GRATISTIDNING. HC Ericson

Transkript

1 Nr 13 juni HC Ericson Jan Guillou Nisse Hellberg Bo Åkerström Pankaj Mishra Nina Wähä Robert Lillhonga Victoria Bergsman Joey Tempest Krönikor Recensioner m.m. GRATISTIDNING

2 2 3 Nr 13 juni 2007 Chefredaktör och ansvarig utgivare Lars Yngve lars@nyaupplagan.se Administrativt ansvarig Maria Yngve maria@nyaupplagan.se Form o foto Mark Goldsworthy mark@nyaupplagan.se Kultur o musik Thomas Millroth thomas@nyaupplagan.se Sport o musik Graham Bowers graham@nyaupplagan.se Trädgård Madeleine Tunbjer mad@nyaupplagan.se Skribent o inspiratör Tord Johnsson tord@nyaupplagan.se Vill ni komma i kontakt med redaktionen mejla till redaktionen@nyaupplagan.se eller ring: mark goldsworthy grafisk formgivning fotografi Omslag: Lars Mortimer Medverkande skribenter: Lars Yngve, Thomas Millroth, Graham Bowers, Tord Johnsson, Alexander Bing-Ohlsson, Jan Guillou, Madeleine Tunbjer, Nils-Ude, Per Arnesson, Jonas Jonasson, Joanna Swica, Gittan Jönsson, Calle Hesslefors, C-J Charpentier, Mikael Håkansson Askaner, Rune Skarvik, Nisse Hellberg, Bo Åkerström, Robert Lillhonga, Nina Wähä, Jan-Erik Bornelid, Per Gessle, Ralf Gyllenhammar, Gunnar Danielsson. Foto: Mark Goldsworthy, Tord Johnsson, Calle Hesslefors, Illustrationer: Benjamin Ahlman, Gittan Jönsson, Madeleine Pyk, Lars Sjunnesson, Gunnar Krantz. Typografi: 9/11pt The Serif, The Mix och The Sans av Lucas de Groot Nya Upplagan använder Apple Computers och Lindvall kaffe. Tryck: Bold/Sydsvenskan Tryck AB. Upplaga: Trist? Jovisst! Tärningen är kastad, sa kocken när han kastade ner buljongen i grytan och därefter korsade köksgolvet med sina skramlande köksvapen. Många skrattade åt detta, inte jag. Det är kanske på sin plats att påpeka att jag nästan grät istället åtminstone när jag fick notan! Jag måste erkänna att jag inte skrattar åt så mycket längre. Det är precis som om jag har skrattat färdigt på något sätt. Visst småler jag åt ett och annat humorprogram då och då, men mer än så blir det aldrig. Det är synd. För jag gillar verkligen att skratta högt åt roligheter. Varför det blivit så har jag egentligen inget vettigt svar på. Hans Alfredson berättade en gång för mig att det enda han numera skrattar riktigt hjärtligt åt är när han sitter och studerar sina barnbarn när de leker och har kul. Själv kommer jag med största sannolikhet att bli en sur gammal gubbe som sitter på en parkbänk tillsammans med min kompis Tord, som Waldorf och Statler, och är oförskämda mot alla fisförnäma typer som går förbi. Varför jag skulle förvandlas till en sur gammal gubbe? Har ni redan glömt vad ni precis läste? Tendenserna är nämligen sådana. Det ligger dessutom i släkten. För en tid sedan såg jag en handsvettig komiker, som dessutom led av minuskarisma, framträda. I sina bästa stunder lyckades han pressa fram ett segt skämt var femte minut, han var med andra ord inte direkt någon kulspruta. Först satt jag tyst och hoppades på ett strömavbrott, men när min önskan inte infriades så började jag söka mig mot de svagt lysande gröna skyltarna med texten nödutgång. Kanske är det helt enkelt bara så att jag bara har blivit tråkig? Eller ännu värre: tråkigare? Vi bestämmer oss för att det är så. Det underlättar för alla. Jag är en trygghetsnarkoman som till och med är tveksam till att gå och se nya filmer eftersom jag av erfarenhet vet att jag ganska snabbt blir rastlös och att jag inte orkar spilla bort min begränsade och dyrbara tid på en halvdålig film. Samma sak med musik. Och nyheter. Och mat. Allt. Jag orkar inte ens längre att klä mig i hyfsat moderna kläder och undviker i möjligaste mån alla plagg som är svarta eftersom en del har fått för sig att om de bara knallar omkring svartklädda från topp till tå automatiskt förvandlas till intellektuella och anses som oerhört seriösa, trots att de i själva verket bara ägnar större delen av sin vakna tid åt att cirkulera runt kändisar och kulturpersonligheter likt gamar kring ett döende byte. Den typen av människor får mig att regregera till trotsåldern och vid varje sådant tillfälle beslutar jag mig för att spendera resten av mitt liv iförd Hawaiiskjorta, cykelbyxor och sockiplast, dessutom alltid spiknykter, vattenkammad och stentrist. Det känns som att jag har klarat av sevärdheterna och kan gilla det jag gillar och ägna mig åt sånt som är väsentligt i livet. Och jag tar mig dessutom alltid friheten att tycka precis vad fan jag vill om precis vad jag vill oavsett om det nu handlar om konst, musik, sport, mat, litteratur eller ja vad ni vill. Om jag bott i ett land med diktatur hade denna inställning och attityd naturligtvis lett till oerhörda konsekvenser och bekymmer, alternativt att jag hållit tyst om min uppfattning troligtvis det sistnämnda men nu gör jag, som väl är, inte det. Istället bor jag, tack och lov, i ett land där man, om man springer naken, tar rektala snapsar eller putar med sina luftmadrassläppar och visar upp en patte (förlåt) för någon som har en kamera, plötsligt blir en kvällstidningslöpsedel och därmed en riksangelägenhet. Och det är jag tacksam för, ja, kanske inte för det där med patten (förlåt. igen), utan mer för att jag bor i ett land där detta är fullt möjligt. Jag orkar inte bli upprörd av vare sig skvallertanter eller på kändis-bloggare, det borde ingen bli, och att medelålders män med kotlettfrisyrer livnär sig på att skriva tantskvaller och på att jaga kändisar är väl mer att beteckna som patetiskt. Men det är just det där med den långa svansen, inte den ludna och inte Chris Andersons Den långa svansen, utan den svansen som ständigt följer efter för att förhoppningsvis få en egen liten bit av kändisskapet. Halleda! Däremot så uppskattar jag lukter! Då tänker jag naturligtvis inte i första hand på lukten från ljumsksvettiga nylonbyxor utan på den betydligt angenämare dofter som klängrosorna utsöndrar. Då och då vandrar jag omkring på gatorna som en helt vanlig man ibland även som en vandrande våldnad och inte sällan händer det att jag helt ogenerat, stannar upp och luktar på en av dessa väldoftande blommor. Det borde alla ta sig tid till, det är dessutom gratis. Hey, vänta, tänkarmössan på, jag kom plötsligt på ett nytt koncept: Lukta dig runt Österlen. Hm påminn mig om att jag måste söka pengar för att utveckla denna unika idé! Vi kunde ringa Birgit Friggebo, hålla händerna och gå tillsammans längs kullerstensgatorna och unisont falla in i den vackra We shall overcome, och på så vis sprida kunskap om den underbara lukten i regionen. Vi kunde tillsammans göra en karta till alla klängrosor med nummer på husen där de klängde, ungefär som man gjorde till John Waters film Polyester som var filmad i Odorama (ett skrapa-och-lukta kort som skulle användas efter nummer som dök upp på bioduken) så kunde man med hjälp av denna klängroskarta gå runt även vintertid, stanna upp, titta på en öde vägg, gnugga och lukta och på så vis få en doft av Österlen - året runt. Jag har sett ljuset. Äntligen har även jag sett det berömda ljuset på Österlen! Halleluja. Halle-fuckin-luja bröder och systrar. Vänta...tyst, vad sa ni? Tycker ni att idéen luktar unken? Det har ni helt rätt i. Det gör den. Jag skiter väl i pengarna Månsson, det är principen. Kontentan av allt detta är att där står en ko och det var poängen. Lars Yngve

3 4 5 Old Man Blues? Ålder är ju inget plus i dag. Konstnärer och musiker som närmar sig pensionsåldern eller passerat strecket förväntas kliva av banan och lämna plats åt andra, som ligger långt bakom i spåret. Allt ljus på ung ny samtidskonst, nya musikgrupper hajpas skamlöst. Och då försöker jag varken säga att det var bättre förr eller skriva en hyllningsartikel till dagens upplaga av Rolling Stones. Och jag lovar, jag är fullständigt allergisk mot alla mer eller mindre lyckade återföreningar av band som hade sin storhet anno dazumal. Att traska på i gamla spår är inte riktigt min idé om livet och konsten. Jag vill varken höra Träd Gräs och Stenar eller Brian Wilson i dag. Varför skall man röra sig i svallvågorna efter sig själv? Det gäller också mig som lyssnare. Och skriver jag traska på i gamla spår menar jag inte alla de som träget och envist undersöker de idéer de haft, som vänder och vrider på sina teman. Det finns nämligen något så enkelt som erfarenhet. En ström av allt friskare vatten som sköljer genom musiken eller konsten och spolar bort en massa slagg. De tomrum som uppstår måste fyllas med eftertanke, nya formuleringar, och, ja förstås, allt som finns runt oss i en ny tid. Annorlunda än då det begav sig första gången. Det är något helt annat än återföreningar. Och det hajpade tillåter inga hålrum. I slutet på 50-talet började unga folkmusikentusiaster återupptäcka blues och country. Gubbar och även gummor som varit med förr söktes upp och spelades in. Ibland begicks rena konstnärliga övergrepp. En och annan av musikanterna hade börjat använda elektriska instrument och spela ny musik, till exempel rhythm and blues. De blev tillsagda att återgå till ett mer äkta akustiskt uttryck. Big Bill Broonzy blev på så vis med ens en countrybluesartist. Men vad som var intressant med alla dessa figurer, som verkat i den amerikanska mediaskuggan år ut och år in, var de som utvecklat sin konst, låtit åren och ofta tuffa erfarenheter smälta in i musiken. Hela Chicagoscenen var ett exempel. Ni vet Muddy Waters, Little Walter och alla de andra. Lantlivets hårda bluesslingor skärptes till rostigt stål i South Side. Och när en så rural gestalt som Sleepy John Estes bytte till elgitarr blev det en isande musik som gick in i benmärgen. Stora kast och förändring genom tidens nya uttryck. Men också en långsam förskjutning blev en förflyttning inåt mot en kärna av erfarenheterna, sedan alla misslyckade kärlekshistorier och andra tillfälligheter skalats bort. Skip James sjöng återigen om Crow Jane och om livet som en fattig svart amerikan i Washington DC Hospital Center Blues. Den hör än i dag till det mest skakande som hamnat på skiva. Han fick också uppleva hur hans musik förenades med 60-talets pop. Det var ju hans I m So Glad som The Cream gjorde en så förtjänstfull version av. Jag har tänkt på allt detta under de år som jag nu regelbundet umgåtts med konstnären C O Hultén. Han fyllde 90 i fjor. En av grundarna av Imaginismen i Malmö Redan hans verk från det sena 40-talet förtjänar en egen kapitelrubrik i konsthistorien. Han var långt före andra. En sådan insats skulle man kunna vila tryggt på. Men sedan dess har han fortsatt förändra sig. Hans sena 50-tals verk i flytande, associativ rumsgestaltning fick avgörande betydelse för Ola Billgren i början av 60-talet. En skev association infinner sig förstås med tanke på vad jag skrev ovan: Tänk på Skip James i förhållande till The Cream! Hur ofta och hur mänskligt är det inte att hamna i stil. Att tvingas följa efter sig själv. Men för de konstnärer och musiker jag tänker på är det på ett annat vis. Hur då? Jo, de tvivlar - på sig själva, sina intryck. De tvingar sig att se på eller lyssna till de egna formuleringarna. Och då står man inte med ut att återuppleva. Tvivlet går inte att kombinera med stilen! Återföreningar. No way! CO Hultén stod i början av 60-talet i en av sina framgångsrikaste utställningar, betraktade bilderna på väggarna, och tänkte, att nu, nu bryter jag. Det gjorde han, och närmade sig inte staffliet på flera år. Han återkom med ett prunkande, färgrusigt, figurativt måleri. Som han sedan utmanade med ett par långa, strapatsrika resor i Afrika. Där befinner han sig fortfarande. I rörelse. Senast jag hälsade på honom stod nya målningar framme. Äldre målades om. Hans blick är som rakblad, den skär sönder varje bit som inte håller i erfarenhetens ljus. På så vis är han under sitt nittioförsta år ännu en av Sveriges största och mest överraskande målare. Foto: Rose-Marie Ohlsson BERLIN För många år sedan var jag långa perioder i Berlin. Nu hör jag till dem som far likt en jojo till tyska huvudstaden vid Spree. Jag var där då en ung östtysk sångerska kastades ut för att förena sig med ett av Västberlins hårdaste band, Lokomotiv Kreuzberg. Nina Hagen förstås. Då noterade jag, att ingen som inte förstår skönheten hos Nina kunde förstå staden Berlin. Det står jag för i dag också. Fast det är annan skärande musik man måste älska för att förstå i dag. Vad är det då med detta Berlin? Autonoma nätverk brer ut sig både över östra och västra delarna. Det är en historisk erfarenhet, som man kan upptäcka varje dag. Vart man går. Nästan. Ockuperade hus på Köpenicker Strasse, som blivit ett punktillhåll. Några kvarter därifrån ligger en av dessa många klubbar, som möblerats nödtorftigt med loppisfynd. Varje tisdag är det fri improvisation av ett gäng musiker som brukar samlas där. Bland dem svenska sångerskan Sofia Härdig, som bor i Berlin sedan åtta månader. Det är öppet. Här kan de mötas, folk från de mest skilda platser. Olika erfarenheter. En svensk rocksångerska får möjlighet att jobba med danska hard-core-lap-top-spelare och en amerikansk flödigt spelande saxofonist, som är elev till friformlegenden Anthony Braxton. Allt möts. Och jag lägger förstås märke till sådant som intresserar mig. För på musikens område är Berlin en ymnighetsbägare. Jag tar tunnelbanan upp till gamla Östberlin. Jag kommer ihåg då kvarteren i Prenzlauer Berg var grå, färgen flagnade och i stadens gasljus gick det knappt att läsa husnumren. Det var både före Die Wende, murens fall, och efter. Prenzlauer Berg var stället man åkte till. Här bodde konstnärer och musiker. Prenzlauer Berg är fortfarande Stadsdelen nummer ett även om husen renoverats i marsipanfärger. Kaféerna ligger på parad. Musikställena har fantasifulla namn. Ett som mer var en liten skrubb och numera upphört hette Raumschiff Zitrone/Rymdskeppet Citronen. Ett annat är själva högborgen för den musik som idag är i framkant för berlinmusikerna är i en utsiktsposition som få andra har skaffat sig - : Ausland på Lychener Strasse. På sin hemsida skriver de vitsigt, att Den som åker till Utlandet (Ausland) får något att berätta. Och det stämmer verkligen. Rummet är som ofta i dessa sammanhang inte mycket mer än ett slags kal källarbunker med mycket enkel inredning. Om någon alls. Scenen är primitiv. Jag har varit på konserter, där någon stackars musiker sitter och vinglar på scenkanten för att få plats. Det hör till. Det enkla, möjligheten att skapa sig en plats. Inga skyddsnät knappt. Och när jag skriver det, funderar jag förstås på hur det här kommer sig. Varför Berlin? Om och om igen. För det är ju inte första gången Berlin har överraskat. Med den undran i huvudet spankulerade jag på Berlins långa gator. Bara en snabb blick över kaféerna i Kreuzberg, Prenzlauer Berg, ja, till och med den centrala stadsdelen Mitte med sina regeringskvarter, en panorering över stadslandskapet. Vad säger den? Servering efter servering med fantasifulla möbler, några målade, andra rena loppisfynd, i en anarkistisk röra. Inte finns det något skönhetsråd som höjer pekfingret, inte krävs det slät gatumark eller inhägnad för att få servera öl eller annat. Det är den omedelbara upplysning staden ger en nyfiken undrande. Och så får man fråga sig själv varför det inte kan se ut så här i Ystad eller Simrishamn?? Det är en riktig fråga. Inte drömma om Berlin, då kan man ju flytta dit. Men tänka på hur det skulle kunna vara där man bor och hur det skall gå till. Var görs plats för kultur i alla de slag allt från kulturhus till kaféer. Nu saknar ni några ord om de stora institutionerna i staden. Lugn, de ligger kvar, de är stadens stolta slagskepp på den internationella kulturens hav. Hamburger Bahnhof, Operorna, Kulturzentrum, Guggenheim Men det är en annan historia, för det är inte där som gräset växer som vildast. Thomas Millroth Våldtäkt är det mest omanliga som finns Vi går nu in i högsäsongen för överfallsvåldtäkter utomhus. Juni, juli och augusti är de månader som toppar statistiken för detta brott. Exakt varför det är vanligare med överfallsvåldtäkt utomhus på sommaren än vid andra årstider vet vi inte. En god gissning är förstås att fler människor rör sig, såväl lätt klädda som berusade, utomhus på sommaren än på vintern. Detta brott är inte särskilt vanligt, mindre än 200 fall om året, men det är ett kommersiellt attraktivt brott för medier som lever på att sälja journalistik i stället för att sälja annonser och därför får nog allmänheten en något snedvriden bild av problemets omfattning. Debatt i ämnet kommer det emellertid att bli även i sommar, så det är lika bra att tjuvstarta. Åtminstone för den man som vill säga emot. Vad det främst gäller att säga emot är den manshatarideologi som produceras såväl på somliga universitet som i medier som likt Aftonbladet håller en feministisk avdelning. Gängse halvstatlig och halvofficiell feministisk teori hävdar att våldtäkt liksom kvinnomisshandel är ett uttryck för ett naturligt manligt beteende. Alla män är sådana till sin natur eftersom männens liv är inriktat på att förtrycka kvinnor och vidmakthålla detta förtryck. Typiskt för denna ideologiproduktionen var den annonskampanj som kvinnojourerna gick ut med för ett antal år sedan - och som lär komma igen - där man visade fotografi på tre till synes hyggliga, välanpassade och leende män och till dessa bilder ställde frågan: En av dem slog sin kvinna i går. Kan du se vem?. Det kunde man inte. Vilket var poängen, ty alla män döljer en kvinnomisshandlare inom sig, liksom en våldtäktsman. Konsten att skriva en proggtext Hur viktig är innehållet i en sångtext? Inte ett dugg, menade jag kaxigt när vi startade vårt rockband. Det rådde 70- talsklimat och rockmusik hade krav på sig att ha politiska texter med vänsterinriktat budskap. Jag gillade inte alls dessa krav, men framför allt tyckte jag på fullt allvar att sångtexten kom i andra hand. I första hand kom takt, sound och ljudet på gitarrförstärkarna. Det ironiska var att den uppmärksamhet vårt band, Torsson, fick i media nästan helt och hållet handlade om texterna. Våra texter ansågs speciella och jag kände snart en press att leverera kulturella texter. Jag berättade gärna en historia i sångtexterna. Det var kul och jag inspirerades av äldre svensk musik: shillingtryck, sjömansvisor och Taube. Under 80- och 90-talen förfinade jag berättartekniken och gjorde beskrivningarna av händelseförloppen alltmer exakta. Idag, efter snart 30 år av sångtextsnickrande, har jag insett att mina texter faktiskt inte är så skilda från 70-talets proggressiva (förkortat progg) texter som jag har inbillat m ig. Jag har nu t.o.m. börjat skriva proggtexter själv. Jag ska här nedan försöka beskriva hur jag resonerar. Erik satt på biblioteket i Falkenberg. Texten måste vara på svenska, handla Jan Guillou Nu förhåller det sig emellertid så i männens värld att någon mer omanlig handling än att misshandla eller våldta finns inte. Den man som gör sig känd som kvinnomisshandlare blir utskämd i hela sin manliga bekantskapskrets. Ingen våldtäktsman erkänner sig skyldig som om han vore rånare eller misshandlare av män eller förskingrare; sådana brott kan man leva med inne i fängelsevärlden och där erhålla viss status. Men aldrig våldtäkt. Genom åren har jag läst minst 500 våldtäktsdomar. Det beror sannerligen inte på något säreget specialintresse utan på att folk som känner sig orättvist behandlade eller felaktigt dömda brukar skriva till mig i tron att det finns något journalistikens trollspö som kan svepa över brottet för att göra svart till vitt. Ibland har jag sett någon våldtäktsdom som gott kan vara så felaktig som brevskrivaren hävdar, ehuru det förefaller omöjligt att bevisa. För det mesta går det inte att ha någon speciell uppfattning. Påfallande ofta förefaller brevskrivaren uppenbart skyldig och dömd med grundlig och överväldigande bevisning. Men poängen är alltså att detta brott är så skamligt att ingen man vill erkänna det, ty då är han ingen man. Sedan får ideologiproducerade statsfeminister säga vad de vill om våra reptilhjärnor. Riktig forskning, om själva sakförhållandena, är sällsynt på området våldtäkt. om vanligt folk och utstråla vardag och tristess. Erik är ett vanligt namn, den som heter så måste komma ur det svenska folkdjupet. Biblioteket är perfekt, det andas både tristess men också att Erik törstar efter lärdom. (Det senaste är viktigt, en proggtext ska ha många pekpinnar och en uppmaning att gå på biblioteket är en utmärkt pekpinne.) Falkenberg är ett proggigt val av lokal en anonym svensk småstad. Han satt vid datorn och tittade på målarfärg. Datorn antyder att textförfattaren tillhör den yngre generationen, en förutsättning för att kunna göra uppror. Tittade på målarfärg är en cliff-hanger: varför tittar karln på målarfärg, tänker man och vill lyssna vidare. Han hjälpte Karin att måla en ny panel. Detta antyder att Erik och Karin är ett heterosexuellt par, viktigt för att ytterligare befästa det normala, vardagliga och folkliga. Namnet Karin sticker dessutom inte ut på något sätt. Måla en ny panel ger en antydan om att paret har det ganska knapert. Hon var en tung missbrukare annars var det inget fel. En bra proggtext måste ha någon det är synd om, gärna en narkoman. Att låta den normala, vardagliga Karin vara missbrukare är bra, eftersom vi då förstår att knarket kan slå till mitt i det svenska folkhemmet. Att det är Karin, en kvinna, och inte Erik visar på fördomsfrihet. Annars var det inget fel, slutligen, visar att Erik är tapper, han blir textens hjälte. Erik satt på biblioteket i Falkenberg Han satt vid datorn och tittade på målarfärg Han hjälpte Karin att måla en ny panel Hon var en tung missbrukare annars var det inget fel Bo Åkerström 2007 Ur En tung missbrukare (från Det fjärde bästa bandet i Lund, Torsson) 8 maj Men kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki vid Stockholms universitet har dock skapat en bild av den typiske våldtäktsmannen i Stockholm åren Som man kunde ana är mer än två tredjedelar av dessa män belastade med andra brott. De är män i samhällets botten som löser de flesta av sina problem med våld och d representerar därmed mindre än 1 procent av männen i Sverige. Så otypiska är de. Det är alltså inte patriarkatet som våldtar i överensstämmelse med sin ideologi och särskilt manliga reptilhjärna. Det är män som tillhör en mycket liten och socialt utstött minoritet. Emellertid är det oroväckande få brott som klaras upp när det gäller våldtäkt, bara procent. Det borde vi göra någonting åt. Bland annat skulle det behövas lite seriös forskning så att kunskaperna om dessa udda existenser som begår överfallsvåldtäkt kunde öka. Men istället för seriös forskning får vi mer och mer ideologi. Den brottsoffermyndighet som inrättades 1997 och som delar ut 10 miljoner kronor i olika forskningsanslag låter pengarna gå till i huvudsak feministiska projekt som producerar teorier om mäns svinaktighet snarare än kunskap. Sådana mer eller mindre vetenskapliga feministforskare må möjligen ha kul för egen del. Men någon kunskap som kan hjälpa framtida kvinnliga offer producerar de inte. Och någon förståelse från män lär de inte få, om de ens eftersträvar det, eftersom de buntar ihop oss till en sorts djur. Den självbilden har vi inte, vare sig vi är välanpassade eller i fängelse. Vetenskapligt manshat imponerar inte mer än vanligt manshat. I ett krisläge måste det vara glasklart vem som har det yttersta ansvaret. (det är bra.) Nu vet vi mera Det tror jag är en missuppfattning. några fler hål finns inte. Det är ett bra tecken att vi har den här diskussionen det är mycket som kommer att hända nu ännu ett tungt argument det definitiva slutet det är på pricken mitt mål och på så kort tid de satte inga djupa spår det känns väldigt roligt det känns väldigt roligt jag känner det jag sa det där var verkligen ytligt alla dessa plågade konstnärer Jag svarade med att dra upp gardinerna och släppa in ljuset med eller utan färg vi har bara hamnat här Jag drömmer om tomma sidor och... och kvinnorna som var på väg ut på arbetsmarknaden Jag skulle kunna skriva en bok om svart Jag ville skapa i skapandets allra renaste form Visst är det banalt Att ingen vet vem den andre egentligen är Som om tjejer inte kan slåss Jag har väldigt få vänner Jag har som en stor eld inom mig Motorsågen skär genom märg och ben Nina Wähä

4 6 7 I tid och otid Mikael Håkansson Askaner tidsanda då det pratas om vad utsläppen ställer till med som aldrig förr. Skulle det vara så att tiden går mer sakta av att ha det trist, är det nog bättre att satsa på motsatsen även om den då rinner iväg. Inför denna sommar har det kommit in önskemål om en campingsemester. Denna gång en vildmarksvariant. Sist familjen var ute för några år sedan, skitade de ner det danska luftrummet med 142:an, 69 års modell. Hustrun var helt oskuld med campinglivet. Sådant sysslade inte den medelklassfamiljen med när hon var barn. Uppslukad av campingromantik log hon då hon körde in den gamla Volvon under välkomstskylten i trä till campingplatsen. Mannen hade en livserfarenhet lika gammal som bilen, från tiden då alla hade industrisemester. Tiden hade inte stått still. Nu var det fler pappor vid de kollektiva diskhoarna och matlagningsrummen. En annan märkbar förändring var utrustningen folk hade med sig: blomkrukor, kyl och frys från golv till tak, dammsugare, parabol, regnmätare, egna staket runt husvagnen, gräsklippare Det finns också områden där tiden inte skiljer sig särskilt åt från dåtid till nutid. Det är när olika intressen inom familjer står mot varandra som spön i backen. Vilket inte bara gäller semester. Det är svårt att fördela tiden juste. En förmiddag satt en man försjunken i en solstol vid tältet och läste. I gräset låg en kikare i beredskap. På himlen passerade vadare emellanåt. En fågelsång fick honom att skutta upp från både stol och bok. Vad är detta? Han smög iväg mot buskarna mellan husvagnar och tält, med kikaren i högsta hugg. Han kikar fram från en husvagnsknut och upptäcker på ett bord en kanariefågel i en fågelbur. För pågen var det julafton dagarna i ända med bad, häftiga klätterställningar och studsmattor som hus och att i skymningen få krypa in i en grotta av tyg. För ett barn är tiden och sommarlovet en evighet. En morgon var han het som en kamin. Framåt förmiddagen låg han i tältet och yrade av sin höga feber: Ta bort dem, ta bort dem, sluddrade han. Vilka då, undrade föräldrarna lite förskräckt. Korna. På väggen. Där. Tältet är fullt av kor. Men lilla vän det är bara mamma och pappa och du här inne. Ta pågatåget! Nu e de juni igen, å nu e de juni igen, å juni vara än ti juli Halva året har då gått och solen nått höjden av ljus. Mörkret sänker sig och snart är det jul igen. Men först en rejält utdragen sommar. Gärna i slow motion. Tiden, så som den upplevs via klockan, solen och för själva åldrandet är svårstyrd. Minuten har sina 60 sekunder, vad vi än tar oss för. Det är hur vi upplever tiden och vad den fylls med som möjliggör känslan av att kunna dra ut på den. Vinner vi mest på att blunda under 60 minuter eller att se så mycket som möjligt under en dag? Kan hastigheten, för det vi gör under till exempel semestern, hjälpa oss att förlänga tiden? Det handlar om att förvalta 840 timmar, för de med fem veckors semester, på bästa tidsbesparande sätt. Du kommer 7,5 varv runt jorden med ljusets hastighet på en sekund. Om vi har en farkost som går fortare än ljuset kan vi då köra i fatt tiden, och till och med köra om tiden som flytt, och på så vis uppleva det vi redan varit med om? Riktigt så enkelt är det inte. Sommaren och semestern framställs som lyckan på jorden, som det ska dras ut på riktigt länge. Är det hur långt vi har kommit bort från hemmet, helst till andra sidan jordklotet, eller hur långt vi har hunnit med huset och trädgården som avgör hur tidseffektiva vi varit? Det kanske är tvärt om, att det är det riktigt långsamma som drar ut på tiden. Är tid något vi får eller tar vi oss tid? Blir sommarsemestern dubbelt så lång om husvagnen kopplas efter traktorn? Den maxade segelturen är i sin tur i stiltje. Häst och vagn är lite väl otidsenligt. Men om några inflytelserika kändisar blev dragna av en hästapålle, ändrar sig bilden då? Ibland går det undan mellan töntstämpling och gängse norm i trendkänslighetens tidevarv. Nu har vi dessutom en presenterar Tältduken till dörr fick stå på vid gavel en stund, och så sjasades korna ut med flugsmäcken. Efter 100 mil på mestadels motorväg var semestertiden slut. Kofångaren såg ut som ett slagfällt, inte av påkörda kor, men väl av krossade insekter. Precis som semesterkassan. Här trodde de att det småskaliga lokalsamhället skulle gynnas, så går det mesta till oljeindustrin, broavgifter och färjetrafik liksom förfluten tid i och på sträckorna för själva förflyttningen. En vildmarkscamping till fots skulle bara ge ett fjuttigt utslag på BNP och till den lokala landsände som jagar turisternas tid och plånböcker. En semester i ultrarapid är kanske något att prova på, så ta god tid på dig i sommar. Fast frågan är om vi har tid? \e bfd\[` XmDfc` i\ Marsvinsholms slottspark 30 jun 12 aug 2007 MacSupport Biljetter & Info: , Annons grön el nya upplagan Sida 2 Köp grön el av oss och du gör en insats för miljön. Lars Sjunnesson Midsommar hafver långa anor! Jörgen Söderberg jorgen.soderberg@nordea.se Redan som liten parfvel hade hjag den största förundran öfver de märkliga traditioner som hvi svenske hafva för oss runt midsommartiden. Att gifva sig ut i det gröna och resa ett ringbeprytt kors uti marken kunna synas nog så märkeligt men att sedan hoppa hjämfota, runt densamma, med armarne bakom ryggen, besjungandes svanslösa amfibier synas undertecknad yttermera besynnerligt. Man kunna icke skylla allt på rusningsmedels inhverkan då detta ofta ske tidigt på dagen och ofta i s.k. barns sällskap. Men betänka man det historiskt symboliska i detta, hvara det ursprungligen en hednisk fruktbarhetsrit där majstången symbolisera en fallos med tillhörande bihang som helt enkelt penetrera jorden och befrukta den. I hviss mån hvara detta ett faktum än i hvåra dagar då det födas fler barn i mars månad, hvilken hvara belägen nio månader efter juni. Hvar de små grodorna komma in i sammanhanget förbrylla dock eder ödmjukaste skribent ännu i dessa dagar. Auf wienerschnitzel! Test-Fnisse # * #HARPENTIER VARS KORTPROSA FkTT OM DyMEN SOM ²-AN MkR FyRBANNAT BRA I # * #HARPENTIERS SiLLSKAP² +RISTIANSTADSBLADET OCH ²ELEGANT SKRIVNA KONCENTRERADE OCH STILIS TISKT SPARSMAKADE TEXTER² "IBLIOTEKSTJiNST KOMMER NU MED EN NY BOK $EN HiR GkNGEN GLIDER HAN Pk SIN (ARLEY $A VIDSON GENOM (OLLAND OCH "ELGIEN MED AV STAMP FRkN DEN TOTALT CHARMLySA RASTPLATSEN (AZELDONK EN GIGANTISK YTA FEM SEKUNDER FRkN BELGISKT TERRITORIUM $ET ir DEN VARMA HySTEN OCH # * BRiNNER Pk OMViRVD AV EXTREMHyGERNS VALPROPAGANDA 'ENOM TILL SYNES LIVLySA SAMHiLLEN OCH VIDARE TILL FyRSTA ViRLDSKRIGETS MASSGRAVAR I &LANDERN &yljt AV EN BELGISK STAD I.EDERLiNDERNA )NNAN HAN Pk RESANS SISTA DAG BLIR BORTJAGAD AV HOLLiNDSK POLIS FRkN EN EGENARTAD KOMMUN BEFOLKAD AV KRISTNA FUNDAMENTALISTER (AZELDONK %XPRESS ir EN ROADMOVIE EN ²ViGROMAN² MED MkNGA BOTTNAR DiR SAMTI DEN GENOMSYRAS AV HISTORIA OCH BARNDOMS MINNEN -EDAN FyRFATTAREN FUNDERAR OM VALUTOR KAFFEAUTOMATER RASISM ORTNAMN OCH TRAKTENS SJiL Som kund hos oss gör du en god insats för miljön. Eftersom större delen av den el vi köper in är producerad av förnybara källor är vi ett av de elhandelsbolag som procentuellt köper in mest el från småskaliga vatten och vindkraftproducenter. Med grön el avses att 63% av den el som vi betalar för tillverkas av förnybara källor. Ring oss idag och teckna avtal

5 8 9 Självsådd och hänryckt Per Arnesson TIDEN FLADDRAR I PLÅNBOKEN När jag såg det här lilla trädet för någon vecka sen, självsådd ovanpå en fristående portal i Berlin, så kände jag omgående igen mig själv. Jag skulle inte kunna tänka ut en bättre självbild. Det finns ett bortomskap i bilden som bygger på att två helt skilda företeelser sammanlänkats med varandra på det mest osannolika vis. Det fungerar på något sätt men man förstår inte hur. Eller hur länge. Där finns en helt annan form av potential, en annan siktlinje än vad som är att betrakta som normal. Det skapar en sorts fullständigt frihet och en annan uppenbar begränsning. Man är inte i rätt biotop. Å andra sidan, att vara självsådd ger en annan typ av stadga som ett planterat träd inte riktigt kan tävla med. När jag bodde i storstaden för många år sedan var jag som den lilla björken. När jag är här är det omvänt fast likadant. Bortomskapet är min konst(iga) guldgruva ur vilken livet tar form. Jag promenerar över Rörums gröna förförande backar med min syster. Det är guld. Jag lyssnar på vinden genom trädkronorna i Bäckhalladalens skyddande famn. Det är trygghet. Lövgrodornas instrument, improvisationer och pauseringar sänker mitt hus i nattlig vibrerande klubbkänsla. Det är en vanvettig en konstupplevelse att känna kraften i de höga vågorna nere på Vårhallarna så här i juni. Därför att man kan föreställa sig att faktiskt slänga sig ut i ovissheten. Doft av Vresros och rutten tång samtidigt, är större än vad som ryms i fina flaskor. Jag är fullständigt hänryckt av den plats på jorden där jag går omkring om dagarna. Men känna igen mig själv, det gör jag när jag går på gator med högt i tak som i Berlin. Att vara självsådd brukar innebära att man hamnat just rätt. Omständigheterna var optimala för precis denna art därför kunde fröet gro. Ibland gror fröet ändå utan gnäll och med beslutsamhet, så jag slutar gnälla och försöker rota mig i schaktmassorna på den plats som ska bli min trädgård. Jag tänker att jag inte ska låta mig besegras när jag plockar kilovis med klibbiga mördarsniglar och drömmer mardrömmar om deras massiva äcklighet om natten. Jag vet inte hur jag någonsin ska bli av med Einars potatisar som kommer upp överallt. Men jag är självsådd här och det ska nog gå. Jag har kommit hit av slumpens olika anledningar och nu har jag börjat växa här. Det är högt till himlen i min by. Att hänryckas så här års är ofrånkomligt för vem som helst och anledningarna byter av varandra. Eventet är gratis, genialt, oöverträffat. Att närvara kan ge flera viktiga kunskaper. Naturen vill dig inget och kräver inget. Här finns en egen kontext. Att låta sig hänryckas av denna är förunderligt återhämtande. Kroppen minns sitt ursprung bortom tanken och tiden. Storleksförhållandet mellan människan och naturen blir åter proportionerligt. Det är vilsamt att vara del i något som är större än självet och artens egna inbördes rollfördelningar. Att glömma sig själv, att bara vara är att vila. Det är en viktig kunskap. Naturen är i full gång med att reproducera sig och gör så med talang. Det är nu man kan gå gratiskurser i hortonomi - läran om växternas biologi, samspel och miljö. De flesta växterna i naturen växer som sagt i en för arten optimal miljö. Strandnära biotoper med växter som växer i nästan ren sand, gassande sol, vindpinat, saltstänkt och ändå stormtrivs. Andra har tvärtom hittat sin miljö i djup skugga, vindskyddat och ständigt fuktigt. Det är fascinerande att studera växternas olika förutsättningar att dra nytta av omständigheter som andra inte skulle klara av. Det är viktigt att förstå förhållandena i de olika biotoperna inför arbetet i den egna trädgården. Alltför många tvingar ner sina växter i felaktiga sådana. Ut och promenera nu. Se och lär. Ta med dig dina studier hem till dig själv. Försök inte arbeta emot förutsättningarna i din egen trädgård utan ta dem tillvara. Det sparar massor av pengar, oförrättat arbete och besvikelser. Gå ut och utbilda dig och låt dig samtidigt hänryckas av allt detta enastående. Middagen som inte blev av Nu i pingsthelgen skulle jag ha en reunion med mina två närmaste vänner från tiden på veterinärhögskolan för 30 år sedan. Vi har alla nyligen fyllt 50 och detta var en del av arrangemangen. Därför var hela pingsthelgen bokad för Falköping och utöver diverse arrangemang skulle det avhållas en god middag på pingstafton. MEN, som ni kommer ihåg så valde de kabinanställda vid SAS att strejka då, så vännen Mats och hans fru Ellinor från Jokkmokk blev fast uppe i den höga norden (där snön ännu inte smält!). När de blev fast så inställdes även besöket från Claes och Gun i Skåne, och allt fick skjutas på framtiden. När det sedan blev söndag var det fortfarande strejk så de hade inte kunnat flyga hem heller. Det innebar att den tänkta middagen inte blev av, men här skall ni få lite om vad som hade varit i våra tankar. Drink före maten, här kan det i all enkelhet sitta bra med en 7567 Rotari Brut Riserva, ett alldeles utmärkt bubbel väl värt sina 96 kronor. Som en liten förrätt hade jag på lager en pistagepaté från Gudmundsgården i Halland. För övrigt ett härligt ställe som drivs av en tysk charkuterist, Ralf Teebay och hans fru Sabine. Inom parantes kan jag verkligen rekommendera dem, det finns många bra exempel på fin tysk matkultur där. På plats, glöm inte fråga hur det är med tillgången på grävling. Nåväl, patén hade jag tänkt mig skulle ha ackompanjerats av en Gewurztraminer från Alsace, helst i grand cru-nivå. Vårt eget familjefynd, den lilla vingården Hartweg finns inte på systemet. Hartweg, en liten gård som inte ser mycket ut på ytan, gör en fantastisk Gewurztraminer från Sonnenglanz. Dock kommer det nu en liknade på systemet, heter Sonnenglanz Gewürztraminer, 299 kronor. Vi provade för några veckor sedan en sådan Hartweg ihop med systemets standardgewurz, 2187 Comtes d Isenbourg Gewurztraminer, 102 kr. Den senare som brukar upplevas som hyfsat smakstark blev till vatten i jämförelse med vinet från Sonnenglanz. Huvudrätt, här var det tänkt att gästerna från norr som har djupa kontakter i den samiska slaktbranschen skulle bidra. Då blir det mörkt kött och till det kan det vara passande med mörkt rött vin, ja till och med svart vin. Då menar jag som ni förstår det svarta vinet från Cahors i södra Frankrike. Har man tur finns då 7714 Château Lagrezette från Cahors till priset 185 kr. Till min lilla glädje kan jag säga att även systembolaget hade med ren i sin lista på rekommenderade maträtter till detta vin. Vilken form av ren de hade tänkt ha med sig vet jag inte, men en misstanke kan vara den gravade renen, lite ovanlig men fantastisk god. Dessert, ja här fanns det många alternativ. En standardessert hos oss är något med rabarber, vi har förmånen att ha dylika som är i besittning av en oerhörd växtkraft. Dock om min godsaksträngtande gom hade fått bestämma så hade det blivit en creme brulée. Till denna ett sött vin, och då detta är en vintyp som tillhör husets favoriter så finns det en och annan flaska att välja på i källaren. Det skulle ju dock vara en stor 30-års reunion så då får det bästa gå åt. Och det är de söta vinerna från Bonnezeaux i Loiredalen. Vi har några pärlor vi köpt på plats, men vill ni prova det närmaste så tror jag 2366 Moulin Touchais 1985 för 435 kr är något som kan uppvisa samma både bredd och djup. Något senare en god konjak till kaffet, och natten hade blivit lång. Men, ibland går inte allt som planerat och jag liksom ni läsare får nöja oss med vad vår egen fantasi kan ge oss av denna goda middag som inte blev av. Med alla zinnen på spänn löser sig dock säkert detta också. Min första riktiga kamera var en svart Pentax till vilken jag genast införskaffade en lös exponeringsmätare. Det var i november 1965 och kameran kostade det då astronomiska beloppet niohundraåttiofem svenska kronor; exponeringsmätaren en femtiolapp. Detta ska vägas mot dåtidens löne- och kostnadsläge. Vid ungefär samma tidpunkt tjänade en industriarbetare åttahundra kronor i månaden. En TVapparat gick på en tusenlapp. Det fanns viner för fyra kronor flaskan och bensinen kostade styvt sjuttio öre litern. Den danska kronan stod i sjuttio öre, D-marken i en och tjugo, schweizerfrancen i en och tio, och dollarn i fem och tjugo. På stadshotellet serverades biffstek med lök för sex och trettio, ett hotellrum i Klara kostade en tjuga, medan den verkliga indexmätaren en hederlig och ursvensk dagens rätt med dryck, smör&bröd erhölls för omkring fyra riksdaler på landets samtliga mjölkbarer. För ungefär samma belopp kunde man dessutom få ett gram guld; eller en rulle Tri-X. Fem år senare pendlade såväl dagens rätt som guldet och Tri-X:en runt femman. Nu skriver vi 2007, och då kostar en ordinär kvalitetskamera, säg, fyra-femtusen. Industriarbetaren tjänar tjugotusen (eller mer), TV-apparaten kostar ett par tusen, enkla viner en femtiolapp, hotellrummet minst en tusing, och bensinen elva spänn. Den danska kronan har nästan fördubblats i värde, schweizerfrancen har femdubblats, dollarn står i sju kronor, och när D-marken gick i graven låg noteringen på en knapp femma. Den som till äventyrs besöker ett, dessvärre rökfritt, etablissemang av stadshotellskaraktär får räkna med att pynta tvåhundra pistoler för en biff, medan dagens rätt ligger runt sextio, och guldet sprungit upp till hundrafemtio. Om vi använder oss av dagens rätt som likare för fortsatta ekonomiska jämförelser kan vi slå fast att priset tolvdubblats sedan Detsamma gäller också grovt räknat - enklare viner, Renat brännvin, ost, matbröd, chokladkakor, lypsyl, bensin, filmrullar, inrikesporto, jeans och en rad andra oumbärliga C-J Charpentier nyttigheter. Under samma period har industriarbetarens lön gott och väl tjugofemdubblats. Jämför vi min första Pentax med industriarbetarens månadsinkomst skulle den idag kosta trettio papp. Precis som en ordinär TV. Köp grön el av oss och du gör en insats för miljön. Motorcyklar då? 1970 kostade en stor Harley lika mycket som dagens rätt liktydigt med nitton vanliga bruttomånadslöner. Idag är priset fortfarande ungefär lika många dagens rätt men blott tio månadslöner. Av detta lär vi oss tre saker, nämligen att det var sämre förr, att kronan sjunkit som en sten, och att det enda som egentligen blivit riktigt dyrt under årens flykt är guld, eldningsolja, snus, hotellrum och middagar på krogen. Medan somt, förutom TV och kameror, blivit betydligt billigare. Toppat av smör, kaffe, Falukorv och diskmedel. Jämte cigarretter (!); det senare möjligen av obegripliga folkhälsoskäl. Eftersom svenskar i allmänhet har en genetiskt medfödd gnällnerv vad kostnader beträffar bör det understrykas att man ingenstans i västvärlden intar så billiga och kompletta brickluncher som i Sverige. Samt att ingen dryckesbutik i Europa kan uppvisa ett så brett och varierat sortiment som Systembolaget även om man kan ha synpunkter på priserna. Med undantag för Grönstedts XO och Extra vars kvalitet och pris står sig väl i europeisk konkurrens. Svensk mat är parentetiskt förhållandesvis billig. Försök hitta en biff för hundrafyrtio kronor kilot eller en färsk torskfilet för sjuttionio i Danmark-Tyskland- Holland-Belgien-Frankrike-Schweiz! Sist jag grillade en laxkotlett i Amersfoort var priset sex gånger högre än i fiskbutiken i Simrishamn Och den holländska osten är betydligt billigare här hemma än i Holland. Dessutom är våra hus- och lägenhetspriser, jämte hyror, löjligt låga i ett centraleuropeiskt perspektiv; åtminstone för oss som slipper bo i Stockholm. Pentax har för övrigt liksom Harley - blivit en livslång kärlek med ständiga uppgraderingar, och på svensk krog sätter jag inte min fot frivilligt. Varm mat ska ätas på varm tallrik och inte vara stekt i konstiga lågprisfetter. Dessutom skulle det aldrig falla mig in att förpesta luften för småfåglar och björkar med cigarr utomhus. Annons grön el nya upplagan Sida 3 Vi sätter färg på Österlen! Tredje generationens målare Utför allt inom måleri - ute som inne Sprutlackering av köksluckor m.m Jonas Ivarsson jonas.ivarsson@nordea.se Keller & Glenn Måleri AB Glenn: JÄRNVÄGSGATAN SIMRISHAMN Tel Som kund hos oss gör du en god insats för miljön. Eftersom större delen av den el vi köper in är producerad av förnybara källor är vi ett av de elhandelsbolag som procentuellt köper in mest el från småskaliga vatten och vindkraftproducenter. Med grön el avses att 63% av den el som vi betalar för tillverkas av förnybara källor. Ring oss idag och teckna avtal

6 10 11 juni månads horoskop Underkläder av O. Rakel Kära Hjärtanes! Kära Kära Hjärtanes. Den lilla Byggmaterialaffären med personlig service och låga priser!!! Jag är en man som har ett problem som är ganska stort för mig. Det är så här att jag är kär i en kvinna som inte vet om att jag existerar. Jag har beundrat henne på avstånd men har aldrig vågat ta kontakt med henne. Jag har försökt att råka stöta på henne i affären eller på stan eller så men det har aldrig funkat. Det har alltid kommit något emellan eller så har jag fegat ur i sista sekunden. Snälla hjälp mig! Hur ska jag bära mig åt för att få kontakt med denna underbara kvinna? Fegis in love Kära Fegis in love! Så här är det: Ingen kvinna vill ha en fegis till man. Har du inte stake nog att ta henne med storm så ska du låta bli. Här smyger du runt som en liten ynklig räddhare, för vadå? Att hon ska bita dig, eller nåt? Nä, lägg ner detta projekt ganska omedelbart. Om hon inte har lagt märke till dig vid det här laget, varför skulle hon då vilja ägna resten av sitt liv tillsammans med dig tror du? Förmodligen är det så att du bara är en liten obehaglig spillra till man som ingen kvinna överhuvudtaget skulle vilja ha, så håll du dig hemma hos din mamma resten av ditt liv, för det är väl förmodligen den enda kvinna som du haft någon som helst form av fysisk kontakt med! Kära Hjärtanes! VARD 8-12, 13-17, LÖRD 9-12, KVÄLLSÖPPET TORSD. TILL KL 18 Östra Kustvägen 1223 * Löderup * Fiskarna 19 feb 20 mars. Detta är en tid på året då du trivs som en fisk på torra land. Sol, bad och värme ligger inte för dig så du har en lång, dryg period framför dig. Korsord, sudoku och patiens heter dina nya vänner. Väduren 21 mars 19 april. Inget tycks gå din väg för tillfället. Lägg dig ner, andas djupa andetag och räkna till tio. Om det inte hjälper, dra täcket över huvudet och somna om. Försök på nytt igen näs ta dag! Oxen 20 april 20 maj. Hårt arbete har minsann ingen dött av! Därför bör du jobba ännu hårdare för att få det att gå ihop. Jag ser ett besök av kronofogden inom en snar framtid. Tvillingarna 21 maj 20 juni. Din närmaste framtid ser ovanligt ljus ut. Vita vadderade väggar och en fin vit ärmlös tröja tycks passa dina personligheter för tillfället! års garanti på alla våra produkter! (Förbehåll för framtida istider, vulkanutbrott och andra klimatförändringar.) Välkommen till gårdsbutiken med Sveriges största kalkonsortiment och restaurangen som serverar läckra kalkonrätter, 360 dagar om året. Österlen Väg 11 mellan Tomelilla och Smedstorp Butiken Restaurangen vard lörd sönd Gjutgrus Murgrus Putsgrus Fyllnadsgrus Dräneringsgrus Rörgrus Kabelsand Filtergrus ridbanegrus sandlådegrus dressingsand & Storsten Trädgårdssten Kullersten Natursingel Matjord Stenmjöl Makadam Singel Röd, Vit m.m. Sofielust NATURGRUS STEN Sofielust NATURGRUS & STEN Fredrik Paulsson fredrik.paulsson@nordea.se Våra öppettider är , Strax utanför Östra Vemmerlöv mot Gladsax. Skyltat Sofielust Grustag. 3iSONGENS SNYGGASTE BADDRiKTER HITTAR DU SOM VANLIGT HOS OSS dppet MkN FRE LyRD Storgatan Simrishamn tel Fräscha sommarkläder för dam och herr! Kräftan 21 juni 22 juli. Det kan bli riktigt trevligt om det vill sig väl för dig denna månad. Det kommer att bli ett ordentligt firande för din del inom en snar framtid. Vem vet, du kanske rent av blir förlåten av släkten lagom till jul. Lejonet 23 juli 22 augusti. Hela vintern och våren har du längtat efter sommar, sol och bad. P.g.a. det osäkra klimatet numera blir det inte mycket till värme i år. Regn, rusk och kyla står på menyn denna sommar! Och du som just har köpt en cabbe Jungfrun 23 augusti 22 september. Du har fortfarande bekymmer på kärleksfronten. Du bör söka dig till nya jaktmarker där du inte är känd sen tidigare. Yttre Mongoliet eller Övre Volta vore väl tillräckligt långt borta, för att ge några exempel Tel Vi vet vad ett bra boende är värt... Vattumannen 20 jan 18 feb. Den här månaden kan vara farlig för just dig. Särskilt den senare halvan kan vara förenlig med stark huvudvärk och illamående. Du bör undvika större sammankomster där det förekommer rusdrycker, glada vänner och ringdans. Vågen 23 september 22 oktober. Du har bestämt dig för att våga vinna skall vara ditt nya motto för den närmaste tiden. Däremot är det mera tveksamt om din kapacitet och förmåga kan matcha ditt nya motto. Borde kanske vara bättre fly än illa fäkta istället. Skorpionen 23 oktober 21 november. Nu måste du försöka att jämka mer med din omgivning istället för att köra på i din egen stil. Din attityd bör du därför tänka över. Mindre av stingslig snarstuckenhet och mer av ödmjukt öppensinne annars blir du lätt krossad av dina anatagonister. Skytten 22 november 21 december. Det går inte riktigt som du tänkt dig. Som vanligt har du siktat högt men återigen landat mitt i grenverket. Du har alltså laddat alldeles för lite inför de mål du satt upp. På t igen bara! VARDAGAR Annons grön el nya upplaganlördagar Sida 1 Köp grön el av oss och du gör en insats för miljön. Stenbocken 22 dec 19 jan. Som vanligt är du negligerad av din omgivning. Ingen har vett att uppriktigt uppskatta dig för den du är, du som är så lätt att älska. Det är en klen tröst att veta att det är de som går miste om all din storhet när de ej har förmåga till klarsyn och insikt om detta! Kåseberga fiskeläge! Utgångspris: kr Adress: Kasevägen 15 Mäklare: Kristina Bertilsson Mäklarens utlåtande: Skånelänga 157 kvm/5 rok med skön atmosfär och fantastiskt läge! Öppen planlösning med nya trägolv, spegeldörrar, synliga takbjälkar, öppen spis med insats. Sep lgh ca 60 kvm. Trädgård 993 kvm delvis omgärdad av häck. Mitt i Kåseberga - en idyll med underbar natur! Mäklarhuset Österlen Storg 17, Simrishamn Som kund hos oss gör du en god insats för miljön. Eftersom större delen av den el vi köper in är producerad av förnybara källor är vi ett av de elhandelsbolag som procentuellt köper in mest el från småskaliga vatten och vindkraftproducenter. Med grön el avses att 63% av den el som vi betalar för tillverkas av förnybara källor. Ring oss idag och teckna avtal

7 12 13 Vidskepelse i Revhusen I äldre tider var vidskepelsen mycket stor bland utövarna av fiskaryrket. De påstod Rune Skarvik med bestämdhet, i synnerhet efter att ha fått små fångster, att trolltyg funnits bland fiskeredskapen. Ett sätt som tillämpades för att få bort otyget, eller di små gråe, som man sade, var att tända eld på krut och hålla detta brinnande över fiskenäten. Ett sådant handhavande kunde ibland medföra olyckor, som resulterade i att näten brann upp. På vårarna, då laxfisket pågick och fångster uteblivit, blossades med krut, som strötts ut längs strandlinjen. Min uppgiftslämnare påstod bestämt, att i sin barndom hade hon på 1940-talet ofta märkt krutrökslukt lite varstans, när hon och andra barn lekte på stranden där fiskarna höll till. Krut var tydligen ett i olika sammanhang ofta använt ämne, som både kloka gummor och gubbar använde sig av, då de botade sjukdomar. Behandlingen tillgick på så sätt, att den sjuke fick ta plats på en stol. Sedan ströddes en mängd krut ut på golvet under stolen, varpå det antändes och en rök uppstod. Om behandlingen ledde till ett tillfrisknande är både obekant om än mindre troligt. En annan form av vidskepelse var att fiskaren under inga omständigheter fick fiska samma slags fisk varje veckodag. De olika fiskslagen var nämligen tilldelade egna dagar! Vid utövandet av fisket fick fiskaren ej heller vara klädd på ett uppseendeväckande sätt, ty det kunde medföra otur och rendera i mindre fångst. Det berättas t.ex. om en fiskare, som kommit till båten iklädd styv hatt, s.k. plommonstop. Båtägaren hade blivit utom sig av ilska, då han sett sin medhjälpare, som i hårda ordalag uppmanats återvända till hemmet för att byta huvudbonad. Ibland kunde fiskarbefolkningen se underliga figurer smyga omkring. Oftast förekom iakttagelserna tidiga morgnar, när dimmorna lättade och sikten var nedsatt. Då kunde de känna rädsla för spöken och inbilla sig både ett och annat. Vid ett tillfälle hade en fiskare befunnit sig utmed stranden öster om Revhusen, då han fått se Bäckahästen komma springande i full karriär. Plötsligt hade djuret stannat upp och därpå lugnt fortsatt in i ett hus, som var under uppbyggnad. Inkommen dit hade det krupit in i den trånga skorstenen. Tydligen hölls för sannolik att Bäckahästen vid detta tillfälle förirrat sig ut från stan. Enligt folktron vistades djuret normalt i Vassabäcken, som för många år sedan flöt genom staden. Det påstods också att Bäckahästen åt barn. Den kan nu ses som en skulptur på Stortorget i Ystad. Det berättas så även om en annan fiskare, som en tidig morgontimma kommit gående utmed stranden och där sett en huvudlös man komma springande i västlig riktning. Fiskaren hade blivit utom sig av skräck, men efter att ha hämtat sig berättat, att han vid åsynen av mannen sagt: A, Gud kom å hjälp mi! Under korstecken hade han i all välmening tillagt: Du får nock skynga di ingan solen går opp! Ljuset är ju som bekant alla spökens fiende. I äldre tider vimlade varulvar och annat otyg i bygden, och säkert var det en svår tid för människorna att leva om de trodde på dessa underliga berättelser. De gamla fiskarna är nu borta, likaså fiskeläget Revhusen, men minnena består och de berättas enligt traditionen vidare till nästa generation. Artikeln är hämtad ur Rune Skarviks nya bok: Revhusen - fiskeläget som försvann, som snart kommer att kunna köpas ute i handeln. Midsommar Midsommar är ett jippo numera tillägnat Fredrik Regnfält. När denna högtid stundar lägger sansade människor sju sorters tistlar under kudden och drömmer om regimskifte. Regnfält och hans anhang - i synnerhet försvarsministern - sover däremot med clusterbomben Bombkapsel 90 vid huvudgärden. Eftersom den, enligt dessa vittkunniga, inte kan drabba civila är det ofarligt. C-J CHARPENTIER Frukostmöten i Simrishamns hamn (Carina Molander) I år firar Frukostmöte 10 år, trodde ni, när ni startade, att det skulle gå så bra? - Nää, naturligtvis kunde vi inte tro att det skulle vara möjligt att få 150 pers (förra årets snittsiffra) till att varje morgon kliva ur sängen, masa sej upp på en cykel, en buss eller helt enkelt på benen, för att ta sej till hamnplan och äta frukost i grupp och lyssna på föredrag. Hur många år orkar ni hålla på med Frukostmöten tror ni? - Så länge det är roligt. Och roligt är det!!!! Vad är det bästa med mötena: Frukosten, föredragen eller mötena? - Möten mellan människor,samtalen som uppstår och för övrigt att bara betrakta människor som lyssnar, vilket är en skönhetsupplevelse i sej. Vem är det som kommer och lyssnar? - Tore, Birgit, Rune, Anna-lisa, Eva, Bertil, Ola, Margareta, Pia, Christer förstås och Kicki, Anders, Ingar, Madeleine, Helena, Elsa naturligtvis...gemensamt för dem är att de är nyfikna, vackra, kloka, generösa, helt enkelt världens bästa publik. Väljer ni efter era personliga favoriter eller hur ser det ut? -Vi utgår ifrån det vi själva är nyfikna på, sedan utgår vi från att vi är som folk är mest. Ekelöf du vet... botten i mej är botten i andra. Vad är det värsta som kan hända under ett möte (då räknar jag inte vädret eftersom det liksom hör till)? - Det värsta vore att talaren inte dyker upp. Några större incidenter på den punkten? - Nej. Vem är er drömföreläsare? - KG Hammar har vi längtat efter i alla år, trägen vinner, i år kommer han. För dem som nu undrar: Kan man alltså dyka upp på ett Frukostmöte med kurr i magen och köpa en stadig frukost så att man står sig till middag? - Man får fil musli, jordgubbar och kaffe med kex. Huruvida man reder sej på det fram till middag hänger ihop med hur mycket man tar på tallriken, om man är man eller kvinna, förbränning samt nivån på fysisk aktivitet. Men den andliga spisen mättar länge. Är litterärt smaskande tillåtet? - Absolut. EN BETRODDER KAR Av Nils Ludvig Olsson ur Nykommed 1947 I går fick Ola Kaffejög fri skjuss te Malme slott där får han säjna meed men mest sitt varma vått. Han gjore gott för flere men ont för ännu fler, å ynkar vi en litt te mans, så ånkar vi voss mer. Han gällde som betrodder kar å va rätt meed mä, kom ing i kommunalen å rösta ja å nä. Där fick han håll om pänga å plocka Pär å Pål. Men pänga flöd te kassan tröd å va ett enda hål. Han hållt se blann di store mest å svira å gick på. Å så i går som sajt va fick Ola gi si å. Men ront ikring i böjden sir folk om Olas knäck: när jöga di får stå å dra M Y L L A. S E Kap- & geringsåg. Serva KG210A Trallskruv. Bårebo Rostfri, 4,2 x 41 mm, 300 st Träskärm. Trä i Trädgården Geisha, 180 x 180 cm Sommarens mest inspirerande läsning. Kom in och hämta din Inspirationsbroschyr! Låt dig inspireras... TEMA fixa fint UTE > 07 Hos en riktig bygghandel får du jordnära lösningar! Klarar plattorna en sommar till? Eller klarar du en sommar till med plattorna? Om inte så är det kanske läge att komma in till Hans Anders Bygg? Hos oss hittar du något för de flesta utemiljöer. Marksten eller plattor? Eller kanske en kombination? Bestäm själv eller be oss om råd. Vi har massor av färger, former och stilar att välja bland från Benders Mark stora kvalitetssortiment. Och kan hjälpa dig att inte bara hitta rätt, utan också komma igång med enkla, tydliga tips och anvisningar. Och massor med inspiration. Välkommen in! Skruvdragare. Black&Decker, HP126F3BH, 12V. Två batterier ingår Trästaket. Trä i Trädgården Tofta, sektion 170 x 80 cm Ett parti Trarydfönster till specialpris! Först till kvarn... Jordankare. 71 x 71 x 750 mm går ärligheden väck. Uppläst av Bror Tommy Borgström Markbelysning. FLH-001, 100 x 100 mm Bengt-Åke Bengtsson bengt-ake.bengtsson@nordea.se Benders Marksten Labyrint Antik. 00 Grå, 210x140x50 mm pr m2149 Megastone Mini. Grå pr st19 00 Sjösingel. Gulmelerad el svart/vit, 800 kg/säck Fogsand. 25 kg/säck Ystad Simrishamn Skurup Hans Anders Bygg är sydöstra Skånes största leverantör av byggvaror. Oavsett vad du behöver för ditt bygge kan du vara säker på att hitta ett komplett sortiment hos oss. På köpet får du branschens bästa service och en betydligt enklare lösning på de flesta av dina byggfunderingar, oavsett om du är hobbysnickare eller professionell hantverkare. OBS! Söndagsöppet i Ystad Öppettider: Måndag-Fredag Lördag Söndag (endast Ystad)

8 14 15 När du får Vägspan -Svenska dansband på väg VID Är detta årets galnaste bok? PARADISETS oväntat Svenska dansband har varit skuggade i flera år. Spionerna har GRIND funnits längs vägarna över hela landet. De har Midsommar. smygplåtat, noterat allt Nittonhundrasextiosju. av intresse och skickat Vaknar av fåglars kvitter. till Jerry Prütz. Fortfarande på vänster sida. besök Hjälmlös, vid paradisets grind. Seglar på ett vanvettigt, rosa moln. Kung på en blåvit, tvåväxlad Monark. Det finns knappast något instrument som känns mindre hippt och har mindre cred än nyckelharpan, naturligtvis måste Nya Upplagan skriva om detta fräsiga instrument som lever ett liv utanför de stora scenernas rampljus. Jag höll som vanligt på med lite lördagsstädning i hemmet, iklädd pyjamas, när telefonen ringde. - Hej! Det är Curt. Jag är vid kyrkan nu, hur hittar jag till dig? Jag ger honom en för mig glasklar vägbeskrivning till mitt hem och skyndar mig att slänga på mig lite kläder. Tio minuter senare ringer han på telefonen igen för att meddela sin ankomst. Jag springer ner för att öppna. Curt i fråga är ingen mindre än författaren, riksspelmannen och Åsapappan Curt Einar Jinder. Han befinner sig just nere i Skåne för att spela på en festival i Svedala under fredagen. En dag då Skåne inte visade sig från sin bästa sida. Det regnade småspik och blåste iskalla vindar denna vårdag i maj. Lördagen visar däremot Åhus sig från sin bästa sida med strålande solsken. Curt är på väg för att hälsa på sin bror som bor utanför Kristianstad. Curt är ursprungligen skåning men flyttade som 17-åring till Stockholm. Han föddes i en statarlänga i Börringe som ligger strax söder om Svedala, så det är sina barndomstrakter han för tillfället återbesöker - Fast jag flyttar gärna tillbaka hit. Min fru vill hemskt gärna men yngsta grabben vill helst avsluta sin gymnasieutbildning först. Så vi får se. På vägen har han kört hela kustvägen från Ystad till Åhus och hunnit beundra Österlens skönhet. Speciellt äppelblomningen i Kivik uppskattades, och Brösarps backar fick honom att stanna till för att beundra och ta in atmosfären. Med sig har han naturligtvis en nyckelharpa, men detta är en silverbasharpa som är lite speciell. Den har färre nycklar än en vanlig nyckelharpa och är inte kromatisk, så det går inte att spela i alla tonarter. Den Susanne Lindblad susanne.lindblad@nordea.se kallas även C-durharpa. Bassträngarna är burduner som ligger och lägger en botten när man spelar, så instrumentet får en helt egen karaktär. Endast de två översta strängarna går att spela melodi på. Det mesta är tillverkat av gran och de hårda delarna av lönn. Att han är fäst vid just detta instrument märks speciellt. - Det låg en bit gran hos en kollega som han hade kasserat. Varför vet jag inte, men jag frågade och fick den och byggde denna silverbasharpa. När jag dör följer den med mig. Jag har spelat på andra men de har inte funkat för mig. Den här är speciell. Nyckelharpan är ett instrument som från början fanns lite överallt i norden men sedan 1700-talet blivit ett utpräglat bruksinstrument i Uppland. I dubbel bemärkelse dessutom för det var på bruken det blev populärast och de flesta melodierna härstammar härifrån. Fram till 1970-talets folkmusikboom var det ett instrument som förde en tynande tillvaro. Lyckligtvis har det blivit ett instrument som har fått en tillvaro även i den moderna musiken genom tidigare nämnda Åsa men även Nordmans Mats Wester är en ansedd nyckelharpist. (Heter det så?) Curt som egentligen från början är dragspelare hamnade av en tillfällighet på Delsbostämman en gång i början av sjuttiotalet och kom i närkontakt med en nyckelharpa för första gången. Sen dess har inget varit sig likt. Detta är ett instrument som har sitt huvudsäte i Uppland och Kurt som då bodde i Upplands Väsby bestämde sig för att försöka ta upp traditionen. Han anmälde sig genast till en Nyckelharpsbyggarkurs i Kungsängen, men det visade sig vara fel sorts harpa de skulle bygga där. Han lyckades komma i kontakt med Hasse Gille som lärde Curt bygga rätt sorts harpa. På min fråga hur många svarar han: - Sedan 1975 har det blivit en stycken. Kan inte säga exakt hur många. Det tar ungefär 200 timmar att bygga en och man får slanta upp runt :- en sådan. - Numera bygger jag inte längre. Renoverar en del och servar Åsas harpor. Det räcker för mig. Åsa har en 6 7 stycken varav Curt har byggt de två svarta hon spelar mest på. Den första han byggde åt henne heter Flickan, den andra Pojken. Pojken är den bråkigare av de två. Därefter har vi en lång diskussion om att visst har instrument en egen personlighet, att vissa går det att spela saker på som det inte går på andra även om de i princip låter likadant. Från början ville han egentligen köpa ett riktigt bra instrument åt sin begåvade dotter men det visade sig vara smått omöjligt så det blev till att börja bygga på riktigt. Curt har ingen särskild utbildning vare sig i snickeri eller i musik. I båda fallen är han helt självlärd. Han blev riksspelman på silverbasharpa Det där med riksspelman spelar kanske egentligen ingen roll. Jag har hört musiker som är alldeles fantastiska som inte brytt sig om att spela upp så När Folkmusikmuseet på Korfu skulle ha en utställning om folkmusikinstrument i Europa fick en nyckelharpa av Curt representera Sverige. För inte så länge sedan köpte Saitama-universitetet i Tokyo en harpa av Curt. - Det var ett himla bockande och bugande hela tiden när de var hos mig. Jag trodde deras ryggar skulle gå ur led. När de väl åkte där ifrån hade en av damerna i delegationen glömt sin handväska på köksbordet. Jag ringde taxibolaget för att försöka få tag på dem men det gick inte. Lyckligtvis hade de vänt taxin så de kom tillbaka. När jag nämner att Åsa ju har spelat för kejsarparet från Japan kontrar Curt med att han minsann har spelat för påven Johannes Paulus II. - Innan vi spelade så stänkta hans heliga höghet vigvatten på oss och våra nyckelharpor. Det blev vattenfläckar på instrumenten. Jag har inte torkat av den sen dess När jag berättar att jag alltid ångrat att jag inte lärt mig spela piano svarar han: - När jag blir gammal ska jag skaffa ett piano Så det lär väl dröja då eftersom han bara är 77 år ung. Sen börjar det bli dags för Curt att dra vidare och då slår det mig att jag glömt att bjuda på kaffe. Så, Curt nästa gång du har vägarna förbi Åhus så lovar jag att bjuda på kaffe. Jag lovar! Säkert! Text och bild: Tord Johnsson Dansbanden har sina bussar och vårdar dem kärleksfullt och ömt. Som skepp i natten korsar de vägen på resa till nästa dans. Runt om i landet håller busspanare sina ögon öppna och skickar in sina rapporter till sunkit.com. Äter basisten i Torngy Melins räksallad till korven? Är det Gunnar i Wretaz som rattar bussen och har Barbados vaxat bussen på länge? Det är sådana frågor som får svar på hemsidan och läsaren ska uppfatta detta som en svenska version av det brittiska fenomenet Trainspotting. Helt utanför de mediala allfartsvägarna finns det en hel värld att upptäcka med blankpolerade bussar, tonartshöjningar och saxofonriff. Välkommen att spana du också Jerry Prütz Författare, som precis kommit ut med boken Vägspan dansbandsbussar på turné. Tillvardags är han projketledare på Arenabolaget i Linköping, musiker och skribent. Hans favoritband är Down VARFÖR GÖR MAN FILM? Det finns antagligen lika många svar som det finns regissörer! Själv har jag fått frågan ganska ofta den senaste tiden. En fråga som är väldigt bra att ställa. Jag tycker nog till och med att det är den första och viktigaste fråga man bör ställa till en filmregissör. Själv är jag nyss fyllda 30 och för några veckor sedan hade min film Hata Göteborg Sverigepremiär Under en långfilmsprocess stöter man ofta på problem. I bland så stora problem att de nästan känns övermäktiga. Då är det skönt att kunna titta sig i spegeln och svara på frågan; varför? Varför engagerar man hundratals människor? Varför jobbar man 18 timmar om dagen i flera veckor? Varför ber man en skådespelare att upprepa ett ord 20 gånger i rad? Varför sätter man sig själv i skuld? Varför sitta instängd i ett rum med en klippare i sammanlagt ett år? Varför går man överhuvudtaget upp på morgonen? Och vad är då mitt svar? Jag kan säkert räkna upp ett tjugotal olika svar. En del svar bättre och finare än andra. Det tillkommer även en massa nya svar under resans gång som inte är huvudanledningen. Som t.ex. Har vi nu hållit på i fjorton månader och är inte färdiga. Då kan vi lika gärna hålla på i fjorton till, för att få den färdig Men när man ställer upp alla svaren mot varandra. Så är det viktigt för mig att komma ihåg det första svaret. Den första anledningen eller rättare sagt den första idén man fick för att göra filmen. För det är så lätt att drunkna i en massa svar under processen att man glömmer bort den där första anledningen till filmen. Man får kritik och någon person avfärdar filmen. Då vill man spontant försvara sin anledning. Även om jag har jobbat med marknadsföringen och givit del bra svar på varför man har gjort filmen. Så är det viktigt att inte försöka förklara och försvara för mycket. För det handlar inte om att man ska ha ett bra svar för att försvara sig mot världen, utan mer att man ska ha ett bra svar för sig själv. För nu när jag har gjort mitt jobb och filmen är klar. Är det viktigt att släppa den och låta betraktaren äga den och låta dom tycka precis vad dom själva vill. Så behåller jag det första och viktigaste svaret för mig själv. Men det bästa svaret på frågan finns förhoppningsvis i filmen Robert Lillhonga Fräser fram, sladdar i en koskit. Kör nästan omkull på den grusiga byvägen. Vinden svalkar. Flugorna landar i jordgubbsskålen. Slagruta ett. Det här blir inte lätt. Släpper greppet om styret. Huv et tjockt av outtalade planer. Sirener, amasoner och gudinnor, sminkade som kvinnor. Hälsar, i överkant, nonchalant. På behörigt avstånd. Böljande fält, trånga jeans och den sötaste mun. Rivstart. Mot fotbollsplanen! Slänger mig handlöst efter ett skott. Tar i stolpen. Nickar in bollen i eget mål Matchen står och väger. Då kommer nästa skott. Plötsligt. Jag klistrar den hårt skruvade, välpumpade läderkulan. Håller den med ivriga händer. Tappar fotfästet, faller, blir liggande. En sköldpadda på rygg. I ultrarapid ser jag bollen glida iväg, bakom mig. Sträcker ut fingrarna och ger den ytterligare fart över mållinjen. Slagruta två. Hur ska det gå? Långt borta och nära. Gitarr och dragharmonika. Stickan raspar artigt mot plånet. Cigarretter, som mareld i sommarkväll. Monika, du får förlåta mig, för alla dessa svekfulla ord Myggen borrar i den svettiga huden. Slås, rödsprängda, ihjäl mot armar och ben. Kalas och katastrof. Känslosvall blir, knall och fall, känslokall. Står ljudlös, förhäxad. Stirrar på ett älskande par, kullvräkta i ett snår. Tungorna dansar. Ögonlöst och blodfyllt. Lusttyngda stön. Betraktar med barnets uppspärrade blick. Girigt. Utan beräkning. För sista gången. Slagruta tre. Nu ska det ske. Drar gasen i botten. Från en mindre väg till en större. Vass plåt i ögonvrån. Öronbedövande fasa. Livet passerar revy. Mina tretton år. Epilog. Fixerad på rygg. Skruvar och spikar. Dropp och lavemang. Molande värk. Fastspänd. Pottan skjuts in mellan madrass och bakdel. En svag ennerverande ton, som sakta tystnar. Glömmer livet därute. Min värld är här. Låter håret, ohämmat, växa ner mot midjan. Vitklädda sköterskor, luktar gott. Pysslar om mig. Pink Floyds, See Emily play, går in på tio och topp. Sgt. Pepper, överträffas av Frank Zappas parodi, We re only in it for the money. Revolver är och förblir mästerverket med Tomorrow never knows, som pricken över i:et. Syr en nallebjörn, som heter Morfem. Och en lång röd tax. Och ett stort gult lejon, med kraftfull man. Någon gång till hösten hoppar jag iväg på gula kryckor. Befriad från gympan, ett helt år, skavande i armhålan. Stålmannen förgörs av grön kryptonit. Clark Kent forever! Sort of. Gunnar Danielsson

9 16 17 Bokstavligen talat HC Ericson är ett unikum. Som formgivare, art director, författare, fotograf, pedagog och bildkonstnär har han under sitt 40-åriga yrkesliv åstadkommit en imponerande och inspirerande produktion av grafiska och konstnärliga uttryck. I hans egna böcker och utställningar har orden och formen, med en kombination av barnets prövande nyfikenhet och mästarens hand, ingått i en oskiljaktig och skön förening. Han kan titulera sig grafisk formgivare, bok- och bildkonstnär, skriftställare, fotograf och professor i grafisk design. Redan som fjortonåring började han arbeta, då som reklamassistent på Konsum i Stockholm. Därefter följde anställningar på namnkunniga reklambyråer, som art director och copywriter. Därtill delägarskap och formgivare, fotograf och professor. Detta kombinerat med egen verksamhet och arbete som föreläsare. Listan är lång och kan kompletteras med förtroendeuppdrag i bl.a. Reklam- och Designhistoriska föreningen och initiativtagare till Utmärkt Svensk Form. En rad utmärkelser har det naturligtvis blivit: Guldäggsnomineringar (ca 130 st) och Platinaägg, Svensk Bokkonst och åtskilliga internationella utmärkelser. HC Ericson finns representerad på Nationalmuseum och Kungliga biblioteket, Stockholm; Röhsska museet, Göteborg; Kunstindustrimuseet, Köpenhamn; Centre Georges Pompidou, Paris; Museum of Modern Art, New York för att nämna några platser. Men kallar sig själv för diversehandlare, som inte riktigt kan bestämma sig för vad han ska bli när han blir stor. Han jonglerar med bokstäver eller så ploppar de upp i en mening, byter plats, och får därmed en helt annan mening! I sitt skrivande väver han texten med varp och inslag, de bildar en rytm byggd på repetition, ett mantra eller ord med icke förprogrammerat bokstavs-bpm, om ni vill. Det är upp till betraktaren att själv välja hastighet på orden. Spokenword, utan ordet spoken. Hemmahamnen för HC är Simrishamn men vi besöker honom i hans neder/upplag som ligger i ett industriområde i Sjöbo, där han håller hus när han vill arbeta i lugn och ro. Där funderar han fritt och talar högt och pedagogiskt för sig själv, eller rättare sagt, för sin hund, som vid det här laget hört det mesta och därför ligger och halvslumrar, slölyssnar, kliar sig på magen med sitt ena ja, just det, det ena, märk väl, inte det andra bakbenet och ser sådär lagom uttråkad ut när HC kommer i berättartagen. Hans neder/upplag är fyllt till bristningsgränsen med affischer, varumärken, böcker, etiketter, skisser, funderingar, anteckningar och naturligtvis bokstäver som kan kombineras i det oändliga. Det råder definitivt inget professoriskt kaos i lokalen, allt är organiserat och staplat i kronologisk ordning med en kanslists noggrannhet. Det är lite Fem myror är fler än fyra elefanter-känsla över stället, ni vet när Magnus, Brasse och Eva ska lära ut en ny bokstav. Lika passionerat, intresserat och lekfullt pratar HC om sina bokstäver. Han kallar sina tredimensionella bokstäver för: Illuminerad skrift. Jag frågar vilken som är den finaste uppfinningen, och räknar kallt med att HC naturligtvis ska svara, bokstäver, vilket jag redan skrivit i mitt block. Men icke. Kalldusch. Den största uppfinningen i modern tid är ficklampan, säger han utan att tveka. Eh va? Först tror jag att han behagar skoja med undertecknad, men när han väl ger sin förklaring så låter den rimlig. Ficklampan är otroligt underskattad. Den har revolutionerat mitt mörkerseende. Det är det som är tricket, tycker jag, triviala vardagsuppfinningar älskar jag. Två andra saker som jag även är otroligt imponerad/förtjust i är gem och tejp. Jag stoppar alltid på mig ett gäng gem varje morgon, säger han och rotar fram ja, som jag tidigare skrev; ett gäng gem, ur bröstfickan. Jag kan inte vara utan dem. I bakfickan har han små tomma papperslappar som han skriver ner saker och ting som han vill komma ihåg, dessa förvarar han därefter i, märk väl igen: den andra, bröstfickan. Han inte bara tänker att han borde notera det, utan gör bums verklighet av tanken. Däremot har jag ibland önskat mig ett par röntgenglasögon, säger han. Men egentligen så behöver jag inga, istället så blundar jag och fantiserar och förställer mig hur det jag vill röntga ser ut i fantasin. Däremot anser jag att det skrivna ordet är det mest demokratiska uppfinning som människan kommit på. Bokstäverna är inte speciellt många till antalet. De är mina, dina och ingens. Bokstäver är oöverträffat när det gäller kommunikation, ordet är en gudagåva. Bokstäverna är ömtåliga, orden har kraft att både bygga upp och förstöra. Vi kommunicerar, visar och Text: Lars Yngve Foto: Mark Goldsworthy döljer våra jag med ordens hjälp. Siffrorna var egentligen de allra första bokstäverna. Alfabetets uppkomst kan vi tacka kamreren för, inte poeten. Kamreren som vill ha ordning och reda på inte minst debit och kredit. En hit, två dit. Tre till dig, sex för mig. Vadå? Tre tunnor vete, sex krukor olja. Så först kom nog siffrorna, sedan innehållet. Men de första siffrorna var bara streck. I =1. II = 2. III = 3. Etc. Men den allra smartaste siffran, som fick romarnas XVIII att rämna i backen var arabernas nolla = 0. Den banade väg för dagens 1 2 3, som också har arabiskt kalligrafiskt ursprung. Men det var nollan (= 0) som gjorde dagens matematik möjlig. En uppfinning t.o.m. ett snäpp smartare än ficklampan. Jag vill vara en nolla! Den mest värdefulla siffran, egentligen. Ovanligt nollställd och humanistisk. Drivkraften? Jag tvingas svara det gamla vanliga, nyfikenheten. Och hängivenheten att luska vidare, att fortsätta att leta och se vad som finns under nästa sten, och nästa, och nästa Till sist, när du letat tillräckligt länge så hittar du det du hoppats på, guldkornet. Den envise belönas. Det verkar som om du alltid hittar något, eller? Egentligen är jag en tragisk och otursförföljd figur. I mitt privatliv har jag aldrig vunnit en SAAB eller en Bungalow i Spanien, och ändå har jag tagit en tre-fyra lotter i mitt liv, säger han småleende. I mitt yrkesliv, däremot, har jag vunnit en och annan högvinst. Men det är för att jag är en jäkel på att prova. Provar man så mycket som jag gör så är det självklart att man får till det någon gång då och då. Men visst, grundregeln är att det alltid finns något. Man måste vara hoppfull och tålmodig. Det är spännande att prata med HC, han är eftertänksam och ger filosofiskt kloka svar på det mesta. HC började skolan när han var fem. Det var då hans mamma flyttade till Beckomberga. Katolska skolan var en fattig skola som drevs av tyska nunnor. Det fanns ingen ekonomi till att köpa böcker och liknande utan barnen fick själva rita, klippa, klistra och berätta. Ville man informera sig fick man själv gå till biblioteket. Det var också i den skolan HC upptäckte bokstävernas möjligheter. Nöden är uppfinningarnas moder och vetgirigheten sitter som tur är inte i plånboken. Skolan var bra på två saker: Man fick läsa högt och berätta, och nunnorna hade all tid för eleverna. Nunnorna tyckte dessutom om stiftpennor, blått bläck och illuminerad skrift, en kärlek som överfördes på HC. I HC:s böcker blir man en smula konfunderad och man, eller man och man föresten, jag, kan inte riktigt bestämma mig för om det är hans ord eller bilder jag uppskattar mest. Förmodligen är det själva tanken

10 18 19 med böckerna: att man inte ska kunna bestämma sig, utan lite rastlöst skifta ögonens vilande tyngdpunkt från ord till bild och tvärtom. Föredrar du penna eller dator? Blyerts Paper Mate 1:35, säger han och plockar upp ett x ur fickan. En sådan räcker ungefär i tre veckor. Häromdagen, på en föreläsning, frågade en av eleverna efter det att han studerat mina bokstäver: Vilket program har du använt till bokstäverna?. Jag svarade: Högerhandsprogrammet! Eleven tittade frågande. Så berättade jag att jag ofta satt hemma vid köksbordet och tecknade och använde kanterna på en duk till att göra dem runda. När jag inte vill ha linjerna mer så tar jag helt enkelt bort duken. Så smart, utbrast eleven! Men jag är ju inte dum, naturligtvis tillämpar jag båda. Men datorn använder jag främst som rörpost, för att skicka pdf:er hit och dit, pennan är mitt arbetsredskap. Hur viktigt är egentligen design? Den formfulländade hammaren är inte skapad av någon designer utan av hantverkarens krav på funktion. En sådan hammare är perfekt och därför ä v e n snygg att se på. Men designen kommer inifrån, från själva funktionen. Den yttre formen är ingen utvändig parfymering för syns skull. Därför väljer jag hellre den hammare som min kompis snickaren föredrar än den chict nydesignade skapelse som finns på ett designcenter i Milano. Form follows function, kanske? När det gäller, låt säga, respirator eller hjärt- och lungräddningsmaskin, så föredrar jag naturligtvis funktionen framför formen, men stolar, glasögon eller ta vad du vill, måste vara snygga att se på. Har designen globaliserats tycker du? Det är väl snarare människan som har globaliserats. Förr tog det ett par generationer att folkvandra, idag sker folkvandringen snabbt. För inte så länge sedan besökte jag Södertälje och kunde inte undgå att märka att det hade hänt saker i konfektionsaffärerna. Det fanns flera sorters slöjor och massvis av kläder från när och fjärran att välja på. Och torghandeln där hade fullkomligen blomstrat upp, det erbjöds jordens utbud på grönsaker och frukt. Är det stor skillnad på svensk och dansk design, tycker du? Absolut. Ta bara en sådan sak som flygplatser: Arlanda ser ut precis som alla andra flygplatser i Europa, men när du kommer till Kastrup så känner du att du är i Danmark. Danskarna lägger större vikt vid det konstnärliga och arkitektutbildningarna ser annorlunda ut i Danmark än i Sverige. Ett lysande exempel dock, är Gärsnäs möbler som är oerhört duktiga och kreativa. Jag beundrar Åke Axelsson, professor och en nestor inom inredningsarkitekturen, samtidens främsta formgivare av inte minst stolar. Har du något drömprojekt, något som du vill förverkliga någon gång? funderar Nej. På dödsbädden kan jag säga till mina nära och kära: Fy fan vad kul jag har haft, jag har gjort precis allt jag önskat göra.!! "! # KONST och lust Gittan Jönsson Näktergalen sätter igång med sin extatiska morgonkonsert vid 4-tiden strax innan solen lyfter sitt glödande klot över havslinjen. Genom det öppna fönstret strömmar luften genomdränkt av havsljud, av sötman från doftande raps och syrener, av fåglarnas berusade jubel och/eller ångest över livets korthet och skönhet. Kan inte sova då. Ligger och njuter av denna vakna dröm. Vinterns instängda bunkertillvaro är som bortblåst. Att cykla halvmilen till ateljén i byn bredvid är en efterlängtad resa genom färger: genom rapsfältens gulgula, himlens blåa och gråvita, ängarnas gladgröna blandat med svarta och vita accenter från vitkalkade längor med svart papptak. Lusten lyser i naturen, det vibrerar av brunst, lust att leva lust att måla lust att älska lust att knyta ihop band lust att möta överraskningar lust att ge sig ut i det okända Att tillsammans med andra konst-, musik-, litteratur- och teatervänner arrangera en kulturhamn på Skeppet i Simrishamns hamn som vi gjorde förra helgen är en handling av lust. Glädjen, när ens idé blir bejakad, är stark. Så många föreningar, förlag, teatrar och andra företag ställde upp och visade sina planer för varandra och för publiken. Det finns så mycket här, Annons grön el nya upplagan Sida 4 Köp grön el av oss och du gör en insats för miljön. entreprenadandan är god. Men man kan inte vara ensam. Nätverk är nödvändigt. Det är lönt att lägga ner tid och energi på att organisera sig, att ordna en mässa. Det spännande är att sen gå över havet och låta grupper på andra sidan Östersjön knyta ihop sig med nätverket. Ahrenshoop utanför Rostock är ett viktigt men för oss okänt konstcentrum som i över hundra år verkat som en kreativ retreat för konstnärer i nordtyskland. Det är dags att lära känna dem, tänkte vi och bjöd in två av dessa för att visa sin konst. Vi behöver spegla oss i andra och bli bekanta med grannkulturerna. Vår nya tid handlar om det. Taga tillfällena som erbjudes. Fånga ögonblicket! Då kommer historierna fram om ut- och invandringar. Vem har inte en historia i familjen om uppbrott på grund av krig, kärlek, jobb? Som blir invandring, flykt eller flyttning? Själv har jag visst en anfader, en snickare från Lybeck som flyttade till Österlen på talet. Och nu bor yngsta sonen i Berlin och trivs i den globala ungdomsmixen där. Konsten handlar överallt om att vara människa. Att skapa yttre scener för det inre livet. Att kräva plats för alla sidor i den mänskliga naturen. Även det fula, det tragiska, det bittra, det misslyckade, det förtvivlade och det dunkla ska få visas upp. Det finns ett mänskligt behov för detta. Det behövs andra sorters språk. Jag hade länge känt lust att skaffa en lägenhet i Berlin. För att ha som motpol till den lantliga idyllen på östra skånes kust där mycket styrs av Jantelag och låg takhöjd. Storstaden lockade med sitt flöde av uttryck, kulturutbud, mänskliga myller, nya världar av lyx och skumraskmiljöer. Vi sitter, sonen och jag, på ett typiskt kafé med bredband i Prenzlauerberg och bläddrar på en internetsajt för lägenhetsaffärer. Av ett oändligt antal förslag på lediga våningar väljer jag några i den billigare prisklassen i ett område som inte tillhör de allra hippaste men inte långt ifrån. Ringer ett samtal till mäklaren på knagglig tysk-engelska och bestämmer träff kl tio dagen därpå. Jag ger mig förväntansfull iväg nästa morgon. Har lusläst kartan och ritat upp en egen version på en papperslapp med gatunamnen på. Gott om tid. Men det duggregnar när hon kliver av. Tunnelbananstationen har två utgångar. Det måste vara denna, tänker hon och går med snabba tveksamma steg. Osäker på riktningarna, vilket håll hade tåget kommit ifrån? Regnet fortsätter. Grusgropar, vägarbeten, slitna fasader. Går och går. Paraplyet skyddar överkroppen medan skorna snart är genomblöta. Regnet iskallt. Det skulle ju vara vår i Berlin den här veckan, sa de. Hittar inte gatan, den borde ligga här. Det har faktiskt hänt förut att kartan inte stämt. I Berlin byter de ju namn på gator hur som helst efter sammanslagningen. Frågar en tant, hon pekar: Å det är långt åt det hållet. Bara att fortsätta gå. Hon måste ha gått av åt fel håll ändå. Jaha gatan leder i en viadukt över järnvägsspåren, hon har gått i stor halvcirkel nu. Regnet. Klockan. Tio minuter över tio. Jaja, mäklaren väntar väl Kommer till slut fram. Grinden till det stora bostadskomplexet låst. Ingen mäklare där. Modet sjunker ännu mer. Huset! Ett 80-talsbygge i den värsta färgnyans hon sett, en ljusturkos småsmutsig läskig färg. Nej mamma, jag kan inte bo här. Ringer ändå till mäklarfirmen och undrar varför han inte dykt upp? En oförstående men medkännande damröst svarar Nein, ich weiss nichts. Es tut mir leid. Tyvärr. Har ingen aning. Du var nog ingen trovärdig spekulant. ES TUT MIR LEID Hon återvänder till T-banan, den ligger strax om hörnet, dyngblöt, skamsen, ska inte skaffa en lägenhet i Berlin. Inte idag i alla fall. Inte här i alla fall. Östberlins trasigaste gator och tristaste hus. Svårt att vara tuff och självständig på väg ut i världen. Drömde egentligen om att hitta ett galleri att ställa ut i. Lusten borta. Sonen kramade om mamma. De följdes åt och besökte den fina skolan som han kommit in på. Det var fel dag. Fel väder. Fel färg på huset. En annan dag går det bättre. Fakta HC Ericson Född 1945 i Stockholm. Grafisk formgivare, skriftställare, fotograf, bok- och bildkonstnär, professor i grafisk design. Har alltid kamera med sig. Har fyra barn, av vilka tre är grafiska formgivare. Ett urval ur böckerna: Ordbilder (1991), Isoleringslager (1994) och Reningsverk (1996) presenteras i boken HCE Urval (1997). Alla böckerna på Carlssons förlag. Har varit Guldäggsnominerad ca 130 gånger Initierade utmärkelsen Utmärkt svensk form (som han själv har tagit emot vid ett flertal tillfällen) och designade logotypen därtill. Torsten och Wanja Söderberghs pris delas ut till formgivare i Norden. Delades ut första gången Prissumman är en halv miljon. Mats Theselius, Jane Reumert och Björn Dahlström hör till dem som fått det. Att kalla lantviner för just lantviner var för övrigt en idé från HC! I år fyller Hyundai 40 år. Det fi rar vi med buller och bång. Lägg till ynka 40 kronor när du köper en ny Hyundai Getz och välj tillbehör för upp till Inte nog med att du får en bil i världsklass enligt fl era oberoende kvalitetstester. Alla våra bilar har generösa garantier och massor med standardutrustning. Välkommen in och provkör. Hyundai Getz Bränsleförbrukning vid blandad körning 4,5-6,5 l/100 km. CO2-utsläpp g/km. Miljöklass Bilen på bilden är extrautrustad. Kan ej kombineras med andra erbjudanden eller rabatter. Vid Dragongatan, Ystad Ett smartare val Som kund hos oss gör du en god insats för miljön. Eftersom större delen av den el vi köper in är producerad av förnybara källor är vi ett av de elhandelsbolag som procentuellt köper in mest el från småskaliga vatten och vindkraftproducenter. Med grön el avses att 63% av den el som vi betalar för tillverkas av förnybara källor. Ring oss idag och teckna avtal Öppet: Vard 9 18 Lörd 9 13 Tel

11 20 21 ex the concretes sångerskan är aktuell med nya musikprojektet taken by trees. Nyss hemkommen från USA och ett framträdande på Jay Leno show tillsammans med peter, bjorn & john. Victoria Bergsman Kan du tänka dig att bilda ett demokratisk band igen - någonsin? Nej Du har beskrivit din musik som ofiltrerad, hur menar du? När jag skrev musik till Concretes åkte det jag skapat automatiskt igenom 7 filter. Nu är det helt oförstört eller vad man ska säga, ett destillat av mig, av min kreativitet inte av åttas samlade kreativitet. Bo Diddley get well! Alla koncerter börjar kl förutom midsommar och Bella Notte som börjar kl Kom och upplev våra älskade svenska artister på ett sätt du aldrig tidigare har gjort. Viarps Gård i Simrishamn erbjuder nu denna fantastiska möjlighet att på nära håll i nyrenoverad loge möta artisterna och känna musiken på ett helt nytt sätt. Vi öppnar dörrarna till Österlens nya upplevelsecenter på Midsommarafton och erbjuder då klassisk midsommarbuffé, dragspel och allsång förutom vår stora attraktion BC & Heartkeys; blues på sitt bästa sätt med bl.a Janne Loffe Karlsson. Framförde ni visseldängan Young Folks hos Jay Leno? Det stämmer Fanns det någon oro över att vissla i direktsändning, eller är visslingarna samplade? Jag visslar inte utan det är Peter som sköter den biten. Visslingen är en sampling men Peter brukar även vissla live ovanpå. Minns inte om han visslade på riktigt på Jay Leno. Varför kallar du ditt soloprojekt för Taken By Trees? Den kunde ju lika väl heta kort och gott Victoria Bergsman? Jag ville ha ett namn på mitt musik projekt. Jag som Victoria Bergsman gör ju en massa olika saker men med TBT gör jag musik. Tycker att frasen är väldigt fin, att både bli bortförd och betagen. Jag ville ha något namn som knöt an till naturen. Jag ser naturen som något oskyldigt och vackert. Sedan har jag alltid varit oerhört fascinerad av träd. Funderade du, efter avhoppet från The Concretes, någonsin någon gång på att lägga av med musik för all framtid? Absolut, det var min första tanke. Aldrig mer. Jag var och är fortfarande otroligt äcklad av musikindustrin. Tror jag fick se lite för mycket av den. Saker som jag borde besparats. Är det inte större press på en soloartist än på ett band? Man står ju och faller ensam. Man är alltid ensam Du har så mjuk röst att det skulle vara intressant att höra dig ryta till, händer det någon gång? Du menar och undrar om jag KAN skrika? Oh ja. Skulle vilja bo på landet långt ifrån grannar, så jag kunde skrika varje dag. Vad säger du om jag påstår att du har lite grann av Monica Zetterlund i din röst? Herregud vilken komplimang! Hon hade ju en av de vackraste röster jag vet. Jag tackar och bugar. Open field är en stillsam skiva. Hade du klart för dig hur du ville ha det när du började spela in? Ja, jag tror att jag kom fram till det då jag och Björn Yttling spelat in demon. Allting föll på plats och det kändes naturligt att hålla den ganska tyst och stillsam. Det passade uttrycket i musiken. Du har talang för det mesta tycks det, du har även fuskat som frisör till Camera Obscura, eller hur är det nu med det? Jag har alltid klippt vänners hår, även mitt eget. Tracyanne behövde klippa sig så jag erbjöd mig, sedan vill även Carey bli klippt så på den vägen var det. Allting skedde i studion under deras inspelning av skivan i stockholm. Du och Nina Persson är två av de mest välklädda kvinnorna i popbranschen. Dina klänningar är ovanligt... vackra. Tack! Hur ser egentligen din garderob ut, något skelett i garderoben typ stentvättade tighta jeans? Jag rensar ut min garderob med jämna mellanrum så jag har nog bara det som jag verkligen använder och tycker om. Blir det mycket spelningar i sommar? Nej, det blir inte mycket spelningar överhuvudtaget. Accelerator festivalen i stockholm 29 juni sedan ett fåtal spelningar runt om i världen i september. Och förmodligen Malmö. Har du några andra projekt på gång? Jag vill göra en film med egen skapad musik. Du har dessutom gjort en musikvideo till New orders Temptation. Hur hinner du med allt? Det gör jag inte, önskar det fanns mer tid. Det är så mycket jag vill se och göra. Lycka till med allt du gör! Tusen Tack, det behöver jag. Stoppa antiteoristerna! Ja, man kan ju alltid säga; så är det bara eller så har det alltid varit och kommer så att förbli. Men så finns det några hjältar som aldrig ger sig: teoristerna, de som terroriserar oss med teorier. De är forskare, konstnärer eller helt enkelt bångstyriga bråkmakare som undrar: är det så här eller så här skulle det kunna bli. Jag själv, får nog räkna mig till den senare skaran. Antiteoristerna är de som tror sig veta hur det är och därmed hur det skall bli. Just nu till exempel pågår en klimatförändring åt det varmare hållet, det tycker jag är bra. Det sägs ju alltid att vi lever i ett hårt och kallt klimat, så att folk börjar tina upp och känna lite värme; kan ju bara vara bra. Jag tror på att utmana verkligheten. En forskare uttalade sig angående klimatförändringen; att bara för att de flesta forskare säger att det pågår en global uppvärmning, behöver det inte betyda att det är så. Han menade; att man förr brände häxor på bål, var en direkt följd av vad forskare sagt och tyckt. Jag tycker i min tur att man ska se en global uppvärmning som ett sinnestillstånd som är enbart positivt. Att vara teorist( ja, ja, teoretiker ska det ju vara i praktiken men jag är ju teorist, så det struntar jag i!) brukar ofta ses som någonting tråkigt till skillnad mot att vara praktist,praktisk eller ett praktexemplar av en praktiker. Detta är enligt min teori i praktiken i varje fall rent teoretiskt, helt fel. En praktiker befäster bara det som är möjligt, men alla vet att det omöjliga är möjligt, i varje fall när det har skett. Detta kan i vissa fall en teorist se långt i förväg. Detta kan han/hon se, för att genom att föreslå att, ta ett exempel : Kåseberga fisk ska byggas om till en Moské, för att läget är det bästa i Sverige i förhållande till Mekka eller att samma rökeri ska bli det första rökeriet i rymden; för att Astronauterna ska kunna få nyrökt Ål till frukost(jättebra för rymdpromenader). Omöjligt säger de flesta, men bara genom att påstå detta har jag bäddat för att det är möjligt att detta kan ske. Håller ni med, annars är ni antiteorister. För hundra år sedan hade ni sagt att det skulle vara omöjligt att över en halv miljon själar skulle besöka Kåseberga varje år, besöka några stenar som av slumpen blivit placerad i en ring och dessutom köpa en Sillamacka(SillaMekka) på nämnda etablissemang. Jag tycker att vi alla ska teoriskera att vara lite opraktiska ibland och våga drömma om både framtiden och framför allt vad som sker just nu. Är det sommar i maj, eller är det en ovanligt varm vår? När du läser det här( i juni, som kanske är kallare än normalt, vad vet jag?), så vänder jag mig faktiskt till just dig, och kanske når jag ända fram till ditt hjärta och hjärna det för mig! Jonas Nostradamus Jonasson Shoes will tear us apart Ian Curtis är väl inte ett namn man i första hand förknippar med ett par joggingskor, men se upp! New Balance har nämligen långt framskridna planer på att lansera en hyllningssko till Joy Division. Skorna är vita och gråa och har bandets första album broderat på tungan och på sulan. Nu hoppas vi på en ruskigt hög kvalitet och vill alltså undvika att det slutar med Dead soles! I dagarna har vi nåtts av uppgifter om att Bo Diddley lagts in på sjukhus för akut vård. Han hade uppträtt förvirrat under en konsert i Iowa och fördes senare till en intensivvårdsavdelning med diagnosen stroke Jag håller alla tummar och tillber alla rock n roll-gudar för att Bo snabbt ska bli bättre. Eftersom han själv kan ses som något av rockens voodoo- och häxmästare kan det här vara på sin plats att försöka blidka makterna, vända vibbarna och driva ut det onda genom att påminna om mannens stordåd. För ingen kan längre neka detta faktum: Bo Diddley tillhör de allra, allra största. Han har inte bara gått längs sjuhundra meter taggtråd, haft en skorsten av människoskalle och en kobra som slips ( Who Do You Love ). Han är också den som kanske mest av alla förvandlade elgitarren från en trubadurburk med mikrofon till rockmusikens allra centralaste symbol. Vissa saker har blivit så självklara och inlemmade i det allmänna medvetandet att man inte tänker på att det inte alltid har varit så. Ta Louis Armstrong till exempel. Det var inte förrän jag såg Ken Burns fantastiska serie om jazzens utveckling som jag förstod Armstrongs monumentala inflytande. På jazzen så klart, men därigenom även på all annan modern musik. Det är nästan otänkbart att föreställa sig musik utan synkoperingar men så var det: innan Louis inget sväng! På samma sätt är det med Bo Diddley och elgitarren. Visst fanns det pionjärer innan honom som Charlie Christian och T-Bone Walker men det var Diddley som skruvade upp volymen, trampade tremolot i botten och släppte loss något som ibland mer lät som en skenande 500-kubikare än ett musikinstrument. Han designade sina egna Gretsch-gitarrer. Den fyrkantiga fastnade kanske mest på näthinnan men där fanns även andra kreationer som Cadillac-vingen och den pälsklädda. Han nöjde sig inte med gitarren utan gav sig även på förstärkarna. För att inte hans trummis skulle missförstå något satte han in fyra extra högtalare riktade bakåt(!). I det underbara klippet från The Big T.N.T. Show 1966 är resultatet uppenbart. Hela TV-studion vibrerar av Bos gitarrdån och förutom hans och körtjejernas röster hörs absolut ingenting. Bara några år senare var detta sätt att använda elgitarren nästintill en självklarhet och nu efter ytterligare fyrtio år nästan uttjatat. Alltför många självuppfyllda gitarronanister har kastat sina skuggor i alltför många år. Då är det skönt att gå tillbaka till arkitekten bakom oväsendet, han som själv aldrig skulle drömma om att försöka leka racerförare på gitarrhalsen. Bo Diddley är en sann naivist, det han skapar är inget annat än primitiv konst av ädlaste märke. Jag hoppas innerligt att Bo Diddley snabbt blir bättre och kan kliva upp ur sjukhussängen. Förr eller senare ska dock både han och vi andra vandra genom pärleporten. Jag litar då på hans ord från låten Dearest Darling. Jag ser den naturligtvis som personligen riktad till mig. Dearest darling, Dearest darling, Dearest darling. If I get to heaven, Before you do, I ll try to make a hole, And pull you thru. Dearest...dearest...dearest Nisse Hellberg 22/6 BC & The Heartkeys med Janne Loffe Carlsson Inkl. Sill och Grill buffé samt dragspels musik 450 SEK 29/6 Thomas Petersson Stand upp med sittande publik inkl. mat 450 SEK 30/6 Mikael Wiehe 250 SEK 3/7 Bella Notte med Eddie Oliva och äkta italiensk provsmakningsmeny 450 SEK 4/7 Stefan Sundström 200:- 13/7 Eldkvarn 250 SEK 18/7 The Boppers 250 SEK 21/7 Mikael Rickfors 220 SEK 22/7 Lill Babs 300 SEK 26/7 Wille Crafoord 220 SEK 27/7 Owe Thörnqvist 300 SEK 28/7 Nisse Hellberg 250 SEK 29/7 Victoria Tolstoy & Svante Thuresson 250 SEK 4/8 Dan Hylander 250 SEK 6/8 Lill Lindfors 300 SEK 10/8 Pugh SEK 11/8 Jack Vreeswijk 220 SEK 17/8 The Beagles 200 SEK 24/8 Thorsten Flinck 220 SEK Biljettbokning: Biljettkontoret på Viarps Gård har öppet vard Biljetter kan även köpas på Bokvaruhuset i Simrishamn. Vid förköp tillkommer 10 :- Boka gärna bord i vår à la carte restaurang innan konserterna. Välkommen! VIARPS GÅRD

12 22 23 Spel Alexander Bing Ohlsson Spider-Man 3 (Xbox 360, PS3, PS2, Wii, PC) Med en ny film om allas vår hedervärde kvartersspindel så kommer det självfallet även ett spel i kölvattnet. Kanske skulle de ha nöjt sig med filmen Spelvärlden i Spider-Man 3 är uppbyggd på ungefär samma sätt som i sina föregångare. Man får fritt utrymme att utforska Manhattan för att välja och vraka mellan uppdrag att ge sig i kast med. Staden är större än någonsin och har även berikats med kloaker och ett helt tunnelbanesystem att undersöka. Det finns tio olika historier att följa, där vissa har anknytning till filmen, medan andra har lagts till för att berika spelupplevelsen med större innehåll. Tekniskt sett så har spelets grund anpassats för Playstation 2, som är den svagaste konsol som det släpps till. Efter det så har man adderat lite bättre texturer och fler detaljer till de kraftfullare konsolerna som Xbox 360 och Playstation 3. Denna blygsamma ansträngning gör att det hela ser hopplöst föråldrat ut, med folktomma gator, blockiga byggnader och fruktansvärda ansikten på karaktärerna. Jag har aldrig förr varit så tacksam över att vår nätsvingande superhjälte bär en heltäckande mask. När man inte utforskar de enorma omgivningarna, så kommer större delen av spelandet ägnas åt att slåss med busar. Dessvärre så är även detta en av spelets svagare punkter, med träiga slagsmål utan några större innovationer. Lite roligare blir det när man får på sig den svarta dräkten, men i ärlighetens namn så handlar det trots allt mest om ett ihärdigt knappnötande för att segra i striderna. Ska man sammanfatta spelupplevelsen med ett ord så skulle jag välja: Tråkig! Spider-Man 3 är ett filmlicens-spel som bidrar med daterad spelmekanik, undermålig estetik och en kamera som inte hänger med i svängarna. Människorna bakom Spider-Man 3 har uppenbarligen inte följt med i dagens utveckling och det är också därför Peter Parker s heroiska alter ego trasslar in sig i sitt eget nät. 2/5 Ratchet & Clank - Size Matters (PSP) Damma av din PSP, Ratchet & Clank är här med en explosiv debut! Ratchet & Clank är en älskvärd duo som debuterade på Playstation 2 för ett antal år sedan. Den pälsbeklädda hjälten och hans robotkompis gjorde stor succé och det har släppts fyra spel med radarparet till Playstation 2. Rathet & Clank - Size Matters, är det senaste äventyret för de två vännerna och även deras första inträda på det bärbara formatet. Vi får följa hjältarna när de försöker njuta av en avkopplande semester på Pokitaru. De stöter på reportern Luna, som gör ett reportage om storslagna hjältar, men hon blir raskt kidnappad av ett gäng robotar. Det visar sig nämligen att hon bara varit en bricka i ett spel för att lura Ratchet i en elak fälla. Ingen djupare story alltså, men en god anledning till att förvandla en massa robotar till rykande skrothögar. Spelmässigt känner man snabbt igen sig från de tidigare spelen, komplett med plattformshoppande och helgalna vapen. Banorna har blivit lite mindre till storleken och mer linjära och actionsekvenserna har blivit tätare och intensivare. Det är dock inget som stör, utan känns mer som att det hela har skräddarsytts för det bärbara formatet. Även kontrollen har fått anpassas till formatet, eftersom PSP n saknar dubbla analoga spakar. Detta har lyckligtvis hanterats på ett kompetent sätt och man får snabbt kläm på det hela. Bortsett från ett bristande kameraarbete och ett ganska svagt multiplayerläge, finns det inget att klaga på. Man blir serverad tjusig grafik, ljuvligt röstskådespeleri, roliga banor och en uppsjö av fantasifulla och vapen att leka med. Ratchet & Clank går en ljus framtid till mötes på sitt nya format. 4/5 dvd Hem Till Byn (SVT/Warner) ingen TV-serie har, förr eller senare, lyckats skildra helt vanliga och otrendiga vardagsmänniskors liv på landsbygden lika realistiskt som regissören Jackie Söderman, i Bengt Bratts storartade TV-serie, och tillika tidsdokument, Hem Till Byn, som kallats för Sveriges första såpa. Här handlar det inte om några storslagna kameraåkningar, istället får man känslan av att den dogmaliknande kameran fungerar som ett hemligt titthål rakt in i familjernas innersta rum. Jackie Söderman har på ett skickligt vis lyckats fånga vemodet, den tysta samhörigheten, de lantliga vardagslivets transportsträckor och den rakryggade enkelheten, som endast då och då avbrytas av illasinnat byskvaller, när någon på ett eller annat sätt avviker från sitt invanda mönster - men även hur man tvingas kämpa för överlevnad mot myndigheter och gårdarnas låga lönsamhet. Just ödsligheten, den orubbliga rutinen som så ofta livet på landet innebär, med 11-kaffe, fåordigheten vid köksbordet, väggpendylens tickande och en mopedsladdande grusvägsmelankoli återfinner vi i pianisten Jan Johanssons speciella anslag i Berg-Kirstis polska. Första avsnittet sändes 1971 och det sista, femtioandra, Nu finns samtliga avsnitt tillgängliga på DVD. Jag minns första avsnittet när hemvändande Per Löfgren, spelad av Lars Gren, kommer promenerande, halvtankad på grusvägen med en bananstock på ena axeln efter en tid till sjöss. Förutom bananerna hade hans tid på sjön dessutom gett honom nya idéer som han skulle sjösätta i hembygden - av dessa och många andra blev det intet. Byn, som aldrig nämns vi namn, spelades förvisso in i Ödenäs, men finns på många platser i vårt avlånga land. Det är i princip samma skådespelare som varit med under hela seriens gång, och de som gått bort har aldrig ersatts. 52 avsnitt är naturligtvis ingenting som man skyndar sig igenom, det måste få ta sin tid, precis som verklighetens livet på landet. Lars Yngve Bok Per Odensten, Horntrollet I trettiotalets Sverige stramas villkoren åt för de udda människorna, för de i tanken långsamma. Per Odenstens roman Horntrollet är en ärebetygelse åt en av dessa avsigkomna, men också en gestaltning av en själs tappra försök att försvara sig mot otillbörliga intrång. En aning famlande i tillvaron, likt det blekingska landskapsdjuret ekoxen (horntroll), utför han sina praktiska uppgifter väl, uppmuntrad av förstående lärarinnor som överser med brister i den teoretiska inlärningen och att skolgången blir nio år i stället för förväntade sex. Två kvinnors envetna kamp förmår dock inte stå emot myndigheters hänsynslöshet, patriarkalt våld och människors intolerans, som till slut stänger alla utvägar, sluter alla nischer, men det är med högburet huvud, med obruten integritet horntrollet till slut låter sig omhändertas. Odenstens dom mot fäder och socknars styresmän är hård och genom sitt långt drivna språk solidariserar han sig med den förfördelade utan att för den skull bli sentimental. Jan Erik Bornlid Leonie Swann, Glennkill Världens första schafkrimi som det heter på tyska, det vill säga en detektivroman med fåren i boken som de brottslösande hjältarna. Detta låter som upplagt för en pekoral med djur i mänsklig förklädnad men det som börjat fascinera en hel värld är att Leonie Swann lyckats att inte hamna i denna fälla utan verkligen låter fårens fåraktiga tänkande och beteende få leva genom hela boken. För läsaren blir det härligt att föreställa sig hur ett får tänker och se att precis när de är på gång med något så kan man få syn på en ovanligt aptitlig växt och då slår betesbehovet över och man fastnar i det goda gröngräset för en stund. Vidare njuter man av de mer eller mindre dolda litterära anspelningarna som finns, som exempel kan nämnas att det smartaste fåret heter miss Maple, vilket ju de flesta genomskådar som en parafras på Agatha Christies berömda äldre hjältinna miss Marple. Sedan finns det alldeles säkert många fler som er stackars recensent inte helt har insett, begripit eller haft förmåga att uppfatta. Det läckra med denna boken är för mig den dubbelhet som ligger i att den dels är en alldeles utmärkt deckare med bra komplott, men då kombinerat med en personbeskrivning som är en fårmentalitetsbeskrivning istället, vilket leder till ett härligt nytänkande. I detta avseende är den en bok i raden av riktigt bra deckare som dessutom försöker ge en bild av en annorlunda miljö som då ger en extra dimension. Det jag tänker på då är som ett enkelt exempel Donna Leons böcker från Venedig, ytterligare bättre Barabara Nadels om Istanbul och allra bäst Eliot Pattison i Tibet (Läs Dödsmantrat bara så förstår ni!). I en tysk intervju som gjorts med författaren som är född 1975 i Münchentrakten så framgår det att namnet är en pseudonym, beroende på att hon är lite blyg i sig själv. Det är hennes debut och självklart är hon både rörd och stolt över den enorma respons hon fått. Hon undviker på ett elegant sätt frågan om att berätta om sig själv och sitt privatliv. Det som egentligen framkommer är att hon delvis samarbetar med sin anonyme make, det är hon som skapat idén och bakgrunden och med tiden var det han som gav uppslaget till det som blir upplösningen på denna betande och djupt fåraktiga men verkligt härliga schafkrimi. Per Arnesson Fri jazz Exploding Customer/At your service (Ayler Records) Ayler Records har träget och troget givit ut amerikansk och annan jazzmusik, den modernaste, som ändå inte blivit friform. De har funnit furiösa musiker som hängivet blåst på och kastat sig i kaskader av rytmer. Det är en stark gärning. Exploding Customer är en svensk grupp med saxofonisten Martin Küchen, trumpetaren Tomas Hallonsten, basisten Benjamin Quigley och slagverksspelaren Kjell Nordeson. Musiken är långlinjig, intensiv, skärande och den dansar fram med Nordesons mästerliga rytmer. Küchen har vi vanligtvis hört i mer minimalistiska och rent fria spelformer. Här spelar han en vädjande vass saxofon, som bär låtarna nästan till himlen. Hallonsten är precis den sångbara, stortoniga trumpetare som för sådan här musik till övertygelse. Musiken badar i ett 60-tals-idiom, som då kallades Free jazz. Utan tvivel hade jag då kunnat uppleva en liknande grupp sida vid sida med Eje Thelin eller Bernt Rosengren. Men egentligen bara på ett ytligt plan. Formen, strukturen, nämligen. För musikerna har lagt sig till med denna musik, som spelades innan de tillägnat sig ens den enklaste skala. De avbildar free jazz för att få en ram för sina egna mycket personliga uttryck. Det är en gruppmusik som i högsta grad handlar om individuella formuleringar, ja, som är beroende av prestationer i korta solon. Ju bättre och vassare de är desto mer växer gruppens musik. Och det är ständigt överrumplande. Ett lojt bassolo av Quigley fräser till i högspänning, då medmusikerna prickar in kluster av klanger. Ja, det här är en riktig jazzskiva. Hårt sväng, tungt arbetande melodier, nästan romantiskt ystra soloinsatser. Betyg 4 Thomas Millroth pop Paul McCartney/Memory almost full (Hear music/universal) Att all pop är återvinningsbar är väl ett påstående som inte direkt kommer som en ko från klar himmel, om man säger, och första singeln, Dance tonight, låter som Johanna says från Son of a plumber, som i sin tur låter som...ja, osv, och så går man ett helt varav och kommer till sist tillbaks till där all pop började, nämligen hos Paul McCatrney. Det är så det funkar, right! McCartney har under de senaste 15 åren levererat det ena ambitiösa albumet efter det andra, som dessvärre inte genererat mycket mer än en spontan axelryckning. Inte det? Jasså! Handen på spenen: Alla som spelar något av Maccas senaste fem soloalbum regelbundet räcker upp en hand nu. Någon? Ingen? Memory almost full, är dock ett trendbrott, han tycks har rotat i garderoben efter sina glittriga Wingsoutfits och svänger loss rejält i Only mama knows på ett vis man inte hört på länge. McCatrney är tacksam och sjunger att man ska leva i nuet och att The end of the End bara är början på en resa till ett bättre ställe. Om detta vet jag intet och säger därför inte emot. Det är småputtrigt rakt igenom och jag charmas naturligtvis även av Ever present past. Memory almost full är hur som helst en melodisk uppryckning av mannen som egentligen inte haft någonting att bevisa de senaste 40 åren. lir 3 Lars Yngve Jazz Fredrik Ljungkvist & Yun Kan 5/ Badaling (Caprice) Njut av en av landets bästa tenorsaxofonister, Fredrik Ljungkvist. Han blåser med pondus, kraft och entusiasm. Det är som att fara i en rallybil utan säkerhetsbälten. Allt känns bekant, jazzens tunga, trygga tradition är grund. Men så sparkar Ljungkvist igång ett rasande solo. Det är vackert och bitvis oanat. Gruppen har en litet ovanlig sättning. Förutom kapellmästaren på tenor och klarinetter hör vi piano, trummor, bas och tuba. Det sista är inte oviktigt. För Per-Åke Holmlander hör till våra internationella storheter på instrumentet. Det förstår ni, då ni lyssnar. Här finns både det fylligt rytmiskt-melodiska, som smörjer musiken, och det överrumplande frispelet. Han lockar runda, underbara ljud ur sin tuba. På albumet träder han fram med nya klanger. Gruppen låter därför som ingen annan. De snabbare numren har en obönhörlig drajv, där musikerna ofta ägnar sig åt djärva kast. De långsammare glimmar och brummar. Eftertänksamt och tätt. Så än en gång. Lyssna på de knivskarpa konturerna på en av de bästa och öppnaste jazzsaxofonisterna i svensk musik idag. Jag skulle kunna nämna flera exempel. Oslo öppnas med krängande sax och övergår i en ljud- och rytmorgie, som gör en yr i huvudet. Till exempel. Denna skiva rekommenderas mot all slags vårdepression och annan spleen. Varför inte på morgonen efter midsommar Jag lovar, den återger kroppen livets kraft. Betyg: fyra Thomas Millroth pop Taken By Trees/Open field (Rough Trade / Border) Victoria Bergsman levde och verkade tidigare i The Concretes, en tillvaro som visade sig vara kvävande och allt för fylld av kompromisser för att Victoria skulle få utlopp för sin kreativitet och idéer. Hon valde att lämna bandet när den stora lanseringskarusellen just började snurra i USA. Open field är beviset på att hon valde rätt. Taken By Trees gör lågmäld, på gränsen till kontemplativ, musik med svårmodigt personliga texter och sköra melodier som krampaktigt klamrar sig fast i grenarna som bruna höstlöv. Instrumenteringen är sparsmakad och inte sällan är det en enkel gitarr eller en pianotangent som ligger och trycker bak i ljudbilden, alternativt en orolig marimba som skramlar till eller några sträva stråkar som oroligt gnider sig mot tagel. Undantaget heter Lost and found, skriven av Tracyanne Campbell i Camera Obscura, som är en riktigt ljuvligt vacker och somrig poplåt och en given singel, i vanligt promenadtempo som involverar ett lätt hoppsasteg! Musiken ber nästan om ursäkt för att den tränger sig på och stör, men saken är som sådan att Victoria uppnår riktigt stora saker med små medel. lir 4 Lars Yngve rock/pop Wilco/Sky blue sky (Nonesuch/ Warner) På föregående album Yankee Hotel Foxtrot och A Ghost Is Born tog Jeff Tweedy ut svängarna riktigt rejält och hyrde in självaste Jim O Rourke till att skapande lite elektroniskt sprakande i ljudbilden, ett tilltag som jag blev - och fortfarande är - väldigt förtjust i. På detta album återvänder Tweedy, tyvärr, måste jag skriva, till den stillsammare och mjukare countryrock som han pre- O Rourke gjorde sig känd för. Förvisso ett gediget hantverk, men lite väl anonymt, och halvvägs in har albumet en rejäl melodisk svacka. betyg Lars Yngve pop/elektronica Björk/Volta (Polydor) Det har grälats på Björks nya platta. Jag förstår det. Det är en skiva med mycket pengar bakom sig, stora ambitioner och mer idéer än det är flygfän i en bikupa. Och intrycket blir precis så surrigt. Därför kan jag förstå den radioreporter, som tyckte att Björk skulle åter söka sig till den pop hon kom från. Men, tänkte jag då, det här är ju ett popalbum. Det finns inget längre som är pop eller rock på ett enkelt definierbart vis. Men det finns olika flanker. En öppnar sig mot Shakira och sådana, en annan mot den härva av intryck som Björk nystar i. Det är olika saker. Och så är frågan hur man hanterar det man uppnått. En Madonna har beslutat sig att vara som sig själv en Björk gör något helt annat. Hon prövar. Och har då de medel som behövs för de mest extravaganta utflykter. Som här. Jag gillar det. Och jag gillar hennes nya skiva för att den också innehåller en del uppenbara misslyckanden. Misslyckanden? Ja, man siktar, tar i, vet kanske inte ens åt vilket håll man skall, men prövar. Det är intressantare än till exempel självmedvetna Madonnaproduktioner med trepunktsbälten. Björk kör i bästa fall Formel 1 iklädd endast T-shirt även om hon har fullt med folk i depån! Alltså. Först tycker jag det är trist och överarbetat, då hon schabblar bort ett fantastiskt textmaterial i The Dull Flame of Desire, en rysk dikt från 1800-talet. Hon delar nämligen sångmicken med den vibrerande falsettsångaren Antony, varpå det förvandlas till en duett à la musical. Magin sopas bort av rena manér. Men ändå fascineras jag av mötet mellan Björks öppna, naiva röst och Tyutchevs dikt. Det är stort. Annars byggs stora sjok inspirerade av den sorts klassisk musik som blev tongivande i Hollywoods filmvärld. Mellan den senromantiska klangen och Björks sång verkar det finnas noll kongenialitet. Men, återigen. Här är samma fenomen som då Charlie Parker eller Billie Holliday bjöd in stråkar i skivstudion. Omöjligt på ett vis. Däremot tog de liksom Björk denna pösiga musik på naivt allvar, där de sög i sig klanger och ackord och gjorde dem till sina. Fick musiken att flyga. Så gör också Björk. Uppriktigt verkar hon älska dessa svulstiga arr och just därför fyller hon dem med gas så att låtarna svävar. Det är starkt, och det är få artister som klarar det. Hon gör alla övertydligheter till en dygd. Ett slags seger för populärmusikalisk kitsch om ni så vill. Men det skulle bara fungera med Björk, och då blir det mäktigt. Nu tycker jag inte att albumet bara är fyllt av intressanta motsägelser. Där finns totala fullträffar. Hon sträcker ut i en tung elektronika-dominerad låt, Innocence. Björk som bäst. Känslofylld, kokande, rå För den förlåter jag henne alla övertydligheter. Betyg: Tre Thomas Millroth Reggae Svenska Akademien/Gör Det Ändå (Swingkids och Bad Taste Records) Nu är de här igen, lagom till sommaren. Musikerna med det kontroversiella namnet Svenska Akademien, med sin lättsvängiga reggae på skånska med rytmisk åsiktspoesi. Det här bandet behövs för att balansera upp allehanda ledarsidor och reklamen hemma på köksborden, eller vilka påtryckningar som nu täcker hushållen. Denna variant av Svenska Akademien, med sina sju ledamöter, är en vagel i ögat på makthavare både efter och före 17 september 2006 och för resten av världens makthungriga girighet. Dagsaktuell och tidlös politik blandas bland gungiga toner, slagverk, blåsinstrument och lyrik långt in i det inre mellan kärleken för mänskligheten, planeten, hatet, framtidstron, hoten och dess förutsättningar. Under varje låt väntar jag nyfiket på vem som ska sjunga nästa vers. När Ivan Generalknas Olausson-Klatin fyller i med sin basgångsröst lyfts musiken ytterligare, men jag saknar Leia Titti Tång Gärtners stämma. Könsbalansen fattas, fast det är de ju inte ensamma om. Vi går under utan solidaritet Ett utlåtande från Svenska Akademien. Betyg: 4 Mikael Håkansson Askane John Butler Trio / Grand National (Jarrah / Atlantic) Den här trion från Australien är för mig en ny bekantskap. JBT lånar i och för sig in folk hej vilt till både höger och vänster på alla möjliga instrument. I grunden är dock bandet en en elförstärkt akustisk trio där John Butler själv, förutom sång, på ett virtuost sätt trakterar gitarrer av alla de slag, dobro, banjo, ukulele, munspel, didgeridoo, mungiga, vatten (?!?!) o.s.v. ofta med dist på. Musiken i sig rör sig allt ifrån bluegrass, blues, jazz och reggae till rock. Ibland påminner det t.o.m. väldigt mycket om Red Hot Chili Peppers lugnare stunder. Detta är en skiva som är svår att förutsäga, rätt vad det är dyker det upp bastubor, trumpeter och klarinetter som jazzar till det lite, därav svårigheten att sätta en genrestämpel på trions musik. En sak är däremot säker, det svänger utav h------e och låtarna i sig är väldigt bra och genomarbetade. En favorit är Used to get high där John riktigt brinner i sitt gitarrspel. Min personliga invändning mot plattan är just att det blir lite för spretigt när man vill så många olika saker på en och samma skiva. Det lär dock dröja ett bra tag innan man tröttnar på detta album för man upptäcker hela tiden nya saker på det. Det är i och för sig inte var dag man hör låtar som bygger på distad banjo Betyg 3 Tord Johnsson Rock Manic Street Preachers/Send away the tigers (SonyBMG) Har ett kluvet förhållande till Manic Street Preachers: bland orkar jag bara inte med bandets storslagna och hangarsekande rock, men när jag är på det humöret så gillar jag att stå och fåna mig och traktera luftgitarren till deras lager-på-lager-distade gitarrer och gallskrika mig hes till James Dean Bradfields mustigt riviga stämma. För han har ett sällsamt skönt tryck i pipan, den mannen. Då bandets senaste två plattor var synnerligen bleka historier och Bradfields soloalbum...nej, det orkar jag inte ens kommentera längre, så förväntningarna var inte så höga. Men de levererar faktiskt ett hyggligt album nästan fullt i klass med Everything Must Go. På första singeln Your love is not enough har de anlitat Nina Persson som duettpartner och...ja, Nina är Nina, och när första sticket kommer 1.11, så förser hon låten med änglavingar. Rockabillyn i Imperial Bodybags låter inte fullt så knepigt som man kan tro och I m Just A Patsy och Autumnsong växer för varje lyssning. Däremot är deras hemliga cover på Lennons Working Class Hero bara fånig. Be Lars Yngve pop Electrelane/No shouts no calls (Playground) Trots tio år och fyra album låter bandet fortfarande trevande och nyfiket oskulldsfulla, och soundmässigt drabbas man av Velvet Underground-vibbar. Bandet tycks, på ett fascinerande vis, vägra att bli riktigt samspelta och tittar förmodligen inte på sina instrument utanför replokalens väggar. En inställning och attityd som är beundransvärd och spännande. Här har vi alltså ett band som sjunger halvdarrigt och spelar som nybörjare och som plötsligt i Tram 21 vrider upp reglagen på den flörtiga Farfisaorgeln så att det sticker och gör lika ont i örat som ett polygripnyp i bröstvårtan. Det är sånt som får mina mungipor att ta hissen högst upp och jag kan inget annat än att applådera deras vingliga sväng. No shouts no calls är på många sätt ett alldeles fantastiskt litet album. Alla ni som inte tycker om musik behöver alltså inte bry er utan kan lugnt fortsätta att polera bilspoilers och lyssna på Robert Wells och stampa takten till hans varuhus-boogie woogie med hålfotsinläggen. bety Lars Yngve

13 24 25 Pirates of the Caribbean vid världens ände Asså den handlar om dom där piraterna som han Jack Sparrow hade me sej i dom andra filmerna. Me hjälp å nårra kinesiska pirater letar dom upp han vi världens ände och fixar tibaka han. Han e lia fjolli som vanlet. Sen jagar Ostindiska kompaniet alla pirater för dom har tatt bläckfisktrynet Davy Jones tifånga å han leder dom dit. Å sen skjuts det å fäktas å slåss de lite grann. Men mest av allt snackas det igenom hela filmen. De snackas hit å de snackas dit om vem som e me vem å sen byttar dom sida hela tiden så han som va kompis ena stunden e fiende i nästa å så vidare. Å sen springer hon Elisabeth runt me halvöppen mun å underbett hela tiden å ser korkad ut. Fast hon e nog rätt fin ändå. Hon gifter sej me Will mitt i en fajt me fienden. Fast han bler dödad å så tar dom hans hjärta istället å lägger i kistan så han bler kapten på den fygande holländaren å får då allri gå i lann. Sen seglar Jack in i solnegången i en liten jolle me sjörövarflagg. Bästa skådis utnämns den lilla apan till tätt följd å Keef Richards som spelar Jacks fassa. Han e cool! för den va så j----la lång Jack-Åke, Stängdig praktikant Har ni sill, potäter, gräslök och har någon köpt ut? Ve den som inga jordgubbar har och måtte inte spriten ta slut Skynda hit och skynda dit alla springer runt har barnen fått sitt godis kaffet blev för tunt Nu ska det skålas, sjungas och skrålas i kör Barnen bråkar om glassen och inga vuxna hör Sen ska det dansas, snubblas och tafsas på grannens fru till sist med gräsfläckar på knäna i en spya somnar du S. Kald Historia 1: En man satt i en rabatt utanför en tågstation och uträttade sina behov. En vakt gick förbi och utropade: - Vad gör ni karl! Sitter ni och uträttar era behov i rabatten!? - Det står ju på skylten där, sa mannen och pekade på en skylt där det stod: Utnyttja SJs Rabatter! Analys: Här hafver hvi i beskådande ett missförstånd å det gröfsta. Själfklart hvara det så att denna man göra så som man göra annars i sina rabatter nämligen gödslar au naturelle. Som man skola kunna förhvänta hväntar sig mannen så klart någon form af tacksamhet eller någon form af ekonomisk kompensation så som anslaget föreskrifver, istället får han finna sig i att blifva åthutad af denna imbecillitet till människospillra som åkläder sig att upprätthålla ordningen å annans räkning. Naturligthvis hafver man här att förhvänta någon form af ursäkt från hväktarspektaklet! Historia 2: Hört i blomsteraffären: - Hur stavar man till chrysanthemum? frågar det nya biträdet. - Vita eller gula? säger innehavaren. - Gula. - G-u-l-a. Analys: Det hvara beklämmande att skåda den okunnighet i det svenske språk dessa båda hufvudpersoner innehafva. Det månne icke hvara så att man hafver afskaffat svenskunderhvisning helt och hållet i den utbildning man gifver de hvåra som skola sig till florister? Sålunda hvara det hög tid att se öfver denna utbildning så att de åtminstone kunna stafva till så enkla saker som hvåra hvanligaste färger! Ibland blir jag så trött på tv, och häromdagen var ibland. Jag råkade se Bingo Rimér i ett soffprogram. Bingo! Vad är egentligen det för namn? Det hade varit mycket fräsigare om han hetat Keno, Lotto, Måltipset eller varför inte bara 1x2? Nu tror ni naturligtvis att han heter så för att han springer runt med en walkie-talkie på bilbingo, men nä då, han tar fotografier på pin-up fjällor och borde därför istället ha hetat Nikon eller Konica. Ibland tänker jag riktigt djupa tankar på klimatet och sånt där som alla snackar om. Tänk om jorden bara helt plötsligt hade flörpat iväg som en heliumballong ut i rymde n! Nä, va jag menar e att: När jag va liden och törstig så gick vi ungar ud o pattade mjölk direkt från spenen på kon. Där va aldrig nån som sa att di va äcklet och där var ingen dog av det! Nu har man ju för hundan bacillskräck. Jag är väl egentligen bara sådär normalrädd för bakterier men eftersom alla snackar om det så har man ju börjat tänka på det. Jag undviker offentliga toaletter med dörrar som öppnas inåt, inne ifrån sett, alltså. För har man väl tvätta händerna så måste man ju ta i handtaget forr å yppna och så...ja - man vet ju inte var de som tog i handtaget tidigare haft fingrarna någonstans, eller, jo, vänta, det är ju just det man gör får man ju likso m fullt me rälia bakterier på sig. Samma sak vi pengaautomater. Jag trycker aldrig med fingrarna utan använder knogen istället. En annan djup tanke jag fick var härom dagen då jag stod och tog ute pengar på en automat var: tänk om det kommit ut toalettpapper istället för saldo! Vad roligt. En meter av huvudvärksgrått och spindelvävstunt lågprispapper. Hihi. Men då och då händer det att jag beslutar mig för att trotsa alla faror, springer in i en telefonkiosk och byter om och förvandlas till kapten Zoom och kastar mig ut vind för våg. Vid dessa sällsynta tillfällen då finns det ingen hejd på utmaningar. Häromdagen gick ja mot rö gubbe och senare, samma dag, tog jag och åd ett äbble utan att ha tvättat det bara för att se vad som skulle hände. När jag edet äbblet satte jag mig ner vid grönsaksdisken och väntade på att det skulle börja snurra och att jag skulle förflyttas in i en Byrdsaktig t disig dimension. Det hände inget. Jag blev inte Eight miles high, ändå snackas det så mycket om farliga sprudemedel. Trots att jag lutade huet bagåt och försökte att tillgodogöra mig eventuella gifter i skalet, så blev det aldrig roligare än den gången då jag och KentArne rögade slanggurka, eller som vi sa till töserna för att tuffa oss innan vi tände på: wi are going to smoke a gurk. Den gången ble vi dölliga i magen och fick gå him och lägga oss. En ilsken gubbe med rollator körde på mig där jag satt och rullade med ögonen vid grönsakerna och fräste: Va sidder du här ettor pågadjävel? Hubba di annars ska du få di en rejell hurring. Händelsen bevisade ju, på sitt sätt, att det åtminstone kan va lide farligt att eda oskrubbade äbblen. Jag reste mig upp och gick hem och la på Vildandens sång med Thory Bernhards, den är så förbannat grann och sorgsen. Jag börjar alltid å böla när jag hör den. Pågar ska böla, det tycker töserna om, det har jag läst. Häromdagen när jag kom till jubbet hade festkommittén spigat opp en lapp med texten: PM om personalfesten. Vid den kommande personalfesten skall alla trivas. Även chefen! Tänk på att Chefen trivs bäst om man skrattar åt hans roliga historier. Annars blir det inte roligt för oss andra! Därför anmodas alla att skratta festlig åt hans historier. (Eller skratta åt hans dumhet om du tycker det är lättare) Festen videofilmas så att illojala ickeskrattare avslöjas. I allas vårt intresse. Begrips? undertecknat:personalavdelningen asbesten Jag ska ente gå did. Jag tycker ente om chefen - som e en liden tjuck gubbe från Norge - sin den gången han väckte mig när jag sömnat på jubbet och sa: Nils-ude. Den som inget gör ska heller inte arbeta. Då sa jag: Bättre en norrman i skogen än tio på krogen och utan krök blir vägen rak. Skulle jag inte sagt. Hela den sommaren fick jag stå och raga asbestplattor rena från mossa. Nä nu ska jag gå och vänna skivan och höra baksian åsse, sin ska jag dricka en kaffeljög. Were ever you are, ble där. Nils-Ude Burspråket Vilket träd är rakast? Linj-al!

14 26 27 Ringormen Ett ögonblick Joey Tempest som är ute på Europe-turné Europe på Dalhalla. Kan man kalla det för Europes svar på Deep Purples In Rock? Ja, varför inte. Men vi har länge letat efter ett speciellt ställe att spela på och eventuellt fånga på film. Något liknande U2 s live at red rocks: under a blood red sky. Vi ser verkligen fram emot att spela på Dalhalla. Det kan bli riktigt bra... Omslaget till ert senaste album är med i Storm Thorgerson nya bok Taken by storm. Ni har hamnat sida vid sida om artister som Led Zeppelin och Peter Gabriel, det måste vara en ära? När vi gjorde vårt senaste omslag till secret Society med Storm Thorgerson så höll han precis med att sätta ihop sina bästa verk i en bildbok. Vi fick vara med på ett hörn. Helt otroligt! Många av dom konvolut han gjorde med Pink Floyd, Led Zeppelin mm var ju våra favorit omslag när växte upp. Svensk sommarflicka, Dalarna Varje år tågar spelmanslaget ner mot sjön i Leksand. Massor av människor samlas vid vägkanten, andra följer med i tåget. Mitt i folkmängden går en flicka i folkdräkt med blomsterkrans, blont hår, glad och med röda kinder - en Svensk Midsommardröm. Jag fotograferar henne. Två år senare vill Svenska Turistföreningen ha fler bilder. Vi bestämmer träff med Midsommarflickan i Stockholm för att prata om möjligheten att ta nya bilder för Sommarsverige. I telefon försöker hon påpeka att tiden går och man förändras. - Jovisst, tänker jag. Aldrig trodde jag att det kunde gå så fort. Inte förrän hon kommer alldeles inpå mig känner jag igen henne. Hon har kort, purpurfärgat hår, cowboystövlar och tjugo kilos övervikt. Glad sommar! Ni har spelat live i Abbey Road studion och dessutom framträtt live på Gibson musikmässa, ni verkar vara riktigt på gång nu? När vi blev tillfrågade att spela in i den legendariska studio 2 i Abbey Road Studion så var det ingen tvekan i bandet. trots att vi redan hade en spelning bokad på Shepards Bush Theater i London samma dag. Men vårt crew fixade så att vi kunde göra båda gigen. Vi spelade 4 låtar och det var en fantasisk känsla att få jobba i den studion där Beatles,Pink floyd, Rolling Stones och U2 mf mf. hade spelat några av deras bästa verk. Är intresset för er stort utomlands? Vi har haft tur! Våra original fans har alltid funnits där, och nu tillsammans med en ny generation som vill kolla in oss live. Vi kan släppa våra skivor över hela världen och turnera därefter. Det blir ca 100 gig runt om i världen efter varje Cd vi släpper. Vi har ett bra jobb... Har något nytt material färdigt? Det finns några ideer/demos redan men Vi turnerar fortfarande på våran senaste Cd secret Society och kommer göra det fram till hösten. Därefter kommer vi börja jobba hårt på en ny samling låtar som kommer att släppas under 2008 Det skall bli otroligt kul... Calle Hesslefors Midsommartoppen 1 Ralf Gyllenhammar har inte bara landets i särklass snyggaste polisonger, han har dessutom en gedigen bakgrund som dragspelare. Här listar Ralf från Mustasch tio låtar som han inte vill undvara på midsommarafton. Att framföra på dragspel: Gislövs Hammar Lördagen 2 juni ) Afton på Solvik 2) Viggen 3) Calle Schewens vals 4) Klöversnoa 5) Kalle på spången 6) Livet i Finnskogarna 7) Änglamark 8) Dans på Brännö brygga 9) Att angöra en brygga 10) Så länge skutan kan gå Annonsera i Nya Upplagan Ring Foto: Mark Goldsworthy

15 Joanna Swica 28 Min Lördag spenderades i den lastbilsmyllrande bleka staden Trelleborg som alltid ger mig flashbacks från en misslyckad midsommar varje gång jag ser en palm eller hör ordet Travemünde. Vad som gjorde den så misslyckad minns jag inte riktigt, kanske var det den eviga upprepningen av låten Fronda Rulla fram, eller så kanske det berodde på att min sommarförälskelse visade sig vara en stor skit. Kanske var det i Trelleborg min bitterhet mot det manliga könet föddes eller så kanske var det här jag insåg att livet är för kort för att spenderas åt att lyssna på dålig svensk hiphop. Jag var som sagt på besök hos min vän Emily och våra planer för kvällen var enkla, drinkar och en trevlig fest. Vi började storstilat med att dricka upp hennes champagne som egentligen skulle korkas upp på hennes student och ägna några timmar åt att prata strunt med The Killers på en behaglig nivå i bakgrunden. Nåja, efter ett tag blev den där behagliga nivån lite för mycket för hennes granne som bankade med något ospecifikt i väggen. Det kan ha varit en käpp, det kan även ha varit frugan, vem vet? Till slut hamnade vi i alla fall på den omtalade festen som slutade vara så omtalad redan i dörren då ljudet av Eurovision slog emot oss med all kraft. Med en snabb blick på min vapendragare Emily klev jag in i rummet och fick genast en bitter smak i munnen. Groggen smakade plötsligt skit och allt som hördes var vrålen av människorna som satt i soffan och stirrade in i tv-skärmen. Efter 10 minuter insåg vi att slaget var förlorat och vi begav oss till närliggande bar för att återfå värdigheten. Så mycket för den jävla värdigheten då folket även där satt som fastklistrade vid den groteskt stora tv-skärmen. Vi vände i dörren, poff och vårat glada humör ersättes istället av en lång och ljudlig klagosång om hur mycket vi hatar Eurovision. Väl hemma tvättades krigsmålningen av och en film sattes på. Trelleborg Trelleborg med ett litet kärt torg, nog för att här är många palmer med inte fan läses här fler psalmer oaah oaah wiee oaah oaah wiee låt oss ta färjan på en liten begäran, en liter starksprit vill vi ha och en vända på maxi kan vi ta ooaah oaah trelleborg, vi älskar våran borg! sedär, nästa år är det jag som vinner Melodifestivalen och förbittrar någons Lördag. Vad har vi lärt oss av detta? Även om du vistas i en stad med fler invånare än Ystad så betyder inte det att smaken för musik och den sociala kompetensen är högre. Summan av kardemumman är helt enkelt att resa bort, långt åt helvete, till någonstans där de inte ännu har upptäckt Schlager eller vad jag nu ska kalla det då det för mig slutades kalla schlager då Lordi vann 29 I en värld där barnen får sin första mobiltelefon innan de har hunnit fylla två fulla händer ser vi egentligen inte hur flickan som egentligen borde bry sig mer om sina my little ponnys står och räknar sina kilon. I en värld där våldtäkterna avlöser varandra och skottdraman förvandlas till vardagsmat inser vi plötsligt att vi håller på att sälja oss själva till en värld som vi inte alls var beredda på. För hur gör man sig egentligen beredd på att man en dag plötsligt accepterar det faktum att det är okej att tvingas mot sin vilja och att trenden att skada sig är större än att återskapa sig den självrespekt man en gång föddes med? Är så tröttsamt ledsen av att läsa om den tredje världen, dess lidande som skyfflas undan av vårat samhälles egna hysteriska strävan efter perfektion. P E R F E K T I O N. Bara stavelsen klingar undertryckt förakt. Illusionsordet som alla försöker uppnå, de som uppnått det ligger antingen i en kista eller har tappt livet, är det dom vi ska respektera? Är det vi vill uppnå? Att sakta men jävligt säkert ta livet av oss? Pressa lite hårdare, du hinner stanna innan du når en personlig konkurs. Vi har lovats räddning, men när vi väl faller och fallskärmen har fastnat på mitten, märker vi att det trots allt inte var så vi ville leva våra liv. Vi briljerar med svårstavade ord, i hopp att få ett erkännande. Ungefär som svenskarnas dåligt utmärkta ord lagom som inte går att definiera eller över huvudtaget sätta fingret på. Lagom ligger någonstans mellan för mycket och ett riktigt hårt fall för de flesta. Man säger att man vill vara lagom snygg, lagom smal, lagom allt för fan. Åter där knyts säcken upp och ens egna bräckliga självrespekt tittar fram: Hej minns du mig? Åt helvete med världen, för vad är livsglädje när det höjs på ögonbrynen så fort man diskuterar aggressivt, så fort man visar några som helst känslor och så fort man utmärker sig ett snäpp längre än personen till höger om dig. Och bra sex ska man alltid ha, för att inte glömma att man senare i livet mer eller mindre måste föda onormalt datadesignade söta barn. För vad är man utan ett barn i sitt liv? Varför har världen ingen respekt för den ensamstående mamman, singelmannen eller killen med bara ett ben? Varför kan vi inte bara se förbi all materiell kärlek, skönhetsfel och brister. Koncentrera oss på individen bakom och stötta varandra i med och motgång? För att vi någonstans på vägen glömde hur man gör och på grund av att den forna generation har dött. Säg mig, vem ska nu lära oss? Så lämna för guds skull hjärtat utanför dörren för till och med droger är åtråvärda nu. To pp maj invigdes Bökebergs arena och vi hästfolk har all anledning till attvara glada. Inte nog med att det i framtiden kommer hållas stora tävlingar på anläggningen så kommer man även få chans till att få nyttja det storslagna ridhuset. Skåne växer inom hästsporten och det är inte konstigt att allt fler tävling ryttare stationerar sig här, möjligheterna är oändliga. För mer info www. bokeberg.com 2 Hulsfred närmar sig med stormsteg. 3 dagar av musik, fest och lera, som jag har längtat. Det enda som återstår att fixa är ett tält då något säger mig att det som jag har nu inte riktigt håller sin funktion. Vi syns på Salem Al Fakirs spelning! 3 När jag inte dricker Cosmopolitan dricker jag Alfie, bör testas och här är receptet; 5 cl Absolut Citron, 1 cl Cointreau och 1 cl annanasjuice. Häll ingredienserna i en shaker, skaka och servera i coctailglas. 4 Regina Spector. Hennes röst! Helt makalöst grym tjej och jag rekomenderar verkligen er att köpa, nej förresten ladda ner hennes skiva. Spara pengar och bli helnöjd. Weho 5 American Apparel har numera gått om tidigare favoriten Filippa K när det gäller basplagg. Jag rådiggar deras tubtoppklänningar som säljs på Nelly.se. Bra priser och snabb leverans, tiptop! Midsommartoppen 2 Att Per Gessle, liksom Anita Transistor, har mycket pop i toppen och älskar listor, det vet vi ju, och här listar han 10 låtar som han inte kan undvara på midsommarfest. 1. Magnum Bonum: Skateboard 2. Donna Summer: Hot stuff 3. ZZ Top: Gimme all your lovin 4. Beach Boys: Fun fun fun 5. Kenny Rogers/Dolly Parton: Islands in the stream 6. Kirsty MacCall: Days 7. Ramones: Sheena is a punk rocker 8. Zombies: She s not there 9. Shocking Blue: Venus 10. Commodores: Three times a lady Vinnarna av de eftertraktade biljetterna till Roskildefestivalen blev Mickey Nordfeldt, Tomelilla Hilda Lancing, Skillinge Ett stort grattis "%!34)% "/93 53 "*½2+ )3, -53% 5+ 15%%.3 /& 4(% 34/.%!'% 53 2%$ (/4 #(),) 0%00% ) 34/., 4(% 7(/ 5+ /#( -.'! &,%2!!2#!$% &)2% #!.!2#4)# -/.+%93 5+ "!3%-%.4 *!88 5+ #,)03% 53 4(% #/.'/3 *!- $!4!2/#+. 2/+9 %2)#+3/. 53 ). &,!-%3 3 */(.,%'%.$ 53 4(% +),,%23 53,#$ 3/5.$3934%- 53 -!#().% (%!$ 53 -!34/$/ #(%-)#!, 2/-!.#% 53.%0(%7 $+ 42%.4%-,,%2 $+ $!93.! (!7+!.$! (!#+3!7 53!'!).34 -% 53!'& $ -!(-/5$!(-%$ %4(!..5!,3 53!.4(/.9 " *!- 4(%!2+ 3!2/.!3.: "!$5. $+ "!.$!.% $+ "%) ")'"!.'. ",!#+3-)4( 2%#/2$3 PRESENTS 4!,)" +7%,)!.$ *%!. '2!% 53 ",//$ 37%!4 $25-. "!33 ")' "!.$ $+ "/.$% $/ 2/,% "2! "//+! 3(!$% $ "//49 #/,/'.% $+ "/2)3 *!0 4(% "2)!. */.%34/7. -!33!#2% 53 4(% "2/+%. "%!43 $+ "52!+! 3/- 3)34%-! 04 #!-%2! /"3#52! 5+ #!2)/. 36). ",/7"%!4 $+ $* #,)#+ & #/,$ 7!2 +)$3 53 #33 "2! #5,4 /&,5.! 3 $)')4!, -934)+:,/%&!( -# 3'4 0/+%3 5+ $* $)0,/ 53 $)::%% 2!3#!, 5+ $*5-! 3/5.$3934%- $+ $2%!- /&!. /0)5- %!4%2 5+. $Â.³ $+ 4(/-!3 $9"$!(,. %!',%3 /& $%!4( -%4!, 53 %,%#42%,!.% 5+ %80,/3)/.3 ). 4(% &!.&!2% #)/#!2,)! 2/- '!$%.3 ()34/2)% $+ 3 (/,,9 '/,)'(4,9 5+ '//3% " '2)::,9 "%!2 53 (!93%%$ $)8)% 53 *%!.3 4%!- $ #!-),,% */.%3 $+ *5.+9!2$ 02/$5#4)/.3 $+ +!, 3%2 +!3!)!,,34!23 $2#/. +!4!4/.)! 3 4(% +)33!7!9 42!), $+ +,!8/ !!. 3/- "!33%+/5 +/59!4%.'/.) "! -!,) 3%5. +54) %'904.)' 4(%,)/.(%!24 "2/4(%23.,/.%9 $%!2 3,5/-/ &). -!(%2 3(!,!, (!3( "!: *!0 -!.$/ $)!/ 3 -!. $ 9 0!42)#+ $ -!.) 30).8 $+ -!0%) 3 -!4-/3 53 -)+! 5+ -/) #!02)#% $+ -52$%2 $+ -53)#)!.3 /& 4(%.),% %'9 4(%.!4)/.!, 53.%7 9/5.' 0/.9 #,5" 5+./24%# #/,,%#4)6% -%8./34!,')! /#4%4 5+ /(./ /./ $+ -5.'!, 0!4!3!2 0!.4!2 42) 0%,)#!. 53,%% 3#2!4#( 0%229!$2)!. 3(%27//$ *!- 5+ 0%4%2 "*/2.!.$ */(. 3 4(% 039+% 02/*%#4 $+ 15)4 9/52 $!9*/" 3 2(/.$! (!22)3 $+ $!2+/ 25.$%+ #!2'/ /2+%34!2 ).4 3/.)# *5.)/2 "2! 4(% 3/5.$3 3 30%!+%2 ")4% -% $+ 34/.%3 4(2/7 2%#/2$3 PRESENTS 0%!.54 "544%2 7/,& * 2/##!,/% ",!## 0%2#%% 0 '5),49 3)-03/ )+%!.97(%2% %+4 $+ 4(% 4(%2-!,3 53 4)-"5+45 $! /34 $ 425% 4)'%2 PRESENTS ,% 3)-"! "25:! &!)4( 3&8 3#!.$!,/53 5.,4$ ' 5+ 6/,"%!4 $+ 4(% 7()4%34 "/9!,)6%. $ 7),#/ 53 8!,&/.3/ #5" :9+,/...)+!)$/ +!:5-) *!0 $*,9#(%% #(. $*,!33%,9.'"/ $+ -!4)!3, 7%.34%). $+ -)++%, -%4!, $+.)#/,!) -/,"%#( $+ -/24%.!,)#+ $+.)+! 3/50 3!9! 3/52#% *!0 "%../ )+!%, 0!,.%2 $+ 0%/0,% 02%33 0,!9 $+ 0)8%, $+ 2/.). -!2/.% $+!,)#% 2/3% $+ -!24). 2/34",, $+ -)+% 3(%2)$!. $+!,,!. 3/5,#,5" 3+/6 $+ 34%,,! 0/,!2)3 3/5.$ 3934%- $+ 4!8) 4!8) 3 4%..)3#/!43 *!0 &/2%34!.$ #2)30)!. 3 '/2),,!!.'2%" $+ ()'(7!9 #(),$ $+ +!30%2 30%: $+ +,/!+ $+,!:%% 3 ( '.),)3"%2' &/ -!29"%,, +!4!342/0(9 $+ -)4.9% "!.$ $+ 3/24 345% -%$ 0)2!4+/2 $+ 42!.3-)33)/.,/7 $+ 452"/7%%+%.$ $+ 5.'$/-3+5,%.. 2/3+),$%,/5.'%!3,% $+ #(),,/3/0(9-53)# PRESENTS $*.!.$!!.$ 3/,%!$ #(, & #5,452%"/8,/5.'% 4%!- $+ $5349 $ +!-!!).! *!0 0!6),)/. *5.)/2 *5,) $+!.!,/')+ $+!3 ). 2%"%++!-!2)! $+!4/) $+ #(/)2 /& 9/5.' "%,)%6%23 $+ $%!4( "9 +)4% $+ $%#/2!4% $%#/2!4% $+ $%4%+4)6"92±. 3 4(% $/7.7!2$ #!.$)$!4% $+ 4(% &,//2 )3 -!$% /&,!6! $+.9(%4%2 6!2*% /.3$!' /3+),$% &%34)6!, $+ -53)# 4%,%6)3)/.

16 30 31 De intellektuella och visdomens öde»jag har aldrig träffat en man som haft bättre motiv för alla problem han förorsakat«skrev Graham Greene i boken Den stillsamme amerikanen (1955). Greenes beskrivning av hur en idealistisk, intellektuell amerikan klampar igenom Vietnam med ödesdigra följder framstår, när man ser på den katastrofala utvecklingen i Irak, som alltmer förutseende. Människor som helt och hållet formats av boklärdom och som är fängslade av intellektuella abstraktioner i stil med demokrati och nationsbyggande hotar att göra det nya millenniet lika blodigt som det förra. Det är alltför lätt att anklaga den amerikanska evangeliska kristendomen för den ideologiska fanatism som föranledde maktfulla män inom Bush-administrationen att försöka skapa en annan verklighet i Mellanöstern. Men faktum är att många frisinnade intellektuella, många människorättsaktivister, också stödde invasionen av Irak: de tyckte att målet: att befria den irakiska befolkningen, helgade medlen: väpnat våld. Men hur kommer det sig att dessa välutbildade, tänkande människor folk från de bästa universiteten, från styrelserummen i de största företagen, från finansvärlden, från media trots sina fina avsikter utsätter miljontals människor för våld och lidande? Tre årtionden efter att David Halberstam ställde denna fråga i sin bästsäljande bok The Best and the Brightest, fortsätter den att vara brinnande angelägen: varför händer det att nutidens intellektuella människor som såväl yrkesmässigt som på grundval av sin karaktär ägnar sig åt tankarnas värld så ofta blir, som Albert Camus påpekade,»tjänare av hatet och förtrycket«. Vad är det hos det intellektuella livet i våra tider som gör att det frambringar en sorts kunskap, en sorts vetande, som på ett så iögonfallande sätt är så fullständigt läns på visdom? Den starka makt som vidlåder sekulära idéer och som även vidlåder de människor som omfamnar dessa idéer tydliggjordes först i och med revolutionerna i Europa och Amerika, kolonisationen av stora delar av Afrika och Asien, och sedan den kommunistiska sociala ingenjörskonsten i Ryssland och Kina. Dessa storskaliga och ofta blodiga försök att omdana hela samhällen och kulturer leddes av intellektuella som trodde passionerat på sina uppfattningar om vad som utgjorde det goda livet; de hade tydliga teorier om vad begreppen»staten«och»samhället«borde innebära; och istället för traditionell religiös tro som de ju redan ogiltigförklarat inspirerades de av en ny, självmotiverande världsåskådning: tron på»historiens makt«. För många europeiska tänkare var det inte förrän mänskligheten genomlidit två världskrig, totalitarismens utbredning och Förintelsen som de var förmögna att se hur det exempellösa våld som präglade 1900-talet sådant som enligt Camus tog sig uttryck i «slavläger under frihetens fana, massakrer i människokärlekens namn«härrörde från ett ensidigt historiskt (dvs historicistiskt) sätt att resonera, en tankemodell som fick människolivets nyckfulla mångsidighet att framstå som något som kunde formas lika otvetydigt som en snickare kan forma en träbit. Den franske diktaren Paul Valéry, som i likhet med många andra europeiska intellektuella chockades av Första Världskrigets meningslösa dödande, avfärdade såsom»absurda«alla böcker som skrivits om»det vi lär oss av det ena, hur man ska lära ut det andra«, alla böcker som påstod sig kunna visa vägen till framtiden. Det tusenåriga riket, som ju kollapsade efter blott tolv år, borde ha inneburit dödsstöten för villfarelsen att människan kan styra historien. Men utvecklingarna inom den högteknologiska krigsföringen gödde istället uppfattningen, i synnerhet bland de största av de länder som segrade i Andra världskriget, att de är»historiens aktörer«; så kunde en högt uppsatt rådgivare till President Bush säga till journalisten Ron Suskind år 2004:»När vi agerar, skapar vi vår egen verklighet«. Det finns idag många amerikanska och brittiska intellektuella som hjälper verklighetsskaparna att ur historiska»fakta«hämta lärdom som kan användas för nutiden och framtiden. I sin bok Surprise, Security, and the American Experience (Harvard, 2004), hävdar den Yale-baserade historikern John Lewis Gaddis att John Quincy Adams redan på det tidiga talet artikulerade den»stora strategi«, grundad på unilateralism och föregripandets logik, som tillämpas av George W. Bush. Gaddis menar att de metoder som grundlade Amerikas supermaktsstatus, och som»formade vår folkssjäl och gav näring åt vår utveckling som nation«borde»inpräntas i vårt nationella självmedvetande«(s 30). I Just War Against Terror: The Burden of American Power in a Violent World (Basic Books, 2003), åberopar Jean Bethke Elshtain, som författat en beundransvärd bok om Jane Addams, en ännu äldre tradition nämligen den augustinska kristendomen i jakten på något som moraliskt och filosofiskt rättfärdigar Amerikas kraftfulla sätt att ta sig an världen. Idén om historien som ett hjälpmedel som främjar den mänskliga artens evolution har getts sitt kanske mest långtgående uttryck av den renommerade Harvard-baserade historikern, Niall Ferguson. I en artikel som publicerades i New York Times Magazine några veckor efter invasionen av Irak, beskrev Ferguson sig själv som en»helyllemedlem i det nyimperialistiska gänget«, och vidhöll att USA borde ta sitt imperialistiska ansvar och tillhandahålla i länder som Afghanistan och Irak»samma sorts upplyst utländsk administration som förr om åren tillhandahölls av självsäkra engelsmän iförda ridbyxor och tropikhjälmar«. I sin bok Colossus: The Rise and Fall of the American Empire (Allen Lane, 2004) argumenterar Ferguson att många delar av världen skulle gynnas av att under en period styras av Amerika«(s 2). Det är svårt att förstå, idag, hur allt detta kunde uppstå, hur det under 1800-talet blev så att begreppet historien kunde tillmätas en sådan vikt och prestige. Detta var inte historia i den bemärkelse som de första stora historikerna, Herodotus och Thucydides, förstod den: nedtecknandet av händelser som förtjänade att bli ihågkomna eller högtidlighållna. Men, efter en period under 1800-talet som kännetecknades av makalös dynamism drog många i Västeuropa och inte endast Marx och Hegel slutsatsen att historien utgjorde ett sätt att mäta mänsklighetens väg mot ett högre evolutionsstadium. I sin utvecklade form så beskrev den historicistiska ideologin en rationell process, vars specifika lagar kunde fastställas och bemästras lika exakt som naturvetenskaperna kunde analysera processerna inom sitt område. Underutvecklade infödingar i de koloniserade samhällena kunde övertalas, eller tvingas, att duplicera denna process och det ädla målet, dvs Framsteg, helgade de ibland tvivelaktiga medlen, såsom kolonialkrig och massakrer. Denna instrumentala syn på mänskligheten, som de kommunistiska regimerna drev till ytterlighet med sina blodiga utrensningar och sina gulager, är så långt bort man överhuvudtaget kan komma från den buddhistiska tanken att endast sunda medel kan leda till verkligen sunda mål. Den strider fullständigt mot idén om Nirvana, lidandets övervinnande trots att många sekulära, moderna intellektuella hävdar att det är det målet de också eftersträvar. För det är ett tillstånd man endast kan uppnå om man kan befria sig ifrån förbindelser, hat och vanföreställningar. Det är i själva verket så att det inte finns några betydande tankeströmningar i Afrika eller Asien som rymmer tanken att historien vore en meningsfull berättelse som formas av människan. Afrikanska och asiatiska kulturer ser sällan tiden som något raklinjigt; det som istället avgränsar och definierar människans ingripande i världen är sederna och religionen. Buddhismen, för att ta ett exempel, erbjuder, med sin betoning på medkänsla och ömsesidigt beroende, ingen grogrund för den drift till erövring och självhävdelse som kännetecknar den prometeanska andan, dvs den anda som gett upphov till den nya, historiska synen på mänsklig makt. Många europeiska kulturer hade förr liknande inbyggda försvar mot sådan obalans, men ur den moderna erans vetenskapliga och tekniska innovationer växte det fram en tro på att det var rimligt att utsätta människans naturliga och sociala miljö för rationell manipulation, samt en tro på att historien, som dittills setts som en neutral, objektiv berättelse, kunde formas genom mänsklig vilja, mänskligt handlande. Det var denna tro på rationell manipulation som underblåste de politiska, vetenskapliga och teknologiska revolutionerna i Västvärlden under och 1900-talen; och det var denna tro som användes för att förklara och rättfärdiga Västvärldens världsomspännande herravälde. Ord som framsteg och historien yttrades med samma övertygelse på 1800-talet som vår tids modeord»demokrati«och»globalisering«. Västvärldens stora materiella och teknologiska framgångar skapade, tillsammans med den alltmer utbredda läskunnigheten och utvecklingen av högskoleväsendet, en egen modell av den sekulära tänkaren : någon som hade utbildats vanligtvis i den akademiska världen i att tänka logiskt under användande av en stor mängd historiska fakta. Ingen större etisk eller andlig förmåga ansågs vara nödvändig för denne tänkare. Endast teknisk sakkunnighet efterlystes hos de vetenskapsmän som hjälpte till att utveckla de kärnvapen som skulle kunna utplåna jorden flera gånger om. Det är besynnerligt hur fort den på själsliga värderingar inriktade tänkaren puttades ner från Västvärldens huvudscen, för att endast kunna överleva i underutvecklade samhällen såsom Indien. Det var endast några marginaliserade, religiöst intresserade personer Simone Weil, Reinhold Niebuhr, Thomas Merton, till exempel som framhärdade i att utöva en moralisk och andlig intelligens som inte begränsades av någon övertygelse om att vetenskapen eller socialismen eller frihandel eller demokratin stod i begrepp att visa mänskligheten vägen till en historiskt förutbestämd, glansfull framtid. Det är som den politiska tänkaren Hannah Arendt skrev:»1800- talets besatthet med historien och med ideologisk övertygelse färgar fortfarande vår tids politiska tänkande i så pass stor grad, att vi har svårt att erkänna att ett helt fritt tänkande, som inte tillgriper sådana kryckor som historien eller tvingande logik, kan säga oss något värdefullt.«denna art av fritt tänkande kunde man hellre hitta hos personer som inte helt och hållet formats av Västvärldens modernism och det mest uppburna exemplet är Mahatma Gandhi som, samtidigt som han var en djupt troende hindu, använde buddhistiska idéer för att utmana den prestige och den genomslagskraft som många, rent materialistiska västliga tankar om det mänskliga livets väsen och mening åtnjöt. Gandhi sa att hans indiska förfäder hade gjort klokt i att inte fästa sig vid historien, för att istället söka visdom i Mahabharata, den episka berättelsen om ett fruktansvärt krig som troligen ägde rum i Indien på 100-talet f.kr. Gandhi skrev:»det som är permanent, och därför ofrånkomligt, nödvändigt, undgår den historiker som beskriver händelser. Sanningen går utöver historien, bortanför den«. Gandhi kände sig säker på vari den permanenta, nödvändiga sanning som uppenbarades i Mahabharata låg: det handlade ingalunda om att betona storheten i utdöda kejsardömen eller civilisationer, utan sanningen låg i hur berättelsen skildrade de ärketypiska mänskliga karaktärsdragen girighet och hat, hur dessa karaktärsdragen förkläder sig till självgodhet och ger upphov till ett destruktivt krig där det inte finns några segrare, utan bara överlevare, som måste leva resten av sitt liv i en ödemark. I Gandhis tolkning handlar eposet inte om några otvetydigt goda som bekämpar de otvetydigt onda, utan det visar på en värld fylld med just tvetydigheter, en värld där kampen mellan gott och ont pågår inom varje enskild själ, en värld där människor måste träffa sina egna etiska val och sträva efter att praktisera omtanke och dygd. Mahabharata är inte en dokumentär berättelse, utan visar istället på vikten av ett etiskt liv som bygger på obruten medvetenhet. Historien, menade Gandhi, var inte i stånd att visar oss detta allra minst historien i den moderna bemärkelsen som»ett verktyg i vår arts evolution«. Gandhi var ingen intellektuell, och hyste intuitiva misstankar mot sådana grandisoa västliga begrepp som»framsteg«och»historien«. Han visste att de europeiska imperiebyggarna motiverade de värsta övergreppen i Afrika och Asien genom att åberopa en viss version av historien, i vilken de själva spelade rollen som förtrupperna på mänsklighetens marsch mot en glansfull framtid. Han insåg att en pseudovetenskaplig historieskrivning som rättfärdigade oetiska medel genom att hänvisa till påstått ädla mål, och som kunde användas för att retroaktivt ursäkta tidigare brott samt legitimisera nya brott hade blivit till den förhärskande ideologin hos de imperialistiska, erövringslystna länderna i Västvärlden. Denna ideologi kunde»användas till vad som helst«som Albert Camus skrev 1951,»till och med för att förvandla mördare till domare«. Ett kort tag såg det ut som om de alltmer dystra nyheterna från Irak och Afghanistan fått Ferguson och alla de andra förmenta verklighetsskaparna att tvivla men sedan höjde de rösterna ännu mer i sitt stöd för Amerikas militära makt. Ge våldet en chans, verkar vara deras budskap. Även om våldet inte kan omforma Mellanöstern kan det åtminstone ta itu med islamistiska fascister och terrorister. Bakvänt nog, och på ett sätt som bara setts i vår tidsålder, så är det numera de som förespråkar ickevåldets politik en politik grundad på dialog och förhandling som bemöts med skepticism, om inte med regelrätt hån. En vanlig retorisk manöver består i att jämföra islamistisk extremism med Tredje rikets fascism, för att sedan fråga: hade Gandhi kunnat besegra Hitler? Saken är emellertid att Gandhi och hans sätt att tänka lyste med sin frånvaro i Versailles 1918, när Västmakterna påtvingade Axelmakterna förödmjukande fredsvillkor, och sådde därmed fröna till ytterligare ett världskrig. Ickevåldsprinciper, som självbestämmande, etiskt grundad övertalning eller dialog, kan knappast förväntas återställa över en natt all förstörelse som orsakats av ett politiskt synsätt som institutionaliserar girighet, hat och våld. Det är kanske svårt i våra dagar att se hur ickevåldet skulle kunna vara en gångbar kraft, i synnerhet som vi verkar befinna oss mitt i en period av eskalerande våld och grymhet. Men trots det så bjuder den moderna världens historia på talrika exempel på att ickevåldets politik kan vara effektiv. Rörelserna för självbestämmande i de gamla kolonierna, medborgarrättsrörelsen i USA, sammetsrevolutionerna i Ryssland och Östeuropa, avskaffandet av apartheid i Sydafrika, och den gradvisa spridningen av den parlamentariska demokratin över hela världen vår tidsålders stora omvandlingar har i grund och botten varit fredliga. Och det har funnits tänkare och aktivister i vår tid Gandhi, Martin Luther King, Thich Nhat Hanh, Nelson Mandela, Aung San Suu Kyi, Václav Havel som vägrat se politiken som ett nollsummespel (där den andra sidans förlust automatiskt är en vinst för den egna sidan), och som förespråkat dialog och övertalning som medel för att uppnå politiksa mål. Thich Nhat Hanh skrev till exempel i ett brev till den amerikanske medborgarrättskämpen Martin Luther King Jr. efter en våg av buddhistiska självbränningar i Vietnam år 1965:»De munkar som brände sig själva till döds ville inte ta livet av sina förtryckare; de ville bara få till en ändring i deras politik. Deras fiender är inte människor eller människan, deras fiender är intolerans, fanatism, diktatur, snikenhet, hat och diskriminering, fiender som bor i människans hjärta.«václav Havel, som fängslades av en av de många totalitaristiska regimerna i Östeuropa, uttryckte sig på ett sätt som påminde om det buddhistiska fokuserandet på handling i nuet när han varnade att»ju mindre politiken är rotad i ett konkret här och nu, och ju mer den siktar in sig på något abstrakt slags någon gång, desto lättare kan det hända att den urartar till att handla om nya former för mänskligt slaveri«. I sitt eget praktiska politiska arbete tog Gandhi avstånd ifrån alla politiska synsätt som förminskade människor till att endast vara passiva medel i rörelsen mot ett förutbestämt mål. Man kan säga att detta var själva kärnan i Gandhis klagan mot historicismen; han var orubblig i sin övertygelse om att människor är ett mål i sig själva, samt om att här och nu är viktigare än en illusorisk framtid. De som mäter ickevåldets politiska effektivitet i termer av omvända regimer har ofta känt sig förbryllade av eller besvikna på denna Gandhis inställning, men för Gandhi själv så var ickevåld inte bara ytterligare en taktik att använda mot politiska motståndare i ett nollsummespel; itsället handlade det om ett helhetligt sätt att vara i livet, i världen, ett sätt att förhålla sig ärligt och sanningsenligt gentemot andra människor och samtidigt gentemot det egna inre jaget. Det var ett individuellt projekt där andlig vaksamhet och styrka skapade en grund för, och var därför oupplösligt förbunden med, politiska handlingar. Gandhi hade som grundantagande att enskilda människor, oavsett vilken sorts regim de levde under (demokrati eller diktatur, kapitalism eller socialism), alltid hade ett fritt samvete. Att leva ett politiskt liv innebar att vara medveten om denna inre frihet att göra egna etiska val i sitt vardagsliv; det innebar att genom sitt eget samvete själv ta politiskt ansvar hellre än skjuta över ansvaret på ett politiskt parti eller en regering. Enligt Gandhis synsätt växte äkta politisk makt ur samverkan och samarbete mellan sådana starkt medvetna, enskilda människor det som Hannah Arendt, i sin analys av Pragvåren 1968, kallade för den»autentiska, varande makten som är av folket«, en sorts makt som ingen repressiv regim eller regering kan skapa eller förtrycka genom terror, och som en sådan regim i längden blir tvungen att kapitulera inför. Många av Gandhis kollegor klagade att han bromsade Indiens befrielse från kolonialväldet men Gandhi visste, på samma intuitiva sätt som Havel efter honom, att hans uppgift handlade inte så mycket om att åvägabringa ett regimskifte, utan mer om att stå emot»den irrationella rörelsekraft som finns hos anonym, opersonlig och omänsklig makt sådan makt som vidlåder ideologier, system,!!!italicsapparat!!!, byråkrati, artificiella språk och politiska slagord.«sådan makt som är en unik produkt av den moderna världens politiska och ekonomiska system tryckte ner individen överallt, i såväl den fria som den ofria världen. Det var därför Havel tyckte att de Västvärldens kalla krigare som ville välta den totalitaristiska kommunism som han själv var tvungen att leva under, liknade»en ful kvinna som försöker bli kvitt sin fulhet genom att krossa spegeln som påminner henne om den.«havel skrev att,»även om de segrade, så skulle de efter striden oundvikligen likna sina besegrade motståndare i långt större grad än någon idag kan eller vill förstå.«västsidan vann ju kalla kriget på ett alltigenom fredligt sätt som får kärnvapenskapprustningen att framstå som ännu mer sinnessjuk och hävdar nu att den bekämpar en ny totalitaristisk fiende i form av den radikala islamismen. Den ofantliga Gulagarkipelag Havel fruktade att Västvärlden skulle kunna bygga»under åberopande av nationen, demokratin, framsteg och krigsdisciplin«verkar inte bli verklighet (om man bortser från några ställen i Irak, Afghanistan och Kuba). Men det är inte svårt att, genom dimman av ett krig som lanserats på basis av halvsanningar, i ideologernas och teknokraternas fortgående bedrägerier och självbedrägerier urskilja konturerna av det Havel kallade totalitaristisk makt, eller»makt som har sin grund i en allestädes närvarande ideologisk fiktion som kan rationalisera vad som helst utan att behöva ens nudda vid sanningen.«det är emellertid alltid sannolikt att världens objektiva verklighet kommer att avslöja denna fiktion. En regering eller religiös-politisk rörelse som siktar på att uppnå»helspektrumsdominans«genom företrädesvis våldsamma medel är inte endast moraliskt oacceptabel, utan den är även dömd att misslyckas. Den mänsklighet den försöker forma om har blivit mycket mer mångskiftande och bångstyrig sedan det sista kolonialväldet slocknade. I sin skrift Om historien varnade Paul Valéry oss, flera årtionden innan internet och Al-Jazeera fanns, att den mänskliga fattningsförmågan står maktlös»inför vår tids politiska fenomen, vilka beledsagas och kompliceras av en exempellös förändring av dimensionerna, eller ännu hellre, en förändring av sakernas ordning. Den värld som vi såväl enskilda personer som nationer nu börjar träda in i är inte samma värld vi en gång kände, utan bara liknar den. Det system av orsaker som styr allas våra öden, och som nu sträcker sig över hela jordklotet, gör att varje törn får hela världen att skaka. Det finns inte längre några frågor som kan lösas bara genom att lösas på ett enda ställe.«ovetandes om att han därigenom uttryckte en djup, central sanning i den buddhistiska filosofin, skrev Valéry att»ingenting kan hända längre utan att hela världen är inblandad«; detta betydde att»ingen kommer någonsin att kunna förutse eller begränsa de nästan omedelbara följderna av vilken aktion det än månde vara«. Den ekonomiska globaliseringen har vävt världen än tätare samman, och många människor känner alltings ömsesidiga beroende i sina hjärtan. Men ändå så verkar det inte som om de gamla, sekulära ideologierna vare sig till vänster eller till höger förmår artikulera människors längtan efter en sorts kunskap eller vetande som överstiger personlig eller nationell egennytta och som då kan sägas vara visdom. Många människor har i buddhismen, med dess misstro mot intellektuella abstraktioner, funnit ett praktiskt sätt att stå emot»sådan makt som vidlåder ideologier, system, apparat, byråkrati, artificiella språk och politiska slagord.«men de sekulära ideologierna har ett sådant grepp om Västvärlden att en intellektuell från mittfåran som bekände sig till buddhismen nog skulle dra över sig den sortens hån som brukar riktas mot allt som verkar luta åt det religiösa eller andliga. Det kastar en dyster skugga över det nya millenniets intellektuella liv att det anses vara acceptabelt för tänkare att återanvända selektiva historiska»fakta«för att tjäna verklighetsmanipulatörernas syften, medan en subtil moralfilosofi såsom buddhismen inte tillåts uttala sitt eget namn i det offentliga rummet. Pankaj Mishra (Översättning, Graham Bowers) Pankaj Mishra upptäckte Arundhati Roys blivande världssuccé The God of Small Things. Därefter gav han själv ut den uppmärksammade romanen The Romantics. Han medverkar med artiklar och essäer i en mängd tidningar och tidskrifter som t.ex. The Guardian, New York Times, New York Review of Books, Washington Post, Granta, Outlook och The New Yorker flyttade Mishra till den lilla byn Mashobra vid foten av Himalaya. Där kom han för första gången i sitt liv att fundera över buddhismen, om vem den historiske Buddha egentligen var och varför buddhismen försvunnit från Indien men kommit att spela en allt större roll i övriga Asien, och efterhand även i västvärlden. Buddha i världen valdes när den kom ut till en av årets 100 viktigaste böcker av New York Times.

17 32 Frustration i koncentration! Man får ibland upp fattningen att folk tror att det här med fiske är något som man tar som en stund av skön avkoppling. Inget kan vara mera fel! Om vi tar flugfiske som exempel så har det väldigt lite med att meta abborre på morfars brygga att göra. Ett flugspö av idag är byggd på senaste hi-tech-vis av absolut senaste hi-tech-material. Det ska vara kevlar och kolfiber i alla möjliga olika föreningar, på längden och på tvären och på kors. Här snackar vi väldigt långt ifrån morfars gamla krokiga bambuspö och rostig krok. På tal om krokar skall dessa helst vara av högsta specialstålskvalitet och viktigast av allt kemiskt vässade, hur nu det går till. Flugorna ska man helst binda i en dåligt upplyst källare, under fullmånens tid, under meditativt mässande av uråldriga hemliga formler och besvärjelser, allt för att ge bästa fiskelycka. Ve den fiskare som tittar, eller ännu värre lånar, i annans flugask, allt för att bibehålla sina fångstrecept för sig själv. Sen finns det linor i alla längder, färger och former, om du vill kasta långt eller kort, flytande eller sjunkande som en sten eller alla lägen däremellan. Linan måste ju naturligtvis ligga på en rulle. Nu skall det ju inte vara vilken rulle som helst. Nä, den ska helst vara svarvad ur ett stycke flygplansaluminium och sedan perforerad full med hål för att få ner ännu mera vikt. Kvar blir något väldigt hi-tech-mässigt, med 78 kullager, som närmast kan liknas vid en miniatyrkorsning av ett pariserhjul och en lättmetallfälg för bilbruk. Det måste vara aluminium-spillet man betalar för Kläder skall vi inte prata om. Hattar, kepsar, byxor, skor, skjortor, jackor, västar, stövlar, skor m.m. Allt skall vara vattentätt, men släppa ut kroppens egen fukt, och med praktiska fickor på alla möjliga, och omöjliga med för den delen, ställen. Allt för att göra den praktiske fiskaren ännu mera praktisk. Och sen är det bara att åka och hämta fisken nu då, eller? Jag ska berätta om en vanlig fiskedag för Johnsson. Allt måste planeras noga i förväg. Flera veckor, kanske månader, eller ännu värre år, innan har man beställt datum, tid och plats för fisket. Veckan innan synas utrustningen noga. Allt ska gås igenom, linor ska synas, rullar ska smörjas o.s.v. Nån dag innan fixar man det sista med käk och sånt. Och så kommer då äntligen dagen D. Upp i tidig otta för att sätta sig i en bil och köra ett antal mil. Det kan bli rätt långt. Väl på plats kan man få spatsera en längre eller kortare sträcka för att komma fram. Väl på plats ska utrustningen noga monteras ihop och synas. De rätta flugorna ska knytas på den rätta linan på det rätta spöet. Så var det dags att börja. Lintrassel En vindpust fångade flugan så att den kom på fel sida om linan i bakåtkastet vilket resultera i att den snor in sig i kastlinan. Ta hem och red ut. Kasta ut igen och trassel igen. I ögonvrån ser man hur kompisen lite längre bort står och drillar sin första fisk för dagen. Man biter ihop och försöker igen. Plötsligt känns ett nafs i linan men inget mer. Fiskar några gånger till men inget händer. Byter spö och fluga för att se om det hjälper, men inte. Går bort till campen för att snacka med killarna som står och rensar fisk och är glada. Försöker luska lite om hur de gjorde. Den tog på djupet är en av de knapphändiga upplysningar jag lyckats få ur dem. Hmm Riggar ytterligare ett spö med sjunklina. Här ska fiskas på djupet! Gör några hyfsade kast med spöet och fiskar av stället men inget händer. Jo en sak Har inte spöet blivit kortare? Fan också! Toppen har gått av på spöet en halvmeter ner. Jaha, det blir till att lägga det åt sidan och hoppas att man har alla garantipapper och kvitton i gott förvar! Byter ställe och går ett par hundra meter längre upp där man fått några fiskar. Sätter på en liten förtyngd orange nymf som kan sjunka ganska djupt. Återigen börjar det blåsa upp ordentligt. Många vindknutar och lintrassel blir det. Lyckas dock få till ett riktigt långt och fint kast. Självkänslan börjar komma tillbaka. Och där sitter den! Hugget kommer som en stöt genom spö och lina. Den drar åt vänster, går upp och visar sin bredsida sen slaknar linan. Fan igen! Den tog dessutom flugan med sig tillbaka i djupet. En slarvigt slagen knut kan jag förmoda. På med ny fluga och desperat fiskande efter den lilla (förmodligen modell större) tjuven, men inget händer återigen Vid tolvslaget håller alla lunch. Vi grillar korv, käkar mackor, dricker kaffe och snackar skit. Det berättas fiskehistorier vitt och brett, om fisken som står här eller där som är gigantisk, eller om hur bra den senaste flugan är o.s.v. Själv sitter man mest tyst, tuggar på en halvvarm korv, dricker ljummen juice och ljummet kaffe på det. Min gamle far ringer och undrar om han kan komma och hälsa på när jag fiskar. - Visst! säger jag och ger honom en vägbeskrivning. - Då kör jag nu, säger han. Är hos dig om en halvtimme. Kul, tänker jag och lägger på några korvar till på den falnande glöden åt honom. Lunchen går och när trekvart har gått ringer jag och undrar om han kört vilse. - Nä, jag skulle bara ner ett ärende på byn och då träffade jag den som känner den som o.s.v. Men jag kör nu!, säger han glatt. - Jag går tillbaka till fisket nu så du får leta upp mig, säger jag till honom innan vi lägger på. Väl tillbaka i fishing mode letar jag upp ett nytt ställe där jag inte fiskat tidigare. Dessutom ligger vinden på i ryggen och det brukar lätta för kasten. Kastar både långt och riktigt snyggt emellanåt men det tycks inte imponera på fisken för den uteblir. Kompisen bredvid står däremot och drillar sin tredje fisk för dagen. Han håller på både länge och väl med den. Jag erbjuder mig att håva den och han godtar villigt min hjälp. En stöddig Regnbåge på drygt fyra kilo visar det sig vara när den väl är landad. Under tiden har far min anlänt och får tillfället att beundra fångsten. Jag fick i alla fall blöta håven idag tänker jag för mig själv Ger farsan kameran och ber honom ta några bilder på oss när vi fiskar. Vädret är ju fint så bilderna kan säkert bli bra åtminstone. Något minne, förutom ett knäckt spö, efter denna katastrofdag måste man ju ändå ha förevigat. Vi snackar lite skit om ditten och datten medan jag fiskar och han fotar. Inte mycket annat händer. Jag tänker så hårt jag kan i ren desperation över sistautvägen-lösningar på hur jag ska kunna försöka få något på kroken. Längst ner i en av mina flugaskar ligger en gulorange sak bunden av kaninpäls som jag fick mycket fisk på för många år sedan. Måste bara prova den. Gör några snygga kast och JA där sitter den! Det rungar till i linan och mothugget kommer blixtsnabbt. Den sitter på kroken! - Nu kan du ta lite bilder, säger jag till gubben. Fisken gör inte så mycket väsen av sig. Den segar sig likt en Ferguson-grålle ner mot bottnen hela tiden. Det är en kamp mellan firren å ena sidan, och dåliga tafsar, slarvigt bundna knutar och Johnssons tålamod å andra sidan. Först när man får ett hugg hoppar hjärtat till och slår några dubbelslag sen lägrar sig ett lugn i magtrakten och pulsen går ner till slow-motion-takt. Man vet att detta är ett uthållighetstest av stora mått. Det gäller att få fisken så trött att man till slut bara kan segla in den i håven utan några större åthävor. I gott och väl tjugo tjugofem minuter håller vi på, fisken och jag. Den här VILL jag inte tappa. Man hoppas bara att inte fiskens tänder hinner skava av tafsen innan man har vunnit kampen. Till slut lägger firren sig på sidan och glider in i håven. - Ett och ett halvt kilo, säger farsan. Tre kilo säger vågen. Det var som fan, säger han Känslan efter att ha landat dagens första fisk är den triumferandes lugna segervisshet. Nu kan man slappna av på allvar, ta en kopp kaffe och skämta om att det egentligen inte spelar någon roll om man får fisk eller inte. Bullshit! Att lämna en fiskedag FF (fiskfri) är en stor nesa. Det är ändå så jobbigt att rensa fisken, brukar vara den tröst som man bär med sig hem sådana dagar. Jag skitar gärna ner mig! När fisken är rensad och klar skickar jag den med farsan hem. Den ska bli rökt så småningom bestämmer vi. Jag återgår till fisket och tomheten i andra änden av linan. Nada nappar det igen. Jag hade väl bara tur just då! Efter några timmar får jag ett sms av min kära hustru som undrar när jag tänker komma hem, för hon är hungrig. En timme senare ringer hon och undrar om jag inte fått hennes sms och varför jag i så fall inte svarat på det. - För att jag inte vet när jag tänker komma hem, svarar jag. - Men det betydde att du ska komma hem nu!, säger hon. - Men jag ska bara - Du ska bara inget alls! Du ska hem! Nu! Icke förhandlingsbart med andra ord. Jag sneglar på det andra spöet som jag inte har fiskat så mycket med innan idag. Måste bara kasta en gång till med det. Det sitter en liten gul nymf på det. Jag provar ett kast i hörnan nere vid campen och smack, där satt en till! Denna gör volter och saltomortaler, likt en vattendragets Nurejev dansar den runt på vattenytan så det står härliga till. En riktig fighter är det jag har på kroken. Det blir en lång kamp återigen och slutligen står Johnsson som segrare även denna gång. Trots inledningen av dagen med ett knäckt spö och oflyt i största allmänhet är det med ett nöjt leende man packar ner sin utrustning, rensar fisken och beger sig av hemåt. Det finns få saker i livet som kan ge en så mycket tillbaka när man utövar det. Det andra är elgitarrer men det kan vi ta en annan gång. Detta har handlat om flugfiske och jag ÄLSKAR det! Veckan innan midsommar åker jag och en kompis med våra fäder till Härjedalen för några dagars intensivt fiske. Kanske skriver jag om den turen också om det vill sig väl. Av Tord Johnsson Bilder av Allan Johnsson