Tema: Språk och rätt. Betydelsen av att vi har två nationalspråk i Finland. Specialforskare Kristian Myntti, Åbo

Transkript

1 JFT 5/2012 s Tema: Språk och rätt Specialforskare Kristian Myntti, Åbo Betydelsen av att vi har två nationalspråk i Finland 1. Det svenska språket: ett av Finlands två nationalspråk Grunden för det finska och det svenska språkets ställning i Finland anges i 17 Finlands grundlag om rätten till eget språk och egen kultur som fastställer att Finlands nationalspråk är finska och svenska. I bestämmelsens 2 mom. stadgas vidare att om vars och ens rätt att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk skall tryggas genom lag. Enligt bestämmelsens 3 mom. skall åter det allmänna tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder. Av grundlagen framgår med andra ord att Finland är ett officiellt tvåspråkigt land. Alla stater har inte lag- eller grundlagsbestämmelser om officiella språk. I Europa saknar åtminstone Tyskland, Danmark och Storbritannien tillsvidare sådana bestämmelser. Inte heller till exempel USA har något officiellt språk, även om engelska är det primära lagstiftningsspråket och språket inom domstolsväsendet och den offentliga förvaltningen. Däremot har fler än hälften av de femtio delstaterna antagit lagstiftning på delstatsnivå som fastslår att engelska är delstatens officiella språk. Fram till år 2009, då riksdagen antog en språklag (2009:600), saknades också i Sverige bestämmelser om det svenska språkets ställning. Enligt den svenska språklagens 4 är svenska»huvudspråk i Sverige». Som huvudspråk är enligt lagen svenskan samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden. Det allmänna har enligt lagen ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas (6 ). Några av de remissinstanser som uttalade sig om lagförslaget önskade att termen nationalspråk eller officiellt språk skulle användas i språklagen. Sveriges Kommuner och Landsting anförde i sitt yttrande att genom att utredningen inte använder nationalspråk ger den efter för krafter som vill erövra vedertagna begrepp såsom nation och nationell, medan Nätverket Språkförsvaret och Sverigefinländarnas delegation anförde att benämningen officiellt språk eller nationalspråk vore att föredra. I lagpropositionen förklarade regeringen ändå att termen huvudspråk betonar betydelsen av det svenska språket och ger tydliga signaler om att svenska är det språk som talas av det stora

2 Betydelsen av att vi har två nationalspråk i Finland 509 flertalet av landets invånare, samtidigt som termen påminner om att det även finns andra språk att ta hänsyn till. Det är att märka att Finlands grundlag inte beskriver finska och svenska som officiella språk i Finland, utan som Finlands två»nationalspråk». Också i vissa andra staters författningar betecknas ett eller flera språk som nationalspråk, såsom i Schweiz ifråga om tyska, franska, italienska och rätoromanska och i Singapore beträffande malajiska. Ett nationalspråk är inte alltid identiskt med majoritetsspråket eller förvaltningsspråket. Ett nationalspråk behöver inte nödvändigtvis ens vara ett officiellt språk. Rätoromanska (Rumantsch) är ett språk som talas av cirka människor i kantonen Graubünden i sydöstra Schweiz. Rätoromanskan erkändes redan år 1938 som ett nationalspråk vid sidan om tyska, franska och italienska i den federala konstitutionen, men språket (dess standardiserade version Rumantsch Grischun) blev så sent som år 1996 ett officiellt språk i Schweiz Nationalspråk är de språk som i första hand förknippas med en nation. Man kan hävda att termen nationalspråk är åtminstone en symboliskt starkare term än termen officiellt språk, som ofta förknippas med termen stat. Uttrycket konstituerande folk (»constituent peoples») är ett uttryck som ofta används i Östeuropa för att beskriva vissa befolkningsgrupper i ett land. Då frågan gäller den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningen i Finland finns det enligt grundlagen ingen språklig majoritet eller minoritet, endast likvärdiga medborgare vars modersmåls ställning bör ordnas enligt enahanda grunder. Det här är också språklagens utgångspunkt. Språklagen från år 2003 är en allmän lag som gäller Finlands nationalspråk finska och svenska. Språklagen är med andra ord inte en lag om skydd för det svenska språket, utan lagen gäller både finska och svenska på lika grunder. Språklagens språkliga jämlikhet innebär till exempel att en finskspråkig persons språkliga rättigheter i en tvåspråkig kommun där majoritetens språk är svenska är de samma som en svenskspråkig persons språkliga rättigheter i en tvåspråkig kommun där majoritetens språk är finska. I tillägg till grundlagens 17 1 mom. om likställdheten mellan nationalspråken stadgas i paragrafens 2 mom. om kulturell och samhällelig likställdhet mellan landets finska och svenska befolkningsgrupper. Enligt bestämmelsen skall det allmänna tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder. Enligt grundlagen är finlandssvenskarna med andra ord inte heller en minoritet i Finland. Enligt grundlagens 17 3 mom. har samerna såsom urfolk samt romerna och»andra grupper» rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Bestämmelser om samernas rätt att använda samiska hos myndigheterna utfärdas enligt bestämmelsen genom lag. Rättigheterna för dem som använder teckenspråk samt dem som på grund av handikapp behöver tolknings- och översättningshjälp skall också tryggas genom lag. Den nu gällande samiska språklagen är från år Genom att det finns en separat samisk språklag kan man hävda

3 510 Kristian Myntti att de samiska språken (tre separata språk) är åtminstone semiofficiella språk i Finland. 2. En alternativ språklig rättslig reglering Till skillnad från den finska grundlagen som talar om minoritetsgrupper i stället för minoritetsspråk, innefattar den svenska språklagen från år 2009 en förteckning över de nationella minoritetsspråken i Sverige. Språken är finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. Enligt lagen har det allmänna ett särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken. Ett alternativ till den nuvarande regleringen i Finland enligt vilken svenska och finska är likaberättigade nationalspråk vore att språkens rättsliga ställning skulle bestämmas utifrån deras faktiska ställning så, att i grundlag och lag skulle föreskrivas om majoritets- och minoritetsspråk. En sådan lösning skulle innebära att svenskan skulle bli ett minoritetsspråk i landet och att språklagstiftningen skulle vara ett slags»skyddslag» för det svenska språket. Tanken om att det svenska språket borde i lagstiftningen definieras som ett minoritetsspråk i Finland samt finlandssvenskarna som en nationell minoritet har vid olika tidpunkter väckts i offentligheten, såväl av finlandssvenska som av finska enskilda debattörer, politiker, politiska partier och medborgarorganisationer. Tanken är inte ny, men motiven bakom förslagen har varierat beroende på från vilket håll de har kommit. På finskt håll har tanken om det svenska språket som ett minoritetsspråk understötts av först fennomanska och senare populistiska grupperingar och politiska partier som haft som mål att försvaga de finlandssvenska språkliga rättigheterna, vilka har ansetts vara oproportionerliga i förhållande till den svenska befolkningsgruppens storlek och andel av befolkningen. På finlandssvenskt håll fördes redan före Finlands självständighet tidvis häftiga diskussioner om hur den svenskspråkiga befolkningens ställning skulle garanteras i ett självständigt Finland. De i huvudsak österbottniska separatisterna talade för ett finlandssvenskt självstyre enligt åländsk förebild. Tanken om den svenska befolkningen som ett i alla avseenden likaberättigat folkelement och konstitutionella likställdhetsgarantier vann ändå ett större understöd bland finlandssvenskarna och principen om finska och svenska som likaberättigade nationalspråk inskrevs i 1919 års regeringsform för Finland. Motiven för senare tiders finlandssvenska förslag om att finlandssvenskarna borde erkännas som en språklig minoritet i Finland har varierat. Vissa grupper och debattörer har menat att finlandsvenskarna borde definieras som en nationell minoritet i lagstiftningen och svenskan som ett minoritetsspråk för att gruppen skall kunna åberopa folkrättsliga instrument, i första hand Europarådets konventioner om nationella minoriteter och minoritetsspråk.

4 Betydelsen av att vi har två nationalspråk i Finland 511 Andra finlandssvenska debattörer och skriftställare har åter betonat de demografiska och språkliga förändringar som har skett i Finland sedan principen om två nationalspråk slogs fast i början av 1900-talet. Enligt debattörerna måste finlandssvenskarna senast nu omdefiniera sin ställning med anledning av dessa förändringar. Bland annat de administrativa reformer som har genomförts framförallt inom den statliga lokal- och regionalförvaltningen har enligt dem splittrat svenskbygden. Grundlagens stadganden om lika språkliga rättigheter fungerar inte längre i praktiken. Därför borde finlandssvenskarna i lagstiftningen i stället definieras som en minoritet med starka minoritetsrättigheter. Svepande generella bestämmelser om lika språkliga rättigheter borde ersättas med mer specifika bestämmelser om svenska som ett minoritetsspråk i Finland. I tillägg borde åtgärder som förstärker Finlands tvåspråkighet vidtas. Ett nyligt förslag som har fått understöd särskilt i Södra Finland är förslaget om att ombilda de svenska skolorna i Finland till tvåspråkiga skolor. Sammanfattningsvis kan man säga att företrädarna för den här synen vill överge, som de ser på saken, strikta grundlags- och lagstadgade enspråkighetslösningar och lika språkliga rättigheter till förmån för mera flexibla tvåspråkighetslösningar. En annan diskussion som åtminstone delvis har samband med tvåspråkighetsdiskussionen är den om Svenska Folkpartiet borde omvandlas från ett i huvudsak språkparti till ett tvåspråkigt allmänliberalt politiskt parti. 3. Europarådets minoritetskonventioner Ett argument som en del svenskspråkiga förespråkare för tanken om att svenskan borde i lagstiftningen erkännas som ett minoritetsspråk och finlandssvenskarna som en språklig minoritet för fram är att finlandssvenskarna efter att så har skett kunde åberopa existerande folkrättsliga minoritetsskyddsgarantier. Det är ändå ett faktum att finlandssvenskarna redan nu oavsett hur gruppen definieras i grundlag och lag är folkrättsligt sett en nationell minoritet. Finland är part till Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter. Konventionen är tillämpligt endast på s.k.»nationella» minoriteter. Med nationella minoriteter avses generellt sådana minoriteter som av hävd har djupa rötter i den stat de bebor. Redan i sin proposition till riksdagen rörande ikraftsättandet av ramkonventionen slog regeringen fast att den i Finland gäller de facto också finlandssvenskarna. Också ramkonventionens övervakningsorgan har konstaterat att finlandssvenskarna kan förlita sig på ramkonventionens skydd, även om Svenska Finlands Folkting har meddelat Europarådet att folktinget inte anser att finlandssvenskarna är en sådan nationell minoritet som avses i ramkonventionen. Finland är också part till Europarådets stadga om landsdels- eller minoritetsspråk. I stadgan avses med regionalspråk eller minoritetsspråk sådana språk

5 512 Kristian Myntti som av hävd används på ett bestämt område i en stat av medborgarna i denna stat, vilka utgör en grupp som i numerärt hänseende är mindre än resten av befolkningen i den staten. Den är bland annat inte tillämplig på dialekter eller på ett lands officiella språk. Statsparterna kan ändå ange att stadgan skall tillämpas på»mindre använda officiella språk». Svenskan i Finland är ett sådant angivet landsdels- eller minoritetsspråk. Ur en folkrättslig synvinkel är det svenska språkets ställning eller finlandssvenskarna status och rättigheter således inte avhängiga av hur gruppen definieras i den finska rättsordningen. Folkrättsligt sett finns det med andra ord inga skäl att omdefiniera svenskan från ett av Finlands två nationalspråk till ett minoritetsspråk, än mindre att ändra eller avskaffa bestämmelsen i grundlagen om att det allmänna skall tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder. Europarådets ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter är uppbyggd som en principdeklaration och innefattar ett antal principer som parterna skall respektera i syfte att tillförsäkra ett effektivt skydd för nationella minoriteter och de rättigheter och friheter som tillkommer personer som tillhör dessa minoriteter. Ramkonventionens bestämmelser är m.a.o. närmast av programkaraktär. Parterna skall trots detta förverkliga principerna vid behov också genom nationell lagstiftning och en lämplig regeringspolitik. Ramkonventionen innehåller bestämmelser förutom om skydd för språk också om stöd för minoritetskulturer, traditioner, kulturarv och religion. Ramkonventionens principer är medvetet vagt utformade. Som exempel på rättigheter som ingår i ramkonventionen kan nämnas att enligt artikel 10(2) skall»i områden som av hävd eller i betydande antal bebos av personer som tillhör nationella minoriteter skall parterna, om dessa personer begär detta, och om en sådan begäran motsvarar ett verkligt behov, sträva efter att så långt som möjligt säkerställa att de förutsättningar finns som skulle göra det möjligt att använda minoritetsspråket i umgänget mellan dessa personer och förvaltningsmyndigheterna.» Enligt artikel 14(2) skall åter parterna»i områden som av hävd eller i betydande antal bebos av personer som tillhör nationella minoriteter, om det finns tillräcklig efterfrågan, sträva efter att så långt som möjligt och inom ramen för sina respektive utbildningssystem säkerställa att den som tillhör dessa minoriteter har tillfredställande möjligheter till undervisning i minoritetsspråket eller till undervisning på detta språk.» Både artikel 10 och 14 som reglerar angelägenheter som är högst relevanta för nationella språkliga minoriteter innehåller med andra ord en mängd tolkningsbara villkor som skall uppfyllas för att staterna skall behöva vidta lagstiftnings- och andra åtgärder för att ge inomstatlig kraft åt artiklarnas principer, såsom»i betydande antal»,»av hävd»,»tillräcklig efterfrågan» och»ett verkligt behov». Även om de här villkoren klart skulle uppfyllas är staterna endast för-

6 Betydelsen av att vi har två nationalspråk i Finland 513 pliktade»att eftersträva» att»så långt som möjligt» och»inom ramen för det nationella systemet» säkerställa förutsättningarna för principernas förverkligande i det egna landet. Övervakningen av att statsparterna uppfyller sina skyldigheter enligt ramkonventionen ankommer på Europarådets ministerkommitté som biträds av en rådgivande kommitté. För övervakningen av ramkonventionen skall konventionsstaterna avlåta periodiska rapporter (statsrapporter) till Europarådets generalsekreterare med information om den politik som de följer och de lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder som respektive part vidtagit för att genomföra de principer eller skyldigheter som anges i sagda konventioner. De till generalsekreteraren avlåtna rapporterna granskas av den rådgivande kommittén. Den rådgivande kommittén består av oberoende sakkunniga från de olika konventionsstaterna. Kommittén avlåter i sin tur sina yttranden över de periodiska rapporterna till Europarådets ministerkommitté. Ministerkommittén är ett politiskt organ som representerar Europarådets medlemsstaters regeringar. Ministerkommittén ger, i form av en resolution, rekommendationer åt en statspart om åtgärder som den anser att staten borde vidta för att ge kraft åt ramkonventionens mål och principer. Jämfört med den europeiska mänskorättskonventionen som övervakas av den Europeiska mänskorättsdomstolen är ramkonventionens övervakningsmekanism således svag. Såsom ovan har nämnts kan också s.k. mindre använda officiella språk falla under Europarådets stadga för landsdels- eller minoritetsspråk och att svenskan i Finland är ett sådant språk. Av förpliktelserna i språkstadgans del III har Finland förbundit sig att tillämpa 65 förpliktelser på det svenska språket och 59 förpliktelser på det samiska språket. Vidare har Finland förbundit sig att i tilllämpliga delar tillämpa de mera allmänna bestämmelserna i stadgans del II med avseende på romani och andra s.k. territoriellt obundna språk. Genom en presidentförordning år 2009 ändrades förordningen om ikraftsättande av den europeiska språkstadgan så, att också karelska är ett språk som faller under språkstadgans del II (artikel 7 (5) styckena 1 4). I fråga om det svenska språket har Finland åtagit sig att trygga vissa rättigheter i stadgans artiklar 8 (utbildning), 9 (rättsväsendet), 10 (förvaltningsmyndigheter och samhällsservice), 11 massmedia), 12 (kulturell verksamhet och kulturella inrättningar), 13 (ekonomiska och sociala förhållanden) och 14 (utbyte över gränserna). Språkstadgan har ett övervakningssystem som liknar ramkonventionens. Övervakningen grundar sig på de periodiska rapporter som parterna skall inge till Europarådets generalsekreterare. Rapporterna granskas av en expertkommitté bestående av sakkunniga i landsdels- eller minoritetsspråksfrågor. Expertkommittén sammanställer och avger ett yttrande till Europarådets ministerkommitté. På basis av rapporten ger ministerkommittén eventuella rekommendationer till parten i fråga.

7 514 Kristian Myntti Både när det gäller ramkonventionen och språkstadgan har Europarådets ministerkommittés rekommendationer till Finland om tillämpningen av språkstadgan har varit få och generella till sin natur med avseende på det svenska språket. Merparten av rekommendationerna har gällt samernas och romernas situation och rättigheter. Rekommendationerna visar att åtminstone Europarådets ministerkommitté ser på Finland som något av ett modelland i Europa i fråga om det svenska språket. I en europeisk jämförelse är svenska ett mycket litet språk då det talas av endast 5,5 % av befolkningen. Trots detta har språket status av ett nationalspråk. I Europa har utvecklingen när det gäller minoriteter och minoritetsspråk heller inte varit odelad positiv de senaste åren. I flera stater har trenden snarare varit att förstärka skyddet för majoritetsspråket. Det här har skett bland annat i Estland. Ett annat exempel är den slovakiska lagen om det slovakiska språket från 2009, en lag som har kritiserats framförallt av de den ungerska minoriteten i landet. Utgående från övervakningsorganens rapporter och resolutioner kan man konstatera att finsk lagstiftning som gäller det svenska språket formellt motsvarar bestämmelserna i Europarådets ramkonvention och Finlands åtaganden enligt den europeiska språkstadgan. Däremot finns det brister när det gäller den praktiska tillämpningen av lagstiftningen. Ett problem i det här avseendet är att traktaternas övervakningsmekanism inte är utformad för att hantera dylika praktiska tillkortakommanden. Staternas genomförande av principerna i Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter eller Europarådets stadga om landsdels- eller minoritetsspråk övervakas av ett politiskt och inte av ett juridiskt organ. Det finns heller inga möjligheter att anföra individuella eller kollektiva klagomål till någon instans när det gäller dessa instrument. Ingendera konventionen grundar några individuella eller kollektiva rättigheter för personer tillhörande nationella minoriteter eller för personer som talar ett minoritetsspråk. Den enda möjligheten att anföra klagomål inom ramen för Europarådet är att åberopa förbudet mot diskriminering i artikel 14 i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter eller motsvarande fristående diskrimineringsförbud i dess tilläggsprotokoll 12. Erfarenheten har ändå visat att diskrimineringsförbudet har haft en mycket begränsad tillämpning när det gäller nationella minoriteters språkliga rättigheter. Sammantaget bör Europarådets betydelse med andra ord inte överskattas när det gäller det svenska språkets ställning i Finland. Såväl den europeiska ramkonventionen som den europeiska språkstadgan tillämpas redan fullt ut både på finlandssvenskarna och på det svenska språket i Finland.

8 Betydelsen av att vi har två nationalspråk i Finland Behöver vi ha två nationalspråk i Finland? Enligt min mening finns det inga skäl att ändra på grundlagens gällande principer om språklig likställdhet mellan de två nationalspråken och om kulturell och samhällelig likvärdighet mellan de båda befolkningsgrupperna. Det behövs fortfarande två nationalspråk i Finland. Det är mycket svårt att inse hur en omdefiniering av svenskan från ett nationalspråk till ett minoritetsspråk, till exempel enligt samisk förebild, skulle kunna förstärka svenskans ställning i landet. Erfarenheter från Finland beträffande andra språk och från andra europeiska stater visar att minoritetsrättigheter aldrig når upp till lika rättigheter. De samiska språken (tre olika språk) är minoritetsspråk i Finland. Grundlagens bestämmelser om samiska regleras närmare genom den samiska språklagen. Gällande samiska språklag (1086/2003) antogs år Syftet med lagen är att trygga den i grundlagen tillförsäkrade rätten för samerna att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. I lagen föreskrivs om samernas rätt att använda sitt eget språk hos domstolar och andra myndigheter samt om det allmännas skyldighet att tillgodose och främja samernas språkliga rättigheter. Jämfört med språklagen som är en allmän lag är den samiska språklagen i första hand tillämplig inom samerna hembygdsområde. Lagen är tillämplig på de kommunala organen i Enare, Enontekis, Sodankylä och Utsjoki kommuner samt organen i sådana samkommuner till vilka någon av dessa kommuner hör, de domstolar och myndigheter inom den statliga distrikts- och lokalförvaltningen vilkas ämbetsdistrikt helt eller delvis omfattar de ovan nämnda kommunerna, de regionförvaltningsverk och närings-, trafik- och miljöcentraler vilkas verksamhetsområde helt eller delvis omfattar de ovan nämnda kommunerna, och organ som är verksamma vid dem, sametinget, samedelegationen samt byastämmor som avses i skoltlagen. Lagen skall också tillämpas på justitiekanslern i statsrådet och riksdagens justitieombudsman, konsumentombudsmannen och konsumentklagonämnden, jämställdhetsombudsmannen och jämställdhetsnämnden, dataombudsmannen och datasekretessnämnden samt minoritetsombudsmannen, skatteförvaltningen, Folkpensionsanstalten och Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt, samt statliga förvaltningsmyndigheter, när de som besvärsmyndigheter behandlar ärenden som har inletts hos ovan nämnda förvaltningsmyndigheter. Den samiska språklagen skall också iakttas vid behandlingen av förvaltningsärenden enligt renskötsellagstiftningen, samt i viss utsträckning på affärsverk och bolag samt på enskilda och kyrkliga myndigheter. De språkliga rättigheterna enligt den samiska språklagen tryggas i praktiken genom tolkning och översättning. Författningar översätts till samiska endast i begränsad utsträckning. Lagar och andra författningar, fördrag samt andra liknande handlingar och tillkännagivanden som skall publiceras i Finlands författningssamling och som särskilt gäller samerna, publiceras även i översättning till samiska när statsrådet eller ministeriet i fråga så beslutar. Detsamma gäller fö-

9 516 Kristian Myntti reskrifter, anvisningar, beslut och tillkännagivanden som publiceras i ministeriernas och andra statliga myndigheters föreskriftssamlingar. Förutom den samiska språklagen finns det i Finland inga bestämmelser som gäller användningen av andra minoritetsspråk, med undantag för vissa bestämmelser i skollagstiftningen om kommunernas möjligheter att ordna undervisning i rommani som hemspråk. Om svenska skulle bli ett minoritetsspråk till exempel enligt samisk förebild skulle det bli avsevärt mycket svårare att argumentera för att språket fortsättningsvis skall vara ett obligatoriskt ämne i landets finskspråkiga skolor. Det samma gäller det svenskspråkiga militärtruppförbandet och Borgå stifts fortsatta existens. Riksdagens arbetsspråk skulle med stor sannolikhet bli enbart finska. Sannolikt skulle endast utvalda lagar översättas till svenska. Riksdagens grundlagsutskotts kontroll av lagarnas språkliga grundlagsenlighet skulle givetvis också bortfalla. Senast den s.k. Karlebyfrågan inom ramen för den statliga regionalförvaltningsreformen visade betydelsen av grundlagsutskottets prövning av lagförslags förenlighet med grundlagens språkbestämmelser, GL 17 och 122. Enligt den senare bestämmelsen skall när förvaltningen organiseras en indelning i sinsemellan förenliga områden eftersträvas så att den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder. Om svenska skulle bli ett minoritetsspråk finns det också en uppenbar risk för att språket med tiden skulle komma att betraktas endast som ett bland många andra minoritets- och invandrarspråk som talas vid sidan av finska i ett allt mer multikulturellt Finland. Europarådets övervakningsorgan för den europeiska stadgan för landsdelseller minoritetsspråk har kunnat slå fast att Finlands språklagstiftning formellt uppfyller Finlands folkrättsliga förpliktelser, men att det fortfarande finns problem när det gäller rättigheternas förverkligande i praktiken. Problemen gäller framförallt tjänstemännens bristfälliga kunskaper i svenska. Det här är emellertid ett problem som inte kan tillrättaläggas genom att omdefiniera svenskan från ett med finskan likvärdigt språk till ett minoritetsspråk. Det finns däremot en uppenbar risk för att en sådan åtgärd skulle vara ägnad att ytterligare försvåra rekryteringen av tjänstemän med tillräckliga kunskaper i svenska i framtiden. Rätten till svenskspråkig undervisning, informationsförmedling, kulturautonomi och allmän samhällsservice på svenska är centrala förutsättningar för en fungerande tvåspråkighet enligt grundlagens principer. Alla förslag som har som mål att modifiera dessa fundament för det svenska språkets fortbestånd i Finland, såsom förslaget om en tvåspråkig svensk skola, bör därför övervägas ytterst noggrant.