EUROPARÄTTSLIG TIDSKRIFT

Transkript

1 Särtryck ur EUROPARÄTTSLIG TIDSKRIFT NUMMER ÅRGÅNG 3

2 Kollektivavtalsparternas autonomi och lönediskriminering KOLLEKTIVAVTALSPARTERNAS AUTONOMI OCH LÖNEDISKRIMINERING - kommentar till Barnmorskemålet C-236/98 Kent Källström* 1. INLEDNING I en tvist inför Arbetsdomstolen yrkade JämO allmänt och ekonomiskt skadestånd av Örebro läns landsting på grund av lönediskriminering. JämO gjorde gällande att landstinget diskriminerat två barnmorskor, Kristina och Kia, genom att ge dem lägre grundlön än en klinikingenjör med likvärdiga arbetsuppgifter. Kristina och Kia hade en kollektivavtalsenlig grundlön på respektive kr per månad medan motsvarande lön för klinikingenjören var kr. Enligt JämO hade samtliga tre arbetstagare likartade arbetsuppgifter och skillnaden i grundlön var diskriminerande mot barnmorskorna eftersom denna yrkesgrupp till övervägande del bestod av kvinnor. Landstinget förnekade att det var fråga om diskriminerande lönesättning. För det första kunde arbetsuppgifterna inte anses likvärdiga. Även om arbetsuppgifterna vore likvärdiga skulle det inte vara fråga om diskriminering eftersom skillnaden i fråga om anställningsvillor varken direkt eller indirekt hade att göra med arbetstagarnas könstillhörighet. Om barnmorskornas arbetstidsförkortning på grund av skiftarbete och den ersättning för obekväm arbetstid som normalt utgick beaktades skulle en jämförelse inte utfalla till barnmorskornas nackdel. Vid handläggningen av tvisten beslutade Arbetsdomstolen att begära förhandsavgörande från EG-domstolen om tolkningen av art 119 i Romfördraget (numera artikel 141) samt dir 75/117. De tolkningsfrågor som ställdes var följande: * Professor i arbetsrätt vid Stockholms universitet. 655

3 Kent Källström 1. Skall ersättning för obekväm arbetstid ingå i underlaget för lönejämförelse vid påstådd lönediskriminering enligt art 119 och dir 75/117? 2. Skall det tillmätas betydelse att det i barnmorskornas arbetsuppgifter regelbundet ingår arbete på tid som ger rätt till ersättning för obekväm arbetstid? 3. Skall förhållandet att ersättningen för obekväm arbetstid ingår i underlaget för att fastställa pensioner, sjuklön, skadestånd och andra lönerelaterade ersättningar tillmätas betydelse för frågan om ersättningen skall ingå i underlaget för lönejämförelse enligt art 119 och dir 75/117? 4. Skall arbetstidsförkortningen vid treskiftsarbete beaktas vid lönejämförelse vid påstådd lönediskriminering. Om ja, vilken betydelse har det att kollektivavtalet utgår ifrån att den förkortade arbetstiden vid treskiftsarbete skall betraktas som heltid? 5. Skall det vid besvarandet av fråga 4 beaktas att barnorskorna men inte klinikingenjören utför skiftarbete med arbetstidsförkortning? EG-domstolen fann vid besvarandet av fråga 1-3 att ersättningen för obekväm arbetstid inte skall ingå i underlaget för lönejämförelsen enligt art 119 och direktiv 75/117. Om det föreligger en skillnad i grundlön mellan två arbetstagargrupper och om det i den ena gruppen finns en betydligt större andel kvinnor åligger det arbetsgivaren att visa att skillnaden är berättigad på grund av sakliga skäl som helt saknade samband med diskriminering på grund av kön. Vid besvarande av fråga 4-5 fann EG-domstolen att skillnaden i arbetstidsmått eller värdet av arbetstidsförkortning på grund av skiftarbete inte skulle beaktas vid beräknandet av underlaget för lönejämförelse enligt art 119 och dir 75/117. En sådan arbetstidsförkortning skulle emellertid kunna utgöra ett sådant sakligt skäl som berättigar till en skillnad i lön. Arbetsgivaren har dock bevisbördan för detta. 2. PROCEDUREN Grundtanken i fördragets bestämmelser om förhandsavgörande i artikel 234 (tidigare art 177) är att det skall föreligga ett nära samarbete mellan den nationella domstolen och EG-domstolen. Den nationella domstolen har ansvaret för att tvisten handläggs och bedöms på ett sätt som överensstämmer med gällande nationell rätt. EG-domstolen bedömer inte sakförhållandena utan står endast till tjänst med en uttolkning av gemenskapsrätten utifrån de frågor som den nationella domstolen ställt. Det kan ha betydelse för samarbetet på vilket stadium i handläggningen som förhandsavgörade begärs, liksom hur den nationella domstolen väljer att ställa frågorna. Tolkningen av artikel 234 (177) diskuteras i Barnmorskemålet. 656

4 Kollektivavtalsparternas autonomi och lönediskriminering Artikel 234 (177) har följande lydelse: Domstolen skall vara behörig att meddela förhandsavgöranden angående a) tolkningen av detta fördrag b) giltigheten och tolkningen av rättsakter som beslutats av gemenskapens institutioner och av ECB b) tolkningen av stadgar för organ som upprättats genom rättsakter som beslutats av rådet, när stadgarna föreskriver detta När en sådan fråga uppkommer vid en domstol i en medlemsstat får den domstolen, om den anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken, begära att domstolen meddelar ett förhandsavgörande.. Av andra stycket framgår uttryckligen att det är den nationella domstolen som avgör om och när en tolkningsfråga skall hänskjutas till EG-domstolen (domstolen hänvisar här till tidigare avgöranden från 10 mars 1981, målen 36/80 och 71/80). Parterna disponerar således inte över möjligheten att begära förhandsavgörande och den nationella domstolen är fri i förhållande till EG-domstolen att besluta på vilket stadium i processen som tolkningsfrågorna skall ställas. I denna fråga gör dock EG-domstolen vissa antydningar om hur den önskar att samarbetet skall fungera: Eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av gemenskapsrätten som är användbar för den nationella domstolen, krävs det visserligen att denna klargör den rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs. Ur det perspektivet kan det i vissa fall vara lämpligt att sakförhållandena är klarlagda och att de frågor som uteslutande skall bedömas enligt nationell rätt är avgjorda när ärendet hänskjuts till domstolen, så att den kan få kännedom om alla faktiska och rättsliga omständigheter som kan ha betydelse för dess tolkning av gemenskapsrätten. Dessa överväganden begränsar dock inte på något vis det utrymme för skönsmässig bedömning som tillkommer den nationella domstolen, som är den enda instans med direkt kunskap om de faktiska omständigheterna i målet och om parternas argument, som har ansvaret för det rättsliga avgörandet och som följaktligen är mest lämpad att bedöma såväl i vilket skede av rättegången ett förhandsavgörande är nödvändigt som relevansen av de frågor som ställs till domstolen (se i detta hänseende dom av den 27 oktober 1993 i mål C-127/92...) I målet rådde det delade meningar om på vilket stadium i handläggningen begäran om förhandsavgörande lämpligen borde inges. JämO ansåg att domstolen skulle ta ställning till om barnmorskornas arbetsuppgifter var likvärdiga med klinikingenjörens innan begäran om förhandsavgörade ingavs. EG-domstolens uttalande ovan ger möjligen ett visst stöd för denna uppfattning även om EG-domstolen betonar den nationella domstolens frihet. Genomslagskraften i EG-domstolens avgöranden blir sannolikt större om sakförhållandena är 657

5 Kent Källström klarlagda då domstolen tar ställning till den gemenskapsrättsliga tolkningsfrågan. Antag att Arbetsdomstolen i detta fall tagit ställning i frågan om barnmorskornas arbetsuppgifter skall anses likvärdiga med klinikingenjörens innan EGdomstolen tagit ställning till hur underlaget vid lönejämförelse skulle beräknas, dvs det sättet som JämO önskade att tvisten skulle handläggas. EG-domstolens beslut då blivit direkt avgörande för tvistefrågans lösning. Med den valda tågordningen blir istället Arbetsdomstolens helhetsbedömning av om barnmorskornas treskifts kan anses likvärdigt med klinikingenjörens arbete på dagtid avgörande. Genom det sätt som frågorna ställdes hade EG-domstolen inte anledning att ta ställning till den vilktiga kärnfrågan om det är tillåtet för kollektivavtalsparterna att förkorta arbetstid och höja ersättningen för obekväm arbetstid istället för att höja grundlönen, allt i syfte att underlätta rekrytering av personal till sk kontinuerligt treskriftsarbete. Arbetsdomstolens frihet att avgöra tvisten blev i det närmaste total och EG-domstolens dom blir närmast en matris för hur de faktiska omständigheterna i målet skall klassificeras. 3. EG-DOMSTOLENS AVGÖRANDE Den principiella frågan som domstolen hade att ta ställning till var hur underlaget för lönejämförelse skulle beräknas vid en påstådd lönediskriminering. Kunde en skillnad i grundlön ensam utgöra lönediskriminering om jämförelsepersonerna utförde likvärdigt arbete? Domstolen besvarade frågan jakande. Om jämförelsepersonernas arbetsuppgifter bedömdes likvärdiga utgjorde en skillnad i grundlön direkt lönediskriminering om den är avsiktlig och indirekt om det är fråga om lönesättning av befattningar. Barnmorskornas löner reglerades i gällande kollektivavtal för landstingsområdet. Eftersom det inte var olika lönetariffer för män och kvinnor var det regler om indirekt diskriminering som aktualiserats. En förutsättning för att det skall vara fråga om sådan diskriminering är att statistik visar att en betydligt större andel kvinnor än män är barnmorskor. Det ankommer på arbetsgivaren att visa detta, vilket knappast är problematiskt. Vad som däremot är problematiskt är att en indirekt diskriminering kan rättfärdigas av ett sakligt skäl som väger tyngre än jämställdhetsintresset (jfr den engelska termen justification of indirect discrimination). Det ledande rättsfallet från EG-domstolen är Bilka-målet där domstolen förklarade att ett pensionsystem som uteslöt deltidsarbetande innebar en indirekt diskriminering av kvinnor eftersom en betydligt större andel kvinnor än män var deltidsarbetande (betr. sk indirekt diskriminering se Ruth Nielsen, European Labour Law, 2000, s 225ff). Om syftet med särbehandlingen är legitimt och konsekvenserna av särbehandlingen står i rimlig proportion till syftet är särbehandlingen dock tillåten. 658

6 Kollektivavtalsparternas autonomi och lönediskriminering Principen justification of indirect discrimination diskuteras inte i barnmorskemålet. Arbetsgivarsidan synes mena att särbehandlingen i fråga om grundlönen syftade till att underlåta reglering av skiftarbetande personal genom arbetstidsförkortning och generös ersättning för obekväm arbetstid. Denna invändning prövades inte av EG-domstolen, vilket kan ses som en av konsekvenserna av att Arbetsdomstolen ställde frågorna till överprövning innan sakfrågorna klarlagts. Det kan inte uteslutas att EG-domstolen skulle acceptera en särbehandling om syftet vore att skapa ett lönesystem som underlättar rekryteringen av skiftarbetande. Det hade varit intressant att få denna fråga belyst på samma sätt som frågan om legitimt syfte i lagstiftning belystes i Seymour-Smith and Perez (C-167/97). En fråga som dock blev fullständigt klarlagd var att respekten för kollektivavtalsparterna i sig inte medför att särbehandlingen skall anses legitim och proportionell. Likalöneprincipen är tvingande och överordnad såväl nationell lagstiftning som kollektiv- och anställningsavtal. I Sverige liksom många andra EU-länder finns en tradition av kollektivavtalsautonomi. Enligt den tyska konstitutionen har lagstiftaren inte rätt att inskränka arbetsmarknadsparternas rätt att reglera anställningsvillkoren (s k Tarifautonomie). Med denna utgångspunkt är det otillåtet för lagstiftaren att ingripa exempelvis i fråga om hur avvägningen mellan grundlön och ersättning för obekväm arbetstid skall göras. Det finns en uppenbar konflikt mellan kollektivavtalsparternas autonomi och reglerna om indirekt lönediskriminering. EG-domstolen synes mena att proportionalitetsprincipen är överordnad partsautonomim. Varje särbehandling som skulle kunna utgöra en indirekt diskriminering måste ha ett legitimt syfte och det måste finnas en rimlig proportion mellan det man vill uppnå med särbehandlingen och dess effekter Redan i Barber-målet (C-19/81) fastslogs att likalöneprincipen i art 141 (tidigare art 119) gällde alla former av vederlag i en anställning, även pensionsförmåner som utgick efter anställningens upphörande. Det fastslogs också att likabehandlingsprincipen skall gälla varje del av lönen och inte inskränka sig till en samlad värdering av samtliga förmåner som utgår på grund av en anställning. I detta ligger ett krav på transparens, dvs att lönesystemet skall vara så utformat att det är möjligt att göra jämförelser mellan olika lönedelar. EG-domstolens dom i Barnmorskemålet innebär inga överraskningar i förhållande till tidigare praxis. Det nya är att domstolen är beredd att gå in i själva lönesystemet och tillämpa reglerna om indirekt diskriminering på de olika momenten. Lönediskrimineringsreglerna når in i kärnan av det område där marknadskrafterna och de förhandlande parterna av tradition haft fritt spelrum. 659

7 Kent Källström 4. KONKLUSION Likalöneprincipen i art 119 i Romfördraget hade ursprungligen en konkurrensrättslig bakgrund. Den infördes för att förebygga det som numera går under benämningen social dumping. Huruvida bestämmelsen från början var avsedd att ha horisontell effekt var omdiskuterat och detta blev klarlagt först genom Defrenne-målet. I detta mål betonas också likalöneprincipens sociala funktion. I Barnmorskemålet följs den utstakade vägsträckningen. Likalöneprincipen utgör en av gemenskapens grundvalar och den är därmed överordnad såväl nationell lagstiftning som kollektivavtal som slutits av arbetsmarknadens parter. De förhandlingslösningar som förhandlats fram av arbetsmarknadens parter kan överprövas av EG-domstolen utifrån reglerna om indirekt diskriminering. Varje särbehandling i lönesystemet kan utgöra lönediskriminering och måste rättfärdigas av skäl som väger tyngre än jämställdhetsintresset. EG-domstolen fick aldrig ta ställning till frågan om intresset att utforma anställningsvillkoren på ett sådant sätt att treskiftsarbete uppmuntrades utgjorde ett sakligt skäl att särbehandla barnmorskor i förhållande till ingenjören med likvärdiga arbeten. 660

8 Detta är ett särtryck ur Europarättslig Tidskrift. Är Du prenumerant? Om inte, så använd gärna nedanstående talong. Jag önskar prenumerera på Europarättslig Tidskrift enl följande ( ) Helårsprenumeration (680 kr), ( ) Helårsprenumeration med inbunden årgång (1080 kr), ( ) Forskarprenumeration (300 kr, intyg skall bifogas). Priser exkl moms. Namn Företag Adress Postadress Sänds till Europarättslig Tidskrift, c/o eddy.se ab, Norra kyrkogatan 3, Visby. Du kan också teckna prenumeration på