katolskt magasin # 12 Heliga familjens församling Biskopen om familjesynoden Jultema: Maria i mitt hjärta Inkarnationen till jorden

Transkript

1 # 12 5 december 2014 Pris 40 kr Heliga familjens församling Biskopen om familjesynoden Jultema: Maria i mitt hjärta Inkarnationen till jorden katolskt magasin

2 # 12 katolskt magasin 5 december 2014 Årg 89. ISSN Adress: Box 2150, Stockholm (Besöksadress: Brunnsgränd 4, Stockholm) Tel: E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se Hemsida: redaktion Bitte Assarmo (chefredaktör och ansvarig utgivare) tel Margareta Murray-Nyman margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se tel Birgit Ahlberg-Hyse biahyse@bredband.net tel Mattias Lindström (redaktionssekreterare, layout, annonser, prenumeration) mattias.lindstrom@katolsktmagasin.se tel eller Utrikesansvarig Kaj Engelhart kajcaritas@hotmail.com tel Annonser, prenumeration tel Prenumerationspris: Sverige 340 kr Europa 450 kr, utom Europa 500 kr Pg , Bg Tryck: DanagårdLiTHO, Ödeshög Nr utkommer 12/1. Manusstopp 12/ För icke beställt material ansvaras ej. Utges som tidning för Stockholms katolska stift av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. Styrelseordförande: Charlotte Byström omslagsbild: en av de tre bilder föreställande heliga familjen som finns i heliga familjens församling i haninge. denna bild är beskuren och finns i sin helhet på sidan 29. foto: birgit ahlberg-hyse Ur innehållet Biskop Anders Arborelius OCD reflekterar över familjesynoden i Rom sidan 4 De minsta har fått en egen gravplats sidan 6 Det karitativa arbetet är hela församlingens ansvar sidan talets försök att bromsa reformationen i Norden sidan 10 Jakob Löndahl en katolsk vetenskapsman av i dag sidan 14 Vår församling: Heliga Familjens församling i Haninge sidan 17 Porträtt: Bitte Assarmo, vår nya chefredaktör sidan 23 Margareta Murray-Nyman och Birgit Ahlberg-Hyse lämnar ansvaret för Katolskt magasin sidan 26 Inför advent och jul: Maria i mitt hjärta sidan 30 Santa Maria Maggiore i Rom sidan 32 Guds moder året om i Montserrat sidan 34 Vad änglarna avundas oss sidan 35 Nikolaus biskop, jultomte, helgon sidan 36 Kultur: Gunnar Englund älskar tidig musik sidan 40 Sista sidan: Per-Olof Elfstrand hjälper romerna sidan 52

3 ledare sid. 3 En katolsk röst i det svenska samhället Det är med stor glädje, stolthet och naturligtvis även en viss nervositet som jag efterträder Margareta Murray-Nyman på posten som chefredaktör för Katolskt magasin. Att efterträda en kompetent och kunnig person som Margareta kommer att bli en stor utmaning, och säkerligen inte alltid lätt. Men jag antar utmaningen med iver och entusiasm, eftersom jag tror nej, vet att Katolskt magasin är en tidning som har en viktig uppgift att fylla. Själv väcktes jag ur min ateistiska slummer för drygt tio år sedan. Då var jag en motvillig konvertit, helt på det klara med att ett liv i Kristus skulle tvinga mig att omvärdera väldigt mycket av det jag tidigare sett som självklart. Men när Gud väl har bestämt sig för att öppna ens hjärta finns inget alternativ. Och här är jag idag, tio år senare, fast förankrad i en tro som förändrat hela mitt liv. Ett liv som det ska tilläggas var ett alldeles utmärkt liv redan innan jag hörde basunerna men som nu känns djupare och mer meningsfullt på alla plan. Och det är just det som är så fantastiskt med den katolska tron att den genomsyrar hela vardagen, i både mörker och ljus. Som katolik i Sverige står man inför enorma utmaningar. Hur ska vi bäst sprida det kärleksfulla budskap som Katolska kyrkan står för? Och hur ska vi bemöta de ständiga missuppfattningarna om vår tro och vårt liv? Alla katoliker har väl mött dessa fördomar och det är minsann inte alltid lätt att slå hål på dem. Samtidigt finns det ett genuint intresse för den katolska tron och läran i vårt samhälle idag, det har jag märkt tydligt efter åratal som debattör och skribent i det offentliga rummet. Jag tror att det handlar om en längtan efter något mer och större än det som det alltmer avkristnade svenska samhället erbjuder. Något varaktigt som kan öka vår glädje då vi har medvind, och lindra vår sorg när livet är som mörkast. Och det är där Katolska kyrkan har en så viktig roll att spela. Själv upplevde jag en enorm tröst i Kristus under de år då jag såg mina föräldrar insjukna och slutligen gå bort. Och jag är övertygad om att Gud i sin vishet visste att jag behövde väckas i god tid innan den dagen kom, eftersom Han förstod att jag inte skulle klara det här lika bra utan Hans hjälp. Han gav mig styrka och kraft att finnas där för mina föräldrar, att vara ett stöd för dem under deras sista tid, och Han fanns där för mig, som den far Han är, när jag sörjde. Min förhoppning är förstås att även Katolskt magasin kan spela en viktig roll när det gäller att förmedla den katolska tron och det katolska livet i dess mångfald och ur dess många olika perspektiv. Jag vill att vi ska vara en bro mellan katoliker i olika delar av landet men också mellan katoliker och icke-katoliker. Men utan er läsare faller förstås allt platt. Därför är era synpunkter oerhört viktiga om vi ska kunna spela just den roll vi hoppas kunna göra. Så hör av er med både ris och ros och hjälp oss att vara en stark katolsk röst i dagens svenska samhälle. Ni behövs! Bitte Assarmo chefredaktör Ordföranden: Tack och välkommen! Förra numret av Katolskt magasin var det sista som Margareta Murray-Nyman ansvarade för som chefredaktör. Under hennes elva år på tidningen har den utvecklats både till innehåll och form. Vårt katolska stift och vår kyrkas tro och identitet har på ett inkännande och initierat sätt speglats i Km genom artiklar, reportage, intervjuer och bilder. I redaktionen har också funnits Birgit Ahlberg-Hyse som berättat så mycket om vårt stift, inte minst genom de församlingsporträtt som publicerats under åren. Både Margareta och Birgit lämnar vid årsskiftet Katolskt magasin men kommer att kunna fortsätta bidra på frilansbasis. Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning riktar ett stort tack till er för allt ert engagemang och ert arbete! I början av november påbörjade Bitte Assarmo sitt arbete som ny chefredaktör. Tidningar och tidskrifter befinner sig idag i ett analysskede om vägval i hur både gamla och nya läsare ska nås. Med nya kanaler, både via sociala medier och webbaserade tidningar, finns många spännande möjligheter i framtiden för Katolskt magasin en utmaning för både Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning och för vår nya chefredaktör! Varmt välkommen, Bitte! Redaktionen har under november flyttat från Uppsala till stiftets lokaler på Johannes Paulus ii:s Pastoralcentrum i Stockholm och i redaktionen ingår, förutom Bitte, också Mattias Lindström. Charlotte Byström ordförande Fotnot: Läs porträttet av Bitte på sidan 23 och intervjun på sidan 26 med Margareta och Birgit/Bia om deras gemensamma tid på Km.

4 sid. 4 biskopssynoden Bröllop i den syro-malabariska katolska kyrkan i Indien. Familjen och äktenskapet stod i centrum när biskopssynoden träffades i Vatikanen. Familjesynod 2014 cum Petro et sub Petro För första gången fick jag i oktober delta i en biskopssynod. Det var den extraordinarie synod som påve Franciskus sammankallat för att förbereda den ordinarie synoden om familjens kallelse och mission nästa höst. Ordförandena i världens alla biskopskonferenser var inbjudna liksom bland annat de kardinaler som leder ett dikasterium, en kongregation, i Rom. Därtill kom några som var speciellt inbjudna av påven och ett antal äkta par och ekumeniska gäster. Under två veckor var vi samlade i Rom för att se på de pastorala utmaningar som familjen ställs inför idag med tanke på den nya evangelisationen. Aldrig tycks det ha varit så svårt för familjerna i alla fall i västvärlden att ge tron vidare till den nya generationen. Samtidigt finns en stor längtan efter gemenskap och djupa relationer i vårt individualistiska livsklimat. Redan vid synodens början angav påven tonen: alla skulle säga sitt hjärtas mening, även om de visste med sig att påven inte tyckte likadant. Alla deltagare fick fyra minuter på sig för ett inlägg som inte skulle offentliggöras. Allt detta bidrog till att samtliga med stor frimodighet kunde lägga fram sina synpunkter. Påven lyssnade tålmodigt på allt vad vi hade att säga utan att lägga sig i eller ge några kommentarer. Det var en medveten strategi i synodprocessen: först skulle all världens katoliker ges möjlighet att lägga fram sina

5 biskopssynoden sid. 5 synpunkter genom den enkät som gått ut i alla stift, sedan skulle alla biskopar få ge sin syn på saken. Allt skulle läggas fram som det var för den lyssnande påven. Man använde ofta uttrycket cum Petro (med Petrus) för att betona denna kollegiala grundhållning, men samtidigt tillfogade man et sub Petro (och under Petrus) för att betona att påven genom sitt primat och sin ofelbarhet har sista ordet i processen. Två andra latinska ord fick också prägla synoden: veritas (sanning) och misericordia (barmhärtighet). Alla ville bevara sanningen i Kyrkans lära om familjen och samtidigt söka vägar att förmedla Guds barmhärtighet i det pastorala arbetet. Vissa kanske mer betonade veritas och andra mer misericordia, men i grund och botten var alla överens om att Guds sanning och barmhärtighet alltid går ihop. Naturligtvis var media snabba med att förstora upp motsättningar mellan vad olika synodalfäder lade fram. Som så ofta använde man på ett förenklat sätt begrepp ur politikens vokabulär konservativ eller liberal för att göra saken mer spännande. Tyvärr är det också en del troende som tar över detta synsätt och på så sätt missar den djupa innebörden i synodprocessen, där den Helige Ande vaskar fram de guldkorn som kan komma från helt olika håll. Som deltagare i synoden är det svårt att känna igen sig i den bild som media tecknar upp av olika partier som kämpar om tolkningsföreträdet. Visst finns det nyanser som kan spreta åt olika håll, men jag är full av förundran över den enhet på djupet som rådde, också mellan kardinal Walter Kasper och kardinal Raymond Burke (vilka i medierna utnämns till partiledare för de liberala respektive konservativa). Cum Petro et sub Petro. Biskop Anders och påve Franciskus. Eftersom synoden samlade folk från hela världen vidgades perspektivet. Själv satt jag mellan en biskop från Papua Nya Guinea och en från Mali, vilket var symptomatiskt. De utmaningar man brottas med i västvärlden angående familjen, till exempel de frånskilda omgiftas situation, kommer i ett annat ljus när man hör hur det är i andra delar av världen. Eftersom de orientaliska katolska patriarkerna var med, fick vi en inblick i de kristna familjernas svårigheter i Mellanöstern. De afrikanska biskoparna påpekade att polygami inte bara är deras problem utan att det finns seriell polygami i vår del av världen. I många delar av världen är det ensamma kvinnor som får fostra barnen, i andra delar är det mor- och farföräldrar då föräldrarna dött av aids. Genom migration splittras många familjer. Våld mot kvinnor och barn inom familjen är ett stort problem. Samtidigt fick vi också, inte minst genom de deltagande äkta paren, en bild av äktenskapets och familjelivets skönhet. Vi biskopar blev verkligen uppbyggda, ja, evangeliserade, av hur de äkta paren levt av äktenskapets sakramentala verklighet. Just detta budskap är livsviktigt i vår tid. Därför var alla överens om att man måste förstärka äktenskapsförberedelsen i våra lokalkyrkor och också försöka ge äkta par mer andlig vägledning, inte bara i kriser utan mer kontinuerligt. Synoden avslutades med en högtidlig mässa med påven (och påven emeritus Foto: L Osservatore Romano Benedikt) på Petersplatsen, och samtidigt saligförklarades företrädaren Paulus vi. Genom sin encyklika Humanae Vitae ville denne hjälpa de troende att upptäcka fullheten i den äktenskapliga kärleken och sexualiteten, men vi vet att hans avståndstagande från preventivmedel också idag stöter på patrull. Detta ämne berördes knappast under synoden frånsett av de äkta par som vittnade om hur den naturliga familjeplaneringen hade hjälpt dem att leva sitt äktenskapliga samliv på en djupare nivå. Efter denna första del av synodprocessen, går bollen nu tillbaka till de olika stiften och sedan väljer biskopskonferenserna sina representanter för den ordinarie synoden nästa höst. Det är viktigt att tänka igenom vad vi i vårt stift skulle kunna ge för positivt bidrag och hur vi i vår del av världen kan stärka våra familjer, så att de genom sitt sätt att leva kan göra Kristi glada budskap mer synligt och levande i vårt land. Be gärna för denna fortsatta väg som ännu återstår att gå! +Anders Arborelius OCD

6 sid. 6 aktuellt inrikes En plats för de allra minsta Det katolska kvarteret på Norra kyrkogården i Stockholm har fått en gravplats för de allra minsta barnen de ofullgångna som tidigare var hänvisade till anonym gravsättning. Det är en tidigare gammal grav som tagits i anspråk, med en svart sten, omgärdad av ett sirligt järnstaket. Stenen har gröpts ur så att det finns plats för en liten madonnastaty. Madonnan har fått namnet Consolatrix afflictorum De bedrövades tröst. Orden är hämtade från den Lauretanska litanian. Invigningen var den 28 oktober, i anslutning till Alla själars dag, berättar Jan-Ola Axelsson, anställd på Katolska kyrkogårdsförvaltningen. Här kan föräldrar som vill låta begrava ett för tidigt fött barn, om de inte önskar en egen gravplats med gravsten och namninskription. Det är inte en enskild grav, så vi kommer inte att ha några ceremonier vid jordsättningen. Däremot kan man ha en ceremoni i kapellet, säger Jan-Ola Axelsson, som berättar att man sedan något år firar rekviemmässan i kapellet den 28 varje månad. Tidigare har det inte funnits någon särskild plats på kyrkogården för ofullgångna barn utan de har begravts anonymt i den vigda jorden. Men i våras aktualiserades frågan av ett själavårdsärende i S:ta Eugenia församling. Det var då vi började prata mera konkret om en särskild plats för dessa barn, berättar Jan-Ola Axelsson. Han resonerade med kyrkoherden, pater Dominik Terstriep s.j., och diakon Stefan Nordström och utarbetade sedan de praktiska detaljerna tillsammans med Lisa Wetterberg som är ordförande i Stiftelsen Katolska Kyrkogården i Stockholm. Ekonomiskt är det församlingarna i Stockholm som står bakom arbetet med Efterlängtat. Jan-Ola Axelsson vet att den nya gravplatsen blivit mycket betydelsefull för sörjande. den nya gravplatsen, med bidrag från Respekt. Något som framkommit under förberedelserna är att gravplatsen också kan få betydelse för dem som sörjer ett barn som dött för länge sedan, i missfall eller i en abort. Det kan finnas många olika skäl till att något inte blev fullgånget och man kan behöva en fysisk plats där man kan sörja, säger Jan-Ola Axelsson. Flertalet tidigt avlidna barn är odöpta. Barn som föds levande kan dock få nöddop. Vad är det då som gäller vid begravning av dessa små? För det första är det fullt möjligt för föräldrarna att, precis som om det gällt ett levande fött barn eller en vuxen, begrava ett dödfött foster oavsett ålder. Men en laglig rätt att få en gravplats åt ett ofullgånget barn har föräldrarna först efter graviditetsvecka 13, och efter särskild begäran. Är det efter vecka 22 får man en gravplats automatiskt. Gör man ingenting tas fostret om hand enligt de rutiner som gäller inom sjukvården. Det innebär oftast att foster kremeras och att askan placeras anonymt i en minneslund. Om kvinnan begär särskilt omhändertagande, som det heter, är det hennes hemförsamling som bekostar kremering och gravsättning. Även vid abort kan kvinnan be om särskilt omhändertagande. Foster före 22:a graviditetsveckan folkbokförs inte, vilket gör att Skatteverket inte utfärdar intyg för kremering och gravsättning. I stället utfärdar läkaren ett speciellt intyg för gravsättning. Sedan i somras bor Jan-Ola Axelsson i den gröna villa i det katolska kvarteret som tidigare var en blomsterhandel renoverade stiftet, i samarbete med Stiftelsen Katolska Kyrkogården, huset och flyttade hit kyrkogårdsförvaltningens expedition från S:ta Eugenia församling. Jag har fått mycket kontakt med anhöriga på det här sättet, och inte minst förstått hur mycket den nya gravplatsen betyder för kvinnor som kommer hit, säger Jan-Ola Axelsson Text och foto: Eva Janzon

7 aktuellt inrikes sid. 7 Karitativt arbete ett församlingsansvar: Nu är det hemmaplan som gäller! Dagens sociala, ekonomiska och politiska utmaningar har blivit våra, konstaterar Pieter van Gylswyk, nyanställd på Caritas Sverige med uppdrag att bygga upp ett karitativt arbete i församlingarna. Tiggare, utstötta, migranter, asylsökande och flyktingar är en realitet som utmanar oss varje dag. Vi kan inte enbart vara inblandade i utländskt bistånd, även om det finns ett skriande behov. Fortfarande är det nödvändigt att göra stiftsinsamlingar vid katastrofer världen över, men tiden är förbi då Caritas Sverige deltog i stora satsningar för att bistå utvecklingsländer. Det är Pieter van Gylswyks uppfattning. Nu är det på hemmaplan, i vårt stifts församlingar, som caritasarbete ska utföras. Som kristna och katoliker vet vi att världens ofta bittra verklighet har kommit hit till oss och nu knackar på vår kyrkport, fortsätter han. Adventsinsamlingen blir fond för karitativt arbete Församlingarnas karitativa arbete får stöd i årets adventsinsamling. Under rubriken Bär varandras bördor informerar Caritas Sverige om att en fond ska skapas av de insamlade pengarna och genom den ska församlingarna kunna täcka en del av kostnaderna för det lokala karitativa arbetet. Caritas Sveriges bankgirokonto: Vi lever inte längre i en skyddad del av världen som kan undgå att beröras av de problem som drabbar många andra samhällen. Han är ganska skarp i tonen när han säger att det inte förslår med enstaka Caritas-grupper i stiftet, med ett fåtal engagerade församlingsmedlemmar. Det karitativa arbetet måste vara en angelägenhet för hela församlingen. Utan prästerna händer ingenting. Hittills har Pieter besökt ett tiotal församlingar för att tala om vikten av ett engagemang för utsatta människor i vårt eget land. Men hur är det när du kommer till församlingar där det redan finns caritasgrupper med fungerande verksamhet är inte risken att de upplever att du förringar deras arbete? Inte alls, säger han. Caritasgrupperna gör ett fantastiskt arbete och detta ska församlingarna bli medvetna om. Det viktiga är att deras arbete inte är något avgränsat utan gör hela församlingen engagerad. Det är på tiden, tycker han, att församlingarna återupptäcker den handlingsplan som utarbetades efter Socialpastorala kongressen i Vadstena Enligt den ska vi fråga oss: Vem är min nästa? Vilka har kommit till församlingen? Hur får man in dem i gemenskapen? Vi måste också vända blicken utanför våra egna portar och bli en del av samhället i högre utsträckning än hittills. Vårt karitativa arbete ska drivas i samarbete med andra kyrkor och organisationer och myndigheter. Genom sitt nya arbete har Pieter van Gylswyk gjort en tvärvändning i sitt liv. Tidigare har han mest ägnat sig åt utlandsuppdrag. Efter studier i u-landskunskap och statskunskap har han arbetat för Caritas Sverige med ansvar för Prickar av stiftet. Sedan Pieter van Gylswyk började sitt arbete som ansvarig för Caritas inlandsarbete har han besökt ett tiotal av stiftets församlingar. Han prickar av dem med nålar på sin Sverigekarta. södra, västra och östra Afrika, för ett katolskt stift i Holland och för Diakonia. Där var han projekthandläggare för Sydafrika, hans födelse- och uppväxtland. Efter ett vikariat på Kristna Fredsrörelsen och en period som volontär i S:ta Eugenia församling och på stiftsgården Marielund har han nu tagit sig an Caritas inlandsarbete. Fast han använder ett uttryck som han anser vara lämpligare: församlingarnas karitativa arbete. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

8 sid. 8 kolumn Europeisk horisont Familjen: Kristi val och ungdomens val Advent en väntans och förväntans tid. Då och nu! Julevangeliet berättar om hur Messias kommer till världen, i en krubba. Väntan och förväntan inför denna födelse var stor. Fortfarande emotser vi varje år förväntansfullt att Barnet i krubban skall komma till oss. Liturgin inbjuder till att förbereda oss för att fira Kristi födelse och ger oss möjlighet att reflektera över vad detta stora mysterium innebär. Familjen: Kristi val. Gud är allsmäktig och hade kunnat låta sin enfödde Son komma till världen på andra sätt. Kristus föds inte i en särskilt välbärgad familj, inte som en prins av denna värld. Guds val, Kristi val är radikalt: enkla förhållanden, landsflykt och dessutom en social situation som i dåtidens ögon var skandalös eftersom Maria väntade ett barn innan hennes äktenskap med Josef fullbordats. Gud valde inte den lättaste vägen men han förlitade sig fullt ut på Josef och Maria och deras omdöme. Gud litar på och väljer familjen som vägen för Kristus! Familjesynoderna, den som nyligen avslutats och den som följer nästa år, visar hur central familjen är för Kyrkan. Familjen är en liten kyrka, en huskyrka och spelar en nyckelroll i evangeliseringen av vårt samhälle. Det familjen betydde för Jesus, Maria och Josef på flykt, i vardagen i Nasaret eller i templet i Jerusalem, det betyder familjen fortfarande. Familjen är en plats där grundläggande värderingar lärs ut och levs ut, där var och en har en plats, där det finns trygghet och omtanke. Familjen är samhällets grundsten, ett faktum som såväl Kyrkans sociallära som fn:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna hävdar tydligt och starkt! Dock är familjelivet inte något i sig självklart, familjerna behöver stöd från samhället och Kyrkan. När familjen inte fungerar har det stora konsekvenser, såväl för familjen själv och dess medlemmar, som för samhället. I Storbritannien har man räknat ut att sönderfall av familjer (family breakdown) kostar skattebetalarna omkring 46 miljarder pund, varje år, detta enligt Lord Freud, Englands välfärdsminister. Den splittring av familjen, som så många av dagens ungdomar upplever, är en erfarenhet som sätter djupa spår. Den främsta dödsorsaken bland svenska ungdomar idag är självmord, en tragisk signal om att det är något som inte står rätt till i vårt samhälle. I media lyfts engagerade förslag om hur man ska kunna förebygga självmord bland ungdomar fram. Dock tycks en grundläggande komponent vara i stort sett frånvarande i debatten: familjen. Men familjen står högst upp på önskelistan! I maj 2013 publicerade den svenska konsultfirman Kairos Future resultatet av en global enkät som tillställts ungdomar mellan 16 och 29 år i elva länder, däribland Sverige. Enkäten visar på en ny, stark trend bland dessa ungdomar. Den här åldersgruppen har sedan 60-talet varit den generation som haft de mest radikala värderingarna och som har velat förändra världen. Undersökningen från 2013 visar dock på en stor förändring i stället för att man fokuserat på samhället och de större sammanhangen har man vänt blicken mot det lilla kollektivet: familjen. Ungdomarna i enkäten hävdar att de vuxna de anser vara mest värda respekt är de som varit goda föräldrar och som lyckats hålla ihop sin familj. Ungdomarna vill själva bilda hem och etablera förhållanden som varar livet ut. Med andra ord står familjen högst på önskelistan och i en kommentar till enkäten sägs att detta förmodligen beror på att dagens ungdomar upplevt en hög grad av familjesplittring. En önskelista kan vara en bönelista. Under adventstiden kan många ungdomars törst efter ett fungerande familjeliv bli den röda tråden i vår bön. Vi kan be för att både Kyrkan och samhället fortsätter att stötta familjen på bästa sätt att man söker vägar som kan ge dagens ungdomar möjlighet att erfara ett stabilt och glädjefyllt familjeliv. Maria Hildingsson

9 utrikesnotiser sid. 9 utrikesnotiser Flyktingarna i Jordanien: Förlorat allt utom tron För många kristna flyktingar från Irak har Jordanien blivit platsen för ett sista hopp. Monsignore Robert Cona vid den påvliga nuntiaturen i Amman hoppas att länderna i Väst kommer att ta emot fler flyktingar. Samtidigt kräver han att allt görs för att säkra de kristnas existens i Mellanöstern. Cona betonar att Vatikanens ambassad i Amman upprätthåller kontakten med de andra ambassaderna och oförtröttligt påminner dem om de irakiska flyktingarnas problem. (Vatikanradion) Påvepresenter blir till bistånd Med ett nytt initiativ vill påve Franciskus förstärka Vatikanens Caritasfond till stöd för hemlösa och andra behövande. I ett speciellt lotteri kommer föremål som skänkts till påven under de gångna månaderna att lottas ut. Första pris är en Fiat Panda, andra till fjärde pris är cyklar. Från och med nu kan man köpa lotter för 10 euro vid alla offentliga inköpsställen i Vatikanen. Dragningen sker den 8 januari, under överinseende av kardinal Giuseppe Bertello, Vatikanstatens guvernör, och en notarie. Initiativet till det nya Välgörenhetslotteriet för påvens karitativa uppgifter kommer från Vatikanens guvernorat. Syftet har varit att finna nya inkomstkällor inför den kalla årstidens början. Påven har spontant ställt gåvor till förfogande för detta välgörande ändamål, gåvor som han själv tagit emot och som han nu skänker vidare så att intäkterna kan komma behövande till godo. (Vatikanradion/kipa) Islamistiska extremister hotar kristna i Indonesien Indonesiska extremister hotar att bränna ner kristna gudshus i den indonesiska provinsen Jawa Barat, om man fortsätter att hålla gudstjänster där. Landet har världens största muslimska befolkning. Katolikerna utgör bara tre procent av befolkningen. Med inspiration från aktiviteter utförda av Islamiska staten, is, i Syrien och Irak utvecklar sig Indonesien för närvarande till ett epicentrum för islamismen i den asiatisk-pacifiska delen av världen, skriver Asianews. (Vatikanradion ) Benedikt XVI skriver om äktenskapet Med en nybearbetning av sin tidigare uppsats Till frågan om äktenskapets oupplöslighet har den avgångne påven Benedikt xvi bidragit till diskussionen om förhållningssättet gentemot omgifta frånskilda i Katolska kyrkan. I den ombearbetade versionen, som finns med i det fjärde bandet av Joseph Ratzingers Samlade skrifter, har Benedikt nyformulerat den tidigare ordalydelsen, heter det i förlagsinformationen. Tidigare skrev Ratzinger att tillgången till kommunionen för katoliker som lever i ett andra äktenskap i vissa fall är täckt av traditionen. Nu hänvisar Benedikt till det omöjliga i att ta emot kommunionen för omgifta frånskilda. Han rekommenderar i stället att ogiltighetsförklaringar blir mer vanligt förekommande så att därmed vägen till ett andra äktenskap och tillgång till kommunion och bikt kan öppnas. (Vatikanradion) Kardinal Koch: Systemskiftet gagnade inte ekumeniken Systemskiftet i Europa 1989 innebar ingen fördel för ekumeniken. Det sade ordföranden i Påvliga rådet för kristen enhet, kardinal Kurt Koch, till Vatikanradion. Efter murens fall blev de östliga katolska kyrkorna, som Stalin hade förbjudit, åter synliga. Och från ortodoxt håll kom snart på nytt den gamla förebråelsen om proselytism, sade Koch. Den schweiziske kardinalen beklagar också de många ekumeniska irritationerna som nyligen uppstått genom dessa politiska konflikter i Ukraina. Vi har gång på gång igen fått höra grava anklagelser från den ryska ortodoxa sidan. Att detta leder till ekumeniska spänningar finner jag mycket beklagligt, sade kardinal Koch. (Vatikanradion) Påven mot livstidsstraff Kristna bör inte bara engagera sig mot dödsstraff, de borde också verka för mer människovärdiga fängelser. Det sade påven till en delegation straffrättsexperter i oktober. I sitt tal belyste han problem inom straffrätten och varnade för missbruk. Det handlar om att respektera värdigheten hos dem som sitter i fängelse. Då tänker jag på fängelsestraff på livstid. I Vatikanen har vi avskaffat detta slags straff i strafflagen. Ett livslångt fängelsestraff är ett dolt dödsstraff, sade Franciskus. Påven vände sig mot en utbredd övertygelse att alla sociala problem kan lösas med offentliga straff. (Vatikanradion) Nya betalningskrav från IS Kristna från irakiska Mosul rapporterar om nya krav på skyddspengar till jihadisterna i Islamiska staten, is annars hotar man att spränga deras hus i luften. Det meddelar den arabiska informationsportalen ankawa.com. Sedan Mosul den 9 juni erövrades av is, har ständigt nya hotelser riktats mot de kristna. Kristna rapporterar om många olika former av utpressning. Bland annat hotar is att i de sociala nätverken publicera privata foton som hittats i de övergivna bostäderna. (Vatikanradion/fides)

10 sid. 10 katolsk historia Nordiskt högkvarter. Bildningscenter för katolskt sinnade 1500-talssvenskar: jesuiternas kollegium, Collegium Hosianum, vars grundmurar står kvar. Braniewo, Västpreussen: Härifrån skulle Sverige rekatoliceras Sverige skall rekatoliceras. Återföras till den katolska tron. Beslutet är taget och ingår i en samlad satsning av kyrkans ledning för att bromsa den reformatoriska boomen i Europa. Särskilt ansvar lägger påven Gregorius XIII på den nygrundade jesuitorden, som svarar för en ny sorts spiritualitet, effektivitet och flexibilitet. Tiden är sent 1500-tal. Den lutherska reformationen skulle mötas med kunskap och engagemang. Norra Europa, de nordiska länderna, skulle återvinnas. Sveriges vankelmodige men katolskvänlige kung Johan iii var tillmötesgående men inte kravlös. Hans drottning, Katarina Jagellonica, begärde och fick en katolsk själavårdare vid sin sida och påverkar kungen. Men de första utsända jesuitmissionärerna som önskade en rekatolicering måste notera ett misslyckande. Besviken avreste den påvlige delegaten Antonio Possevino från Stockholm I hans sällskap fanns 15 unga svenskar som ville studera till katolska präster. Destinationen var Polen. Här fanns det bästa jesuiterna kunde uppbringa i skola och utbildning i norra Europa: Collegium Hosianum i staden Braunsberg. Braunsberg heter idag Braniewo och ligger bara en mil från polsk-ryska gränsen, på vägen mot Kaliningrad, alias Königsberg. Den lilla staden blev svårt förstörd under Andra världskriget, men jesuiternas kollegium står kvar, eller i alla fall grundmurarna. Ingen kan gissa att detta är platsen där svensk kyrkohistoria var tänkt att skrivas om. Också Polen var svårt anfäktat av den nya läran. Många ädla män och lär-

11 katolsk historia sid. 11 Strateg. Kardinal Stanislaus Hosius står staty som kyrkodiplomat och bildningsgigant i katedralen i närbelägna Frombork. da huvuden lockades av reformatorernas förkunnelse. Därför beslöt biskopen i kyrkoprovinsen Ermland, Stanislaus Hosius, år 1565 att inrätta ett lärosäte där jesuiterna kunde ge den allra bästa utbildning åt de präster och deras medhjälpare som skulle stoppa farsoten, både i närområdet och i de nordiska länderna. Kvaliteten på undervisningen överträffade andra jesuitskolors. Förutom i teologi och filososfi, tidens vanliga ämnen, undervisades i tyska, matematik, sång och dialektik. Unga män från Polen och Tyskland, Rutenien och Vitryssland, Sverige och (till Sverige hörande) Finland fyllde salarna och kyrkan. Mellan 1579 och 1605 skall 365 unga män från det dåtida svenska riket ha undervisats vid jesuitiska kollegier, de allra flesta i Braunsberg. Nordborna var viktiga så viktiga att Possevino lär ha låtit utarbeta en svensk grammatik, och även en finsk, för lärare och elever som till äventyrs inte kunde de nordiska påläggskalvarnas tungomål. Biskop sedermera kardinal Hosius plan gick i lås. Kollegiet blev så berömt att det attraherade svenska elever, och inte bara katoliker, ur olika samhällsklasser som ville ha den bästa både klassiska och moderna utbildningen. Många tog intryck av de braunsbergska jesuiternas personligheter och spiritualitet, en del konverterade och ville bli upptagna i orden. Men de drakoniska svenska lagarna som förbjöd katolsk mission och själavård i landet hindrade dem från att resa hem. Från 1617 straffades katolik som påträffades i Sverige med döden... Mest berömd är väl processen mot svenskarna Georg Ursinus, alias Jöran Bär, son till en hög tjänsteman vid Gustav ii Adolfs hov, och Zacharias Anthelius, borgmästare i Södertälje. De två hade studerat hos jesuiterna utomlands och blivit katoliker. På deras begäran kom den tyske jesuitpatern Heinrich Schacht, själv konvertit, förklädd till handelsman till Sverige som deras själasörjare. Genom ett förräderi avslöjades de alla och tillfångatogs Efter långdragna förhandlingar fastställdes deras dödsdomar. De två svenskarna avrättades offentligt på Stortorget i Stockholm den 11 september samma år genom halshuggning. De två martyrernas brev till jesuiternas ledning i Rom, med tack för pater Schachts andliga bistånd, hör till de mest gripande skriftliga uppgörelser med livet i en anda av tro och tillförsikt som man kan finna i svensk litteratur. Pater Schacht själv benådades, sedan inte ens den plågsamma tortyren i fem timmar med 77 frågor kunnat bevisa att han var i Sverige av andra skäl än rent religiösa är han tillbaka i Lübeck och tjänar snart som fältkaplan i Tillys armé. Den förste svensk som blev jesuit var Johannes Olaus, född i Linköping År 1581 inträdde han i orden i Braunsberg som lekbroder han var en enkel arbetare, kunde inte läsa eller skriva men talade fyra språk. Han tjänstgjorde som kock, inköpare, portvakt, sjukvårdare och sakristan. En senkommen medbroder var Gustaf Barckstedt, född 1746 och upptagen i orden i Braunsberg Denne kunde både skriva och läsa, betonas det, och klarade svenska, tyska, franska och latin. Ett dramatiskt öde är Johannes Messenius, född omkring Han studerade i hela sju år i Braunsberg. Hans enda möjlighet att resa hem var hans smädeskrift mot jesuiterna som fick Karl ix att göra honom till juridikprofessor i Uppsala. Men 1616 dömdes han av Gustav ii Adolf för samröre med polackerna till livstids fängelse i finska Kajaneborg. Här satt han i 20 år, skrev sin Scondia illustrata och gjorde avbön för sina antikatolska skrifter Ångerfull dog han i fängelset samma år drar Gustav II Adolf på nytt i fält mot polackerna. Första mål är Braunsberg, jesuiternas starkaste fäste i norr och en lockande saftig munsbit för kungen. Den 10 juli intar han staden med fotsoldater, fyra ryttarkompanier och krigsflottan i hamn i närheten. Han förföljer invånarna för deras katolska tro och plundrar jesuiternas kyrka och kollegium. Deras bibliotek, kyrkorgel och värdefulla mässhakar skickas hem till Sverige som krigsbyte. Av de fem jesuiterna som är kvar i staden hålls två fängslade i två år, de andra tre får tvångsarbeta på svenska skepp. Alla dessa ansikten, händelser och öden får liv i boken Jesuiten im Norden av gamle pater Richard Wehner s.j. (svensk översättning: Jesuitorden i Norden, 1983) som jag läser medan det sömniga småstadslivet pågår runt mig invid det forna kollegiet i Braniewo. Barnen leker vid dammen intill, mammor med barnvagnar spatserar på nyanlagda gångar. Staden och dess människor har utstått mycket av krig och ödeläggelse. Det fick räcka. Någon rekatolicering av Sverige blev det aldrig. Den gången. Kaj Engelhart Fotnot: Mera om motreformationen finns att läsa i Oskar Garstein: The Counter Reformation in Scandinavia och Magnus Nyman: Förlorarnas historia.

12 sid. 12 tro och vetenskap Tro och förnuft två grenar på samma träd Överläkare Bengt Säfsten avslutar i detta nummer höstens serie om tro och naturvetenskap. Han konstaterar att det är svårt att se att det skulle finnas rationella skäl för en motsättning mellan kyrka och naturvetenskap eller mellan tro och vetande. Detta är inte platsen för en filosofisk betraktelse över vetenskapsteorins motsättningar. Att den juridiska vetenskapen och naturvetenskapen har egna spelregler är en historia för sig. Kyrkan har sina. Etik finns i många versioner och förmågan till förutsättningslös omprövning lyser med eldskrift. Falsifierbarhet, det vill säga möjligheten att beskriva ett sammanhang, där ett givet påstående kan visa sig vara falskt, kan vara ett mål i sig. Inom vetenskapsteorin är falsifierbarhet till och med ett krav för att en teori ska anses vara vetenskaplig det ska gå att förutsättningslöst prova teorin på ett sätt som gör att den (också) går att avfärda. Antaganden om Guds existens eller om det som möjligen existerade före Big Bang skulle då inte vara frågor som naturvetenskapen kan handskas med. Detta är inte kontroversiellt. Men man får aldrig glömma att förmågan till förutsättningslös omprövning är central och aldrig kan förhandlas bort inom naturvetenskaperna. En nyanserad hållning till naturvetenskap utvecklas bland annat i de senaste upplagorna av Katolska Kyrkans Katekes, men också i flera encyklikor. Där betonas att vetenskap och teknik, ställda i människans tjänst, är dyrbara resurser som främjar en utveckling till allas bästa. Man framhåller noga de undantag som finns, och i synnerhet vikten av att respektera etik och människovärde. I det här sammanhanget är Johannes Paulus ii:s encyklika Evangelium Vitae ( Livets evangelium ) ett av de dokument som haft störst genomslagskraft under de senaste decennierna. Hur hanteras då dessa frågor av kyrkan på ledningsnivå när utvecklingen går så snabbt som i vår tid? 1936 grundade påven Pius xi Påvliga akademin för naturvetenskap. Målet var att få kvalificerad rådgivning i frågor där Kyrkan saknade egen kompetens. Synnerligen välmeriterade experter knöts till det lärda sällskapet, däribland ett flertal nobelpristagare. Expertisen har ingen konfessionell eller annan automatisk koppling till den världsvida Kyrkan. Även några svenskar har återfunnits i akademin, bland dem nobelprisvinnarna i fysik professor Kai Siegbahn (1918

13 tro och vetenskap sid ) och i fysiologi/medicin professor Sune Bergström ( ). Även den nobelprisvinnande danske fysikern Niels Bohr ( ) och senare hans son fysikern och nobelprisvinnaren Aage Bohr ( ) har ingått. År 2013 gick nobelpriset i fysik till Peter Higgs. Higgspartikeln är en av materiens minsta partiklar och tycks ha med universums tidigaste bildning att göra. Reaktionerna på upptäckten har spretat åt olika håll och tyder på kontroverser även bland forskarna själva. Det är därför direkt uppseendeväckande att Påvliga akademin för naturvetenskap reagerat positivt på upptäckten redan innan Higgs belönades med Nobelpriset. Påvliga akademin för naturvetenskap. I hjärtat av Vatikanträdgårdarna ligger Casina Pio IV som tjänar som högkvarter för Påvliga akademin för naturvetenskap, grundad 1936 av Pius XI. Akademin består av 80 ledamöter. Nya ledamöter väljs numera på livstid av den samlade församlingen och utses officiellt av regerande påve. Inte mindre än 48 nobelpristagare tillhör eller har tillhört akademin sedan den grundades. Särskilt intressant blir det att se hur Kyrkan hanterat frågor som står utanför vårt svenska perspektiv men som likafullt är viktiga. Här i Sverige har dessa frågor skymts av en lokal diskussion om samvetsfrihet för hälso- och sjukvårdens personal. Frågan om dödshjälp må diskuteras, men inte aborterna. Andra länder har sina specialområden. I Belgien och Frankrike handlar det om just dödshjälp, i afrikanska länder om hiv/ aids och kondomer. I usa diskuteras fortfarande rätten till aborter men faktiskt också dödsstraff. I vår tid förekommer inga framstående mångsysslare. Hur ska då Vatikanen någonsin kunna närma sig det moderna medicinska fältet? Svaret är: genom att experter konsulteras. Till kurian finns kopplat Påvliga rådet för hälsovårdspastoral som samlar internationellt ledande specialister på hälso- och sjukvårdens, samt omvårdnadens, områden till öppna konferenser en gång om året. Dessa experter rekryteras utan hänsyn till religiös tillhörighet och från skilda delar av världen. Man ser till att inkludera personer som kan representera olika trosinriktningar eftersom särskilt jämförelsen med andra kulturer och trossystem anses viktig. Diskussionerna där kan gälla aktuella frågor som livets början och slut, men också synen på till exempel lidande, åldrande eller den globalt ojämna fördelningen av resurser. För att manifestera vad som görs är rådet aktivt vid den årliga världshälsodagen, samt utger en egen tidskrift (Dolentium hominum) på fyra språk. I vissa fall har dagens kyrka tagit direkt hjälp av lekmän som är specialister inom naturvetenskap, fysiologi eller medicin. Till Lourdes pilgrimsområdet i Frankrike som blivit känt för sina under har knutits en kommitté av framstående läkare. Denna har under de senaste hundra åren aktivt medverkat för att fastställa eventuella under. Detta motsägs inte av att det på själva pilgrimsområdet finns en helt vanlig och modern akutmottagning, strategiskt utplacerade hjärtstartare och specialbyggd ambulans som tar sig fram genom de folktäta processionerna akutfall transporteras till ett vanligt sjukhus i staden Lourdes. Här råder en fruktbar samverkan mellan Kyrkans folk, volontärläkare och sjuksköterskor samt apotekspersonal. Enligt förre påven Johannes Paulus ii är tro och förnuft två grenar på samma träd. För en lekman är det svårt att se att det skulle finnas rationella skäl för en motsättning mellan kyrka och naturvetenskap eller mellan tro och vetande. Bengt Säfsten med.dr

14 sid. 14 tro och vetenskap Tekn.dr Jakob Löndahl i Lund En katolsk forskare av i dag För den som har ett öppet sinne finns mycket i skapelsen som vittnar om Gud. Det säger Jakob Löndahl, en av dagens forskare inom naturvetenskap och aktiv i S:t Thomas katolska församling i Lund. Han har aldrig blivit personligen ifrågasatt men möter ibland kristna som inte kan kombinera skapelseberättelsen med naturvetenskapens rön. I detta nummer av Km avslutas överläkare Bengt Säfstens serie om tro och vetenskap med fokus på katolska forskare genom historien. Och här möter vi en nu verksam forskare som gärna berättar om sin tro. Jakob Löndahl bor i Lund där han har en lektorstjänst vid Lunds tekniska högskola. För fem år sedan disputerade han på forskning om hur luftföroreningar fastnar i luftvägarna. För detta fick han Färs & Forsa Sparbanks pris för framstående doktorsavhandling. Sedan dess har listan över publicerade uppsatser fortsatt att växa. För närvarande samarbetar han en hel del med olika lungläkare och när vi talas vid har han precis varit på en medicinsk konferens för att presentera en ny teknik för att diagnostisera sjukdomen kol. Sin kristna tro har Jakob med sig från barndomen. I släkten och vänkretsen finns många präster inom Svenska kyrkan, däribland hans pappa. Men en som också stod för hans kristna fostran var syster Ansgaris på katolska förskolan i Malmö. Det är viktigt med de första intrycken fast man inte förstår det som barn, säger Jakob. Naturligtvis präglades han också av att under uppväxten delta i församlingslivet tillsammans med sin familj. När han närmade sig konfirmationsåldern började hans verklighetsbild förändras. I mellanstadiet blev jag intresserad av fysik. Jag fascinerades av vetenskapens beskrivning av hur världen var uppbyggd. Det var något existentiellt med fysiken, tyckte jag, samtidigt som jag hade med mig skapelseberättelsen från barndomen. Sanningskraven och tvivlen kom under gymnasieåren. Jag ville gå till botten med teorierna om världens uppbyggnad och uppkomst, oavsett om det fanns en Gud eller inte. Mot slutet av gymnasiet hade han kommit fram till att det inte finns någon motsättning mellan Gud och naturvetenskapen. Men jag hade inga avgörande bevis för eller mot Guds existens. Jag insåg att Gud inte vill att vi ska få allting klarlagt. Han lämnar en öppning att välja. Direkt efter gymnasiet tog Jakob en termin ledigt för att bo hos en anglikansk präst i London. Prästen kom från en överklassmiljö men hade bosatt sig i ett område med stor fattigdom. Där upplevde jag att tron gjorde skillnad på ett sätt som inte gick att bortförklara med teoretiska argument. De fattiga i församlingen bars av sin tro och av en kärlek som bara kunde komma från Gud. Mässorna gjorde också ett starkt intryck på mig. Efter den här perioden var Jakob kristen på allvar, som han uttrycker det. Han togs upp i Kyrkans fulla gemenskap 2010 tillsammans med sin fru Rebecka. Tidigare hade han varit mycket engagerad i Svenska kyrkan, även i kyrkopolitiken, och han har aldrig helt släppt kontakten. Fortfarande är han med i en ekumenisk bibelstudiegrupp. Jag anser att det finns löften förknippade med kristen enhet. Jesus talar tydligt om det, till exempel i Joh 17:21. I S:t Thomas församling har Jakob tagit initiativ till en studiecirkel om tro och vetenskap. Han har bjudit in olika personer med inblickar och kunskaper inom området, från Katolska kyrkan exempelvis Ulf Jonsson s.j. och Anders Piltz op, från Svenska kyrkan Antje Jackelén, tidigare biskop i Lund, nu ärkebiskop. Under hösten har vi haft en läsecirkel där vi har diskuterat texter om tro och vetenskap och turats om att leda studietillfällena. Majoriteten av deltagarna är katoliker men det har nästan alltid funnits flera personer som tillhör andra samfund eller är sökare. Förhoppningsvis öppnar studiecirkeln dörren till församlingen och bidrar till andlig växt. Jakob blir ibland ombedd att tala i Svenska kyrkan och andra samfund där det kan finnas en tveksamhet mot evolutionsteorin, den utvecklingsteori som är förknippad med Charles Darwins forskning och som Katolska kyrkan anammar. Mot denna sätts kreationismen, den bokstavliga tron på Bibelns skapelseberättelse. Men kreationismen är inte lika utbredd här som i usa. Ofta tror jag att det handlar om att folk inte har tänkt igenom de vetenskapliga alternativen. Evolutionen, säger Jakob, vittnar om Guds ständiga kreativitet. Gud har i skapelsen byggt in en möjlighet för universum att utvecklas. Skapelseberättelsen ska inte läsas bokstavligt, som en rent naturvetenskaplig

15 tro och vetenskap sid. 15 text, utan måste förstås utifrån den kultur där den tillkom. Den berättar om Guds allmakt, Hans skapelse ur intet, Hans kärlek till sitt verk, om människans roll i världen och om sabbaten och gudstjänsten. I skapelsen av universum finns det en ordning, en utveckling, och det är inte svårt att se paralleller med den vetenskapliga synen på utvecklingen, fortsätter Jakob och nämner Big Bang som ett starkt skäl att tro på Gud. Som Bengt Säfsten berättade i sin artikel i Km nr 11 utvecklades Big Bangteorin av jesuitprästen Georges-Henri Lemaître som erkändes för sin forskning av påven Pius xii Big Bang håller, kommenterar Jakob. En stor smäll som blev galaxer och stjärnor och däri vårt solsystem. Msgr Georges Lemaître är, som också har framgått av artikelserien, bara en av oändligt många framstående kristna forskare genom historien. Fortfarande är många forskare bekännande kristna, säger Jakob och nämner Per Eriksson, rektor för Lunds universitet, samt Hermann Grimmeiss och Sune Svanberg, båda framstående professorer i fysik vid Lunds tekniska högskola. Bland de troende i Lunds universitetsmiljö finns nu också katoliken Jakob Löndahl som vid sidan av sin heltidsforskning lever ett fullspäckat familjeliv. Han och Rebecka har fyra barn i åldrarna sex månader till åtta år. En hel del av familjens fritid tillbringas i S:t Thomas församling. Mässbesök varje söndag är en självklarhet. Barnen går i söndagsskola där några föräldrar turas om att leda ordets liturgi. Hemma ingår morgonbön, bordsböner och aftonbön i vardagslivet. Stor familj. Många av nutidens forskare förenar sitt yrke med familjeliv. Här ser vi Jakob Löndahl och hans fru Rebecka i Lund tillsammans med barnen. De sittande är Simon sex år, Samuel tre år, och Mirjam sex månader. Bakom står Elias åtta år. Under graviditeterna har de valt att göra ultraljud på alla barnen. Medicinskt ultraljud som för övrigt utvecklades vid Lunds universitet, där Jakob är verksam, kan vara till stor hjälp. Exempelvis kan hjärtfel upptäckas och därmed åtgärdas på ett tidigt stadium, säger Jakob. Däremot kan han och Rebecka inte tänka sig att abortera ett barn som visar sig vara sjukt. Ny teknik, exempelvis inom medicin, kan medföra etiska svårigheter men all utveckling som hjälper oss ska vi ta vara på, menar de. Foto: Elisabet Löndahl Det händer att barnen undrar över frågor kring skapelsen och uppkomsten av livet på jorden. Har de då nytta av en pappa som är naturvetare? Ja, om de frågar mig om livets utveckling har jag nog svar. Men naturvetenskapen är bara ett sätt att beskriva verkligheten. De är så små än och en alltför abstrakt berättelse är svår att förklara. De ska veta att de är omslutna av Guds kärlek och att Guds storhet och skönhet avspeglar sig i naturen. Himmelriket ovanför molnen blir sedan himlen inom dem. När de är gamla nog att reflektera mer självständigt måste de få möjlighet att hitta sin egen väg. Precis så var det ju för Jakob själv. Birgit Ahlberg-Hyse

16 sid. 16 bioetik Häfte om bioetik nu på svenska Ett franskat undervisningsmaterial inom bioetik som fått stor uppmärksamhet över världen har nu översatts till svenska. Häftet vill hjälpa lärare och elever att reflektera kring etiska frågor om livets okränkbarhet och värde. Som motvikt till de vanliga biologiläromedlen i franska skolor publicerade Jérôme Lejeune-stiftelsen 2006 en kort guide till bioetik för att kunna förmedla kunskap om människans uppkomst ur en alternativ synvinkel: uppfattningen om alla människors okränkbarhet och lika värde. Häftet fick stor spridning i landet och har sedan dess tryckts i över kopior på franska. Det har även utkommit i upplagor på över en miljon på en rad andra språk, bland annat fick alla deltagare vid världsungdomsdagarna i Rio de Janeiro ett eget exemplar. Sedan ett par månader tillbaka finns nu häftet Kort och gott om bioetik även på svenska, utgivet och bearbetat för svenska förhållanden av Respekt. Texterna och illustrationerna är alltigenom grundade på objektiva, vetenskapliga fakta om människan och hur vi blir till, och om de möjligheter som i dag finns inom genetisk diagnostik och organtransplantation etcetera. Till skillnad från de flesta andra läromedel tar häftet även upp etiska konsekvenser av vår nuvarande lagstiftning och konfronterar läsaren med frågor som berör på djupet: När börjar människolivet? Vari ligger vårt människovärde? Är allt som är möjligt också rätt? Varför är människor med en extra kromosom i princip utrotningshotade i många länder? Häftet tar upp såväl grundläggande frågor som mer avancerade områden om till exempel genetisk fosterdiagnostik, något som man nu kan göra med ett enkelt blodprov på mamman. Frågorna kan tyckas vara irrelevanta, avancerade och fjärran från de flesta ungdomars vardag men riskerar att helt och hållet förändra vår syn på varandra och på dem som är annorlunda, om den utveckling som nu pågår få ha sin gång utan reflektion och återhållsamhet. Högaktuellt. Respekt har nyligen översatt ett franskt undervisningsmaterial om bioetik som fått stor uppmärsamhet i många länder. Häftet, som kan beställas från Respekt, är gratis och har under hösten skickats ut till stiftets alla församlingar, präster, diakoner, systrar, kontaktkateketer, katolska skolor och även till alla kristna friskolor. Intresset har varit översvallande, vilket tyder på att materialet även här i Sverige fyller ett tomt hål, inte bara i trosundervisningen för lite äldre ungdomar, utan även i skolornas biologi-, filosofi- och religionsundervisning. Helena D Arcy ordförande i Respekt BÖNEAPOSTOLATET Kärleksfulle Fader, jag offrar åt dig denna dags böner, arbete, glädjeämnen och lidande i förening med din Sons Jesu Kristi, världens Frälsares, offer. Må den Helige Ande ge mig styrka att vittna om din kärlek. Med Maria, vår Herres och Kyrkans moder, ber jag särskilt för denna månads intentioner. påvens intentioner för december Allmänt: Att vår frälsares födelse skänker frid och hopp åt alla människor av god vilja. Missionen: Att föräldrar blir verkliga förkunnare av evangeliet, så att de kan förmedla trons ovärderliga gåva till sina barn. januari Allmänt: Att de som tillhör religiösa traditioner och alla människor av god vilja samarbetar för att främja freden. Missionen: Att under detta år, som är tillägnat det gudsvigda livet, gudsvigda män och kvinnor återupptäcker glädjen i att följa Jesus och att sträva efter att tjäna de fattiga med hängivenhet.

17 vår församling sid. 17 Katolsk förortskyrka. För 20 år sedan övertog Katolska kyrkan den här byggnaden efter Svenska kyrkan. Kyrkan ligger nära Haninge centrum och har ett stort upptagningsområde. Församlingen har vuxit från ett 30-tal till cirka medlemmar. Heliga familjens församling I Haninge är julens gemenskap viktig En församling i vårt stift har ett namn som är knutet till julens händelser: Heliga familjens församling i Haninge. Den var först med att etableras i en söderförort till Stockholm och dess kyrka firar 20-årsjubileum i år. I starten fanns ett 30-tal medlemmar. Nu är cirka registrerade kontaktade biskop Hubertus Brandenburg diakonen Erik Kennet Pålsson och sa att han ville försöka bilda en förortsförsamling i Haninge dit många invandrare hade flyttat in i miljonprogrammets kvarter. Jag fick ett kontor och en telefonkatalog. Sedan ringde jag runt i området till dem jag hittade i stiftets register, berättar Kennet. I kontoret inrättades ett litet kapell och till den första mässan kom 30, kanske 40 personer, minns Kennet. Den gryende församlingen blev kapellförsamling till domkyrkan så till mässorna kom präster därifrån. Mässbesökarna blev snabbt flera och katolikerna fick låna lokaler från Svenska kyrkan, först den lilla S:t Eskils kyrka, sedan den större Brandbergens Forts.

18 sid. 18 vår församling kyrka som så småningom köptes och invigdes som Heliga familjens kyrka Fem år efteråt bildades en egen församling. Heliga familjens församling hur kom namnet till, Kennet? I många katolska länder finns ju en kyrka helgad åt Sagrada familia. Så vi tänkte varför inte i Sverige också? Att församlingen gör skäl för namnet känns redan i porten. Vi möter en stor, glad kärleksfull familj som rymmer alla åldrar, har ursprung i oräkneliga länder och väller in i kyrkan när det är dags för mässa. Erik Kennet Pålsson predikar mot en bakgrund av småbarnsjoller. Finputsning. Katarzyna Trok har ansvar för blomutsmyckningen framför altaret och Mariaskulpturen. Under kyrkkaffet, detta välsignade påfund för kristen gemenskap, träffar vi Maria Fischer som har tillhört församlingen sedan starten. Hennes gladaste minnen är från tiden då ekumeniken blomstrade, särskilt i Tyresö, när fyra olika kyrkor gick tillsammans och ordnade aktiviteter, exempelvis stora utställningar i biblioteket. Det uppmärksammades av påven Johannes Paulus ii som skickade en rosenkrans till oss. Ekumeniken ingår i familjetänkandet, säger Maria som på samma sätt uppskattar det familjära klimatet i församlingen. Det visar sig bland annat i de olika gemensamma festerna som bekräftar Heliga familjen, på julnatten efter midnattsmässan och den 28 december, Heliga familjens dag, församlingens patronatsdag. Musikalisk tillgång. Sång- och musikgruppen förstärker församlingssången och har egna inslag under eukaristin. På den här bilden ser vi musikerna Gottlieb, Alejandro, Patryk och Janusz. Sånggruppen består vid detta tillfälle av DMBM-systrarna Lilian och Veronica samt Catharina och Jenni. På väggen ser vi en ikon som antyder församlingens namn, Heliga familjen. Bland mässdeltagarna finns påfallande många barnfamiljer. En som entusiastiskt talar om församlingen som familj är Jenni Bullington som tidigare har haft starka band med S:ta Eugenia där hon bland annat var aktiv inom nattvandringen bland prostituerade på Malmskillnadsgatan. När jag hade flyttat till Haninge höll jag mig kvar i S:ta Eugenia men förstod snart att jag måste börja gå i

19 vår församling sid. 19 Heliga familjens församling Grundad 1999 Omfattar Haninge, Tyresö och Nynäshamn. Antal medlemmar: cirka Nationell mässa: på polska varje söndag Kyrkoherdar: Administrator med kyrkoherdes fullmakt: Erik Kennet Pålsson F Marek Rubaj P Andrzej Konopka OFMCap P Robert Zuzkowski OFMCap P Ryszard Zielinski OFMCap 2009 min nya församling. Och första gången jag var här kom en liten kvinna fram till mig, tog mig i handen och sa: jag älskar dig! Då var jag hemma! Nu är Jenni aktiv i sång- och musikgruppen som stödjer psalmsången i mässan. Men hon är delaktig i många andra sammanhang också. Tack för hjälpen! När Hyginus E. Ezeakas fru Charity dog plötsligt i början av året blev han ensam med fyra små barn. Då fick han ett stort stöd från församlingen och här framför han sin tacksamhet, tolkad av Jenni Bullington. Hans två äldsta barn är med, tvillingarna Christian och Christina. Vid altaret diakonen Erik Kennet Pålsson och kyrkoherden, pater Ryszard Zielinski. Efter ett besök från medlemmar i Marialegionen från England hösten 2012 startades i församlingen en lokal grupp, kallat praesidium, där Jenni är president. Vi är rätt aktiva i församlingen, har två Mariafester om året för de äldre, ansvarar för rosenkransen varje torsdag och tar hand om kyrkkaffet en gång i månaden. Och vi har tagit initiativ till en Mariavandring, som innebär att man får ta hem en välsignad Mariastaty och ha den i en vecka för att fördjupa sin rosenkransbön. En annan grupp är Neokatekumenatet, en trosgemenskap som får alltmer fäste i församlingsgemenskapen. En av gruppens omkring 90 medlemmar, Mauricio Ruz, berättar: Varje vecka har vi en egen mässa men deltar annars i de ordinarie mässsorna. Och nu ska vi börja arbeta med ungdomar som har konfirmerats. Vi vet Unga ministranter. Mässan är slut och kring kyrkoherden, pater Ryszard Zielinski, och diakonen Erik Kennet Pålsson samlas ministranterna, både pojkar och flickor, framför altaret före uttåget. Många ungdomar ställer gärna upp som ministranter i Heliga familjen. Forts.

20 sid. 20 vår församling Sammanhållning. Heliga familjens församling gör skäl för sitt namn. Familjekänslan är stark och alla blir inkluderade. Här är det gemensamt kyrkkaffe med Kent och Michael Eriksson, Thomas, Johanna och Markus Wilhelmi, Jenni Bullington, Antonja, Agata och Jacob Eriksson och sr Lilian Chibiko dmbm. Efter mässan. Victoria Sto. Domingo är en av församlingens många aktiva. Hon är sakristan, har ansvar för volontärerna, kyrkkaffet och som vi ser här kollekten. Victoria är från Filippinerna men har aldrig begärt att mässa ska firas på hennes språk. Om man bor i Sverige ska man fira mässa på svenska, säger hon. ju att många försvinner efter konfirmationen om det inte finns några aktiviteter för dem. Barn i trängsel. Efter mässan är det undervisning och varenda studielokal fylls till bredden. Här undervisas barnen i årskurs 1 av kateketerna Karolina Domanska och Anna Bergstedt. Flera av barnen tillhör familjer som just har kommit till Sverige från Polen och därför växlar undervisningsspråket mellan svenska och polska. Även nyanlända spansktalande barn finns här och de får tolkning av kateketen Julia Rodriguez Villalobos. Församlingen har 16 kateketer. Hälften av dessa tillhör Neokatekumenatet, vilket glädjer pater Ryszard. Neokatekumenerna blir alltmer engagerade i församlingslivet, säger han och nämner också deras arbete med ungdomar. När undervisningen kommer igång blir det lugnt. Kyrkoherden, pater Ryszard Zielinski ofmcap, vädrar kyrkan och förbereder sig inför mässan på polska. Om undervisningen säger han att det är viktigt att den sker på svenska. Barnen måste kunna förklara sin tro på svenska för sina icke-katolska kamrater. Under högmässan var det proppfullt i det dubbla kyrkorummet och församlingssalen. Är det inte dags att bygga ut? Nja, det är riskabelt, tycker pater Ryszard. Om det blir bättre tider i omvärlden kan en hel del församlingsmedlemmar flytta tillbaka till sina tidigare hemländer och då kan vi stå där med en för stor kyrka. En bättre lösning är att utöka antalet söndagsmässor.