eller

Transkript

1 24/10-12/ HW. 48 Hour of Kindness Tillsammans kan vi göra världen lite vänligare! Den 13 november 2012 firas "World Kindness Day" runt om i världen. För att stödja och belysa denna dag i Sverige vill NSF inbjuda och utmana alla NSF-scouter att under 48 timmar agera för vänlighet. Manifestationen "48 Hours of Kindness" pågår mellan den 12:e november kl. 12:00 och 14:e november kl. 12:00. eller Ordet medmänniska är uppbyggt av de två delarna med och människa, och själv uppfattar jag ordet som att man finns med en annan människa. Detta kan innebära att vi befinner oss i samma tid, samma rum eller samma grupp som en annan individ. Men det kan också, i sin sannaste betydelse, innebära att vi förutom rymd-/tidsdimensionen är själsligen närvarande med en annan människa. En enda handling kan göra hela skillnaden i en människas liv. En enda medmänsklig gärning kan betyda allt. En så stor makt över en annan människas liv kan vi ha. Ibland återgäldas en medmänsklig gärning på ett direkt sätt, ibland inte. Goda gärningar har tendens att gagna den som utför dem, men exakt hur och när det vet vi ofta inte. I vår strävan av vara goda medmänniskor krävs det att vi använder oss av vårt självständiga tänkande och bedömer varje situation var för sig innan vi agerar. Varje människa är en unik varelse och en situation är aldrig den andra helt lik. Att vara medmänniska är en heltidssysselsättning och en ständig utmaning. I FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna lyder den första artikeln: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. Därmed slås två sanningar fast i blott två meningar. Den ena är att vi alla är lika mycket värda och har samma rättigheter. Den andra är att detta i sin tur innebär ett stort ansvar, eftersom vi alla är en del av mänskliga gemenskapen. Det faktum att vi är medmänniskor innebär rättigheter och skyldigheter. Så enkelt är det och så svårt. Ibland kan vi känna oss maktlösa; uppleva att vi kan göra så lite att det nästan blir meningslöst. Den känslan av uppgivenhet kan leda till att vi avstår. Så ska vi inte tänka, för sanningen är att vi alla kan bidra till att våra medmänniskor får en bättre tillvaro. Vi kan alla välja att vara hjältar på medmänsklighetens arena. Vi kan alla bidra till en bättre värld. Som filosofen Martin Buber har formulerat det: Ty har tillvarons ordning tillfogats en skada kan den helas på obestämbart många andra platser, än där den tillfogades. För det finns en fråga som vi alla kan ställa oss: Om det inte är min uppgift att vara medmänniska vems uppgift är det då?. Citat ur boken Medmänniskor av Stefan Einhorn. 1

2 Ett hjärta av guld Det var en gång en fattig gammal man som bodde i en liten by på landsbygden. Hela sitt liv hade han arbetat som smed, men nu hade han blivit gammal och hade svårt att utföra sin syssla, eftersom händerna hade blivit skadade efter åratal av hårt arbete. Smeden var en ensam människa hans fru hade dött för många år sedan. De hade haft det bra tillsammans och han saknade henne fortfarande. De hade inga barn. Det var smeden sorgsen över och han kunde ibland tänka på hur det skulle vara att ha barn och barnbarn som kom och hälsade på honom. Sent en kall vinterkväll knackade det på hans dörr. Hans hus var det första man kom till om man färdas på landsvägen från den stora staden, så det var inte ovanligt att resande knackade på och bad om mat. Eftersom han hade knapert själv sade han ofta nej, men om han hade så det räckte kunde han dela med sig, för så brukade man göra i dessa trakter. När han tittade ut genom fönstret såg han i månskenet siluetten av en ung kvinna. Först tänkte smeden inte bry sig om henne, men när han såg att hon bar ett konstigt bylte i famnen blev han nyfiken och öppnande dörren. Kvinnan var mager och smutsig och i famnen bar hon ett litet barn. Hon frågade om hon kunde få komma in och vila och värma sig. Hennes dotter hade blivit sjuk och hon hade burit på henne i flera timmar. Smeden släppte in dem och kvinnan lade ner flickan på en fäll vid brasan. När hon vek undan filten som hon hade svept in den lilla flickan i såg smeden barnets ansikte. Hon var ett vackert barn, men hon var blek och låg med slutna ögon och andades tungt. Kvinnan berättade att de hade färdats långt från den stad där det bott. De var på väg till kvinnans syster som bodde tre dagsresor bort. I systerns by skulle kvinnan försöka finna arbete, eftersom hon inte längre kunde försörja dem i den stad de kom ifrån. På vägen hade flickan blivit sjuk och inte orkat gå själv. Kvinnan hade försökt hejda vagnar, men ingen hade stannat och hjälpt henne. Hon tackade den gamle mannen för att han hade låtit dem komma in i värmen. Smeden tittade länge på den lilla flickan och sa att hon såg ut som en liten ängel med sina ljusa lockar. Kvinnan strök sitt barn över håret och berättade att det var en underbar liten flicka. Om någon var ledsen försökte hon alltid trösta och hon kunde ge bort sin sista matbit till en främling som såg hungrig ut. Kvinnan tittade med sorg i blicken på sin lilla dotter. Smeden sa att det var bäst att de ordnade så att flickan fick hjälp. Det fanns ingen doktor i byn, men det fanns en klok gammal man som viste det mesta om sjukdomar och läkemedel. Då sa kvinnan att hon inte hade några pengar kvar att betala med. Han svarade att han kunde be den gamle mannen om en tjänst, eftersom han hade hjälpt honom många gånger när han fortfarande arbetade som smed och då avstått från betalning. Han tog på sig sina stövlar och gick för att hämta den kloke mannen, som bodde i andra änden av byn. När han knackade på tog det en lång stund innan dörren öppnades. Smeden bad om ursäkt för att han störde och berättade sen om sitt ärende. Utan ett ord gick den kloke mannen in och klädde på sig och följde honom till huset där flickan låg. 2

3 När det kom fram undersökte han flickan, som nu hade vaknat och tittade på honom med sina stora blå ögon. Försiktigt drog hon honom i skägget. Hon log med ett matt leende och sa att han såg snäll ut. Se somnade hon och andades snabbt som en liten fågelunge. När den kloke mannen var klar reste han sig och vände sig till kvinnan. Han sa till henne att den lilla flickan var mycket sjuk och att han inte skulle kunna rädda hennes liv. Kvinnan började gråta och han tog hennes hand och sa att den lilla flickan var en ängel och att Gud hade kallat hem henne till sig för att Gud ville ha sina änglar omkring sig. Kvinnan var förtvivlad och bad honom att göra något, men den kloke mannen skakade sorgset på huvudet och sa att det var omöjligt. Hon skulle bara leva några dagar till. Sen gick han mot dörren. Smeden följde honom ut och tackade för hans hjälp. Han frågade om det ändå inte fanns något som kunde göras för den lilla flickan. Den kloke mannen var tyst för ett ögonblick och sa sen att den lilla flickan hade ett hjärta av guld. Han visste att de fanns, men han hade under sitt långa liv aldrig träffat en sådan människa förut. De var lika sällsynt som diamanter. Han rynkade pannan och berättade att det fanns en enda möjlighet för den lilla flickan. När han hade vart ung hade hans mästare berättat för honom att om en sådan människa blev sjuk var enda sättet att rädda henne att se till att hon fick träffa en annan människa med ett hjärta av guld. Om personen lade sitt hjärta mot hennes skulle hon räddas till livet. Det var det enda sättet. Utan att säga något mer vände han sig om och gick tillbaka till sitt hem i andra änden av byn. När mannen återvände in satt kvinnan och stirrade tomt på sitt barn. Hon berättade att den lilla dottern var hennes allt och om hon dog skulle hennes liv vara över. Den gamle smeden tittade på dem en lång stund innan han fattade sitt beslut. Sen sa han att Han skulle ge sig iväg, men att kvinnan inte skulle vara orolig. Hon kunde sitta kvar med sin dotter. Det fanns lite mat i skafferiet och bakom den lösa stenen vid eldstaden fanns det några mynt som hon kunde köpa mat för om det tog slut. Men vart ska du gå? frågade kvinnan. Jag ska söka efter ett hjärta av guld, svarade smeden. Han tog med sig lite bröd, satte på sig sin rock, nickade mot kvinnan och lämnade huset. Efter att ha vandrat hela natten kom smeden fram till den stora staden. Väl där gick han till det stora huset där stadens biskop bodde. Han ringde på klockan vid porten och väntade. Efter en stund drogs en lucka åt sidan och han kunde skymta ett ansikte på den andra sidan. Han förstod att det var en av biskopens betjänter och berättade sitt ärende. Betjänten svarade att biskopen var en mycket upptagen man, men att han kunde be om en tid för möte. Det skulle kanske ta några dagar, men sen skulle nog biskopen ha möjlighet att träffa honom. Smeden vädjade till betjänten och förklarade att flickan skullen vara död då. När betjänten såg hur olyckligt smeden var släppte han till slut in honom och gick för att hämta biskopen. Då biskopen kom ut i hallen där smeden väntade på honom var han sur och grining. Det var tidigt på morgonen och han hade inte ätit sin frukost ännu. Smeden förklarade att han letade efter et hjärta at guld och eftersom biskopen var en stor man som tog väl hand om sin församling undrade han om biskopen var den han letade efter. Biskopen såg smickrad ut och frågade var flickan befann 3

4 sig, men när han fick höra att det skulle ta flera timmar för honom att ta sig dit skrattade han högt och förklarade att han var en mycket upptagen man och att han inte hade tid att åka så långt bort för att hjälpa en stackars liten fattig flicka: Det finns många sjuk små flickor. Jag har inte tid att ta hand om dem alla, sa biskopen. Betjänten följde smeden ut och denne tackade honom för att han ändå försökt hjälpa. Betjänten berättade då att det i staden fanns en berömd läkare som botade många sjuka. Kanske kunde denne gode man hjälpa den lilla flickan. Han hade nog ett hjärta av guld. Smeden tackade än en gång och gick vidare till den store läkarens hus. När han hade knackat på kom en assistent och öppnade. Då smeden hade förklarat varför han var där berättade assistenten att läkare tog emot många patienter på sin mottagning och ofta lyckades bota dem. Men doktorn kan inte hjälpa dem som är obotligt sjuka, som flickan du talar om. Han kan inte göra mirakel. Smeden förklarade då att eftersom han var en stor doktor som botade många så kanske han hade det hjärta av guld som han sökte efter. Assistenten gick för att fråga doktorn om han kunde träffa smeden men kom strax tillbaka och berättade att doktorn inte hade tid att ta emot honom. Han hade alldeles för mycket att göra. När assistenten såg smedens besvikelse berättade han att doktorn varje dag vid middags tid gav sig iväg på en ridtur. Om smeden väntade vid porten skulle han kunna fråga doktorn när han red ut. Assistenten gav smeden en klapp på axel och önskade honom lycka till. När smeden hade väntat några timmar kom läkaren mycket riktigt ridande ute genom porten. Smeden sprang fram, tog tag i betslet på hästen och bad att få tala med honom. Jag är en mycket upptagen person, svarade doktorn irriterat. Vad vill du? När smeden hade berättat om den lilla flickan skrattade doktorn så att han nästan ramlade av hästen och sa: Är du helt galen. Ett hjärta av guld! Jag tar bara hand om patienter från den stora staden som kan betala för sig. Kan du betala vad jag kostar? När smeden skakade på huvudet måttade doktorn med piskan och sa: Om du inte släpper min häst ska du få smaka på den här. Smeden släppte då hästen och doktorn red iväg. Sen gick smeden till kungens hus. Han tänkte att en kung som ska ta hand om sina undersåtar nog måste ha ett hjärta av guld. När han kom fram till porten i muren som omgav slottet blev han stoppad av en vakt. På nytt förklarade han sitt ärende och vakten sa då att kungen tog emot sina undersåtar en gång i veckan. Om smeden kunde vänta några dagar kunde han kanske få träffa kungen. Smeden blev orolig för att det skulle vara för sent, men han hade inget val och satt sig vid porten för att vänta på den dag när kungen tog emot. Under tiden åt smeden upp det sista av det medhavda brödet, men den snälle vakten gav honom av sina matportioner så att han inte skulle svälta ihjäl och lånade honom även en filt som han kunde lägga över sig under de kalla nätterna. Så kom den dagen när kungen tog emot sitt folk, och smeden ställde sig i kön för att träffa honom. Efter att ha väntat i flera timmar var han nästan framme vid kungen. Före honom stod två bönder som inte kunde komma överens om vem som ägde en bit mark mitt emellan deras åkrar. När de lagt fram sin sak tänkte kungen efter en stund och sa sen att eftersom de inte komma överens skulle marken tillfalla kungen. De två bönderna protesterade högljutt varvid kungen sa att eftersom de opponerade sig mot hans visdom skulle båda få ett spöstraff. När det sen skulle bli smedens tur valde han att gå därifrån. Smeden förstod att kungen minst av alla hade ett hjärta av guld. 4

5 Det var med tunga steg han återvände till sin by. När han kom fram till sitt hus sent på kvällen vågade han först inte kliva in, så orolig var han för att flickan redan dött. Han insåg också att om hon fortfarande levde skulle han inte ha något att erbjuda henne. Till slut öppnade han dörren och klev in. Flickan låg fortfarande på fällen framför brasan och hennes mamma satt i stolen bredvid. I rummet fanns också den kloke mannen, som hade kommit för att titta till den lilla flickan och stannat en stund för att hålla dem sällskap. Smeden gick fram till den lilla flickan och såg att hon var medvetslös och knappt andades. Smeden satte sig hos henne och strök med handen över hennes hår. Sen tittade han upp på mamman och sa att han misslyckats med att finna ett hjärta av guld. Visserligen hade han träffat flera goda människor, men det som han verkligen trodde kunna rädda den lilla flickan visade sig sakna ett hjärta av guld. Tårarna rann ner över hans ansikte. Då vaknade den lilla flickan och tittade upp på honom. Hon lyfte sin hand och torkade bort en tår från hans kind och sa att han inte skulle vara ledsen. Sen sjönk hon åter in i medvetslöshet och började skaka i hela kroppen. Smeden lyfte då upp den lilla flickan och lade henne mot sitt bröst och vaggade henne fram och tillbaka. Snart lugnade sig skakningarna i den lilla kroppen och hon blev stilla. Nu är hon borta, tänkte han och tittade på mamman genom en slöja av tårar. Men när han lade ner flickan såg han att hon sov lugnt och att hennes andetag hade blivit djupa och lugna. Den kloke mannen kom fram och lade handen på hennes panna och sa till mamman: Febern har gått ner. Hon sover. Din lilla flicka kommer att leva. Mamman gav upp ett litet skrik av lättnad och omfamnade smeden och den kloke mannen innan hon lade sig ner för att hålla om sin dotter. Smeden följde med sin vän till dörren. När de kom ut på den lilla gräsplätten utanför huset vände sig smeden mot den kloke mannen och sa: Men hur är det möjligt? Jag trodde att hon skulle dö och plötsligt blev hon frisk. Det måste vara ett mirakel. Då log den kloke mannen och lade sin hand på smedens bröst. Han sa: Ja, ett mirakel. Det du har gjort för den lilla flickan har gett dig ett hjärta av guld. Sen tog han bort sin hand, vände sig om och försvann in i mörkret. Smeden tittade länge efter honom. Sen skakade han långsamt på huvudet och gick tillbaka in i huset för att ta hand om de två människor som en mörk natt kommit till hans hus för att be om hjälp. Ur Medmänniskor av Stefan Einhorn. 5