Våld i nära relationer (SOU 2014:49)

Transkript

1 Våld i nära relationer (SOU 2014:49) Synpunkter från Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Roks, är en feministisk organisation vars uppgift det är att synliggöra och motverka mäns och killars våld mot kvinnor, tjejer och barn. Vårt mål är att bidra till en förbättring av kvinnors livsvillkor. Roks arbetar för att synliggöra sambanden mellan kön, makt och våld samt öka kunskapen och kompetensen i dessa frågor såväl inom som utom organisationen. För Roks innefattar mäns våld mot kvinnor utsatthet för fysisk och psykisk misshandel, pornografi, prostitution, sexuellt våld och trakasserier. Roks ser att mäns våld kan drabba alla kvinnor, men också att kvinnors livsvillkor och livsrum kan variera beroende av etnicitet, social tillhörighet, ålder, sexualitet, funktionshinder och missbruk. Därför är det nödvändigt att belysa både de erfarenheter som skiljer och de som förenar kvinnor. Roks uppmärksammar att mäns våld mot kvinnor även drabbar barn som lever i våldets närhet. Vi vill därför synliggöra barnens situation och bidra till en förbättring av deras livsvillkor. Kärnan i Roks verksamhet är stödet till lokala kvinno- och tjejjourer i deras utveckling och arbete för kvinnor, tjejer och barn som är utsatta för mäns våld. Synpunkter Sammanfattning Utredningen innehåller flera goda idéer och förslag som Roks tillstyrker och välkomnar. Den innehåller också flera förslag som Roks starkt avstyrker och ser allvarliga problem med. Denna sammanfattning omfattar inte alla våra synpunkter utan bara de vi anser viktigast att lyfta fram. Hornsgatan 66, 1 tr info@roks.se

2 - 2 - Det största problemet är förslaget att införa tillståndsplikt från IVO för ideella skyddade boenden. Problemet är kriterierna som Socialstyrelsen och utredningen ställer upp. Kriterierna bygger inte på en förståelse av vilka behov som kvinnojourerna faktiskt möter hos våra stödsökande. Förslaget ser ut att hota brottsoffers rätt till anonymitet i stödkontakter och deras rätt att välja vem de ska söka stöd hos. Förslaget skulle få förkrossande konsekvenser, både för stödsökande kvinnor och barn och för kvinnojourernas möjlighet att bedriva en trygg verksamhet av god kvalitet. Roks avstyrker förslaget i sin nuvarande form, och Roks vill delta i framtida diskussioner om bättre sätt att tillse att all stödverksamhet till våldsutsatta kvinnor får bästa kvalitet. Vad gäller finansieringen av kvinnojourer vill vi avråda från att så strikt knyta finansiering av stödverksamheter till just skyddade boenden. Stöd till våldsutsatta är mycket mer än så, inte minst tjejjourerna räddar liv varje vecka utan att erbjuda något skyddat boende. Roks efterfrågar höjda och öronmärkta medel till kvinno- och tjejjourernas samlade verksamhet. Det finns stora behov av en övergripande reform av Föräldrabalkens regler kring vårdnad, boende och umgänge för att skydda våldsutsatta kvinnor, tjejer och barn som idag tvingas av domstolar att umgås och bo med sin förövare. Att införa en skyldighet för kommuner att erbjuda skyddat boende tillstyrker vi, det är en mycket väl behövd reform. Men det får inte sammanblandas med boenden för våldsutövare, och att förslaget är könsneutralt får inte innebära att ansvar för våldsutsatta män läggs på kvinnojourerna. Förslaget att kommuner ska ordna insatser för våldsutövare är välmenat, men det är inget som socialtjänsten eller sociala ideella aktörer har kompetens att genomföra på egen hand. Roks föreslår en alternativ formulering av lagtexten som lägger huvudansvaret på polisen. Roks tillstyrker alla förslag om kompetensutveckling och utbildning av yrkesgrupper. Utbildning om mäns våld mot kvinnor och barn, såväl fysiskt och sexuellt våld, samt om riskbedömningar bör vara obligatoriskt för alla yrken där man möter utsatta kvinnor och barn i sitt arbete. Roks är bekymrade över utredningens ofta könsblinda språk och problemformuleringar. Mäns våld mot kvinnor är den överlägset vanligaste formen av våld i nära relation. Detta bör speglas i både politiska prioriteringar och ekonomiska satsningar.

3 - 3-1 Skyldighet för kommuner att erbjuda skyddat boende Roks välkomnar utredningens förslag att lägga till en ny mening i SoL som tydliggör kommunernas absoluta ansvar att se till att våldsutsatta får skyddat boende. Detta har saknats länge. Några viktiga frågor behöver tydliggöras: 1.1 Kommunens ansvar omfattar alla; kvinnojourerna arbetar med kvinnor Den föreslagna lagtexten 5 kap 11 femte stycket är könsneutral, man talar till skillnad från stycket högre upp i samma paragraf där lagstiftaren talar om våldsutsatta kvinnor. Roks understryker att femte stycket inte får tolkas som att alla skyddade boenden ska ha ett ansvar att ta emot alla, även män. Det är rimligt att kommunens ansvar för skydd till individer omfattar alla. Men att erbjuda stöd till alla är kommunens ansvar, inte kvinnojourernas eller något enskilt skyddat boende. När kommunen möter en våldsutsatt man måste det alltså vara kommunens ansvar att hitta ett skyddat boende som är ägnat att ge stöd åt män (det är såklart även det bästa för den våldsutsatta mannen). Roks är bekymrade av vad förslaget kan få för konsekvenser. I Norge måste kvinnojourerna nu efter en liknande reform ta emot även vuxna män i sina skyddade boenden. Det är en katastrofal utveckling vi inte vill se här, en utveckling som skulle tillintetgöra hela kvinnojoursrörelsens verksamhet och möjligheter att erbjuda stödsökande kvinnor en trygg miljö. Det är av största vikt att inte inskränka kvinnojourernas rätt att själva besluta vem som ska bo i deras boenden. Jouren är ansvarig för de stödsökandes trygghet, och jouren måste av säkerhets- och trygghetsskäl ha rätt att neka. Detta måste även kunna gälla tonårskillar under 18, se nedan. 1.2 Boende för våldsutövare? Det föreslagna tilläg fö och s 258), får inte innebära att de erbjuds ett boende som krockar med brottsoffers skyddade boenden. Boenden för förövare respektive brottsoffer får inte vara samlokaliserade, och en förövare får inte gå före ett brottsoffer i en kö till någon form av boenden. Principen att det är förövaren, inte brottsoffret, som ska flytta på sig ur det gemensamma hemmet är rättvis, och god i är något som ett brottsoffer behöver, inte en förövare. Förövare har varken behov av eller rätt till ett skyddat boende. Boendet för våldsutövande män är viktigt att skilja från kvinnojoursboende. Män kan inte förekomma i kvinnojourers boende och ansvaret för att ordna

4 - 4 - kvinnojourerna. kan inte läggas över på Att erbjuda en våldsutövare en ny lägenhet kanske inte alls löser problemet, det är ofta sannolikt att han kommer fortsätta trakassera brottsoffret och då måste hon ändå lämna det f.d. gemensamma hemmet. Kommunen har då slösat bort en lägenhet till förövaren, som brottsoffret skulle haft större behov av. Frågan är hur ofta det förekommer att en person har utsatt sin partner för våld och det inte finns någon risk att han kommer fortsätta trakassera henne bara för att han byter bostad; Roks uppfattning är att den risken i princip alltid finns. 1.3 Förtydliga att ansvaret även är ekonomiskt Vi ber regeringen förtydliga att det nya femte stycket också skulle innebära ett förtydligat ansvar för kommunerna att finansiera det eller de skyddade boenden som kommunens invånare vänder sig till. Se nedan. Det behöver redas ut vad som ska gälla för mindre kommuner som inte har nå till grannkommuner. 2 Finansiering av kvinnojourer och tjejjourer När det gäller utredningens förslag att göra om det statliga stödet för kvinnojourer och tjejjourer till ett långsiktigt organisationsbidrag, välkomnar Roks långsiktigheten i förslaget men har stora invändningar mot omfattningen. Ett statligt stöd som går till grundläggande verksamhet, inte till ständiga utvecklingsprojekt, är något våra jourer verkligen behöver akut för att överleva. Utredarens syfte med stödet är att finansiera vår roll som opinionsbildare och intresseorganisation. Detta behövs, men vi behöver inte bara det. Vi behöver också ekonomiska medel till skyddat boende och till stödsamtalsverksamhet mm. 2.1 Finansieringen av lokal stödverksamhet är inte löst Roks vill betona att förslaget inte löser problemet med finansiering till jourerna, eftersom utredningen inte vill höja summan av de statliga medlen och, framför allt, står fast vid att finansiering av skyddade boenden inte ska komma från det statliga organisationsbidraget utan från kommunerna. Redan idag ligger detta ansvar på kommunerna och Roks ser att kommunerna inte förmår ta det ansvaret. Man drar in på jourernas verksamhetsbidrag och hänvisar dem till att söka projektmedel från Socialstyrelsen, eller väljer att endast finansiera boendeplatser som köps av socialtjänsten, trots att

5 kvinnojoursverksamhet består av så många fler livsviktiga delar som också behöver trygg finansiering. Sedan många år tillbaka bollas ansvaret för kvinnojourernas stödverksamhet fram och tillbaka mellan stat och kommun utan att någon tar det fulla ansvaret, och under tiden tvingas flera kvinnojourer och tjejjourer stänga varje år. Vi kan inte vänta på att varje enskild kommun på egen hand tar sitt ansvar brottsoffers rätt måste vara lika i hela landet. Frågan är akut och har varit akut länge. Det är viktigt att det finns ideella stödverksamheter, eftersom de fyller en unik och livsviktig funktion i samhällets skyddsnät för de kvinnor, tjejer och barn som utsätts för mäns våld. Därför anser vi att staten måste genomföra tydligare åtgärder för att garantera en miniminivå för ideella kvinnojourers och tjejjourers verksamheters grundfinansiering som helhet. Staten måste ta ett helhetsansvar för vad som ska gälla i de kommuner där kommunen inte tar ansvaret för finansiering. 2.2 Hur ska samtalsstöd på jourer utan boende finansieras? Utredningen beskriver att jourernas verksamhet kan delas upp i tre delar: skyddat boende, stödsamtal och rådgivning samt opinionsbildning mm. Men utredningens förslag beskriver bara hur två av dessa tre verksamhetstyper ska finansieras: opinionsbildning av staten och skyddat boende av kommunerna. Vem ska finansiera stödsamtal och rådgivning som inte görs inom ramen för skyddat boende? Och vem ska finansiera boende för de kvinnor som av goda skäl inte vill vända sig till socialtjänsten? På sid 313 står det att skyddade boenden inte ska finansieras av det statliga bidraget som föreslås. Sedan på samma sida nämner utredningen samtalsstöd och rådgivning, men det står ingenting om ifall samtalsstöd och rådgivning ska finansieras på något sätt och i så fall hur och av vem. Samtalsstöd och rådgivning kostar stora summor det handlar om i princip tjejjourernas hela verksamhet, lokalhyra för att genomföra stödsamtalen i, anställda med mera. Många kommuner tar inget ansvar för att finansiera detta. Det är viktigt att grundfinansieringen för stödverksamhet, oavsett om den kommer från kommuner eller staten, inte begränsas till enbart skyddade boenden. Mycket viktigt brottsofferstödjande arbete görs i form av samtalsstöd (motiverande samtal, bearbetande samtal, krissamtal). Det gäller särskilt tjejjourerna, som genomför samtal med våldtagna och självmordsbenägna tonårstjejer varje dag utan att erbjuda boende. Detta är inte pågående grovt våld, ofta inom familjen eller i parrelationer. Tjejjourerna ger stöd till både vuxna kvinnor och till tjejer under 18 år, dvs. barn

6 För en jour som inte bedriver skyddat boende är det svårt att dela upp sina utgifter enligt den konstruerade uppdelningen mellan skyddat boende och opinionsbildning. Deras verksamhet ser inte ut så. Vi ser en stor risk att nästan likställer det med stöd till våldsutsatta som helhet. 2.3 Ett särskilt ekonomiskt stöd för kvinno- och tjejjourer Roks vill se ett statligt ekonomiskt stöd som specifikt riktar sig till kvinno- och tjejjourerna och hela vårt arbete mot mäns våld mot kvinnor och tjejer. Utredningen tar upp många fler aktörer än kvinnojourerna, som alla ska finansieras. Ska kvinno- och tjejjourer konkurrera om samma begränsade mängd pengar med generella brottsofferjourer som arbetar med alla typer av brott? Denna konkurrens skulle innebära mindre, inte mer, medel till arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Roks anser att statliga ekonomiska medel bör öronmärkas till kvinno- och tjejjourers verksamhet. Generella brottsofferstödjande verksamheter bör finansieras med andra medel Tillståndsplikt från IVO för kvinnojourer? tillståndspliktig, även för ideella föreningar. Detta har Roks mycket stora frågor kring och invändningar emot. Vi ställer oss avvisande till förslaget i sin nuvarande form. För Roks är det givetvis självklart med säkra och trygga boenden med god kvalitet. Just därför är det viktigt att kvinnojourerna får möjlighet att fortsätta arbeta enligt vår kvalitetssäkrade stödmodell, och den passar inte in i det föreslagna regelverket. Det går inte att lägga regelverk som är avsedda för myndigheter på ideell verksamhet. Roks ifrågasätter varför skyddade boenden ska regleras i samma paragraf som reglerar olika former av sluten eller öppen vårdverksamhet. Kvinnorna som söker stöd på kvinnojourer är inte psykiskt sjuka och inte i behov av vård, kvinnojourer arbetar inte heller med vård på något sätt. Det finns ingen rimlighet i att placera kvinnojourer i det juridiska sammanhanget. Utredningens förslag förefaller vara väldigt bristfälligt utrett, med tanke på dess stora konsekvenser. Det är otydligt vilka kriterier en förening ska leva upp till för att få tillstånd av IVO; inte minst pga att Socialstyrelsens kriterier för a. Men utifrån vad vi kan utläsa, kan vi se att många av dagens kvinnojourer troligen skulle falla utanför på ett

7 - 7 - eller flera delkriterier, trots att deras verksamhet verkligen är av hög kvalitet. Dessa krav är orimligt ställda. Förslaget och kriterierna bygger inte på en förståelse av vilka behov som kvinnojourerna faktiskt möter hos våra stödsökande kvinnor som är utsatta för mäns våld. Roks vill att nya kriterier ska utarbetas, som utgår ifrån Sveriges skyddade boendens över 30-åriga erfarenhet, det vill säga huvudsakligen kvinnojourernas kunskap om vad som utgör kvalitet i ett skyddat boende. Roks vill delta i ett sådant arbete. I det följande specificerar vi några särskilt problematiska kriterier i förslaget. 3.1 Yrkesmässigt? Vissa delar av förslaget är så otydliga att det inte går att utläsa vilka för en ideell kvinnojour vars verksamhet huvudsakligen bedrivs av ideella, men som också har några anställda? För en kvinnojour som bedrivs helt ideellt, eller vars stödverksamhet och/eller boende bedrivs helt ideellt? Spelar det någon roll om de anställda gör enbart administrativt arbete, operativt stödarbete, eller båda i olika stor utsträckning? Var går gränsen? 3.2 Vad gäller för kvinnojourer som inte passar in i kraven? Det framgår inte alls vad som ska gälla för de kvinnojourer som inte uppfyller bestämmelsernas krav på skyddat boende eller definitionen av skyddat boende. Ska en sådan kvinnojour kunna fortsätta sin verksamhet som vanligt, utanför IVO:s tillsynsområde, eller ska den uteslutas från finansiering och ska kommuner hindras från att finansiera kvinnors boende på sådana jourer? Menar utredaren att kommuner endast ska få finansiera boende hos sådana föreningar, och inte få finansiera boendeplatser på andra föreningars boenden? Menar utredningen att endast de föreningar som lever upp till kraven ska få kalla sig skyddade boenden? begrepp som kvinnojoursrörelsen har skapat, utvecklat och bedrivit många år innan myndigheter började ta sitt ansvar, vore det högst anmärkningsvärt.) Vi hittar inget svar på dessa frågor i utredningen. Som utredningen också framhåller ska inte alla skyddade boenden vara likadana, utan det behövs differentierade typer av boenden med olika inriktningar för olika behov. Socialstyrelsen har också tidigare sagt till Roks att deras definition av skyddat boende inte innebär ett krav att alla ideella kvinnojourer ska leva upp till den definitionen. Tvärtom vill de att det ska finnas en variation. Alla jourer kan inte vara öppna för alla och detta skulle inte vara önskvärt heller. Roks instämmer i detta: det behövs specialiserade verksamheter för kvinnor med missbruk, kvinnor med vissa funktionsnedsättningar, och för våldsutsatta män. Det behövs boenden för tonårskillar och boenden utan tonårskillar. Kvinnojourerna kan inte göra allt.

8 Socialstyrelsen har sagt att deras regleringar av skyddade boenden enligt SoL bara ska gälla i de delar där verksamheten tar emot uppdrag från kommunen inte det skyddade boendet som helhet, utan de delar av verksamheten som finansieras av att kommunen betalar för en individs boende. Socialstyrelsen delar upp ideella kvinnojourers stödverksamhet i två delar: en del som ska skötas enligt SoL, och en del som kvinnojouren sköter enligt egna kvalitetsnormer utan styrning från SoL. Kvinnor som vill bo på det skyddade boendet utan ett biståndsbeslut från kommunen ska kunna göra det, utan att stödverksamheten omfattas av SoL. Roks har visserligen i flera år framhållit att detta är väldigt otydligt, men det är i alla fall beskedet vi har fått från Socialstyrelsen. Utredningen tycks vilja riva upp detta och ge helt andra bud, utan att för den skull vara tydligare. 3.3 Roks värnar brottsoffers rätt att välja stödgivare Roks vill slå fast att brottsoffer har rätt till information om, och reell tillgång till, alla bra stödverksamheter som finns för dem, inte bara de verksamheter som uppfyller Socialstyrelsens kriterier för skyddade boenden. När myndigheter informerar om vilka stödverksamheter som finns, och när myndigheter finansierar (boende på) sådana verksamheter, kan de inte få avgränsa sig till enbart de verksamheter som omfattas av Socialstyrelsens normer. Det anser Roks skulle strida mot brottsoffrens rättigheter till information och stöd, som garanteras av flera internationella konventioner. Roks har ett eget verktyg för kvalitetssäkring i kvinno- och tjejjourer som våra medlemsjourer använder. Det måste vara brottsoffrets eget val om hon vill söka stöd hos en verksamhet som styrs av socialtjänstens regler och eventuellt har insyn från socialtjänsten, eller en verksamhet som styrs helt självständigt och konfidentiellt. Detta val måste göras tydligt för brottsoffret. 3.4 Insyn i enskilda stödsökandes personuppgifter? Förslaget bygger på Socialstyrelsens Allmänna råd (SOSFS 2009:22), vilken innehåller regler för skyddat boende som är mycket otydliga, men som (enligt informella besked från SoS) kan innebära en skyldighet för kvinnojourer att ge socialtjänsten någon form av insyn i enskilda stödsökandes fall, i deras personuppgifter och vad de berättar för oss. Om IVO kommer att kräva granskning som innefattar en sådan insyn i de stödsökandes enskilda fall, så kan vi inte godta det kravet. Kvinno- och tjejjourernas verksamhet bygger nämligen på anonymitet och tystnadslöfte, för våra stödsökandes trygghets skull, även gentemot myndigheter. Vi behöver kunna skydda våra stödsökande. Däremot välkomnar en granskningsprocess som fokuserar på föreningarnas övergripande ekonomi, generella stödmetoder och verksamhet, rutiner etc, och det mest optimala vore om den utgick från organisationens etablerade kvalitetssäkring för kvinnojourer och tjejjourer. Vi utgår nu ifrån att förslaget innebär sådan insyn som vi beskriver i inledningen av föregående stycke. Det skulle innebära en dödsstöt mot hela - 8 -

9 - 9 - kvinnojoursrörelsen och vår möjlighet att erbjuda en trygg och säker stödverksamhet av god kvalitet. I det följande ska vi förklara varför. 3.5 Rätten till konfidentiella stödverksamheter hotas Enligt EU:s brottsofferdirektiv har brottsoffer rätt till konfidentiella stödverksamheter (se Ds 2014:14). Direktivet begränsar inte ordet konfidentiell genom att definiera vilka aktörer som verksamheten ska vara konfidentiell gentemot. Vi måste därför tolka det som en rätt till stödverksamheter som är konfidentiella mot både enskilda personer och mot myndigheter, inklusive socialtjänsten och IVO. Socialstyrelsens kriterier som utredningen följer garanterar alltså inte något konfidentiellt stöd till brottsoffer, utan tvärtom tycks de inkräkta på brottsoffers rätt till ett stöd med anonymitet gentemot socialtjänsten. Brottsoffers rätt till stöd med konfidentialitet är alltså mycket osäker idag och den osäkerheten förstärks kraftigt genom utredningens förslag om tillståndsplikt. Roks ser att sådan insyn inte är en garanti för kvalitet i stödverksamheten, utan tvärtom är ett hot mot kvaliteten. Att garantera brottsoffer ett konfidentiellt stöd, genom anonymitet och tystnadslöfte, är en av de viktigaste delarna av de ideella kvinno- och tjejjourernas särskilda kvalitet. Utan denna garanti skulle många av våra stödsökande kvinnor och tjejer inte våga prata öppenhjärtligt med oss. Våra stödmetoder innebär att vi erbjuder sådan anonymitet även gentemot myndigheter inklusive socialtjänsten. Denna otydlighet anser Roks är oacceptabel utifrån våra stödsökandes trygghet. Många brottsoffer väljer att söka stöd hos ideella jourer istället för hos socialtjänsten just för att vi inte är en myndighet. Socialtjänsten har både makt och ofta skyldighet att fatta myndighetsbeslut om bland annat den stödsökandes ekonomi, vårdnad om och umgänge med barn. Den ideella jouren har ingen sådan makt och därför kan de stödsökande prata med oss även om svåra saker. Kvinno- och tjejjourerna bedriver en lågtröskelverksamhet av yttersta vikt. Utredningen föreslår som lösning på sekretessproblem att man ska fråga den stödsökande kvinnan om samtycke att lämna ut uppgifter. Det är bra att ha sådana rutiner. Men utredningen säger ingenting om vad som ska gälla om kvinnan säger nej och vill behålla sekretessen. Roks framhåller att jourerna måste få fortsätta respektera kvinnors vilja att behålla sekretess gentemot myndigheter. Tjejjourerna pratar med många tjejer som är utsatta för allvarligt sexuellt våld hemma av vårdnadshavare (ofta pappan), som har haft en långvarig kontakt med socialtjänsten eller psykiatrin men utan att ha berättat för dem om de övergrepp de utsatts för. Ofta frågar tjejen om hon kan vara

10 fullständigt anonym och ställer det som ett krav innan hon vågar berätta något. På så sätt fungerar tjejjouren som ett viktigt steg i att prova på att berätta, och efterhand kan tjejjouren uppmuntra tjejen att våga anmäla brott. Anonymiteten gentemot socialtjänsten är därför helt nödvändig för att vårt stöd ska fungera för de stödsökande och vara av god kvalitet. Roks understryker därför att EU:s brottsofferdirektivs regel om rätt till konfidentiella stödverksamheter måste beaktas och genomföras i svensk rätt, i både den fortsatta beredningen av denna utredning och i Socialstyrelsens arbete med nya Allmänna råd. En ideell kvinnojour eller tjejjour har den stödsökande kvinnans och barnens bästa som första och enda prioritering, i det ingår rätten till anonymitet. Det ingår inte i jourernas verksamhet att föra journaler åt socialtjänsten. 3.6 Utbildning för boendets personal Socialstyrelsens kriterier omfattar otydliga kriterier kring utbildning hos personal/stödpersoner. Roks vill påpeka att den utbildning om mäns våld mot kvinnor som erbjuds inom högskolornas utbildningar är högst bristfällig. Det finns därför ingen garanti att exempelvis en utbildad socionom kan erbjuda ett bättre stöd än en utbildad jourkvinna/jourtjej. Socionomutbildningen kan mycket väl ha ägnat färre timmar åt våldsfrågor och traumapsykologi än vad en kvinnojour/tjejjour har gjort i sin internutbildning för ideella joursystrar. Behovet av kompetensutveckling ligger snarare hos myndigheterna som möter kvinnor, tjejer och barn som utsatts för mäns våld. Idag är det kvinnojourerna och tjejjourerna som sitter på den mesta kunskapen, och som ofta utbildar andra aktörer. Ett kompetensutvecklingskrav på föreningars frivilligt arbetande medlemmar bör rimligen föregås av ett ännu större kompetensutvecklingskrav på myndighetspersonal. Utbildning kostar, och ska ett sådant krav ställas på ideella föreningars personal, vare sig anställda eller ideella, så måste stat eller kommun också gå in och erbjuda finansiering av jourernas utbildning. 3.7 Tillräcklig bemanning vid olika tider på dygnet? Roks anser att kravet på "bemanning vid olika tidpunkter på dygnet" är onödigt högt ställt. Menar utredningen dygnetrunt-bemanning? Väldigt få kvinnojourer har möjlighet att ha dygnetrunt-personal, eftersom stödverksamheten bedrivs av ideella stödkvinnor som ofta har jobb dagtid och inte kan sitta jour hela nätterna eller dagtid. Att anställa nattpersonal är också både dyrt och svårt. Framför allt ser Roks att det finns inget generellt behov av dygnetrunt-tillsyn för de kvinnor som kommer till skyddat boende. De allra flesta behöver skydd, samtalsstöd och rådgivning men inte dygnetrunt-passning. Ett skyddat boende är inte ett sjukhus, kvinnojourer bedriver inte vård och inte behandling. De kvinnor som söker stöd och skyddat boende hos Roks kvinnojourer är mycket sällan sjuka eller socialt missanpassade på något sätt

11 Kvinnorna är i den största majoriteten av fallen kompetenta att sköta om sig själva och sina barn. Vi ställer oss frågande till detta och undrar vilken annan grupp av brottsoffer som man anser kräver dygnet runt-bevakning? Kvinnojoursverksamhet är, och måste fortsätta vara, en verksamhet med låg tröskel. 3.8 Tillräckliga skyddsanordningar? Roks bedömer när det gäller skyddade boenden generellt. Behovet av säkerhet i form av säkra fönster, larm och skyddade adresser för boenden har varit lågt bland Roks medlemsjourer. Antalet riskfyllda incidenter har också varit lågt under de 30 år som Roks jourer verkat med skyddade boenden i Sverige. Säkerhetsanordningar är dyra, och det är viktigt av ekonomiska skäl att inte ställa onödiga krav på säkerhet som det inte finns behov av. Att olika skyddade boenden har olika grad av sekretess gör att de kompletterar varandra. I vissa fall fungerar en öppen adress som en trygghet och ett skydd för dem som bor där. I andra fall är det förenat med absolut livsfara för kvinnan och barnen att stanna på hemorten, men då handlar det ju om hela staden eller kommunen, inte bara det skyddade boendet. Då gäller det att myndigheterna tar hotet på allvar och ser till att de flyttas till en hemlig ort, och då är hemlighållandet av orten viktigare än adressen till det nya boendet. Skalskydd är en liten del av jourens arbete, den viktigaste delen för att kvinnan ska känna sig trygg är att jouren tillsammans med kvinnan arbetar långsiktigt för att stärka hennes skydd framöver, till exempel genom diskussioner om sociala medier, sekretessmarkering och kontaktförbud. Och det allra viktigaste är förstås att den våldsutövande mannen häktas och blir dömd. 3.9 Barn oavsett ålder och kön? Socialstyrelsens och utredarens krav på att skyddade boenden ska ta emot atiskt, eftersom det inkluderar killar i övre tonåren. Kvinnojoursverksamhet är en stödmetod som bygger på att kvinnor och deras barn får stöd av andra kvinnor i en trygg miljö. Det gäller både samtalsstöd och skyddat boende. För att kunna ge kvinnor och deras barn en trygg miljö för att prata om de trauman som de utsatts för av män, bygger kvinnojoursmodellen på modellen kvinna-till-kvinna: att stödverksamheten och det skyddade boendet är tillgängligt endast för kvinnor, inte män. Det är så skyddade boenden har bedrivits sedan 1979 då det första startade

12 Först och främst är kvinnoseparatismen till för att ge de stödsökande tjejerna, kvinnorna och deras barn skydd och trygghet: både faktisk säkerhet från hot, och en känsla av trygghet. Kvinnor och tjejer som utsatts för upprepade övergrepp av män känner sig ofta djupt otrygga bland män. Ofta är kvinnor så vana vid denna rädsla att de inte själva inser det förrän de kan slappna av på en plats med enbart kvinnor. Kort sagt: jourerna är kvinnoseparatistiska därför att de stödsökande kvinnorna behöver och vill ha det så. Det finns också forskning som visar nyttan i kvinnoseparatistiska stödmetoder, bl a Thomsson och Persson (se referenslistan). Många kvinnojourer erbjuder kollektiva skyddade boenden, där flera kvinnor eller flera familjer bor på samma lokal. Att de får träffa andra kvinnor i samma situation är stärkande. En tonårskille på år må vara ett barn i lagens och hans mammas ögon, -årig flicka ur en annan familj som samtidigt bor i det skyddade boendet. En 17-årig kille är inte heller ett barn för en 20-årig kvinna. För henne är det fråga om en man. Skälet till åldersgränserna för killar är alltså att garantera tryggheten för de kvinnor och barn som delar det skyddade boendet, både upplevd och faktisk trygghet. En del kvinnojourer sätter därför en övre åldersgräns för tonårskillar, och sätter den lägre än vid Kvalitetskrav som saknas i utredningens förslag Roks anser att vissa viktiga delar av kvalitet i ett skyddat boende helt saknas i Socialstyrelsens och utredningens kriterier. Skyddat boende, på det sätt som kvinnojourerna har bedrivit det i över 30 år, är så mycket mer än ett fysiskt rum att bo i. Det som har gjort kvinnojourerna så framgångsrika och uppskattade är inte i första hand det fysiska boendet, utan att kvinnor och barn har fått styrka av att träffa andra i samma situation, och att de fått tillgång till det samtalsstöd och konkreta hjälp med många olika saker som kvinnojourerna erbjuder. Förutom en trygg sovplats handlar det om att få möjlighet att tala om och bearbeta sina upplevelser (och kvinno- och tjejjourerna ger mycket mer tid till samtal än vad socialtjänsten gör), att få stöd i vilket steg hon vill ta härnäst, att ha en erfaren jourkvinna som guidar genom den långa väg av kontakter och processer som väntar. Kvinnojourerna har en unik erfarenhet och kunskap om våldets konsekvenser och ser den stödsökande som en medsyster, inte som en kund. Jourerna arbetar med metoden hjälp till självhjälp som är en motstrategi till våldets normaliseringsprocess. Ett skyddat boende bör alltså erbjuda denna sorts kvalitativa samtalsstöd och vardagsstöd, för att anses ha god kvalitet

13 3.11 Överenskommelsen med politik för det civila samhället Regeringens proposition 2009/10:55 En politik för det civila samhället, som bygger på regeringens överenskommelse mellan stat, kommuner och idéburna organisationer, innehåller starka garantier för ideella organisationer som arbetar med samma typ av frågor som socialtjänsten, och kvinnojourer nämns särskilt. I propositionen står bland annat (s 55-60, med vår kursiv): et och insyn måste dock balanseras mot det civila samhällets behov av självständighet och integritet. Principen kan således inte åberopas för att myndigheterna ska kunna utöva obefogad kontroll över det civila samhället, utöver den insyn som redan sker till följd av t.ex. bidragsregler. I överenskommelsen med idéburna organisationer och SKL sägs att principen om öppenhet och insyn ska tillämpas så att den idéburna organisationens uppdrag kan fullföljas och så att den inte heller medför skada för brukare, frivilliga, anställda, tredje parter eller organisationernas inre Såsom Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige framfört kan det inom vissa verksamheter vara nödvändigt av skyddsskäl att garantera att vissa personuppgifter kan förbli konfidentiella, även om verksamheten finansieras av bidrag långsiktigt intresse av att renodla rollerna och undvika alltför långtgående sammanblandning mellan det civila samhället och den offentliga sektorn och verksamhet av många ses som en kvalitet i sig, dvs. att det har ett egenvärde att veta att en tjänst eller service tillhandahålls inom ramen för en verksamhet som bedrivs utifrån en viss värdegrund. Det civila samhällets organisationer definierar själva, i samspel med sina medlemmar och brukare, Så långt överenskommelsens och propositionens egna ord. Roks ser att förslaget om tillståndsplikt strider emot denna politik och denna överenskommelse på flera sätt. Det handlar inte bara om att kvinnojourerna har en särskild värdegrund som är viktig för kvaliteten i vår stödverksamhet. Det handlar också om mer konkreta saker, som många av våra stödsökande fäster mycket stor vikt vid framför allt att vi garanterar dels anonymitet/tystnadslöfte, och dels boenden och samtalsrum där endast kvinnor vistas, vilket skapar trygghet för de stödsökande. Därför bedömer Roks att förslaget om tillståndsplikt innebär en sådan insyn som skulle kunna medföra skada för våra stödsökande, enligt citatet ovan.

14 Barn och vårdnad, boende och umgänge Utredningen ger på sid en kortfattad lägesbeskrivning av hur vårdnad, boende och umgänge förvärrar situationen för kvinnor och barn utsatta för mäns våld. Beskrivningen är helt korrekt. Det som förvånar oss är att utredningen inte lägger några förslag för att rätta till denna katastrofala situation. 4.1 Det största hindret för kvinnofrid och barns skydd Roks har sedan 1998 framhållit att vårdnads- och umgängeslagstiftningen är det största hindret för kvinnofrid i landet, och det största hindret för barns skydd mot övergrepp. Tjejjourerna vittnar om att de varje vecka möter tjejer mellan ungefär år som sedan tidig barndom har tvingats till gemensam vårdnad och växelvis boende med en pappa som begår sexuella övergrepp mot dem; mängden stödkontakter med detta problem har vuxit explosionsartat under 00-talets senare år och är nu ett av de vanligaste problemen tjejjourerna möter. Dessa tjejer mår förstås väldigt dåligt och är ofta självmordsbenägna eller självskadande, och har inte fått någon hjälp av samhället mot förövaren trots långvariga BUP-kontakter (se vår rapport Det sista de berättar, och vår medlemsjour Stockholms Tjejjours bok Stöd till incestutsatta tjejer). När barn tvingas bo hos förövaren av domstolsbeslut spelar inga andra åtgärder för kvinnan eller barnet någon roll. Att tvingas till närhet med förövaren omintetgör möjligheten och effekten av alla andra åtgärder från samhället. Både kvinnan och barnet är juridiskt bundna till förövaren och har ingen chans att frigöra sig utan att tvångshämtas eller anklagas för umgängessabotage eller egenmäktighet med barn. Det innebär att de inte kan skyddas fysiskt från våld eller hot, och det innebär att inget psykologiskt stöd kan få någon effekt. På samma sätt får låsanordningar och dygnet runt-bemanning på det skyddade boendet begränsad effekt om kvinnan och barnet tvingas till umgänge med förövaren. Att begära att ett barn inte berättar för sin pappa om var hen bor är ett stort ansvar att lägga på ett litet barn. Det är i dessa sammanhang som kvinnojourerna ser den största säkerhetsrisken för kvinnor och barn. Här behövs kunskap och kompetens hos socialtjänst och familjerätt. Hur garanteras säkerheten för kvinnan och barnen i umgängessituationer? Vi har sett exempel på hur mammor och barn tvingas till umgänge med den våldsamma pappan i särskilda lokaler, bara något kvarter från det skyddade boendet. Eller mammor som fått 30 minuter på sig efter dem. Här måste socialtjänstens arbete bli mycket bättre och präglas av ett tydligt hot- och risktänkande från kvinnans och barnens perspektiv. Lagändringarna 2006 och 2012 för att stärka skyddet för utsatta barn var bra, men otillräckliga. Utvärderingar visar att lagändringarna från 2006 inte alls

15 tillämpas som de var avsedda. Tvärtom ser vi att domstolar fortfarande ignorerar uppgifter om allvarligt våld och sexuella övergrepp mot barn för att de inte har bevisats straffrättsligt, eller ibland även om de har lett till fällande straffdom. Vi ser att domstolar ibland ger ensam vårdnad till en pappa som yrkar gemensam vårdnad, för att han vill behålla kontrollen över sin fd fru, hellre än till mamman som yrkar ensam vårdnad för att hon vill skydda barnen från våld och övergrepp. Vi ser att domstolar ibland dömer kvinnor till gemensam vårdnad trots att mannen ifråga har kontaktförbud gentemot henne. Kvinnojourerna möter varje dag kvinnor och barn som lever under terror som de inte kan fly undan därför att en domstol har tvingat dem att umgås med förövaren. Vi möter ännu fler mammor med barn som nekas behandling, stöd och möjlighet till kontaktfamilj med motivet att pappan inte beviljar insatsen. Se Roks bok Vårdnadstvisten med barnet i fokus? från Även om lagen i teorin handlar om barns rätt till sina föräldrar, fungerar den i praktiken så att den ger föräldrar rätt till barnen. Barn har inte rätt att tacka nej till umgänge. Umgängesföräldern (oftast pappan) straffas inte om han inte dyker upp för umgänge, men boendeföräldern (oftast mamman) straffas om hon inte lämnar ut barnet. Man tvångshämtar inte pappor till umgänge med barn, utan det är barnen som (inte sällan livrädda och skrikande) tvångshämtas till pappan. Föräldrabalkens skrivningar måste därför förtydligas så att barns skydd mot övergrepp stärks. Sedan behövs utbildningssatsningar för att säkerställa tillämpningen. 4.2 Grundprincip: våldsutövare ska inte få vårdnad, boende eller umgänge Roks anser att en förälder som dömts för vålds-, sexual- eller fridsbrott mot ett barn eller barnets närstående i princip ska vara helt utesluten från att få vare sig vårdnad, boende eller umgänge. Principen bör vara glasklar, och resten är en fråga om bevisvärdering och riskbedömning. Vi behöver göra upp med myten att det är bättre för barn att ha en våldsam pappa än ingen pappa alls. Efter över 30 år av arbete med våldsutsatta barn och tonåringar inom kvinnojourerna och tjejjourerna ser vi att sanningen är tvärtom. När den ena föräldern har begått frids- och sexualbrott är det inte längre rnets intresse av att ha två föräldrar och att skyddas från våld. Barnets bästa är i dessa fall väldigt enkelt: det är alltid att slippa traumat det innebär att leva med en förälder som samtidigt är en våldsam hotfull förövare, att slippa minsta risk att uppleva mer våld och hot. Att tvingas till sådant umgänge med domstolsbeslut är ett ytterligare svek från samhället. Det finns ett undantag. Som utredningen säger, är det skillnad på det utredningen kallar intimterrorism å ena sidan och å andra sidan våldshandlingar som begås i självförsvar eller nödvärn. En kvinna utsatt för

16 systematiska kvinnofridsbrott kan ibland slå tillbaka i självförsvar eller för att skydda barn, och det är inte samma sak. Vi talar inte om enstaka händelser här, utan om systematiska fridsbrott eller sexuella kränkningar, alltså sådana brott som inte kan begås i nödvärn utan som innebär allvarliga kränkningar av den personliga integriteten. När det gäller våldshandlingar i självförsvar eller nödvärn måste det finnas utrymme för en individuell bedömning av fallet som helhet. Det viktiga är att följa kvinnofridslagstiftningens grundförståelse och att bedöma om våldet är en del av ett systematiskt mönster av våld och kränkningar som utövas för att upprätthålla kontroll och makt. De flesta våldsutövare döms aldrig, eller så dröjer domen alltför länge. Därför är det viktigt att socialtjänsten gör ordentliga hot- och riskbedömningar, och att de lyssnar på barnets och kvinnans rädsla och tar den på allvar i betydligt större utsträckning än vad som görs idag. 4.3 Riskbedömningar Det måste göras klart att bevisvärdering och riskbedömning är två olika saker: bevisvärdering hör till straffrätten och riskbedömningar till fall om vårdnad, boende och umgänge. Det behövs ingen fällande straffrättslig dom mot en förälder för att kunna göra en bedömning att det finns en risk att barn kommer att fara illa vid umgänge med honom (se Kaldals avhandling i juridik, Parallella processer). En riskbedömning handlar om att bedöma risken att i framtiden utsättas för fara, inte att bevisa att något har skett. Barnets eller mammans rädsla och berättelser om övergrepp räcker för att man ska kunna se en sådan risk. 4.4 Stort behov av kompetensutveckling Det har visat sig att den praktiska tillämpningen av lagen inte har följt efter lagens utformning och intentioner, något som utredningen tar upp. Det måste därför göras mer för att ändra attityder och öka kunskapen hos de som ska tillämpa lagen. Roks anser att sådan fortbildning ska vara obligatorisk för alla som arbetar med att skriva utlåtanden eller besluta i vårdnads-, boende- och umgängesärenden samt våldsbrott. Myndigheterna måste lära sig lyssna på barn när de säger att de inte vill träffa en av sina föräldrar eller är rädd för den. Många inom socialtjänst och familjerätt känner inte till skillnaden mellan riskbedömningar och bevisvärdering i straffrättsliga fall. Många tror rentav att de inte får beakta brottsmisstankar i vårdnads-, boende- och umgängestvister utan en fällande dom, vilket är helt fel. Det behövs en stor utbildningssatsning inom socialtjänst och familjerätt om både mäns våld mot kvinnor, sexuella övergrepp mot barn inom familjen, och om riskbedömningar. Roks vill se tydligare krav på en obligatorisk utbildning, om mäns våld mot kvinnor och barn, för blivande domare/jurister i allmänhet och för de som ska döma i vårdnadsfrågor/våld mot barn i synnerhet. Att som utredningen

17 lämna frågan om utbildning till Domstolsverket själva är att ta för lätt på problemet. Det är orimligt att tro att en förändring ska äga rum utan att det finns mycket tydligare krav och riktlinjer på utbildningens utformning och utförande. Tydligare förslag på hur det ska säkerställas att berörda personer faktiskt tar del av utbildningen saknas också. 4.5 Automatisk prövning vid misstanke om våldsbrott Roks föreslår att det alltid ska göras en omprövning av beslut kring vårdnad, boende och umgänge så fort det förekommer uppgifter om våldsbrott, sexualbrott eller fridsbrott inom familjen. Om umgänge får fortsätta under tiden som en förundersökning pågår kan förövaren använda den tiden till att skrämma barnet till tystnad. Detta händer ofta. Omprövningen ska vara obligatorisk och göras skyndsamt (en konkret tidsgräns bör sättas) och vid behov leda till omedelbara, interimistiska beslut. Om prövningen görs när det förekommit uppgifter och inte leder till några nya beslut, måste den göras igen ifall det tillkommer en polisanmälan eller ett beslut om att väcka åtal, samt vid fällande dom. Idag görs sådana prövningar sällan av socialtjänsten, ofta inte ens vid fall där pappan har dödat mamman. Barnskyddsperspektivet saknas totalt. 4.6 Barn med skyddade uppgifter eller på skyddat boende Roks föreslår också att barn med skyddade personuppgifter och/eller på skyddat boende inte ska tvingas till umgänge med den som modern och barnet skyddas från. Så fort socialtjänsten får kännedom om att barn är i en sådan situation bör interimistiska beslut om vårdnad, boende och umgänge fattas direkt. Detta är i linje med lagändringen från 2012 som gav möjlighet att bevilja ena föräldern beslutanderätt i vissa frågor som rör barnet, t ex för att barn ska kunna få vård. Här handlar det om att barn ska kunna få skydd. 4.7 Socialtjänstens umgängesstöd fungerar inte Barn och unga som har tilldömts umgänge med en misstänkt förövare kan ofta få en kontaktperson från socialtjänsten som ska närvara vid umgänget. Tyvärr vittnar både kvinno- och tjejjoursrörelsen, Barnombudsmannen och Brottsoffermyndigheten om att barn och tjejer ofta inte får det stöd av socialtjänsten som de har rätt till. Forskning visar att kontaktpersonerna ibland inte skyddar barnet utan snarare försöker övertala barnet att tycka om pappan och att inte vara rädd för honom (Eriksson & Näsman 2011). Vi ser också att kunskapsbristen hos myndigheter leder till att barnets säkerhet inte kan garanteras, till exempel när en kontaktperson utses för att han är fysiskt stark, istället för att kunna prata samma språk som barnet. Kontaktpersonen

18 förväntas alltså ingripa vid fysiskt våld, men kan inte ens hörs det psykiska våldet, hoten och den påverkan som fadern kan utsätta barnet för. Roks ser ett stort behov av specialistkompetens och handledning för att ge socialtjänstens personal en förmåga att stå emot påtryckande föräldrar (pappor) som är bra på att manipulera och tala illa om sin fd partner. När barnet eller kvinnan är rädda och berättar om våld måste denna specialist- Det är en mycket svår uppgift att stå upp mot en våldsutövare. Man kan inte kräva att enskilda nyexaminerade socionomer ska klara detta utan något stöd. Umgänge med en förälder som utövat våld, även med kontaktperson, bör inte tilldömas alls. 5 Insatser riktade mot våldsutövare Utr att verka för att den som utövar våld eller andra övergrepp mot närstående får stöd och hjälp att förändra sitt beteende -71). Roks ser stora problem med detta förslag. Det är ett utmärkt mål och en god och nödvändig tanke att fokusera på förövarna, men när det ska genomföras konkret blir det svårt för kommunerna att uppfylla målet. Förslaget har goda syften men framstår som ogenomtänkt. Det kommer inte gå att genomföra enligt syftet, bedömer Roks, utan kan istället få helt andra, kanske direkt skadliga effekter. Vi kan därför inte tillstyrka förslaget i sin nuvarande utformning, utan avråder från att lägga detta ansvar på socialtjänsten ensam. Roks har istället ett alternativt förslag, se nedan. Vad gäller förslaget om att utveckla och erbjuda boenden för våldsutövande män har Roks också viktiga invändningar, se ovan om skyddat boende. 5.1 Socialtjänsten har inte kompetens för uppdraget Mäns våld mot kvinnor och barn är brott, och därför är det polisens samt Kriminalvårdens och Frivårdens uppgift att genomföra insatser för att få dem att förändra sitt beteende. Utredningens förslag om mer aktiva och offensiva polisiära metoder (sid 245 ff) är bra och viktiga steg i den riktningen som Roks tillstyrker, liksom förslaget att uppdra till Brå att ta fram kunskap om polisiära förebyggande metoder (sid 331). Att rättsväsendet gör insatser i samverkan med socialtjänsten är bra. Men socialtjänsten kan inte göra sådant arbete på egen hand.

19 Socialtjänsten har kompetens att stödja utsatta människor generellt, men det här handlar om något helt annat. Våldsutövande män är inte utsatta, utan tvärtom de som utsätter andra. De är inte en svag grupp i samhället utan har för mycket makt i sina relationer. Det krävs helt andra arbetsmetoder. Det handlar om insatser mot vuxna våldsbrottslingar som sysslar med vad utredningen kallar intimterrorism. Det skulle vara direkt farligt att lägga ett sådant ansvar på socionomer som ofta knappt ens har utbildning om brottsofferstöd, och ingen utbildning alls i att hantera våldsamma brottslingar eller motivera dem. Socialtjänsten har inte i närheten av tillräcklig kompetens för att på egen hand göra insatser för att stoppa våldsutövande mäns brottslighet. Om det ska ingå i kommunens ansvar att göra insatser för våldsutövande män och det tycker vi att det ska måste det göras i nära samverkan med polisen och/eller Kriminalvården Roks alternativa förslag på lagtext Roks föreslår därför att den nya texten i SoL istället ska lyda socialnämndens uppgifter hör att, i samverkan med rättsväsendet, verka för att motivera den som utövar våld eller andra övergrepp mot närstående Det huvudsakliga uppdraget att motivera våldsutövare att förändra sitt beteende behöver ges till polisen. Huvudansvaret ska ligga på polisen, inte på socialnämnden. De ska arbeta i samverkan. Det handlar om insatser mot misstänkta eller kända brottslingar, inte sociala problem i första hand. Men även om rättsväsendet åtminstone har kompetens att arbeta med våldsbrottslingar, så har inte heller de några kunskapsbaserade metoder för att förebygga återfall när det gäller mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Mer om det nedan. 5.3 Orden behandling, stöd och hjälp är olämpliga kvinnor för våld. Detta är ett grundläggande tankefel som också får olyckliga konsekvenser på vad man förväntar sig av resultatet. Mäns våld mot kvinnor är ett brott, inte en sjukdom. Män som slår är generellt sett inte psykiskt minst hos brottsoffren vilket kan vara direkt farligt. det gäller insatser mot våldsutövare, eftersom det är samma ord som används för våldsutsatta kvinnor och barn. Det handlar inte alls om samma typer av insatser för att bryta makt och motivera till förändring. Forskning visar att det

20 avgörande när det gäller att få män att sluta begå våld är just motivering om de inte är motiverade att (inte vill) upphöra med våld så kommer de fortsätta begå våld. Det är motiverande åtgärder i kombination med mer offensiva våldsutövande. 5.4 Det saknas kunskapsbaserade metoder Utredningens förslag går i praktiken inte att genomföra enligt syftet och med god kvalitet, eftersom det saknas effektiva kunskapsbaserade metoder för att arbeta återfallsförebyggande eller förebyggande med män som utövar våld mot kvinnor. Som utredningen själv skriver på sid finns inga metoder som kunnat visa en effekt, varken IDAP eller ATV som ändå anses vara de bästa metoderna. Flera vetenskapliga studier, bl a Feder & Wilson (2008), har utvärderat interventionsmetoder för män som utövat våld i nära relation, och dragit slutsatsen att metoderna inte fungerar eller att de rentav har en skadlig effekt. Även Socialstyrelsen (2010) och Sveriges Kommuner och Landsting (Eriksson m fl 2011) kunde inte ge sitt stöd till någon metod eller aktör i Sverige och såg stora brister och oklarheter. Det möjliga undantaget är IDAP, men den är endast till för användning inom Kriminalvården för intagna, och ska inte användas av kommunala eller ideella aktörer. Forskningen tar också upp den allvarliga risken att när förövaren går i ett s.k. behandlingsprogram, ger det upphov till falska förhoppningar hos brottsoffret om att insatsen kommer att förändra förövaren. Forskningen visar att insatserna inte har den sortens effekt, särskilt inte om förövaren inte är motiverad att förändra sig själv. Insatsen skapar alltså en risk att kvinnan återvänder till en relation med mannen vilket försätter henne och eventuella barn i fara. 5.5 Långsiktiga förebyggande insatser gentemot killar och män För att verkligen förebygga mäns våld mot kvinnor behövs betydligt tidigare och bredare insatser, inriktade på att förändra attityder hos män kring våld och manlighet. Här har exempelvis Roks tillsammans med organisationerna SKR och Män för jämställdhet bidragit genom att ta fram och sprida metodmaterialet Machofabriken som kan användas i skolor mm. Bra exempel från statligt håll har varit Operation Kvinnofrids stora affischkampanjer som genomfördes för år sedan. Det bästa sättet att förebygga återfallsbrottslighet hos män som redan utövar våld är att med alla möjliga resurser skydda brottsoffret och hennes barn, så att man fråntar gärningsmannen tillfället att begå brott eller hot