katolskt magasin # 4 Två påvar helgonförklaras Hur ser stiftets finanser ut? Församlingsbesök i Lund Biskop Anders porträtteras

Transkript

1 # 4 4 april 2014 Pris 40 kr Två påvar helgonförklaras Hur ser stiftets finanser ut? Församlingsbesök i Lund Biskop Anders porträtteras katolskt magasin

2 # 4 katolskt magasin 4 april 2014 Årg 89. ISSN Adress: Box 2038, Uppsala (Besöksadress: S:t Olofsgatan 32 E) Tel: E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se Hemsida: Utges som tidning för Stockholms katolska stift av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. styrelseordförande Charlotte Byström redaktion Margareta Murray-Nyman (chefredaktör och ansvarig utgivare) margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se tel eller Birgit Ahlberg-Hyse biahyse@bredband.net tel Mattias Lindström (redaktionssekreterare, layout, annonser, prenumeration) mattias.lindstrom@katolsktmagasin.se tel eller Utrikesansvarig Kaj Engelhart kajcaritas@hotmail.com tel Annonser, prenumeration tel mattias.lindstrom@katolsktmagasin.se Prenumerationspris: Sverige 340 kr Europa 450 kr, utom Europa 500 kr Pg , Bg Tryck: DanagårdLiTHO, Ödeshög Nr utkommer 2/ Manusstopp 11/ För icke beställt material ansvaras ej. omslagsbild: helige johannes paulus ii foto: getty images/derrick ceyrac Ur innehållet Nya namn i Pastoralrådet sidan 4 Krockar skollagen med Europarätten? Sidan 5 Vad används kyrkoavgiften till? Intervjuer om stiftets finanser sidan 6 Valår med kristen plikt att rösta sidan 10 Inför helgonförklaringarna i Rom: Vittnesbörd om Johannes XXIII sidan 12 och Johannes Paulus II sidan 17 Km besöker Lund: Livligt i S:t Thomas församling sidan 24 Kyrkplats med medeltida minnen sidan 28 Porträtt: Anders Arborelius mångsidig biskop sidan 30 Kyrkoåret: Meditationer inför den nya korsvägens bilder i S:ta Eugenia kyrka sidan 34 Kultur: Möte med Jakob Anckarsvärd, korsvägsbildernas konstnär sidan 38 Helgonförklaringar i historien sidan 39 Bok-, musik- och filmrecensioner sidan 40 Månadens kolumn: Jorge de Salas älskar alla påvar sidan 43 Kyrktorget: Bengt Olof Kälde in memoriam sidan 44 Kort och gott från församlingarna sidan 45

3 ledare sid. 3 Helgonen var fullödiga människor En unik tilldragelse ligger framför oss, helgonförklaringarna av påvarna Johannes XXIII och Johannes Paulus II. Km:s styrelse uppmärksammar händelsen genom att bekosta utdelande av tidningen i församlingarna. Vår förhoppning är att ni som håller Katolskt magasin i era händer för första gången kommer att vilja följa oss in i framtiden och att övriga fortsätter som prenumeranter En stor del av innehållet ägnas förstås de två påvarna. Johannes XXIII var 77 år när han 1958 valdes till påve. Hans ålder bidrog till att han inte förväntades genomföra några genomgripande reformer och han togs emot som en Papa di transizione, en övergångspåve. I själva verket blev han med kardinal Julius Döpfners ord en övergångspåve till något nytt, en modig vägröjare. Döpfner syftar på vad som, enligt påven, kommit som en överraskning också för honom själv, impulsen att inbjuda till ett koncilium: Jag (Döpfner) kommer ihåg, hur han en gång under en audiens sade, att tanken kommit för honom lika plötsligt, som ett blad faller ned från ett träd. Samtidigt illustrerade han med en gest denna fallande rörelse. Johannes XXIII avled den 3 juni 1963 och hann bara uppleva åtta månader av det omdanande konciliet som vi återkommer till längre fram i numret. Hans valspråk var Oboedentia et Pax, Lydnad och Fred. Johannes Paulus II tillträdde i oktober 1978 som en av de yngsta påvarna i modern tid. Hans valspråk Totus tuus, Helt din, utgör en kärleksförklaring till Maria. Det första Johannes Paulus sa, när han som nyvald påve såg ut över folkhavet på Petersplatsen, var ord som han hann upprepa många gånger under sitt 27-åriga pontifikat: Var inte rädda! Det var inte tomma ord för påven som erfarit såväl nazistiskt som kommunistiskt förtryck på nära håll, som fick uppleva hur ett stort antal katoliker vände Kyrkans ståndpunkter och ibland Kyrkan själv ryggen, som överlevde ett mordförsök, och som under de sista sjukdomsåren kom att uppfattas som en lidandets ikon. Johannes Paulus II avled den 2 april Enligt ärkebiskop Angelo Comastri, som ledde bönevakan på Petersplatsen kvällen när påven dog, var hans sista ord: Jag är lycklig. Var det också ni! Lite mer barmhärtighet förändrar världen, gör den mindre kall och mer rättvis. Den signalen från påven Franciskus vid hans första Angelusbön, fyra dagar efter valet i mars i fjol, öppnade plötsligt öron och ögon världen över, hos troende och icketroende, hos enskilda och medier. Efter ett år i ämbetet är påven och Vatikanen inga fula ord längre. Franciskus har blivit en mediahjälte, nästan som en rockstjärna. Även i svenska medier framställs han i positiva ordalag. Påven blev årets person 2013 i Time Magazine, han finns avbildad som superhjälte på en husvägg i Rom. Benedikt XVI hade svårt att nå fram med budskap som krävde mer uppmärksamhet och koncentration än mediafolket kunde uppbåda. Nu översätter Franciskus samma budskap i gester och handling och det går hem. Likaså hans vision av en fattig kyrka som engagerar sig socialpastoralt. Att vara ett helgon är att vara en fulllödig människa. Gemensamt för de två påvarna var att de hade en mycket mänsklig sida. Det framgår av flera av artiklarna och av en anekdot som vi inte kan låta bli att återge redan här. Det är Johannes XXIII den gode påven som talar: Vem som helst kan bli påve. Det råder ingen tvekan om det sedan man valde mig. Vi hoppas att Km nummer 4 som inte bara handlar om påvarna ska bli till glädje. När påven blev en mediahjäte Men det centrala i hans förkunnelse är detta med barmhärtighet. Han ger oss bilden av Gud som en förlåtande och barmhärtig fader som aldrig avvisar syndaren, av Kristus som manar oss att inte vara rädda utan våga oss ut i hans anda. Just så som Franciskus själv gör när han besöker flyktingön Lampedusa, umgås med massorna på Petersplatsen, samtalar med ungdomar, bjuder på pussar och kramar i mötet med en vanställd sjuk, telefonerar med främlingar som skickat desperata brev, tvättar fötterna på interner inklusive en muslimsk kvinna och äter och pratar med grannar och kolleger på sitt bostadshotell Casa Santa Marta. Allt detta förmedlar medierna i ord och bild. Det stämmer inte att alla nyheter är dåliga nyheter. Det finns goda också. Kaj Engelhart

4 sid. 4 aktuellt inrikes Skifte i pastoralrådets ledning Stiftets pastoralråd önskar bättre samarbete med prästrådet för att få större genomslagskraft för sina åsikter och tänker arbeta för att stiftet tar fram en pastoral för frånskilda. Vid senaste pastoralrådsmötet på Marielund första helgen i mars avtackades Katarina Bungerfeldt för sina insatser inom stiftets Pastoralråd, PR, under närmare 10 år som ledamot och nästan lika lång tid som moderator. Katarina Bungerfeldt är uppvuxen i en katolsk familj. Sedan 1992 är hon gudstjänstledare, har rätt att dela ut kommunionen liksom att gå med de sjukas kommunion. Hon har varit förtroendevald i församlingens råd och hade därför en bred erfarenhet när hon kom med i PR. Katarina Bungerfeldt till vänster har nu lämnat över uppdraget som moderator för Pastoralrådet till Irene Åström. Vid senaste mötet under Katarinas ledning diskuterades bland annat frågor om hemsidor och nya medier samt om sex och samlevnad med fokus på ungdomar. Hon är nöjd med att pastoralrådet numera alltid samlar representanter från alla församlingar och inte indelas i ett A- och ett B-lag. Det gör alla mer delaktiga. Vi behöver arbeta på att PR får mer genomslagskraft. Det är viktigt Fakta: Pastoralrådet Stiftets pastoralråd bistår stiftsbiskopen med råd angående Kyrkans pastorala arbete. Det verkar i enlighet med det andra Vatikankonciliets riktlinjer och den kanoniska lagen. Varje församling väljer en ledamot på fyra år. I rådet ingår också en representant för prästrådet, ordnarna, missionerna, orientaliska kyrkorna och ungdomsorganisationen SUK. Arbetsutskottet är beredande och verkställande organ för de två årliga mötena med stiftets pastoralråd på Marielund. Biskopen utser AU och är dess ordförande, moderator är Irene Åström, sekreterare Ann-Marie Linderås, ekonomiansvarig John Mossop och övrig ledamot Andzrej Gutowski. att skapa ett samarbete med prästrådet. Kyrkan består inte bara av klerker. Kyrkan består av oss. Katarina Bungerfeldt vill också se mer samarbete mellan församlingarna på dekanatsnivå. Hon skulle önska att uppdraget i PR roterade efter max två valperioder. Det skulle ge större bredd. Katarina Bungerfeldt efterträds av Irene Åström från Göteborg, också hon från en katolsk familj. Hon kom med i PR första gången under några år redan på biskop Hubertus Brandenburgs tid. Irene Åströms erfarenhet var att det satt så fantastiskt trevligt, klokt, vettigt och erfaret folk från hela stiftet i PR. Det är en gåva och en rikedom. Vi är biskopens råd. Inte stiftets. Tillsammans kan vi göra ett gott arbete. Hon vill arbeta för att det tas fram en pastoral för frånskilda och för andra samlevnadsfrågor. Hon får medhåll av Katarina Bungerfeldt. Det kan vara ett svårt trauma för en katolik att inse att en skilsmässa är enda utvägen. Man behöver stöd när man ska begrunda sina äktenskapslöften. Vi får inte låtsas som om detta inte gäller oss katoliker. Kyrkan skall vara som en familj och inte stöta ut dem som avviker. Vi är alla skapade till Guds avbild. Även Bo Hellman från Falun lämnar nu sitt uppdrag som sekreterare i arbetsutskottet. Det har varit intressant att se hur olika församlingarna är och hur mycket Katolska kyrkan i Sverige kan åstadkomma med små medel. Hans intryck är att mötena med PR har blivit en fin plattform för kontakt och inspiration mellan församlingarna. Det finns en stor vilja att göra något gott även med små resurser och stora geografiska avstånd. Nu lämnar Bo Hellman arbetsutskottet men är tills vidare kvar som representant för sin församling. Det är bra för församlingen om fler blir insatta i arbetet i PR. Text och foto: Ann-Marie Linderås

5 aktuellt inrikes sid. 5 Går skollagen emot Europarätten? Skollagens skrivningar om att undervisningen även i konfessionella skolor ska vara icke-konfessionell utmanades nyligen vid ett seminarium i riksdagen. Det är framför allt friskolor med huvudmän inom frikyrklig protestantism som menar att den nya skollagen, antagen 2010, inte håller måttet. Inte ens Skolinspektionen, hävdar man, vet hur man ska bedöma om bön, gudstjänst eller psalmsånger ska tillåtas eller inte. Vi kan se av praktiken hur förvirrat det blir, och hur stor osäkerheten är från myndigheterna om hur man ska behandla dessa ärenden, sa Sven Magnusson, vice ordförande i Kristna friskolerådet, under seminariet. I ett fall hade en skola fått höra att de psalmer som ingick i den frivilliga gudstjänsten framfördes på ett alldeles för fromt och förkunnande sätt av barnen. I ett annat fall tvekade man att tillåta stadgar som hänvisade till den så kallade gyllene regeln, Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Uttalandet kan nämligen hänföras till Jesus, en person som i allra högsta grad kan anses konfessionell. Men borde inte föräldrar, som valt en kristen friskola för sitt barn, ha rätt att förvänta sig att kristendomen får prägla undervisningen? Professor emeritus Reinhold Fahlbeck pekade på diskrepansen mellan Europakonventionen, som ger föräldrarna rätt att välja undervisning för sina barn, och den svenska skollagens skrivning. En skrivning som han menar inte skulle hålla för en granskning i Europadomstolen för mänskliga rättigheter, som har att uttolka konventionerna. I fall efter fall har Europadomstolen slagit fast att undervisningen ska vara kritisk, pluralistisk och allsidig i statliga skolor. Och i samtliga fall har man hänvisat föräldrar som önskar en viss typ av undervisning till hemundervisning eller privatskolor, sa Reinhold Fahlbeck. Eftersom domstolen aldrig har uttolkat Europakonventionen i ett ärende som gäller privata skolor, är det svårt att Svårbedömt. Seminariet som hölls i riksdagen den 5 mars samlade drygt 20 personer, bland annat från Katolska kyrkan och Svenska evangeliska alliansen. Professor emeritus Reinhold Fahlbeck menade att svensk skollag inte skulle hålla för granskning i Europadomstolen. säga hur man skulle hantera en friskola som önskar att andakter eller gudstjänster inte bara ska vara frivilliga, såsom kravet är i dag, utan obligatoriska. Att förändra den svenska skollagen på ett sätt som tillåter mer religiös påverkan än i dag lär dock bli svårt, menade de församlade, även om det går att argumentera för att det i praktiken inte finns en helt konfessionslös undervisning. Vägen till en förändring går snarare genom domstolsprövning i Strasbourg. Man måste gå den juridiska vägen när det politiska inte fungerar, sa riksdagsledamot Tuve Skånberg (KD). Det är en lång väg, men ändå lättare än att försöka få med sig alla partier på det här. Katolikerna, som var väl representerade vid seminariet, har dock inga problem med skollagen. Vi har bara tre katolska grundskolor i stiftet, och vad jag vet har vi aldrig haft problem med Skolinspektionen på grund av konfessionella inslag, säger generalvikarie Pascal René Lung OP efter seminariet, själv ordförande i styrelsen för S:t Eriks katolska skola i Stockholm De katolska skolorna, som ligger i Stockholm, Göteborg och Lund, har gudstjänst varje vecka och följer det katolska kyrkoårets högtider och traditioner. När barnen är yngre tar deras föräldrar ställning till om de ska medverka i skolans gudstjänster. På högstadiet är det barnen själva som avgör, berättar generalvikarien. Det finns också ett begrepp som säger att elever kan ha ett passivt förhållande till ett konfessionellt inslag. När man ber för maten, till exempel, är det självklart att alla reser sig. Man behöver sedan inte be aktivt, men man visar respekt. Text och foto: Eva Janzon

6 sid. 6 aktuellt inrikes Skulder pressar stiftet Vad har hänt med stiftets ekonomi? Bara spara! Men vi betalar ju kyrkoavgift och ger kollekter? Katoliker i Stockholms katolska stift mumlar ängsligt sinsemellan när ryktena går. Nu måste vi fråga dem som har läget i sin hand biskop, generalvikarie och ekonomichef. Staffan Livehed har varit ekonomichef i det katolska stiftet i ett och ett halvt år. Han har mött respekt men också kritik för sin strama ekonomiska hållning. Nu får han ge sin egen syn på översynen av stiftets ekonomi. Det var den 12 november 2012 som biskop Anders Arborelius herdabrev inför advent lästes upp i alla katolska kyrkor i stiftet: De senaste åren har inkomsterna från kyrkoavgiften stigit och gett oss goda möjligheter att bygga ut vår verksamhet och satsa på kyrkköp och kyrkbyggen och stora och nödvändiga reparationer. Som så ofta i sådana fall blir det mycket dyrare än man tänkt och budgeterat. Därför har vi just nu en mycket prekär ekonomisk situation i vårt stift och problem med likviditeten. Att herdabrevet handlade om ekonomi blev en överraskning för många. Hur skulle man förfara med den vädjan som avslutade biskopens brev? Som er biskop är jag tacksam för att ni visar förståelse för våra ekonomiska bekymmer och vädjar om er medverkan och era förslag. Krisen inträffade samtidigt som stiftet fick en ny ekonomichef, Staffan Livehed, med förflutet i revisionsbranschen. Strax före herdabrevet intervjuades han av Katolskt magasin där han betonade vikten av en effektiv och rättvis förvaltning av medlemmarnas pengar. Men han informerade också lite försiktigt om att resurserna var begränsade på grund av väldigt stora investeringar på senare tid. Nu är det tid för konsolidering. Biskopsämbetet. I de två översta våningarna i stiftets fastighet på Götgatan i Stockholm finns biskopsämbetet medan nedervåningen är uthyrd till en affär, en restaurang och ett café. Fastigheten byggdes Nu ska Staffan Livehed, i sammanträdesrummet på biskopsämbetet i Stockholm, beskriva för oss hur han ser på den dåvarande situationen och vad som hänt sedan dess. På hösten 2012 befann sig stiftet i en akut likviditetskris, informerar han. Skälen var många. Projekt hade tagit längre tid än beräknat. Två nya kyrkor hade färdigställts. Ombyggnaden av biskopsämbetets lokaler hade blivit långt dyrare än beräknat. Det inträffar ibland att faktiska kostnader överstiger de beräknade vid större projekt. Det fanns inte tillräckligt med bankmedel varför vi var tvungna att ta upp en så kallad checkräkningskredit på 10 miljoner för att klara situationen. Övriga åtaganden var 23 miljoner, reserverade för en kommande kyrka i Södertälje, och borgensförbindelser på 12 miljoner för kyrkbyggen i Göteborg och i Enköping. Dessutom fanns redan externa lån på 12 miljoner. Det innebar att stiftet hade en skuld på sammanlagt 47 miljoner. Staffan rapporterade situationen till stiftets ekonomiråd som bad biskopen att informera medlemmarna vilket alltså skedde i herdabrevet. Och nu måste ekonomichefen förklara de termer som finns med i de långa spalter som ryms i den aktuella årsredovisningen för år 2012, alltså att likviditet betyder de pengar som ett företag har tillgång till för stunden till skillnad från soliditet som innebär betalnings-

7 aktuellt inrikes sid. 7 förmågan på lång sikt. Pengarna var slut, alltså var likviditeten dålig, det var svårt att betala löpande räkningar utan lån. Soliditeten var däremot ganska hög inte minst på grund av stiftets fastighetsbestånd. Stockholms katolska stift är inte ett vanligt företag men ett företag, en organisation, jämförbar med ett medelstort svenskt företag, deklarerar Staffan Livehed. Vi måste ta hänsyn till våra intressenter skatteverket, våra leverantörer, kunder, banker som ställer krav, revisorer. Våra medlemmar, som finns i hela landet, litar på oss, vi måste ta vårt ansvar på fullaste allvar. Konsolideringen, alltså översynen, av de förändringar som skedde 2013 redovisas i stiftets årsbokslut, ett bokslut som just nu färdigställs men som blir offentligt först i slutet av april i år. Ytterligare en källa till framtida återhållsamhet gäller det ansenliga ekonomiska stöd som stiftet under många år tagit emot av tyska katolska Bonifatiuswerk och Diasporakommissariatet. Med tanke på den finansiella krisen i Europa har de tyska välgörarna kommunicerat att man under den närmaste tiden kommer att prioritera de mindre katolska stiften i Danmark, Island, Finland, Estland och Lettland. Trots allt förmedlar ekonomichefen en mer positiv syn på den framtida ekonomin än den han hade vid tillträdet. Vi försökte under år 2013 att betala tillbaka så mycket vi kunde, drog ner på vissa aktiviteter och prioriterade endast akuta renoveringsobjekt som läckande tak och fallfärdiga väggar. Skulderna har minskat och vår likviditet har stärkts. Kyrkorna i Katrineholm och Åkersberga är betalda. En förbättring av ekonomin väntas inträffa under året när stiftets samtliga tjänstebilar har sålts och ersatts av ett leasingavtal vilket innebär att bilarna byts ut vart tredje år. Bilhyrningen skapar större säkerhet för våra präster det har inträffat olyckstillbud i de alltför gamla bilarna. Det är mer miljövänligt. Det är också ekonomiskt fördelaktigt genom att bilar man äger sjunker i värde för varje år, vi får rabatt på bensinen och vi får en betydligt enklare administration. Händelser som påverkade ekonomin 2012 Två nya kyrkor togs i bruk, en i Katrineholm och en i Åkersberga. Omfattande byggnadsarbeten ägde rum i Katolska biskopsämbetets hus på Södermalm i Stockholm. Tidigare lägenheter revs och gav plats för kontorsutrymmen. Ett fläktrum byggdes på vindsvåningen. Då konstaterades också att bjälklaget måste förstärkas. Allt detta tog mycket mer tid än beräknat och blev därför betydligt dyrare. Slutförandet av arbetet med att ge ut ett nytt svenskt missale och en ny fjärde upplaga av psalmboken Cecilia skedde under året och togs i bruk En fastighet hos Elisabethsystrarna i Malmö inköptes och maroniterna fick en kyrka i Skärholmen som tillhört Svenska kyrkan. Bokförlaget Veritas integrerades i det katolska samfundet. Caritas fick inte heller 2012 bidrag från SMR, Sida eller Radiohjälpen något som man hoppas ska återinföras i framtiden. Antalet katoliker har ökat vilket ger ökade inkomster men också större kostnader för administration, kyrkolokaler och medarbetare. År 2000 fanns det registrerade katoliker i Sverige. År 2012 var antalet präster och 43 tjänstemän avlönades. Dessutom erhöll ett antal församlingar och organisationer bidrag i enlighet med stiftets ansvar. Ekonomichefen. Vi börjar se en ljusning. Men likviditeten måste förbättras, rutiner skapas och vanligt sparande uppmuntras. Inga nya kyrkbyggen är aktuella under de närmaste två-tre åren, med undantag av den länge planerade kyrkan för kaldéerna i Södertälje. I övrigt ska stiftet bara förvalta sina fastigheter. Det så kallade Gröna huset på katolska kyrkogården i Solna håller på att renoveras. Viktiga elarbeten ska slutföras i Kristus Konungens kyrka i Göteborg. Eftersom det tillkommit nya regler för pensionsutfästelser måste de verkliga värdena för alla tilltänkta pensioner för stiftets 170 präster tas upp i stiftets balansräkning. Det innebär att stiftet ökar sin pensionsskuld från 19 miljoner till cirka 100 miljoner. Det egna kapitalet kommer att belastas den sista december 2014 men är endast en redovisningstransaktion, enligt finanschefen. Men vilka projekt, institutioner och stiftelser kommer i framtiden att drabbas av stiftets nedskärningar? Vad kan vi vänta oss? Nej, den frågan kan inte besvaras denna dag. Vi få vänta tills nästa årsberättelse publiceras. Staffan Livehed betonar att biskop, generalvikarien och ekonomichef är medvetna om hur viktigt det är med bred öppenhet mellan stift och församlingar. Forts.

8 sid. 8 aktuellt inrikes Så här sammanfattar stiftets ekonomichef den nuvarande ekonomiska situation: Vi börjar se en ljusning, börjar få näsan över vattenytan. Men likviditeten måste förbättras, konsolideringen av vår ekonomi och vår organisation måste fortgå. Vi försöker skaffa oss Vad tycker du om kyrkoavgiften? Christina Doctare, Djursholm Jag tycker att det är väldigt praktiskt. Hur ska vår kyrka annars klara sin ekonomi? Syster Beata O.Ss.S., Birgittasystrarna Det verkar enkelt och bekvämt. Men ordenssystrar har inga egna pengar. Vi bidrar på annat sätt. rutiner så att vi kan se i god tid vilka kostnader vi kan vänta. Projekt kan gå fel har vi lärt oss. Och så gäller förstås vanligt hederligt sparande, att låna pengar bara undantagsfall till större byggnationer och till enstaka projekt. Maria Slawinska och Piotr Slawinski, Norrtälje Det är ett rättvist system, säger Maria. Det är både professionellt och praktiskt, säger Piotr. Stiftets ekonomi. Eftersom bokslutet för 2013 inte är färdigt ännu redovisar vi ekonomin för stiftets verksamhet De sammanlagda intäkterna uppgick då till 177,4 miljoner kronor och de sammanlagda kostnaderna till 193,1 miljoner kronor. Hur intäkter och kostnader fördelade sig procentuellt framgår av illustrationen. Procentsiffrorna är avrundade. Den som önskar mer exakta uppgifter kan ladda ner bokslutet på stiftets hemsida. Bokslutet för 2013 beräknas vara offentligt i slutet av april. Källa: Text och foto: Kerstin Elworth Kjell Andersson, Tumba Det är jättebra. Eftersom jag är med i en församling är det ju självklart att jag betalar min kyrkoavgift. Foto: Kerstin Elworth Församlingsbor frågar hur pengarna används I arbetet med reportaget dök flera frågor upp från församlingsmedlemmar om stiftets ekonomi. Här är några av dem. Varför gör inte stiftet som de svenska hushållen, tar stora långsiktiga lån och amorterar lite varje år? Staffan Livehed: Vi har låg inflation just nu och eftersom vi förvaltar medlemmarnas pengar har vi ingen rätt att utsätta dem för onödiga risker med alltför höga lån och framtida ökade räntekostnader. Varför hyrde stiftet sitt nya pastoralcentrum i Gamla Stan i Stockholm där hyrorna är mycket höga? SL: Det hände före min tid. Men jag förstår att det var viktigt att de två delarna av biskopsämbetet finns så nära varandra som möjligt. Dessutom blir Johannes Paulus II:s pastoralcentrum en allmän katolsk mötesplats. Måste stiftet ha ett eget bokförlag? SL: Det är viktigt framför allt på grund av de liturgiska böcker vi ger ut. Hur fördelas kyrkoavgiften och vad ska den räcka till i församlingarna? SL: Näst intill hela avgiften fördelas till församlingarna per capita, det vill säga andelar i enlighet med antalet medlemmar. Stiftet bekostar kyrkbyggen men församlingarna står för inredning och verksamhet i sina lokaler. Vi kan gripa in vid akuta lägen. Vi har också möjlighet att ansöka om statsbidrag, ett sådant beviljades nyligen till en handikapphiss. Varför betalar inte stiftet lön till kantorerna och anställer fler ungdomsledare? SL: Det är församlingarnas ansvar att avlöna och anställa personal. Endast Sankta Eugenias kantor får halva sin lön från stiftet eftersom han anlitas av hela stiftet.

9 aktuellt inrikes sid. 9 Biskopens kommentar Vi bad biskop Anders Arborelius, som enligt kyrkolagen förestår ekonomirådet, att ge sin syn på läget i stiftet. Ekonomihandhavare. Pater Pascal, ordförande i ekonomirådet, biskop Anders och ekonomichefen Staffan Livehed informerade nyligen präster i Stockholms dekanat om stiftets ekonomi. Foto: Annie Tayam-Dahlgren Finansrådet bär ansvaret Det är ekonomirådet som har ansvaret att förvalta medlemmarnas pengar, säger generalvikarien pater Pascal René Lung som är rådets ordförande. Även om situationen ljusnat något beror nu mycket på kommande kyrkoavgifter. Ekonomichefen har kanonisk status, säger pater Pascal, det är han eller hon som hela tiden sammanfattar den aktuella ekonomiska situationen för det hundratals olika projekt som ständigt är på gång inom stiftet. Han/hon kan också komma med förslag men det är de fem ledamöterna i ekonomirådet plus biskopen som fattar de avgörande besluten. Endast biskopen har makt att säga ifrån eller komma med ett eget beslut. Till sin hjälp har ekonomirådet stiftets byggnadsråd som biträder dem som kommer med egna äskanden i församlingarna. Så till exempel kunde dessa experter nyligen, trots viss kritik, prioritera att laga en raserad mur framför att reparera ett fallfärdigt kyrktorn i Göteborg. Muren stod på allmän kommunal mark, åtgärdandet var en skyldighet! Stockholms katolska stift har i dag cirka registrerade medlemmar men man har räknat ut att de oregistrerade, som deltar i kyrkliga förrättningar, är minst det dubbla. Många katoliker i andra länder ser med avund på det enkla svenska systemet att staten hjälper till att ta ut en procent från medlemmens årliga inkomst efter avdrag. Det sker automatiskt, därmed vet man att man åtminstone betalat en grundavgift till kyrkan. Det finns de som föredrar att stödja sin församling men som inte känner tillhörighet med stiftet, säger pater Pascal. Då tänker man inte på att merparten av avgifterna går tillbaka till församlingarna även om en del används till viktiga verksamheter inom stiftet, som till exempel Caritas. Det är en plikt för varje katolik att ekonomiskt stödja sin kyrka. Den som inte har råd kan få dispens. Men det har hänt att medlemmar med miljoninkomster sökt dispens för att deras avgift skulle bli för hög då är det, som alltid, en fråga för varje katoliks samvete. Kerstin Elworth De flesta vet nog att ekonomi inte är min starka sida. Därför är jag mycket tacksam mot alla dem som hjälper mig med allt som rör stiftets ekonomi. Samtidigt är det aldrig lätt att fördela de resurser som finns så att alla blir nöjda. Vi befinner oss ännu i en nödvändig åtstramningsperiod som kan kännas jobbig, inte minst för vissa församlingar. Men vi hoppas att det snart skall bli lite bättre, förutsatt att det blir fler som betalar kyrkoavgift och att bidragen från Tyskland inte skärs ner för drastiskt. Själv hoppas jag också på att det skall bli lite lättare att få skatteavdrag på gåvor, så att vi också kan utnyttja den möjligheten för våra församlingar, för Caritas och andra organisationer. Som den urbota optimist jag är tror jag att det finns fler än vi anar som vill hjälpa sin Kyrka med olika konkreta projekt. Tyvärr är det också uppemot 1% av våra registrerade medlemmar som utträder varje år. Det är naturligtvis främst en pastoral och mänsklig tragedi, men det får också ekonomiska följder. Ändå är det viktigt att se hoppfullt på vår Kyrkas utveckling och att vi försöker hjälpas åt att använda de resurser vi har på bästa sätt. Tack till alla som på ett eller annat sätt vill bidra till detta, inte minst de som nu har drabbats hårdast av nedskärningar och ändå tålmodigt arbetar vidare. Biskop Anders Arborelius OCD

10 sid. 10 aktuellt Valår. Det kan kännas svårt att veta hur katolsk tro ska hjälpa en att välja mellan de olika politiska vägarna som presenteras när det är dags för val. Att rösta är en kristenplikt Överväganden inför valdagarna 2014 Sverige står inför en rad olika val detta år. Hur kan den katolska tron hjälpa en katolik att välja mellan de olika partiernas valmanifest? Klaus Misgeldt låter kyrkans social- och morallära hjälpa till att sortera ut vilka områden som kan vara intressanta att jämföra. Att rösta är en kristenplikt skulle man kunna säga med ett ord lånat av den tyske reformatorn Martin Luther. Denna de kristnas plikt aktualiseras särskilt i år. Då uppmanas alla myndiga svenska medborgare att rösta i EU-parlaments-, riksdags-, landstingsoch kommunalvalen (de utan svenskt medborgarskap men folkbokförda i tre år kan delta i landstings- och kommunalvalen). Tyvärr har det dock funnits en tendens till att katoliker engagerade sig mindre i politiken än evangeliska kristna ( protestanter ), och att även valdeltagandet bland katoliker var lägre. Men det kan och måste vi ändra på! Men hur ska vi rösta? Det är inte lätt att veta på vem vi skall rösta, på vilka personer och på vilket parti. Att då vilja förlita sig på kyrkliga auktoriteter vore dock att omyndigförklara sig själv. Visst lyssnar vi gärna på påve Franciskus som ofta tar upp sociala (politiska) spörsmål, senast i den apostoliska förmaningen Evangelii gaudium som innehåller en

11 aktuellt sid. 11 hård kritik av de ekonomiska ojämlikheterna i världen och av vår livsstil. Och givetvis kan vi hämta inspiration i den katolska socialläran, formulerad i påvarnas rundskrivelser. Men ändå måste vi söka vår egen väg, trots att partiernas bud är så olika, offerterna ofta oklart formulerade och inte sällan föga förpliktande. Därför gäller det att särskilja de olika politikområdena och att väga dem mot varandra. Låt oss avgränsa några fält. Sammanställningen bör och kan diskuteras. Dessutom vill jag peka på två förutsättningar. Den ena handlar om ideologier. De heltäckande ideologiernas politiska helhetslärornas tid är nog förbi, även om det hos alla partier bör finnas något som med ett vagt, närmast förbrukat ord betecknas som värdegrund. Den andra handlar om pengar, närmast mina egna pengar. Det vore pinsamt om vi lät oss styras av en räkneövning, om vi röstade främst utifrån vilket parti som lovar att ge oss mest i plånboken. Därmed inte sagt att plånboksfrågan inte är viktig vilket den är, särskilt om pengarna inte räcker till för mig och min familj. Men politiken är inte bara till för att ge. Den ställer också krav krav på oss. Det är alltså några fält vi måste fundera över och sedan koppla ihop dem med partier eller politiker. Den nödvändiga informationen finns i media och på nätet, i program, debattinlägg, i redovisningar för föreslagna eller fattade beslut i riksdag, landsting och kommun. Vi kan avläsa de följder dessa beslut får för våra och andras liv. Här får man givetvis inte bortse från att det för vårt val också är viktigt om vi litar på en politikers goda intentioner, liksom på dennes kompetens och förmåga att sköta sina uppdrag. Vilka är då fälten? Det är naturligtvis skillnad mellan kommunal-, landstings-, riksdags- och EU-val. Och det är inte ovanligt att väljare splittrar sina röster, alltså i olika (samtidiga) val röstar på olika partier. Men låt oss bara ta riksdagsvalet där det avgörs vilken regering vi kommer att få, en regering som har till uppgift att ta hand om en rad ansvarsområden. Dessa är för närvarande, i urval och alfabetisk ordning: arbete (arbetsmarknad med mera); asyl, migration och integration; boende och byggande; demokratifrågor (jämställdhet och mänskliga rättigheter hör hit, även minoritetsfrågor); försvar; hälsa och sjukvård (med en mängd delområden); kommunikationer (inklusive IT); kultur (idrott); lag och rätt; landsbygd (jordbruk med mera); miljö, energi och klimat; näringsliv och handel; samhällsekonomi; utbildning; utrikespolitik och internationellt samarbete. Utan att prioritera något område och utan att göra anspråk på någon större logik, men genom att lägga den katolska social- och morallärans perspektiv på det hela, så kan vi summera några rubriker. Det handlar om rättvisa för alla; om det goda samhället (välfärdssamhällets funktioner); om mänskliga rättigheter (alla människors lika värde; hit kan föras religionsfrihet och rätt till arbete); om fred och internationellt samarbete (internationell solidaritet) före nationell egoism; om en god livsmiljö på vår jord även för kommande generationer; om kultur och utbildning och om moralfrågor. Det finns givetvis samband mellan allt detta. Välfärdssamhället och rätten till arbete med rimliga villkor är en fråga om moral och rättvisa; så även rättssäkerheten. Likaså miljöpolitik, internationellt samarbete och insatserna för freden, sistnämnda inte minst om vi även tänker på vapenproduktion och -export. En positiv syn på migration, på att låta medmänniskor flytta hit från andra länder och att låta dem ta del av vårt samhälle, förutsätter också en moralisk kompass. Ekonomi och handel och konsumtion kan inte frikopplas från moraliska överväganden, till exempel när vi ser på arbetsvillkoren både här och i andra länder. Än mindre gäller det de frågor som har med det mänskliga livet att göra, med livets okränkbarhet från första början till slutet, eller uppfattningen om familjens ställning i samhället. Kultur och utbildning handlar bland annat om möjligheten att kunna leva ett fullödigt liv. Och så vidare. På alla dessa fält gäller det också att väga det egna välmående mot det allmänna bästa. Påven Benedikt XVI ger en sammanfattning i rundskrivelsen Gud är kärleken julen 2005, i några meningar om det gemensamma goda och en rättvis ordning och fördelning : Rättvisa är målet och därför också den inre måttstocken för all politik. Men även när detta är sagt, kvarstår att det finns många olika politikområden att ta ställning till. Och givetvis en lång rad enskilda frågor som ryms inom dem. Därför måste vi prioritera. Det kan tänkas att jag gillar partiet A:s program gällande rättvise- och arbetslivsfrågor, till exempel, men prioriterar en viss miljöpolitik eller också spörsmål kring synen på mänskligt liv och familj och då väljer jag kanske i stället parti B eller C som här ligger närmast mitt samvete. Eller tvärtom. Och på alla dessa områden, även om vi önskade att ett och samma parti uppfyllde alla våra krav, vilket väl inte ens den är övertygad om som är medlem i ett parti. Men ett bör vara tydligt, nämligen att partier med en inskränkt nationalism som grundidé inte kan få vår röst. För övrigt så gäller det, som i all mänsklig tillvaro, att varje val också är ett bortval, nog så påfrestande för vårt samvete. Av detta får vi inte förlamas. Den omedelbara uppgiften att verka för en rättvis ordning i samhället tillkommer [ ] de troende lekmännen. (Benedikt XVI). De uppmanas att engagera sig i det offentliga livet. Låt oss alltså uppfylla denna vår plikt som kristna genom att rösta. Klaus Misgeld historiker, S:t Lars församling Uppsala

12 sid. 12 påvar & helgon Helgonförklaring av två påvar Helgonen synliggör den kallelse till helighet som är varje människas. Helgonen är en levande protest mot allt vad medelmåttighet och halvhjärtenhet heter i tron och i livet. Den som verkligen möter ett helgon en avliden helig människa eller en människa som fortfarande lever mitt ibland oss och som får förmedla Guds nåd kan inte gå oberörd från detta möte. Ty genom helgonet förmedlar Gud vad han vill med varje människa och detta sker på ett konkret sätt, på ett sätt som visar att det är möjligt att leva helt för Gud i varje tid och i varje situation. Människor som mött Johannes XXIII eller Johannes Paulus II i verkliga livet eller kanske genom andras vittnesbörd eller genom deras texter har haft mycket att berätta från sina möten med dessa snart helgonförklarade påvar. Här delar några av dem med sig. Johannes XXIII överraskningarnas påve Natten den 3 juni 1963 sände Vatikanradion stillsam orgelmusik. Vid sjutiden på kvällen hade påven Johannes XXIII dött, efter en lång tids sjukdom, men det meddelades först några timmar senare. Själv satt jag uppe den natten, lyssnade på orgelmusiken och tänkte på åren med Johannes och väntade på senaste nytt från hans dödsbädd. Det kändes som ett slags avsked från en närstående. Jag var ganska nybliven student och uppfylld av allt det nya från Rom. På kvällarna försökte jag följa med i rapporteringen från konciliet som varje dag levererades i Vatikanradions program på olika språk. Aktörerna på konciliet, de berömda och omskrivna kyrkoledarna, den tyske kardinalen Augustin Bea och den italienske Alfredo Ottaviani till exempel, de stora teologerna Rahner, Küng, Congar, Ratzinger intervjuades, dramatiken i dragkampen mellan olika åsikter och fraktioner kändes nära, omröstningar och uttalanden, kampanjer och motkampanjer presenterades och summerades. Kyrkan levde och andades, pulsen var stark och frisk. Bakom detta stod Johannes XXIII, vald den 28 oktober 1958, 77 år gammal och därmed förutspådd rollen som övergångspåve. Sympatisk redan från början: en vänlig, rundlagd, lätt åldrad bondson från Sotto il Monte i Norditalien med namnet Angelo Giuseppe Roncalli. Pappan motsatte sig först sonens prästplaner men gav med sig, och efter studier och promotion i Rom prästvigdes ynglingen kallades han av påven Benedikt XV till Rom och blev snart påvlig diplomat var han påvlig visitator i Bulgarien och intresserade sig för den ekumeniska dialogen mellan katoliker och ortodoxa. Då hade han vigts till biskop, med valspråket Oboedentia et Pax, Lydnad och Fred. Överraskande. 28 oktober 1958 valdes patriarken av Venedig, Angelo Giuseppe Roncalli, till ny påve efter Pius XII, och han tog sig då namnet Johannes XXIII blev han apostolisk delegat i Istanbul och räddade många greker från svälten genom att förhandla fram amerikanska spannmålsleveranser till det tysk- och italienskockuperade Grekland. Samtidigt räddade han livet på tusentals judar genom att låta utfärda dopattester så att de kunde resa ut från det naziockuperade Ungern. Som

13 påvar & helgon sid. 13 en sentida hyllning fick han nyligen en gata uppkallad efter sig i Istanbul. Efter nästan tio år som nuntie i Frankrike utnämndes Roncalli den 12 januari 1953 av Pius XII till kardinal och patriark av Venedig. När Pius avled 1958 valdes han till efterträdare på påvestolen. Han hälsade de troende på Petersplatsen med sina första, berömda ord: Jag är Josef, er broder. I oktober 1962 stod världen vid randen till storkrig. I Kubakrisen konfronterade USA:s president Kennedy den sovjetiske ledaren Krusjtjov med ett ultimatum. På Kennedys önskan trädde Johannes in som medlare och sände ett budskap med en maning till fred till den sovjetiske ledaren. Sannolikt bidrog han därmed verksamt till att krigshotet avvärjdes. När han, under intryck av den andlösa spänningen under Kubakrisen, publicerade sin fredsencyklika Pacem in Terris, 1963, var det hans sista rundskrivelse (av totalt åtta) och den första som riktar sig till alla människor av god vilja. Konflikter kan inte lösas med vapenmakt, skriver han, utan bara på fredlig väg med diplomatiska förhandlingar. Han var då redan märkt av sin sjukdom, magcancer. Två månader efter publiceringen var han död. Medlare. Som van diplomat kom Johannes XXIII att spela en betydande roll både i den världsliga politiken, i den interreligiösa dialogen och inom kyrkan. Året innan hade han sammanfattat den katolska socialläran i rundskrivelsen Mater et magistra, till 70-årsfirandet av Leo XIII:s socialencyklika Rerum novarum och 40-årsminnet av Pius XI:s uppföljare från I fokus står det allmänna bästa, som en balans mellan olika moment i samspelet mellan samhälle och ekonomi. Det finns paralleller mellan Johannes XXIII och den nuvarande påven Franciskus. En är närheten till och sensibliteten för den judiska traditionen. Den katolska långfredagsliturgin innehöll tidigare en passus som var en ständig stötesten mellan katoliker och judar: den förolämpande formuleringen i förbönen pro prefidis judaeis, för de trolösa judarna. Johannes XXIII lät stryka trolösa, som en av de åtgärder han vidtog för att öppna fönstren och släppa in frisk luft i kyrkan. Detta var i mars I januari samma år förkunnade han i basilikan San Paolo fuori le mura sin plan att inkalla ett allmänt kyrkomöte, ett koncilium. Två och ett halvt år senare, den 11 oktober 1962, öppnades så konciliet som samlade biskopar från världskyrkans alla hörn till överläggningar i Rom och ett jättelikt adminstrativt, redaktionellt och diplomatiskt arbete, för att ge kyrkan ett nytt, tidsenligt ansikte, i full trohet mot sin tradition och Kristi vilja och löften. Johannes XXIII fick bara uppleva åtta månader av sitt mest betydande verk. Men allt detta räckte för att ge världens katoliker en värmande upplevelse av ett klappande fadershjärta i Rom med visionen om en ung, stark kyrka som öppnar sig för tiden och världen, det vill säga människorna i deras konkreta verklighet. Därför var det med sorg och saknad som den unge studenten i juninatten 1963 lyssnade till den stilla orgelmusik över radion som förkunnade den gode påven Johannes avsked från det jordiska. Kaj Engelhart

14 sid. 14 påvar & helgon Den folklige diplomaten Johannes XXIII som person Vid sidan av de stora linjerna i Johannes XXIII:s pontifikat, Andra Vatikankonciliet och encyklikorna, möter vi mindre kända sidor av honom i vittnesbörd från hans sekreterare Loris Capovilla, påvens egen andliga dagbok, hans mindre kända brev, tal och dagboksanteckningar av människor som mötte honom. Johannes XXIII var präglad av sitt arbete som diplomat, i Turkiet, Bulgarien och Frankrike. Han var övertygad om att den påvliga diplomatin var viktig, som när han sade till Bulgariens regeringschef: Jag riktar inga kanoner, handelsavtal, politiska eller finansiella intressen mot Bulgarien; jag tjänar ödmjukt världens fredligaste statschef, som förvaltar en lära och en moral som är mer värda än all materiell makt och som är oförstörbara. Förtjusande. Johannes XXIII tillträdde genom en traditionell kröningsmässa 4 november En italiensk reporter kommenterade att påven såg ut att gilla de högtidliga påvedräkterna och sin påvliga tiara, med enkelt sinne, som ett barn. Det diplomatiska arbetet hade lärt honom hur viktigt det var att lära sig främmande språk. 1927, då han är nuntius i Bulgarien, antecknar han i sin andliga dagbok att han avser fördjupa sina studier i franska och bulgariska. Också som påve försökte han använda flera språk. På en av sina första allmänna audienser i Peterskyrkan 17 december 1958 talade han på italienska och sedan på franska, varefter han bad de närvarande om ursäkt för att han ännu inte behärskade tyska och engelska tillräckligt, men lovade att lära sig språken. När han trodde mikrofonen var avstängd, utbrast han om de tror att jag lär mig engelska får de vänta länge. Men det gjorde han trots allt. För jesuittidningen Civiltà Cattolicas chefredaktör Robert Tucci berättar han att han är bedrövad över att tidningarna kritiserar honom för att han studerar engelska i stället för

15 påvar & helgon sid. 15 På besök. Johannes XXIII hann med 152 församlingsbesök i Rom. Här är han dock på väg med tåg till Assisi. att övervaka de italienska biskoparna som lägger sig i politiken. Johannes XXIII tillträdde genom en traditionell kröningsmässa 4 november I sin predikan betonade han hur viktig påven är för frälsningen: Den nye påven förverkligar i sig själv bilden av den Gode Herden. (...) I denna Jesu Kristi hjord får ingen komma in om man inte är ledd av påven i Rom, och människorna kan vara säkra på att nå frälsningen bara när de är förenade med honom, för påven i Rom är Kristi ställföreträdare och företräder honom på jorden. Så snart han tillträtt betonade Johannes XXIII starkt sin roll som biskop av Rom. Samtidigt med Andra Vatikankonciliet sammankallade han också en stiftssynod. Den 23 november tog han sin domkyrka, Laterankyrkan, i besittning. I sin predikan visade han sitt intresse för kyrkohistoria och fornkyrkan och anspelade på de medeltida romerska kyrkoordningarnas beskrivingar av påvliga processioner genom staden. Han beskrev herdens viktigaste uppgift som att förkunna och kommentera bibeln som kyrkofäderna Leo den store, Gregorius den store och Augustinus. Efter ceremonin i Lateranbasilikan återvände han till Vatikanen i öppen bil. Framför kyrkan Chiesa Nuova tog den kyrkohistoriskt intresserade påven av sig hatten vänd mot kyrkan och förklarade: Där ligger den helige Filippo Neri och historikern Cesare Baronio begravda. I sin andliga dagbok kommenterar han: En av mitt livs vackraste dagar. Tog min katedral San Giovanni in Laterano i besittning. Allt högtidligt och vackert... Hemfärden från Lateranen till Vatikanen blev en triumf. Kort uppehåll i San Clemente. Det romerska folkets hyllning längs hela vägen till sin nya biskop och påve, gripande och oväntat. Snart beslöt Johannes att Roms stiftskontor skulle flyttas tillbaka till Lateranen, där de varit i fornkyrkan och på medeltiden. Johannes XXIII genomförde under sin tid som påve 152 besök i Rom, vilket motsvarar ungefär en tiondel av hans tid som påve. Bland annat började han besöka romerska församlingar under fastan enligt den romerska fornkyrkans sed. Det blev mellan tre och fem församlingsbesök varje år, sammanlagt 21 besök. Ett annat uttryck för hur han månade om kontakterna med romarna var att han införde seden att leda middagsbönen angelus från det påvliga arbetsrummets fönster varje söndag. Efter bara en månad tyckte han att han redan uträttat en hel del: Jag har utnämnt en statssekreterare och en ny patriark i Venedig och 23 nya kardinaler, jag har besökt Vatikanen och mitt romerska seminarium, tagit Laterankyrkan i besittning, gjort några artighetsbesök och varit i Castel Gandolfo; jag har fyllt alla tomma platser; jag har uttalat ord till kristenheten och till världen som inte varit förgäves. Vid jul 1958 kunde han konstatera att han mötts med stor entusiasm, men lät sig inte berusas av lovorden: Så länge hosanna-ropen varar är det bra, men jag är beredd på ropen korsfäst. Julen 1958 firade han enligt den tidens tradition en midnattsmässa bara för diplomatiska kåren, totalt 200 personer. Sedan firade han juldagens mässa i Peterskyrkan och besökte två sjukhus i närheten, barnsjukhuset Bambino Gesù och Santo Spirito. Läser man dessa vittnesbörd förstår man bättre den folklige och informelle Johannes XXIII:s förhållande till ceremonier och protokoll i Vatikanen. Sekreteraren Capovilla förklarar att han var informell men inte antikonformist. Grannlåten störde honom inte, tvärtom roade den honom eller på sin höjd förvånade den honom. Redan 29 oktober avskaffade han seden att kyssa påvens toffla och att hedra påven med rökelse. Under audienserna behövde man inte längre falla på knä tre gånger. Men han hade inte bråttom att befria sig från denna grannlåt, som hade gamla anor. Han brydde sig mest om vad som var viktigast: att övertala alla att lyssna till Kristi ord och att tillämpa det till punkt och pricka, för han visste att grannlåten inte uttryckte hela kyrkans väsen. Johannes XXIII återinförde för övrigt den hermelinkantade röda manteln, camauro, som inte använts på länge. Men så var det ju det här med bärstolen, som användes fram till Johannes Paulus I. En italiensk reporter kommenterade i december 1958 att påven såg ut att gilla de högtidliga påvedräkterna och sin påvliga tiara, med enkelt sinne, som ett barn. Men han stod inte ut med den gungande bärstolen. Däremot avskaffade han seden att byta sin vita kalott mot andra vita kalotter som besökare gav honom. Det var vanligt under Pius XII, som fick byta kalott mer än hundra gånger. Till en besviken kvinna som gav honom en vit kalott men inte fick någon tillbaka, förklarade han att han ville avskaffa denna sed som han menade främjade vidskepelse. Han uppskattade inte att den kardinalshatt han skänkt till helgedomen i Lourdes kommit att vördas som en relik. Olof Brandt

16 sid. 16 påvar & helgon En sekreterare minns sin vän Angelo Roncalli Godhetens och vishetens ansikte Hur reagerade ni när ni hörde att Johannes XXIII skulle helgonförklaras? Frågan ställdes till don Loris Capovilla, Johannes XXIII:s sekreterare. Don Loris svarade att han inte var förvånad. Han hade ju levt och arbetat med Angelo Roncalli under 10 år, först i Venedig och sedan i Rom. Bland alla vittnen som finns kvar är don Loris den som kan förmedla den rikaste bilden av Johannes XXIII. Don Loris är en osannolikt vital 98-åring, nyligen förlänad kardinalsvärdigheten av påve Franciscus. Han bor sedan flera år i Sotto il Monte Giovanni XXIII, Roncallis födelseby, efter att ha tjänat som biskop i Chieti och Loreto. Don Loris är den främste förvaltaren av arvet från Johannes. Han har bland annat gett ut Roncallis dagbok, Il giornale dell anima ( andlig dagbok ) och breven till familjen. Vem var påven Johannes? Han var en vis människa. Visheten utstrålade från hans ansikte och lyste upp det, precis som det står i Skriften. Han var en Kristi lärjunge... I hans ögon såg man oskuldsfullhet, godhet och barmhärtighet. Imago ipsa bonitatis, själva godhetens bild, godheten i mänsklig gestalt. Johannes glömde inte sina rötter. Dagen efter påvevalet skriver han i dagboken: Hela världen skriver och talar om mig. Åh mina kära föräldrar, mor, min far, farfar Angelo, farbror Zaverio, var är ni?... Fortsätt att be för mig. Don Loris beskriver vad han såg hos Johannes: ödmjukhet och mildhet, bönen före alla uppdrag, vikten av familjen. Det här hade alltid varit innehållet i hans ränsel som den Absolutes pilgrim. Som präst, biskop och påve förverkligade Johannes bilden av den gode herden, beredd att möta alla slags svårigheter utan fruktan. Han tog också fram bilden av Jakobs son Josef och kunde då säga: Jag är Josef er broder. Men framför allt var påven den gode herden som skulle återge ljuset från Kristi anlete. Johannes såg budet i Matteus 11:29 som det främsta: Lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta. Den djupa fromheten, ödmjukheten och mildheten, bilden av den gode herden, godhetens ansikte, allt detta är en del av Johannes. Men till detta kom hans långa erfarenhet som påvlig diplomat i Bulgarien, Turkiet och Frankrike. Roncalli hade som ung varit sekreterare till biskop Radini-Tedeschi i Bergamo, en framsynt och socialt engagerad biskop som blev en förebild som präst och biskop för denne. Dessutom var Johannes kyrkohistoriker och en lärd man. Vilka faktorer var avgörande för att tanken på ett koncilium skulle mogna? Don Loris nämner fyra: Johannes djupa kunskap om kyrkohistorien under Don Loris Capovilla var påve Johannes XXIII:s sekreterare. Foto: Örjan Ekman Johannes XXIII kritiska perioder, hans teologiska medvetenhet om fornkyrkans syn på kollegialiteten, den starka och radikala tron på Andens hjälp till kyrkan och den ödmjuka underkastelsen till Guds vilja. Koncilietanken föddes ur en gudomlig inspiration och ur en blick på kyrkans situation, berättar don Loris. Johannes, med förmågan att tolka tidens tecken, var den som Gud hade kallat. När man frågade Johannes var han fann sin styrka brukade han svara: Jag betraktar den Korsfäste. Där får min tro sin näring; där finner jag ro, mod, inspiration till att arbeta, ta beslut och att lida. På sin dödsbädd sa Johannes: Han ser på mig och jag talar till honom. Under långa återkommande nattliga samtal erfar jag hur världens frälsning är alltmer brådskande... De utsträckta armarna säger att Han har dött för alla, för alla, ingen är bortstött från hans kärlek, från hans förlåtelse. Örjan Ekman

17 påvar & helgon sid. 17 Minnen från junidagar 1989 Johannes Paulus II:s besök i Sverige Planering. Improvisationer. Åke Göransson, generalsekreterare för påvebesöket, tar oss med bakom kulisserna inför och under Johannes Paulus II:s Sverigebesök den 8 10 juni Vem bjöd in påven till Sverige och Norden? Den naturliga inbjudaren var Nordiska biskopskonferensen men inledningsvis ansåg flera av biskoparna att det vore oklokt att stöta sig med de lutherska majoritetskyrkorna. Det var faktiskt statsminister Olof Palme som insett vad påven betydde som samhällelig kraft som nästan tvingade fram en inbjudan. Också Svenska kyrkans ärkebiskop Bertil Werkström engagerade sig: Om inte ni bjuder in gör jag det. Biskopskonferensen bjöd in. Vilka blev reaktionerna inför besöket? Många i Sverige förstod inte alls vilken dignitet påvebesöket hade. När UD:s dåvarande presschef fick veta att Det hände en gång att påven åt lunch... I Mariero har föreståndarinnorna för de olika ordnarna och kongregationerna tillsammans med biskop Hubertus samlats för att äta lunch med påven. Det bjuds bland annat på älgkött. Påven anmärker roat: Det är ju fredag idag. Ska vi då ha kött? Biskop Hubertus blir inte svaret skyldig: en gång i tiden har han lärt sig att den lokale biskopen kan ge dispens från fredagsabstinensen. Varpå påven svarar lika rappt: Vilken tur att vi har den lokale biskopen med oss. (ur Katolskt magasin, 13 april 2005) påven den 8 juni skulle komma från Köpenhamn sa han: Då blir det väl med SAS morgonflyg? Hur betalades det? Genom stiftet, välgörare i Tyskland och enskilda. Året före besöket fick katolikerna varje månad ett brev med predikningar, tankar, bönekort och en inbjudan att bidra till omkostnaderna. Firmor med koppling till Katolska kyrkan hjälpte till. För Globen som just invigts var påvemässan en jättegrej, vi fick kraftiga rabatter. Hade ni fria händer vad gällde liturgin? Påvens besök var ett pastoralbesök, han kom som gäst. Ett exempel på Roms öppenhet var när man sa att i stiftet Rom tar vi emot hostian på tungan men om den lokala biskopskonferensen beslutat om handkommunion respekterar vi det. Familjegudstjänsten i Gamla Uppsala sändes inte i TV. Vill du säga något om den? Den var på många sätt både den mest katolska och den mest ekumeniska. Katolsk såtillvida att världskyrkan var representerad också genom boende på de olika flyktingförläggningarna i Mälardalen som kunde närvara tack vare att Caritas skötte transporten. Ett exempel på den ekumeniska närvaron var att Frälsningsarméns blåsare svarade för musiken. Sedan hade vi ju ingen Sanctusklocka som räckte till. Kyrkvaktmästaren i Gamla Uppsalas lutherska kyrka lät klockorna i tornet ringa i stället. Efter mässan skänkte påven sin mässhake till den lokala kyrkan. Fallerade planeringen någon gång? Ja, när påven var på väg till Gamla Uppsala. Vi hade undersökt buss- och tågtider och biltrafiken hade stoppats ingenting skulle störa påvens resa från innerstaden till högarna. Vad vi förbisett var turisttåget Lennakatten. Ett antal motorcykelburna poliser fick ge sig ut på spåret Vad gladde dig särskilt under besöket? Några barn från Sankt Lars i Uppsala hade bildat en liten kör som framträdde mellan kyrkan och Mariasystrarnas boende. Påven hälsade spontant på barnen, alla var lika glada. Sedan klappade väl mitt svenska hjärta lite extra när påven skulle hälsa på kungafamiljen. Högvakten saluterade på Borggården, blå-gula flaggor fladdrade i vinden. Det tredje jag tänker på är när påven, Birgittasystrarna och benediktinsystrarna från Omberg samlades i bön inför Birgittas reliker i Blåkyrkan i Vadstena. Vad skulle du säga är resultatet av påvens besök? Av biskop Hubertus analys av besöket framgår att stiftets katoliker här för första gången visat sig som enade som ett. Stiftssynoden var en följd av biskopens förhoppningar om att katolikerna också framgent ville bygga Kyrka tillsammans. Det andra jag tänker på är hur Johannes Paulus efter återkomsten till Rom flera gånger lyfte fram sina ekumeniska erfarenheter från besöket i Norden. I encyklikan Ut unum sint hänvisar påven till vad han varit med om i Globen: att den som inte kan ta emot kommunionen, men eftersträvar enhet, visar detta genom att ta emot välsignelsen med höger hand över vänster axel. En ekumenisk gest som spritt sig! Margareta Murray-Nyman

18 sid. 18 påvar & helgon Johannes Paulus II:s pontifikat I kamp för människans värde Det blev en icke-italienare som fick leda Katolska kyrkan in i det tredje årtusendet. Under de 27 åren då Johannes Paulus II var påve var han i högsta grad involverad i de politiska omvälvningarna i världen, hela tiden med fokus på den enskilda människans okränkbara värde. Askonsdagen 2003, några veckor före Irakkrigets utbrott. I den amerikanska huvudstaden är atmosfären spänd. Rädslan för en terrorattack är utbredd och myndigheterna har uppmanat till vaksamhet. Den stora vallfartskyrkan på Catholic University s campus i nordöstra Washington The National Shrine of the Immaculate Conception är fullsatt när Kardinal Pio Laghi firar mässan och predikar. Han kommer direkt från Vita huset där han på påven Johannes Paulus II:s uppdrag vädjat till president George W Bush att inte anfalla Irak. Kardinal Laghi, i Rom kallad il americano, är sedan sin tid som nuntie i USA nära vän till familjen Bush. En annan kardinal, Roger Etchegaray, sändes samtidigt till Bagdad för att tala med Saddam Hussein. Påvens engagemang för världsfreden är djupt. Redan det första Irakkriget 1991 tog han avstånd från. Den snart helgonförklarade Johannes Paulus II övergav inte formellt den traditionella läran om det rättfärdiga kriget. Han var dock, enligt påvebiografen George Weigel, en funktionell eller de facto pacifist. Något liknande kan sägas om hans inställning till dödsstraffet. Det är inte helt avvisat i katolsk lära, men Johannes Paulus II:s djupa respekt för det mänskliga livet gör att han tenderar att alltid anse det förkastligt i praktiken (Avery Dulles). Också på andra sätt var denne påve en förnyare. Fredsbönen i Assisi 1986, besöket i Roms synagoga och vid tempelmuren i Jerusalem, liksom besöket i den stora moskén i Damaskus visar hans vilja till dialog med andra religioner. Inför det stora jubelåret 2000 talade han om Kyrkans bot, behovet av att göra upp med misstag och försyndelser i det förflutna. Botgudstjänsten i början av fastan 2000 var väl förberedd, bland annat genom vetenskapliga kongresser som tog upp botämnena. Forskare från hela världen många icke-katoliker samlades i Vatikanen för att behandla inkvisitionen. Vid en audiens tackade Porta Santa. Inför jubelåret 2000 talade Johannes Paulus II om behovet av att be om förlåtelse för Kyrkans försyndelser i det förflutna. Julnatten 1999 öppnade han Den heliga porten i Petersbasillikan som tecken på inledningen av jubelåret. Johannes Paulus II dem för deras villighet att grundligt och sakkunnigt belysa detta svåra kapitel i kyrkohistorien. Att respekten var ömsesidig mellan forskarna och påven, var uppenbart. Johannes Paulus II var en mycket utåtriktad person med sinne för symbolhandlingar. Han levde upp vid mötet med människor. Särskilt betydelsefullt var att han grundade de katolska världsungdomsdagarna, som nu är en etablerad institution i Kyrkan. Påven tänkte på Kyrkans framtid. Han förkunnade hoppet, och han var uppenbart förtjust i att möta de stora skarorna ungdomar som kom från världens alla hörn. Och han besökte världens alla hörn. Över 100 utlandsresor hjälpte till att skapa bilden av påven som herde för hela Kyrkan och en världskändis. På sitt sätt blev han därför också en röst för hela kristenheten. I encyklikan Ut unum sint Att de alla må bli ett inbjöd han andra kristna till dialog om påveämbetet som ett enhetens ämbete. Karol Wojtyła var den förste icke-italienaren på Petri stol sedan 1522 Att han kom från Polen var nog ingen tillfällighet. Polens nationella historia är starkt förknippad med Katolska kyrkan. Samtidigt är Polens närhet till den Östkristna världen viktig. Johannes Paulus II var angelägen om dialogen med våra Ortodoxa systerkyrkor. Europa måste andas med sina båda lungor, sade han. Karol Wojtyła visste också vad det vill säga att leva under de totalitära system som präglat Europas historia under 1900-talet. Han gick i ett underjordiskt prästseminarium under den tyska ockupationen och kom sedan att verka som professor och biskop i det kommunistiska Polen. Dessa erfarenheter präglade honom djupt.

19 påvar & helgon sid. 19 Hans filosofi och etik de ämnen han undervisade i utgick från människan som person. Som deltagare i And ra Vatikankonciliet var han särskilt aktiv vid tillkomsten av konciliets deklaration om religionsfriheten. Som påve talade han gärna om människan som Kyrkans första väg. Samtidigt kunde han skriva att Jesus Kristus är Kyrkans första väg. Motsägelsen är endast skenbar. Andra Vatikankonciliet säger ju i en text som också bär spår av Wojtyłas inflytande att Jesus Kristus uppenbarade människan för henne själv. Johannes Paulus II hade ett djupt engagemang för människans värde som person. Han betonade livets okränkbarhet från konceptionen till den naturliga döden. Han gav mot slutet av sitt liv ett personligt vittnesbörd om människans värdighet när han inför offentligheten uthärdade sin sjukdom och kroppsliga svaghet. Karol Wojtyła var en stor personlighet. Medan han tjänstgjorde som präst, professor och biskop i det kommunistiska Polen skrev han ett filosofiskt-etiskt arbete, på lediga stunder, som han uttryckte det i ett brev. Arbetet, Den handlande människan, är inspirerat både av Thomas av Aquino och den moderna fenomenologiska filosofin. En framstående expert på fenomenologin, Fader Robert Sokolowski vid the Catholic University of America, karaktäriserar Wojtyła som a significant philosopher of the 20th Century (en betydande 1900-talsfilosof), men tillägger att han inte haft tid att utveckla sin filosofi vidare. Desto större är hans bidrag till Kyrkan och mänskligheten under hans 27 år långa pontifikat. Jesus Kristus uppenbarade människan för henne själv. Karol Wojtyła visste vad det vill säga att leva under de totalitära system som präglat Europas historia under 1900-talet. Ända till sin död kämpade han för att påminna världen om människans värdighet till slut genom sin egen kroppsliga svaghet. Den som läser någon av de många biografier som skrivits om Johannes Paulus II eller ser filmen Karol A Man Who Became Pope får stifta bekantskap med ett fascinerande livsöde. Vid 20 års ålder, under brinnande krig, hade Karol Wojtyła mist sina föräldrar och sin bror. Efter erfarenhet som kroppsarbetare och skådespelare blir han präst, filosof, biskop, kardinal och slutligen påve. Hans liv är en spegling av den polska 1900-talshistorien, och samtidigt så mycket mer. Han bidrar genom sina besök i hemlandet till bildandet av Solidaritet och till kommunismens fall. Som nyvald påve hyllas han av Warszawas kardinal Wyszinski med orden: Du skall föra Kyrkan in i det tredje årtusendet. Så blev det bokstavligen, men i stor utsträckning också i andlig bemärkelse. Santo subito helgon direkt var ropet på Petersplatsen efter hans bortgång. Nu är vi där. Den kämpande Kyrkan och den segrande är delar av samma verklighet. Gösta Hallonsten professor i systematisk teologi, Lunds universitet

20 sid. 20 påvar & helgon Minnenas allé. I Plantyparken i Krakow visar en skärmutställning bilder ur Johannes Paulus II:s pontifikat och hans olika besök i landet. Folk kommer ständigt för att återuppleva händelser som för alltid förblir en del av Polens historia. Jag har träffat ett helgon! Inte bara jag, vi är många, många som kan säga samma sak. Vi har träffat ett helgon! Den polskfödde kardinal Wojtyła som nu fortsätter att be för oss och inom kort blir helgonförklarad. Johannes Paulus betecknades som vår i alla de länder jag har haft förmånen att verka i och besöka. Under hela hans tid som påve har jag inte träffat någon som sagt något negativt om honom. I Afrika var han vår, i Latinamerika likaså, i Australien, Europa ja över hela världen. Detta är unikt. Här har Petri efterföljare enat kontinenterna! Jag har lett ett antal projekt ute i världen och vart jag än kommit, och när folk förstått att jag är polska, så var han ett givet samtalsämne. Många förvånade mig med hur mycket de visste om Vår Påve och om Katolska kyrkan. Johannes Paulus II förändrade världen, det har det skrivits mycket om. Här några personliga reflexioner. Jag befann mig i södra Polen, ett par kilometer från Wadowice där Karol Wojtyła föddes. Runt middagsbordet var vi cirka 15 personer, jag var den enda utifrån. Vi bad bordsbönen och en av de yngsta, en söt prinsessa på tre-fyra år, försvann från bordet. Hon var strax tillbaka med handen bakom ryggen, kom fram till mig, log och sade: Vet du, här har du vår påve Janek Pawel II! Bilden var ordentligt tummad, hennes mamma berättade att flickan mindes en pilgrimsfärd och att ingen fick ta hennes bild. Hon kallade honom Janek, den diminutiva formen av Jan. Han var en närstående. Att han var vår visade även hans bilder i taxibilar till och med i Sibirien åkte jag taxi med en påvebild istället för en ikon som annars var rätt vanligt. Att det gått 25 år sedan han kom till Sverige känns märkligt, tiden har stått stilla!