Test av metodik för övervakning av humlor

Transkript

1 RAPPORT 2004:16 Test av metodik för övervakning av humlor Miljövårdsenheten bryn hagmark åkerren vall vägren

2 Test av utarbetad metodik för övervakning av humlor Författare: Nicklas Jansson Utgiven av: Länsstyrelsen Östergötland Hemsida: Beställningsadress: Länsstyrelsen Östergötland, Linköping Rapport nummer: 2004:16 ISBN: Upplaga: 60 ex Rapport bör citeras: Jansson, N Test av metodik för övervakning av humlor. Rapport 2004:16. Länsstyrelsen Östergötland. Innehåll 1. Sammanfattning 2 2. Inledning 2 3. Metodik 5 4. Resultat 7 5. Tack 11 Bilagor 1. Förslag till undersökningstyp i Miljöövervakningshandboken 2. Fältbestämningsnyckel för humlor 3. Kartor över de inventerade rutorna och transektplacering 4. Antal humleindivider och deras blompreferens 5. De populäraste blommorna och antal besök 6. De populäraste blommorna och deras andel av besöken för resp. humleart 7. Antal humle individer per ruta 8. Samlingstabell 9. Jämförelse av medelantal arter per transekttyp och ruta 10. Jämförelse av antal arter per transekt och naturtyp 11. Fältprotokoll

3 1. Sammanfattning Metodik och fältnyckel för inventering av humlor testades på 12 platser i Östergötland och Jönköpings län under sommaren Allt fungerade bra och endast små justeringar föreslås. Resultaten indikerar att artantalet totalt sett är ungefär samma i jordbruksmarker i skog- och slättbygd men att individrikedomen är högre i skogsbygden. Speciellt tydligt var detta för vall och vägren. Den artrikaste miljön är hagmarken medan den individrikaste var vägrenen. De dominerande humlorna var jordhumlor, åkerhumla och stenhumla. Den rödlistade vallhumlan hittades vid Stubbevället som är en ruta i slättbygden utanför Linköping. De mest omtyckta växterna var skogs- och vitklöver och andra ärtväxter, åkervädd och väddklint. 2. Inledning Metodik för övervakning av den biologiska mångfalden på land och i synnerhet den stora del som utgörs av insekter har till stora delar saknats. På uppdrag från Naturvårdsverket har Länsstyrelsen Östergötland tillsammans med Karl-Olof Bergman (Linköpings Universitet) och Björn Cederberg (Artdatabanken) tagit fram dels ett förslag på metodik (Undersökningstyp) för att övervaka humlor (Bilaga 1) och dels en bestämningsnyckel för humlor för fältbruk (Bilaga 2). För att testa dessa båda produkter gjordes en pilotinventering i samarbete med Länsstyrelsen i Jönköping under sommaren Inventeringen föregicks av en kurs med Björn Cederberg och sedan inventerade Ingrid Johansson de utvalda ytorna. Humlor De delas in i två grupper beroende på deras sätt att bilda samhällen. Det vanligaste är att de bygger ett bo och föder upp yngel. Dessa humlor kallar vi vanliga humlor och förs till släktet Bombus. Den andra typen parasiterar hos en värd av släktet Bombus, dessa humlor kallar vi snylthumlor och förs till släktet Psythirus. I Sverige har vi troligtvis 40 olika humlearter (se Bilaga 2). Dessa brukar delas upp i vanliga humlor (31 st) och snylthumlor (9 st). I världen finns det cirka 300 humlearter. De finns främst i den norra tempererade zonen och väldigt få arter finns i Sydamerika och den Indiska arkipelagen. En del arter har på senare tid flyttats till andra delar av världen för pollineringsändamål. Livscykel Humlesamhället har en ettårig cykel. Endast befruktade honor (drottningar) från senaste säsongen övervintrar. Det är dessa stora humlor man ser tidigt på våren. De bygger upp ett bo med några relativt små celler, lägger ägg i dessa och föder upp dem. De humlor som utvecklas är arbetare. De är undernärda så att de inte kan bli fullt utvecklade honor som parar sig. Arbetarna sköter bobyggande, städning, skötsel av drottning och yngel, insamling av föda, försvar av samhället mm. Under sensommaren lägger drottningen även obefruktade ägg som blir hanar (drönare). Arbetshumlorna ger nu även en del befruktade ägg speciell mat, vilket resulterar i fullgångna honor (nya drottningar). Arbetare och hanar dör under hösten. De befruktade honorna söker upp ett lämpligt vinterkvarter där de kan övervintra. Eftersom de skall klara vintern på den näring de lagrat upp i kroppen måste temperaturen vara jämn. Bäst klaras vintern om de finner en torr plats som håller ett par grader över fryspunkten. Lämpliga övervintringsplatser kan

4 vara nere i marken, i lövhögar, komposthögar eller andra ställen där temperaturen är jämn och sval. Föda Humlor samlar nektar och pollen. Eftersom samhället inte övervintrar finns det ingen anledning att samla något vinterförråd. Den nektar som samlas in konsumeras i takt med att ynglen föds upp och inget vinterförråd likt honungsbina (Apis mellifera) byggs upp. Pollinering Humlorna spelar en stor roll när det gäller pollinering av växter. Betydelsen kanske inte är så stor för det tidigt blommande som för dem som kommer senare under säsongen eftersom humlorna är få på våren och försommaren. Det är framför allt för frö- och fruktodlingar som humlorna har en betydelse. Men även tillgången på vilda bär påverkas av humlornas pollinering. Jämfört med honungsbin har humlor generellt längre tunga och kan därför komma åt nektar i andra blomarter och nektar som ligger djupare i blommorna. Några arter har en mycket lång tunga Stormhattshumla (Bombus consobrinus) och Trädgårdshumla (Bombus hortorum) (Figur 1). Trädgårdshumlan har nästan lika lång tunga som kroppen. Humlor med lång tunga klarar att pollinera blommor som har en lång blompip, t.ex. riddarsporre och stormhatt. Arter med kortare tunga som jordhumla (Bombus terrestris) och lundhumla (Bombus lucorum) biter ofta hål vid blommans botten för att komma åt nektarn. Figur 1. Två humlor med långa tungor: stormhattshumla (Bombus consobrinus) och trädgårdshumla (Bombus hortorum) (Teckningar: Björn Cederberg). Hoten Den allvarligaste förändringen under de senaste 50 åren har varit den omstrukturering som svenskt jordbruk genomgått. Målet har varit att få stora sammanhängande åkrar. Diken har lagts igen, stenrösen och åkerholmar och andra refuger har försvunnit. Kemisk bekämpning av skadeinsekter har även drabbat humlorna. Monogrödor kan medföra att det tidvis kan vara ont om föda i vissa landskapsavsnitt. Samtidigt har odlingslandskapet också förändrats så att mindre åkrar, ängs- och betesmark har fått växa igen och minskat till förmån för bl.a. skogsplanteringar. Sammantaget har det inneburit att humlorna minskat i stora områden. En okänd hotfaktor är importen av humlor för pollinering. Kan främmande parasiter och virus föras in?

5 En del arter har det tufft i dagens landskap och fem arter är därför upptagna i Artdatabankens rödlistor (Gärdenfors, 2000). En är starkt hotad, stäpphumla (Bombus cullumanus), och fyra är klassade som missgynnade: mosshumla (Bombus muscorum), vallhumla (Bombus subterraneus, klöverhumla (Bombus distinguendus) samt sandhumla (Bombus veteranus). Figur 2. Några av de rödlistade humlearterna: mosshumla (Bomus muscorum), vallhumla (Bombus subterraneus), klöverhumla (Bomus distinguendus) och sandhumla (Bombus veteranus) (Teckningar: Björn Cederberg). Snylthumlor Dessa liknar de vanliga humlorna men saknar pollenkam och pollenkorgar på bakbenen och kan inte heller producera vax. De kan därför inte bygga upp egna samhällen utan låter andra humlors arbetare föda upp deras avkomma. Snylthumledrottningens utseende är alltid väldigt lik värddrottningens (Figur 3), dvs den humleart man specialiserat sig på. Drottningen väntar tills hennes värd byggt ett bo och fött upp ett antal arbetare. Hon smiter sedan in i samhället och dödar värddrottningen. Hennes kraftiga kitinskal skyddar henne från eventuella angrepp från arbetarna. Därefter brukar arbetarna acceptera henne som samhällets nya drottning och sköta om hennes avkomma, som endast utgörs av sexuellt fullvärdiga individer (inga arbetare). Detta medför att humlesamhället successivt blir svagare. Honorna parar sig och övervintrar medan hanarna dör under hösten. De snylthumlearter som förekommer i Sverige finns listade i Bilaga 2. Figur 3. Stenhumla (Bombus lapidarius) och stensnylthumlan (Bombus rupestris) (Teckningar: Björn Cederberg). 3. Metodik Den metodik som användes finns beskriven i Bilaga 1. I korthet innebär den att man lägger ut ett antal transekter (linjer) i olika, för humlorna intressanta, blomrika naturtyper (t.ex. hagmark, vall eller bryn) i ett utvalt landskapsavsnitt. Man besöker sedan området vid tre tillfällen under hög- och eftersommaren. Man går då sakta längs med linjerna, räknar och

6 registrerar vilka humlearter man ser. De flesta arterna går att känna igen i fält utan att behöva söva ner eller döda dem. Som hjälp användes en, av Björn Cederberg, nyligen framtagen bestämningnyckel för humlor i fält (Bilaga 2). Undersökningsområden De utvalda inventeringsområdena utgörs av totalt 12 områden på vardera 1km 2. De sex rutor som valdes ut av Länsstyrelsen i Jönköping ligger i områden kring smågårdar (oftast i skogsbygder) som konstaterats vara artrika för andra organismer (Figur 4). Länsstyrelsen Östergötland valde ut tre gårdar i skogsbygden och tre gårdar på den lite mer storskaliga slätten (Figur 5). Figur 4. De inventerade rutornas placering i Jönköpings län.

7 hag mar k sko gs br yn val l åke r en åke r en väg ren val väg ren l hag mar k åke r sko gs br en yn sko gs br yn väg ren åke r en hag mar k val l väg ren hag mar k åke r en val l sko gs br yn val l sko gs br yn åke r en väg br yn hag mar k Borringe Stubbevället Mjölby Skorteby Linköping Bomhult Åtvidaberg Boxholm W N E Yxefall Galmsås S kilometer Figur 5. De inventerade rutornas läge i Östergötlands län. Fördelningen mellan skog, åker/vall, äng/bete och vatten kan studeras i Figur 6. I varje ruta valdes 5 blomrika naturtyper ut och här lades totalt en 200 m lång transekt ut (hagmark 400m). Rutornas utseende och transekternas placering se Bilaga ,9 0,8 0,7 0,6 0,5 0,4 0,3 0,2 0,1 0 Stubbevället, Linköping, Ög Skorteby, Mjölby, Ög Borringe, Motala, Ög Galmås, Kinda, Ög Yxefall, Kinda, Ög Bomhult, Ödeshög, Ög Bröttjemark, Jönk. Flättinge, Jönk. Lekeryd-Hestra, Jönk. Svarttorp, Jönk. Tuggarp, Jönk. Öland, Jönk. vatten äng/bete åker/vall skog Figur 6. Markslagsfördelningen i de inventerade rutorna.

8 4. Resultat Antal arter och individer Totalt registrerades 1615 individer fördelat på 18 arter under hela inventeringen. Då har inte de olika jordhumlorna åtskilts, så det rör sig troligen om ytterligare någon art. Av de funna arterna är 6 snylthumlor men dessa utgör bara 4 % (67 fynd). Bland snylthumlorna var det jordsnylthumla (Bombus bohemicus) och trädgårdssnylthumla (Bombus barbutellus) som var de vanligaste. De mest frekventa humlorna utgjordes av jordhumlorna (597 fynd) och därefter åkerhumla (Bombus pascuorum), stenhumla (Bombus lapidarius) och ängshumla (Bombus pratorum) (Bilaga 4, Figur 7). Figur 7. Några av de vanligare humlorna i inventeringen: jordhumlor (exv. B. terrestris), åkerhumla (Bombus pascorum) och ängshumla (Bombus pratorum) (Teckningar: Björn Cederberg). Besökta blommor Totalt noterades besök på 49 olika växtarter. De olika humlearternas besöksfördelning på de olika blomarterna kan studeras i Bilaga 5 och 6. Fyra av de fem populäraste blomarterna utgörs av ärtväxter. De i särklass mest populära av dessa var skogsklöver och vitklöver. Naturtypens betydelse Den naturtyp där flest humlearter noterades totalt är hagmarken med 16 arter, tätt följd av åkerren och bryn med 15 arter. Tar man bort snylthumlorna så hamnar hagmark, åkerren, bryn och vall på arter (Figur 8). Om man tittar på antalet humleindivider är det istället vägrenen som är den överlägset rikaste medan hagmarken ligger på en tredjeplats (Figur 9). Man kan även se att jordhumlorna är vanligast i alla naturtyper, att ängshumlan gillar vägrenar och stenhumlan åkerrenar. Högst andel snylthumlor hittades i brynen. Alla fynd av vallhumlan gjordes i just vallen.

9 antal humlearter snylthumlor 2 0 hagmark åkerren bryn vall vägren hygge sociala humlor Figur 8. Antalet humlearter totalt i de olika naturtyperna antal individer ängssnylthum la stensnylthum la jords ny lthum la hussnylthum la åkersnylthum la trädgårdssnylthum la trädgårdshum la va llh u m la stenhum la åkerhum la jordhum lor ängshum la hushum la haghum la gräshum la brynhum la backhum la 50 0 vägren åkerren hagmark bryn vall hygge Figur 9. Antalet humleindivider totalt i de olika naturtyperna. Jämförelse av skogs- och slättbygd Vid en jämförelse av de 9 skogsbygdsrutorna med de 3 slättbygdsrutorna så visar det sig att artantalet i snitt väger helt jämnt med drygt 9 vanliga humlearter och 2 snylthumlearter för båda kategorierna (Figur 10). Tittar man istället på antalet registrerade individer så är dock skogsbygden mycket rikare. I snitt är skogsbygdsrutorna 4,4 ggr individrikare (292 st) än

10 slättbygdsrutorna (66 st) och tittar man på de enskilda lokalerna (Bilaga 8) så slår det mellan 44 registrerade individer för hela inventeringen från den fattigaste slättbygdsrutan (Borringe i Motala) till 186 individer för den rikaste skogsbygdsrutan (Lekeryd-Hestra i Jönköping) antal humlearter snylt sociala 0 Stubbevället (slätt) Borringe (slätt) Skorteby (slätt) Bomhult Yxefall Galmsås Bröttjemark Flättinge Lekeryd-Hestra Svarttorp Tuggarp Öland Figur 10. Antalet humlearter per inventerad ruta. De naturtyper som visar störst differens m.a.p. artrikedom är vägrenen och vallen, där skogsbygden i snitt har 4 ggr resp. 3 ggr fler arter (Bilaga 9). Brynen är dock en naturtyp där slättbygden uppvisar fler arter i snitt (8 mot 5). Jämför man istället individrikedomen i snitt per naturtyp i de två ruttyperna så är skogsbygderna individrikast i alla 5 naturtyperna. Tydligast är det i vallen och vägrenen där skogsbygden har 3 resp. 15 ggr fler individer än slättbygden (Figur 11). De enskilt artrikaste lokalerna i inventeringen var Stubbevället (slättbygdsruta i Linköping) och Svarttorp (skogsbygdsruta i Jönköping). Bortser man från snylthumlorna tillkommer också Bomhult (skogsbygdsruta i Kinda) och Flättinge (skogsbygdsruta i Jönköping) (Figur 10).

11 antal humleindivider skog slätt 0 hagmark vall åkerren vägren bryn Figur 11. Jämförelse av antalet humleindivider i snitt för de inventerade skog- resp. slättbygdsrutorna. Det lite överraskande är att Lekeryd-Hestra rutan, som var individrikast också är bland de artfattigaste. Samtidigt visar det sig att den artrikaste rutan av alla: Stubbevället (en slättruta från Östergötland) samtidigt är den näst individfattigaste (Bilaga 7). De enda arterna som var rejält vanligare på slättbygden var haghumla (Bomus sylvarum) (Figur 12) och stensnylthumla (Bombus rupestris) (Figur 3). Dessutom gjordes de enda fynden av den rödlistade vallhumlan (Bombus subterraneus) (se Figur 2) på slättbygdsrutan Stubbevället (Linköping). Figur 12. Haghumlan (Bombus sylvarum) en art som var vanligare i slätt- än i skogsbygdsrutorna (Teckning: Björn Cederberg). Den är samtidigt den ruta med näst störst individandel snylthumlor (Bilaga 7). Stubbevället skiljer sig från de flesta andra rutorna i flera avseenden. På lokalen har den annars så vanliga åkerhumlan (Bombus pascuorum) en blygsam förekomst men den annars ovanliga haghumlan (Bombus sylvarum) är den som är individrikast.

12 Test av metodiken Den framtagna metodiken och fältnyckeln fungerade i stort sett bra. Det är en stor fördel om man har möjlighet att gå bredvid någon erfaren humlespecialist, som Björn Cederberg som vi anlitade för en endagarskurs, innan man startar en inventering. Hur bra en fältnyckel och metodik än är så är det är alltid en del frågor som dyker upp när man sätter igång. En lång erfarenhet ger också en del färdigheter vid hanteringen av humlorna i håv och vid bestämningen, som tar tid att erhålla på egen hand. Under vår inventering lade vi till den extra parametern vilken blomma de registrerade humlorna besökte. Det är intressant men vi tror att man kan utesluta blomrikedom och de 5 vanligaste blommande örterna och istället registrera förekomst/icke förekomst av 10 humleväxter (så som klöver och andra ärtväxter, ljung, tistlar, väddar och klintar i en ruta (25x25 cm) var 5:e meter längs med transekten. Därigenom får man ett bättre uppföljningsbart mått på de för humlorna intressanta växterna inom rutorna. Inventeringsprotokollen som bilägges ska ses som ett förslag och kan modifieras efter egen smak men innehållet bör vara den samma. 8. Tack Vi tackar Björn Cederberg som tagit fram fältnyckeln och som tillsammans med Karl-Olof Bergman och undertecknade tagit fram metodiken. Vi tackar även Bo G Svensson, Håkan Elmquist och L Anders Nilsson för synpunkter på nyckeln och Kjell Antonsson för synpunkter på metodiken samt Ingrid Johansson för en väl genomförd inventering. Till sist tackar vi markägarna som välvilligt låtit Ingrid beträda deras marker under sommaren 2003.

13 Bilaga 1 Programområde: Jordbruk, Skog, Fjäll Undersökningstyp: Humlor Mål och syfte med undersökningstypen Syftet är att övervaka förändringar av artantal och individtäthet hos humlor. Övervakningen kan besvara frågeställningar såsom: Vad betyder skötseln av ett område för humlornas populationer? Hur påverkar betestryck, brynmiljöer m.m. olika arter? Finns det skillnader i humlefaunan mellan odlingslandskap med ekologisk odling och konventionellt odlade marker? Vilken utbredning har arterna av humlor i länet/sverige? Dessa data kan jämföras med äldre data från samlingar. Vilka skillnader finns det mellan olika regioner i länet/sverige? Vilken inverkan har olika jordbrukspolitiska beslut på den biologiska mångfalden för humlor? Vad betyder en eventuell förändring av klimatet för arternas utbredning Då många arter är temperaturkänsliga kan förändringar i utbredning över tiden visa på klimatförändringar. Vilken dynamik i utbredning och populationsstorlekar finns över tiden för humlearterna? Övervakningen anknyter bland annat till miljökvalitetsmålet "Ett rikt odlingslandskap" enligt proposition 2000/01:130. Enligt regeringen innebär det bland annat att: "Odlingslandskapet brukas på sådant sätt att negativa miljöeffekter minimeras och den biologiska mångfalden gynnas" och "Hotade arter och naturtyper samt kulturmiljöer skyddas och bevaras" Bakgrund Flera humlearter har minskat markant under de senaste decennierna i Europa och Nordamerika (Goulson et al. 2002). I England är det bara 6 av 19 humlearter som fortfarande hittas regelbundet i sina forna (före 1960) utbredningsområden (Carvell 2002). Även i Sverige finns det resultat som pekar på att humlefaunan utarmats (Svensson, Lagerlöf & Svensson 2000), men en kontinuerlig övervakning saknas för att kunna belägga minskningarna. Orsakerna till tillbakagången är inte klarlagd men är antagligen kopplad till ett intensifierat jordbruk där arealen blomrika marker och bryn minskat. Av de totalt 40 arter humlor som finns i Sverige är flertalet mycket viktiga pollinerare. Av de 264 växter som odlas i EU är 84% beroende av insektspollinering och en stor del av den pollineringen utförs av humlor (Kearns, Inouye & Waser 1998). Samtliga arter humlor är beroende av nektar och pollen för att föda upp sina larver och som föda åt de vuxna bina. Blomrika marker är därför en

14 förutsättning för en rik humlefauna. En stor del av ärtväxterna pollineras uteslutande av humlor. Förutom pollen och nektar som föda behöver humlorna en boplats (Appelqvist, Gimdal & Bengtson 2001). Dessa båda miljöer måste dessutom finnas inom humlornas födosöksavstånd (Williams 1995; Appelqvist et al. 2001). Flera av arterna har födosöksavstånd på < 500 m medan en del arter som mörk jordhumla (Bombus terrestris) regelbundet utnyttjar nektarkällor > 2 km bort (Goulson et al. 2002). Beroendet av flera olika miljöer gör humlorna till en känslig grupp för miljöförändringar. Av de 40 arterna är fem rödlistade (Gärdenfors 2000). Bryn och andra typer av kantzoner är viktiga platser för bobyggnad hos humlor (Svensson et al. 2000). Tillsammans med tillgång på nektar och pollen tidigt på säsongen (sälg är en nyckelart) och tillgång till blomrika marker under hela säsongen är boplatser en förutsättning för en rik humlefauna. Samordning Miljöövervakning av humlor kan med fördel samordnas med övervakning av dyngbaggar och dagaktiva fjärilar som kan utföras delvis på samma lokaler. Kringdata som samlas in kan då utnyttjas för flera djurgrupper. Värdefulla data kan då fås om hur skötsel påverkar olika grupper. Strategi En god uppskattning av vilka humlor som finns i ett område fås genom att gå linjetransekter då antalet individer av olika arter som ses noteras inom ett visst avstånd från inventeraren. Linjetransekterna gås igenom tre gånger på en säsong. För att få en heltäckande bild av faunan bör områden av olika typer undersökas. Om även omvärldsvariabler som omgivande markslag, betestryck m.m. samlas in ökar möjligheten att utnyttja materialet för förklara eventuella förändringar hos faunan. Statistiska aspekter Hela artsamhället Banaszak (1980) utvärderade tre kvantitativa metoder för att räkna antalet humlor på ett område. Linjetransekter gav statistiskt sett ett säkrare mått på antal humlor än två olika metoder som byggde på punktinsamlingar. Linjetransekter har för andra insekter visat sig korrelera väl med det verkliga antalet (Thomas 1983). Platsval För att ge en bild av en regions artstock bör man välja lokaler både i åker- och skogsbygd. Lokaler både i biologiskt rika områden för humlor (såsom småbrutna jordbruksbygder) och i biologiskt fattiga områden (såsom slättbygder eller rena skogsbygder) bör övervakas. Om en enskild rödlistad art skall övervakas fokuseras ansträngningarna efter respektive arts habitatval.

15 Mätprogram Variabler Enhet Företeelse Determinand Metodmoment Prioritet Frekvens och tidpunkter Referens till metodik. Arter av humlor (Bilaga 2) Gräs- och örtvegetation Antal - st 1 Årligen, tre gånger mellan 1 juli och 15 augusti höjd Mätning cm Årligen, varje inventeringstillfälle Betande djur Blommande örter Frekvens (%) Träd Krontäckning Klassat 5-gradig skala Buskar Krontäckning Klassat 5-gradig skala Träd och Krontäckning Klassat buskar 5-gradig skala Vegetationsstruktur av träd och buskar Övervakat område Avstånd till närmaste område med den studerade arten 1 Area eller längd på linjärt element Klassat Tre kategorier ha 1 respektive meter m 1 1) Gäller endast vid övervakning av enskilda arter. Årligen, varje inventeringstillfälle 1 1 gång/lokal 1 gång/lokal 1 gång/lokal Ekstam & Forshed 1996 Frekvens och tidpunkter I juli har samtliga humlearter byggt upp sina samhällen så det är en lämplig tidpunkt för övervakning. Genom att besöka varje lokal vid tre tillfällen från 1 juli till 15 augusti får man en god bild av artsammansättningen. En lokal bör övervakas årligen för att det skall gå att kunna skilja den naturliga variationen i antal från större regionala trender. Insekter kan variera kraftigt i antal beroende på snabba generationsskiften och en känslighet för t ex skillnader mellan år i nederbörd och soltimmar. Provtagningsmetodik

16 Hela artsamhället Linjetransekter har använts i flera studier av humlor visat sig fungera bra (Banaszak 1980; Steffan-Dewenter & Tscharntke 2000). För humlor kan man fokusera sina ansträngningar till blomrika marker. Då humlor har födosöksavstånd på ca 500 m är en lämplig storlek på undersökningsområde en ruta på 1 km 2. Inom den ytan läggs linjetransekter i fördefinierade biotoper (Tabell 1). På det viset kan man få en god bild av den lokala artstocken av humlor i området då de flesta potentiella födosöksområden inventeras. Det räcker om biotopen sträcker sig med någon del in i kvadratkilometersrutan för att kunna bli aktuell för linjetransekter. Saknas en biotop i undersökningsområdet utgår den transekten. Lämpligt är att först studera området med flygbilder och rita ut potentiellt lämpliga områden för transekter. I fält ritas sedan det exakta läget ut av linjetransekterna på en karta. Tabell 1. Biotoper som skall undersökas i en ruta av vid övervakning av humlor samt rekommenderad transektlängd och transektbredd. Biotop Transektlängd Transektbredd Vall 200 m 1 m Hagmark 400 m 2 m Slåttermark 200 m 1 m Dikesren/åkerren 200 m 2 m Vägren 200 m 1 m Hygge 200 m 2 m Bryn 200 m 2 m Vid övervakning går inventeraren linjetransekterna i stadig takt (4 minuter/100 meter) och noterar alla arter och antalet individer av dem som han/hon ser inom transektbredden samt lika långt framför. Om en humla behöver fångas för artbestämning så avbryts inventeringen och återupptas sedan igen från samma plats som den avbröts. Humlor som man sett alltför flyktigt i transekten för en säker artbestämning förs om möjligt till grupp. Oftast kan man i efterhand med stor sannolikhet säga vilken art det var efter den funna artfördelningen för gruppen i området. Det ger en bättre bild av faunan än om alla oidentifierade arter hamnar i en slaskgrupp. Inventering genomförs i huvudsak under soliga förhållanden. Enskilda arters populationsstorlekar Ett grovt mått på populationsstorleken hos humlor kan fås genom linjetransekträkning. Alla miljöer i undersökningsområdet där arten flyger vandras då igenom i lugn takt och alla individer som ses räknas. Transekten väljs med fördel subjektivt efter artens preferenser för flygområden. Faran för dubbelräkning måste dock beaktas så att inte transekterna inte går alltför nära varandra. Antalet sedda individer har i flera studier av andra insektsarter visat sig vara direkt korrelerat med den verkliga populationsstorleken. Enskilda arters utbredning i tid och rum Många arter finns spridda på flera mindre närliggande områden inom en större region. Flera studier har visat att överlevnaden på lång sikt är beroende av att tillräckligt stora och

17 tillräckligt många lämpliga områden bevaras inom spridningsavstånd för arten. I princip genomförs övervakningen i tre steg (Kindvall 1993) : 1) identifiera artens miljökrav, 2) avgränsa artens lämpliga områden rumsligt, 3) inventera frånvaro/närvaro av arten på alla tillgängliga ytor. Här räcker det med att endast konstatera om arten finns eller ej. Förutom att trender över tiden kan upptäckas så ger mönstret av bebodda och tomma ytor värdefull naturvårdsinformation om artens krav på storlek på områden och hur nära varandra de skall ligga. Insamling av omvärldsdata Vegetationshöjden var 20:e meter längs transekterna (var 40:e meter för hagmarken), dock minst tio punkter per lokal (Ekstam & Forshed 1996). Parametern är även värdefull information i naturtyper som inte hävdas så som bryn. Vegetationshöjden mäts vid varje inventeringstilfälle. Frekvens av nektarkällor mäts vid varje inventeringstillfälle genom att lägga ut 40 st 0,1 m 2 stora rutor på respektive transekt efter att humlorna inventerats. På de 200 m långa transekterna läggs rutorna ut var 5:e meter (stegning) och på 400 m transekterna var 10:e meter. För varje ruta noteras förekomst/icke förekomst av blommade örter enligt fältprotokoll. Om humlorna frekvent besöker andra nektarkällor än de som nämns i fältprotokollet så noteras de i de öppna fälten på protokollet och även deras frekvens undersöks. De arter som nämns i fältprotokollet är främst anpassade efter förhållanden i södra Sverige. I norra Sverige besöker humlorna delvis andra arter. Vegetationsstrukturen av träd och buskar klassas i tre kategorier: 1 = gläntigt/ mindre dungar, 2 = brynstruktur/större dungar, 3 = jämnt spridda (Fig 2).

18 Figur 2. Olika typer av vegetationsstruktur hos träd och buskar som kan påverka förekomsten av vildbin och därmed skötselråd. 1 = gläntigt/ mindre dungar, 2 = brynstruktur/större dungar, 3 = träd och buskar jämnt spridda. Djurslaget/slagen som betar noteras. Krontäckningen av träd och buskar uppskattas in en femgradig skala (0-5%, 6-25%, 26-50%, 51-75%, %) en gång per år. Krontäckningen av träd och buskar uppskattas dels var för sig men även den totala krontäckningen av både träd och buskar.

19 Arealen på området mäts med hjälp av ett GIS-program eller liknande. Avståndet till närmaste område som hyser arten mäts med hjälp av ett GIS-program eller liknande (gäller endast vid övervakning av enskilda arter). Utrustningslista 2 håvar kompass GPS bestämningslitteratur kartor handlupp burk med etylacetat för insamling av svårbestämda individer Bakgrundsinformation Viss bakgrundsinformation kan vara till god hjälp för att tolka resultaten. Arealen humlehabitat i närheten kan vara av betydelse. Historiska kartor kan ge information om den historiska utbredningen av arealen ängsmarker och andra humlemiljöer. Då insekters populationsstorlekar ofta påverkas av vädret kan väderdata från föregående och undersökningsåret ge värdefull information. Databehandling Fältprotokollens humlor summeras för varje fångstillfälle och lokal och matas sedan in i Microsoft Excel för vidare bearbetning. Kvalitetssäkring Eftersom metodiken bygger på snabba artbestämningar i fält krävs en erfaren person eller att en person utbildas innan ett fullgott resultat kan uppnås. En person som utbildas bör gå jämsides med en erfaren person under större delen av en fältsäsong innan tillräcklig artkunskap kan erhållas. En referenssamling av humlor är en utmärkt starthjälp i många fall. Rapportering Rödlistade arter rapporteras till: Artdatabanken Sammanställning av samtliga arter rapporteras till: Länsstyrelser Kommuner Datalagring Länsstyrelsernas databas för Miljöövervakning och Naturvård (DMN). Utvärdering Övervakningen kan utvärderas på flera olika nivåer, från artnivå till skillnader mellan områden vad gäller artsamhällen och förändringar över tiden när övervakningen pågått en lång tid. Den grundläggande utvärderingen bör innehålla sammanställningar av: antal arter/lokal

20 antal individer/ha och lokal (alternativt per 100 meter av linjära element) antal individer av respektive art/ha och lokal (alternativt per 100 meter av linjära element) Nästa nivå kan vara att utvärdera skillnader mellan områden och regioner vad gäller hela artsamhället (artantal och individantal). En avancerad analys för att t ex se vilka faktorer som styr att artsamhället ser olika ut på olika områden kan vara att utföra ordinations- eller regressionsanalyser där individtäthet och artrikedom samkörs med data på vegetationshöjd, örtrikedom, area m.m., se "Mätprogram". Den vetenskapliga utvärderingen bör göras av biologer med god vana vid ordinationer och regressionsanalyser. Med omvärldsvariabler knutna till varje område kan man snabbt få ökad kunskap om olika arters habitatval och hur arterna påverkas över tiden om habitatet förändras. När övervakningen pågått en tid kan man börja att utvärdera skillnader över tiden. Här kan man se eventuella effekter av minskande andel humlemiljöer över tiden, klimatförändringar o.s.v. Enskilda arters populationsstorlekar och utbredning i tid och rum Då insekter naturligt kan variera kraftigt i antal mellan år så bör alltid flera lokaler jämföras med varandra för att kunna tolka resultaten. Om övervakningen syftar till att bedöma effekter av skötsel åtgärder måste kontrollområden finnas där inga åtgärder gjorts för att skötseleffekterna skall kunna utvärderas. Utbredningsmönster ger en god möjlighet till värdefull naturvårdsinformation om artens krav på storlek på områden och hur nära varandra de skall ligga. En enkel variant av databehandling på utbredningsmönster finns i Bilaga 1. Kostnadsuppskattning Fasta kostnader De fasta kostnaderna för undersökningen är ca 3000 kr inklusive GPS. Tidsåtgång Följande är beräknat på en övervakning av 20 lokaler. 1) Förarbete med val av lokaler, kartunderlag, utrustning mm. Ca 5 dagar 2) Inventering under fältsäsongen. Ca 35 dagar 3) Inmatning av data. Ca 2 dagar Kontaktpersoner Ansvarig handläggare på Naturvårdsverket att kontakta i policyfrågor: Lena Nerkegård, Tfn: lena.nerkegard@naturvardsverket.se Expert och institution som kan kontaktas för ytterligare upplysningar: Nicklas Jansson Länsstyrelsen Östergötland LINKÖPING

21 Björn Cederberg ArtDatabanken SLU Box Uppsala Tfn: Övrigt Humlor som infångas för artbestämning kan lättast studeras levande i ett grovt genomskinligt provrör eller med hjälp av två genomskinliga muggar som stoppas i varandra där djuret försiktigt kläms fast så det inte rör sig så fort. Referenser Metodreferenslista Ekstam, U. & Forshed, N. (1996) Äldre fodermarker : betydelsen av hävdregimen i det förgångna, målstyrning, mätning och uppföljning. Stockholm, Naturvårdsverket. Rekommenderad litteratur Appelqvist, T., Gimdal, R. & Bengtson, O. (2001) Insekter och mosaiklandskap. Entomologisk Tidskrift, 122, Banaszak, J. (1980) Studies on the methods of censusing the numbers of bees (Hymenoptera, Apoidea). Polish Ecological Studies, 6, Carvell, C. (2002) Habitat use and conservation of bumblebees (Bombus spp.) under different grassland management regimes. Biological Conservation, 103, Goulson, D., Hughes, W. O. H., Derwent, L. C. & Stout, J. C. (2002) Colony growth of the bumblebee, Bombus terrestris, in improved and conventional agricultural and suburban habitats. Oecologia, 130, Gärdenfors, U. (ed.) (2000) Rödlistade arter i Sverige Uppsala : ArtDatabanken, SLU. Kearns, C. A., Inouye, D. W. & Waser, N. M. (1998) Endangered mutualism: the conservation of plant-pollinator interactions. Annual, Review of Ecology and Systematics, 29, Kindvall, O. (1993) Artbevarande i fragmenterad miljö - en generell inventeringsstrategi exemplifierad med grön hedvårtbitare. Entomologisk Tidskrift, 114, Steffan-Dewenter, I. & Tscharntke, T. (2000) Resource overlap and possible competition between honey bees and wild bees i central Europe. Oecologia, 122, Svensson, B., Lagerlöf, J. & Svensson, B. G. (2000) Habitat preferences of nest-seeking bumble bees (Hymenoptera: Apidae) in an agricultural landscape. Agriculture, Ecosystems and Environment, 77, Thomas, J. A. (1983) A quick method for estimating butterfly numbers during surveys. Biological Conservation, 27, Williams, C. S. (1995) Conserving Europe s bees: why all the buzz? Trends in Ecology and Evolution, 10,

22 Bilaga 1. Beräkning av areal- och avståndskrav baserat på utbredningsmönster Många arter finns spridda på flera mindre närliggande områden inom en större region, de utgör en så kallad metapopulation. Generellt är små och/eller isolerade områden oftare obebodda medan stora och/eller närliggande områden oftare är bebodda. Mönstret syns lättast om avståndet till närmaste område som hyser arten avsätts mot arealen. Dårgräsfjärilens utbredning i Östergötland illustrerar hur ett sådant mönster kan se ut (Figur 1). Med hjälp av logistisk regression kan sambandet kvantifieras i form av hektar och meter för olika arter. Från mönstret av bebodda och obebodda områden räknas den bästa passningen ut för sambandet mellan arealkrav och isolering och det ger faktorerna framför log area och log avstånd. För dårgräsfjärilens del blir sambandet: p = 11,66 +2,78(log area)-4,85(log avstånd) Den logistiska ekvationen beräknar p och sannolikheten (p) att ett område skall hysa arten ges av p = ln[p/(1-p)]. Till exempel anger ett positivt värde för faktorn framför log area att ökande areal av ett område också ökar sannolikheten för att området är bebott (ett negativt värde innebär motsatsen). Ju högre positivt värde på faktorn för log area desto mer påverkas förekomsten av arten av arealen på områden, dvs små förändringar av arealen av ett område ger stora skillnader i sannolikheten för att ett område skall kunna hysa arten. Detta ger ett mycket användbart redskap för att kunna prioritera skötselåtgärder och bedöma om ett område kommer att hysa arten efter en restaurering. För dårgräsfjärilens del innebär det t ex att ett område som hyser ett habitat för arten på 2,5 ha måste ligga inom 150 meter från ett annat område för att med 90% sannolikhet hysa arten. Ett 0,5 ha stort område måste däremot ligga inom 60 meter från ett annat område.

23 100 90% 50% 10 area (ha) avstånd till närmaste område med dårgräsfjäril (ha) Figur 1. Förekomst (fyllda kvadrater) och icke förekomst (ofyllda kvadrater) av dårgräsfjäril i relation till isolering och areal. Linjerna visar sambandet mellan arealkrav och isolering för att arten med 90 respektive 50% sannolikhet skall finnas inom ett område.

24 Bilaga 2. Fältnyckel för humlearter.

25 Fältbestämning av humlor i odlingslandskap och skog Björn Cederberg, ArtDatabanken, SLU, Uppsala, september 2003 Humlor och humlelika insekter Inventeringsmetoden bygger till stor del på att humlorna observeras på näringsväxter utan att behöva infångas. Detta kräver ett relativt stort mått av erfarenhet som dock kan uppnås under några veckors intensiv träning. Humlor hör till de insekter som lätt känns igen i fält, men det finns viss risk för förväxlingar: Några större blomflugor (fam. Syrphidae) har mycket humlelik kroppsform, behåring och färg. Flugor har dock endast två vingar (inte fyra) och korta antenner med få leder. De solitära bin som oftast förväxlas med humlor är pälsbin (sl. Anthophora). De har samma storlek som humlearbetare, men har intensivare uppträdande, annorlunda huvudform och har helt tätbehårade bakben (se nedan). Bakben och huvud av pälsbihona (sl. Anthophora). Huvud av humlelik blomfluga, sl. Volucella Hantering av humlor Vissa arter måste fångas in i glasrör eller liknande för att kunna bestämmas. Andra kan inte bestämmas till art i fält t.ex. några av jordhumlorna. Humledrottningar och arbetare sticks om man tar dom med fingrarna därför bör en viss försiktighet iakttas. Hannar (som inte ingår i nyckeln!) saknar gadd och kan tas direkt med fingrarna. Beläggexemplar dödas med ättiketer (etylacetat) och nålas enligt gängse entomologisk metodik. Humlor är seglivade och måste hållas längre än de flesta andra insekter i dödarrör. Humlor kan också lätt avlivas i frysbox. Fångst och utrustning Fjärilshåv och glasrör eller genomskinliga plaströr är lämplig fältutrustning samt dödarrör med ättiketer. Håvning och infångning i rör är något bökig metod för närobservation. Därför kan också humlan tas på näringsväxten direkt i glasburk. Handlupp (5-10 ggr förstoring) är ett nödvändigt hjälpmedel för att kunna skilja några av arterna åt i fält. Man bör öva håvningsteknik innan inventeringen startar, så att fångst kan ske diskret utan att skrämma bort andra humlor som står på tur att noteras. Ett tips är att gå transekterna mot vinden i största möjliga mån. Humlorna känner lukten av människa och avbryter då lätt sitt näringssök och flyger iväg. 1

26 Könsbestämning Humlor har tre kaster: Drottningar (ca mm), arbetare (8-18 mm) och hanar (12-16 mm). Arbetare och drottningar är honor och har spetsig bakkropp med 6 synliga segment, blanka utsidor på bakbenen där pollen samlas och 12-ledade antenner. Hanarna har avrundad bakkroppsspets, längre bakkropp med 7 synliga segment, ospecialiserade bakben, längre 13- ledade antenner och håriga käkar (mustascher). Arbetare av åkerhumla Hane av åkerhumla Huvud framifrån, yttersida av bakben och bakkroppsspets sedd bakifrån av arbetare och hane av åkerhumla (B. pascuorum) Fortsättningen av nyckeln behandlar honor (drottningar och arbetare) ej hanar!!! 2

27 Snylthumlor Det finns både sociala humlor, sådana som bygger bo och humlearter som parasiterar de sociala arternas samhällen s.k. snylthumlor. Snylthumlorna saknar arbetarkast. Snylthumlehonorna ser ut som drottningar i storlek, men har glesare päls och ger därför ett mera blankt intryck i fält. I fält ger de ett trögare intryck än de sociala humledrottningarna. De rör sig långsammare, flyger saktare och till synes mindre målmedvetet. Deras kutikula ( skal ) är tjockare och hårdare och vingarna är förmörkade. Käkarna är längre och kraftigare och bakhuvudet (där käkmusklerna fäster) är utdraget bakom ögonen. Snylthumlehonorna saknar också förmåga att samla pollen. Bakbenen är ospecialiserade och de saknar pollenkorg (blanka utsidor på bakbenen med omgivande långa hår). Numer räknas alla humlor till ett enda släkte, sl. Bombus, där snylthumlorna utgör ett eget undersläkte, usl. Psithyrus. Huvud av stensnylthumlehona (B. rupestris) ovan och stenhumledrottning (B. lapidarius) nedan. Bakben av jordsnylthumlehona (B. bohemicus) t.v. och drottning av ljus jordhumla (B. lucorum) t.h. 3

28 Artgrupper och förväxlingsrisker Några artgrupper har mycket snarlik färgteckning och behöver mer noggrann undersökning på nära håll, i flera fall med hjälp av lupp. A. Åkerhumla (B. pascuorum)/ backhumla (B. humilis)/ mosshumla (B. muscorum). Orangebruna humlor med ett markerat svart band på andra och tredje bakkroppslederna (tergiterna 2-3) åtminstone med svarta hår på sidorna, är tveklöst den mycket vanliga åkerhumlan (hela Sverige). Den relativt ovanliga backhumlan (Götaland, Svealand) har ett karakteristiskt, brett, mörkt rödbrunt band på andra bakkroppssegmentet och smalare mörkbruna band på övriga segment, vilka tillsammans med den ljusare behåringen på segmentens bakkanter ger bakkroppen ett symetriskt, randigt utseende. Arbetare av åkerhumla med stor inblandning av bruna hår på bakkroppen kan vara mycket svåra att skilja från backhumla. Från dessa båda arter skiljer sig den sällsynta mosshumlan (Götalands kustland) genom sin kortare, jämnare och ljusare päls. Åkerhumlans päls består av olika långa hår, vilket syns tydligt på mellankroppens ryggsida mosshumlan ser ut att vara jämnt klippt. Mosshumlan är ofta bara orangebrun på ryggen och har i övrigt ljusgul päls utan mörka hår på bakkroppen, utom på det allra sista lilla segmentet som är svart. Åkerhumlan varierar kraftigt i utseende över landet och har delats upp i flera raser. Ofta blir arbetarna tydligt blekta i pälsen så att de nästan blir helt ljusgrå efter längre perioder av vackert väder. Behåringens höjd och jämnhet på mellankroppens rygg hos arbetare av åkerhumla (B. pascuorum) och mosshumla (B. muscorum) B. Hushumla (B. hypnorum) finns i större delar av landet och är i regel lätt att känna igen. I norra Svealand och Norrlands skogsbygder finns dock taigahumla (B. cingulatus) som ofta har ett tydligt mörkt band mellan vingfästena. Men hos en del individer främst arbetare och hanar kan detta vara otydligt eller saknas vilket medför förväxlingsrisk med hushumla. C. Den mycket vanliga stenhumlan (B. lapidarius) har svart sammetsaktig päls, klart röd bakkroppsspets och svarta hår i pollenkorgen. Gräshumla (B. ruderarius) och melanistiska (svarta) haghumla (B. sylvarum) är båda vanliga arter som liknar stenhumla, men har båda ojämnare päls, mer tegelröd bakkroppsspets och svagt rödtonade hårspetsar på pollenkorgen. Haghumlor ser ut som gräshumlor, men har ljusgrå hårtofsar på mellanbenens fästen (höfterna). Ses med blotta ögat på infångade exemplar. Den höga flygtonen är karakteristisk för haghumla. Arbetare av stenhumla och gräshumla är svårast att skilja i fält. I Norrland förekommer tjuvhumla (B. wurflenii) som liknar stenhumla i färg, men har långhårig päls med ett svagt, smalt, grått kragband, kortare kinder och kraftiga skovelformade käkar. 4

29 D. Jordhumlor går delvis inte att särskilja. Arbetarna är svårast. Mörk jordhumla, vanlig i Götaoch Svealand på odlingsmark och i urbana miljöer, har ockragula band och jämn päls. Kragen är ofta mycket smal och kan helt saknas. De övriga tre arterna i Syd- och Mellansverige är mycket svåra att skilja och bör hanteras som en grupp (B. lucorum coll.). Det är ljus jordhumla (B. lucorum), mindre jordhumla (B. cryptarum) och kragjordhumla (B. magnus). Nordjordhumlan (B. sporadicus) förekommer söderut till norra Svealand. Den har längre (och mörkare) vingar än övriga arter och en påtagligt lägre flygton, särskilt tydligt hos drottningarna. Den har ofta inblandning av ljusa hår på mellankroppens bakersta del (skutellen) och på första bakkroppssegmentets sidohörn. Den gula färgen är nästan lika mörk som hos mörk jordhumla men pälsen är inte lika jämn. E. Vissa individer av brynhumla (B. soroeensis) kan vara svåra att skilja från jordhumlearbetare. Ett säkert sätt är att titta på bakbenens metatars. Brynhumlan har svagt välvd överkant, medan jordhumlorna är kraftigt välvda. Måste ses med lupp. Bakbenets metatars och första fotled av arbetare av brynhumla (B. soroeensis) och jordhumla (B. lucorum coll.) underst Huvud av trädgårdshumla (B. hortorum ) (lång kind) och hedhumla (B. jonellus) (kort kind) F. Trädgårdshumla (B. hortorum) och hedhumla (B. jonellus) har samma färgteckning, men kan med blotta ögat skiljas på huvudets form (se ovan) och den förras extremt långa snabel (nästan lika lång som kroppen). Den sällsynta fälthumlan (B. ruderatus) är mycket lik trädgårdshumla men har rak främre avgränsning på den gula skutellen, gula sidohörn på första bakkroppssegmentet och jämnare päls. G. Vallhumla (B. subterraneus) är i regel lätt att känna igen, men i Skåne förekommer en färgvariant som har relativt väl avgränsad gråaktig bakkroppsspets. Den kan ibland förväxlas med svarta trädgårdshumlor (som dock har längre kind) eller blekta individer av haghumla. Båda dessa arter har ojämnare och längre päls än vallhumlan. H. Ett par mycket ovanliga arter har inte tagits upp i nyckeln: frukthumla (B. pomorum) och stäpphumla (B. cullumanus). Båda är troligen försvunna från landet. Arbetare och drottningar av stäpphumla är svåra att skilja från stenhumla i fält och arten kan därför lätt förbises. 5

30 I. För att säkert bestämma snylthumlor, särskilt de med vit bakkroppsspets, bör de undersökas med lupp på undersidan. Sista segmentet (sterniten) har olika utformade knölar (callositer). Bakkropsspetsar hos snylthumlehonor (usl. Psithyrus). De två övre raderna med tydliga knölar på undersidan (sista sterniten) och de två nedre raderna med mycket små knölar eller helt utan. Lägg märke till att bakkroppsspetsen är naturligt inböjd under bakkroppen hos de fyra nedre arterna och att utformningen därför svår att se. Hos dessa fyra arter når också sista sterniten utanför tergiten. Rad 1: a) Stensnylthumla (B. rupestris), b) åkersnylthumla (B. campestris) och c) jordsnylthumla (B. bohemicus) (från sidan). Rad 2: a) Trädgårdssnylthumla (B. barbutellus), b) jordsnylthumla (B. bohemicus) och c) sydsnylthumla (B. vestalis). Rad 3: a) Ängssnylthumla (B. sylvestris), b) hussnylthumla (B. norvegicus) och c) d:o (från sidan). Rad 4: a) Nordsnylthumla (B. flavidus) och b) broksnylthumla (B. quadricolor). 6

31 Humlor (honor) i fjälltrakterna, subalpina och alpina regionen Släktet Bombus B. pascuorum, åkerhumla 24 B. consobrinus, stormhattshumla 7 B. cingulatus, taigahumla 6 B. hypnorum, hushumla B. wurflenii, tjuvhumla 39 B. alpinus, alphumla 1 B. polaris, polarhumla 25 B. monticola, bergshumla 21 B. hyperboreus, tundrahumla 14 B. balteatus, fjällhumla 2 B. hortorum, trädgårdshumla 12 B. jonellus, ljunghumla 16 B. lapponicus, lapphumla ,(18) B. sporadicus, nordjordhumla 32 B. lucorum coll., jordhumlor 8, 19, 20 B. soroeensis, brynhumla 31 B. pratorum, ängshumla 26 B. flavidus, nordsnylthumla 11 B. bohemicus, jordsnylthumla 4 B. norvegicus/ B.sylvestris, hussnylthumla,ängssnylthumla 23, ,(21) 36 8,19, ,35

32 Humlor (honor) i norrlandsterräng, boreala regionen Släktet Bombus B. pascuorum, åkerhumla 24 B. humilis, backhumla 13 B. consobrinus, stormhattshumla 7 B. cingulatus, taigahumla 6 B. hypnorum, hushumla 15 B. veteranus, sandhumla B. rupestris, stensnylthumla 30 B. lapidarius, stenhumla 17 B. wurflenii, tjuvhumla 39 B. ruderarius, gräshumla 28 B. sylvarum, haghumla 34 B. monticola, bergshumla ,(34) 34 21,(18) B. distinguendus, klöverhumla 10 B. hortorum, trädgårdshumla 12 B. jonellus, ljunghumla 16 B. barbutellus, trädgårdssnylthumla 3 B. campestris åkersnylthumla 5 B. lapponicus, lapphumla ,(21) B. sporadicus, nordjordhumla 32 B. lucorum coll., jordhumlor 8,19,20 B. soroeensis, brynhumla 31 B. pratorum, ängshumla 26 B. quadricolor, broksnylthumla 27 B. flavidus, nordsnylthumla 11 B. bohemicus, jordsnylthumla 4 B. norvegicus/ B.sylvestris, hussnylthumla,ängssnylthumla 23, ,19, ,35

33 Humlor (honor) i Mellansverige, hemiboreala regionen Släktet Bombus B. pascuorum, åkerhumla 24 B. humilis, backhumla 13 B. muscorum, mosshumla 22 B. hypnorum, hushumla B. subterraneus, vallhumla 33 B. rupestris, stensnylthumla 30 B. lapidarius, stenhumla 17 B. ruderarius/ B. sylvarum gräshumla/ haghumla 28,34 B. sylvarum, haghumla ,34 34 B. distinguendus, klöverhumla 10 B. hortorum, trädgårdshumla 12 B. jonellus, hedhumla 16 B. barbutellus, trädgårdssnylthumla 3 B. campestris åkersnylthumla B. terrestris, mörk jordhumla 36 B. lucorum coll., jordhumlor 8,19,20 B. soroeensis, brynhumla 31 B. pratorum, ängshumla 26 B. quadricolor, broksnylthumla 27 B. bohemicus, jordsnylthumla 4 B. sylvestris/ B. norvegicus ängssnylthumla/ hussnylthumla 35, ,19, ,23

34 Humlor (honor) i Sydsverige, nemorala regionen Släktet Bombus B. pascuorum, åkerhumla 24 B. humilis, backhumla 13 B. muscorum, mosshumla 22 B. hypnorum, hushumla 15 B. sylvarum, haghumla 34 B. veteranus sandhumla 38 B. subterraneus, vallhumla 33 B. rupestris, stensnylthumla 30 B. lapidarius, stenhumla 17 B. ruderarius/ sylvarum gräshumla/haghumla 28,34 B. pratorum, ängshumla 26 B. quadricolor, broksnylthumla , B. distinguendus, klöverhumla 10 B. hortorum, trädgårdshumla 12 B. ruderatus, fälthumla 29 B. jonellus, hedhumla 16 B. barbutellus, trädgårdssnylthumla 3 B. campestris, åkersnylthumla B. terrestris, mörk jordhumla 36 B. lucorum coll., ljus jordhumla 8,19,20 B. soroeensis, brynhumla 31 B. bohemicus, jordsnylthumla 4 B. vestalis, sydsnylthumla 37 B. sylvestris/ B. norvegicus ängssnylthumla, hussylthumla 35, ,19, ,23