Skydd mot väder och vind

Transkript

1 Målning utomhus C u r a t i o B y g g n a d s v å r d s f ö r e n i n g i Å b o l a n d r. f. C u r a t i o T u r u n m a a n k o r j a u s r a k e n t a m i s y h d i s t y s r. y.

2 Skydd mot väder och vind Trähusen var till en början ofodrade. Timmerväggen var bärande vägg, isolering, ytterfodring och inre fodring, allt i ett. Ofodrade timmerhus var oftast omålade och grånade med tiden. Redan på talet började man skydda först knutarna och senare hela fasaden med vertikala, ofta spontade bräder. Bräderna spikades direkt på timret. Ibland kunde undertill läggas ett lager näver, senare också tjärpapper. Ofta lade man ytterfodring enbart på huvudfasaderna och i skärgården dessutom på fasaden mot havet som skydd för väder och vind, allt efter resurserna. På 1800-talet täcktes ibland öppna fogar med smalare lister. Utseendet på fodringen varierade, eftersom tillgängligt trämaterial användes noga och bräderna ibland var bredare och ibland smalare. Fasader i bräder med sågyta ytbehandlades med slamfärg, vanligen rödmylla. En för skärgården lokalt typisk färgsättning är den tvådelade. Första våningen har målats med rödmylla och den möjligen tillbyggda höjningen av byggnaden samt förstugan har målats gula, ibland även vita. Förstugor har ibland också målats i avvikande toner som blågrått. Som färgtyp användes slamfärg eller i förstugor ibland linoljefärg. På Gamla Malmen i Pargas har man också använt enbart gulmylla, både som slam- och linoljefärg. Från början av 1800-talet har hörn- och foderbräder samt fönster målats vita främst med oljefärg. Också hyvlad ytterfodring målades med linoljefärg. I början av 1800-talet i ockragult med vita detaljer, 1

3 mot slutet av 1800-talet fortfarande med ljus linoljefärg men detaljerna i mörkare färgtoner. På 1900-talet övergick man till ljusa toner i fasaderna med detaljer i vitt. På 1920-talet återgick man till rött i fasaden. Vilken färg på huset? Målning av ytterfodringen är en fråga om både färg och material. Hur färgen åldras och förändras, dess livstid och möjligheterna att återbehandla, är viktiga frågor att ta i beaktande, då man värderar en målfärg. Den rätta färgtypen för ett röd- eller gulmyllat hus är slamfärg och för ett hus målat med linoljefärg äkta linoljefärg. Vid nymålning av ett äldre hus, är det också viktigt att välja färgton enligt huset. Husets egna äldre färglager får man fram genom att försiktigt skrapa på husets norra sida, under takfoten, där målfärgen ofta bevarats bäst. Att välja den ursprungliga färgen är inte i alla sammanhang den bästa lösningen. Byggnaden kan under årens lopp ha förändrats så mycket, att den ursprungliga färgen inte längre passar till byggnadens nutida utseende. Ett lyckat målningsarbete förutsätter alltid ett noggrant grundarbete och rätta målningsförhållanden. Målningsarbete utomhus genomförs under sommarmånaderna och vid lämplig väderlek. Om solen gassar eller vinden blåser hårt, är det olämpligt att måla. Underlaget bör vara torrt. Speciellt bör man beräkna en tillräckligt lång torkningstid, särskilt om man använt nytt trävirke till reparationen. Ytan måste även 2

4 torka upp ordentligt efter eventuell tvätt. För målning med slamfärg är en mulen eller lätt regning dag det lämpligaste vädret. När man målar med en ny färgtyp är det säkrast att ta bort den gamla färgen helt och hållet. Om den gamla färgen sitter bra, kan det dock räcka med att ytan upp-skrapas. Ett hus som ursprungligen målats med linoljefärg men senare övermålats med latexfärg, kan med hjälp av infravärme skrapas helt rent ända fram till träet, utan att underlaget förstörs. Denna metod gör det mycket lättare att underhålla fasaderna i framtiden. Latexfärgen kan orsaka svåra rötskador på en väggkonstruktion där ytterpanelen är spikad direkt på stommen. Detta är viktigt att tänka på, då man väljer färgtyp. Sandblästring av fasader i trä är helt för-kastligt. Att påstå att man kan reglera trycket så man inte blåser bort alla profiler och luckrar upp träet till en mjuk massa, stämmer inte. Färgen sitter nämligen alltid hårdare fast på vissa ställen och sämre på andra. Värmeblåsning medför brandfara. Övermålning kan alltid göras med den befintliga färgen och i samma nyans. Användning av den befintliga färgen gör en partiell underhållsmålning möjlig. Träytor, som målats med latexbaserade färger, bör dock målas om med oljefärg efter skrapning och grundmålning. Använd inte trä-impregneringsmedel i samband med förnyelse eller reparation av fodringen på ett äldre hus! 3

5 K o k n i n g a v r ö d m y l l a Kokkärl: 100 l gryta (eller en med isoleringsmaterial, till exempel bergull, fodrad tunna) Låga: Öppen eld eller gaslåga. Blandare: En bräda formad som en åra (och vispar). Ingredienser: 60 l vatten 4 kg järnsulfat (vitriol) 5 kg rågmjöl 12,5 kg rödmylla (= ½ säck) Största delen av vattnet hälls i kokkärlet och upp-hettas. Några ämbar vatten sparas och mjölet uppvispas i det kalla vattnet. Undvik klumpar. När vattnet i kokkärlet börjar koka tillsätts vitriolen. När vitriolen smultit och uppblandats, tillsätts mjölvällingen i en tunn stråle under rask omrörning av smeten. Därefter kokas vällingen under jämn omrörning i en timmes tid. Sedan tillsätts rödmyllan. Härvid börjar blandningen ofta skumma och man kan bli tvungen att ösa ur några ämbar, som kan hällas tillbaka när skummandet lugnat ner sig. (Därefter tillsätts eventuellt fernissa. En liten tillsats av fernissa förbättrar målfärgens fästningsförmåga, men anses inte höra till de egentliga ingredienserna i rödmyllefärg. Till denna sats räcker en mängd på 3 liter.) Färgen kokas därefter i 2-3 timmar eller tills den är färdig. Den röres om emellanåt. Ju längre den kokar, desto bättre blir resultatet. Pröva med en träbräda. Medan färgen svalnar, kan man redan börja måla. Målfärgen är fullt användbar i ett par veckors tid. Den tjocknar dock när den kallnar, varefter den kan kokas upp med en liten tillsats av vatten för att återfå sin ursprungliga konsistens. 4

6 Målning med linoljefärg Nymålning En nymålning görs vanligen i tre lager. Ytan grundas först med zinkvitt som bottenfärg. Zinkvitt består av kokt linolja och zinkvitt som pigment. Zinkvitt torkar snabbt och kan målas över med linoljefärg vanligen efter ett dygn. Zink motverkar mögel. Ett alternativ är att göra bottenmålningen med % förtunnad färg. Den egentliga linoljefärgen målas i två omgångar. På grundfärgen målar man först ett lager med förtunnad linoljefärg. Därefter får ytan torka minst 4 dygn, varefter man målar det slutliga lagret. Linoljefärgen penslas mycket tunt, nästan gnids eller masseras in i träytan och helst med en rund avstrykare. Målar man för tjockt torkar inte färgen upp ordentligt och ytan blir skrynklig, eftersom linoljefärgen utvidgar sig vid torkning. Det slutliga lagret kan torka på bara 1-2 dygn, men det kan även ta längre tid. Ommålning av tidigare målad yta Före ommålning avlägsnas all lös färg genom skrapning och borstning. Den ulliga och grånade ytan på träet tas bort genom skrapning och slipning. Träytan måste torka före målningen. Ytor med små, mörka prickar tvättas med vatten eller hypoklorit (giftig). Antalet färgskikt vid ommålning beror på den gamla målningens skick. Grundmålningen kan göras partiellt och den egentliga målningen 1-2 gånger. Vid an- 5

7 vändning av samma färgtyp och nyans som tidigare, räcker det ofta med ett enda täckande lager ny färg. Vid behov kan begränsa sig till att måla om bara en del av byggnaden. L i n o l j e f ä r g Ingredienserna för linoljefärg är alltid de samma, men mängderna varierar. fernissa zinkvitt pigment (terpentin eller lackbensin) (krita) Förhållanden är ungefär: 1 liter fernissa 0,8-1 kg pigment (eller pigment och krita) För vit målfärg används vanligen titanvitt som pigment. Titanvitt innehåller en färdig blandning av titaniumoxid, zinkoxid, bariumsulfat och eventuellt krita. Till mörka nyanser används färgpigment (till exempel rödmylla), zinkvitt som mögelskydd och vid behov krita som utfyllnad. Tillverkningen av linoljefärgen påbörjas helst dagen innan. Pigmenten, isynnerhet mörka färger, löses upp i en liten mängd fernissa över natten. Ifall pigmentet inte vill lösa sig, kan man tillsätta litet terpentin eller lackbensin. Bästa resultat nås genom att pigmenten gnids in i fernissan till exempel mot en träskiva. Då löser de sig bättre. Själva färgen tillverkas genom att vit färgpasta rörs ihop med fernissa till vit färg. Därefter tillsätts, om så önskas, mörkare färgpastor tills önskad ton uppnås. Ifall titanvitt inte används som grundpigment, kan krita tillsättas ungefär en tredjedel av pigmentmängden. Kritan gör färgen tjockare men den är färglös. Slutligen tunnas färgen ut med fernissa tills lämplig konsistens uppnås. Färgen kan anses färdig då den rinner som en tjock smet av en provsticka. Den får inte vara mjölkaktigt tunn! För grundmålning förtunnas denhär basfärgen för inomhusbruk med 20-30% lacknafta, för utomhusbruk med färdigt förtunningsmedel eller en blandning av fernissa och terpentin (förhållanden ungefär 1:1). För mellanstrykning förtunnas färgen med 10-20% och ytmålning görs med oförtunnad färg. Ifall färgen är mycket tjock eller styv på grund av kall väderlek kan ytfärgen förtunnas med en liten skvätt förtunningsvätska (några procentenheter). 6

8 Läs mera: Kaila, Panu - Pietarila, Pentti - Tomminen, Hannu (1987). Talo kautta aikojen, julkisivujen historia. Rakentajain Kustannus Oy, Helsinki Kaila, Panu (1997). Kevät toi maalarin. Perinteinen ulkomaalaus. Jyväskylä Museovirasto Korjauskortisto Keittomaali (1994) Öljymaali (1994) Pärmbild: Traditionella penslar. Ritning Yrsa Cronhjort. Utvecklingen av den ytttre brädfodringen. Profilerade bräder började användas när maskinell hyvling blev allmän. MV Korjauskortisto.