Rosengren: Psychagogia - konsten att leda själar. Mats Rosengren: Inledning

Transkript

1 Rosengren: Psychagogia - konsten att leda själar. Mats Rosengren: Inledning Den västerländska filosofin bär sedan sin födelse på den schism som är ämnet för denna text: motsättningen mellan retorik och filosofi. Den drabbar filosofin i dess kärna, ty schismen gäller ursprunget och beskaffenheten hos den kunskap, sanning och moral som vi människor kan aspirera på. Motsättningen ställer oss inför två skilda sätt att uppfatta människans förmåga och uppmanar oss att välja sida upptäcker eller skapar hon sin värld, sin kunskap, sina sanningar och värderingar? Realism eller relativism, absoluta värden eller godtyckliga åsikter 1 / 7

2 motsättningen framstår ofta som självklar. Men det rör sig om en i mina ögon bedräglig dikotomi, som likväl är och har varit en mycket verksam tankefigur. Antingen det ena eller det andra och inget däremellan. I denna essä vill jag visa hur motsättningen skapades och vad som då stod på spel. Därefter vill jag visa hur den kan överbryggas. Sofister och retoriker stod i det antika Aten för en till stadsstatens, polis, förhållanden väl anpassad visdom. Den konst som de utvecklade och som de tog betalt för att lära ut retoriken, technē rhētorikē var främst inriktad på praktiska och ofta politiska mål. Den gav kunskap i hur man talar väl inför en domstol, en politisk församling eller en folkmassa en mycket eftertraktad kompetens i ett samhälle där varje fri man förutsattes kunna tala i egen sak. På det hela taget fann sig sofister och retoriker väl tillrätta i den föränderliga sinnevärlden. Men de gjorde också anspråk på att vara vishetslärare, anspråk på att besitta kunskap om sant och falskt, gott och ont. De utgick från att, som sofisten Protagoras uttryckte det, människan var alltings mått och vände sig till doxa traditionen, det allmänt accepterade för att avgöra sannings- och värdefrågor. Men doxa är föränderlig och ofta motsägelsefull. Den som knyter samman sin sanning och sin uppfattning om rätt och fel med doxa löper risken att som en träbit föras än hit än dit i de ständigt skiftande åsikternas ström. Sofister och retoriker var villiga att ta den risken. För några av sofisternas samtida framstod däremot tanken på en föränderlig sanning, eller på att vad som är gott och ont skulle kunna skifta, som i grunden problematisk och kunskapsteoretiskt oacceptabel. Platon hörde till dessa och gjorde sitt bästa för att misskreditera den i hans ögon förkastliga sannings- och värderelativism han fann hos retoriker och sofister. Han gav motsättningen mellan retorik och filosofi dess klassiska form genom att sammanföra retoriker och so fister och ställa dem mot dialektikerna det vill säga mot filosoferna.1 I hans dia loger framställs de förra som demagoger och bondfångare snarare än som vishets lärare och deras försök att tänka kring kunskaps- och sanningsfrågor förhånas. Sofister och retoriker accepterar att den mänskliga världen är föränderlig och ibland motsägelsefull. De avsvär sig varje absolut och evig bestämning av det sanna eller det goda. Platon vänder i stället sin blick mot en plats bortom himlarna idévärlden. Men för att skåda denna krävs att man tar avstånd från av sinne världen fördunklade tankar och når den punkt där man för sitt inre öga, i theōria, kan skåda sanningen. Blott det fåtal som förmår göra detta når verklig kunskap, och endast dessa bör, menar Platon, få kallas vishetsälskare eller filo sofer. Från början utformades motsättningen mellan retorik och filosofi som en tvist om hur logos skall bestämmas och brukas. Begreppet logos har inom det antika tänkandet många sammanflätade betydelser på en och samma gång och utan skarpa distinktioner täcker det både förnuft, tänkande och tal. Generellt sett kan man säga att klassisk filosofi skiljer logos i betydelsen tänkande från logos i betydelsen tal, och bestämmer talet som tänkandets skugga. Sofistiken, och med den retoriken, söker sig en annan väg: den vill liksom filosofin besvara frågor om sanning och kunskap, men utan att inom logos-begreppet definitivt skilja tänkande från tal. Denna skillnad hänger bland annat samman med filosofins respektive sofistikens olika syn på argumentation: För filosoferna är en argumentations sannings- eller kunskapshalt helt 2 / 7

3 oberoende av hur effektiv den är det spelar ingen roll om åhörarna blir övertygade eller ej, argumentens bärighet och kunskaps innehåll har inget att göra med vad folk tycker. Den evigt givna sanningen är här den enda måttstocken. Sofister och retoriker ser däremot publikens bifall som den enda rimliga värderingsgrunden för ett argument. De vägrar att skarpt skilja vad som är sant från vad man håller för sant och lyckas övertyga andra om. Hos Platon finner vi de olika synerna på argumentation tydligt artikulerade som två skilda sätt att uppfatta logos och dess förhållande till förnuft, tänkande, talande, kunskap och sanning. Därför vänder jag i bokens första del tillbaka till den punkt i filosofihistorien där konflikten mellan retorik och filosofi först tog form: Platons dialoger Gorgias och Faidros.2 Om man känner till hur motsättningen artikulerades, vilka termer som kontrasterades mot varandra och vilka positioner de olika figuranterna tillskrevs kan man också, hoppas jag, se begränsningarna hos denna topos,3 som alltför lätt används också utanför de platonska ramar som den förutsätter. Platons uppdelning kom att bli allmänt accepterad såväl inom som utanför filosofins gränser. Hans argument mot folktalare och vishetslärare ekar genom historien, och ofta har filosofer, vetenskapsmän och politiker utan större eftertanke tagit till sig hans värderingar och ställningstaganden. Men under nittonhundratalet har intresset för retorik växt och motsättningen fått ny aktualitet såväl inom filosofi, inom human- och samhällsvetenskaperna som inom samhället i stort har de retoriska frågeställningarna åter hamnat i centrum. Det talas ibland om en lingvistisk vändning: på område efter område har språkets roll som genomskinligt medium för kunskap och kommunikation ifrågasatts och problematiserats. Språket har självt blivit kunskapens objekt par excellence inom många discipliner. Likväl är än i dag, liksom för 2400 år sedan, retoriker och sofist skällsord inom filosofin och politiken. Den förföriske folktalaren och den bedräglige sofisten framställs fortfarande som raka motsatser till de sanningssökande och rätt rådiga filosofer som talar i sanningens och kunskapens namn. Oavsett om man har tagit den absoluta sanningens parti eller om man intagit en mer relativistisk ståndpunkt har motsättningen uppfattats som självklar och det råder inget tvivel om att den är verksam än idag. Men alla tänkare är inte lyckliga platonister. Den belgiske filosofen Chaïm Perelman hör till dem som under nittonhundratalet tagit ställning för retoriker och sofister skrev han ett omfattande verk, Traité de l argumentation la nouvelle rhétorique, där han visar att den retoriska teorin om hur man övertalar och övertygar faktiskt är både nödvändig och oundviklig. I ett samhälle med demokratiska anspråk måste allt kunna debatteras, men inte hur som helst. Perelman visar att den antika retoriken ger ramarna för ett sätt att i dag se på politisk såväl som vetenskaplig och juridisk argumentation, utan att hemfalla till omänsklig rationalism eller renodlad demagogi. Han visar på en i förhållande till Platons tankar ny möjlighet den retoriska filosofins och han vill inta en tredje och oprövad position den retoriske filosofens. Men den som vill finna ett nytt sätt att angripa en vid första anblicken dikotom motsättning måste gå varligt fram. Risken att återfalla i någon av de positioner Platon formulerar (alltså den förkastlige sofistens eller den omutlige filosofens) är uppenbar och tränger sig på såväl genom det filosofiska språk Perelman är hänvisad till att använda, som genom hans ambition att också som retoriker kunna skilja det bättre argumentet från det sämre, det sanna från det falska och det förnuftiga från det dåraktiga. 3 / 7

4 Jag menar att Perelmans retoriska filosofi lyckas skapa en begreppslig ram för såväl den politik som den vetenskap som försöker finna den smala men nödvändiga väg som leder mellan världsfrånvända abstraktioner och demagogiskt bondfångeri. Den ger oss en möjlighet att, med Perelmans ord, styra vårt samhälle på ett sätt som varken är rationellt eller irrationellt, utan förnuftigt. Perelmans retoriska filosofi förkastar inte rationalitet och logisk stringens, men den ser till att knyta dem till de historiska och sociala villkor som allt tänkande utgår från. Men varken de problem Perelman angriper, eller de lösningar han föreslår, blir fullt begripliga om man inte först känner till den begreppsliga och filosofi historiska fond mot vilken de avtecknar sig. Därför ägnar jag bokens första del åt denna fond och återkommer till Perelman först i del II. Om själva texten Ett centralt retoriskt problem rör formen hos en framställning. Varje ämne ställer specifika krav på hur det skall omtalas och det är sällan möjligt att klart skilja det man vill ha sagt från det man säger eller från hur man säger det. Jag menar att den litterära utformningen av en text inte skarpt kan skiljas från dess filosofiska innehåll. Form (stil, genre, ordval etcetera) är en del av innehållet och alltså en integrerad del av den filosofi texten kan sägas förmedla.5 Att man sedan för olika syften och i specifika sammanhang kan skilja mellan form och innehåll motsäger knappast detta. Godtar man att gränsen mellan form och innehåll inte är given en gång för alla, kan man inte med den filosofiska hedern i behåll strunta i utformningen av filosofiska texter. Vad betyder detta för min egen skrift? Genom min texts form och stil vill jag försöka visa vilka konsekvenser det kan få om man tar dessa överväganden på allvar. Jag tänker mig att själva texten skall fungera som exempel på vad jag diskuterar i boken och kanske också som ett argument för de ståndpunkter jag intar. I del I, där mitt syfte är att försöka ringa in vari konflikten mellan filosofi och retorik bestod för Platon, har jag valt att lägga mig mycket nära texten i de båda dialoger jag kommenterar. Därmed frångår jag också delvis den traditionella filosofiska uppgiften att reda ut vad som sägs till förmån för ett försök att ta reda på hur det som skrivs skrivs: hur etableras motsättningar i och av den platonska texten, hur introduceras problem, vilka termer används, vad betyder det att texterna är skrivna i dialogform och så vidare.6 Jag tror inte att jag på detta sätt åstadkommer ett objektivt referat (hur ett sådant nu skulle kunna se ut) givetvis styrs min genomgång av de båda dialogerna av mitt övergripande syfte och de delar jag väljer att kommentera mer ingående är inte alltid de som ur andra perspektiv skulle framstå som de mest intressanta. Jag kommer inte att avhålla mig från att i insprängda kommentarer diskutera vad jag tycker mig finna, men en mer systematisk sammanställning av mina resul tat kommer först i sista avsnittet av del I. En diskussion kring platonska text problem inleder däremot analysen av de båda dialogerna. I del II är mitt syfte inte detsamma som i del I här vill jag för det första översiktligt presentera Chaïm Perelmans argumentationsteori La Nouvelle Rhétorique (Den nya retoriken) och relatera den till den retoriska tradition där den hör hemma, för det andra problematisera denna relation och mer i detalj granska några av teorins delar och slutligen jämföra Perelmans tänkande med några samtida filosofers. För vart och ett av dessa syften har jag funnit att en viss form och stil passat bäst: ibland (i Den nya retoriken: argumentationens ramar och Den nya retorikens argument ) har jag valt en rak, informativ stil för att förmedla vissa fakta så kortfattat som 4 / 7

5 möjligt, ibland har jag valt att helt låta mig styras av dispositionen hos Perelmans text för att på så sätt kunna ge läsaren en föreställning om hur han själv framställer sin teori. Det sista större avsnittet Filosofiska implikationer skiljer sig från de övriga i så måtto att det är tänkt att fungera mer resonerande och inte som en kritisk kommentar till någon specifik text. Här argumenterar jag i stället en smula för Perelmans sak, samtidigt som jag försöker formulera min egen ståndpunkt. Såväl i fråga om stil som disposition skiljer sig därför detta avsnitt från de övriga. Om inget annat anges är samtliga översättningar mina egna. Om denna andra utgåva Först i efterhand framstår tankevägar som självklara och motiverade. När jag idag många år senare inför den andra utgåvan av Psychagogia - konsten att leda själar läser om vad jag då skrev, och tänker tankar som jag länge glömt, har jag den märkliga känslan av att allt jag tänkt och skrivit sedan dess redan finns här, i denna bok. Embryonalt kanske, men ändå. För min personliga del är den ett frö (för att låna en av Cornelius Castoriadis favoritmetaforer). Ur den har vuxit de tankar om doxologi och retorisk kunskapsteori som jag ägnat de senaste årens forskning åt att utforma; från mitt arbete med Chaïm Perelmans och Lucie Olbrechts-Tytecas texter stammar de första idéerna till att kombinera retorik och filosofi till en retorisk-filosofisk antropologi. Och så vidare. Vad jag idag saknar i texten är en mer genomarbetad och explicit koppling mellan retorik och filosofi å ena sidan och det politiska å den andra. Kon sekvenserna av de genomgripande förändringar som våra kommunikations former och praktiker genomgått sedan 1997 när boken gavs ut första gången är uppenbara och påtagliga. Det gemensamma offentliga rum och den allmänna politiska debatt som då fortfarande, i viss mån, var en realitet är idag definitivt blott ett minne. Den flerskiktade mångfald som genom nätet kommit i dess ställe har skilt meningsmotståndare åt och placerat dem i särskilda diskussions domäner. En sfär har uppstått där enfalden mångfaldigas. Mot denna bakgrund är det frågan om de begrepp för talare, auditorium och tal som Perelman och Olbrechts-Tyteca utarbetade, och som jag ansträngde mig för att visa giltigheten hos, verkligen förslår som analysverktyg. Jag är inte längre övertygad om det. Samtidigt ser jag, just genom min vilja att modifiera, komplettera och förändra, att de resonemang som jag förde då har direkt bäring på dagens situation. Så om denna text har något värde i dag, så är det just i den form den en gång fick, med de meningsmöjligheter den bär på och som idag ter sig annorlunda än då. Därför är jag glad över att få presentera min avhandling ännu en gång, just sådan som den var då den första gången lämnade trycket. Eller i alla fall nästan mindre skillnader i layout, omslag etcetera hör en andrautgåva till. Men texten, såsom text, är densamma. Jag kan bara hoppas att den i sin nya form också kan finna nya läsare. Mats Rosengren Göteborg i maj / 7

6 Bibliografiskt Om Mats Rosengren Mats Rosengren (f. 1962) är filosof och professor i retorik vid Uppsala universitet. Mats Rosengren har skrivit ett flertal böcker, bl.a. Doxologi (2002, 2:a ut gåva 2008), För en dödlig som ni vet är största faran säkerhet (2006) och har översatt bl.a. Chaïm Perelmans Retorikens imperium (2013). Mats Rosengren: Psychagogia - konsten att leda själar. Retorikförlaget / 7

7 7 / 7