Anarkisterna. John Henry Mackay 1910 (1891)

Transkript

1 organ, utbröt en oerhörd storm av förbittring och förakt. Tillropen blevo högljudda, hotelserna hörbara och ännu varade oron bland församlingen, när den unge amerikanaren hade avträtt och en liten man med långt och tjockt skägg, grånande hår, klädd i en lång rock och med omisskännbar slavisk typ, hade intagit hans plats. Men ropen av förbittring och ovilja förvandlade sig plötsligt i jublande tillrop av erkännande och vördnad, hänförelse och sympati. Det fanns säkerligen icke många bland dessa tusenden, som icke kände denne man, vilken blev hjärtligare hälsad än någon som helst av de engelska ledarna; det fanns icke många, som icke redan hört talas om hans märkvärdiga öden, hans underbara flykt från fångenskapen i Petersburg, hur han sedan kom till Frankrike och där på nytt blev fängslad och till sist fann en tillflyktsort här i England, - hört det omtalas på detta motsägande och mystiska sätt, vilket omgiver en även mindre bemärkt person med det främmandes och ovanligas skimmer; det fanns icke många, som icke visste vad denne man gjort och ännu gjorde för saken. Hans skrifter, kringströdda i den kommunistiska anarkismens revolutionära organ på alla språk, bildade sedan en följd av år den outtömliga och ofta enda källan för de kommunistiska anarkisternas propaganda. Alla kände de dem, alla läste dem åter. Hans kraft, som förut varit vigd åt den hemliga, inre rörelsen i Ryssland, tillhörde nu internationalen; och säkerligen hade den senare vunnit lika mycket med honom, som den förra förlorat. Denna kraft var oersättlig, och emedan alla visste detta, tackade honom alla, som sågo honom. Han var kommunist. Tidningen, som utkom på franska i Paris och som han, sedan det blivit honom omöjligt att uppehålla sig där, ledde från London, kallade sig kommunisktisk-anarkistisk. Han hade försökt att i själfulla uppsatser i en av Englands mest betydande månadsskrifter framställa den vetenskapliga grundvalen för sina ideal, som han trodde sig våga att kalla anarkism. Men ej heller genom detta arbete, som gav ett ungefärligt begrepp om omfånget av författarens kännedom med avseende på socialismens alla frågor och om hans enorma beläsenhet, hade det lyckats Auban att skapa sig en föreställning om möjligheten att kunna omsätta dessa teorier i verkligheten. Och han kunde icke se något annat spira upp ur vanetron på denna nya och dock så gamla religion än ny missväxt av ofrihet, oordning och inre elände Under tiden hade den, som dessa tankar gällde, väntat i nervös oro - hur otaligt många gånger måtte han icke redan ha stått så vid stranden till det brusande människohavet! - att den bifallsstorm, som brusade mot honom skulle lägga sig. Nu började han med denna hårda, klara engelska, som talas av ryssarna, vilka tala alla de länders språk i vilka de leva. Man trodde sig först icke Anarkisterna John Henry Mackay 1910 (1891) 44

2 Innehåll Förord till den elektroniska utgåvan 3 John Henry Mackay 4 Förord till första upplagan. 6 Förord till folkupplagan. 9 I hjärtat av världsstaden 14 Elfte timman 34 De arbetslösa 52 Carrard Auban 72 Frihetens kämpar 91 Hungerns rike 119 Tragedien i Chikago 149 Den kommunistiska propagandan 171 Trafalgar Square. 192 Anarki se, i en tid då blott den går oantastad, vilken går som lögnare tillsammans med lögnaren! Hon tystnade. Alla hade hört på med spänd uppmärksamhet. Nu applåderade många. Auban följde henne med en genomträngande blick när hon utför plattformens trappa steg ned i salen och obekymrat satte sig på trappstegen, då alla bänkar voro upptagna. Det var, som om han ville tränga genom den hand som hon i fysisk smärta höll för ögonen, djupt ned i hennes själ, för att också här finna bekräftelse på sin djupaste övertygelse, vilken är den sista som står att förvärva: allt varandes egoism. Och även här tvekade han icke ett ögonblick att tillstå, att denna kvinna måste vara lyckligare i detta liv fullt av möda, uppoffring och umbärande, än hon skulle varit om hon fortsatt det liv, som låtit henne växa upp i välmåga och sorglöshet, och som hon lämnat för att - som hon och alla andra trodde - tjäna mänsklighetens sak, under det hon även då, fastän fullkomligt omedvetet, blott följt sin egen lyckas kallelse. Det minutlånga sorlet och bruset i salen avstannade och Aubans blickar och tankar vände sig åter mot tribunen, från vilken ordföranden ropade nästa talares namn. Se där, sade Mr Marell till Auban. Denne unge man kommer från Chicago. Han skall förtälja er något därifrån. Han har i dag kommit hit från Liverpool. Auban hörde uppmärksamt på; amerikanaren omtalade några av de mindre kända detaljerna från processen, vilka bättre än allt annat karaktäriserade behandlingen av de anklagade. Han beskrev tillvägagångssättet vid juryns tillsättande genom att citera bailiffs ord: Jag har denna sak i mina händer och vet vad jag har att göra. Dessa människor bli under alla omständigheter hängda. Jag uppställer sådana män till val, som försvararna måste förkasta - tills de komma till dem som de måste antaga utan val Han skildrade statsvittnenas personligheter, dessa lögnaktiga skurkar, som fått pengar av polisen för att säga allt vad denna ville ha sagt och de båda andra vittnena mot de åtalade, som man givit valet, att antingen bli hängda tillsammans med de andra, eller säga sanningen och bli lössläppta. Skola icke sådana människor säga allt vad man fordrar av dem, när de ha döden eller friheten att välja på? ropade talaren, medan högljudda instämmanden komma från alla delar av salen. Och när han återgav polisbefälhavarens brutala och beryktade ord: - om jag blott haft tusen av dessa socialister och anarkister i en bunt, tillsammans med deras fördömda kvinnor, så skulle jag ha gjort kort process med dem; och då han talade om denna ärelösa jury, som av Chicagos penningaristokrati blevo för sin tjänst erbjudna en belöning av hundratusen dollar genom ett av deras 43

3 ten hos utsugarna Den väldiga tillökningen av strejkande, ända till den dag, som alla väntat, den första maj, som slutligen skulle bringa avgörandet Sedan framkallade hon för församlingens blickar själva majdagarnas händelser: - mer än 25,000 arbetare lade på en och samma dag ned arbetet; inom tre dagar hade deras antal fördubblats. Strejken hade blivit allmän. Kapitalisternas vrede kan blott jämföras med deras ångest. Varje kväll blevo möten avhållna i många delar av staden. Regeringen sände sina bödelsdrängar och lät skjuta på en av dessa fredliga församlingar. Fem arbetare stannade på valplatsen Vem har väl dragit dessa mäns mördare till räkenskap? - Ingen. Talarinnan gjorde en paus. Av röstens klang hörde man hennes inre rörelse. Hon fortsatte: Till följande afton sammankallades ett möte på Haymarket av anarkisterna. Det är lugnt. Talarnas uttalande äro, trots föregående aftons händelse, så litet upphetsande, att Chicagos Mayor, beredd att upplösa mötet vid första olagliga ord, försäkrade polisinspektören, att han kunde sända hem sitt folk. Men i stället för att göra detta lät han det rycka fram mot de församlade. I detta ögonblick flög en bomb, från en obekant hand, in i angriparnas led. Polisen öppnade en mördande eld Vem hade kastat bomben? - Möjligen kom den från en förtvivlads hand, som så ville försvara sig mot det nya nedslaktandet; måhända - det var den allmänna meningen bland arbetarna i Chicago - kom den från en polisagent, som haft det i uppdrag: vem känner icke de medel, som våra motståndare tillgripa för att kunna krossa oss? - Om det var så, då hade han gjort sin sak bättre än han själv tänkt. Vem har kastat bomben? - Vi veta det lika så litet som de åtta män, vilka under den oerhörda förskräckelsen, som efter detta ögonblick utbredde sig över Chicago, utan vidare blevo uttagna, enär de buro de mest bekanta namnen inom rörelsen, ehuru flera av dem icke ens varit närvarande vide mötet. Men vad gjorde det? Det hindrade domstolen lika så litet att hålla dem fångna, som det hindrade den att förklara dem skyldiga till hemlig sammansvärjning, trots att några av dem aldrig sett varandra förr. Varför ha de blivit dömda? slutade hon. Icke för att de begått någon förbrytelse - nej, emedan de varit de fattigas och förtrycktas förespråkare! Icke för att de skulle ha varit mördare - nej, emedan de vågat att öppna slavarnas ögon för orsaken till deras slaveri! Dessa män, vars tadellösa karaktär icke ens kunde smutsas av de häftigaste angrepp av den offentliga meningens organ, bli hängda, emedan de oegennyttigt, sanna och trogna ha tjänat sin övertygel- Förord till den elektroniska utgåvan Detta är Projekt Runebergs elektroniska textutgåva av Mackays Anarkisterna i en svensk översättning av okänd hand. Eftersom författaren dog 1933, översättaren är okänd och utgåvan äldre än 70 år, betraktar vi verket som fritt från upphovsrätt. Texten är inscannad, OCR-tolkad och korrekturläst av Stig A. Comstedt i mars Följande ändringar har företagits: Där översättningen har gammal stavning med ä istf dagens e, som i rägn, käjsare, pängar, mäst, sträjk osv har det blivit regn, kejsare, pengar, mest(adels), strejk osv. Sättningsfel har rättats där de påträffats; sunda på ett ställe skall vara runda och Kinghts Knights tex. 1:a kap. (s.19 o. flera ställen i detta o. följ. kap.) står stranden, ändrat till the Strand. Samma sida står kajen, ändrat till the Embankments. (s.23) står Kensington, ändrat till Kennington. (s.54) står drar sig österut ifrån larmet, ändrat till mot larmet 2:a kap. (s.69 o. genomgående) står utbytarna för tyskans ausbeuter, ändrat till utsuga -re, -rna. Förklarande fotnoter, som för dagens läsare är helt överflödiga, har konsekvent utlämnats. Det förekommer en del konversation på engelska. Den okände översättaren har, ibland inom parentes, ibland som fotnot, lämnat en, så gott som vid varje tillfälle, pinsamt felaktig översättning. Dessa har resolut strukits. 42 3

4 John Henry Mackay författaren till Anarkisterna föddes den 6 februari 1864 i Greenock i Skottland, men kom efter sin faders död redan i sin tidigaste barndom till Tyskland, där han blev uppfostrad. Efter ett misslyckat försök att intressera sig för något annat än sin egen kallelse, åhörde han vid universiteten i Kiel, Leipzig och Berlin, under fem terminer föreläsningar i filosofi, konst- och litteraturhistoria och offentliggjorde under samma tid sina första arbeten. I början av 1885 utkom en diktsamling om hans hemland, Kinder des Hochlands, som under de två nästföljande åren följdes av ett försök till ett sorgespel, första bandet av hans Dichtungen, en novellsamling Skuggor, såväl som hans sociala dikt Arma parata fero!, som genast träffades av socialistlagens censur reste författaren till London. Han beträdde åter utlandets mark - dit redan flera längre resor fört honom - för att under de följande fem åren blott tidvis återvända till Tyskland. Under denna sommar sysselsatt med avslutandet av sina berlinnoveller Moderne stoffe, kärleksdikten Helena, som utkom anonymt, första samlingen av hans dikter under titel Fortgang, såväl som med översättningen från engelskan av Jenseits der Wasser, lärde han först på hösten känna den sociala rörelsen, skrev under denna händelserika vinter sina dikter Sturm, som genast offentliggjordes och väckte stort uppseende, samt lade planen till sin stora kulturskildring, för vars utförande han uppsökte Schweiz lugna ensamhet. Omfattande och djupgående studier bringade honom här till det resultatet, att fullständigt förändra sitt ursprungliga utkast till verket, vilket orsakade, att dess utförande blev så försenat, att det först i Rom tre år därefter blev fullbordat. Under loppet av dessa, många gånger på resor tillbringade år, utkom, utom en med tolv dikter tillökad upplaga av Sturm, den andra samlingen av hans dikter under titeln Das starke Jahr, återvände Mackay till Berlin, huvudsakligen på grund av en önskan, att kunna avsluta sina mångåriga forskningar över Max Stirners liv, där han sedan dess för det mesta uppehållit sig. En följd av novellistiska arbeten ( Die Menschen der Ehe, Die letzte Pflicht, Albert Schnells Untergang ), föregingo avslutandet av nämnda forskningar, vilka 1898 trädde inför offentligheten som biografien: Max Stirner und 4 Då han slutat, upplästes ett stort antal telegram, sympatiadresser och brev från alla delar av England. Många av dem blevo mottagna med jubel. Auban visste, att många av dessa föreningar räknade sina medlemmar i tusental; bland de namn som upplästes hörde han några av största inflytande. Pennans män, vars verk alla läste - vad gjorde alla dessa, som liksom han själv voro övertygade om denna doms hänsynslöshet? De lugnade sitt samvete med en protest. Vad hade de kunnat göra? Deras inflytande, ställning och makt - skulle måhända varit tillräckligt stark och inflytelserik att omöjliggöra denna handlings verkställande gentemot en förbittrad och till medvetande kommen allmän förtrytelse. Men deras namn och protest förklingade här som allt för verkningslöst. Även de voro sin tids slavar, de, som kunnat vara dess verkliga herrar. Auban blev uppskakad ur sina tankar av en stämma, som han ofta förnummit. Vid sidan av bordet uppe på plattformen stod en liten svartklädd kvinna. Under pannan, som till hälften var betäckt av tjockt, kortklippt hår, liksom av en krans, lyste svarta flammande ögon. Det vita halskråset och den mycket enkla, nästan kåplika, långt nedhängande dräkten syntes tillhöra ett förgånget århundrade. Blott få av församlingen tycktes känna henne; de som kände henne, visste emellertid, att hon var en av de trognaste, verksammaste och hängivnaste förkämparna i England för kommunismen. Även hon kallade sig anarkist. Hon var icke någon medryckande talarinna; men i hennes röst låg denna stålklang av orubblig övertygelse, som ofta griper åhörarna mer än den mest glänsande föredragskonst. Hon gav en bild av alla de händelser, som i Chicago hade föregått kamraternas häktande och dömande. Klart - steg för steg - passerade de revy för åhörarna Hon talade om åttatimmarsrörelsens uppkomst och utveckling i Amerika, om de tidigare årens bemödande att genomföra åtta timmars arbetsdag genom regeringen och dess resultat Hon förklarade, hur det kommit sig, att revolutionärerna i Chicago hade anslutit sig till rörelsen utan att låta bedraga sig om dess egentliga värde och betydelse; om den internationella arbetarassociationens outtröttliga bemödanden; och huru dessa män, som nu stodo ansikte mot ansikte med döden, hade blivit drivna fram i spetsen för rörelsen Hon försökte så att skildra den oerhörda oro, som hade föregått förra årets majdagar: den feberaktiga spänningen i arbetarkretsarna, den vaknande ånges- 41

5 Han har skrivit en social dikt. Har ni läst den? Å nej, jag läser icke tyska. Han ser varken ut som en diktare eller socialist. Tror han sig kunna förbättra världen med sina dikter? - Han skall en dag inse, huru onyttiga de äro och att människorna först måste ha bröd, innan de äro i stånd att tänka på något annat. När man icke har något att äta, så är det slut med poesien. Den yngre skrattade över den gamles iver. Den gamle fortsatte ostörd, medan Auban mönstrade mängden: Man kan skriva de ömmaste kärleksdikter och som en slaktarmästare åse de blodigaste ohyggligheter och gå hän och dikta en jubelhymn åt de tappra krigarna, mördarna, som komma bloddrypande från slakten. Man kan besjunga folkets lidande och i nästa minut i balsalen kyssa handen på nådig frun, som kort förut har örfilat betjänten. Men vad tala vid då om? Säg mig hellre vem den där mannen är. En av våra parlamentskandidater. En karaktärslös stackare. En skrikhals. Om han hade haft makten, skulle han varit en tyrann. Men han fördärvar tillräckligt ändå. Båda vände nu sin uppmärksamhet mot församlingen. Auban satt ännu försjunken i tankar. Plattformens stolar hade blivit besatta av ordförandena och representanterna för alla de föreningar, som arrangerat massmötet. Man såg även några kvinnor bland dem. - Ordförandeplatsen hade intagits av en blek, omkring fyrtioårig man i högkyrkoprästernas dräkt. Han blev hälsad med bifall, då hans val till ordförande blev meddelat. Auban kände honom. Det var en kristlig socialist, som sedan många år tillbaka verkade bland de fattiga i East-End. På grund av hans åsikter hade rätten till utövandet av kallet berövats honom. Kyrkan är den största fienden till all karaktär. Han öppnade mötet. Han förklarade, att detta var sammansatt av människor med de mest olika åsikter, av radikaler och antisocialister, så väl som av anarkister och socialister, vilka emellertid hade enat sig i den önskan, att protestera mot undertryckandet av den fria yttranderätten. Han vore icke anarkist, som de dömda i Chicago, han hade en stark motvilja mot deras doktriner, men han fordrade samma, eller än större frihet för deras talare och anhängare, än den han själv - en kristlig kyrkas präst - toge i anspråk för förkunnandet av sina egna åsikter. Rätten må vara lika för alla och tjäna det, som den erkänt som sanning och betraktar som sanning, och därför fordrade han i sin guds och mänsklighetens namn, frigivandet av dessa män. 40 sein Werk, samt i utgivandet av ett band av Stirners Kleineren Schriften und Entgegungen. - Historien om en lidelse: Der Schwimmer, tillhör Mackays senare verk. Dock infaller under år 1901 utförandet av en fullständigt ny tid, en samling av mästardikter på lösa blad ( Freunde und Gefährten ) vars grundtanke var, att i största omfattning kunna möjliggöra för en var, att med de minsta medel kunna förskaffa sig sin egen utvalda samling av skaldestycken - Mackays Gesammelte Dichtungen, den samlade produktionen av dikter från hans ungdomstid, omfattande åren , utkommo 1898 (liksom alla de ovan nämnda arbetena) på tyska. - Anarkisterna blev översatt av George Schumm i Boston till engelskan samma år som den utkom, samt på franska år 1908 av Louis de Hessem. Dessutom föreligga översättningar på holländska och tjeckiska. 5

6 Förord till första upplagan. Det av konstnären skapade konstverket får föra hans talan; den observerande forskarens arbete, som ligger bakom honom, tillåter honom att säga, vad som driver honom att yttra sig. Det kritiska innehållet i det arbete, som jag nu fullbordar, fordrar av mig, att jag låter det ledsagas av några ord. Låt mig först säga: den som icke känner mig och i följande blad väntar sig sensationella avslöjanden av det slag av lögnaktiga spekulationer på publikens kritiklöshet, på vilka denna grundar hela sin kännedom om den anarkistiska rörelsen, den behöver icke göra sig mödan att fortsätta med läsningen. På intet område av det sociala livet härskar i våra dagar en mera ohjälplig förvirring, en naivare ytlighet, en farligare okunnighet, än på anarkismens. Redan uttalandet av ordet är som viftandet med en röd duk - de flesta störta löst på densamma, utan att giva sig tid till lugn prövning och överläggning. De skola också söndertrasa detta arbete, utan att ha förstått det. Mig skola deras stötar icke träffa. London och händelserna på hösten 1887 ha tjänat mig till bakgrund för min skildring. Då jag i början av det påföljande året ännu en gång för några veckor återvände till skådeplatsen, huvudsakligen för att fullborda mina East End-studier, anade jag icke, att just de trakter, som jag utvalt för en ingående skildring, strax därefter skulle komma på allas läppar genom Jack-uppskärarens kvinnomord. Kapitlet om Chicago avslutade jag icke förrän jag gått igenom den bilderbok för stora barn: Anarchy and Anarchists, Chicago 1889, med vilken poliskaptenen Michael Schack sökte rättfärdiga sin regerings infama mord. Det är ingenting annat än ett - icke oviktigt - dokument av stupid brutalitet, såväl som av raffinerad fåfänga. De levandes namn har jag fullt avsiktligt aldrig nämnt; de närstående skall trots detta nästan alltid lätt igenkänna dragen hos dem, som varit mina modeller. 6 de många ryggade tillbaka, som eljest gärna hade fortsatt efter den enskilda tråden Auban hade först för kort tid sedan lärt känna den gamle herrn. Det hade varit vid en debatt, där man diskuterat skillnaden mellan individualistisk och kommunistisk anarkism. Mr Marell hade varit den ende, som - efter vad han själv trodde - representerat den förra. Hans framställning hade intresserat Auban. Han hade hos honom, trots hans inkonsekvenser, funnit mycket besläktat med sina egna åsikter. Så hade de blivit bekanta med varandra och träffats några gånger, tills den förre reste tillbaka till Amerika, för att där göra, vad, som han sade, ännu stode i hans makt. Då han aldrig talade om sig själv, så visste Auban icke av vad slag dessa bemödanden skulle bliva, och efter det att döma, som han i afton hört av honom, hade även dessa ansträngningar varit fruktlösa. I varje fall syntes denne man ha ett vitt förgrenat nät av alla slags förbindelser i sin hand, ty han kände såväl alla de i processen inblandade personerna, liksom han också syntes vara noga underrättad om den anarkistiska lärans utbredning i Amerika. Hans flygblad voro alltid undertecknade med Den okände. - I London väckte den gamle blott lite uppmärksamhet. Han talade sällan offentligt. Den revolutionära rörelsens flod i London driver i dag så många personligheter i förgrunden för att i morgon åter uppsluka dem - för att det i detta beständiga kommande och gående skall kunna skänkas synnerlig uppmärksamhet åt den flyktigt förbigående. Nu frågade han engelsmannen efter några av de närvarande. Auban lutade sig tillbaka. Vem är det? Han visade på en kvinna, som satt i hans närhet i enkel mörk dräkt. Hennes utpräglade drag förrådde ett levande intresse för allt, som tilldrog sig runt om henne, och hon talade livligt och skrattande med sin granne. Jag vet icke, svarade engelsmannen. Men så erinrade han sig att en gång ha sett henne i den tyska klubben och tillfogade: Jag vet blott, att hon är tyska, en tysk socialist. Äregirig, men ett gott hjärta. Hon har länge arbetat i Berlin för avskaffandet av de prostituerades undersökning av läkarna. Den nyfikne gamle fortsatte att fråga den framför honom stående. Och vem är det, hon nu talar med? Engelsmannen såg bort. Det var en ung man, som han likaledes kände helt flyktigt. Jag tror det är en diktare, sade han. De skrattade båda. 39

7 tidningar, denna flod av flygskrifter! Var finns den människa, som ännu har förnuft och hjärta och icke reser sig - är det möjligt att räkna de skaror, som resa sig däremot? Skulle icke deras vilja vara stark nog, för att injaga skräck hos dessa köpta skurkar, så att de avstå från sitt nidingsdåd? Nej, de skola icke våga det, kamrat! Det skulle vara deras eget fördärv! De båda som han talade till, ryckte på axlarna. Vad skulle de också svara honom? - De hade båda sett så många avskyvärda handlingar begås i klasskampen ifrån deras sida, som satt inne med makten, att de måste fråga sig, vad det skulle vara, som ännu skulle kunna förmå dem att vredgas och förvånas? - Auban såg hur den gamles händer, i vilka han höll en sliten grå hatt, darrade och hur han sökte dölja denna darrning, i vilken hela hans inre rörelse avspeglade sig, genom att oupphörligt leka med hatten. De tro sig träffa anarkismen i dess hjärta, när de hänga några av dess förespråkare, sade han nu. Auban märkte, att han nu icke ville gå närmare in på spörsmålet, och teg därför. Men han fortsatte i tanken: Vad är anarkismen? - De i Chicago dömda? - Deras åsikter voro dels socialdemokratiska, dels kommunistiska, icke någon av dem hade haft överensstämmande svar - beträffande de frågor som blivit ställda till dem beträffande deras grundidéer - och dock kallade sig alla anarkister och blevo så kallade; men när har individualismen talat trotsigare än genom denne unge kommunists ord, som han kastat till sin domare: Jag föraktar er, jag föraktar era lagar, er ordning, ert våldsherradöme - och: Jag vidhåller detta: om man hotar oss med kanoner, skola vi svara med dynamit -? Och vidare den gamle, som satt jämte honom! Även han kallade sig anarkist Och vad predikade han ständigt och ständig i sina tallösa flygskrifter? Kärleken. Vad är anarki? - frågade han. Och svarade: Det är ett samhällssystem, i vilket ingen stör sin grannes handlingar; där friheten är fri från lager; där privilegier icke existera; där våldet icke är den mänskliga handlingens ordnare. - Idealet är förkunnat två tusen år före nazarenen: hela den mänskliga familjens allmänna förbrödring. Och smärtsamt utropade han åter: Hämnd, det är den lära som förkunnas från predikstolen, av pressen, av alla samhällets klasser! - Nej, kärlek! Predika kärlek! kärlek! Auban, som erinrade sig dessa ord, tänkte därvid, hur förskräckligt det var att tala i så allmänna ordalag, så oredigt, så ytligt till dem, som ännu så litet förstod att pröva ordets värde och innehåll. På så sätt hopades allt mer det oförenliga med det främmande till en oredig massa, för vars uppklaran- 38 Mellan nedskrivandet av första och sista kapitlen ligger tre år. Ständigt nya uppdykande tvivel tvang mig ständigt att åter avbryta arbetet, ofta för lång tid. Måhända började jag det för tidigt; för sent slutar jag det icke. Jag kunde icke uttömma alla sidorna hos frågan, mestadels var det mig icke förunnat att giva mer än slutsatserna av ofta långa tankekedjor. Jag hoppas åtminstone ha bevisat den fullständiga oförenligheten mellan anarkistisk och kommunistisk världsåskådning, den våldsamma taktikens ändamålslöshet och skadlighet, såväl som omöjligheten av varje lösning av den sociala frågan genom staten. Det nittonde århundradet har fött anarkismens tid. På fyrtiotalet blev gränsstenen satt mellan slaveriets gamla och frihetens nya värld. Ty det var i detta årtionde, som P.J. Proudhon började sitt livs titaniska arbete med: Qu est-ce la propriétè? 1 (1840) och Max Stirner skrev sitt odödliga verk: Der Einzige und sein Eigentum 2 (1845). De kunde gömmas under dammet av kulturens tillfälliga tillbakagång. Men de äro oförgängliga. De äro redan åter kallade till liv. Sedan tio år tillbaka kämpar min vän Benjamin R. Tucker i Boston, Mass., för anarkismen i den nya världen, med sitt oemotståndliga vapen Liberty. Ofta har jag i min kamps ensamma stunder riktat min blick mot det glänsande ljus, som därifrån börjar kasta sitt ljus in i nätterna Då jag för tre år sedan överlämnade min diktsamling Sturm till offentligheten, hälsade mig vänliga stämmor som anarkismens förste sångare. Jag är stolt över detta namn. Men jag har kommit till den övertygelsen, att det numera icke kommer så mycket an på, att väcka hänförelse för friheten, som att övertyga om den obetingade nödvändigheten av ekonomiskt oberoende, utan vilken friheten för evigt blir svärmarens väsenslösa dröm. I dessa dagar av växande reaktion, som skall nå sin höjdpunkt i statssocialismens seger, har det blivit ett oavvisligt krav för mig, att här också vara den förste förfäktaren av de anarkistiska idéerna. 1 Vad är egendom?. 2 Den ende och hans egendom. 7

8 Jag hoppas att ännu icke ha brutit min sista lans för friheten. Rom, våren Stämningen är tryckt. Knights of Labour och georgianerna hålla sig tillbaka. Det är överhuvudtaget helt annorlunda än man föreställer sig här. Förbittringen är på sina håll mycket stor, men tiden är ännu icke mogen. Man skall göra allt - Jag vet icke. I varje fall skall allt vara förgäves - Båda tego. Auban såg ännu allvarligare ut än vanligt. Men vad det var för en känsla, som behärskade honom, var icke gott att säga. Hur förhålla sig de dömda? Mycket lugnt. Några av dem vilja icke ha någon benådning och uttala sig mot en sådan; men jag fruktar, att de andra ännu hoppas därpå - Klockan var över åtta. Församlingen började bli otålig; stämmorna blevo högljuddare. Auban frågade vidare och den gamle svarade med sin lugna, sorgmodiga stämma. Skall ni tala, Mr Marell? Nej, min vän! Det är en annan, yngre. Han kommer också från Chicago och han skall tala något om förhållandena där. Är ni hemma i morgon? Ja, kom ni. Jag skall giva er förhandlingarna och de nyaste tidningarna. Jag har tagit mycket med mig. Allt vad jag kunde uppdriva. Mycket. Om ni läser allt, skall ni erhålla en god bild av våra amerikanska förhållanden. Man skall icke tillåta en revidering av processen? Antagligen icke. Det skulle ju icke nytta något. De kval, som redan äro så oerhörda, skulle blott förlängas utan nytta, det skulle uppbringas nya oerhörda summer från folket - ännu en gång 50,000 dollar ur arbetarpungen - och vartill? - nej, hyenan vill ha blod - Och folket? Folket vet icke själv vad det vill. Det tror väl knappast ännu på sakens fulla allvar, och i elfte timman - är det för sent - En ung engelsman, som Marell kände från Socialist League blandade sig i deras samtal. Han sade dystert: Nej, jag tror ännu icke därpå. I slutet på nittonde århundradet mördar man icke sju människor offentligt mitt i folkets åsyn, människor vars oskuld är klar som dagen; man slaktar tusende och åter tusende, men i ett land med statsinstitutioner har man icke längre mod att så öppet pocka på våldet och förhåna lagarna. Nej, de göra det icke, emedan det från deras ståndpunkt skulle vara vansinne, att på ett sådant sätt utmana och uppreta folket. Nej, de skola icke våga det! Se här, denna väldiga massa och så dag för dag i alla friare länder, här och däröver, dessa möten, dessa 37

9 rätt, för vars tilltvingande folket blir bestraffat, uppenbart icke längre är en rätt, utan en orätt. Att de sju männens öde, över vilka man avkunnat dödsdomen på grund av avhållandet av ett offentligt möte i Chicago, under vilket flera poliser blevo dödade vid försöket att med våld skingra folket och undertrycka talen, är av största vikt för oss engelska arbetare, enär deras lott i dag kan bliva våra irländska kamrater, och i morgon måhända vår egen, om icke arbetarna på båda sidor Atlanten enstämmigt säga ifrån, att alla, som blanda sig i rätten till avhållandet av fria möten och fri yttranderätt, handla olagligt och på eget ansvar. Vi kunna icke medgiva, att de sju dömda männens politiska åsikt har något som helst att skaffa med den framhållna principen, och vi protestera mot deras dom, som, om den blir verkställd, i verkligheten kommer att stämpla arbetarnas avhållande av möte i deras eget intresse, som en av de värsta förbrytelser i Amerikas Förenta stater, då det alltid finns möjlighet för auktoriteterna att locka mängden till motstånd, genom att utsätta deras liv för fara. Vi vänta av våra amerikanska kamrater, vilken politisk åskådning de än må hysa, att de fordra de sju männens obetingade frigivande, ty i deras personer är alla arbetares frihet nu hotad När Auban hade slutat, såg han jämte sig en gammal man med vitt skägg och vänliga ansiktsdrag. Mr Marell, ropade han synbart upplivad, ni är åter här? Vilken överraskning! De skakade hjärtligt varandras händer. Jag ville icke störa er - ni läste. De talade engelska. Hur länge har ni varit här? Sedan i går. Och ni har varit i Chicago? Ja, fjorton dagar; sedan i New York. Jag hade icke väntat er - Jag stod icke ut längre, så kom jag tillbaka. Ni såg de dömda? Ja, ofta. Auban lutade sig mot honom och frågade tyst: Det finns inget hopp? Den gamle skakade på huvudet. Inget. Det sista ligger hos guvernören i Illinois, men jag tror icke på honom. Lågmält fortsatte de sitt samtal. Hurudan är stämningen? 36 Förord till folkupplagan. Med utgivandet av en billig folkupplaga av min Anarkisterna, ser jag en länge närd älsklingsönskan förverkligad, vars uppfyllande icke tilläts av omständigheterna vid arbetets första tryckning, och mot vars realiserande sedan dess rest sig alla de svårigheter, vilka, under de nuvarande ogynnsamma förhållandena, synes hava sammansvurit sig, för att göra varje frihetshandling till en omöjlighet. Svårigheterna äro övervunna och på nytt, sedan två år förgått, träder mitt arbete fram för offentligheten, nu framförallt vändande sig till dem, för vilka det hittills knappast varit tillgängligt - till de tyska arbetarna. Jag kan icke neka mig, att till dem säga ett första och antagligen för lång tid framåt, ett sista, litet ord. Det har under de sista årtiondena - med det socialdemokratiska partiets tillväxande - gått de tyska arbetarna så hårt i blodet den övertygelsen, att arbetets befrielse, vilket är liktydigt med försvagandet och dödandet av kapitalets privilegier, blott är möjlig, om kapitalet undandrages de enskilda besittarna, och på den våldsamma expropriationens väg blir gjort till samhällelig egendom, och så orubblig syns mig denna tro ha blivit, att jag icke kan se något annat, som skulle kunna vara i stånd till att föra dem bort ifrån denna förvillelse, än erfarenheten. Hur bitter denna erfarenhet och hur stor denna missräkning måste bli, anar blott den, som i likhet med mig vet, att varje bindande av den samhälleliga rörelsefriheten, samtidigt betyder en förstärkning av det bedrövliga tillståndet av ömsesidigt beroende. Men må man handla så, om man icke kan annat! Helt visst: våra dagars stora demagoger, som eljest äro så små, skall genom döden ha befriat sig från den oerhörda ansvarsbörda, som de lastat på sina axlar och förgäves skola de offervilliga kämparna söka att ställa dem till räkenskap för vad de lovat och ständigt åter - lovat. För dessa kämpars barn - ställda inför den sorgligaste nödvändighet - återstår ingenting annat än att söka bot i friheten, och endast och allenast i friheten. 9

10 Tre stora fiender måste arbetaren lära sig känna och övervinna: politikerna, filantroperna och - sig själv. Först när han insett, att, för att slavarna skola kunna undantränga herrarna, de icke själva först måste avancera från slavar till herrar och att detta måls uppnående - detta som är all politiks mål - icke för honom ett enda steg närmare hans samhälleliga befrielse, enär denna blott kan bli resultatet av en harmonisk utveckling i den sociala organismen; först då han befriat sig från dessa nya och sista predikare av en gammal, i sina dödsryckningar än en gång sig uppresande religion, från världs-förbättrarna och utopisterna med de hjärtevarma orden och de heta huvudena, från etikerna och moralisterna av alla slag, alla de, som icke kunna eller vilja förstå, att det icke gäller att ändra människorna, utan förhållandena, genom vilka människorna bliva goda och onda ; först när han fullständigt förstått, att ingenting annat i hela världen än han själv förmår hjälpa honom, och denna förståelse drivit honom till nytt, grundligare övervägande av de förhållanden under vilka han lever och lider, utan att grumlas av någon klassmedvetenhet, och därmed föras till ett fullständigt förändrat och mera fruktbringande handlande, först då, säger jag, kan han hoppas, att kunna krossa sin ofrihets fjättrar och befria sig från dem. Den kritik, som så rikligt kommit mitt arbete och dess översättningar till del, har icke kunnat komma det till livs och har ingenting kunnat giva mig. Avsikten, att svara på några av dem, uppgav jag; jag övertygade mig om, att den kära mödan dock skulle vara förgäves. Från kommunisterna framfördes ingenting annat än de gamla argumenten - att jag skulle vederlägga dem på nytt, torde de icke själva vänta sig; för de professionella litteraturkritikerna var det här behandlade spörsmålet fullständigt obegripligt - förståelse var därför icke att vänta; den stora dagspressen, den offentliga meningens prostituerade, teg naturligtvis - den visste varför; och de flesta av den socialdemokratiska pressens organ, vilka jag lät sända arbetet från Zürich, under uttryckligt utbedjande av ett omnämnande, inhiberade i sin fega servilitet och sitt jämmerliga beroende ännu i god tid ett beslut, vars verkställande skulle hava mötts med ett icke ogrundat misshag. Det är blott få, som allvarligt läsa vad de skriva om, tänkte jag i mitt stilla sinne. överblick. Han såg talrika, bekanta ansikten. I hörnet av salen, i närheten av plattformen stodo några av aftonens talare. Auban gick förbi bänkraderna, som ständigt blevo mera fullsatta, fram till gruppen. Med några växlande han en tyst handtryckning; åt andra nickade han. Nå, ni skall väl också tala, mr Auban?, frågade man honom. Han skakade avvärjande på huvudet. Jag vill icke tala engelska, överhuvudtaget icke tala alls. Det är slut. Och vad skulle jag säga? Det man skulle vilja säga, får man icke. Det är ett blandat möte? frågade han sedan tystare en vid sidan av honom, en känd agitator från en tysk-revolutionär klubb. Javäl, radikala, frisinnade, liberaler, alla möjliga. Ni skall få se, att de flesta talare, skola reservera sig mot att hysa sympati för anarkismen. Har ni icke sett Trupp? Nej, han kommer väl icke. Jag har ännu aldrig sett honom på något av dessa möten. Auban såg sig omkring. Salen var redan proppfull; gångarna mellan bänkarna voro tätt besatta. Omkring det stora gruppfotografiet av de dömda Chicagooffren, som i bred guldram hängde under talarstolen, trängdes en grupp arbetare. Vid sidan av dessa gjorde reporterna sina papper klara. Vid ingången blev trängseln allt livligare. Dörrarna stodo på vid gavel. Man kunde se, att det ännu var stora skaror som sökte komma in. Någon enstaka trängde sig lyckligt fram i förgrunden där det ännu fanns plats, om man pressade sig samman. När Auban såg detta, skyndade han sig också att få en plats, ty hans lama ben tillät honom icke ett timslångt stående. Han satte bort sin käpp och korsade benen. Så blev han sittande hela kvällen. Han hade översikt över hela salen, då han satt på en av sidobänkarna. Talartribunen låg strax framför honom. Han drog resolutionen upp ur fickan, genomläste den långsamt och uppmärksamt liksom också listan på talarna: flera av de mest framstående radikaler och socialister. Han kände samtliga namn och dess ägare, ehuru han knappast sett en enda av dem under sista året. Yttrandefrihet! stod på dagordningen. Sju män dömda till döden på grund av anordnande av ett offentligt möte. Resolutionen lydde: - att de engelska arbetarna på detta område inträngande önskade att göra sina amerikanska kamrater uppmärksamma på den stora faran för den offentliga friheten, om de tillåta att fria medborgare bli bestraffade för försök till motstånd mot undertryckandet av offentliga församlings- och den fria yttranderätten, enär en 10 35

11 Elfte timman På fredagskvällen, följande vecka, for Carrard Auban framåt den ändlöst långa City Road med omnibus. Han satt vid sidan av kusken - en gentleman med cylinder och tadellöst yttre - och observerade otåligt det ständiga minskandet av avståndet, som skiljde honom från hans mål. Han var upprörd och i misstämning. När vagnen stannade vid Finsbury Square, sprang han raskt av, ilade framåt Pavement till nästa tvärgata, sedan han kastat en orienterande och prövande blick på gatornas läge, och befann sig efter några minuter vid trappan till South Place Institute. Redan på långt håll kunde man observera en ovanligt stark människosamling. Poliserna stodo på blott några få stegs avstånd från varandra. Dörrarna till den mörka, kyrkoliknande byggnaden stodo öppna. När Auban långsamt trängde sig in med människoströmmen, växlande han korta hälsningar med bekanta, som uppställt sig vid ingången och försålde sin förenings eller riktnings tidning. Ur svaren talade ofta förvåning och glädje över att se honom. Han tog med, vad han kunde få tag i av de utbjudna tidningarna: Commonweal, Socialist Leagues intressanta organ; Justice, partiorganet för Socialdemocratic Federation; samt några nummer av den tyska tidskriften Londoner Freie Presse, som startats av ett antal tyska socialister av mest olika riktningar och som skulle föra propaganda bland den tysktalande delen av londonbefolkningen samt bilda en centralpunkt för dess åskådningar. Auban återvände aldrig från dessa möten, utan att ha fyllt bröstfickan med tidningar och pamfletter. Vid inre ingången utdelades aftonens resolution: stora, tydligt tryckt kvartoblad. Salen var nästan lika bred som djup; längs väggarna följde ett brett galleri, som redan var fyllt. I bakgrunden var en plattform i manshöjd, på vilken man uppställt ett antal stolar för talarna. De voro ännu tomma. Salen gjorde intryck av att vara avsedd till kyrkligt ändamål: Därpå tydde också formen av bänkarna. Denna kväll kunde man dock icke märka någonting av den likgiltiga, mekaniska stillheten hos en religiös församling. En upprörd, livligt rörlig, sina tankar högt uttalande folkmassa, besatte bänkarna. Auban gjorde en snabb 34 Så teg jag fullständigt. Blott en enda gång klatschade jag en skamlös mun, som mot mig använde den oerhörda lögnen, att jag skulle ha skildrat de revolutionära anarkisterna som rövare och mördare, då hela denna bok icke är något annat än en enda protest mot statens lagliga tjuveri, privilegierade rov och sanktionerade mord. Att jag nu mer än någonsin - inför anblicken av så många glittrande bajonetter och rasslande sablar - är övertygad om den fullständiga utsiktslösheten av en för arbetets sak våldsamt förd kamp, bekänner jag lika öppet, som den alltid nya glädje, jag känner, när jag hör, att det lyckats mina ord bevara en eller annan för obetänksamt tillvägagående, d.v.s. att lösriva dem från fängelsets, maktens och förföljelsens klor och vinna dem för det passiva motståndets taktik - en säkerligen icke så långt avlägsen framtids segerrika kamp. Hur berättigad denna glädje är, framstår klarast för mig, när jag här ser, hur oupphörligt kamraternas liv och säkerhet sättes på spel genom lika vansinniga och dåraktiga, som ändamålslösa och fega handlingar. Folkupplagan av Anarkisterna har blivit oförändrad. Vid ett ställe kände jag emellertid förpliktelsen, icke att förändra, men att förklara med några kompletterande satser, så att den icke mer blir utsatt för missförståelse. Jag har att svara på en till mig från många håll ställd fråga: varför jag icke agiterar, propagerar, icke talar och diskuterar på mötena för att vinna större spridning av mina idéer, och framförallt, varför jag icke går den enda väg, genom pressen, på vilken man numera har möjlighet att nå flertalet av människorna. Jag svarar därpå: emedan jag icke kan; emedan jag icke kunde det även om jag ville. Människors gåvor äro olika. Jag är konstnär, möjligen icke fullständigt, ty mitt intresse fångas av mycket ute i livet; men det är så mycket som tynger mig - jag känner det - från vilket jag blott kan befria mig genom skapande diktning. Utgivandet och ledandet av en tidning skulle taga livet av mig och ett personligt framträdande i de högljudda, råa dagsstriderna skulle vara fullständigt omöjligt för mig. Man må således icke vänta någonting annat av mig än en bok, då och då. Det är möjligt, att jag åter direkt upptager det här påbörjade verket, men så länge anarkismens stora klara grundlinjer ännu så litet blivit förstådda, så länge grunden, på vilken den reser sig, ännu är så litet beträdd, så länge det ännu återstår så mycket i kampen mot det fullständiga och i allmänhet exempellösa missförståndet av blotta ordet, så länge är det ingenting, som driver mig till mera omfattande och grundliga framställningar. 11

12 Må därför först detta arbete ännu en gång pröva sin oförminskade styrka och på nytt storma de förutfattade meningarnas bålverk, ständigt på samma ställe, tills en väg öppnar sig. Jag har ännu icke brutit min sista lans för friheten. Men valet av lans måste jag ständigt förbehålla mig själv. Det sista ordet till frihetens vänner; mina bekanta, mina obekanta vänner Allt, må ni därom vara övertygade, skall också bliva gjort här, när blott tiden är inne: med de rätta männen skall man också finna de rätta vägarna och därmed också medlen att beträda dessa vägar. Efter det så glänsande exempel, som min store amerikanske vän har givit, vars liv och verksamhet redan ensamt för sig måste vara tillräckligt, för att icke låta hoppet sjunka ett ögonblick, så skall också här komma att utvecklas en propaganda, visserligen med en blygsam början, men påbörjad och iscensatt med den överlägsenhet som framspringer av vetande, kunskap, överlägsenhet, beslutsamhet, duglighet och mod; som visserligen kan bliva prövande och tröttande men ingalunda modfällande och vilseledande, då den icke strävar efter att övertala, utan endast och allenast att övertyga. Må denna bok ha varit en början Det önskar ingen varmare än jag. De veko av i en av sidogatorna, i en av dessa nästan folktomma och halvmörka genomgångar, som drar sig österut mot larmet vid Tottenham Court Road. Nu måste vi tala tyska, sade Auban på detta språk, som i hans mun klingade främmande och ovant. De stannade framför ett ljusmålat hus. Över dörren stod klubbens namn på en skylt, som upplystes av ett bakomstående, fladdrande ljus. Trupp stötte raskt upp dörren och de stego in. Blott den förstår friheten, som älskar den. Men den - och det gäller all framtid - som älskar den som sitt livs nödvändighet, måste också lära förstå den helt igenom, trots alla misstag Ur meningarnas virrvarr och motsägelser häver sig, vid slutet av vårt århundrade, läran om individens suveränitet, klar, förståelig och segerrik. Vem vågar att förneka, att den är målet för all mänsklig utveckling? Förgångna tiders barbari och slaveri har slutligen fört oss till förståelsen av, att kultur och civilisation först är i stånd att fira sin högsta triumf i det samhällstillstånd, i vilket staten har försvunnit tillsammans med det sista privilegiet som den makt som skyddar detta privilegium; det tillstånd av lika frihet, där en förfinad och till det högsta stegrad egoism har lärt en var, att hans frihet växer och avtager tillsammans med de andras frihet, att han blir oberoende i samma mån, som han tillåter sin nästa att vara oberoende av honom

13 Nej min vän, det är du icke, Du representerar i varje detalj motsatsen till den verkliga anarkistiska idén. Du är helt igenom kommunist. Icke blott efter dina åsikter, utan efter alla dina känslor och önskningar. Vem kan bestrida mig rätten att kalla min åskådning anarkistisk? Ingen. Men ni betänka icke den olyckliga förvirring, som uppstår genom sammanblandandet av så olika begrepp. Men varför tvista om denna gamla fråga! Kom på söndag. Vi kunna åter en gång diskutera. Varför icke? Gärna för mig. Du är och förblir ju dock den individualist, som du varit, sedan du vetenskapligt studerat den sociala frågan! Jag skulle önska, att du ännu vore densamme, som jag lärde känna i Paris, käre vän! Nej, icke jag, Otto! sade Auban och skrattade högt. Trupp blev uppretad. Du vet icke vad du försvarar! Är individualismen kanske icke lössläppandet av människans alla smutsiga lidelser, egoismen framför allt, och har den icke skapat allt detta elände, friheten för några - Auban blev stående och såg på den talande. Frihet för den enskilde i våra dagar? Nu, då vi leva i en brutal och hård kommunism, som aldrig förr? Nu, då den enskilde ända från sin födelse till sin död blir belagd med bojor av staten och samhället? - Gå runt världen och säg mig var jag kan undgå dessa förpliktelser och kan vara mig själv. Jag vill fara bort till denna frihet, som jag förgäves sökt i hela mitt liv. Men dina åsikter sätter blott nya vapen i händerna på bourgeoisin - När ni icke själva bruka vapnet, överhuvudtaget det enda, på vilket jag ännu tror. Men blott då. - Och säkert är: den - egoismens (jag brukar detta ord avsiktligt) långsamt mognande idé - den är farlig för det nuvarande tillståndet och på samma sätt skall den vara det, när vi ha lupit in i den alla lyckliggörande folkstatens, i den förtätade kommunismens hamn - farligare än alla era bomber, än alla de nuvarande maktägarnas bajonetter och mitraljöser. Du har förändrat dig mycket, sade Trupp allvarligt. Nej, Otto. Jag har blott funnit mig själv. Vi måste komma tillbaka till detta. Vi måste ha klarhet - Om jag ännu tillhör er eller icke? Det är väl ändå blott ett talesätt. Ty den frie - och du vill ju dock individens fullständiga oinskränkta autonomi - kan blott tillhöra sig själv. De hade nu kommit in på Charlotte Street, som i sin disiga dunkelhet låg framför dem i hela sin längd. Förgäves skola vi åter försöka, att undandraga oss den sista konsekvens, till vilken tänkandets logik driver oss med ofelbar säkerhet och oemotståndlig kraft. Ty vi törsta efter lycka, efter lyckan på jorden. Och vi skola icke vila - trots kommunismens dunkla fanatiker och våldets sviktande makthavare - förr än vi nått den lycka, som friheten medför

14 I hjärtat av världsstaden En gråkall oktoberkväll började breda sig över London. Det var i oktober samma år, som man för knappast fem månader tillbaka iscensatte löjliga fästligheter för en kvinnas femtioåriga regeringstid, vilken lät kalla sig Drottning av Storbritannien och Irland och kejsarinna av Indien, och efter vilken år 1887 blev kallat Jubilee Year. Denna afton - det var den sista i veckan - kom en man från riktning av Waterloostationen och sökte sig väg genom oregelbundna, trånga och nästan tomma gränder fram till järnvägsbron vid Charing Cross. Då han långsamt - liksom trött efter timslång marsch - hade stigit uppför trätrappan, som förde till brons smala, längs skenorna löpande gångstig, och ungefär nått till mitten av floden, gick han ut i en av vattensidans runda utbuktningar och stannade där en stund, medan han lät människorna bakom sig driva förbi. Det var mer av vana än av egentlig utmattning, han gjorde halt och blickade ut över Themsen. Då han, trots sitt treåriga uppehåll i London, blott sällan varit på andra sidan Themsen, så försummade han aldrig, att vid överskridandet av någon av broarna, återuppfriska den storslagna anblick, som London erbjuder från dessa. Det var ännu så ljust, att han till höger bortåt Waterloo Bridge kunde urskilja lagerhusens dunkla massa och vid sina fötter, på Themsens spegel, se raderna av sammankopplade, storbukiga fraktpråmar och flottar; dock flammade redan aftonens ljus överallt borta i denna väldiga stads dunkla, jäsande kaos. De bägge lyktraderna på Waterloo Bridge gingo fram som två parallella linjer och varje ljus kastade sitt skarpa, flimrande sken djupt och långt ned i den dunkla, skälvande floden under det att de otaliga små lågor, som i terassformiga avsatser varje kväll belyste the Embankments och the Strand med sin omgivning, började flamma upp, Den lugnt kvarstående såg bortöver bron ljusen från de framilande vagnarna; bakom sig hörde han tågen från sydostbanan rasslande och dånande rusa in i hallen till Charing Cross, och åter rusa ut; såg under sig Themsens tröga vågor, med nästan ohörbart plaskande slicka på den djupt bortvältrande dunkelsvarta slammassan, och när han vände sig om för att gå vidare, öppnade sig för honom - genomdränkt av den vita floden av dagsklart 14 allt möjligt profeterade man oss. Men vi komma alltid ganska väl tillrätta och vid våra förhandlingar tillgår det precis som hos de andra, där presidentens klocka regerar - det talar alltid blott en åt gången, när man har någonting att säga! Auban skrattade. Ja, sade han, ordningsfanatikerna kunna aldrig förstå hur förnuftiga människor kunna komma tillsammans och förbli tillsammans, för att tala om sina gemensamma intressen, utan att den enskilde erhåller sina skyldigheter och rättigheter garanterade på en papperslapp. - Men tack vare, att detta försök icke misslyckats, kunna ni därför betrakta detta, som ett bevis på möjligheten av hela det mänskliga samhällets konstituering på samma grundval? Det skulle dock vara renaste vansinne? Så, det vore renaste vansinne? Det finna icke vi. Vi hysa detta hopp, bedyrade Trupp hårdnackat. Auban föll in: Hur går er tidning? Det går långsamt. Läser du den? Ja, men dock blott sällan. Jag har glömt det lilla tyska, jag lärde i skolan. Den redigera vi också tillsammans. Utan kommitté, utan redaktör. Vi komma tillsammans en kväll i veckan, de som ha tid och lust, och det inkomna blir läst, diskuterat och sammanställt. Men därför är innehållet också märkvärdigt olika och splittrat. Nej, bakom en tidning, måste det stå en personlighet, en hel, intressant personlighet - Trupp avbröt honom häftigt: Ja, och så hade vi åter ledarväldet! Av en förvaltare blir alltid en härskare - han såg icke Aubans bestämda nick - här i smått, där i stort! Hela vår rörelse har lidit våldsamt av det, av denna centralism. Där det i början fanns verklig hänförelse, har denna gått upp i självbelåtenhet; verklig medkänsla och kärlek i strävandet, att själv spela räddare. Så ha vi då redan överallt det övre och det undre, hjorden och skällgumsen, å ena sidan den inbilske, å andra sidan de tanklösa och fanatiska eftersägarna av partiläran - Men du har verkligen fullständigt missförstått mig. Som om jag någonsin skulle ha trott någonting annat! Jag misstror överhuvudtaget en var, som gör anspråk på, att representera andra, sörja för andra och låtsas sig vilja taga försvaret av andras angelägenheter på sina egna skuldror. Sköt dina egna angelägenheter och låt mig sörja för mina - det är ett förnuftigt ordstäv. Och därtill verklig anarkism. Jag är också anarkist. 31

15 Framför dem började de små och trånga grändernas virrvarr att ljusna. De stego uppför några trappsteg. Där låg Oxford Street! Om femton år, avbröt Auban tystnaden, har slaveriets bojor nästan genomskurit folkets handleder i kontinentens länder, så att de icke längre kunna höja dem till slag. Här skola händerna samtidigt bliva fängslade, liksom munnen, vilken ännu protesterar och talar sig trött. Jag känner arbetarna bättre än du. Till dess skola de för länge sedan ha revolterat. För att bli nedmejade med kanoner, som automatiskt skjuta ett skott i sekunden, sextio i minuten. Ja. Jag känner bourgeoisien och dess folk bättre. De stodo nu på Oxford Street i nattens ljus och liv. Se dit - tror du, att detta liv faller för ett slag och genom en vilja? Ja, sade Trupp och pekade mot öster. Där ligger framtiden. Men Auban frågade: Vad är framtiden? Framtiden är socialismen. Dödandet av individen inom allt snävare gränser. Den fullständiga osjälvständigheten. Den stora familjen. - Idel barn, barn Men även det måste genomgås. Han skrattade bittert och i det han följde sin väns blick: Där ligger - Ryssland! Så tego båda åter. Oxford Street sträckte sig ut - nedöver och uppåt en oöverskådlig linje av sammanflytande ljus och brusande mörker. Det finns tre London, sade Auban, överväldigad av gatans liv, tre: lördagskvällens London, då det dricker sig rusigt, för att glömma den gångna veckan; söndagens London, då det sover ut sitt rus i den allena saliggörande kyrkans sköte; och London, när det arbetar och låter arbeta - under veckans långa, långa dagar. Jag hatar denna stad, sade den andre. Jag älskar den, sade Auban lidelsefullt. Hur annorlunda var icke Paris! Och de gemensamma hågkomsterna döko upp. Men Auban trängde framåt. Vi komma aldrig till klubben. De gingo tvärs över Oxford Street och togo nästa tvärgata uppåt norr. Auban stödde sig åter tungt på sin väns arm. Men säg min nu, hur går det för er? Det går ganska bra, trots att vi fortfarande icke har någon styrelse. Erinrar du dig ännu, vilket larm som uppstod när vi inrättade klubben fullständigt efter kommunistiska principer: utan styrelse, utan tjänstemän, utan stadgar, utan program och utan fastställda tvångsbidrag? Fullständig undergång och 30 elektriskt ljus - Charing Cross-stationens jättehall, denna medelpunkt för en varken dag eller natt vilande verksamhet Han tänkte på Paris, sin födelsestad, då han långsamt fortsatte. Vilken skillnad mellan Seinens breda, jämna och ljusa stränder och dessa stela höga massor hos vilka icke ens solen förmådde framtrolla något skimmer av glädje! Han längtade tillbaka till sin ungdomsstad. Men han hade lärt att älska London med trotsets lidelsefulla, svartsjuka kärlek. Ty man älskar London även om man hatar den Åter blir vandraren stående. Så starkt var den väldiga hallen upplyst, att han tydligt kunde urskilja klockan vid motsatta sidan. Visarna stodo mellan sju och åtta. Livet på gångbron syntes ha tilltagit, som om en människovåg spolat över från den ena sidan till den andra. Det var som om den dröjande icke kunde riva sig loss. Han betraktade ett ögonblick signalarmarnas oavbrutna lek vid infarten till hallen; så försökte han att med blicken nå Westminster Abbey, bort över skenorna och genom ett virrvarr av järnstolpar och vagnar; men han kunde icke urskilja mer än den skimrande siffertavlan på tornet till Houses of Parliament och de dunkla konturer av gigantiska stenmassor, som höjde sig däröver. Och överallt ett virrvarr av tusen och åter tusen ljus Åter vände han sig till den fria sidan, vid vilken han förut stått. Under hans fötter rullade Metropolitan Railways tåg med ett dämpat brusande; hela Viktoria Embankment låg under honom i dunkelt ljus ända fram till Waterloo Bridge. Stelt och allvarlig reste sig Cleopatras nålspetsiga torn i höjden. Till mannen häruppe trängde ljudet av skratt och sång från de flickor och pojkar, som varje kväll upptogo kajens soffor. Do not forget me do not forget me lydde refrängen. Stämmorna klingade hårt och gällt. Do not forget me - överallt kunde man höra det i London under Jubilee Year Det var sången för dagen. Den, som nu hade observerat ansiktet hos honom, där han just böjde sig över broräcket, skulle icke ha undgått att iakttaga ett sällsamt uttryck av hårdhet, som plötsligt behärskade honom. Fotgängaren hörde ingenting mer av det som tilldrog sig, det dämpade larmet och den triviala sången. En tanke hade åter gripit honom vid åsynen av den väldiga kajanläggningen; huru många människoliv äro väl söndermalda under dessa vita granitblock, som så säkert och oövervinnerligt staplats på varandra? Och han tänkte åter på detta tysta, obelönade, förgätna arbete, som skapat allt det mäktiga som han såg runt omkring sig. Svett och blod blir borttvättat och en ensam höjer sig levande och beundrad på liken av miljoner onämnda, förgätna 15

16 Liksom upphetsad av denna tanke, fortsatte Carrard Auban sin väg. Under det han passerade stenbågen vid slutet av bron, resterna av den gamla Hungerford Suspension Bridge, såg han till marken och påskyndade gången. Åter, som alltid, levde han i de tankar, åt vilka även han vigt sitt livs ungdom, och åter grep honom den gränslösa storheten av denna rörelse, vilken den senaste hälften av det nittonde århundradet har kallats den sociala : att bringa ljus dit, där ännu mörkret härskar - till den tåliga undertryckta massan, som tigande långsamt dör, givande livet åt de andra Men då Auban stigit ned för trappan och befann sig i Williers Street, denna märkvärdiga lilla gata, som leder från the Strand till Charing Cross-stationen, fängslades han åter av det omgivande livet, Oupphörligt trängde det förbi honom: en del skulle till tåget, vilket just utspytt andra som snabbt ilade till the Strand; här talade en prostituerad med en herre i storm, som hon lockat hit med ett ord och en blick från sina trötta ögon, för att göra upp med honom om priset, och där pressade en skara gatpojkar sina smutsiga ansikten intill en italiensk våffelbagares fönster, girigt följande varje rörelse hos den outtröttligt arbetande. - Auban såg allt: han hade samma - i iakttagelse övade - ögas uppmärksamhet för tioåringen, som sökte tigga sig till en penny av den förbiilande, genom att slå hjul för honom på de fuktiga gatstenarna, och för de förfallna dragen hos pojken, som trängde sig på honom, så fort han stannade, och sökte att lura på honom sista numret av Matrimonial News - oumbärlig för alla, som önska gifta sig - men genast vände sig till nästa man, när han såg, att han icke erhöll något svar. Auban gick långsamt vidare. Han kände detta liv för väl, för att det skulle kunna förvirra eller bedöva honom; och dock grep och fängslade det honom alltid ständigt på nytt med hela sin makt. Han hade under detta år ägnat timmar och dagar åt sitt studium och alltid och överallt fann han det ständigt nytt och intressant. Och ju mer han lärde känna dess strömningar, dess avgrunder och omätliga djup, desto mera beundrade han denna enastående stad Sedan en tid var denna böjelse, som egentligen var mer än tillgivenhet, och mindre än kärlek, övergått till en upprörd lidelse. London hade visat honom så mycket - honom långt mer än invånarna och besökarna - och nu ville han se allt. Den oro som denna önskan orsakade, hade också denna eftermiddag drivit honom över på andra sidan Themsen, till timslånga vandringar i Kennington och Lambeth - dessa det förskräckligaste eländets kvarter - för att slutligen låta honom återvända trött och tillika modlös och förbittrad, för att nu vid the Strand visa honom återskenet, som baksidan till detta liv. Det har gjort kampen bittrare. Det har skakat en del ur deras likgiltighet, de andra - oss - har det fyllt med nytt hat. Det har - och hans ögon flammade, under det Auban kände, hur den arm han höll, skakade i krampaktig vrede - det har fått oss att förnya vår ed, att vid uppgörelsens dag låta hundra umgälla varje offer! Och sedan? Sedan; sedan denna förbannade ordning blivit jämnad med marken, skall det fria samhället resa sig på spillrorna. Auban såg åter ned på den talande med den sorgfyllda, allvarliga blick, som han förut hälsat honom med. Han visste ju, att i denna mans sönderrivna bröst blott levde en önskan, ett hopp, hoppet om utbrytandet av den stora, den sista revolutionen! Så hade de för några år sedan gått utmed Paris boulevarder, och berusat sig med hoppets klingande ord; och medan Auban för länge sedan förlorat all tro, utom den: på förnuftets långsamt, långsamt verkande kraft, som slutligen skall föra varje människa till att sörja för sig, istället för att sörja för andra - och på detta sätt allt mer kommit tillbaka till sig själv, så hade den andre likaledes förlorat sig bort i en förtvivlans fanatism, som dagligen på nytt framtrollade den gyllene framtidens skimrande spöke och slog den sista hållpunkten på verkligheten ur händerna, som längtande och förtroligt slingrade sig om kärlekens nacke. På femton år - så talade åter hoppets fladdrande lågor ur hans ord - på femton år kan mycket ske! - - Auban svarade icke mera. Han var maktlös gentemot denna tro. Långsamt gingo de vidare. Gatorna blevo tommare och lugnare. Det låg ännu samma disiga fuktighet i den allt ogenomskinligare luften. Himmelen var en dimgrå molnmassa. Lyktorna brunno ostadigt, flämtande. Mellan de båda männen låg oförståendets tystnad. De voro också ytterst olikartade. Auban var större och magrare, Trupp muskulösare och proportionerlig. Den senare bar ett kort brunt helskägg, medan den förre alltid var rakad med noggrannaste omsorg. Voro de ensamma, så talade de ständigt franska med varandra, liksom i kväll, vilket Trupp talade utan möda, om än icke så fullt korrekt. Auban däremot mycket fort, så att till och med hans landsmän ofta hade svårt att följa honom. Hans röst hade en sällsamt hård klang, som emellanåt vek undan för värmen i hans livlighet, men än oftare för en fin ironi

17 Och vart skall du hän, Otto, frågade han. Till klubben. Vill du icke med? Jag är litet trött. Jag har varit hela eftermiddagen därborta. Men, då han kom att tänka på, att den andre blott skulle se en förevändning för ett avböjande i dessa ord, tillfogade han raskare: Men jag går med ändå. Det är ju ett gott tillfälle; eljest kommer jag icke dit så snart. - Så länge sedan vi överhuvudtaget sett varandra! - Ja, nästan tre veckor sedan! Jag lever allt mer för mig själv. Det vet du. Vad skall jag i klubben? Dessa långa tal, alltid om detsamma - vad skall det tjäna till? Allt det där är blott tröttande. Han märkte väl, hur oangenämt det var för den andre, det han sade, och hur denne ändå sökte förlika sig med riktigheten av hans påstående. Jag är ännu, liksom förr, hemma ifrån kl. fem varje söndagseftermiddag. Varför kommer du aldrig mera? Emedan alla möjliga komma tillsammans hos dig: bourgeois, socialdemokrater, litteratörer och individualister -. Auban skrattade. Tant mieux. Diskussionerna kunna blott vinna på detta. Individualisterna äro ändå de förskräckligaste - icke sant, Otto? Hans ansikte var fullständigt förändrat. Nyss ännu dystert och slutet, visade det nu ett hjärtligt drag av vänlighet och fryntlighet. Men den andre, som blivit tilltalad med Otto och hette Trupp, syntes blott bliva oangenämt berörd därav, och han nämnde ett namn, som visserligen icke jagade bort lugnet från Aubans panna men fullständigt stannade leendet på hans läppar. Femton år! Och för ingenting! sade arbetaren dovt och uppretad. Men varför lämnade han sig också så oförsiktigt i händerna på sina fiender? Han måste dock känna dem. Han blev förrådd! Varför anförtrodde han sig åt andra? fortsatte Auban. Var och en, som bygger på andra, är på förhand förlorad. Även det visste han. Det var ett ändamålslöst offer! Jag tror icke du har något begrepp om storleken av hans offer och hans hängivenhet, grälade Trupp. Käre Otto, du vet ganska väl, att jag överhuvudtaget saknar känslan för förståendet av alla så kallade offer. Vad har det haft för nytta, att de bästa kamraterna, kanske de ärligaste av alla, dukat under? Säg mig det! Han stod nu vid ingången till den dunkla och öde tunneln, som under Charing Cross löper fram till Northumberland Avenue. En banjos skrällande och darrande dån slog i hans öron; en grupp av förbigående hade sammanflockat sig. I dess mitt trakterade en gosse sitt instrument i en sönderriven karikatyrkostym och målat ansikte - vem har icke redan sett dessa negerkomikers bisarra gestalter uppföra sina larmande sångdanser i Londons gathörn? - under det att en flicka dansade efter ljudet med mekanisk likgiltighet, som icke syntes känna till någon trötthet. Auban kastade även en blick på barnets ansikte, när han gick förbi: likgiltighet och samtidigt en viss otålighet präglade detsamma. De underhålla hela familjen, de stackarna, mumlade han. I nästa minut har mängden skingrat sig och det lilla paret trängt sig igenom till nästa gathörn, där spelet och dansen börjar på nytt, tills polisen, den hatade, den fruktade, driver bort dem. Auban gick genom tunneln, vars stenläggning var överhöljd av ett lager av smuts, som utsände en förpestad luft. Den var nästan tom; blott här och där smög sig en otydlig gestalt förbi honom utmed väggen. Men Auban visste, att under kalla och våta nätter och dagar, låg här, såväl som i hundrade andra genomgångar, hela rader av olyckliga, tätt vid varandra, pressade mot de kalla väggarna, och alltid väntande att i nästa ögonblick bliva skingrade av lagens arm ; stora skaror av smuts och lump omkomma i hunger och nöd, samhällets parias, de i sanning viljelösa Och under det han steg uppför trappstegen vid slutet av den dystra gången, stod plötsligt för honom den scen, som han för omkring ett år tillbaka upplevt på samma plats, framstod med så förskräckande tydlighet, att han ovillkorligen stannade och såg sig om, liksom om den åter måste levande upprepa sig för hans ögon. Det var en gråkall afton framemot midnatt och staden låg höljd i dimma och rök, som i en ogenomtränglig slöja. Han hade gått hit för att giva någon av de hemlösa de få kopparslantar, som de behövde, för att kunna tillbringa natten i ett logihus istället för ute i nattens isiga kyla. Då han gått ned för dessa trappsteg - tunneln var överfull av människor, som, efter att ha passerat alla det mänskliga eländets stadier, slutligen kommit till det sista -, såg han ett ansikte dyka upp framför sig, som han sedan aldrig kunnat glömma: dragen av en av utslag och blodiga bölder förfärligt vanställd kvinna, som, bärande ett dibarn vid bröstet, mera släpade än drog en fjortonårig flicka efter sig vid handen, under det att ett tredje barn, en pojke, klamrade sig fast vid kjolen. Bara två shilling, gentleman - bara två skilling. Han hade stannat för att ställa en fråga till henne

18 Bara två shilling - hon är ännu så ung, men hon skall göra allt vad ni vill - och därvid drog hon flickan närmare, vilken darrande och gråtande vände sig bort. En rysning genomilade honom. Men kvinnans tiggande och jämrande stämma ljöd åter. Var så god, tag henne då med. Om ni icke gör det, så måste vi sova här ute - bara två shilling; se bara, hon är så vacker. Och åter ryckte hon barnet till sig. Auban kände hur ångesten smög sig över honom. Han vände sig omedvetet för att gå, oförmögen att kunna frambringa ett enda ord. Men han hade ännu icke tagit ett steg, innan kvinnan plötsligt kastade sig skrikande till marken, släppte flickan och klängde sig fast vid honom. Gå icke bort! Gå icke bort! skrek hon i förskräcklig förtvivlan. Om ni icke gör det, så måste vi förhungra - tag henne med - hit kommer ingen människa mer, och till the Strand våga vi oss icke, - gör det dock - gör det dock! Men, när han utan att vilja det, såg sig om, sprang den framför honom liggande plötsligt upp. Kalla icke på polisen! Nej, kalla icke på polisen! ropade hon hastigt i ängslan. Men, när hon steg upp, återvann Auban sitt lugn. Utan ett ord grep han i fickan de pengar han fick tag i. Kvinnan utstötte ett glädjeskri. Åter tog hon flickan i armen och ställde framför honom. Hon skall gå med er, gentleman, - hon skall göra allt, vad ni vill - tillfogade hon viskande. Auban vände sig om och gick så fort som möjligt genom leden av sovande och druckna bortåt utgången, ingen hade observerat scenen. Då han kom fram till the Strand, kände han, hur hjärtat klappade och händerna darrade. Åtta dagar därefter sökte han kväll efter kväll i tunneln vid Charing Cross och dess omgivning efter kvinnan och barnen, utan att kunna återfinna dem. Det hade legat någonting i flickans ögon, som oroade honom. Men ögonblicket hade varit för kort, för att han skulle kunna ha känt, vad som doldes i denna avgrund av elände och rädsla Sedan glömde han denna scen för det oerhörda elände som dagligen visade sig för honom, och dagligen såg han åter på gatan armodets barn - barn på tretton, fjorton år - bjuda ut sig - och han kunde icke hjälpa. Vem var mest beklagansvärd, modern eller barnen? Hur stort måste inte bådas elände vara, hur förskräcklig deras förtvivlan, hur vansinnig deras hunger? Men bourgeoisifruarna talar med avsky om vidundren av mödrar och för- 18 Den andre såg förvånad på honom. Men Auban skrattade redan - hastigt uppvaknad - och frågade i sin vanliga behärskade ton: Men hur i all världen kommer det sig, att du kommer från ditt East-End hit till Soho! Jag har gått vilse. Var är egentligen Oxford Street? Där, icke sant? Auban tog honom skrattande vid axlarna och vände honom om. Nej, där! - Hör på: framför oss ligger norra delen av staden, med Oxford Street i hela sin längd. Bakom oss ligger the Strand, som du känner väl till. Där, varifrån du kommer - du kommer väl österifrån? - är Drury Lane, och det förutvarande Seven Dials, om vilket du säkert redan hört talas. Seven Dials, fattigdomens tidigare helvete; numera civiliserat. Har du då ännu icke sett den beryktade fågelhandlargatan? - Se, fortsatte han, utan att invänta svar och gjorde med sin hand en rörelse åt öster, i dessa gator fram till Lincolns Inn Fields är en stor del av West-Ends elände sammanträngt. Vad tror du, man icke skulle giva, om man kunde sopa bort det och tränga det mot öster? - Vad tjänar det att draga breda gator därigenom, liksom Hausmann, Seineprefekten har gjort i Paris, för att lättare kunna möta revolutionen, vad nyttar det? Det tränger sig blott tätare samman. Det går ingen lördagskväll, som jag icke genomkorsar detta kvarter mellan The Strand och Regents Street och Lincolns Inn -, det är ett rike för sig, och jag har sett väl så mycket här som i East-End. - Är du här för första gången? Ja, om jag icke misstar mig. Låg icke klubben här förut? Jo. Men närmare Oxford Street. För övrigt bor här en mängd tyskar - åt Regents Street till, i de bättre gatorna -. Var är då eländet som värst? Som värst? Auban tänkte efter ett ögonblick. - Om du sneddar in i Drury Lane - Wild Streets Courts; sedan det förskräckliga virrvarr av nästan sammanstörtande hus i närheten av Old-Curiosity-Shop med de smutsiga genomgångarna, som Dickens har beskrivit; i allmänhet Drury Lanes sidogator, isynnerhet i norr, vid Queen-Street; och åt detta håll framförallt det tidigare Dials, helvetenas helvete -. Känner du alla gatorna här? Alla. Men du kan icke se mycket av det. Fattigdomens tragedier spelas upp bakom murarna. Men hur ofta ändå - sista akten! på gatan. De hade gått långsamt framåt. Auban hade lagt sin arm i den andres och stödde sig trött på honom. Trots detta haltade han starkare än förut. 27

19 av nästa tvärgata, där trafiken åter delade sig och möjliggjorde ett ögonblicks uppehåll. När han här såg sig om, fick han plötsligt syn på Auban på andra sidan gatan. Överraskad att se sin vän så oförmodat och i dessa trakter, skyndade han icke till honom genast; och då - när han redan halvvägs passerat gatan - trädde han tillbaka in i trängseln, behärskad av tanken: vad gör han här? - I nästa ögonblick såg han uppmärksamt över till honom. Auban stod mitt i en flock halvdruckna män, som belägrade ingången till ett Public-house i förhoppningen att bli inbjudna av någon bekant: - Have a drink! Han stod något framåtlutad, stödjande sig med båda händerna på sin mellan benen inklämda käpp och stirrade oavvänt in i den förbidrivande trängseln, liksom han väntat, att ett bekant ansikte skulle dyka upp däri. Hans drag voro allvarliga; omkring munnen låg ett skarpt veck och hans djupt liggande ögon hade en stel och dunkel glans. Hans slätrakade kinder voro magra och hans skarpa näsa gav det smala ansiktets fina drag ett uttryck av stark viljekraft. En mörk, vid kappa hängde vårdslöst nedåt den ovanligt långa och smalskuldriga gestalten, och när den andre från motsatta trottoaren såg honom stå så, föll det honom första gången in, att han sedan år tillbaka aldrig sett honom annorlunda än i samma vida kläder med samma bekväma snitt och samma dunkla färg. Lika enkelt och dock så påfallande hade hans yttre uppträdande varit, då han lärt känna honom i Paris - hur länge sedan var det, sex sju år? - och lika oförändrad som då, stod han nu tvärs över gatan, med samma regelbundna skarpa och mörka drag, kanske något blekare och mera grånad, vårdslös och obekymrad i tankfullt grubbel mitt i lördagskvällens nervösa och glädjelösa liv i Soho. Nu kom han emot honom, stelt blickande framför sig. Men han såg honom icke och skulle gå förbi. Auban! ropade den andre. Den anropade ryckte icke till, utan vände sig långsamt åt sidan och såg in i den ropandes ansikte med en tom och frånvarande blick, tills den andre fattade honom i armen: Auban! Otto?! frågade den tilltalade då, fast utan förvåning. Och så, nästan viskande och i en beslöjad ton, en bävande, beslöjad ton från en uppvaknande, som tyst berättar om sina hemska drömmar, för att icke väcka dem till verklighet: Jag tänkte på något annat: - på eländet, hur stort det är, hur oerhört, och hur långsamt ljuset kommer, hur långsamt 26 fallna barn, - de fariséerna, som under samma förhållande skulle ha gått precis samma väg. Medlidande! Jämmerligast av våra lögner! Vår tid känner blott orättvisa. Att vara fattig, är numera den största förbrytelsen. Väl så. Så mycket fortare måste förståelsen komma, att enda räddningen ligger däri, att uraktlåta denna förbrytelse. De vansinniga - ingen av dem ser varthän medlidande och kärlek bringat oss -. Hans ögon voro fuktiga vid erinringen av den kamp, han måst utkämpa för att vinna denna klarhet. Hur tydligt han tyckte sig denna afton, vid passerandet av tunneln, åter höra kvinnans jämrande, förtvivlade stämma och hennes genomträngande: Do it! do it! Och ur det töckniga dunklet uppdöko åter flickans skygga, sjukliga ögon. Han vände tillbaka och passerade än en gång tunneln. Innan han vände sig mot the Strand, vek han emellertid av i en av sidogatorna, som gick ned till Themsen. Han kände dem alla: - dessa gränder, dessa vinklar, dessa in- och genomgångar: här var teaterns nyktert gråa baksida, vars frontsida översvämmade the Strand med ljus. Och detta smala trevåningshus med blindfönstren var ett av dessa beryktade logihus, bakom vars murar varje natt utspelades scener av förfall, vilka även den mest sinnligt urartade fantasi icke vågar utmåla. Här bodde ännu eländet och i nästa, lugna gata fanns redan välståndet - och så blandades båda om varandra, ända bort till den lilla Savoy-kyrkan, omgiven av sina kala träd - och till de förnäma, slutna Templebyggnaderna med sin härliga trädgård Auban kände allt, till och med den evigt tomma, breda, välvda gång, som under gatorna för till kajen och genom vars övergivna, hemlighetsfulla stillhet livet vid the Strand låter som det fjärran bruset av den ständigt sista och ständigt första vågen mot den öde sandbädden Kylan blev med de framåtglidande timmarna allt kännbarare och sipprade ut i Londons fuktiga dimma. Auban började bliva trött och ville hem. Han vek av mot the Strand. The Strand! Där låg den framför honom, förbindande West-End och City, upplyst av otaliga ljus från sina butiker, genombrusad av en aldrig stannande, aldrig slutande människoflod: två delade strömmar, den ena upp till St. Pauls, den andra böljande nedåt till Charing Cross. Emellan de båda ett bedövande virrvarr av en oavbruten vagntrafik: en omnibus, klumpig, översållad med brokiga reklamer, lastad med människor; en hansom, lätt, behändigt glidande fram på sina två hjul; långsamma lastvagnar; röda, tillslutna Royal Mail-postvagnar; 19

20 starka, breda Fourwheelers 3 ; och däremellan framsusande, slingrande cyklister, knappast urskiljbara i den dunkla massan East End är armodet och arbetet, sammanlänkade genom vår tids förbannelse: slaveriet; City är ockraren som säljer arbetet och inhöstar vinsten; West- End är den förnäme dagdrivaren, som förbrukar densamma. The Strand är en av de svällande ådror, genom vilket det guldvordna blodet rinner; den är rivalen till Oxford Street, och spjärnar mot för att icke bli besegrad av denna. Oxford Street är Londons hjärta. Det bär ett namn som hela världen känner. Den är en av de få gator, till vilka människor från alla stadsdelar drager: den fattige drar hit sina lumpor, den rike sitt siden. Om du öppnar dina öron, kan du höra alla världens språk. Restaurangerna ha italienska ägare, vars kypare tala franska med dig; bland de prostituerade äro mer än hälften tyskor, som antingen går under här, eller förvärva sig så mycket, att de kunna återvända till fosterlandet och där bliva anständiga. Vid the Strand ligga de mäktiga domstolarna, och man vet icke, om man har skådespelare eller förryckta framför sig, när man ser domarna ila framför sig i sina långa mantlar och vitpudrade peruker med den sirliga hårpiskan - alltsammans yttre värdighetstecken för en värdelös komedi, som varje förnuftig innerligt föraktar och utskrattar -. The Strand förenar ett förvirrande antal ämbetsmän, vars existens du aldrig någonsin i ditt liv hört omtalas, om de utpekas för dig i sina kalla Somerset-hus; och The Strand har sina teatrar, flera teatrar än någon gata i världen. Så ter den sig första gången för främlingen, som kommer från Charing Crossstationen och för vilken den avslöjar sina mest trånga och sammanpressade hus; så skall den vara sista gången för den, som lämnar London och skänker den sina sista timmar. Auban dök in bland människovågorna. Nu, då han passerade Adelphi, och gatans elektriska lyktor - långt överstrålande gasflammorna - övergöt honom med sitt snövita ljus, kunde man se, att han haltade. Det var nästan omärkbart, när han gick fort, men när han gick långsamt drog han vänstra foten efter sig och stödde sig tyngre på käppen. Vid Charing Cross-stationen hade rörelsen tilltagit. Auban stannade några ögonblick vid en av ingångarna. Ingången till Williers Street, vilken han för några minuter sedan hade korsat längre ned, var belägrad med blomsterförsäljerskor, som frusna och trötta dels oupphörligt sysslade bakom sina halvtomma korgar, dels försökte förmå de förbigående med sitt oavbrutna: Penny 3 En fyrhjulig hästdroska. 20 Vid samma tid - klockan var snart åtta - kom en man på omkring fyrtio år österifrån framåt Wardour Street i riktning från Drury Lane med en osäker raskhet i gången, som förrådde, att han befann sig i en trakt där han var okänd och dock gärna ville hastigt nå ett bestämt mål - en man, klädd som en arbetare, vilka i London blott skilja sig från borgarna genom större enkelhet. Då han stannade - övertygad om, att han svårligen skulle bli tillfredsställd i sin otålighet genom att fortsätta på den inslagna vägen - och frågade några pojkar framför ett av de tallösa Public-husen efter vägen, visade dessas förspillda bemödanden att göra de utbedda upplysningarna klara och begripliga, att frågaren måste vara utlänning. Emellertid syntes denne slutligen ha förstått förklaringarna, ty han slog nu in i en helt annan riktning, än den förut intagna. Han vände sig åt norr. Sedan han gått igenom två eller tre av de lika dunkla och smutsiga och varandra fullständigt liknande gatorna, befann han sig plötsligt i det bedövande larmet från en av dessa handelsgator, i vilka de fattiga kvarterens befolkning om lördagskvällarna göra sina inköp med den gångna veckans lön för de närmaste dagarna. Gatans sidor voro besatta av två ändlösa rader av tätt intill varandra stående vagnsbord och hyllor, tätt belagda med alla de tusende förnödenhetsartiklar som behövas för det dagliga livet; och mellan dessa, liksom på den smala trottoaren förbi de öppna och överfulla bodarna, trängde och pressade sig en orolig och köpslående massa, vars skrik och larm blott överröstades av de gälla ropen från de utbjudande säljarna. Hela gatan låg i hela sin längd belyst i bländande klarhet från det fladdrande skenet av en otalig mängd fotogenlampor, en belysning så stark, som aldrig dagsljuset här förmådde åstadkomma. Den fuktiga luften var fylld med en tjock, kvalmig rök och marken var översållad med söndertrampade avfall av alla slag, som ännu mera försvårade trafiken på den slippriga, oregelbundna stenläggningen. Arbetaren, som frågat efter vägen, hade råkat in i vimlet och trängde sig fram så fort det gick. Han hade knappast en enda blick för de runt om uppstaplade varorna: bänkarna med de stora, råa, blodiga köttstyckena; de toppade kärrorna med grönsaker av alla slag; borden, fulla med gamla kläder och järnsaker; de långa raderna av sammanbundna skor, som över hans huvud sträckte sig framåt gatan; för hela det ogenomträngliga virrvarret av kramhandel, som omslöt och pressade honom. Då en kärra, under ovett och svordomar från mängden, hänsynslöst trängde sig fram, passade han på tillfället att gå bakom denna och kom på detta sätt hastigare än han hade hoppats fram till hörnet 25 *