avgörande tidpunkt för om ny lag ska tillämpas är den tid då domen meddelas. Detta innebär att om ny lag trätt i kraft när högre instans meddelar dom och den nya lagen är lindrigare, denna ska tillämpas även om lägre instans förut dömt enligt den då gällande äldre lagen. Är fråga om strafföreläggande, torde den avgörande tidpunkten få anses vara den dag då föreläggandet godkänns. ÖA har av hovrätten dömts för grovt bedrägeri och bidragsbrott av normalgraden till villkorlig dom och dagsböter. Utvecklingscentrum Stockholm har inhämtat och analyserat samtliga domar och strafförelägganden avseende bidragsbrott som registretats i Åklagarmyndigetens brottmålsregister Cåbra från och med den 1 augusti 2007 fram till den 31 december Efter analys av materialet, vari ingår 219 tingsrättsdomar, 9 hovrättsdomar och 94 strafförelägganden, har det konstaterats att normalpåföljden för bidragsbrott är villkorlig dom och dagsböter. (Bidragsbrottslagen, RättsPM 2010:12 s. 3 och bilaga 1). Som jag tidigare angett uttalas i samma rättspromemoria som en rekommendation att brott som rör belopp överstigande 5 basbelopp bör bedömas som grovt bidragsbrott (a.a. s. 14). ÖA torde således inte dömts mildare för det fall han dömts enligt bidragsbrottslagen istället för brottsbalken. Han bör därför dömas för grovt bedrägeri för tiden före den 1 augusti Sammanfattning ÖA bör enligt min uppfattning dömas för grovt bedrägeri för tiden före den 1 augusti 2007 och för grovt bidragsbrott för tiden därefter till den av hovrätten bestämda påföljden. Bevisning Muntlig Förhör med ÖA Förhör med FR,

18 Sida 18 (19) båda åberopas genom uppspelning av ljud- och bildfilerna från förhören vid tingsrätten och i hovrätten Skriftlig Uppgifter för prövning av rätt till förtidspension/sjukbidrag, fup s. 36 f. Underrättelse om beslut förtidspension, fup s Specifikation av felaktigt utbetald ersättning, fup s (en sammanställning finns även i fup, s ) Taxeringsuppgift för taxeringsåren , fup s. 62, 66, 67, 76, 84, 87 och 88 Svar från Temarör i Stockholm AB och Mälarsanering i Sverige AB angående förfrågan om anställd, fup s PM angående ÖAs anställning i AB K.G. Karlssons rörledningsfirma, NVS Installation AB, B Nilsson & Co VVS AB, Tullinge rör AB, Ekens samfällighetsförening, K Appelgrens rör AB samt Nordic Relining AB, fup s. 68, 70-71, 75, 77, 83 och 86 Journalanteckning avseende möte den 15 juli 2008 mellan ÖA och handläggaren Fredrik Rosengren, fup s. 11 f Handläggning m.m. ÖA har begärt att målet ska avgöras efter huvudförhandling. Jag motsätter mig inte att sådan hålles. ÖA har även begärt att det ska ställas tilläggsfrågor till honom rörande hans psykiska ohälsa till styrkande av att också denna påverkat hans förmåga att förstå Försäkringskassans regler kring sjukersättning. Inför avgivandet av svarskrivelsen har ljudfilerna med förhören vid tings- och hovrätten hämtats in och lyssnats igenom. Det krävs synnerliga skäl för att bevisning som tagits upp av lägre rätt ska tas upp på nytt i Högsta domstolen (35 kap. 13 tredje stycket rättegångsbalken). I det förhör som hållits med ÖA vid tingsrätten har han bl.a. svarat på frågor från försvaret om sin psykiska hälsa och hur denna har påverkat honom vid tiden för gärningarna. Några synnerliga skäl att på nytt höra ÖA i detta avseende föreligger enligt min mening inte, varför tilläggsfrågor till ÖA enligt min uppfattning inte bör tillåtas. Kerstin Skarp My Hedström

19 Sida 19 (19) Kopia till Utvecklingscentrum Stockholm Södertörns åklagarkammare (AM ) Kammaråklagaren Markus Hankkio