katolskt magasin # 10 Stort ögonblick för nyvigd präst Trons år uppmärksammas i Km Påve Benedikt XVI i Libanon USA: Katoliker påverkar valet

Transkript

1 # 10 5 oktober 2012 Pris 40 kr Stort ögonblick för nyvigd präst Trons år uppmärksammas i Km Påve Benedikt XVI i Libanon USA: Katoliker påverkar valet katolskt magasin

2 # 10 katolskt magasin 5 oktober 2012 Årg 87. ISSN Adress: Box 2038, Uppsala (Besöksadress: S:t Olofsgatan 32 E) Tel: E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se Hemsida: Utges som tidning för Stockholms katolska stift av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. styrelseordförande ansvarig utgivare Kjell Blückert redaktion Margareta Murray-Nyman (chefredaktör) margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se tel eller Birgit Ahlberg-Hyse biahyse@bredband.net tel eller Utrikesansvarig Kaj Engelhart kajcaritas@hotmail.com tel Layout, hemsida, annonser Mattias Lindström mattias.lindstrom@katolsktmagasin.se tel eller Prenumeration, ekonomi Sofia Wahlstedt sofia.wahlstedt@katolsktmagasin.se tel Prenumerationspris: Sverige 340 kr Europa 450 kr, utom Europa 500 kr Pg , Bg Tryck: Wikströms tryckeri AB, Uppsala Nr utkommer 2 / Manusstopp 12/ För icke beställt material ansvaras ej. omslagsbild: biskop anders tar emot den nyvigde prästen pär-anders feltenheims första välsignelse. till höger, snett bakom biskopen, står per-anders österberg som vigts till diakon. foto: göran degen Ur innehållet Hildegard av Bingen blir kyrkolärare sidan 4 Trossamfunden får större statligt stöd sidan 4 Gunnel Vallquist och Örjan Ekman i samtal om Andra Vatikankonciliet sidan 5 Biskopen inleder Trons år sidan 9 Vår Fru av Lourdes kapell invigt åt katoliker i Katrineholm sidan 11 Att förstärka tron i familjen sidan 16 Påvens besök i Libanon sidan 19 Familjeplanering en stridsfråga i USA:s presidentvalskampanj sidan 20 Kardinal Martini in memoriam sidan 22 Tema Polen: Saltgruvan i Wieliczka sidan 23 Porträttet: Staffan Livehed, stiftets nye ekonomichef sidan 26 Kroppens teologi sidan 28 Kyrktorget: Präst- och diakonvigning sidan 35 Konfirmation i S:t Ilian sidan 36 Höstkorsord sidan 38 Familjesidan: Gunilla Maria Olsson om det nyfödda barnet sidan 42

3 signerad ledare sid. 3 Tro och icke-tro vad är det? Dialogen med andra kyrkor kallas ekumenik och är inte ny. Den interreligiösa dialogen, med andra religioner, är också etablerad. Men dialogen med icketroende är lite av en pionjärverksamhet, mest på ett officiellt plan och troligen för ett fåtal i vår kyrka. Kardinal Gianfranco Ravasi, som leder Påvliga kulturinstitutet, är det främsta namnet. Hans projekt Il Cortile dei Gentili, lite provokativt översatt till Hedningarnas förgård, syftar till att etablera dialogkontakter på olika håll i världen, till en början på akademisk nivå. Bologna, Paris, Rom, Tirana och Barcelona var först, och sedan den september är också Stockholm med på listan. Sveriges ambassadör vid den Heliga Stolen, Ulla Gudmundson, såg till att organisera två dagar med kardinalen i möte med svenska troende och icketroende inför en intresserad publik. Förvånansvärt många var intresserade och engagemanget var påtagligt både i panel och auditorium, hos Vetenskapsakademin såväl som i Fryshuset. Skiljelinjen troende icke-troende är egentligen fiktiv. Kardinalen själv diskuterade det adekvata i de termerna. Varje människa har en världsbild som utgår från ett försanthållande men rymmer mer än så. Fede och fiducia, italienska för tro och tilltro, tillit, förtroende, hör samman för varje människa, vare sig tilltron gäller Gud, Människan, Livet eller Vetenskapen. Att hitta goda termer är svårt, inte heller religiöst troende contra ickereligiöst troende är helt tillfredsställande. Fler förslag? Panelsamtalet på torsdagen hos Vetenskapsakademin rörde sig på en vetenskaplig nivå, med företrädare för biologi och fysik, filosofi och teologi och så två kända författare. Vad innebär att tro eller inte tro? Finns det en värld som inte är materiell? Vad är en människa? De frågorna ställdes till panelen och ledde till eftertänksamma reflektioner som man gärna hade följt i flera dagar hur ofta ställs sådana frågor? Här fördes en dialog, lågmäld men på hög nivå, sådan man sällan får vara med om. Att sedan publiken omväxlande applåderade sina respektive meningsfränder ena gången de troende, andra gången de icke-troende visar kanske att dialogen icke är var mans eller kvinnas sak. Vi har behov av att markera tillhörighet och egen uppfattning, ibland mer än att lyssna och låta sjunka in. Lite så var det också dagen efter i Fryshuset, när kardinalen fick möta representanter från trossamfund plus sekulära humanister. Här slog pulsen snabbare men fortfarande mycket vänskapligt i panelen, inte minst tack vare Ulla Gudmundsons suveräna modererande. Ett till stor del ungdomligt auditorium reagerade med engagemang och intresse. Låt samtalet bli som på en middagsbjudning, där några känner varandra och andra inte, ledigt och fritt, uppmanade moderatorn panelen båda dagarna. Så blev det. Och just så måste denna dialog nog föras, otvungen och prestigefri. Båda paneler kom fram till att världen troligen blir bättre om staterna är sekulära men garanterar religionsfriheten, så att samhället får rymma traditioner och religioner, möjlighet till möten mellan människor, utbyte och växande mognad. Värt ett samtal? Kaj Engelhart Trons år att se inåt, utåt, bakåt, framåt Det av påve Benedikt XVI utlysta Trons år inleds i vårt stift med en mässa i domkyrkan den 11 oktober klockan 18:30. I Km kommer vi att följa året som det utgestaltas i församlingar, missioner, grupper, gemenskaper i och utanför Sverige. I detta nummer inleder vi med ett nedslag i huskyrkan, den hemmets kyrka om vilken påve Johannes Paulus II sa: Kyrkans framtid ligger i familjens händer. I numret påminns vi också om två i den oändliga skara som förmedlat tron till oss: 1100-talsprofetissan Hildegard av Bingen som just utnämnts till fjärde kvinnliga kyrkolärare inom Katolska kyrkan och Antonius Maria Claret, månadens helgon, som fick utstå mycket förföljelse på grund av sin iver att missionera på Kuba. Vi vänder blickarna utåt, mot Libanon och Polen, vi reflekterar över religionen som problem eller möjlighet, vi berättar om böcker som kan bidra till egen trosfördjupning. I reportaget om kapellförsamlingen i Katrineholm ges exempel på hur tron tar fäste bland människor. Trons år inbjuder oss att se både utåt och inåt, såväl bakåt som framåt. Ledarartikeln kring tro och icke-tro ger ytterligare infallsvinklar. Och på sidan 9 påminner biskop Anders om att trons kärna är att låta sig älskas av Gud. Det är ett evangelium att återvända till under året. Fotnot: Biskop William Kenney CP talar i samband med invigningen av Trons år, den 11 oktober klockan 17 i Domkyrkosalen. Biskop William utsågs till hjälpbiskop i Stockholms katolska stift år 1987 och är nu hjälpbiskop i ärkestiftet Birmingham.

4 sid. 4 aktuellt Tysklands profetissa blir kyrkolärare Den 7 oktober utnämns den fjärde kvinnliga kyrkoläraren inom Katolska kyrkan. Hon var benediktin, levde i Tyskland och heter Hildegard av Bingen ( ). En kyrkolärare, eller Doctor Communis Ecclesiae, jämställs i vishet och kunskap med kyrkofäderna när det gäller den betydelse de haft för kyrkan. Hildegard av Bingen är spännande därför att hon var intresserad av och kunnig på så många olika områden: teologi, botanik, näringslära, musik. Som om inte detta räckte var hon abbedissa i två kloster, med allt vad det krävde av ledarskap och andlig och mänsklig mognad. Hon var en stor mystiker och visionär, hon skapade storartade religiösa hymner och satte originell musik till orden. Hennes gärning hålls idag i hög grad levande på klostret Abtei St Hildegard i Eibingen, vackert beläget vid Rüdesheim am Rhein. Systrarna sjunger tidebönerna till hennes texter och melodier i den stora basilikan. Förutom vanlig gästhemsverksamhet ordnas här kurser och reträtter inspirerade av hennes visioner och teologi. I klosteraffären finns böcker om henne, cd-skivor med musik hon komponerat och matvaror där huvudingrediensen är dinkelmjöl. Hildegard var övertygad om dinkelmjölets stora betydelse för hälsan. Hennes läkekonst, med natur- och näringslära, praktiseras än idag på många håll i Tyskland. Sköt om er kropp så att själen trivs i den, lär vara ett äkta Hildegardcitat. Kroppen som är själens tempel måste må bra för att människan ska må bra att det råder harmoni mellan kropp och själ är förutsättningen för hälsa. Förutom att intellektuellt ta del av hennes teologiska och andliga tankar, är det alltså möjligt att både lyssna på henne och smaka henne! Efter den ljusvision Hildegard hade år 1141 började hon sammanställa och Mångsidigt geni. Hildegard av Bingens betydelse för kyrkans liv och teologi markeras på ett extraordinärt sätt när påven utnämner henne till kyrkolärare, en titel som bara 33 personer tidigare erhållit. Hildegard blir den fjärde kvinnan i rad som utnämns. skriva ner sina tankar, vilket resulterade i boken Scivias, som betyder Känn (vet) vägarna. I brev sökte hon råd och stöd hos den helige Bernhard av Clairvaux, som uppmanade henne att fortsätta skriva. Sina brev kunde hon inleda med orden Det levande ljuset säger Hildegards självtillit var hög. Det faktum att hon var kvinna var inget som hindrade henne utan hon tog sig rätten att vara mångsidig och uttrycka sig på alla de sätt hon fann intressanta. Förutom Scivias skrev hon flera andra böcker i allt från teologi till naturmedicin. Hon kände sig kallad att predika för människor om deras plats i skapelsen och om det levande ljuset, tillvarons innersta liv. Det liv Gud skapar är för Hildegard något ytterst konkret som manifesterar sig i allt det som lever och växer i naturen och som vi kan uppleva med alla våra sinnen. Katrin Laine Fotnot De andra kvinnliga kyrkolärarna är karmelitsystrarna Teresa av Avila och Thérèse av Lisieux och dominikansystern Katarina av Siena. Budgetpropositionen: Mera pengar till samfunden Bidragsdelen för stöd till trossamfund höjs med 15 miljoner kronor och uppgår därmed till 75 miljoner kronor. Därtill kommer förvaltningskostnader på 7 miljoner. Det framkommer av regeringens budgetproposition för Vi träffar Åke Göransson som är generalsekreterare för Nämnden för Statligt Stöd till Trossamfund, SST. Av de 15 miljonerna är 10 miljoner lokalbidrag. Detta bidrag försvann år Nu har vi fått det tillbaka. 3 av de 15 miljonerna har reserverats för den andliga vården inom sjukhuskyrkan och 2 miljoner går till övrigt statligt stöd, utbildningsinsatser och liknande. Göransson pekar på flera glädjande skrivningar i budgetpropositionen, till exempel samfunden har kommit att uppfattas som en mycket angelägen och betydelsefull del av det civila samhället med unika bidrag i integrationsprocesser. Positivt är också att texten så tydligt pekar på behovet av de olika trosinriktningarnas närvaro inom sjukvården. Om sjukhuskyrkan från början var en huvudsakligen svenskkyrklig angelägenhet handlar det nu om en breddning som berör de så kallade invandrarsamfunden, i första hand katoliker, ortodoxa och muslimer. Hur kommer katoliker i åtnjutande av de förutskickade bidragen? År 2012 får katolska stiftet kring 6,6 miljoner kronor i statsbidrag genom SST, huvudsakligen som organisationsbidrag till församlingarna. Ökningen av bidrag till den andliga vården inom sjukvården innebär att den katolska delen av denna kan byggas ut. Lokalbidragen kan bli en del i planerade kyrkbyggen. Säger en nöjd Åke Göransson. Margareta Murray-Nyman

5 vatikankonciliet sid. 5 Glädjefyllda minnen. Örjan Ekman samtalar med Gunnel Vallquist om vad som hände under Andra Vatikankonciliets fyra sessioner, väl dokumenterade i Gunnels mycket uppmärksammade böcker från 60-talet. Foto: Birgit Ahlberg-Hyse En ny epok i kyrkans historia Samtal med Gunnel Vallquist om Andra Vatikankonciliet Konciliet var höjdpunkten i mitt liv, både mänskligt och religiöst. Jag samtalar med Gunnel Vallquist, 94 år fyllda. Vi bläddrar i hennes koncilieböcker, fyra böcker, en bok för var och en av Andra Vatikankonciliets sessioner. Jag är den enda nu levande svensk som följde hela konciliet på plats i Rom. Det finns nog inte heller så många kvar i andra länder. Andra Vatikankonciliet inleddes för 50 år sedan, i oktober Konciliet har varit ett återkommande tema i mina samtal med Gunnel alltifrån koncilietiden då jag arbetade på ett ekumeniskt centrum i Norditalien och sedan starten av den samtals- och bönegrupp, Rimbogruppen, som Gunnel var med om att skapa i slutet av 60-talet. Jag har följt allt det som Gunnel har skrivit. Här har jag velat ta fram det som uttrycker Gunnels syn på konciliet och kyrkans utveckling och som hon förmedlat såväl i samtal som i sina skrifter. Gunnel var väl förberedd för uppdraget att bevaka konciliet. Under hela 50-talet hade hon varit i nära kontakt med modern fransk katolsk teologi. Hon hade följt förnyelsens rörelser i Frankrike och Italien under Pius XII:s sista år som påve då kyrkans centrala ledning hade stelnat i föråldrade former. Många av förnyelsens teologer Congar, Chenu, de Lubac drabbades av förföljelse. Så kom Johannes XXIII och efter kort tid som påve förkunnade han att ett koncilium skulle kallas in. Alla blev Forts.

6 sid. 6 vatikankonciliet Kyrkohistoria. Efter två års förberedelser öppnades Andra Vatikankonciliet den 11 oktober 1962 i Peterskyrkan i Rom av påve Johannes XXIII, då han höll sitt berömda inledningstal Gaudet mater Ecclesia, Vår moder kyrkan gläder sig. 10 olika kommissioner inom den påvliga kurian hade i förväg producerat ett stort antal dokument med förslag till skrivningar utifrån de ämnen som var bestämda att behandlas och som nu konciliefäderna hade att ta ställning till. Se vidare artikel i Km 9/12. Individuella insatser. Kardinal Frings från Köln (överst) krävde redan under första samlingen större inflytande över arbetsprocessen från biskoparna. Jean Daniélou (underst) var en av många experter utsedda av påven att bistå konciliet. överraskade, många förhoppningsfulla, andra oroade. Hur kan man beskriva kyrkan före konciliet? Gunnel skriver att den kyrka som gick in i konciliet var en kyrka som hade förlorat kontakten med sin egen historia, avskuren från sin östliga del och i fortsatt kontrovers med reformationens kyrkor. Det rådande teologiska tänkandet präglades av motreformation och antimodernism. Den nya teologin som blev tydlig efter and ra världskriget ville hitta tillbaka till källorna: Bibeln, liturgin och kyrkofäderna. Men Rom gjorde motstånd. Förberedelserna för konciliet påbörjades. Arbetsgrupperna som författade dokumenten leddes av kardinaler och biskopar från Vatikanens kongregationer. Där deltog också många kända teologer, även tidigare ifrågasatta, men de fick inte något stort inflytande. Dokumenten som lades fram hade en mycket traditionell karaktär. Gunnel var på plats i Rom när kyrkomötet började och biskopar strömmade till Rom. Många av dem var inte förberedda på vad som skulle komma. Johannes XXIII höll ett stort och nydanande inledningstal som blivit historiskt, Gaudet mater Ecclesia, Vår moder kyrkan gläder sig. Han talade om en fattig och tjänande kyrka som hellre vill visa barmhärtighet än stränghet. Ett koncilium inleddes som inte riktades mot någon till skillnad från tidigare koncilier. Påvens ljusa, ungdomliga röst nådde långt utanför Peterskyrkans murar. Kurians ledning hade tänkt sig konciliet som en relativt kort process där de förberedda dokumenten skulle röstas igenom. Men så blev det inte. Redan vid första samlingen med samtliga biskopar trädde två äldre orädda biskopar fram, den franske kardinalen Liénart från Lille och den tyske kardinalen

7 vatikankonciliet sid. 7 Frings från Köln: Vi kan inte godta utformningen av kommissionerna, vi behöver tid för att lära känna varandra och lägga fram nya förslag. En oerhört viktig händelse! Här banades väg för biskoparnas rättmätiga inflytande. Det var ju deras koncilium. Vi vet vad som hände sedan. Konciliet arbetade fram nya texter, ofta under stor möda. De ifrågasatta teologerna kunde se frukterna av sina arbeten i konciliets dokument. Omröstningarna visade att den absoluta majoriteten av biskoparna röstade ja. Gunnel har ofta betonat att konciliet inte bara är de dokument som röstades igenom. Konciliet var också en händelse som utgörs av konciliets anda, dess gruppdynamik, dramatik. Konciliet innebar ett gemensamt sökande efter den helige Andes ledning. Det är just detta som Gunnel velat skildra i sina böcker. Jag tror personligen att hennes koncilieböcker är den bästa och mest spännande introduktionen för unga människor som vill lära känna konciliet. Gunnel har talat om ett koncilietillstånd, ett undantagstillstånd då inga ämnen längre var tabu. Det var den atmosfär, det klimat, som rådde i Rom under dessa fyra koncilieår. Den tystnad och den rädsla att säga sin mening som hade rått bröts. Det var nu tillåtet att samtala om allt. Den tysta kyrkan hade blivit den talande kyrkan, säger Gunnel. Vi var många katolska journalister som rapporterade från konciliet och det uppstod en stark gemenskap mellan oss. Varje kväll firades journalistmässan i jesuiternas högborg. Någon konciliebiskop var alltid inbjuden och deltog i koncelebrationen. Efter mässan följde middag och samtal. De irländska journalisterna angav tonen irländarna är absolut de trevligaste människorna! En kväll var biskop Gran från Oslo inbjuden. Hans öppenhet var mycket uppskattad och vid slutet av kvällen skanderade vi: Gran for pope! Gran for pope! Kända teologers föreläsningar blev ett viktigt inslag under koncilieåren och fungerade som en sorts fortbildning i centrala frågor även för biskoparna. Yves Congar, fransk dominikan och nydanande ekumen, var intressant att lyssna till men inte så tilldragande i sättet att föreläsa. Honom ska man egentligen läsa. Jean Daniélou var den teolog som jag hade haft mest kontakt med redan i Paris under 50-talet. Han hade en cirkel av teologiskt intresserade lekmän som hette Cercle Saint Jean Baptiste. Briefing i franska journalistgruppen. Sylvia Agid fångade många ögonblick från Andra Vatikankonciliet med hjälp av skissblock och ritstift. Kvinnan i mitten är Gunnel Vallquist. Daniélou hade en utomordentlig förmåga att på ett begripligt sätt förklara komplicerade sammanhang. Han hade ett fantastiskt kroppsspråk med armar och ben som gick åt olika håll, roligt fångad av min tecknande vän Sylvia. Daniélou var även en mycket god biktfar. Hans Küng lät också tala om sig. Han hade publicerat en intressant bok före konciliet: Fragen an das Konzil. Küng var känd för sin epokgörande avhandling om rättfärdiggörelsen hos Karl Barth, framlagd vid Sorbonne inför en lysande församling av teologer och kyrkligt intresserade. Bernhard Häring var moralteolog och en förnyare inom sitt område. Johannes XXIII sade vid något tillfälle att han ofta samtyckte med fader Häring. Efter konciliet fick Häring problem med troskongregationen. I sin självbiografi har han givit en skakande beskrivning av hur han blev behandlad. Bland biskoparna från Norden fanns biskop Suhr från Köpenhamn som var benediktin. Suhr var den som övertalade Gran att anta utnämningen till biskop av Oslo. Gran var cisterciensmunk och hade tänkt sig att förbli i sitt kloster. En av mina favoriter bland biskoparna var Thomas Roberts, jesuit och före detta ärkebiskop av Bombay i Indien. Roberts var en av de få som vågade ta upp frågor om familjeplanering, religionsfrihet och samvetsfrihet. Han hade en anglosaxisk profil med stark rättskänsla. Kardinal Suenens från Belgien fick ett mycket stort inflytande som en av de fyra moderatorerna. Han var en varm och öppen personlighet och en stor organisatör. Idag, 50 år efter konciliets begynnelse, har vi dels koncilieerfarenheten, dels viktiga dokument om kyrkan, ekumeniken, religionsfriheten, förhållandet till judendomen och till andra religioner, kyrkan i den moderna världen, uppenbarelsen i skrift och tradition. Därutöver har vi historien om hur konciliet har tagits emot, det man brukar kalla receptionen av konciliet. I en kommande artikel stannar vi vid ett par av konciliets centrala teman, ekumeniken och kyrkans väsen och uppbyggnad samt ställer frågan var kyrkan står idag. Har konciliets budskap förverkligats? Örjan Ekman Verksam i Centro ecumenico Giovanni XXIII åren

8

9 trons år sid. 9 Guds gåva och vår uppgift Varje år är ett trons år. Som kristna lever vi överallt och alltid av tro och i tro. När påve Benedikt XVI proklamerade detta Trons år genom sin skrivelse Trons port, var det för att påminna och stärka hela Guds heliga folk i deras tro. Vi behöver alla bli mer medvetna om vilken oerhörd gåva tron på den treenige Guden är och vilken stor uppgift det är att leva av den på ett sådant sätt, att vi kan ge den vidare till människor i vår omgivning. Vi måste vårda vårt trosbehov och vår troslängtan ömt. Vi får alla delta i Kyrkans trosförmedling och ge vårt trosvittnesbörd till dem vi möter. Den atmosfär där vi lever och den luft vi inandas är inte längre präglad av den kristna tron eller någon annan tro heller. Vi lever i en tid och miljö där det råder trosbrist. Påven talar om en relativismens diktatur, som gör det svårt att tro också för många kristna. I Västerlandet har många hamnat i en slags kollektiv troskris, men som varje kris kan det också leda till något nytt och djupare: trosförnyelse, trosfördjupning. Det är en av Kyrkans viktigaste uppgifter, som åligger alla döpta, att hjälpa människor på denna väg. Vi måste känna solidaritet och medkänsla med alla dem som hamnat i troskamp och trossvårigheter. Just detta kan bli en möjlighet för dem att försöka förstå vad den kristna tron egentligen vill ge oss. Tron är en underbar gåva som hjälper oss att se på Gud och hela verkligheten med hans egna ögon. Påve Benedikt har sagt att trons kärna är att låta sig älskas av Gud. Vi måste hjälpa varandra att upptäcka denna trossanning och göra den till vårt livs grundval och klippa. I all trosundervisning och trosförkunnelse får vi knyta samman tron med hoppet och kärleken. Dessa tre så kallade teologala dygder eller krafter utgör en inre dynamik, som vi fått del av genom dopet och som förenar oss direkt med Gud. Han älskar oss, tror på oss och hoppas på oss och vi försöker besvara och ta emot allt detta. Ordet teologal innebär att det är något som utgår från Gud, tar oss i besittning och leder oss tillbaka till honom. Tron, hoppet och kärleken är själva drivkraften i hela vår relation till Gud. Det är våra instrument för att be till honom och leva i ständig förening med honom. Tron är alltså en gåva och kraft som förbinder oss med Gud. Denna troshållning leder alltid fram till trosinnehållet. Tron ger oss äkta kunskap om Gud, om vem han är och vad han gör. Trosbekännelsen ger oss klar insikt som förpliktar och leder oss allt djupare in i förståelsen av Gud och hans frälsningsplan. Vi behöver trosmeditation för att tränga djup are in i tron och tillgodogöra oss den mer och mer. Det finns alltid något mer och större att upptäcka i Guds värld. Denna trosskatt, som Kyrkan vakar över, får vi ösa fritt ur och glädja oss över. Tron är alltid Kyrkans tro, som var och en sedan får ta till sig och växa in i. Genom denna katolska tro som vi delar broderligt och systerligt med varandra växer människor av skilda folk och raser, av olika samhällsgrupper och åsiktsriktningar samman till en enhet. Genom utbyte av troserfarenheter och trossamtal kan vi styrka varandra ömsesidigt. Vi drivs av samma trosiver allt vidare på Jesu väg och går i hans efterföljelse mot heligheten. Vi kan också genom trosproklamation och trosmanifestation ge uttryck för hur mycket den Gud, som blivit människa i Jesus, lidit, dött och uppstått för oss, älskar oss. Genom vår trosvision får vårt sätt att leva och se på hela verkligheten en helt annan karaktär. Livet blir i och för sig inte lättare genom tron men väl djupare och mer intensivt. Det finns alltså mycket för oss att begrunda under det Trons år som börjar den 11 oktober. På alla nivåer i Kyrkan kan vi berikas av detta år. Samtidigt kan vi också sporras att bli trosvittnen i vårt svenska samhällsklimat, som börjar bli mer öppet och mottagligt för tron. Sekulariseringen har visserligen gått långt, men man börjar tröttna på den så smått och det finns små sprickor och springor, där trosglädje och trosvisshet kan sippra in. Den chansen får vi inte missa! + Anders Arborelius OCD Vandringskors till trons uppbyggelse. Inför millennieskiftet gav Stiftelsen Berget i Rättvik ut en bok med titeln Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet. Texter från tjugo århundraden. Boken har 21 kapitel, ett för varje århundrade, och innehåller texter som visar hur kristna i alla tider har givit ord åt sin tro. Texterna illustreras med bilder på vandringskors av en typ som var vanliga i landet före reformationen. Korsen är utförda av den norska konstnären Anne Björg Nordbö. Här ser vi korset som representerar 1100-talet. Citatet är av benediktinmunken Petrus av Celles och bilden återger en målning av Hildegard av Bingens visioner: Kristus Pantokrator, allhärskaren. Foto: Birgit Ahlberg-Hyse

10 sid. 10 aktuellt inrikes Interreligiös konferens på Fryshuset Religion problem eller möjlighet? Lördag morgon i Stockholm. I en studielokal på Skeppsholmen sitter ett femtiotal ungdomar och några äldre i grupper och arbetar i workshops. Ta fram vad ni har inom er av fördomar om andra religioner, islam, judendom, hinduism, kristendom, lyder direktivet. Grupperna är blandade, alla religioner är representerade, men ändå känns det fritt att ventilera uppfattningar man har om varandra och normalt drar sig för att servera man vill ju inte kränka. Vår grupp skall ta fram fördomar mot islam. I gruppen finns en flicka som är muslim. Hon är lugn och avspänd när vi räknar upp: kvinnoförtryck, slöjfixering, terrorism, våldsbenägenhet, hedersmoral, fanatism, bokstavstrohet Det tar emot att säga allt inför henne, men vi lyckas kanske tänker vi att detta är andras fördomar, inte mina. Jag hinner fundera kring skillnaden mellan uppfattning och fördom. Fördomar är negativa uppfattningar, och det var detta det skulle handla om, men bådadera är subjektiva. Nästa uppgift är att hitta svar på fördomarna. Vi ickemuslimer skall försöka ge förklaringar och svar från islamiskt perspektiv på fördomarna mot islam. Det är en utmärkt övning som man borde göra oftare, även i andra situationer. Söka förklaring till den andres sätt att vara annorlunda på ett negativt sätt. Negativt varför? Håller min negativa reaktion vid djupare eftertanke? Vad säger den om mig, mer än om den andre? Vi lyckas prestera ett hyfsat sätt att ikläda oss muslimens roll och förklara det vi kallar för slöjfixering. Koranen talar om anständig klädsel och avser både kvinna och man. De svettiga karlarna i bara shorts som man ser i värmen i Sommarstockholm är alltså lika haram som alltför avklädda damer. (Något man väl också hade på känn.) Profetens ord måste tolkas och tillämpas adekvat i varje tid och på varje plats. Den muslimska flickan i vår grupp bär inte slöja Det här är ett inslag i en helg under rubriken Tillsammans för Sverige som Fryshuset kallar sitt projekt att genom interkulturell/religiös dialog bygga broar i samhället som kan motverka främlingsfientlighet, rasism och extremism. Projektet utgår från våra mänskliga rättigheter och vill skapa möten mellan ungdomsgrupper, kulturer och traditioner samt ta vara på religionen som en positiv växtkraft i arbete för fred och förståelse. Så formulerar man det själv. Ungdomarna är i fokus. Helt logiskt, för det är hos dem som framtiden skapas i Sverige, vare sig den kommer med skärpta motsättningar som lånar religiösa uttryck, eller minskande konflikter i takt med att äldre kontroversämnen tappar sin aktualitet och förhoppningsvis integrationsprocesserna verkar. Att aktivt bidra till ett tillsammans är en klok och viktig insats som samlar aktiva från olika håll: projektledarna Maria Kjellsdotter Rydinger, präst i Svenska kyrkan, och imamen Othman Al Tawalbeh (vars anställning genom en svenskkyrklig församling väckte visst rabalder), och ungdomsledarna Sudhagar Raghupathy, representant för unga Dharmis och Asharvaner (buddhister, sikher, hinduer med flera), Jonna Wolf från Judiska Centret och Dina Elmahl som är muslim. Helgkonferensen, med internationella inslag från franska dialogorganisationen C.I.E.U.X. och St Philip s Centre i engelska Leicester, startade på fredagen med inledningar i tidigare Skeppsholmskyrkan. Prästen Maria betonade att religionen även för ungdomarna i Fryshuset ibland är ett hinder, som måste bli en tillgång. Imamen Othman citerade Koranen, där Gud säger att jag skapade er olika så att ni skall lära känna varandra. Och rabbinen David Lazar gav tre ord med på vägen: Lyssna, Andas, Tala! Inte minst Lyssna kommer ofta bort i dialogen. Så följde inlägg från Jasenko Selimovic, politisk sekreterare hos integrationsministern, religionspsykologen Önver Cetrez som forskat om den religiösa situationen bland assyrier/syrianer i Sverige, och pedagogikprofessorn Hans-Ingvar Roth som nyligen utkommit med boken Är religion en mänsklig rättighet? Här dominerade nog vuxenperspektivet, och en del av behållningen var mötet i rasterna med vänner och bekanta med dialogengagemang från olika religiösa traditioner. Ungdomarna, de flesta aktiva i Fryshusets ungdomsprojekt, fick nöja sig med att ge sina reaktioner. Att hålla ihop ungdomar och vuxna är en poäng, även här, för att sy ihop nya och gamla erfarenheter. En starkare katolsk närvaro skulle vara värdefull, med tanke på den utmaning till ett tillsammans som vår kyrka upplever och de erfarenheter den gjort och gör. Fortsättningen? Metodutveckling pågår som snart är klar, inspiration till och finansiering av verksamhet på nya orter. Men först en uppföljningsträff i oktober, säger Maria Kjellsdotter Rydinger. Och i vår kanske, på muslimernas önskan, en konferens på temat Sekulariseringen problem eller möjlighet? Kaj Engelhart

11 aktuellt inrikes sid. 11 En välsignande gest. Biskop Anders Arborelius lämnar Vår Fru av Lourdes kapell efter invigningsmässan. Bakom honom ses pater Fredrik Emanuelson, ceremoniar under mässan. Vår Fru av Lourdes har fått en plats i Katrineholm Frälsningsarméns gamla lokaler i Katrineholm har blivit katolsk kyrka. Dess namn är Vår Fru av Lourdes kapell. I början av september invigdes det i en mässa med biskop Anders Arborelius som huvudcelebrant. Efter decennier av längtan har vi fått en egen kyrka i Katrineholm, sade fader Michael Schneider, kyrkoherde i moderförsamlingen Heliga korset i Eskilstuna, i sitt välkomsttal. Fader Michael berättade att kyrkorummet hade varit en byggarbetsplats så sent som två dagar före invigningen. Men nu var allt som behövdes för att fira mässa på plats. I koret var även statyn av församlingens beskyddarinna, Vår Fru av Lourdes, installerad. Namnet har fader Michael föreslagit eftersom Jungfru Maria i Lourdes betyder mycket för både honom och hans Katrineholmsmedlemmar. Maria, med den heliga Bernadette knäböjande framför, omgavs av blommor i Vatikanens färger gult och vitt. Kyrkoherden hade många att tacka för att drömmen om en kyrka hade kunnat Forts.

12 sid. 12 aktuellt inrikes förverkligas: stiftsledningen som hade anslagit ett stort belopp, arkitekterna Tomasz Kwasniewski och Anna Axberg Olsson i byggnadskommittén samt dess ordförande, diakon Daniel Pauchard. Tacksamma ord riktades också till den nu avlidne församlingsmedlemmen Jöran Lindhagen, som ägnade mycken kraft åt att få en kyrka till Katrineholm, och till alla de församlingsmedlemmar som hade stött projektet med sina böner. Medan organisten Andreas Kilström spelade den första festpsalmen banade ingångsprocessionen väg genom det överfulla kyrkorummet. Och fader Michael fick ett starkt liturgiskt stöd; biskopen hade sju koncelebranter, representerande stiftsledning, dekanat, församling, grannförsamlingar och nationell själavård. Varje gång en kyrka invigs är det många som hittar tillbaka till Jesus Kristus, sade biskop Anders i sin predikan. Han betonade vikten av närheten till en katolsk kyrka. Denna kyrka finns för att ni ska kunna fira eukaristin så ofta som möjligt. Jesus Kristus vill verkligen vara bland er i Katrineholm. Vår Fru av Lourdes kapell är inrymt i ett hyreshus i tre våningar. Från gatan kan ingen ana att det ens finns en helgedom innanför dörren, ännu mindre att kyrkorummet tar alla våningarna i anspråk. Ovanför den bakre delen finns en utbyggnad med ett stort kök och en undervisningslokal. Och där blev det fest efter mässan. Ann-Marie Cervin, som har bott i Katrineholm i nära 50 år och hela tiden varit en aktiv församlingsmedlem, berättade livfullt om det katolska livets utveckling. (Mer om henne i reportaget på sidan 13.) Representanter för andra kyrkor uppvaktade med presenter och fader Michael tackade särskilt kyrkoherden i Katrineholmsbygdens församling, Eva Karlsson, för den generositet som Svenska kyrkan hade visat under alla de år då katolikerna har fått låna kyrkor för sina mässor. Från Frälsningsarmén, den tidigare hyresgästen, hade ingen infunnit sig. Däremot berättade en av gästerna, Kerstin Elworth, om sina barndomsminnen från Katrineholm då hon, trots att hon var medlem i Svenska kyrkan, gärna besökte Frälsningsarmén, fascinerad av den mäktiga hornmusiken, de fromma sångerna och den respektingivande botbänken som nu blivit biktstol. En upphöjd plats. Koret domineras av Vår Fru av Lourdes och Heliga Bernadette på knä framför. Bernadette var en bondflicka som 1858, vid 14 års ålder, hade flera visioner av Jungfru Maria i en grotta nära Lourdes i södra Frankrike. Där har en källa sprungit fram, med vatten som anses helande, och miljontals människor vallfärdar dit varje år i hopp om att bli botade från sjukdomar. Kerstin Elworth kände sig alltså redan hemma i kyrkan. Och nu har vi blivit katoliker, både kyrkan och jag. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Den högtidliga invigningsmässan fick en stor klerikal uppslutning: Kring biskopen fanns fader Michael Schneider, Eskilstuna, och fader Than Tran, Katrineholm, pater René Pascal Lung OP, stiftets generalvikarie, fader Kurt Fors, dekan för Örebro dekanat, fader Morgan Elworth, Stockholms dekanat, pater Jan Buczkowski SDB, tidigare kyrkoherde i Nyköping, och fader Mahir Malko, rektor för kaldéernas själavård i Eskilstuna. Pater Fredrik Emanuelson OFM var ceremoniar. Akolyter från Domkyrkoförsamlingen var Magnus Andersson och Sergio Mineni. Ministranter från den egna församlingen var bröderna Andy och Alex Vu. Bland mässdeltagarna i kyrkan fanns kyrkoherden i Västerås, pater Tomasz Slupkowski OFM, och kyrkoherde Ryszard Denisiuk, tidigare polsk själasörjare i Katrineholm, numera bosatt i Ronneby. De tre serafimsystrarna som tillhör Eskilstuna församling var också närvarande: syster Krystyna, syster Radzislawa och syster Petronia.

13 aktuellt inrikes sid. 13 Äntligen. En glad kvartett öppnar dörren till Vår Fru av Lourdes kapell i Katrineholm. De två församlingsmedlemmarna Jahn Fahlberg och Joanna Krasowska flankeras av fader Michael Schneider, kyrkoherde i moderförsamlingen Heliga Korset i Eskilstuna, och fader Than Tran, rektor för stiftets vietnamesiska själavård. En hängiven kapellförsamling I 60 år har katoliker i Katrineholm väntat på att få en alldeles egen kyrka. De har varit mycket hängivna. Annars skulle de inte ha överlevt utan egna lokaler, säger deras kyrkoherde, fader Michael Schneider. Eskilstunas kapellförsamling Vår Fru av Lourdes har drygt 380 registrerade medlemmar. Många av dem deltog i invigningen av det egna kapellet och nu är de med i festligheterna efteråt. Precis som i de flesta katolska församlingar i stiftet träffar vi människor från hela världen. På rak arm räknar fader Michael upp kroater, albaner, ungrare, afrikaner, kaldéer, latinamerikaner, polacker, Vietnamkineser och vietnameser. Alla har personliga minnen av flytt eller flykt från ett annat land och unika erfarenheter av att ha etablerat sig just i Katrineholm med omnejd. Joanna Krasowska berättar att hon kom från Polen för tio år sedan och Forts.

14 sid. 14 aktuellt inrikes började arbeta som läkare på lasarettet. Jag var osäker på om Sverige var ett protestantiskt land. I kyrkan som vi letade oss fram till verkade mässan vara likadan som i Polen men det saknades tavlor och föremål som borde finnas i en katolsk kyrka. När Joanna och hennes familj lärde känna andra polacker fick de veta av dem att den katolska kyrkan låg i Eskilstuna, sex och en halv mil hemifrån, och att mässa på polska firades i Katrineholm en söndag i månaden. Sedan dess har vi gått i den mässan regelbundet. Men för en tid sedan utgick söndagsmässan på polska och ersattes med ännu en mässa på svenska. Polackerna kan alltså gå i två mässor på svenska i månaden. Dessutom, säger Joanna, får vi nu mässor på vardagarna. Det är ju så att fader Than Tran har bosatt sig i Katrineholm, efter många år som kaplan i Domkyrkan där han prästvigdes Han bor ett stenkast från kapellet och ska fira mässa där alla vardagskvällar utom måndagar. Men Fader Than är inte Heliga Korsets församlings kaplan utan rektor för stiftets vietnamesiska själavård som omfattar cirka personer på många håll i landet. Därför firar jag mässor på olika platser där vietnameser är bosatta och är i Katrineholm en söndag i månaden och firar mässa på vietnamesiska, precis som tidigare. En sammanhållande person för den stora vietnamesiska gruppen här är Paulina Vu. Hon tillhör en av de första familjer som kom hit som båtflyktingar. Det var Vi var fyra syskon och jag var äldst, 11 år. Nu är mamma Tang Man och pappa Minh Cuong med på festen. Paulinas söner Andy och Alex ministrerade under mässan. Paulina lyser av glädje över att drömmen om en egen kyrka har blivit verklighet och att kapellet har fått namn efter Madonnan i Lourdes, som hon och många i hennes grupp har besökt flera gånger. Jahn Fahlberg är en av församlingens få svenskar. Han är ny som katolik men är sedan flera år aktiv i församlingen eftersom han är gift med en latinamerikanska, Yeny från Peru. Deras son Samuel är katolskt döpt och går sedan länge i undervisning för fader Michael. Församlingen har mycket att vinna på en egen kyrka, säger Jahn. Förut har vi träffats högst en gång i månaden och bara hejat på varandra. Nu blir kontakterna mellan grupperna större, vi kan fira mässa och ha kyrkkaffe oftare och aktiviteter i egna lokaler. Det stärker samhörigheten. En annan svenskfödd är Ann-Marie Cervin som har varit aktiv i kapellförsamlingen i nära 50 år men som har flyttat närmare barn och barnbarn i Stockholm. Ann-Marie representerar dem som har sett Katolska kyrkans framväxt i Sverige, från nästan ingenting till egna kyrkor och församlingar. Med stor värme berättar hon om några andra personer som har präglat församlingslivet i just Katrineholm. En av de första var ungerskan Marie Zelei som också är med på festen. Hon kom Glädje. Paulina Vu har tillhört församlingen sedan 1980 då hon kom som båtflykting från Vietnam med sin familj. Efter alla år i lånade lokaler är hon hjärteglad över den egna hemvisten. Marie, som bodde i Vingåker då, fick besök av kyrkoherden i Eskilstuna, Kazimir Vilnis, och han brukade fira mässa i deras hem. Även Ann-Marie har minnen av fader Kazimirs besök. Han kom hem till oss ute på landet 1964 och döpte vårt tredje barn, lilla Lena. Efteråt gick han ned till lägenheten under oss och döpte ett barn hos den tyska familj som då bodde där. Det var en ovanlig tillfällighet med två katolska familjer långt ute på landet i samma hus! Senare förstod Ann-Marie att det var Kazimir Vilnis speciella liv och karisma att uppsöka katolska familjer över hela länet.

15 aktuellt inrikes sid. 15 Minnen. Ann-Marie Cervin berättar livfullt om minnen från nära 50 år som katolik i Katrineholm. Han firade mässan i hemmen och undervisade barnen. Efteråt spelade han kort med dem! Man minns honom som en öppen och glad och karismatisk präst. Två välkända katrineholmskatoliker, berättar Ann-Marie vidare, var österrikaren Hans Eichinger, kommunal musikledare och dirigent för musiksällskapets symfoniorkester, och bygdens son, Knut Ellwyn. Knut hade mött Katolska kyrkan i Uppsala och hade konverterat medan han utbildade sig till lärare. Han skrev också poesi som han samlade i ett litet häfte Jesus Lever. Varje månad bekostade han en rörande annons i Katrineholms Kuriren: Jesus Kristus Han har gjort allt för dig Offra nu åt honom En timme i månaden Och så följde plats, datum och tid för den katolska mässan! Ann-Marie minns många år med mässor och aktiviteter i lånade lokaler av skiftande kvalitet, men i slutet av 1960-talet blev det bättre. När Nävertorpskyrkan invigdes fick vi tillåtelse att fira mässan där. Vi var redan då en stor grupp på över 50 personer inklusive alla barn. Vid den tiden var schweizaren Paul Müller kyrkoherde. Han reste från Eskilstuna en gång i månaden. Till sin hjälp med undervisningen av barnen hade han holländska franciskansystrar. De var välutbildade och hade en modern pedagogik. Efter Müller kom den bayerske prästen Martin Schmid och stannade i 28 år, till sin död år Han efterträddes av Michael Schneider, även han bayrare. Det är fader Michael som, trött men glad, just nu tittar ut över invigningsdeltagarna i de nya församlingslokalerna. Det som gläder mig mest är att mässa nu kan firas i Katrineholm varje vardag. Det viktigaste med en egen kyrka är ju att församlingen träffas till gemenskap i mässorna. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Vår Fru av Lourdes kapellförsamling i Katrineholm Moderförsamling: Heliga korsets församling i Eskilstuna. Kyrkoherdar: Kazimir Vilnis Paul Müller Martin Schmid Michael Schneider 2000 Antal registrerade medlemmar i kapellförsamlingen: Katrineholm 314, Flen 46, Vingåker 21. Mässor: Första och tredje söndagen i månaden: Mässa på svenska. Andra söndagen i månaden: Mässa på vietnamesiska. Fjärde (ibland femte) söndagen i månaden: Ingen mässa på grund av prästbrist.

16 sid. 16 aktuellt inrikes Att ge tron vidare i huskyrkan Ständig bön för äktenskap och familj är sådan möjlig? Javisst, säger Colette Johnsson som vet vad hon talar om. Det är tio år sedan hon bestämde sig. I Irland hade hon träffat den karismatiske redemptoristprästen fader Johnny Doherty och delat hans vånda inför att så många äktenskap går sönder, inför att så många familjer splittras men också delat hans hopp. För sa inte Jesus: Be och ni skall få, sök och ni skall finna, knacka och dörren skall öppnas för er. Fader Johnny tog orden på allvar. Med bön, ständig bön, skulle till synes stängda dörrar öppnas. Han sökte upp 31 personer, en för var dag i månaden. Varje person skulle sedan hitta 24 andra som var beredda att ansvara för en timme av bön under dygnet. Colettes reaktion var omedelbar: Något sådant behöver vi i Sverige också. Men hur skulle det bli verklighet? Genom vem? Genom Colette själv. Hon tog kontakt med personer som också ville försöka och den 8 augusti 2002, två dagar innan hennes dotter skulle gifta sig, inleddes vad som växt till ett bönenätverk med nedslag i nästan alla församlingar inom stiftet. Första september är det dags för jubileum, med åttiotalet firande, i Immanuelskyrkan i Stockholm. Colette Johnsson ser glad ut när hon berättar att sammantaget omkring personer jorden runt i dag är engagerade i den ständiga bönen. Bönegrupper hittar man inte bara i Irland och Sverige utan också i Storbritannien, Kanada, USA, Sri Lanka och Japan. Utposter finns i Brasilien, Danmark, Finland, Island och Norge och till och med i Qatar. Svensk startmotor. Colette Johnsson bestämde sig, efter att ha mött fader Johnny Doherty, för att ständig bön för äktenskap och familj också måste finnas i Sverige. Och så blev det. Foto: Birgit Ahlberg-Hyse Det röda häfte som varje bedjare får ett exemplar av finns på engelska, svenska och polska. Häftet har också översatts till spanska och portugisiska men där väntar texten på godkännande. Den polska översättningen är pater Ryszard Zielinskis förtjänst. Han är kyrkoherde i Heliga Familjens församling i Haninge. Det är extra roligt med bidrag från en församling med det namnet. Därefter går ordet till fader Johnny som inleder med att fråga oss vilka bilder och ord vi associerar till när vi hör ordet kyrka. Några exempel: eukaristin människor, byggnader Jesus Kristus och hans mor Maria människor över hela världen och i alla tider helgonen mening, liv, kärlek påskfirandet Kristi kropp Irländsk grundare. Fader Johnny Doherty från Irland var den som utifrån sin vånda över alla splittrade familjer, startade bönekedjan som sträcker sig över dygnets alla timmar året runt. Foto: Birgit Ahlberg-Hyse Ändå tvingas fader Johnny konstatera när alla sagt sitt en sak som ingen nämnt är huskyrkan eller den lilla kyrkan. Detta var något centralt för Andra Vatikankonciliet. Kyrkan i vid mening och Kyrkan som den möter i familjen står naturligtvis inte i motsättning till varandra. Men vi missar ofta den del av Kyrkan som står de flesta ibland oss närmast. Hemmets kyrka påverkar hela Kyrkan. Vi kan inte ha det ena utan det andra. Hur kan huskyrkan utgestalta sig? Dags för två inbjudna par att dela med sig av hur de försökt leva Kyrkan, Kersten och Harry Kås från Focolare och Helena och Ivor D Arcy. Kersten och Harry inleder med att citera Focolares grundare Chiara Lubich: Varje familj har ett exempel att leva efter, familjen i Nasaret.

17 aktuellt inrikes sid. 17 Nedan låter vi paren komma till tals utan att det alltid framgår vem som sa vad. Men först Kersten och Harry: Vi gifte oss ganska sent och kom att tillhöra kategorin föräldrar utan barn. Men det finns ju också barn utan föräldrar. Vi ansökte om att få ta emot fosterbarn, och två bröder, fyra och tretton år, placerades hos oss. Varannan helg skulle de bo i vårt hem, varannan hos sina föräldrar. Och så, efter fyra år, sa föräldrarna att de ville ha pojkarna tillbaka. Vi upplevde vad alla föräldrar får vara med om förr eller senare, insikten att de bara har sina barn till låns. Därmed ett urval ur det fortsatta delandet som blir till en äktenskapsskola : Kommunikation kan vara svårt. Var tydliga! Vi kan inte läsa varandras tankar. Det är mycket som krockar när man står varann så nära. Men vi har bestämt att vi aldrig ska somna osams. Innan vi somnar säger vi förlåt till varandra och till Gud. Vi försöker låta våra värderingar genomsyra allt. Att familjen följs åt till kyrkan har varit en självklarhet sedan barnen var små men det är lika självklart att samtalen över middagen inte bara handlar om mässan och prästerna utan om allt som hör till livet: sport, musik, skolan Barn tar plats. Som föräldrar måste vi vara beredda att ge upp något av det som tidigare fyllde våra liv. Det där med egen tid är det bara att glömma. Barn är individer och uppfostran måste anpassas efter det. En barnfamilj kan ha svårt för att få pengarna att räcka till. Men viktigare än att köpa modekläder och ny cykel är det att göra saker tillsammans. Våra barn är inte bara våra utan allas! Våra barn har välkomnats av väldigt många i församlingen. Å andra sidan är andras barn också våra. Det är värt att tänka på att det finns barn som behöver ställföreträdande föräldrar både i och utanför Sverige. Sista ordet i Km-artikeln får gå till Colette Johnsson: Jag önskar förstås att vi blir alltflera som tar ansvar för den ständiga bönen. Jag skulle gärna också vilja dra in icke-katoliker i bönekedjan. Det är inte så lätt, ni får gärna hjälpa till. Det ska sägas att de samtal vi redovisat följdes av uppskattade gruppsamtal över kaffe och smörgås och därefter utvärdering. Dagen avslutades med mässa, firad av fader Johnny, pater Jan Buczkowski SDB och pater Klaus Dietz SJ. Margareta Murray-Nyman Fotnot: För ytterligare information kontakta Colette Johnsson, colette@ieee.org Forts. Katolska utskottet för äktenskap och familj och Stiftsgården Marielund Äktenskapet: oktober 2012 på Stiftsgården Marielund Kallelse till ömsesidighet och fruktbarhet! Medverkande från KUÄF: diakon Göran Fäldt diakon Tomislav och Zorica Knezevic fader Morgan Elworth Andreas Björklind, leg. psykolog Från Täby församling: kateket Lizzie Claesson Fullständigt program finns på och Katolska utskottet för äktenskap och familj Vid särskilda frågor maila goran.faldt@tele2.se. 900 kr/person Anmälan: eller se blankett på Antal par: Adress: Stiftsgården Marielund, Stiftsgårdsvägen 21, Ekerö Tel: , Fax E-post: marielund@katolskakyrkan.se Foto: Fredrik Larsson

18 sid. 18 aktuellt inrikes Att förnya äktenskapets ja I anslutning till dagen kring Ständig Bön för Äktenskap och Familj träffar vi pater Klaus Dietz SJ som under sin tid som kyrkoherde i Sankt Lars församling i Uppsala och i Sankta Eugenia introducerat den så kallade äktenskapsförnyelsen. Äktenskapsförnyelsen kan bli ett lyft både för paret, familjen och församlingen, säger pater Klaus som först stötte på det så kallade Marriage Encounter under en sabbatsperiod i Boston. Under ett veckoslut inbjöds gifta till en helg i romantikens tecken men dygnen var också präglade av realism. Man åt gott, man lyssnade till musik med associationer till kärlek, man fick reflektera utifrån frågor som hjälpte parterna att gå på djupet. Pater Klaus ger exempel på frågor: Vilket är det trevligaste minnet från vår tid som nyförälskade? Vilka roliga händelser från vår första tid som gifta kommer jag bäst ihåg? Hur mycket tid tillbringar vi tillsammans nu jämfört med när vi var nygifta? Vilka bitar i vårt nuvarande liv och från vårt förflutna skulle jag helst ta med mig in i framtiden? Här i Sverige har vi konstaterat att en enda dag kring detta kan vara lagom. Att mötas en hel helg blir kostsamt och för många par kan det vara svårt att hitta barnvakt. Vi gör också så att vad paren kommer fram till i samtalen förblir deras egen hemlighet. I USA hade man en mer öppen attityd. Är alla par positiva till den möjlighet till äktenskapsförnyelse som erbjuds i till exempel Eugenia? Nej, pater Klaus säger att det finns de som inte vågar, relationen känns för bräcklig. Särskilt männen kan dra sig för att prata. Man tycker att det fungerar bra som det är. Men de som varit med en gång brukar vilja fortsätta. Fast senast var det inte så många som anmälde sig. Vi tvingades inskränka oss till en av biskop Anders firad votivmässa och så blev det fika efteråt. Det var också uppskattat. Den mest högtidliga stunden under helgen eller dagen är själva äktenskapsförnyelsen som alltid sker i mässan. Men kan inte detta med äktenskapsförnyelse misstolkas som om det ursprungliga löftet inte vore giltigt? Nej, det tror inte pater Klaus. Det går att jämföra med påsknattens gudstjänst som innehåller en förnyelse av doplöftena. Romantik och realism. Pater Klaus Dietz söker vägar att stödja de gifta paren. Men som kyrkoherde i Sankta Eugenia har han också ansvar för dem som brutit upp ur en relation. Km vill skriva om denna form av stöd i ett kommande nummer. Foto: Birgit Ahlberg-Hyse Äktenskapsförnyelse Prästen: Kära par, ni har kommit hit för att inför Herren förnya era äktenskapslöften. Må Kristus i rikt mått välsigna er kärlek. Må han stärka er att i ständig trohet fullfölja ert äktenskaps ömsesidiga ansvar. Därför frågar jag er: Är ni villiga att under hela ert liv fortsätta att leva tillsammans som äkta makar i ömsesidig kärlek och respekt? Paren: Ja. Varje par fattar varandras högra hand. Tillsammans förnyar de sina äktenskapslöften. Ur Handledning för vigselförberedelse (Katolska Pedagogiska Nämnden) När jag döptes så var detta något oåterkalleligt. Ändå är det något stort att få bekräfta dopet under påskmässan: att visa att jag står fast vid löftena som jag, mina föräldrar eller faddrar gav då. Man kan se äktenskapsförnyelsen på samma sätt. Margareta Murray-Nyman

19 aktuellt utrikes sid. 19 Påven stöttar kristna i Mellanöstern Söndagkvällen den 16 september anlände påve Benedikt XVI till Rom efter sin tredagarsresa till Libanon. Han är tillbaka i sin värld, men har lämnat kvar mycket i regionen, skrev den arabiskspråkiga tidningen As-Safir. Mediernas eko var överlag positivt, men ackompanjerat av oro för fortsatta demonstrationer mot muhammedfilmen. Det började på fredagen då påven landade på Beiruts flygplats och betonade i sitt hälsningstal att han kom som en pilgrim för freden, inte som politiker. Det var det första av sex tal på resan. Efter ett sammanträffande på lördagen med representanter för politik, kultur, religion och samhälle mötte han företrädare för sunniter och shiiter, druser och alawiter. Sedan följde besök hos den maronitiske patriarken Butros Rai och ett stort möte på kvällen med ungdomar. På söndagen, vid en utomhusmässa med människor, överlämnade han den postsynodala skrivelsen till deltagarna i Mellanösternsynoden. Säkerhetsåtgärderna var rigorösa och effektiva och allt avlöpte efter planerna. Synoddokumentet bär titeln Ecclesia in medio Oriente, Kyrkan i Mellanöstern, och omfattar drygt 100 sidor. Här skriver påven om kyrkans starka rötter i regionen, om vägar till fred, om de katolska biskoparnas uppgifter och om prästerna, ogifta såväl som gifta. Samtidigt pläderar han för större juridisk och social jämlikhet för kvinnorna. Redan på planet till Libanon välkomnade Benedikt XVI, vid en presskonferens, den arabiska våren som ett berättigat rop efter demokrati, men varnade också för att revolutioner kan slå om till hat. Han brännmärkte vapenimporten till Mellanöstern som en svår synd och vädjade om att allt görs för att friheten styrs åt rätt håll och att tolerans och solidaritet inte får tyna bort. Pilgrim för freden. Benedikt XVI:s besök i Libanon följdes uppmärksamt av många i regionen som frågar efter en fredlig utveckling på krisen i Mellanöstern. Foto: news.va Katolska kyrkan i Libanon har många ansikten inte mindre än sju olika med var sin egen jurisdiktion. Här finns den maronitiska kyrkan, den armeniskkatolska, den kaldeiska, den syriskkatolska, den grekisk-katolska (melkitiska), den koptisk-katolska och den latinska. Den sistnämnda sammanfattar de katolska kyrkodelar som firar gudstjänst efter latinsk rit och inte, som de övriga, har var sin egen rit. Påvebesöket i Libanon gav också ringar på vattnet i grannländerna. Det bekräftar apostoliske nuntien i Damaskus, ärkebiskop Mario Zenari. Han var med i Beirut av säkerhetsskäl fick påven begränsa sin vistelse till den libanesiska huvudstaden och har registrerat vilka reaktioner påvebesöket väckte i grannlandet. Besöket var en stor överraskning med många starka känslor. Jag tror att Benedikt vann den syriska ungdomens hjärtan, särskilt de kristnas men också många andras. Syrisk ungdom frågar sig idag hur de kan bryta sig ut ur våldssituationen i landet. Påven markerade kyrkans närhet och det stärkte alla i Syrien att inte ge upp, säger Zenari. De kristna i Mellanöstern måste satsa på fred och försoning, sade påven vid söndagsgudstjänsten i Beirut. De kristna är förpliktade att verka som fredsstiftare i sin närmaste omgivning och på sin plats i samhället. Deras fredsinsats blir till ett viktigt vittnesbörd, att ge tillsammans med alla människor av god vilja. Samtidigt påminde han de trängda kristna i Mellanöstern om att Jesus själv inte uppträdde som allsmäktig politisk befriare utan en lidande Messias. Jesu väg är inte maktens eller den jordiska berömmelsens. Att följa honom leder med nödvändighet till försakelse, sade påven. Ett allvarligt budskap till kristna i betryck, men samtidigt förhoppningsvis en glimt av ljus och mening i deras situation. Kaj Engelhart

20 Kyrkan mitt i samhället. Katolska kyrkan är det största samfundet i USA med sina nästan 78 miljoner medlemmar. Därför blir kyrkans officiella hållning i olika samhällsfrågor av stor betydelse för hur politikerna formulerar sina svar. (På bilden: St. Patrick s Cathedral, New York) Katoliker påverkar valkampanjen i USA när familjeplanering blir stridsfråga För första gången i historien finns ingen vit anglo-saxisk protestant på någon av valsedlarna i det amerikanska presidentvalet. Barack Obama är protestant men inte vit, och hans vicepresident är katolik. Mitt Romney är mormon och hans vicepresident-kandidat är också katolik. I ett val som mest handlar om ekonomi, arbetslöshet, budgetunderskott och statsskuld har kandidaternas religiösa tro ingen stor betydelse. Det handlar mer om vilken nationalekonomisk teori man tror mest på Keynes som president Obama baserar sin ideologi på, eller Hayek som är Romneys föredöme. Men i en valfråga har religionen betydelse, och det är frågan om familjeplanering. Det området har blivit så brännande att demokraterna anklagar republikanerna för att ha förklarat krig mot kvinnorna. USA har förändrats mycket sedan 1787 då grundlagsfäderna, alla brittiska protestanter utom två som var katoliker, antog konstitutionen och i det första författningstillägget garanterade religionsfrihet. Säkerligen kunde ingen av de 55 undertecknarna, varav många var slavägare, tänka sig att USA en dag skulle ha en president med rötter i Afrika. Inte heller kunde de drömma om att en framtida presidentkandidat skulle bekänna sig till en tro baserad på att en ängel vid namn Moroni 36 år senare skulle uppenbara sig för den 18-årige bondsonen Joseph Smith i New York. De amerikanska kolonisterna sökte frihet. Den politiska friheten tog de sig i revolutionskriget mot England. Den religiösa friheten, med fria kyrkor skilda från staten, gav de sig själva. Detta lockade miljoner invandrare från Europa. De första katolikerna var spanska missionärer som kom redan 1493 med Christopher Columbus andra resa. På 1700-talet kom många fler katoliker i samband med den franska koloniseringen av det som nu är sydstaterna. Det stora inflödet började vid mitten av 1800-talet då invandrare från Irland, Tyskland och Italien gjorde katolicismen till den största religionen i USA.