ARBETSMATERIAL, ej granskat

Transkript

1 Gräsö och Singö skärgårdar en sammanställning av kända marina natur- och kulturmiljövärden samt beskrivning av hotbild och bristanalys ARBETSMATERIAL, ej granskat 1

2 Omslagsbild. Vy över Rosten mot NV. Foto Henrik Forsblad 2

3 Förord 3

4 Innehållsförteckning Innehållsförteckning... 4 Inledning... 6 Sammanfattning... 6 Områdesbeskrivning... 6 Naturgeografi och geologi... 6 Hydrologi och isutbredning Vattenkvalitet Naturvärden Landmiljöer Havsmiljöer Rev Utsjöbankar Grunda havsvikar Laguner Stora grunda vikar och sund Djupare mjukbottnar Fisksamhällen Däggdjur Gråsäl Mink Utter Fåglar och fågelkolonier Växter och djur vid sina utbredningsgränser Diversitet och resiliens Sällsynta och hotade arter Främmande arter Samhällshistoria och kulturhistoriska bevarandevärden Gräsö östra skärgård Singö skärgård Vrak Aktuell samhällsinformation Gräsö östra skärgård Singö skärgård Ekonomiska och sociala värden Fiske Gräsö östra skärgård Singö skärgård Jakt Övrig rekreation och friluftsliv Bevarandevärden som referenslokal och för forskning Revmiljöer Grunda vikar Fiskfaunan Bottenfauna och sedimentanalyser Fågelfaunan Övriga undersökningar Regional, nationell och internationell betydelse Hotbilder Lokala hot

5 Regionala, nationella och internationella hot Nuvarande skydd Naturreservat Natura Landskapsbildsskydd Riksintressen Strandskydd Djurskyddsområden Fredningsområden för fisk Nyckelbiotoper Övrigt skydd Plan- och Bygglagen (PBL) Vattenverksamhet Naturvårdande insatser Naturvårdsprogram för Uppsala län Områden för odlingslandskapets bevarande Roslagshagar Strandbete Rubrik Fiskevård Mink- och säljakt Åtgärder för att främja spridning av utter Analys Målbild Behov av ytterligare skydd, inklusive föreskrifter eller andra åtgärder Behov av undersökningar och annan information Gräsö östra skärgård Singö skärgård Referenser Inventeringar, undersökningar, tillståndsbeskrivningar Underlag, tidigare sammanställningar för Gräsö Nationellt och internationellt underlag Övrigt underlag Litteraturlista Data Kontakter

6 Inledning Denna rapport beskriver kända natur- och kulturmiljövärden i Gräsö och Singö skärgårdar. Länsstyrelsen i Stockholms och Uppsala län har samarbetat i framtagandet av rapporten i syfte att identifiera betydelsefulla värden som på ett eller annat sätt kan behöva skyddas eller vårdas, tänkbara hot mot värdena samt vilka kunskapsluckor som finns. Förhoppningen är att vi på sikt, tillsammans med boende och andra intressenter i området, kan bibehålla ett hållbart brukande av naturresurserna och bevara natur- och kulturmiljövärdena i de mest värdefulla miljöerna. Sammanfattning Skärgårdsområdenas variationsrikedom med en stor sammanhängande grund arkipelag med tusentals öar och skär, stora antal och arealer grunda vikar, rev, såväl som en exponerad ytterskärgård och en mycket låg exploateringsgrad gör området mycket speciellt. De enorma grundområdena i Uppsala län saknar motstycke i Sverige. Den snabba landhöjningen skapar även en pågående naturlig succession med intressanta naturgeografiska formationer i havsbandet. Området hyser även en för Östersjön rik flora och fauna samt sällsynta eller hotade biotoper och arter. Det utgör dessutom ekologisk gräns mellan Bottenhavet och Egentliga Östersjön. Den marina floran och faunan följer den relativt skarpa salthaltsgradienten, och zoneringen går från mer marina arter i SO till mer brackvattenarter i NV. Ett flertal marina växt- och djurarter har sin nordligaste utbredningsgräns i området. De fiskeribiologiska värdena utgörs främst av bra lek- och uppväxtområden för ett flertal fiskarter av ekonomisk betydelse. Öarna och de grunda skärgårdsområdena är också värdefulla för sjö- och kustfågel samt som rastställen för flyttande fåglar. Det finns även stora kolonier med säl i eller i områdets närhet. Grunden för skärgårdsområdets naturvärden är till stor del dess lågexploaterade karaktär, och värdena förstärks samtidigt av att huvudöarna alltjämt präglas av ett levande småskaligt skogs- och jordbruk där byarna ofta samfällt äger skärgårdens öar och vatten. Detta utgör grunden för de kulturmiljövärden som finns i området. Eftersom det småskaliga brukandet fortfarande bedrivs på ett skonsamt sätt förhöjer det bara områdets bevarandevärden. Det stora antalet vrak i området utgör en ytterligare kulturskatt som kan behöva skyddas. Områdesbeskrivning Naturgeografi och geologi Området som beskrivs omfattar de två utredningsområden som länsstyrelsen i Uppsala respektive Stockholms län har valt ut för projektet (karta 1). Gräsö östra skärgård i Uppsala län är beläget i Östhammars kommun och omfattar skärgårdsområdet från Gräsös östra sida och hela Örskär ut till Grundkallens fyr samt skärgårdsområdet sydost om Gräsö österut ut till Understens fyr. I öster avgränsas utredningsområdet i enlighet med SMHI:s indelning av svenska kustvatten. Singö skärgård i Norrtälje kommun i Stockholms län omfattar området öster om Singö ut till Understens fyr samt skärgårdsområdet söder och sydväst om fyren. Området avgränsas i söder av Singsundet mellan Singö och Fogdö. Sammantaget har 6

7 utredningsområdena för Gräsö östra skärgård och Singö skärgård en maximal längd i nordsydlig riktning på nära 50 km, och det största avståndet i öst-västlig riktning är nästan 30 km. Karta 1. Utredningsområdena för Gräsö östra skärgård och Singö skärgård Totalarealen är ha varav 85 % i Uppsala län och 15 % i Stockholms län. Havsytan utgör ca 94 % och landområden (öar och skär) resterande 6 %. I utredningsområdena finns sammanlagt ca öar och skär varav ca i Gräsö östra skärgård och ca 600 i Singö skärgård. Ungefär hälften av öarna (i båda länen) är mindre än 100 m 2. Sex öar, Örskär, Sladdarön, Ormön, Vässarö och Stora Risten, alla i Uppsala län, är större än 100 hektar. Fördelningen av öar och skär i olika storleksklasser i de två utredningsområdena redovisas i tabell 1a och 1b. 7

8 antal % av totalantal totalareal Tabell 1a. Fördelningen av öar och skär i utredningsområdet för Gräsö östra skärgård uttryckt som antal och areal för olika storleksklasser samt andel i förhållande till totalantal och totalareal. Storleksklass totalareal % av totalareal (m 2) (m 2 ) (ha) , ,91 0, , ,13 0, , ,83 0, , ,52 0, , ,72 6, , ,43 16, , ,58 33,54 > , ,38 42,24 Total antal % av totalantal totalareal Tabell 1b. Fördelningen av öar och skär i utredningsområdet för Singö skärgård uttryckt som antal och areal för olika storleksklasser samt andel i förhållande till totalantal och totalareal. Storleksklass totalareal % av totalareal (m 2) (m 2 ) (ha) , ,0616 0, , ,2977 0, , ,6049 0, , ,4276 0, , ,7297 5, , , , , , ,69 Total ,3 100 Skärgårdsområdet öster om Gräsö består av en relativt skyddad innerskärgård, en grund mellanskärgård samt en hårt exponerad ytterskärgård med huvudsakligen kala öar och skär. Singöskärgården består nästan enbart av kala klippöar och skär av typisk ytterskärgårdskaraktär. I karta 2 och tabell 2 redovisas den huvudsakliga markanvändningen i utredningsområdet. I Gräsö östra skärgård är ca 69 % av landarealen skogsklädd och 31 % är öppen mark. I Singöområdet är förhållandet det omvända då 36 % av landarealen skogsklädd och 64 % är öppen mark. Tabell 2 Markanvändning (översiktlig) från fastighetskartans markyteskikt Markslag Utredningsområde Area (ha) Area (%) Barr- och blandskog Gräsö östra skärgård ,9 Öppen mark Gräsö östra skärgård ,1 Barr- och blandskog Singö skärgård ,7 Öppen mark Singö skärgård ,3 Barr- och blandskog Gräsö östra skärgård & Singö skärgård ,1 Öppen mark Gräsö östra skärgård & Singö skärgård ,9 8

9 Karta 2. Markanvändning i Gräsö östra skärgård och Singö skärgård. Grå färg visar öar och skär utan vegetation, röd = bebyggd mark, grön = skog och grönområden samt gult = öppen mark Jordarterna på öarna i utredningsområdet presenteras i karta 3 och utgörs i huvudsak av kristallint berg med inslag av morän. På några av öarna i Singöområdet, bl. a. Alskäret och Viten, består berggrunden till stor del av kalksten. Även moränerna på öar och skär i undersökningsområdet är kalkhaltiga vilket gynnar en speciell flora. 9

10 Karta 3. Jordartsgeologi i Gräsö östra skärgård och Singö skärgård Utredningsområdena karaktäriseras av stora områden med små vattendjup (karta 4). Öster om Örskär, Gräsö och Singö finns ett stort sammanhängande grundområde med vattendjup mellan 0 och 10 m, men även djupare partier i form av sprickor ner till 30 m djup förekommer. 10

11 Karta 4. Vattendjup (djupintervall) i Gräsö östra skärgård och Singö skärgård. Inom grundområdet finns ett stort antal öar och skär. Ett stort långsträckt grundområde av utsjöbankskaraktär finns i nordost mellan Grundkallens fyr och Västerbådan-Lågagrundet. Vattendjupet i skärgårdsområdet ökar successivt mot sydost, och särskilt i den sydöstra delen av Gräsö östra skärgård norr om Understens fyr och i området öster om Måssten i Singö skärgård är vattendjupet stort (230 m som djupast). Farleden väster om Gräsö förbi Öregrund och mot sydost genom Singöarkipelagen löper längs en förkastningsspricka med vattendjup mellan 25 och 100 m med de största djupen nordost om Singö. Noggrann djupinformation 11

12 saknas emellertid för en stor del av utredningsområdet. För Gräsö östra skärgård har en beräkning av fördelningen av olika djupintervall genomförts. Huvuddelen eller 91 % av Gräsö östra skärgård är grundare än 50 m, nära 60 % är grundare än 25 m och i 21 % av området är vattendjupet mindre än 10 m (tabell 3). Tabell 3 Procentuell fördelning av arealen av olika vattendjupintervall i Gräsö östra skärgård Djupintervall (m) % av totalarealen 0-3 4, , , , , , , , , , , , , , , , , Landhöjningen i området med omkring sex mm per år är påtaglig och där havsområdet är grunt sker en relativt snabb förändring av skärgårdslandskapet. Genom landhöjningen förvandlas kontinuerligt öppna havsvikar genom olika successionsstadier till vegetationsdominerade avsnörda sjöar eller våtmarker. Maringeologiska karteringar utförda av SGU (karta 5) visar att berggrunden i havsområdet utanför Gräsö och Singö i huvudsak är kristallin (graniter och gnejsgranitoider med spridda mindre förekomster av diorit och kristallin kalksten) och som delvis är överlagrad av morän och postglacial lera, silt, sand och grus. Små områden med sedimentär berggrund förekommer i den nordvästra samt sydligaste delen av utredningsområdet. De öppna kustområdena domineras av hårda transportbottnar. 12

13 Karta 5. Maringeologi i Gräsö östra skärgård och Singö skärgård Hydrologi och isutbredning Utredningsområdet ligger i den sydligaste delen av Bottenhavet på gränsen till Ålands hav och Egentliga Östersjön och omfattar både inre och yttre kustvatten enligt SMHI:s klassning av vattenförekomster. De grunda skärgårdsområdena österut i Åland och Finland fungerar som en tröskel mellan Bottniska viken och den något saltare och näringsrikare egentliga Östersjön. Vattenutbytet mellan Bottenhavet och egentliga Östersjön sker främst genom 13

14 Ålandshav, där medeldjupet är över 80 m. Vatten lämnar Bottenhavet som ytströmmar genom Ålandshav och ner längs den svenska kusten (karta 6). Karta 6. Dominerande vattenströmmar i Södra Kvarken och Bottenhavet. Röda pilar anger dominerande ytvattenströmmar och blå bottenvattenströmmar. Östhammars och Norrtäljes kuster och skärgårdar är därför starkt präglade av Bottenhavsvatten. Inströmning av saltare och mer näringsrikt bottenvatten söderifrån sker främst under hösten i samband med stormar som pressar bottenvattnet över trösklarna, eller vintertid då vattnet i egentliga Östersjön kyls av, sjunker och pressas norrut. Vanligtvis är skärgården islagd en period under vintern (normalt är isutbredningen störst i mars), vilket påverkar växt- och djurliv genom stranderosion, minskad solinstrålning och minskad vågverkan. Vattenkvalitet Salthalten i ytvattnet varierar normalt mellan 5 och 6.5 ppm, och saliniteten stiger med ökat vattendjup. Det stora utflödet av Dalälvsvatten ger en lägre salthalt i skärgårdens inre delar, speciellt under vårens avsmältning. I jämförelser med studier från 1970-talet har både yt- och 14

15 bottenvattnet blivit mindre salt (ca -0,5 ppm) till följd av ökad nederbörd och ökad vattenföring. Skärgårdens öppenhet mot det utanförliggande havsområdet bidrar till en god vattenomsättning, vilket gör att bottnarna i stor utsträckning är syresatta, framförallt i den yttre delen av Gräsö östra skärgård och den mer exponerade Singöarkipelagen. Tyvärr saknas undersökningar av vattenkvalitén inom de båda utpekade utredningsområdena. Det närmsta provtagningsområdet ligger vid Norra randen ca 6 sjömil öster om Grisslehamn (söder om utredningsområdet), där halterna av närsalter är mycket låga och siktdjupet stort, ibland nära 10 m. Sedan 1970-talet har dock totalfosforhalten ökat kraftigt i bottenvattnet vid Norra randen, vilket sannolikt beror på inflöde av fosforberikat djupvatten från den egentliga Östersjön. Totalkvävehalten har också ökat, både i botten- och ytvattnet, vilket man tror kan förklaras med ökad avrinning från land och kväveläckage från skogsmark. Ökningen av närsalter kan dock till viss del bero på skillnader i analysmetoder. Klorofyllhalten vid Norra randen verkar vara konstant sedan 1970-talet, vilket kan bero på att fosforökningen ännu bara har skett i bottenvattnet. Växtplanktonsamhället har emellertid genomgått storskaliga förändringar i alla havsområden under senare tid. Förändringarna syns i vissa fall på totalbiomassan, men mest på grupp- eller artnivå. I norra egentliga Östersjön har cyanobakterier minskat både i utsjön och i kustområdet. I Bottenhavet har cyanobakterier däremot visat en tendens till ökning i utsjö- och kustområden. Man tror att minskad salthalt till följd av ökad avrinning kan vara en bidragande orsak till förändringarna. En ökad exploatering av markområdena runt havsvikar och muddring av vikar leder ofta till ökade utsläpp av näringsämnen som kan orsaka lokala algblomningar och dålig lukt, framförallt sommartid. Förändringar i makroskopisk bottenfauna (bottendjur som är större än 1 millimeter) används ofta som indikator på syrebrist, ändrad organisk belastning, olika typer av föroreningar mm. Baserat på fördelningen mellan känsliga och toleranta arter bottenfauna har ett kvalitetsindex, BQI utvecklats. BQI för Singöarkipelagen låg år 2007 runt 5.5, och för Gräsö området år 2004 på i genomsnitt 5,05. Båda värdena motsvarar god ekologisk status, vilket tyder på ett friskt havsområde. Mindre lokala avvikelser förekommer, där statusen för någon station bara uppvisar måttlig ekologisk status. Undersökningar av vegetationsklädda bottnar i Singö skärgård tyder också på en god vattenkvalitet låg blåstångens djuputbredning och siktdjupet runt 10 m, samma nivå som på 1940-talet. På 1970-talet låg blåstångens djuputbredning bara på runt 7 m, vilket sannolikt var ett resultat av ökad näringsbelastning och minskat siktdjup. Nu verkar tillståndet alltså ha förbättrats. Enligt vattendirektivets gränsvärden för vegetationsklädda havsbottnar uppnår Singö havsområde högsta klass. På samma sätt visar resultaten från undersökningarna av vegetationsklädda bottnar som genomfördes i Gräsö östra skärgård under 2008 på god eller hög ekologisk status. Naturvärden Landmiljöer Vegetationen på öar och skär i utredningsområdet ändrar karaktär i nord-sydlig riktning från en mer barrskogsdominerad (tall och gran) nordlig typ i den norra delen av utredningsområdet till den maritima lövskogsregionen i Stockholms skärgård. Öarna i de inre delarna av skärgårdsområdet är oftast skogsklädda, längre ut i skärgården minskar skogen och busk- och 15

16 gräsvegetation dominerar. I utredningsområdet förekommer allt från primärskogar, dvs. första generationens skog efter att marken stigit över havsytan, till äldre skogar, där skogsbruk har förekommit i varierande omfattning. Gammalskog på Idön. Foto Lars-Thure Nordin Landmiljöerna i skärgårdsområdet hyser ett rikt växt- och djurliv, mycket tack vare en småskalig markanvändning, frånvaro av storskaligt skogs- och jordbruk, kalkrik jordmån samt varierande topografi. På några av de större öarna i utredningsområdet finns rester av ett ålderdomligt präglat jordbrukslandskap med betade strandängar, hamlade träd och skogsbete. Huvuddelen av de trädklädda öarna i Gräsö östra skärgård bär spår av skogsbete och på ett fåtal öar bedrivs fortfarande ett lågintensivt bete med får. Strandängarna är viktiga födosöksoch häckningsplatser för flera fågelarter. Tack vare den långvariga hävden lever här flera arter som minskat eller försvunnit från andra områden. Speciellt fjärilsfaunan är rik och flera sällsynta arter förekommer, i synnerhet på öppna marker som strandängar, torrbackar och inägor. I områden där skogsbete förekommer eller har förekommit finns glesa skogar med ett artrikt gräs- och örtskikt med flera sällsynta marksvampar. Skogsbete Foto Cecilia Lundin 16

17 På flera öar finns mindre vattensamlingar i form av gölar och hällkar. Dessa oftast fisklösa miljöer är betydelsefulla eftersom de utnyttjas av de fridlysta arterna gölgroda och större vattensalamander för sin reproduktion. I flera gölar påträffas också den rödlistade blodigeln. Göl på Digelskäret. Foto Erik Törnblom Blodigel Foto Erik Törnblom 17

18 Havtorn, en karaktärsart längs stränderna. Foto Erik Törnblom I exponerade lägen i den yttre skärgården är vegetationen sparsam eller saknas helt. Naturtypen som ingår i Natura 2000-systemet kallas skär och små öar i Östersjön. Enligt definitionerna för skär och små öar i Östersjön i Natura 2000 finns 4722 skär och små öar med en sammanlagd areal på 319 ha i utredningsområdet. Landvegetationen består vanligen av arter som är anpassade till torka, saltpåverkan och vindexponering samt frånvaro av egentlig jordmån. Lavfloran är artrik och särpräglad. Vegetationen på vissa öar är starkt påverkad av kväve från fågelspillning. Öarna utgör viktiga häckningsplatser för fåglar och uppehållsplatser för sälar. Även här finns tillfälliga eller permanenta hällkar med speciellt anpassade växt- och djursamhällen. Även undervattensvegetation ingår i naturtypen, och den karaktäriseras vanligen av revmiljöer (beskrivs nedan). Andra naturtyper som prioriteras i arbetet men Natura 2000 är skogstyperna Västlig taiga och Skogar på landhöjningskust. Dessa naturtyper förekommer i mindre arealer på öar i hela utredningsområdet. Antal samt areal av prioriterade terrestra Natura 2000-habitat i Gräsödelen av utredningsområdet visas i tabell 4. Fluttu, utsikt mot Fluttuskären. Foto Erik Törnblom 18

19 Tabell 4. Antal samt areal av prioriterade terrestra Natura 2000-habitat i Gräsödelen av utredningsområdet Habitatnamn Habitatkod Totalareal (ha) Antal områden Västlig taiga ,8 27 Skogar på landhöjningskust ,3 51 Havsstrandängar av Östersjötyp ,6 217 Havsmiljöer I utredningsområdet finns flera olika marina livsmiljöer representerade, bl.a. de inom Natura 2000-systemet utpekade naturtyperna Rev, Laguner, Stora grunda vikar och sund. Nedan beskrivs dessa samt några andra för området viktiga och karakteristiska miljöer (djupa mjukbottnar och utsjöbankar). Rev Rev är topografiskt avskilda enheter som höjer sig över havsbotten i kust- och strandbälten. De består av geologiska formationer och/eller biogena bildningar, och miljön karaktäriseras ofta av en zonering av växt- och djursamhällen på botten. Revens tredimensionella struktur över havsbotten gynnar den biologiska mångfalden som påverkar ekosystemets funktion och stabilitet. Beroende på lokala miljöbetingelser och vilka arter som lägger grunden till revet utvecklas olika typsamhällen, ex makroalgsbälten eller musselbankar, med skilda strukturer och funktioner. I utredningsområdet finns framförallt vegetationsklädda hårdbottensamhällen i form av makroalgsbälten med fläckvisa musselsamhällen. Blåstång. Foto Peter Hansson, Kustfilm Nord AB Blåstång är en nyckelart för de vegetationsklädda hårdbottnarna i Östersjön. Liksom på 40- talet växer återigen blåstången på exponerade hårdbottnar ner till nära 10 m djup, t.ex. vid Västerskär och Stora Korsten. Blåstången i Östersjön tål varken uttorkning eller infrysning, vilket påverkar deras överlevnad i strandzonen. Substrat, sedimentation och siktdjup är sannolikt begränsande på vissa platser, ex. vid Granskär och Gåsskären där blåstång bara finns på grunt vatten (1-3 m djup) och med lägre täthet. Blåstång behöver först och främst ett hårt substrat som häll, block eller sten att växa på, vilket begränsar utbredningen i skyddade havsvikar med mycket mjukbotten. Även om blåstång också kan fästa vid musselskal påverkas överlevnaden eftersom underlaget är rörligt och plantan kan flyttas runt, vilket kan 19

20 ge upphov till friliggande algtäcken och eventuellt vara förklaringen till runda morfologier. Blåstången föredrar miljöer där sediment inte ansamlas på vegetation eller botten eftersom det minskar tillväxt och rekrytering av nya individer. Detta begränsar utbredningen i skyddade och exploaterade havsvikar. Vid lokaler med välmående blåstångsbälten observerar man ofta fertila plantor som bidrar till nyrekryteringen, framförallt lokalt eftersom spridning är mycket begränsad, vanligen till några få meter från moderplantan. Smaltång och röd havsstenhinna. Foto Peter Hansson, Kustfilm Nord AB Åtminstone i Gräsöskärgården finns även en närbesläktad art, smaltång, som ersätter blåstången norröver i Gävlebukten och längs kusterna i Bottenhavet. Smaltång finns antagligen bara i Östersjön, där man tror att den har uppstått nyligen. De sydligaste fynden är från Värmdö-området i Stockholms län. Smaltången har utvecklat ett alternativt sätt att föröka sig genom kloning, då små utskott av smaltången lossnar, faller ner till botten och fäster med utväxande fästorgan. Detta sätt att föröka sig gör att arten sprider sig lättare, men samtidigt kan den enhetliga populationen vara känslig för miljöförändringar. Även andra alger reproducerar sig vegetativt eller med sporer under vissa säsonger, vilket underlättar både spridning och upprätthållande av befintliga populationer. Sådana arter brukar på motsvarande sätt dominera i hårt exploaterade miljöer. Blåstången tillför både substrat och komplexitet som gynnar epifyter och smådjur. Kring detta initiala komplex byggs så ett helt ekosystem upp. I exponerade lägen hittar man förutom blåstång vanligen stora mattor av rödalgerna ullsleke, gaffeltång och rödris samt fickor med ex sudare. I algbältena lever smådjur som kantnålar, tånggråsugga, pungräkor, schackmönstrad snäcka mm. Blåmusslor och platt sötvattenssvamp växer fläckvis på botten eller ibland epifytiskt på algerna. Vegetationen breder ut sig till drygt 20 m djup där ektofsingen ofta växer djupast. Närmst ytan växer nästan alltid ett grönslicksbälte och ibland även tarmtång. På hällen ovanför vattenytan bildar svart bältesbakterie, även kallad halkalg, ofta en hal hinna. På sand- och lerbotten nära tångbältena finns exempelvis sandstubb, hjärtmussla, slemmask och fjädermyggslarver. Alla dessa smådjur utgör föda åt större djur som abborre, mört, simpa och en del sjöfågel. De stora grundområdena mellan öar i Gräsöarkipelagen består av en blandning av tångbälten varvat med grus-, sand- och lerbottnar med fläckvis vegetation. På något djupare bottnar finns tusensnäckor och dammsnäckor som betar på bottens sediment. 20

21 På mer skyddade platser är sedimentationen vanligen större, och sten och häll är ofta täckt med ett tunt lager sediment. På sina ställen får man intrycket att där nästan inte växer någonting; möjligtvis en och annan havstulpan på den i övrigt så kala botten. Där kan dock finnas mindre blåstångsbälten med inslag av olika kärlväxter och alger. En lista över de djur och växter som har hittats på rev och andra undervattenshabitat i utredningsområdet finns i tabell 5 och 6. Tabell 5. alger och akvatiska kärlväxter påträffade inom utredningsområdet Svenskt namn Latin Organismgrupp Miljö Axslinga Myriophyllum spicatum Kärlväxter G, R Bergborsting Cladophora rupestris Grönalger R Bladvass Phragmites australis Kärlväxter G Blåstång Fucus vesiculosus Brunalger R, G Blåsäv Schenoplectus tabernaemontanii Kärlväxter G Borstnate Potamogeton pectinatus Kärlväxter G, R Borststräfse Chara aspera Kransalger G Brunslick Pilayella littoralis Brunalger R Ishavstofs Sphacelaria arctica Brunalger R Fjäderslick Polysiphonia fucoides Rödalger R, G Grönslick Cladophora glomerata Grönalger G, R Grönsträfse Chara baltica Kransalger G Havsnajas Najas marina Kärlväxter G Havsrufse Tolypella nidifica Kransalger G, R Havssäv Schoenoplectus maritimus Kärlväxter G Hjulmöja Ranunculus circinatus Kärlväxter G Hornsärv Ceratophyllum demersum Kärlväxter G Knoppslinga Myriophyllum sibiricum Kärlväxter G, R Hornsärv Ceratophyllum demersum Kärlväxter G Hårslinga Myriophyllum alterniflorum Kärlväxter G, R Krulltrassel Stichtyosiphon tortilis Brunalger R Hårsträfse Chara canescens Kransalger G Hårsärv Zannichellia palustris Kärlväxter G Hästsvans Hippuris vulgaris Kärlväxter G Höstlånke Callitriche hermaphroditica Kärlväxter G, R Kräkel/Gaffeltång Furcellaria lumbricalis Rödalger R, G Natingarter Ruppia spp. Kärlväxter G Svartkula Rivularia atra Cyanobakterier R Rödblad Phyllophora sp. Rödalger R Rödsträfse Chara tomentosa Kransalger G Rödris Rhodomela confervoides Rödalger R Rödtång Phyllophora brodiaei alt. Coccolytus truncatus Rödalger R Skruvnating Ruppia marina Kärlväxter G Smal näckmossa/dalkarlsmossa Fontinalis dalecarlica Mossor G Stenhinna Hildenbrandia rubra Rödalger R Skäggalg Dictyosiphon foeniculosus Brunalger R Skörsträfse Chara globularis Kransalger G Smaltång Fucus radicans Brunalger R, G Snärjtång/sudare Chorda filum Brunalger R, G Spädnate Potamogeton pusillus Kärlväxter G Svart bältesbakterie Calothrix spp. Cyanobakterier R Svartskinna Vaucheria sp. Gulgrönalger G Tarmtång Enteromorpha spp Grönalger R, G Trådnate Potamogeton filiformis Kärlväxter G Trådslick Pylaiella littoralis Brunalger R Tuvsträfse Chara connivens Kransalger G Tångludd Elachista fucicola Brunalger R 21

22 Ålnate Potamogeton perfoliatus Kärlväxter G Ullsleke Ceramium tenuicorne Rödalger R Ulva sp. Grönalger G, R Violettslick Polysiphonia fibrillosa Rödalger R Vitstjälksmöja Ranunculus peltatus ssp. baudotii Kärlväxter G, R Tabell 6. Akvatisk fauna i olika miljöer i Gräsö-Singöområdet. R (rev), G (grunda vikar), D (djupare mjuka och hårda bottnar) samt P (pelagial, fria vattenmassan). Under kommentar anges arter som lever på eller i närheten av gränsen för sina utbredningsområden med U. Främmande arter anges med F. Artnamn Latinskt namn Organismgrupp Miljö Kommentar Amerikansk havsborstmask Marenzellaria neglecta havsborstmaskar D, R Blåmussla Mytilus edulis blötdjur R, D Brackvattenshydroid Cordylophora lacustris nässeldjur Dammsnäckor Lymnea sp. blötdjur R Fjädermyggor Chironomidae insekter R, D Fjällmask Harmothoe sarsi havsborstmaskar U Glattmaskar Oligochaetae glattmaskar D Havstulpan Balanus improvisus kräftdjur R Havsborstmask Bylgides sarsi havsborstmaskar D Hjärtmussla Cerastoderma glaucum/lamarcki blötdjur D Korvmask Halicryptus spinulosus priapuloider D U Mjölkvit virvelmask Dendrocoelum lacteum virvelmaskar Märla Gammarus spp. kräftdjur D Mörk planarie Planarie torva virvelmaskar Nordlig hjärtmussla Cerastoderma glaucum blötdjur D Pungräkor Mysida kräftdjur R Rovborstmask Hediste diversicolor havsborstmaskar D Sandräka Crangon crangon kräftdjur R, G U Schackmönstrad snäcka Theodoxus fluviatilis blötdjur R Skorv Saduria entomon kräftdjur D, R Slamdamsnäcka Radix peregra blötdjur D, G Slammärla Corophium volutator kräftdjur D Slemmask Prostroma obscurum slemmaskar D Slemmask Nemertini slemmaskar R Strandvattengråsugga Jaera albifrons kräftdjur R Kuddartad sötvattensvamp Ephydatia fluviatilis svampdjur R Tusensnäckor Hydrobia spp. blötdjur D, R Tångbark Electra crustulenta mossdjur R Tånggråsugga Idothea baltica kräftdjur R Tånggråsugga Idothea viridis kräftdjur R Tånggråsugga Idothea chelipes kräftdjur D Tångräka Palaemon adspersus kräftdjur R, G U Vandrarsnäcka Potamopyrgus antipodarum blötdjur D F Vitmärla (sötvattens-) Monoporeia affinis kräftdjur D, R Öronmanet Aurelia aurita nässeldjur P U Östersjömussla Macoma baltica blötdjur D Utsjöbankar Utsjöbankar är upphöjningar från berggrunden, som skiljer sig från grundare liggande kustområden genom att de omges av djupare vatten. Mellan 8 och 20 km öster om Gräsö, löper en runt 16 km lång och mellan 1 och 3 km bred grundrygg från Grundkallens fyr via Romediasgrund, Grundkallegrund, Klacken, Sydbrottet ner till öarna vid Västerbådan och 22

23 Lågagrunden (karta 7). Karta 7. Utsjöbanken mellan Grundkallen och Västerbådan Lågagrunden. Grundryggen har ett vattendjup mellan 0 och runt 20 m, och omges av betydligt djupare vatten (30-70 m). I ytterskärgården mellan Grundkallebanken och Gräsö finns andra områden av utsjöbankskaraktär. Ofta fungerar utsjöbankar som tillflyktsområden (refugier) 23

24 för organismer som tidigare varit vanliga i grunda mer kustnära områden, men som har minskat eller försvunnit där till följd av ökad exploatering och föroreningar. Utsjöbankarna rymmer därför ofta arter och habitat som är karaktäristiska för mer opåverkade habitat närmre kusten. Områdets utsjöbankar har inte blivit undersökta än, men det kommer att göras under 2009 av Umeå marina forskningscenter inom den nationella utsjöbanksinventeringen. Grunda havsvikar Östersjöns grunda havsvikar är mycket variabla och bidrar väsentligt till kust- och skärgårdslandskapets morfologiska och biologiska diversitet. I Natura 2000, ett EU-nätverk för värdefull natur har de grunda miljöerna delats in i typerna laguner, stora grunda vikar och sund samt långa och smala vikar i Östersjön. Av dessa förekommer naturtyperna laguner och stora grunda vikar och sund i utredningsområdet. De ofta närings- och vegetationsrika grunda vikarna utgör gynnsamma reproduktions-, uppväxt- och livsmiljöer för ett stort antal växt- och djurarter. Vikarna som ofta har täta bestånd av olika arter av vattenväxter och höga biomassor av många olika arter av smådjur är särskilt viktiga för fiskarter som är beroende av varma vegetationsklädda bottnar för sin reproduktion och som uppväxtplats med skydd och rikligt med föda åt fiskynglen (mer om detta under rubriken fisksamhällen nedan). De grunda vikarna är också av stor betydelse som födosöksplatser för många fågelarter (mer om detta under rubriken fåglar och fågelkolonier nedan). De växt- och djurarter arter som har påträffats i undersökningarna finns listade i tabell 5 och 6 ovan. Laguner Laguner är helt eller delvis avsnörda grunda havsvikar, skilda från havet genom trösklar. Naturtypen är rikligt förekommande i utredningsområdet, framför allt längs Gräsö, Singö och de större öarna men även i mellanskärgården. Naturtypen utgörs av mosaikartade biotopkomplex med olika typer av växt- och djursamhällen. I Östersjöns landhöjningsområden uppvisar Laguner ett antal successionsstadier med avseende på morfologi och vegetation: förstadium till flada, flada, gloflada och glo. I det första stadiet, förstadium till flada, är ytvattnet i direkt kontakt med havet men vattenutbytet begränsas delvis av en tröskel i mynningsområdet. I det andra stadiet, flada, är tröskeldjupet och vattenutbytet mindre än i förstadiet. Det tredje stadiet, gloflada, karaktäriseras av att mynningen är igenvuxen med vass, men vattenutbyte med havet pågår fortfarande mer eller mindre kontinuerligt. I det fjärde stadiet, glo, är viken helt avsnörd från havet vid medelvattenstånd och vattenutbyte med havet sker endast vid högt vattenstånd. Lagunernas mynningsområden mot havet kan alltså ha många olika morfologiska karaktärer, som reglerar vattenomsättningen och tillförsel av havsvatten. De kan även ha varierande salthalt och vattenvolym beroende på avdunstning, nederbörd samt inflöden av havsvatten. I många laguner ansamlas på naturlig väg näringsrika organiska sediment vilket tillsammans med en relativt hög vattentemperatur under vår och sommar ger upphov till en hög bioproduktion. Undervattenvegetationen består av kärlväxter, kransalger och makroalger. Artsammansättning och täckningsgrad varierar mellan olika vikar och även mellan olika år. I strandzonen förekommer ofta täta bestånd av vass- och sävarter. Enligt definitionerna för Laguner i Natura 2000 finns 306 laguner i Gräsö östra skärgård med en sammanlagd areal på 120 hektar (karta 7, tabell 7). I Singö skärgård finns 23 laguner med en sammanlagd areal på 5 hektar. 24

25 Karta 7. Förekomst av Natura 2000 habitaten laguner och stora grunda vikar och sund - Gräsö östra skärgård och Singö skärgård Stora grunda vikar och sund Stora grunda vikar och sund är habitatkomplex som innehåller olika typer av bottensubstrat med artrika växt- och djursamhällen. De är oftast större än laguner och saknar en tydlig tröskel. Mynningsområdena är vanligen starkt påverkade av exponeringen mot havet och är därför inte så sötvattenspåverkade. De värms heller inte upp lika fort på våren. I exponerade 25

26 lägen växer ofta täta bestånd av blåstång, kransalger, natearter och slingor. I skyddade lägen domineras botten vanligen av mjuka substrat med en vegetationssammansättning som liknar den i laguner. Stora grunda vikar och sund kantas oftast av säv- eller vass. Enligt definitionerna för Stora grunda vikar och sund i Natura 2000 finns 153 stora grunda vikar och sund i Gräsö östra skärgård med en sammanlagd areal på 791 hektar (tabell 7). I Singö skärgård finns 25 stora grunda vikar och sund med en sammanlagd areal på 130 hektar. Tabell 7. Antal och arealer av olika marina Natura 2000-naturtyper i utredningsområdena för Gräsö östra skärgård och Singö skärgård Naturahabitat Habitatkod Singö skärgård Gräsö östra skärgård Stora grunda vikar och sund 1160 Antal Areal (ha) 130,5 790,7 Delvis avsnörda laguner 1150 Antal Areal (ha) 4,5 117,1 Avsnörda laguner 1150 Antal områden 5 89 Areal (ha) 0,4 3,4 Öar och skär 1620 Antal områden Areal (ha) 38,4 281,3 Djupare mjukbottnar Djupare mjukbottnar inkluderas inte bland Natura 2000 habitaten, men de är ändå den geografiskt mest dominerande naturtypen i Östersjön. Habitatet finns däremot med i den s k EUNIS klassificeringen EUNIS är ett system för att klassificera naturtyper som tas fram av Europeiska miljöbyrån EEA. EUNIS en förkortning av European Nature Information System och är under utveckling just nu pågår arbete med att förfina klassificieringarna för miljöer i Östersjön.. Mjukbottnar är sällsynta i undersökningsområdet eftersom transportbottnar med sten- och grus dominerar. I den inre delen av Gräsö östra skärgård (Gällfjärden) samt på några platser i Singö skärgård finns emellertid områden med mjuka bottnar. I utredningsområdets utkant finns dessutom helt outforskade områden med vattendjup ner till över 200 m djup som skulle kunna innehålla mjukbottnar. Mjukbottnar är biologiskt/ekologiskt intressanta eftersom där ansamlas ekosystem uppbyggda av olika filtrerande och depositionsätande organismer som lever på eller i sedimenten. Antalet arter (faunan i sedimenten) är normalt lågt på kustnära icke-vegetationsklädda bottnar på Sveriges ostkust, ca 10 gånger lägre jämfört med västkusten. Det låga antalet arter beror framförallt på låg salthalt och lägre syrenivåer jämfört med den svenska västkusten. Dock visar prover från Singöområdet normal till hög diversitet för habitattypen med ända upp till 14 arter per van Veen-hugg (0.1 m 2 ). I prover från 1992 dominerades biomassan på bottnarna av den relativt tåliga östersjömusslan ned till 25 m djup. Vitmärla och skorv var också vanliga på alla djup, och tillsammans dominerade de bottensamhällena från 25 m djup. Undersökningarna 2007 visade också att Östersjömusslan dominerade individtätheten (uppåt dryga 800 per m 2 ), följt av sötvattensvitmärla (knappt 700 per m 2 ) amerikansk havsborstmask (knappt 500 per m 2 ). Det fanns även en hel del glattmask, skorv, korvmask mm. På grusigare bottnar hittades blåmussla. I Gräsöarkipelagen utfördes bottenfaunaundersökningar

27 Högsta individtätheten uppvisade den amerikanska havsborstmasken (750 per m 2 ), östersjömussla (ca 700 per m 2 ), sötvattensvitmärla (170 per m 2 ) och glattmaskar (120 per m 2 ). Djupa mjukbottnar har betydelse som födolokal för många fiskarter, bla gös, simpor, torsk och vissa plattfiskar. Under vintern simmar även abborren ner på djupare vatten liksom skrubbskädda med flera arter. Fisksamhällen Skärgårdsområdets heterogena karaktär och de många och stora grundområden skapar stora förutsättningar för en art- och individrik fiskfauna. Områdets geografiska läge mellan Bottniska viken och egentliga Östersjön utgör sydgräns för några sötvattensarter och nordgräns för flera marina arter. I utredningsområdet förekommer ett 50-tal olika fiskarter (vilket är ungefär 1/3 av alla fiskarter som förekommer i svenska vatten), varav ca 40 fortplantar sig i området, 5 arter utnyttjar enbart området för födosök eller uppväxt, och ytterligare några arter förekommer endast tillfälligt eller sällsynt (samtliga fiskarter presenteras i tabell 8). Tabell 8. Fiskarter som förekommer i Gräsö-Singöområdet för sin reproduktion och/eller uppväxt alternativt fiskarter som på annat sätt uppträder regelbundet i området. R (rev), G (grunda vikar), D (djupare mjuka och hårda bottnar) samt P (pelagial, fria vattenmassan). Arter markerade med * lever vid eller i närheten av gränsen för sina utbredningsområden. Artnamn Latinskt namn Reproduktion Uppväxt Miljö Abborre Perca fluviatilis X X R, G, M, P Bergsimpa Cottus poecilopus X X R, G Björkna Blicca bjoerkna X X G, P Braxen Abramis brama X X G Elritsa Phoxinus phoxinus X X G, R Flodnejonöga Lampetra fluviatilis X R, G, P Gädda Esox lucius X X R, G, P Gärs Gymnocephalus cernuus X X R, G, D Gös Stizostedion lucioperca X X G, D, P Havsöring Salmo trutta X R, P Hornsimpa Triglopsis quadricornis X X R, G, D, P Id Leuciscus idus X X R, G, P Kusttobis Ammodytes tobianus X X R, G, P Lake Lota lota X X R, G, D Lax Salmo salar X P, R Lerstubb* Pomatoschistus microps X X R, G Löja Alburnus alburnus X X P, G Makrill Scomber scombrus P Mindre havsnål Nerophis ophidion X X R, G Mört Rutilus rutilus X X G, R, P Nors Osmerus eperlanus X X P Näbbgädda* Belone belone P Oxsimpa* Taurulus bubalis X X R, G Piggvar* Psetta maxima X X R, D, P Regnbåge Oncorhynchus mykiss R, P Ringbuk Liparis liparis X X R, D Ruda Carassius carassius X X G Rötsimpa Myxocephalus scorpius X X R, G, D, P Sandstubb Pomatoschistus minutus X X R, G, D Sarv Scardinius erythrophthalmus X X G Sik Coregonus lavaretus X X R, G, D, P Sjurygg Cyclopterus lumpus X X R, P Sjustrålig smörbult* Gobiusculus flavescens X X R, G, P 27

28 Skarpsill Sprattus sprattus X X P Skrubbskädda Platichthys flesus X X R, G, D Småspigg Pungitius pungitius X X R, G Spetsstjärtat långebarn Lumpenus lampretaeformis X X D Stensimpa Cottus gobio X X R, G Storspigg Gasterosteus aculeatus X X R, G, P Strömming Clupea harengus X X P Stäm Leuciscus leuciscus X R, G, P Sutare* Tinca tinca X X G Svart smörbult* Gobius niger X X R, G, D, P Tejstefisk Pholis gunnellus X X D, R, P Tobiskung Hyperoplus lanceolatus X X D, P Torsk Gadus morhua X D, P Tånglake Zoarces viviparus X X R, G Tångsnälla Syngnathus typhle X X R, G Tångspigg Spinachia spinachia X X R, G Vimma Vimba vimba X R, G, P Ål Anguilla anguilla X R, G, P Vid Fiskeriverkets årliga nätprovfisken i ytterskärgårdsområdet utanför Söder-Gåsgrund och Stor-Lågbådan i Gräsö östra skärgård mellan 1989 Och 2001 dominerades fångsterna av strömming följt av abborre, mört, nors, sik, gers och hornsimpa. De marina arter som fångades var strömming, tånglake, skarpsill, torsk och rötsimpa. Övriga fiskar var sötvattensarter. Provfiskena visar en ovanligt hög biodiversitet och relativt många rovfiskar i området, vilket framförallt tyder på ett lågt fisketryck och till viss del även låg närsaltsbelastning. Fångsterna av sik och torsk visar dock en tydlig minskning under provfiskeperioden. Fiskeriverkets provfisken i Galtfjärden väster om Singö, strax utanför utredningsområdet, tyder också på att antalet gösar har minskat kraftigt. Rödlistade fiskarter som förekommer i området är flodnejonöga, vimma, piggvar, tånglake och ål. Ål har tidigare varit vanlig i området och den har fiskats kommersiellt längs stora delar av Roslagskusten. Ålen har emellertid minskat kraftigt i hela Europa och så även i Sverige. Nyrekryteringen av ålyngel till kusterna beräknas vara ca 1% av motsvarande antal på 1970-talet. I skärgårdens yttre och mer exponerade områden förekommer en ökande andel kallvattenarter. I exponerade vikar med vegetationsklädda hårdbottnar leker småspigg, storspigg, sik, strömming, sandstubb, svart smörbult och sjustrålig smörbult. Utredningsområdets fiskarter och deras livsmiljöer sammanfattas i tabell 8 ovan. I de inre och skyddade delarna av skärgården dominerar normalt abborre, gädda, mört, gers, björkna och gös. Grunda varma havsvikar med undervattensvegetation är viktiga lek- och uppväxtplatser för dessa varmvattensarter. Detta tydliggjordes nyligen i forskningsprojektet BALANCE där Fiskeriverket deltog. Forskningsprojektet har baserat på fysikaliska och biologiska variabler modellerat förekomsten av olika fiskarters reproduktions- och uppväxtmiljöer. Resultaten visar att många grunda skyddade platser längs östra sidan av både Gräsö och Singö samt runt öarna i Gräsö södra skärgård kan vara viktiga lekplatser för abborre (karta 10 a). Abborrens årsyngel förekommer ofta i direkt anslutning till lekplatserna men ynglen sprider sig även utåt till andra grundområden i skärgården (karta 10 b). Forskningsresultaten visar också att gäddans årsyngel har bäst förutsättningar i de allra grundaste och mest skyddade vikarna (karta 10 c). De förekommer endast undantagsvis längre ut i skärgårdsområdet och då i mycket skyddade lägen mellan öar. Resultaten visar däremot att mörtens årsyngel kan förekomma i större delen av skärgårdsområdet på grundområden runt öar och skär (karta 10 d). Förutsättningarna för årsyngel av gös är mest fördelaktiga i 28

29 några av de stora grunda vikarna på Gräsös östra sida samt i skärgården mellan Gräsö och Singö (karta 10 e). Karta 10a. Modellerad förekomst av lämpliga lekplatser för abborre i Gräsö östra skärgård och Singö skärgård 29

30 Karta 10b. Modellerad förekomst av årsyngel av abborre i Gräsö östra skärgård och Singö Skärgård 30

31 Karta 10c. Modellerad förekomst av årsyngel av gädda i Gräsö östra skärgård och Singö Skärgård 31

32 Karta 10d. Modellerad förekomst av årsyngel av mört i Gräsö östra skärgård och Singö skärgård 32

33 Karta 10d. Modellerad förekomst av årsyngel av gös i Gräsö östra skärgård och Singö skärgård 33

34 Däggdjur Gråsäl Gråsälen förekommer i hela Östersjön, den är mycket rörlig och kan förflytta sig miltals på några få dagar. Skärgården utanför Gräsö med stora produktiva grundområden med gott om fisk borde vara idealisk för sälarna. Antalet gråsälar i utredningsområdet är svårt att uppskatta, men det rör sig sannolikt om några hundratal djur i Gräsö-Singö arkipelagen. Emellertid ligger en av Östersjöns talrikaste lokaler för gråsäl (med runt 2000 individer) vid ön Märket, ca 12 km öster om Understens fyr på gränsen mellan Sverige och Finland. Gråsäl och gråtrut. Foto Erik Törnblom Antalet gråsälar minskade kraftigt i Östersjön under 1900-talet på grund av jakt och påverkan från miljögifter. Den allmänna säljakten upphörde 1974, men fram till 1987 var skyddsjakt vid fiskeredskap tillåten för yrkesfiskare. Skyddsjakt på gråsäl förekommer idag både i Stockholms- och Uppsala län (max 25 respektive 20 sälar för 2008). Tidigare har jakt bara tillåtits från land, is eller förankrade jakttorn, men från och med 2008 kan yrkesfiskare ansöka om att skjuta gråsäl från båt. Yrkesfiskare kan även använda levandefällor (som vittjas varje dag) att fånga gråsäl. Ersättning för skador på fiskeredskap orsakade av säl (viltskademedel) kan sökas hos länsstyrelsen. Under de senaste decennierna har antalet gråsälar ökat kraftigt, sannolikt till följd av att både miljögifter och jakttrycket har minskat. Forskarna beräknar att det fanns uppemot gråsälar i hela Östersjön år 2006, vilket kan jämföras med ca djur som beräknas ha funnits i början av 1900-talet. Populationsökningstakten i Sverige beräknas nu vara runt ca 8 % per år. Den ökande sälstammen upplevs av en många fiskare som ett problem pga skador på fiskeredskap och konkurrens om fiskresursen. I en enkätundersökning om fisket i Gräsö skärgård 2005 uppgav 40 % av de fiskande skador på redskap orsakade framför allt av säl men även skarv och mink. Bland yrkes- och binäringsfikarna uppgav 93% av de tillfrågade skador på redskap och framför allt orakade av säl. 34

35 Mink Den Nordamerikanska minken infördes som pälsdjur till Skandinavien i början av 1900-talet. Många djur rymde eller släpptes ut från minkfarmar och efterhand bildades frilevande minkstammar. Minken är en skicklig simmare som koloniserade skärgårdarna utanför Gräsö och Singö under senare delen av 1900-talet. År 2007 rapporterade Länsstyrelsen i Uppsala län att minken var allmänt förekommande i större delen av skärgårdsområdet. Mink. Foto Kenneth Johansson Utter Utter förekom regelbundet utmed kusterna i hela Sverige fram till början av 1950-talet, sedan minskade arten drastiskt i både antal och utbredning orsakat av förstörda livsmiljöer, miljögifter, jakt, fiske och trafik. Sedan den kraftiga nedgången har uttern börjat återhämta sig. Den är vanligast längs Norrbottens outbyggda älvar, men jämfört med övriga Sverige har Uppland en ganska stark stam på cirka 50 djur. Inventeringar utförda under 1990-talet och framåt tyder på en återhämtning av bestånden, och den svenska populationen skattas i dagsläget till mellan djur. Arten är upptagen på rödlistan som sårbar (VU). Bestånden i Gräsöområdet inventerades 2006 av Länsstyrelsen i Uppsala län. Med undantag för Vidbuskskär på ön Tålingen saknades då spår av utter längs Gräsö östra kust och skärgård. En utter observerades på Örskär. Trots att uttern fortfarande är ovanlig i området kan den tänkas återkolonisera de större öarna med ostörda vatten och riklig tillgång på fisk. Utter. Foto Kenneth Johansson 35

36 Fåglar och fågelkolonier Gräsö östra skärgård och Singö skärgård är viktiga häckningsområden för fåglar. Den stora variationen av olika miljöer tillsammans med grundområdenas höga produktivitet samt områdenas orördhet gör att det finns många och olika häckningsmiljöer av bra kvalitet. I Gräsö östra skärgård häckar över 30 % av de par kustfågel som räknades vid länets kustfågelinventering och området utgör en särskilt viktig miljö för fågelarter som är knutna till ytterskärgården. Alla typiska "skärgårdsfåglar" häckar i Gräsö östra skärgård, och även ovanliga, sällsynta eller på annat sätt sårbara arter förekommer (tabell 11).Bland annat har många öar större kolonier med tobisgrissla, tordmule, silvertärna och eller silltrut (karta 11). Karta 11. Naturvärdesbedömning av häckande kustfågel i Gräsö östra skärgård och Singö skärgård Gräsö östra skärgård är dessutom av särskild regional betydelse som häckningsmiljö för större strandpipare, strandskata och rödbena, och området är av både regional och nationell betydelse för labb (48 par) och skärpiplärka (23 par). Den sistnämnda blir mer och mer 36

37 sällsynt runt Östersjön. Flera öar i utredningsområdet, bland annat Örskär, är också viktiga som rastplats för flyttande fåglar under vår och höst. Storskarv som har ökat kraftigt längs den svenska Östersjökusten de senaste åren häckar ännu inte i Gräsö östra skärgård. Tabell 11. Häckfåglar och ungefärligt antal kolonier för vissa arter i Gräsö östra skärgård vid kustfågelinventeringen 2002 och I (innerskärgård), M (mellanskärgård) och Y (ytterskärgård). Artnamn Latinskt namn Antal kolonier Antal par Miljö Bläsand Anas penelope 1 Y Brunand Aythya ferina 2 I Drillsnäppa Actitis hypoleuca 73 I, M Ejder Somateria mollissima 2179 I, M, Y Fiskmås Larus canus I, M, Y Fisktärna Sterna hirundo I Gravand Tadorna tadorna 2 M, Y Grågås Anser anser 115 I, M, Y Gråtrut Larus argentatus I, M, Y Gräsand Anas platyrhynchos 213 I, M, Y Havstrut Larus marinus 9 69 I, M, Y Havsörn Haliaeetus albicilla 2 I, M Kanadagås Branta canadensis 7 I Knipa Bucephala clangula 88 I, M Knölsvan Cygnus olor 94 I, M, Y Kricka Anas crecca 20 I, M, Y Labb Stercorarius parasiticus 48 M, Y Roskarl Arenaria interpres 117 M, Y Rödbena Tringa totanus 91 I, M, Y Silltrut Larus fuscus M, Y Silvertärna Sterna paradisaea I, M, Y Skedand Anas clypeata 16 I, M, Y Skrattmås Larus ridibundus I, M, Y Skräntärna Sterna caspia i.u. 11 M, Y Skäggdopping Podiceps cristatus 123 I Skärpiplärka Anthus spinoletta 23 M, Y Småskrake Mergus serrator 98 I, M, Y Sothöna Fulica atra 7 I Stjärtand Anas acuta 2 I, M, Y Storskarv Phalacrocorax carbo I, M, Y Storskrake Mergus merganser 486 I, M, Y Storspov Numenius arquata 7 I, M, Y Strandskata Haematopus ostralegus 167 I, M, Y Större strandpipare Charadrius hiaticula 33 M, Y Svarthakedopping Podiceps auritus 4 I Svärta Melanitta fusca 57 M, Y Tobisgrissla Cheppus grylle Y Tofsvipa Vanellus vanellus 4 I Tordmule Alca torda Y Vigg Aythya fuligula I, M, Y Årta Anas querquedula 2 I Växter och djur vid sina utbredningsgränser Eftersom Östersjön har en mycket lägre salthalt än de stora världshaven är Östersjön ett marginalområde för både marina- och sötvattensarter. I utkanterna av arters utbredning finns 37