SAMMANTRÄDET ONSDAGEN DEN

Transkript

1 3-001 SAMMANTRÄDET ONSDAGEN DEN ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES Talman Öppnande av sammanträdet (Sammanträdet öppnades kl ) Inkomna dokument: se protokollet Europeiska rådets möte den 4 5 november Talmannen. Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om rapporten från Europeiska rådet och uttalandet av kommissionen om Europeiska rådets möte i Bryssel den 4 5 november Balkenende, rådets ordförande. (NL) Herr talman, ärade ledamöter, mina damer och herrar! Det gläder mig att inför er kunna redogöra för Europeiska rådets möte den 4 och 5 november, som blev produktivt. Centrala punkter på mötet var områden som är av stor vikt för allmänheten, såsom ekonomin och området med frihet, säkerhet och rättvisa. Vi diskuterade även frågan om att förmedla Europa till medborgarna, det vill säga att förbättra kommunikationen och samspelet mellan politiker och medborgare runtom i Europa. Slutligen avhandlade vi ett antal aktuella utrikespolitiska frågor, däribland Irak. Den senaste utvecklingen i mitt eget land ger mig inget annat val än att börja med ämnet frihet, säkerhet och rättvisa. Denna utveckling belyser på ett obehagligt men tydligt sätt att samarbetet på dessa områden måste föras ytterligare framåt. Jag står i stor tacksamhetsskuld till er, herr talman, för de ord av stöd och solidaritet som ni den 15 november riktade till den nederländska regeringen och hela det nederländska folket. Tillåt mig att besvara dessa ord i min egenskap av nationell företrädare. Nederländerna är stolt över sin mångfald. Sedan andra världskriget har vi tagit emot stora grupper av människor från många länder några därför att de var förföljda, andra därför att de kunde bygga sig en bättre framtid med oss och var välkomna förstärkningar på vår arbetsmarknad. Dessa människors bidrag till vårt samhälles kvalitet är enormt och uppskattat. I dag hör de och deras släktingar hemma bland oss, ett hemmahörande som kräver hänsynstagande och ansträngning från båda parter. Integration är en komplex fråga som berör såväl identitet, normer och värderingar som viljan att lära känna och förstå varandra. Samtidigt kräver integration även att de grundläggande reglerna i vårt samhälle respekteras och följs: åsiktsfrihet, religionsfrihet och respekt för den demokratiska rättsstatsprincipen, som måste erbjuda enskilda det skydd som de har rätt till. Förra gången jag hade förmånen att tala inför parlamentet sade jag, om Turkiets utsikter att ansluta sig till unionen, att det inte handlar om islam eller religion. Jag skulle vilja upprepa det i dag. I vårt europeiska samhälle finns alla förutsättningar för att människor med olika tro skall kunna leva vid sidan av och tillsammans med varandra. Vad som inte kan godtas är att religion används som förevändning att angripa människor, skolor, moskéer eller kyrkor. Detta är något vi alla, i hela Europa, måste bekämpa med övertygelse och beslutsamhet. Herr talman! När ni i måndags uttryckte ert stöd underströk ni den betydelse de nyligen inträffade händelserna i Nederländerna har för hela det europeiska samhället, och jag håller med er om det. I Nederländerna är man övertygad om att vi måste arbeta effektivare tillsammans i kampen mot terrorismen. De våldsamma reaktionerna och motreaktionerna efter mordet på Theo Van Gogh har återigen visat att det finns spänningar i vårt samhälles struktur. Även i Europa måste vi lära av varandra när det gäller att integrera minoriteter. Jag skall strax mer i detalj gå in på det fleråriga programmet för rättsliga och inrikes frågor, Haagprogrammet, som syftar till en fördjupning på båda områdena. I förra veckan hölls en ministerkonferens, där integrationsfrågan diskuterades ingående. Naturligtvis tillgrep vi den gångna veckan omedelbart de befintliga operativa instrumenten. Dessutom har ministrarna för rättsliga och inrikes frågor bett att få diskutera händelserna i Nederländerna och de europeiska aspekterna av dessa händelser med sina kolleger vid mötet i rådet (inrikes och rättsliga frågor) på fredag. Låt mig nu återvända till min roll som rådets ordförande och till det faktiska ämnet för debatten. Europeiska rådet fastställde Haagprogrammet den 5 november. Programmet anger huvuddragen i vårt samarbete på området frihet, säkerhet och rättvisa under de kommande fem åren. Vidare är Haagprogrammet det första omfattande åtgärdspaket som har blivit föremål för förhandlingar där 25 medlemsstater deltagit. Detta visar att vi i en utvidgad union även kan komma överens om viktiga och komplexa frågor, vilket bådar gott för framtiden. I ett Europa utan inre gränser måste vi angripa problem såsom organiserad brottslighet, terrorism och människohandel gemensamt. Dessutom måste vi arbeta nära tillsammans på områdena asyl och invandring. När

2 allt kommer omkring har asylsökande och invandrare rätt att få veta sin ställning i Europa. Haagprogrammet bygger på Tammerforsprogrammet, som 1999 blev det första program i vilket man formulerade samarbetet på detta område. Det grundar sig på medlemsstaternas bidrag, kommissionens utvärdering av Tammerforsprogrammet och Europaparlamentets rekommendation av den 14 oktober i år, särskilt när det gäller metoder för beslutsfattande. Haagprogrammet ger viktiga nya impulser. Kryphål i nationella system täpps till, vilket leder till att företeelser som gränsöverskridande brottslighet ges långt färre möjligheter. Större uppmärksamhet kommer att ägnas åt att se till att de vidtagna åtgärderna genomförs riktigt, och deras effektivitet kommer att undersökas regelbundet. Vad betyder Haagprogrammet mer bestämt? Unionen kommer att göra det lättare för medlemsstaternas polis, rättsväsende och underrättelsetjänster att utbyta information på grundval av principen om informationens tillgänglighet. När det gäller terrorism har man enats om att medlemsstaterna skall gå längre än till att upprätthålla sin egen säkerhet; de skall även vidga sitt perspektiv till EU:s hela territorium. Institutioner såsom Europol och Eurojust kommer att ges en central roll i kampen mot brottslighet. Vi kommer att fortsätta att arbeta hårt med ett europeiskt rättsligt område där det inte längre är möjligt att undfly sitt straff genom att flytta till en annan EU-medlemsstat. Vid sidan av detta kommer vi att arbeta för ett gemensamt asylsystem till 2010, i vilket samma förfaranden kommer att följas i alla länder. Vi vill se ett enda system som är humant, men även otvetydigt, så att asylluffning blir något som hör till det förgångna. Olaglig invandring kommer också att angripas effektivare. Detta innebär en gemensam politik för återsändande och bättre gränskontroll. Vi arbetar nu med grundprinciperna för integration, vilka om möjligt kommer att fastställas under det nederländska ordförandeskapet. Arbetet påbörjades under en informell ministerkonferens i Groningen. En annan sak jag skulle vilja nämna särskilt är införandet av omröstning med kvalificerad majoritet och av medbeslutande på områdena asyl och invandring, något ni insisterade på i er rekommendation av den 14 november. Vi kommer att uppfylla er begäran genom att göra unionen mer beslutsam och demokratisk i detta hänseende. Detta gäller från den 1 april Även om några medlemsstater framhärdade i att olika undantag skulle göras, förblev dessa i slutändan begränsade till undantaget av laglig invandring. Allt som allt är det ett ambitiöst och realistiskt program, för vilket Europeiska kommissionen nästa år kommer att lägga fram en handlingsplan. De separata lagstiftningsförslag som det omfattar kommer att föreläggas er i enlighet med samråds- och medbeslutandeförfarandena. Jag är särskilt glad över att medlemsstaterna nu har kommit överens om målen och hur vi skall nå dem. Ett säkrare Europa för fria medborgare vars konstitutionella rättigheter skyddas effektivt. Det är vad detta handlar om. Jag skulle nu vilja övergå till det andra viktiga ämnet vid Europeiska rådets senaste möte, nämligen den europeiska ekonomin, med andra ord förberedelserna för halvtidsöversynen av Lissabonstrategin. År 2004 präglas av en svag återhämtning i den europeiska ekonomin. Återhämtningen är dock inte självklar. För att skydda vår europeiska sociala modell behöver vi göra ytterligare justeringar. Kokrapportens största förtjänst är att den tydligt visar Lissabonstrategins betydelse, om inte nödvändighet. Strategins centrala mål är alltjämt i högsta grad levande. Det finns inget alternativ. Världen omkring oss förändras, eftersom det förutom USA finns ekonomier, däribland Kina och Indien, som inte bara konkurrerar med arbetskostnaderna utan även alltmer med kvalitet och innovation. Men även Europa förändras: befolkningen blir äldre, med allt vad detta innebär för arbetsmarknadsdeltagandet och för pensionssystemens och sjuk- och hälsovårdens hållbarhet. Trots detta är vägen framåt tydlig: endast genom att anta framtidens utmaningar kan vi bevara dagens landvinningar. Kunskap, innovation och konkurrenskraft måste vara de pelare som bär upp den europeiska ekonomins anpassningsförmåga. Europa måste vidareutveckla sina starka sidor. På grundval av en högutbildad befolkning med bred bas, flexibla arbetsmarknader, aktiverande socialsystem och innovativ ekologi, kommer Europa att kunna möta den globala utmaningen. Kokrapporten visar således tydligt att Lissabonstrategin måste följas med kraft. Framsteg har gjorts på ett antal punkter: på områdena arbetsmarknadsdeltagande, den inre marknaden och spridning av informations- och kommunikationsteknik samt Internet i skolor, på universitet, i myndigheter och i hushåll. Men vi får inte lura oss själva. Wim Kok antyder samtidigt att ansträngningarna, särskilt av medlemsstaterna själva, måste intensifieras. Annars kommer vi garanterat inte att nå målen. Det var just denna process, där strukturförändringar genomförs samtidigt som stödet från allmänheten bevaras, som blev föremål för en mycket livlig diskussion mellan mig själv och mina kolleger under

3 Europeiska rådets möte. Vi utbytte praktiska erfarenheter och formulerade framtidsperspektiv. Det var en sund diskussion, särskilt eftersom Kokrapporten nämner medlemsstaterna själva. Vad som slog mig under denna upplysande diskussion var enigheten om behovet av reformer och om behovet av bra kommunikation om detta med allmänheten och det civila samhället. Dessutom var regeringscheferna eniga i sin beredvillighet att påta sig politiskt ansvar för Lissabonstrategin på EU-nivå, men även där hemma, i sina egna länder. I det avseendet var det glädjande att den nya europeiska kommissionens blivande ordförande, José Manuel Barroso, också bekräftade att han betraktar Lissabonstrategin som en central del i sin politik och att han personligen kommer att ansvara för detta i kommissionen. Jag har tagit upp de roller som Europeiska rådet, kommissionen och medlemsstaterna måste spela. Kokrapporten vänder sig dock även direkt till Europaparlamentet, som bör bli mer delaktigt i strategin. Till exempel föreslås i rapporten att ni skall inrätta ett ständigt parlamentsutskott med Lissabonstrategin, tillväxt och sysselsättning som arbetsområde. Jag tycker naturligtvis att det skall bli intressant att få veta hur ni svarar på denna rekommendation. Herr talman! Jag skulle nu vilja övergå till ett annat ämne, ett ämne som ni själv har diskuterat med oss, nämligen att förmedla Europa till medborgarna. Medvetenheten om att vi måste kommunicera effektivare med allmänheten om vad Europa är och vad det gör kräver ständig uppmärksamhet. Jag anser att det är positivt att framtida ordförandeskap har antytt att de kommer att fortsätta diskussionerna om denna fråga. Ratificeringen av fördraget om upprättande av en konstitution för Europa är ett viktigt tillfälle att ytterligare förbättra kommunikationen med allmänheten. Europas medborgare delar väsentliga värderingar, och det är upp till politikerna er och mig att förmedla det europeiska projektet. För att skapa en verkligt öppen debatt krävs lagarbete mellan rådet, Europaparlamentet och Europeiska kommissionen. Jag välkomnar därför att kommissionens blivande ordförande, José Manuel Barroso, har uttryckt avsikten att ge en vice talman ansvar för kommunikationsfrågorna. Vi ser fram emot den aviserade kommunikationsstrategin, som kommer att läggas fram redan före Europeiska rådets möte i juni. Jag har nu kommit till de utrikespolitiska områden som varit föremål för diskussion. Allra först Irak. Europeiska rådet lyckades komma överens om ett paket stödåtgärder för Irak på kort sikt. Vi lade fram paketet för den irakiske premiärministern, Iyad Allawi, som vi hade bjudit in särskilt för tillfället, under ett lunchmöte den 5 november. Vidare erbjöd vi Irak möjligheter till samarbete och dialog på lång sikt. Allawi tackade oss för stödet för den irakiska återuppbyggnadsprocessen. I denna process spelar valet en viktig roll. Jag sätter därför stort värde på premiärminister Allawis ord om att valet, trots ihållande säkerhetsproblem, kommer att äga rum senast i januari. Vårt möte med Allawi och det biståndspaket vi lade fram för honom visar att Europeiska unionen vill och kan spela en mer framträdande roll i givandet av konkret stöd till den politiska och ekonomiska återuppbyggnadsprocessen i Irak. Dessutom har en liknande signal om enighet getts inom unionen när det gäller Irak. En andra utrikespolitisk punkt där Europeiska rådet uttryckte sin åsikt var Iran. Låt mig göra en sak helt klar: vi vill att Iran skall avbryta all anriknings- och upparbetningsverksamhet fullständigt och varaktigt på frivillig grund. Endast då kan Europeiska unionen erbjuda Iran utsikter till diskussioner om ett långsiktigt samarbete som skulle gagna både Europeiska unionen och Iran. Även om den överenskommelse som nåddes med Teheran i helgen är ett steg i rätt riktning, bör vi först förvissa oss om att Internationella atomenergiorganet (IAEA) snabbt kan slå fast att verksamheten har avbrutits. Om även det försöket misslyckas, då tycks vi inte ha något annat val än att vända oss till FN:s säkerhetsråd. Detta för mig till Mellanöstern, där det tycks finnas nya utsikter för fredsprocessen. Vi kan hoppas att Israels beslut att dra sig tillbaka från Gazaremsan kommer att innebära ett nytt tillfälle att genomföra färdplanen. Europeiska rådet har försökt att utnyttja detta. På Javier Solanas förslag har vi nu utarbetat ett omedelbart åtgärdsprogram för att stödja palestinierna på områdena säkerhet, reformer, val och ekonomisk utveckling. Det behöver inte sägas att både palestinierna och israelerna måste visa samarbetsvilja för att programmet skall bli framgångsrikt. Även om man för närvarande sörjer president Yassir Arafats död, hoppas jag att den palestinska myndigheten, när en ny president är vald i januari, kommer att starta om snabbt och beslutsamt. Situationen i Sudan förblir oerhört svår. Europeiska rådet har uppmanat Sudans regering och övriga parter att uppfylla de internationella kraven. I detta avseende har vi en självklar piska, nämligen möjligheten att tillgripa sanktioner, om så behövs. Om det är vad som krävs, är det vad vi kommer att göra. För tre veckor sedan höll Europaparlamentet en debatt om Ukraina med rådet. Jag hoppas att det budskap Europeiska rådet sände uppfattas riktigt av de ukrainska myndigheterna. Den andra omgången av presidentvalet äger rum på söndag. Denna omgång måste bli mer demokratisk än den första. Om så inte blir fallet, blir vi tvungna att överväga hur vi skall tolka det. Som framgår av slutsatserna diskuterade Europeiska rådet inte unionens utvidgning. Det kommer vi att göra i december. Vi kommer då att veta hur den debatt som parlamentet kommer att ägna frågan har utfallit. De beslut vi står inför när det gäller de fyra kandidatländerna kan förändra unionen drastiskt. För att vi skall kunna se beslutsfattandet och genomförandet av besluten an med tillförsikt är det avgörande att parlamentets ståndpunkt är tydlig, positiv och

4 framtidsinriktad. Jag hoppas att detta kommer att bli resultatet den 2 december. Låt mig slutligen säga några ord om parlamentet självt och om kommissionen. Först och främst delar jag er önskan att lösa den gamla frågan om stadgan för parlamentets ledamöter. Genom genomblickbara och otvetydiga överenskommelser om ledamöternas lön och andra arbetsvillkor undviks uppfattningar som undergräver förtroendet för institutionerna och unionen som helhet. Under de närmaste veckorna kommer ordförandeskapet genom Atzo Nicolaï, statssekreterare för europeiska frågor, att undersöka de möjligheter som finns att komma överens i denna fråga, som har förblivit olöst alltför länge. Herr talman! Även ni kommer att rådfrågas i ärendet inom de närmaste dagarna. Egentligen stod utgången av den debatt som parlamentet höll för tre veckor sedan om den föreslagna kommissionen inte på Europeiska rådets dagordning. Herr talman! Ni gjorde likväl rätt i att uppmärksamma saken i ert tal till Europeiska rådet. Jag skulle nu vilja göra detsamma. Unionen försattes inte i kris på grund av den debatten; tvärtom hämtade unionen styrka från den. Enligt fördraget har parlamentet tilldelats en viktig uppgift vid tillsättningen av kommissionen. Parlamentet är i sin fulla rätt att förkasta den föreslagna kommissionen. Om parlamentet hade gjort så till följd av en omröstning, skulle det ha varit ett uttryck för politisk självmedvetenhet. På liknande sätt är det bra att José Manuel Barroso, den nominerade ordföranden, har dragit den politiska lärdom han behövde dra av debatten. Han har kunnat anpassa kommissionen så att den skall få bredast möjliga stöd i parlamentet. Han lägger härigenom en stadig grund för samarbetet mellan parlamentet och kommissionen. Ur rådets synvinkel är utgången också positiv. Rådet vill skrida till verket med parlamentet och kommissionen. Vi står inför viktiga frågor och viktiga vägval. Jag har stora förhoppningar om att Europaparlamentet i morgon kommer att uttrycka sitt förtroende för kommissionen, och vi kommer därefter att kunna kavla upp skjortärmarna Nielson, kommissionen. (EN) Herr talman! Som ni vet ägnade sig Europeiska rådet i första hand åt Lissabonstrategin och lanseringen av ett nytt program för frihet, säkerhet och rättvisa: Haagprogrammet. Man diskuterade också en fråga av särskild vikt för medborgarna: förmedla Europa till medborgarna. Man lyssnade till kommissionens ordförande Romano Prodis anförande om utvidgningen och man antog slutsatser i ett antal utrikespolitiska frågor, däribland Sudan, Irak, Mellanöstern och Iran. Slutligen träffade stats- och regeringscheferna Iraks premiärminister Iyad Allawi över en lunch. Vid det tillfället lade kommissionens nominerade ordförande José Manuel Barroso också fram en ändrad lista på kommissionärer som skall godkännas av rådet och överlämnas till Europaparlamentet för omröstning. När Europaparlamentets talman Josep Borrell träffade ledamöter i Europeiska rådet den fjärde november, underströk han Europaparlamentets roll i denna process. Jag skall kortfattat redogöra för de viktigaste punkterna som diskuterades i Europeiska rådet. Vad beträffar Lissabonstrategin bekräftade Europeiska rådet giltigheten och betydelsen av den process som man initierade år 2000, med siktet inställt på att förbättra de europeiska ekonomiernas konkurrenskraft genom en strategi som väger in sociala, ekonomiska och miljömässiga aspekter. Man uppmanade rådet att bevara drivkraften i det arbetet och upprepade vikten av att medlemsstaterna genomför överenskomna åtgärder. Europeiska rådet välkomnade Wim Koks genomgång av rapporten från den högnivågrupp som han var ordförande för. Kommissionen kommer att arbeta fram förslag på grundval av Kok-rapporten till Europeiska rådets möte i mars, inför halvtidsöversikten av Lissabonstrategin. Det framgår tydligt att det har gjorts framsteg under de senaste fem åren men, som ordförande Prodi sade, vi har inte gjort tillräckligt och medlemsstaterna måste fortfarande genomföra det de utlovat i sina åtaganden. Jag är frestad att upprepa det: medlemsstaterna måste genomföra sina åtaganden! Den nominerade ordföranden José Manuel Barroso, har redan antytt att kommissionens huvudprioritering blir att främja ett konkurrenskraftigt Europa genom ökad tillväxt och fler arbetstillfällen, och att kommissionen helhjärtat skall arbeta för att Lissabonstrategin genomförs i alla dess delar. I det sammanhanget fortsätter kommissionen också att aktivt arbeta för att regelverket blir bättre. Ordförandeskapet har satsat på åtgärder för förenkling, konsekvensanalyser och att bedöma den administrativa bördans storlek. Vi stöder dessa åtgärder och välkomnar den tekniska högnivågruppens arbete med att förbättra det ömsesidiga regelverket för parlamentet, kommissionen och rådet. Vad gäller området för frihet, säkerhet och rättvisa, antog Europeiska rådet ett ambitiöst flerårigt program Haagprogrammet som är en följd av Tammerforsprogrammet, och som kommer att visa vägen för unionens arbete inom dessa områden under de kommande fem åren. EU:s medborgare förväntar sig med rätta att EU, samtidigt som man garanterar respekt för grundläggande friheter och rättigheter, skall vidta mer effektiva gemensamma åtgärder mot gränsöverskridande problem som illegal invandring och människosmuggling, samt terrorism och organiserad brottslighet. Haagprogrammet återspeglar de ambitioner som uttrycks i det konstitutionella fördraget. Tonvikten läggs vid resultat och genomförande, kommissionens utvärdering

5 av Tammerforsprogrammet beaktas, liksom rekommendationen som antogs av Europaparlamentet den 14 oktober 2004 om kvalificerad majoritetsröstning och medbeslutandeförfarandet. Kommissionen kommer att lägga fram en handlingsplan 2005 för att omsätta målen och prioriteringarna i Haagprogrammet i konkreta åtgärder. När det gäller frågan att förmedla Europa till medborgarna, lyfte Europeiska rådet åter fram behovet av att öka allmänhetens förståelse för hur viktigt unionens arbete är. Politiker på både nationell och internationell nivå har ett ansvar för att förmedla hur viktigt det europeiska projektet är, att involvera medborgarna i beslutsfattandet genom offentliga debatter och ett aktivt medborgarskap. I det avseendet spelar EU-institutionerna också en roll. Kommissionen avser för sin del att lägga fram en kommunikationsstrategi i god tid före Europeiska rådets möte i juni Ratificeringen av det konstitutionella fördraget kommer också att utgöra ett aldrig tidigare skådat tillfälle att diskutera Europafrågor med medborgarna. Detta är varje medlemsstats ansvar, men det är mycket viktigt att debatten förs på EU-nivå snarare än i varje enskild medlemsstat. Vad beträffar utvidgningen lade ordförande Romano Prodi vid Europeiska rådets möte fram framstegsrapporten, strategidokumentet och rekommendationer, samt studien om frågor som uppstår i samband med Turkiets medlemskap som kommissionen lade fram den 6 oktober. Som ni vet kommer Europeiska rådet att ta upp dessa utvidgningsfrågor vid sitt möte i december Mayor Oreja (PPE-DE), på gruppens vägnar. (ES) Herr talman! Av de många frågor som behandlades på Europeiska rådets möte skulle jag vilja koncentrera mig på två: främjandet av området med frihet, säkerhet och rättvisa samt processen för ekonomisk och social modernisering av EU, även känd som Lissabonprocessen. Jag skulle vilja gratulera det nederländska ordförandeskapet till det uttömmande Haagprogrammet, som avser området med frihet, men jag skulle vilja tillägga en kort kommentar. Vi behöver fortfarande fastställa huvudfrågor och prioriteringar för att främja detta område. Att leda betyder att göra val och fastställa prioriteringar. Tiderna har förändrats sedan Tammerfors I. Det är dags att välja prioriteringar och urskilja de mest trängande problem som påverkar européernas samlevnad, framför allt de problem som kommer att påverka denna samlevnad i framtiden. Vi måste ha modet att välja och att godta risken. Mod är vad framtiden för området med frihet och rättvisa i Europeiska unionen kommer att kräva. Rådet säger till exempel att kampen mot terrorismen måste intensifieras, men den intensitet som behövs för att skilja ut islamistisk terrorism som det huvudsakliga hotet mot européernas samlevnad saknas fortfarande. Madrid, Beslan, tragedierna med europeisk gisslan och förra veckans händelser i Nederländerna bekräftar detta. Mer union betyder större möjlighet att välja och vraka. Detta område måste därför främjas på grundval av några få, mycket få, men solida och urskiljbara europeiska politiska projekt inriktade på de reella problem vi står inför varav det främsta är islamistisk terrorism. Den största risken för Europa på detta område är overksamhet, förlamning och rådvillhet. I Haagprogrammet nämns inte det nödvändiga skyddet för terrorismens offer, och jag beklagar att man i slutsatserna inte nämner vare sig parlamentets begäran om att upprätta den europeiska byrån för stöd till offren eller konsolideringen under kommande år av ett politiskt projekt, ett politiskt program med denna inriktning. Herr talman! Efter att ha sett rapporten om halvtidsöversynen av Lissabonstrategin är det primära att vi inser att vi ligger långt efter tidsschemat. Europaparlamentet måste främja Lissabonprocessen på grundval av tre mycket enkla och väsentliga punkter: den första är att parlamentet måste uppmuntra regeringarna att visa tecken på mod och att främja de nödvändiga strukturreformerna, eftersom mer union kräver mer Europa och fler strukturreformer; den andra är att godta att sysselsättning utan tvivel är den bästa socialpolitiken, eftersom mer union betyder större betoning på skapande av arbetstillfällen; och slutligen behöver medlemsstaterna välskötta offentliga finanser för att genomföra Lissabonstrategin, eftersom mer union ställer högre krav på budgetstabilitet och ingen mer uppluckring av finanserna bland de europeiska staterna som helhet. Herr rådsordförande! Jag tackar er för det arbete ni har utfört under de senaste månaderna Schulz (PSE), på gruppens vägnar. (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Min kollega Harlem Désir kommer att tala på vår grupps vägnar och säga några ord om de frågor som Lissabonprocessen har gett upphov till, men jag skulle vilja påpeka att min grupp i parlamentet och, anser jag, unionen som helhet i första hand måste ägna sina ansträngningar åt att utvärdera utfallet av denna process, eftersom man i Kokrapporten, som ni diskuterar i rådet, har ett par sanningens ord att säga om det. Vi sköter oss helt enkelt inte bra nog, och det är på detta som alla våra ansträngningar den nya kommissionens, rådets och parlamentets ansträngningar måste koncentreras. Vi i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet kommer att lägga stor tonvikt på detta. Men jag skulle i stället, i likhet med Jaime Mayor Oreja, som redan har talat, vilja säga något om området med frihet, säkerhet och rättvisa. Rådet beslutade att övergången till majoritetsomröstning och medbeslutande på områdena invandrings- och asylpolitik samt på andra områden för rättsliga frågor och inre samarbete skall ske senast den 1 april nästa år. Som redan har sagts krävde vi detta i en resolution den 14 oktober. Det är bara det att det inte var enbart denna

6 resolution av den 14 oktober, utan en långdragen process som varade i fem år, och jag vill därför nämna någon som inte är här, nämligen vår före detta kollega och kommissionär Antonio Vitorino, eftersom det är inte minst tack vare hans fasthet som vi är där vi är i slutet av Tammerforsprocessen. Detta är något jag vill säga klart och tydligt på min grupps vägnar. (Applåder) Vad handlar detta om? Jag skall tala om hur kommissionen, rådet och parlamentet delar ansvaret för den balanserade politik vi kommer att sätta ihop. De ord ni använde i början av ert tal, när ni fäste uppmärksamheten på situationen i ert eget land, anser jag var oerhört väl valda. Europeiska unionen och medborgarna ställer säkerhetspolitiska krav, krav som är riktade till medlemsstaterna och unionen och som vi måste uppfylla. Det finns ingen tid att förlora; vi kan inte lämna något utrymme, något som helst utrymme, åt de grundläggande medborgerliga rättigheternas fiender, åt demokratins fiender, åt dem som ger uttryck för sitt blinda hat genom mord och avrättningar i avsikt att förstöra den ordning som vi försvarar. En stark demokrati har rätt att vara stark och att vidta kraftåtgärder mot sina fiender. I detta står vår grupp alltid vid er sida. Men det är bara myntets ena sida. Den andra sidan är att staten, unionen, de krafter för lag och ordning som finns där för att försvara grundläggande demokratiska friheter, inte kan inskränka dessa rättigheter och samtidigt hävda att de försvarar dem. Detta är lättare att säga här i kammaren än att genomföra där ute i den verkliga världen det vet jag, men vi kan likväl inte spara på våra ansträngningar utan måste fortsätta att korrigera balansen mellan allmänhetens rätt att skyddas mot osäkerhet och garantin för deras grundläggande rättigheter. Men när jag hör vissa diskussioner i rådet eller i kommissionen, när jag hör tal av misslyckade kommissionärskandidater, får jag ibland det intrycket att detta måste sägas med större eftertryck. Som tysk Europaparlamentariker kan jag inte föreställa mig att Libyen, för att ta ett exempel, är ett land med stor erfarenhet av respekt för grundläggande rättigheter. Härav följer att de snabba och lockande lösningar som erbjuds på mediemarknaden inte alltid är de bästa. Låt mig upprepa att vi om vi vill bekämpa olaglig invandring och det har en längre tid varit en av min grupps trosartiklar att vi vill det äntligen måste skapa möjligheten till laglig invandring. Kammarens debatt om frågan, som inleds den 1 april nästa år, kommer att öppna dörren för det, dvs. för att vi som lagstiftare skall kunna och vi gör det gärna hjälpa till att åstadkomma en situation där vi, om vi vill uppnå säkerhet, inte bara kan tala om olagliga människor utan även kan upprätta en ram inom vilken de kan bli lagliga. Även det är en möjlighet som vi kommer att ha från och med den 1 april Alvaro (ALDE), på gruppens vägnar. (DE) Herr talman! Helt kort till Martin Schulz: Jag ber er, gör den tyske inrikesministern uppmärksam på det uttalande ni just har gjort. Han skulle verkligen behöva ta del av era ord. Den 4 och 5 november i år fastställde Europeiska rådet sina prioriteringar för vidareutvecklingen av området med frihet, säkerhet och rättvisa. Det är troligt att denna utveckling kommer att göra mer än något tidigare gemensamt initiativ för att dana EU:s karaktär, för det är på förverkligandet av denna union, styrd av rättsstatsprincipen, som en samfälld europeisk gemenskap kommer att byggas. Vårt samhälles karaktär kommer att bestämmas inte bara av i vilken utsträckning Europeiska unionen vill att våra 450 miljoner medborgare skall skyddas mot bland annat terrorismens faror eller i vilken grad den vill se rättsligt samarbete förekomma i framtiden, utan även av gemensamma åtgärder på områdena asyl, invandring och integration. Vi får inte glömma bort att de grundvalar vi lägger under de närmaste fem åren kommer att bestämma inte bara 450 miljoner människors framtid, utan även deras barns och barnbarns framtid. Jag skulle bara vilja ta tillfället i akt att inte bara påminna er utan även kanske på nytt göra er medvetna om det ansvar vi alla tog på oss när vi fattade beslutet att bli Europaparlamentariker. Vi danar samhällen och formar deras framtid, men det är tyvärr först när vi blickar tillbaka som vi kommer att få veta om våra ansträngningar kröns med framgång. Dock kommer vi då att vara tvungna att besvara våra barns frågor, liksom våra föräldrar och farföräldrar var tvungna att besvara våra, och jag kommer att kunna berätta för dem att jag minsann förhindrade att friheten offrades för säkerheten, att jag minsann hjälpte till att bevara detta storslagna samhälle öppet, tolerant och fritt ett samhälle som aldrig skulle tolerera intolerans, och att jag minsann erbjöd dem som var förföljda i främmande länder möjligheten att söka säkerhet i detta vårt EU och gav samma möjlighet till dem som ville bo och arbeta här. Och när mina barn frågar mig hur jag lyckades med det hoppas jag att jag kommer att kunna berätta för dem att vi, medborgarnas direktvalda företrädare, inte tolererade att några få länders inrikesministrar sammanträffade i vad de kallade G5 och fattade väsentliga beslut utan att bry sig om parlamentet. Vi har sett hur viktigt det är att integrera de utlänningar som bor i Europa, på ett sätt som respekterar dem och även kräver att de respekterar oss. Jag kommer att berätta för dem att vi besegrade dem som sökte bränna ned ett fritt samhälle till grunden och att vi i kampen mot terrorismen alltid tog hänsyn till behovet av att värna medborgarnas rättigheter och friheter. Åtgärder som biometriska uppgifter i identitetshandlingar måste bedömas utomordentligt strängt utifrån deras nödvändighet och proportionalitet. Jag kommer att berätta för dem att vi utrotade alla former av människohandel, som var slaveri i modern förklädnad, genom att bekämpa den på alla nivåer och göra det möjligt för människor att komma in i Europa

7 lagligt och att vi fullgjorde våra skyldigheter gentemot dem som sökte asyl, utan att göra det lätt för oss genom att vältra över vårt ansvar på stater utanför våra gränser och utan våra lagar. Jag kommer att berätta för dem att vi inte rätt och slätt skapade innehållslösa institutioner, utan sådana inrättningar som Europeiska byrån för mänskliga rättigheter, med både medel och mandat. Haagprogrammet är en början men säkerligen inte ett slut. Innan vi genomför oåterkalleliga förändringar av vårt samhälle måste vi fundera, diskutera och argumentera, och göra det om och om igen. För det är skyddet för mänskliga och medborgerliga rättigheter och för frihet och säkerhet som bär upp detta vårt EU, som vi måste försvara till och med inom dess egna institutioner, vilket är något speciellt. (Applåder) Lambert (Verts/ALE), på gruppens vägnar. (EN) Herr talman! Jag vill begränsa mina kommentarer till två saker i rådets presentation: Lissabon och Haagprogrammet. Till att börja med blir jag personligen alltid orolig när jag hör en politiker säga att det finns inget alternativ, eftersom Margaret Thatcher brukade använda detta uttryck samtidigt som vi alla var mycket väl medvetna om att det fanns mängder av alternativ. Därför oroar jag mig för att vi bara ser Lissabonstrategin som ett slags helig Graal som vi måste söka efter, och jag välkomnar verkligen det nederländska ordförandeskapets erkännande av vidden av denna strategi. Här i kammaren handlar Lissabonstrategin alltför ofta enbart om konkurrenskraften och vi bortser från alla andra aspekter, som fler och bättre arbetstillfällen, social sammanhållning och hållbar utveckling, något som därefter utvecklades mer i sin helhet i Göteborg. Om vi begränsar Lissabonstrategin till att bara handla om konkurrens, då underskattar vi oss själva och kommer inte att kunna lösa särskilt många av de problem våra samhällen står inför. Värdet av att bara läsa delar av strategin är högst tvivelaktigt, och det är delvis på grund av denna inkompletta läsning som vi har haft sådana problem med att genomföra stora delar av strategin. Vi har fullständigt glömt bort vad Cardiffprocessen säger om att miljöfrågorna skall integreras i alla EU:s processer och politikområden. När man ser på frågor om social sammanhållning, som hänger samman med en del andra frågor som har kommit upp här i dag, tycks vi också ha glömt bort det dynamiska förhållningssätt som krävs för att genomföra artikel 13-direktiven mot diskriminering. Det vore bra om vi kunde omvärdera Equal-programmets framtida roll i stället för att förpassa det till papperskorgen. Att genomföra lagstiftning mot diskriminering handlar om frågor kring den marginalisering av många människor som sker i våra samhällen, det handlar också om en del av de frågor som har tagits upp här under förmiddagen gällande respekt för individer och deras förmåga. En av de saker som inte har fått tillräcklig genomslagskraft när man studerar Haagprogrammet i sig är det politiska ledarskapet i frågor om antidiskriminering. Ett direktiv om åtgärder mot rasism och främlingsfientlighet sitter fortfarande fast i rådet och vi utövar inte det politiska ledarskap som Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet har pekat på som nödvändigt för att nå framsteg. Jag undrar om EU:s byrå för mänskliga rättigheter kan utöva detta ledarskap. Vi välkomnar naturligtvis de steg som tas i riktning mot kvalificerad majoritetsröstning och medbeslutande, och vi förutsätter att detta även involverar EG-domstolen, även om detta inte sagts klart ut än. Emellertid beklagar jag att laglig invandring ännu inte tagits med, eftersom, vilket rådet slagit fast och även nämnts här under förmiddagen, det inte går att skilja illegal invandring från laglig invandring. Detta är inte bara en fråga för justitiedepartementen. Det påverkar också sysselsättningspolitiken starkt. Människor föredrar att ha laglig status, och vi måste titta på de byråkratiska mekanismer som står i vägen för det, och som parlamentet tydligt fastställde under föregående mandatperiod. Snarare än att fokusera enbart på de negativa aspekterna vilket ett antal vittnesmål gjort nu på förmiddagen strävar vi efter ett kraftfullare politiskt ledarskap som passar det Europa vi vill skapa Zimmer (GUE/NGL), på gruppens vägnar. (DE) Herr talman! Även jag häpnar över Jan Peter Balkenendes påstående att det inte finns något alternativ till Lissabonstrategin, vilket betyder att det inte finns något alternativ till det sätt som den genomförs på. Min grupp är kritisk till Lissabonstrategin fram till i dag, och vi är det inte därför att den syftar till mer och bättre, inte därför att den kräver social sammanhållning och hållbarhet; vi är kritiska till Lissabonstrategin därför att den förvärrar världens problem ytterligare. Det budskap som nu sprids efter rådets möte i Bryssel och efter de konferenser som hållits inom ramen för Nederländernas ordförandeskap är att skapandet av fler meningsfulla och skäligt betalda arbetstillfällen, förstärkningen av den sociala sammanhållningen och den rationella användningen av naturresurserna nu kommer i andra hand efter konglomeratens konkurrenskraft och EU:s förmåga att konkurrera som global aktör. I stället för att höra talas om hur politiska prioriteringar ansvarsfullt har justerats till förmån för social, miljömässig och global hållbarhet och se förslag läggas fram för behandling på rådets vårmöte 2005, hör vi nu att Europa för det första skall göras mer konkurrenskraftigt, att arbetsmarknaderna skall göras mer dynamiska och att de sociala trygghetssystemen skall anpassas för att möta de utmaningar som behovet av konkurrenskraft samt befolkningsförändringar innebär. Låt mig klart och tydligt tala om för er att detta inte kommer att hjälpa oss att lösa världens och samhällets problem.

8 Wim Koks rapport lades fram under sammankomsten, och inte heller den har några alternativ att erbjuda. Den bidrar inte till att utveckla en social- och sysselsättningspolitik för vår tid. Jag har därför samma uppfattning om den som det europeiska nätverket för bekämpning av fattigdom (EAPN) och diskuterar mer än gärna dessa förslag om något som liknar en socialpolitisk dagordning för åren Med toppmötet i åtanke och med förväntningar på de förslag som kommissionen skall lägga fram i januari uppmanar jag kommissionen, Europeiska rådet och medlemsstaterna att justera sina politiska prioriteringar inom Lissabonstrategin längs de linjer som jag nämnde tidigare. (Applåder) Blokland (IND/DEM), på gruppens vägnar. (NL) Herr talman! Tillåt mig att gratulera premiärminister Jan Peter Balkenende till hans dynamiska sätt att hantera det chockerande mordet på Theo van Gogh och de efterföljande upploppen. Under dessa omständigheter är det nödvändigt med ledarskap. Om vi gav oss i kast med dem som hotar rättsstatsprincipen utan solidaritet och enhällighet skulle vi inte nå våra mål. Vad som är bra är att detta behov tycks finnas även i samhället. Jag önskar er guds välsignelse i ert arbete, särskilt i arbetet med att föra och hålla samman de olika etniska grupperna. Under det senaste mötet mellan EU:s regeringschefer lade Wim Kok fram sin rapport om Lissabonstrategin, en rapport som vi i kammaren såg fram emot med stor förväntan. Slutsatserna och rekommendationerna är inte nya. Vad som är nytt är att en rådgivare som rådet konsulterat har lagt tillbaka bollen på medlemsstaternas planhalva. Medlemsstaterna måste sätta i gång strukturreformer, vilket de synbarligen ännu inte har gjort. Inga val gjordes bland övermåttet av målsättningar. Det återstår dock att se om det skulle vara tillräckligt att minska antalet mål. Jag tvivlar på det. Mer måste göras, men detta förutsätter att det finns en vilja. Vilken medlemsstat blir den första att sticka ut hakan? Sedan 2001 har vi i kammaren haft många debatter om frågan varför strategin inte fått önskad verkan. Parlamentet har begränsade befogenheter i Lissabonprocessen, och inom ramen för den öppna samordningsmetoden är det i alla händelser svårt att konkretisera unionens roll. Miljöpolitiken och socialpolitiken är satta under tryck. Trots det är vi tvungna att anta en hållbarhetsstrategi om vi vill bevara vår välstånds- och välfärdsnivå till framtida generationer på längre sikt. Parterna är i stort sett eniga om analysen. Men vilken medlemsstat kommer att ta det första egentliga steget? Min fråga till Jan Peter Balkenende är därför vad vi kan förvänta oss av det nederländska ordförandeskapet under de närmaste sex veckorna i form av uppföljning. När allt kommer omkring har Nederländerna alltid varit en framträdande förespråkare för reformer med avsikt att göra Lissabonprocessen till en framgång Szymański (UEN), på gruppens vägnar. (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Rådet har ställts inför oerhört svåra utmaningar på området för inre politik. Här innefattas säkerhet och ekonomisk tillväxt. I själva verket är den senare utmaningen lätt att se genom att den ekonomiska tillväxten är obefintlig i Europa som helhet, trots Lissabonstrategins ovanligt ambitiösa bestämmelser. Sakernas tillstånd beror i första hand på att vi alltjämt har en oerhört naiv tro på regleringarnas förmåga och kraft som faktorer för förändring, särskilt när det gäller regleringen av det ekonomiska livet. Denna naiva tro har lett till att Europa blivit helt försvarslöst på den globala marknaden och till att våra medborgare och företagare överhopas av stora mängder lagstiftning, lagstiftning som väldigt ofta är skadlig. Det andra skälet till dålig ekonomisk tillväxt är att våra samhällen verkligen åldras oerhört snabbt. Även en ekonomi som stod på höjden av sin utveckling för att nu inte tala om den europeiska ekonomin skulle bringas på fall om den åldrades i samma takt som den för närvarande gör i Europa. Med tanke på det nära förestående rådet är det värt att beröra harmoniseringen av lagstiftning. Det finns några områden där harmonisering kan få positiva följder, men det finns även områden där harmonisering helt enkelt är omöjligt. Till dessa hör familjerätten, av det enkla skälet att man inom Europa hyser radikalt skilda åsikter om familjen. Buttiglioneaffären är ett utmärkt exempel på detta. Det vore ett allvarligt misstag att tro att det går att använda EU-rätten till att få homosexuella förhållanden lagligt erkända i länder som inte har samtyckt till ett sådant experiment. Fortfarande med rådets möte i åtanke anser jag att rådet måste berömmas för att det intresserar sig för Ukraina. Det bör tilläggas att intresset har kommit för sent, och vi får verkligen hoppas att det inte har kommit alldeles för sent. Om krisen inte hade uppstått, skulle den osedvanligt passiva politiken gentemot öst antagligen ha bestått. Den kris vi bevittnar inom de väst- och EUvänliga krafterna i Ukraina skulle antagligen aldrig ha inträffat om vår grannskapspolitik hade varit modigare politiskt sett, generösare ekonomiskt sett och framför allt öppnare för anslutning av länder som Ukraina till EU Czarnecki, Ryszard (NI). (PL) Herr talman, herr Balkenende, mina damer och herrar! På kommunisttiden sade myndigheterna att ideologin var bra och människorna dåliga eftersom de inte ville omsätta den i handling. När jag läste resolutionsförslaget fann jag ett påstående som går ut på att Lissabonstrategin är bra men att de dåliga medlemsstaterna, som inte vill omsätta den i handling, är det största hindret för ett snabbare uppnående av målen. Detta låter oroväckande bekant, och jag måste instämma i Jean Lamberts och Gabriele Zimmers kommentarer i frågan. När det gäller punkt 4 i resolutionsförslaget kan författarnas omnämnande av investeringar i mänskliga resurser, forskning och innovation få en att befara att man tyvärr kommer att genomföra detta genom att favorisera de gamla medlemsstaterna på Polens, Tjeckiens, Slovakiens,

9 Ungerns, Sloveniens, Lettlands, Litauens och Estlands bekostnad, som fallet är i bestämmelserna i förslaget till EU:s budget Fina ord kan omsättas, och omsätts tyvärr ibland, i handling på ett sätt som är långt ifrån fint. Efter dessa kritiska ord skulle jag vilja berömma rådet för att det äntligen har erkänt den demografiska faktorns betydelse samt resolutionens författare för att de har bett rådet att den europeiska befolkningens åldrande skall behandlas som en prioriterad fråga Eurlings (PPE-DE). (NL) Herr talman! För närvarande är Nederländerna ett land i förtvivlan, eftersom vi mer än någonsin är tvungna att ompröva inte bara frågan om balansen mellan frihet och tolerans utan även frågan om hur man fastställer gränser för att garantera säkerheten. Jag instämmer helt i Johannes Bloklands gratulationer till premiärminister Jan Peter Balkenende för dennes sätt att ta ansvar och ge vägledning för att kanalisera stämningen bland vår befolkning mot ett mer tolerant samhälle där människor respekterar varandra. Respekt för dessa värden är också något som vi i kammaren alltid måste försvara. Tolerans går dock hand i hand med fastställande och utstakning av gränser. Jag välkomnar att Haagmålen bygger på Tammerforsmålen. Mina gratulationer till sättet att komma överens. Jag håller verkligen med Jaime Mayor Oreja, som för en stund sedan förklarade att det viktiga nu är att vidta konkreta åtgärder och att prioritera konkreta åtgärdspunkter på kort sikt. Rådsordföranden får gärna uttala sig närmare om detta. Jag skulle i vilket fall som helst vilja nämna en av mina personliga prioriteringar, en som jag har nämnt tidigare. Jag anser att det är oacceptabelt att vi efter angreppen i New York och Madrid hör rådet (rättsliga och inrikes frågor) säga att vi nu automatiskt kommer att börja utbyta upplysningar om möjliga angrepp utan dröjsmål. Det är ofattbart att detta inte redan har gjorts, att angelägenheten har sjunkit till den nivån igen, samtidigt som vi ännu en gång har konstaterat att det kan finnas internationella kopplingar till det politiska mordet och de efterföljande händelserna i Nederländerna. Jag skulle också helt kort vilja kommentera Lissabonstrategin. Lissabonstrategin är den enda vägen, enligt Balkenende, och han har rätt. Det är den enda vägen, och vi är tvungna att fortsätta längs denna. Det viktiga är hur vi förhandlar om den. Inte med den superkommissionär som tidigare föreslagits av Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder, utan genom att lära av varandra. Håller han för troligt att innovationsråd ledda av honom själv skulle bidra till ett effektivare utbyte av bra exempel? Håller han också för troligt att nationella parlament skulle kunna ställas till svars mycket mer eftertryckligt när det gäller fullgörandet av deras andel av ansvaret för detta? Slutligen är även kommunikationen i Europa en viktig punkt. Herr Balkenende! Det är faktiskt nödvändigt att stadgan blir verklighet, för så länge en sådan saknas kommer vi att ha en negativ framtoning i varje val. Jag tackar er. Det blir intressant att se hur långt ni kommer att föra denna fråga Désir (PSE). (FR) Rådet har mottagit Kokrapporten om översynen av Lissabonstrategin. De framsteg som gjorts med strategin ligger långt ifrån de mål som fastställdes år 2000, något som beror på att alltför många prioriteringar fastställdes. Framryckningar har gjorts när det gäller alla aspekter i samband med gemenskapsmetoden, eller avreglering, medan inga framsteg har gjorts med några aspekter som kräver åtaganden av medlemsstaterna och som är avhängiga den öppna samordningsmetoden, såsom investering i forskning, innovation, utbildning, kvaliteten på social dialog och humankapital. Inte heller har större nationellt ägande uppnåtts, och mycket återstår att göra på området. Vi gläds åt att behovet av att upprätthålla en balans mellan Lissabonstrategins tre dimensioner de ekonomiska, sociala och miljörelaterade dimensionerna har upprepats, och det är vår tro att den europeiska ekonomin behöver högre tillväxt och ökad konkurrenskraft för att den europeiska miljömodellen och sociala modellen skall kunna bevaras. Vi måste likväl fortsätta att diskutera sambanden mellan dimensionerna och de erforderliga villkoren för hållbar tillväxt i Europa. Frestelsen att välja den enkla utvägen, nämligen att tillgripa avreglering på ett ständigt växande antal områden, däribland tjänster, arbetsmarknaden och välfärdssystem, tycks öka. Om vi fortsätter längs denna väg, kommer det snart att finnas föga kvar av den europeiska modellen, av dess särdrag, dess starka sidor och dess fördelar, som inte ligger i en justering nedåt mot den sociala nivån hos några av våra nya internationella konkurrenter och jag tänker här på Kina och Indien utan i konkurrens för att uppnå spetskompetens, kvalitet, förstklassiga produkter och innovation. Vi är därför säkra på att alla investeringar i humankapital, i högklassig livslång utbildning för anställda, i offentliga tjänsters kvalitet, i europeiska miljönormer och i bra social dialog är produktiva faktorer, konkurrensfaktorer och förutsättningar för att reformer skall vidtas i den mån som och när de behövs. Det är därför dessa saker inte bara medför kostnader, utgifter och stelhet, utan tvärtom ger ett stöd som säkrar framgången för en ny tillväxt- och utvecklingsstrategi för Europeiska unionen. Vi vill att tillväxt och arbetstillfällen skall vara en prioritering, och jag anser att detta även omfattar bättre samband mellan alla europeiska politiska instrument, eller med andra ord en reform av stabilitets- och tillväxtpakten som stärker dess band till de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, den nya budgetplanen och, för den delen, de reviderade Lissabonmålen. (Applåder) ORDFÖRANDESKAP: TRAKATELLIS Vice talman

10 In t Veld (ALDE). (NL) Herr talman! Jag skulle vilja börja med Lissabonprocessen. Jag anser att Wim Koks rapport är mycket välkommen och att den visar var felen ligger. Botemedlet är faktiskt redan rätt så känt: vad som saknas är handling. Sakta men säkert blir jag lite missmodig när jag inser att vi har sagt detta så många gånger men ändå inte har funnit ett sätt att få medlemsstaterna att handla. Jag skulle vilja höra från EU:s ordförandeskap vad det avser att göra åt detta. För det andra hör jag då och då att en falsk klyfta skapas mellan konkurrenskraft och solidaritet. Dessa saker kompletterar varandra; de står sannerligen inte i strid med varandra. I Lissabon var vi alla överens om att avreglering är nödvändigt, och avreglering undergräver inte vår europeiska socioekonomiska modell utan stärker den i själva verket. Om vi ser till fakta och jag riktar mig här särskilt till vänstern i kammaren har avreglering och fria marknader fört fler varor och fler tjänster inom räckhåll för fler människor. Det är verkligheten, och jag anser att vi inte bör tillgripa de gamla instrumenten protektionism eller statligt stöd, som är ett ineffektivt sätt att använda skattebetalarnas pengar, och monopol. För det andra skulle jag vilja kommentera Haagprogrammet. Det är oerhört välkommet och kan naturligtvis inte betraktas avskilt från händelserna i Nederländerna. Detta är inte en nederländsk fråga utan en europeisk fråga. Vidare är frihet och ett fredligt samhälle Europeiska unionens existensberättigande, så vi bör kämpa utomordentligt hårt för att försvara dessa saker. Det betyder å ena sidan att vi kommer att arbeta väldigt hårt med säkerheten, och mot den bakgrunden skulle jag vilja understryka att jag inte kan förstå medlemsstaternas sätt att under de senaste åren ange nationell suveränitet som ett rättfärdigande för sin ovilja att utöka samarbetet. Människoliv, vår demokrati och vår sociala sammanhållning står på spel. Slutligen bör vi vid sidan av detta ensidiga angreppssätt inriktat på repression och terrorism även betänka den andra sidan av dessa företeelser. Ett ensidigt angreppssätt för sig självt är ineffektivt; vi kunde lika gärna utkämpa en strid under flykt. Härav följer att vi även måste bekämpa hat och rasism. Och jag skulle vilja avsluta med att göra er uppmärksamma på tonen i debatten, som i hög grad bidrar till detta problems lösning Evans, Jillian (Verts/ALE). (EN) Herr talman! Denna debatt avspeglar en ytterst viktig fas i EU:s utveckling. Vi har lagt så stor tonvikt på Lissabonstrategin och liksom Jean Lambert välkomnar jag rådets erkännande av behovet av en verklig balans mellan de sociala, ekonomiska och miljömässiga aspekterna. Men den kulturella aspekten måste också tas upp på ett bättre sätt, särskilt om vi vill lovsjunga vår mångfald, som ministern var inne på tidigare. Jag välkomnar också att kommunikation lyftes fram på detta möte. Inom Europeiska fria alliansens partier har vi olika åsikter om konstitutionen, men vi är alla överens om vikten av att snabbt förbättra relationen och kommunikationen mellan EU och dess medborgare. Det finns inget bättre sätt att göra det på än att använda människors eget språk, och därför skall jag utnyttja möjligheten i enlighet med presidiets beslut av den 13 oktober om att tillåta bruket av andra språk här i kammaren. Jag avslutar med att säga detta på walesiska, trots att någon officiell tolkning inte går att få. (Talaren talade walesiska.) Portas (GUE/NGL). (PT) Herr talman! Jag vill kommentera rådets beslut om Irak. Jag anser att det paket som antagits är dyrt och meningslöst, och Falluja är beviset på dess misslyckande. Falluja är inte enbart ytterligare en mänsklig tragedi med ytterligare döda, ytterligare tusentals sårade, ytterligare tiotusentals personer som blivit hemlösa, utan det innebär även att valet i januari begravts. På grund av vad som hänt i Falluja kommer varken sunni- eller shiamuslimerna, som motsätter sig ockupationen, att gå till valurnorna. Ingenting är garanterat i valet i januari. Det ges ingen garanti för att väljarna kommer att kunna registrera sig eller att oppositionspartier kommer att delta eller att kandidaterna eller väljarna kommer att kunna röra sig fritt och säkert. Valet i Irak skall inte vila på amerikanska eller brittiska stridsvagnar. Det är inte så man återger hopp och bygger upp förtroende. Däremot måste vi prioritera valet i Palestina. Yassir Arafats död visar på det akuta behovet av en ny ledare som på ett otvetydigt sätt förkroppsligar sitt folks vilja. Vi måste därför finnas till hand för att observera hela valprocessen, så att det inte finns något tvivel om öppenheten. Men det är inte allt. Europeiska unionen måste säga till Israel att vad som nu krävs är ett återupptagande av den politiska dialogen och ett andrum i krigshandlingarna, inga självmordsbomber från ena sidan och inga kollektiva bestraffningar eller selektiva avrättningar från den andra. Det behövs signaler om att väljare får registrera sig i Jerusalem och att restriktioner i de ockuperade områdena kommer att hävas, så att rörligheten kan garanteras under kampanjen och, allra viktigast, att Marwan Barghouti friges. Tvärtemot vad George W. Bush anser, så går vägen till Bagdad genom Jerusalem. Det är detta som Europeiska unionen kan tillföra Knapman (IND/DEM). (EN) Herr talman! Till glädje för parlamentet vill jag informera om att UK Independence Party var den ledande aktören i kampanjen för ett nej till den nordöstra regionalförsamlingen i Storbritannien. 73 procent av befolkningen i regionen sade att de inte ville att EUbyråkratin skulle öka. Jag undrar hur många procent som

11 skulle rösta för att bli av med de rådande regionala församlingarna med deras förskräckliga ledamöter och korrupta metoder? Vi kommer snart att få tillfälle att säga nej till en EUkonstitution och då menar jag alla former av Europeisk konstitution, eftersom klyftan mellan EU-retoriken och verkligheten aldrig har varit större. Svepskälet här är att integrationen inte kan gå vidare innan en folkomröstning ägt rum. I realiteten skjuts folkomröstningen allt längre fram i tiden medan integrationstakten ökas, genom till exempel en gemensam viseringspolitik till 2006 och ett europeiskt bevisupptagningsbeslut Jag skulle kunna nämna 25 andra exempel, varav det viktigaste exemplet är det gemensamma asylsystemet som kommer att införas 2005, med full samordning i slutet av det året. Allt detta kommer att finnas på plats innan en folkomröstning äger rum. Som parlamentsledamöter kan vi därför med rätta fråga vad följden blir om en nation säger nej i en folkomröstning. Innebär det att vi kommer att fortsätta ingå i Fjärde riket? Betyder det att vi bara kommer att vara associerade medlemmar, eller kommer vi att åka ut? Innebär det, framför allt, att all föregående lagstiftning kommer att upphöra att gälla? Vi behöver få visshet i denna fråga. Faktum är att EU inte kan tala om för oss vad ett nej betyder. En överväldigande majoritet i Storbritannien röstar nej i folkomröstningen och kommer att visa er vad ett nej innebär Ó Neachtain (UEN). (EN) Herr talman! Att de europeiska ekonomierna samordnas är ytterst viktigt för EU:s utveckling. EU måste fullborda den inre marknaden, förbättra de europeiska regelverken och göra hela EU mindre komplicerat. All ny EU-lagstiftning måste noga granskas, för att avgöra dess inverkan på näringsliv och konkurrenskraft. EU:s ledare har satt som mål att EU skall vara världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi år Om EU skall kunna bli den mest konkurrenskraftiga ekonomin och uppfylla målet i strategin för social sammanhållning, krävs en stark och välfungerande inre marknad. Den inre marknaden har lett till 2,5 miljoner nya arbetstillfällen i Europa bara under de senaste tio åren. Europa behöver ett förbättrat regelverk. Detta innebär inte mer reglering, utan det betyder faktiskt mindre. För att garantera att europeisk företagarpraxis håller högsta internationella standard måste stöd ges åt att en ny handlingsplan för företagsledning tas fram. Ett nytt system för gemenskapspatent måste komma på plats inom EU och gemenskapens tullkoder måste ändras för att stärka och modernisera EU:s tullpolitik. Jag stöder initiativet för att främja tillväxt som kommer att se till att målet att tre procent av BNP inom EU investeras i forskning och utveckling uppnås till år Detta är inga lätta utmaningar, men de måste prioriteras. EU:s ekonomi släpar efter våra motparters. Vi måste förbättra våra metoder. Detta är de viktigaste utmaningarna som parlamentet, rådet och kommissionen nu står inför. Vi måste se till att vi samarbetar. I likhet med Jillian Evans vill jag säga på gaeliska, ett språk som jag hoppas skall bli ett arbetsspråk här i parlamentet: (Talaren talade iriska.) Det finns styrka i partnerskap. Låt oss sätta igång och arbeta tillsammans Mote (NI). (EN) Herr talman! Här i kammaren talas om Lissabon, men även efter de ändringar som nu föreslagits i kommissionen är ni fortfarande tvungna att utse politiker, vars främsta kvalifikationer är att de misslyckats på hemmaplan, till befattningar med stor makt. Ett fåtal, om ens några, bidrar med kompetens och erfarenhet till sina ansvarsområden, med undantag naturligtvis för kommissionären för konkurrensfrågor som har varit inblandad i korruption och manipulering av omfattande affärskontrakt för hennes egen och vänners vinning i nästan 20 års tid. Jag har sett bevis för detta, och också bevis för att Neelie Kroes å det grövsta, ihärdigt och avsiktligt, vilseledde utfrågningen av henne. I en rättsutredning undersöks över tusen sidor bevismaterial för tillfället och vi, en handfull parlamentsledamöter, kommer att avsluta det jobb som de nominerande regeringarna borde ha gjort från första början. Rådet och José Manuel Barroso måste vara medvetna om att hans arbetslag, under förutsättning att det överlever morgondagen, troligen inte kommer att finnas kvar intakt under någon längre tid Oomen-Ruijten (PPE-DE). (NL) Herr talman! Innan jag ägnar den tid som tilldelats mig åt Lissabonmålen, vill jag göra en kommentar. Jag hyser stor beundran för de fina resultat som har uppnåtts genom det så kallade Haagprogrammet. Tyvärr har de resultaten knappast märkts i Nederländerna under de senaste veckornas tumult och oro. Jag skulle trots det vilja säga att det är tack vare Piet Hein Donner och de många kloka besluten på området rättsliga och inrikes frågor som vi åter har tagit ett steg närmare frihet för våra medborgare. Låt mig så ta upp Lissabon. Jag håller fullständigt med om att de tre stöttepelarna i strategin, nämligen ekonomiska reformer, social sammanhållning och hållbarhet, kvarstår som ledande principer för Lissabonprocessen när det gäller balans och konsekvens, och här har det nederländska ordförandeskapet sannerligen spelat en roll. Men social sammanhållning och hållbarhet kan enbart uppnås om vi kan få Europa att åter igen bli en viktig aktör på världsmarknaden. Ekonomiska framsteg är förresten inte ett självändamål, utan en nödvändig förutsättning om vi för kommande generationer vill bevara den europeiska sociala modell som skapades

12 genom solidaritet mellan den arbetande befolkningen och de bidragsberättigade samt mellan unga och gamla. Ordförandeskapet har även varit framgångsrikt inom ett annat område. Som Wim Kok nämnde i sitt betänkande var ordförandeskapets huvudmål att minska trycket från regler och bestämmelser. Tillåt mig att påminna er om Bert Doorns betänkande från april Vi är enligt uppgift det allra första parlament som också är berett att pröva effekterna av sina egna ändringsförslag. Detta är ett exempel som andra parlament borde följa. Slutligen, Lissabon. Målet ligger fast. Jag hoppas verkligen att vi i mars 2005 ännu en gång kommer att kunna göra Lissabonstrategin till en möjligheternas strategi, men då med enklare metoder och striktare regler, speciellt för medlemsstaterna, som Lambert van Nistelrooij mycket riktigt framhåller, eftersom processen nu är alldeles för strategisk och följaktligen visar brist på positiva resultat. Europaparlamentet hjälper gärna till i detta avseende Kósáné Kovács (PSE). (HU) Det är svårt att acceptera att det trots alla grundläggande ideal och principer som håller samman Europeiska unionen ännu idag kvarstår brister i genomförandet av mänskliga rättigheter och att grundläggande mänskliga rättigheter kränks. Det skulle därför vara lämpligt om EU-institutionerna då och då försökte sätta in mänskliga rättigheter i deras sociala sammanhang när de granskar och bestämmer framtida mål. Det är ingen enkel uppgift. Hela vårt liv definieras av ett nätverk av mänskliga rättigheter som sträcker sig från den mänskliga värdighetens okränkbarhet till lika möjligheter för individer, samhällen och generationer. Därför skall vi efter de båda exemplen från Tammerfors och Lissabon vara tacksamma mot Nederländernas ordförandeskap för Haagprogrammet och deras analys av dessa frågor i ett socialt sammanhang. Jag skulle vilja lyfta fram den del i dokumentet och i Europaparlamentets resolution som syftar till att samla besluten om skydd och utövande av de mänskliga rättigheterna i ett komplext system och där man föreslår att dessa beslut bör vara nära förbundna med varandra och bygga på varandra, i stället för att bara följa på varandra. Om detta skall bli verklighet, måste vi tänka tillbaka från Haag till Lissabon när det gäller mänskliga rättigheter. Varför? Därför att budskapet om mänskliga rättigheter i dag även kommer från det strategiska programmet för konkurrenskraft och social sammanhållning. Människor som lever i ett förenat Europa kan endast bli europeiska medborgare om de inte marginaliseras, om deras säkerhet inte hotas av krig eller terrorism, av arbetslöshetens förbannelse, risken för hemlöshet eller risken för att inte få vård när de åldras och under förutsättning att de inte hotas av diskriminering eller mobbning. Samtidigt som jag välkomnar Haagprogrammet tror jag därför att Luxemburgs kommande ordförandeskap också kommer att ha mycket att arbeta med på det här området, och jag vill önska dem lycka till i det arbetet Guardans Cambó (ALDE). (EN) Herr talman! Europeiska rådets möte i Haag ägde rum 48 timmar efter valet av en ny amerikansk president, jag upprepar, en ny amerikansk president. Det är det bästa sättet för oss att se på det presidentskapet om vi vill bevara den transatlantiska förbindelsen. Det är mycket viktigt att EU, under rådets och kommissionens ständiga gemensamma ledarskap, nu klarar av åtminstone två mycket viktiga saker. Om vi gör det kan vi bibehålla den transatlantiska förbindelsen, eller i vilket fall inte få skulden för att ha skadat den. För det första måste vi se framåt och sluta fundera på hur vi hamnade i den här situationen. Vi måste sluta tänka på det förflutna och allt som har hänt de senaste fyra åren, och i stället se framåt på ett kreativt och pragmatiskt sätt för att göra vårt bästa för att lösa den internationella dagordningens olika problem. För det andra måste kommissionen, och i synnerhet rådet, göra allt för att förhindra att Förenta staterna avsiktligt eller ej delar upp Europa till sin egen fördel i en proamerikansk och en antiamerikansk del, för eller emot Bush. Vår styrka kommer bara att grunda sig på vår enighet. Om vi är eniga kommer det att stärka oss och då kan vi lösa många problem på den internationella dagordningen i ett kraftfullt samarbete med den nya demokratiskt valda ledaren för ett demokratiskt land, vare sig vi gillar honom eller ej Flautre (Verts/ALE). (FR) Herr talman! Jag skulle vilja återkomma till frågan om Haagprogrammet, som genom förslagen till beslut med kvalificerad majoritet i frågor som avser avdelning IV utan tvekan innebär en stor nyhet, och ställa ett antal frågor till rådet angående det. Några ledamöter har framfört reservationer när det gäller laglig invandring, men jag skulle vilja ställa mer detaljerade frågor om den externa dimensionen av asyloch invandringspolitiken, något som får allt större betydelse. Det är tydligt att den politiken håller på att bli alltmer beroende av EU:s förmåga att ingå partnerskapsoch samarbetsavtal om återsändande, återtagande, ökade resurser, gränskontroller och polisiärt och rättsligt samarbete, eller med andra ord ett antal överenskommelser med tredjeland som inte är föremål för medbeslutande. Vi är särskilt oroade eftersom vi inte har något som helst förtroende för personer som Otto Schily eller Giuseppe Pisanu, som har lagt fram olika förslag, till exempel om att man skall bygga läger, invandringsslussar eller kontrollstationer utanför Europeiska unionen. Trots att dessa högtflygande planer till största delen har tillbakavisats, trots att de inte ingår i Haagprogrammet och trots att de har väckt stark opposition från hundratals icke-statliga organisationer och från ett stort antal ledamöter i både nationella parlament och Europaparlamentet, förblir vi oroade. I

13 Haagprogrammet finns det nämligen en hänvisning till en genomförbarhetsstudie om behandling av asylansökningar utanför EU och vi vet även att 1 miljon euro har betalats ut för att flyktingkommissarien skall kunna utöka sin kapacitet att hantera asylansökningar i nordafrikanska länder. Den fråga som vi därför ställer oss är om inte detta innebär en kränkning av denna kammares demokratiska behörighet och att vi sviker de skyldigheter som åligger Europaparlamentet och Europeiska unionen när det gäller asyl och invandring och att de skyldigheterna i stället överlåts till tredjeländer vilkas kapacitet är mycket mindre utvecklad än vår egen Catania (GUE/NGL). (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är medveten om att ordförande Jan Peter Balkenende borde ha börjat med de dramatiska händelserna i Nederländerna, händelser som har upprört detta toleranta land, integrationens Nederländerna, även om det begreppet fullständigt saknades i dagens anförande från rådets ordförande. Jag uppskattade emellertid inte alls att de allvarliga händelserna i Irak inte nämndes idag. I går trängde fruktansvärda bilder av amerikanska marinsoldater som dödar sårade irakier in i våra hem, som om all denna grymhet och fasa är rutin och därför inte ens vore värd att nämnas. Europeiska unionen kan inte vara passiv åskådare till dessa händelser eller inskränka sig till att rösta om anslag för återuppbyggnad, som rådet precis har gjort, eller för den delen nöja sig med att möta president Allawi och hoppas att kommande val skall lösa konflikten. I fråga om Haagprogrammet anser jag inte att det finns någon kontinuitet från mötet i Tammerfors. Tvärtom ser jag ett kvalitativt språng grundat på en missuppfattning. Faktum är att frågor som rör organiserad brottslighet, terrorism, människohandel och invandring inte kan dras över en kam som ett enda problem. Vad detta verkligen handlar om är ett regelverk för att begränsa Europeiska unionens handlingsutrymme till frågor om säkerhet och att utelämna rättvisa och frihet. Jag anser att islamisk terrorism bör bekämpas genom dialog mellan olika kulturer och religioner. Detta är inte vad den nederländske premiärministern Jan Peter Balkenende gjorde, när han dagen efter mordet på Theo Van Gogh förklarade krig mot islam eller vad ert land gör genom att finansiera religiösa skolor. Jag anser istället att vi måste skapa en skola där katoliker, muslimer, protestanter och ateister kan leva tillsammans. Slutligen vill jag säga att människohandel och invandring inte är samma sak. Vi måste straffa brottslingarna, men framförallt måste vi tillgodose människors behov: behovet hos dem som flyr från krig och svält, som kommer in på vårt territorium och söker skydd i vårt medkännande och integrerade Europa Giertych (IND/DEM). (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag hoppas att det inte har undgått er uppmärksamhet att Europeiska unionens råd redan har godkänt en av de mest kontroversiella punkterna i utkastet till konstitution, nämligen beslut med kvalificerad majoritet om invandring och asyl. Vad innebär detta i praktiken? Det betyder att Europeiska unionen med kvalificerad majoritet kan tvinga en medlemsstat att acceptera asylsökande, även om landet inte vill göra det. En kvalificerad majoritet i Europeiska unionen kan till exempel bestämma att mitt land, Polen, är för homogent ur etnisk synpunkt och att man skall skicka ett antal asiatiska eller afrikanska asylsökande för att det redan finns för många av dem i andra medlemsstater. Vi skulle inte kunna invända mot detta. Länder tar emot invandrare på grund av den omedelbara närheten till olika grannländer, deras forna kolonialpolitik eller deras egna arbetsmarknadskrav, och varje land måste självt fatta beslut om det vill bevilja asyl, och i så fall till vem. Det är också upp till varje enskilt land att bestämma vem som skall få lov att invandra. Att förvägra varje enskild medlemsstat sin vetorätt i sådana frågor är en kränkning av suveräniteten när det gäller en extremt viktig fråga. Även om det konstitutionella fördraget kommer att förkastas i folkomröstningarna, så tvingar Europeiska unionens råd oss redan att genomföra en av dess mest kontroversiella idéer. Det finns ingen samsyn i denna fråga Belohorská (NI). (SK) Herr talman! Jag välkomnar den första samordningsåtgärd som har vidtagits av den utvidgade gruppen på 25 medlemmar under det nederländska ordförandeskapet. Ni har genomfört den utan några större problem. Tillåt mig dock att nämna någonting negativt. Trots att man i samtliga nyckeldokument som handlar om jämlikhet i ingressen nämner jämställdhet mellan män och kvinnor, är det en skam för 2000-talet och alla strategier att rådet under ert styre (speciellt i november) bestod av 25 män och två inbjudna gäster, herrarna Chirac och Schröder. Vi har alla kritiserat Rocco Buttiglione för hans åsikter, men så ser verkligheten ut idag i ett av Europeiska unionens nyckelorgan. Ni har inte lyckats anta Europaparlamentets ledamotsstadga, därigenom bevarar ni den virtuella delningen av Europeiska unionen och diskrimineringen även inom detta organ. Vi arbetar under olika villkor här. Trots detta uppger vi som mycket viktigt i Lissabonstrategin att vi skall vara jämlika både när det gäller rättigheter och ansvarsområden. Det är bra att ni har behandlat invandringen till Europeiska unionen från säkerhetssynpunkt. Det skulle också vara bra och jag skulle välkomna om ni tittade på de framtida effekterna av utvandringen. De mest värdefulla personerna lämnar Europa och hjälper direkt våra konkurrenter i andra länder. Tack Kratsa-Τsagaropoulou (PPE-DE). (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser det vara mycket viktigt att Europeiska rådet bekräftade giltigheten i Lissabonprocessen och behovet av att främja den, och det är ett lyckosamt sammanträffande att denna process

14 står i förgrunden för den politiska plattformen i den nya Europeiska kommissionen, som jag tror kommer att få parlamentets förtroende och därefter tillträda. Vi väntar därför med stort intresse på kommissions förslag i samband med granskningen av Lissabonstrategin. Denna granskning, som kommer att göras under Europeiska rådets vårmöte, kommer att bli ett bra tillfälle för en ärlig utvärdering och ett ingripande från vår sida, tillsammans med medlemsstaterna, de nationella regeringarna och samhällsaktörer på alla nivåer, därför att denna strategi är absolut central för dagens och framtidens ekonomiska och sociala utmaningar. Den inkluderar alla politikområden som direkt rör medborgare: arbetslöshet, fattigdom, osäkra arbeten, utbildningsstandard, hälsa och socialt skydd. Wim Koks rapport är ett viktigt verktyg i vårt arbete med denna halvtidsöversyn och kommer att ge oss den nya stimulans som vi behöver. Det är viktigt att vi hittar rätt sätt att presentera denna strategi för medborgarna och olika samhällsorgan, för utan deras deltagande kan vi inte lyckas med sådana komplexa politiska program. Denna fråga hänger direkt samman med kommissionens allmänna information till medborgarna, och det var viktigt och uppmuntrande att rådet i november riktade uppmärksamheten mot frågan om en central informations- och kommunikationsstrategi när det gäller Europeiska unionens politik. Vi får inte glömma resultatet av EU-valet, som visar att medborgarna känner sig främmande för det europeiska projektets utveckling. Det är inte första gången vi noterar detta, men det är dags att vi tar det på allvar. Tiden är mogen för oss att inse att den kommunikationsoch informationspolitik som vi tidigare använt inte fungerade. Vi måste handla, eftersom vi står inför stora social och strategiska val, val som till följd av utvidgningen kräver både information till och deltagandet av medborgarna Napoletano (PSE). (IT) Herr talman! Vi är mycket oroade över den förvärrade situationen i Irak. Attacken mot Falluja och civilbefolkningens lidande ger näring åt hatspiralen, förutom att detta bara är en i raden av kränkningar av internationell lagstiftning och Genèvekonventionen. Jag skulle vilja att vi alla här låter våra medlidsamma tankar gå till Margaret Hassan som blev brutalt mördad igår. Både terrorism och krig på grund av terrorism gör att framtidsutsikterna för fred och demokrati i landet verkar än mer avlägsna. Vi uppmanar därför Europeiska unionen att fullgöra sin roll på Sharm el- Sheikh-konferensen den 23 november och göra sin röst hörd mot bakgrund av den enighet som vi uppnått, genom att insistera på att alla sidor erkänner FN:s resolution 1546 fullt ut, en resolution som bygger på respekt för internationell lag och mänskliga rättigheter. Under dessa omständigheter är det väl motiverat att betvivla att valet kommer att kunna hållas i januari Resultatet av det amerikanska valet och utbytet av Colin Powell kan ge extremisterna ytterligare uppmuntran både i Irak och i Mellanöstern. När det gäller Mellanöstern är jag mindre optimistisk, eftersom det inte verkar som om Ariel Sharon gjorde fler eftergifter mot Abu Mazen under dennes tid som premiärminister än han gjorde mot Yassir Arafat. Förutom att vi förnyar vår solidaritet med det palestinska folket i deras förlust av sin historiske ledare, så kräver vi i denna fråga att Europeiska unionen engagerar sig politiskt och ekonomiskt för att garantera att lokal- och presidentvalen blir rättvisa i Palestina och för att få igång den fredsprocess som för närvarande har kört fast. Detta skulle göra det möjligt att ersätta, jag upprepar, ersätta, de ensidiga handlingarna från Sharonregeringens sida med ärliga och riktiga förhandlingar som, om man löser de mer kontroversiella frågorna som bosättningarna och rätten att återvända, skulle kunna leda till att en palestinsk stat föds och till samlevnad mellan de två folken Sbarbati (ALDE). (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Europeiska rådets beslut kommer under en ömtålig övergångsfas för EU-institutionerna, efter det historiska undertecknandet av det konstitutionella fördraget i Rom och i upphetsningen över den nya interinstitutionella dialektik som uppkommit genom parlamentets vägran att godkänna den nya kommissionen. I rådets slutsatser finner vi ett parlament som är mer medvetet om den nya era av parlamentarisk demokrati som har startat i Europa och som kräver en del eftertanke. Först och främst krävs det mer energi och beslutsamhet när det gäller strävan att uppfylla Lissabonmålen, och mod att välja, som Wim Kok framhåller. Den globala konkurrensen tvingar oss att inte sänka vår ambitionsnivå och kräver en stark känsla av politiskt ansvar och beslutsamhet från regeringarna för att kunna genomföra strukturella reformer och stödja förändringar på området för social trygghet. En rimlig balans är emellertid nödvändig för att Lissabonstrategin skall kunna fortsätta att vara den grundläggande politiska faktor för kommissionen, som ordförande Romano Prodi garanterade. Detta är också viktigt för att kunna nå framsteg med den viktiga Europeiska pakten för ungdomsfrågor, vars grundbultar är grundutbildning, yrkesutbildning, sysselsättning och forskning. Dessa frågor kräver en klok, generös och samordnad politik och framförallt att finansieringen säkras. Slutligen behöver också programmet Förmedla Europa till medborgarna och ansträngningarna att göra människor bekanta med det konstitutionella fördraget en liknande finansiering, men hittills verkar det inte som om adekvata medel har avsatts för detta ändamål Borghezio (IND/DEM). (IT) Herr talman! Jag anser att Haagprogrammet för att bekämpa terrorism är otillräckligt och urvattnat, trots åtgärder som i slutändan borde ha varit effektiva. Dessutom kallas detta fenomen

15 aldrig vid sitt rätta namn: islamisk terrorism, för det är det som sprider skräck i Europa. Flera olika åtgärder behöver vidtas. Trots att man behöver förhindra penningtvätt, som är ett sätt att finansiera terrorism, så finns det inget tydligt uttalande om behovet av att övervaka banker och finansinstitut, för europeiska banker används också för att tvätta pengar från de till synes legitima aktiviteterna inom islamistisk fundamentalism, slakterier och till synes religiösa nätverk och stödcenter. Nederländerna lär sig! Jag uppmanar Europeiska unionen att anta stränga åtgärder mot terrorism, åtgärder som börjar ta form först efter det förskräckliga mordet på filmregissören Theo Van Gogh. Europa måste följa Nederländernas goda exempel, Nederländerna som haft modet att rekommendera den viktigaste åtgärden, nämligen stängning av alla moskéer och islamiska center som har infiltrerats av extremist- och terrorpropaganda. Det är från sådana ställen som propaganda sänds ut och insamling sker för att understödja vidriga mord på oskyldiga människor, som i Madrid Dillen (NI). (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Det talas mycket om mänskliga rättigheter i andra delar av världen i detta parlament, men faktum är att mitt eget parti, Vlaams Blok, förra veckan förbjöds av politiskt utnämnda domare i mitt land, ett spektakel som applåderades av de partier som anser sig vara demokratiska. Efter en juridisk fars som höll på i fyra år förbjöd kassationsdomstolen vårt parti, som är det största oppositionspartiet, sedan ett politiskt centrum för kampen mot rasism, på uppmaning av statsministern och med offentliga medel, vidtagit rättsliga åtgärder mot partiet på grund av vad som helt klart var brottet att enbart ha framfört en åsikt. Politiskt utnämnda domare har, utan tvivel i utbyte mot någon utlovad framtida utnämning, pliktskyldigast uppfyllt den belgiska statens begäran att förbjuda Flanderns största parti. Jag hoppas därför att det kommer högljudda protester från Europeiska unionen, om denna institution vill behålla sin trovärdighet, mot de totalitära metoder som används i en av Europeiska unionens medlemsstater för att förbjuda politiska partier Peterle, Alojz (PPE-DE). (SL) Herr talman, herr premiärminister, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag välkomnar Europarådets och framför allt Nederländernas ambitioner när det gäller genomförandet av Lissabonstrategin, samtidigt som jag känner en viss oro. Jag måste hålla med Europarådet om att denna strategi inte har givit de förväntade resultaten under de senaste fyra åren. Jag håller också med om slutsatserna i Wim Koks rapport om den blygsamma nivån på medlemsstaternas försök att genomföra strategin. Jag talar inte om problem på avlägsna galaxer, utan om ett av Europeiska unionens nyckelprojekt, ett projekt som skulle åstadkomma den mest dynamiska och konkurrenskraftiga ekonomin till år 2010, tillsammans med en välavvägd respekt för utvecklingens sociala och miljörelaterade aspekter. Vi har mindre än sex år på oss. Jag är övertygad om att vi inte kommer att lyckas genom att bara upprepa vad som i och för sig är acceptabla mål, utan vi måste utarbeta en strategi som från teknisk synpunkt i grund och botten är bra. Vad som verkligen saknas är politisk vilja och en europeisk anda. Det verkar som om alla tänker på sig själva i första hand under kristider, medan Europeiska unionens historia lär oss att unionen har utvecklats när den har agerat solidariskt och med en gemensam vilja. De högstämda ambitionerna i Lissabonstrategin kan alltså inte uppnås genom motstridiga, splittrade och ofullständiga insatser med olika spelregler för olika medlemsstater. Det viktiga är att nyckelspelarna på alla viktiga fronter och på alla nivåer handlar gemensamt. Jag skulle vilja att Europaparlamentet, som är den mest legitima företrädaren för EU-medborgarnas intressen, stöder ett ansvarsfullt genomförande av Lissabonstrategin genom att bidra till en mer kraftfull politisk vilja hos medlemsstaterna och till ett utmärkt ledarskap av de deltagande kollektiva institutionerna. Jag inser naturligtvis att den globala ekonomiska miljön är ogynnsam, men jag vill ändå inte se detta som en ursäkt, utan snarare som en sporre för ett utvidgat EU att finna svaren på de frågor som ingen annan kan besvara Van Den Burg (PSE). (NL) På gruppens vägnar vill även jag kommentera vårmötet och Kok II -rapporten. Ekonomisk politik, socialpolitik och hållbarhetspolitik är utmärkande för Lissabonstrategin och det är riktigt att rapporten och rådets slutsatser inte stör sambandet mellan dem. Även om tillväxt och arbetsmarknad står i centrum, så får de sociala och miljörelaterade målen absolut inte prioriteras ner. Det är olyckligt att högnivågruppens mandat för att utveckla en samordnad strategi i ett försök att uppnå Lissabonmålen inte fokuseras mer på en gemensam makroekonomisk politik på EU-nivå. Det finns ju trots allt inte längre, och har under väldigt lång tid heller inte funnits, några ekonomier i plural, utan endast en europeisk ekonomi. Vi blev glada över att Europaparlamentet gjordes mer delaktigt i förberedelserna inför vårmötet och Lissabonstrategin. Jan Peter Balkenende var intresserad av att höra om våra planer att inrätta ett ständigt utskott. Jag kan berätta för honom att vi faktiskt noggrant överväger hur vi skulle utforma ett sådant, men i gengäld skulle jag vilja be honom att ta hänsyn till tidsramen för de olika betänkandena, inklusive den planering som vi behöver göra här i denna kammare. Erfarenheten säger oss att det oftast finns för lite utrymme för att göra detta på ett adekvat sätt. Vi tänker också engagera de nationella parlamenten tydligare i strategin. Jag anser att även detta är en mycket viktig aspekt. Tillsammans med ordförandelandet Luxemburg skulle vi vilja undersöka

16 hur vi kan samarbeta med de nationella parlamenten när vi förbereder oss inför vårmötet. Det är tydligt att Lissabonstrategins effektivitet först och främst beror på medlemsstaternas vilja att verkligen arbeta på EU-nivå. Enligt min åsikt är vi på väg mot en förändring från ömsesidig konkurrens mellan medlemsstaterna till mer fokusering på en starkare, gemensam europeisk strategi. Det är där vår styrka ligger i jämförelse med andra ekonomiska block, inklusive Förenta staterna och Kina, som också arbetar som enheter. I ljuset av detta bör vi därför inte enbart se till medlemsstaternas balans mellan inkomster och utgifter inom ramen för stabilitetspakten, utan som kommissionär Joaquín Almunia sade i Financial Times i måndags bör vi även se till de offentliga finansernas kvalitet. Rådet, kommissionen, de nationella parlamenten och Europaparlamentet bör alla delta i diskussionen om nationell budgetpolitik. Då kan den ekonomiska politiken bli mer än bara summan av sina 25 beståndsdelar. Detta är den utmaning som vi står inför Staniszewska (ALDE). (PL) Herr talman! Jag skulle vilja tacka rådet för att man har riktat sin uppmärksamhet mot Ukraina, EU:s största grannland i öst. Landet har en befolkning på 50 miljoner invånare och en yta som är större än Frankrikes. För tillfället pågår ett presidentval i Ukraina. Rådet skall berömmas för att ha uppmärksammat oegentligheterna under den första valomgången, men jag anser inte att rådet har gått tillräckligt långt när det gäller att ta reda på vad som verkligen händer i Ukraina. Ett civilsamhälle håller på att skapas i landet. Det finns för närvarande inga tecken på att något liknande håller på att hända i Ryssland eller Vitryssland. Tiotusentals människor demonstrerar varje dag i Ukraina för att göra sitt land demokratiskt och ärligt och för att se till att band knyts mellan Ukraina och Europeiska unionen. Jag menar inte att det räcker att bara tillrättavisa de nuvarande ukrainska myndigheterna för deras misslyckande med att försvara de demokratiska valreglerna. Det är nödvändigt att stärka det ukrainska folkets hopp och öppna dörren för deras europeiska ambitioner Radwan (PPE-DE). (DE) Herr talman! Det kanske är ett tecken att jag talar om Lissabonstrategin när kommissionsledamoten med ansvar för utvecklingsstöd är närvarande. Även om ingen betvivlar att målet att göra Europeiska unionen till en av världens mest konkurrenskraftiga regioner är rätt mål, så måste vi reda ut vem som är ansvarig för vad inom Europeiska unionen. Låt mig säga följande till Jan Peter Balkenende. När jag tittar på rådet finner jag det oacceptabelt att regeringschefer och finansministrar träffas varje månad och varje år för att komma överens om ädla mål och göra Europa ansvarigt för att uppnå målen i Lissabonstrategin och sedan åker hem utan att göra läxan. De går faktiskt ännu längre och ställer sig i vägen för det som Europa måste bidra med. Ta till exempel det europeiska patentet, som skulle innebära ett steg framåt som ett led i ett europeiskt initiativ. Tänk på stegen mot avreglering och på hur den franske presidenten och den tyske förbundskanslern försenade dessa steg för slutanvändarna. Det man lyckas med i Europa omintetgörs i rådet, och det som de olika medlemsstaterna borde göra blir inte gjort. Slutsatsen är att det är Europeiska unionen som misslyckas med att få Lissabonstrategin att fungera. Jag är tacksam över Kokrapporten. Vad vi nu verkligen behöver, eftersom Lissabonstrategin är helt rätt, är riktlinjer. Målet, som kanske är lite väl ambitiöst definierat, är rätt. Med medlemsstater som våra i Europa skall vi vara glada att klyftan mellan oss och Förenta staterna inte vidgas. Vi måste presentera ett koncept för detta i Europeiska unionen, ett som jämför medlemsstaterna och visar oss vilken europeisk regering som misslyckas med att tillämpa denna strategi och vilken som lyckas. Genom denna öppenhet i den politiska processen kan vi göra allmänheten medveten om att vi måste samarbeta för att lyckas. Förutom detta hoppas jag att närvaron av kommissionsledamoten med ansvar för utveckling och humanitärt bistånd inte är ett tecken på i vilken riktning Europa kommer att utvecklas i framtiden Titley (PSE). (EN) Herr talman! Utan tvekan befinner vi oss i ett avgörande skede i unionens utveckling. Vart vi än vänder blicken, vare sig det är mot Lissabonstrategin eller säkerhetsfrågan och kravet på ökat polisiärt och rättsligt samarbete, eller till och med veckans rapport från revisionsrätten, så ser vi om och om igen att medlemsstater som talar om europeiskt samarbete inte tillämpar det i praktiken. Vi kan inte behålla ett system där medlemsstaterna fritt kan avgöra vilka delar av besluten de tänker genomföra och när och detta handlar om beslut som de själva tagit. Detta undergräver det politiska stödet i EU. Jag hoppas att när vi väl får en ordförande på heltid för rådet, att han eller hon då kommer att ge detta hög prioritet. Men under tiden borde kommissionen, för att kunna hålla Lissabonprocessen kvar på rätt spår, offentliggöra en årligen återkommande lista där det framgår vilka medlemsstater som gjort vad och när. Vi kan därefter döma, namnge och skuldbelägga de skyldiga. Mina kolleger Harlem Désir och Margrietus J. van den Berg har lyft fram många av de nyckelaspekter som vi vill att Lissabonstrategin prioriterar. Jag vill lägga till behovet av en mer aktiv arbetsmarknadspolitik på nationell nivå. Det verkar som om vi gladeligen betalar för att hålla kvar folk på arbetslöshetens skräphög, betalar för att marginalisera och avskriva människor, när vi borde investera i att hjälpa dem tillbaka till arbetslivet. Detta betonas inte tillräckligt, även om det ursprungligen fanns med i Kok-rapporten och, hoppas jag, fortsätter att vara så. Den sittande ordföranden sade att José Manuel Barroso förtjänar en applåd för att ha lärt sig läxan från förra månadens diskussion om kommissionen. Tyvärr kan inte detsamma sägas om det nederländska ordförandeskapet. Neelie Kroes har utan tvekan den erfarenhet och den

17 sakkunskap som kan vara till nytta för kommissionen, men mot bakgrund av de farhågor som förts fram, är det fel att hon skall behålla ansvaret för konkurrensfrågorna. Så snart hon måste fälla ett avgörande i en kontroversiell fråga kommer hennes integritet, med rätt eller orätt, att ifrågasättas. Ordförandeskapet borde handla i enlighet med EU:s intressen, inte efter trångsynta nationella intressen. Jag befarar att det nederländska ordförandeskapet har misslyckats i detta avseendet Hennis-Plasschaert (ALDE). (NL) Herr talman! Ministerpresidentens ord om situationen i Nederländerna var klara och tydliga och ledamöterna i denna kammare har också sagt en hel del efter det. Jag beklagar dock att rådet inte använde sig av Europeiska rådets möte den 4 5 november för att ta kraftigt avstånd från de vidriga händelserna i Nederländerna. Detta skulle enligt min åsikt nämligen ha varit den idealiska plattformen för oss, inklusive oss som union, att visa att vi väljer en hård linje mot radikala muslimer med en fundamentalistisk tolkning av Koranen. Tyvärr utgörs EU-samarbetet i kampen mot terrorismen för närvarande av medlemsstaternas välkända heliga kor. Det uttalande som antogs efter attackerna i Madrid, utnämningen av Gijs de Vries eller Haagprogrammet har alla ringa betydelse, så länge medlemsstaterna inte omsätter de fina orden i handling. Här är beslutsamhet från Europeiska unionen och medlemsstaterna ett absolut krav Harbour (PPE-DE). (EN) Herr talman! Jag vill lyckönska rådets ordförande och det nederländska ordförandeskapet i sin helhet till den mycket tydliga inriktning som man gett åt frågan om konkurrenskraften och genomförandet av Lissabonmålen. Jag vill särskilt tacka er, herr ordförande, för det initiativ er regering har tagit när det gäller att ta itu med byråkratin och att förbättra företagsklimatet i EU. I ordförandeskapets slutsatser gladdes jag åt att se att ni, tillsammans med andra regeringar jag känner till att den brittiska regeringen är knuten till detta gjort ett betydande åtagande för att förbättra företagsklimatet. Jag blev besviken över att ni inte nämnde det i ert tal, eftersom detta är en av de verkligt viktiga delarna i ert ordförandeskap. Det står fullständigt klart och detta betonades i Kokrapporten att de lagstiftningsmässiga kostnaderna måste minskas och skapandet av nya företag främjas för att kunna genomföra Lissabonmålen. Vi känner till ert mycket effektiva arbete i Nederländerna, där jag förstått att ni fastställer mål för era ministrar att för varje år minska byråkratins kostnader. Det är ett exempel på bästa praxis som man borde söka efterlikna, inte bara i alla medlemsstater utan också inom Europeiska kommissionen. Jag vänder mig till Poul Nielson, kommissionens företrädare i dag, och säger att vi förväntar oss att kommissionen skall uppfylla detta. Det är ett av de åtaganden som fastställts i rådets slutsatser. Vår sida i kammaren ger vårt starka stöd åt detta och vill främja det, och jag vill säga till alla ledamöter att parlamentet har en roll att spela här. Ni frågade oss, herr ordförande, hur vi skulle kunna bemöta Kok-rapportens uppfordran till ett ökat engagemang i Lissabonmålen. Vi behöver en effektiv kommitté i parlamentet som kan se över Lissabonmålen. Inte en som ersätter en kommitté liknande min egen, utan en som tar itu med övergripande parlamentsfrågor, som till exempel att förbättra lagstiftningsagendan och erkänna att det ibland är vi som försvårar situationen för EU:s företagare. Dessa är de sakfrågor som jag hoppas att parlamentet kommer att ta itu med i framtiden, och jag lyckönskar er och er regering till den grund ni har lagt för att hjälpa oss att föra dessa viktiga mål vidare ORDFÖRANDESKAP: SARYUSZ-WOLSKI Vice talman Roure (PSE). (FR) Herr talman! Genom att anta Haagprogrammet den 4 5 november har rådet gjort nya prioriteringar för Europeiska unionen när det gäller att stärka området med säkerhet, frihet och rättvisa. Vi gläder oss åt att rådet har lyssnat till parlamentets krav, i synnerhet när det gäller utvecklingen i riktning mot medbeslutande och beslut med kvalificerad majoritet på områden som asyl- och invandringsfrågor samt kampen mot terrorismen och sist men inte minst civil rättvisa. Trots det beklagar vi att detta program verkar vara ytterligare ett exempel på att rådet inte gör mycket mer än att uttala sina goda intentioner. Det är i och för sig trevligt att rådet gratulerar sig självt till de framsteg som gjorts under de senaste fem åren, speciellt när det gäller den gemensamma asyl- och invandringspolitiken, harmoniseringen av gränskontroller och förbättringen av det straffrättsliga samarbetet, men det hade inte varit mer än rätt att nämna de hinder som vissa medlemsstater har lagt ut för framstegen på det rättsliga området och att konstatera att endast ett minimum av harmonisering har uppnåtts när det gäller asylpolitiken. Även om rådet beklagar att alla mål inte har uppfyllts, så har man inte vidtagit några specifika åtgärder för att förhindra att detta händer igen i framtiden. Slutligen är vi särskilt oroade över de jämförelser som görs mellan kampen mot terrorismen, den organiserade brottsligheten och den olagliga invandringen. Detta innebär att illegala invandrare på förhand antas vara potentiella brottslingar eller terrorister, ett antagande som är fullständigt oacceptabelt. Vi talar om människor som har tvingats att lämna sina hemländer på grund av odrägliga levnadsvillkor eller förföljelse. Även om det är sant att vi behöver en global strategi för politikområden som asyl, invandring och kontroller vid de yttre gränserna, så är jag säker på att ni håller med mig om att en sådan strategi inte bör antas på bekostnad av invandrarnas grundläggande rättigheter

18 Nicholson of Winterbourne (ALDE). (EN) Herr talman! I dag ges ett välkommet tillfälle att tacka Poul Nielson och hans kolleger för det utmärkta arbete som de har utfört under hans tid som kommissionsledamot. Det är också mycket positivt att höra från ordföranden om hans framgångsrika möte med president Allawi. Jag var i Irak i förra veckan. Jag har ett förslag att komma med när det gäller hur vårt bistånd mest effektivt skall kunna riktas. Som vi alla är medvetna om, är säkerheten huvudfrågan. Ett EU-stöd som är noggrant riktat skulle göra stor skillnad när det gäller att utbilda och utrusta det irakiska polisväsendet. Det irakiska folket behöver säkerhet och bristen på en strategisk plan kan redan ha kostat många människoliv och kommer att kosta många fler om vi inte tar itu med det här på ett effektivt sätt. Vi behöver en strategisk plan som utarbetats tillsammans med det irakiska inrikesministeriet och, som ett brådskande ärende, vederbörliga rättsliga resurser. Man bör tillämpa västinfluerade metoder i syfte att nyttja dessa resurser och vi bör tillhandahålla avancerad övervakningsutrustning och lämplig utbildning. Därtill finns ett verkligt behov av att utbilda erfarna irakiska polistjänstemän i strategisk planering och ledning, vilket bör förenas med etiska normer för tjänstgöring och rättvisa inom det irakiska polisväsendet. Vi måste med andra ord utvecklas från att tidigare helt ha litat på militära metoder för att bekämpa uppror till att tillämpa en blandad metod. Polisen skall inte längre behandlas som en andra klassens militära styrka, utan ges med EU-medel, engagemang och utbildning en verklig chans att bli ett riktigt polisväsende. Slutligen önskar det irakiska folket att valet hålls i januari. För att valet skall genomföras med framgång krävs ett ordentligt utbildat och effektivt polisväsende. Med vår finansiering och vår utbildningskompetens kan vi i Europeiska unionen spela en avgörande roll Karas (PPE-DE). (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Låt oss minnas våra starka sidor, låt orden följas av handling, låt oss göra oss av med våra inre hinder och inte bli sjuka av oro. Låt oss utforma en gemensam europeisk politik för Europa, istället för flera olika från varje medlemsstat! Herr rådsordförande! Det är nödvändigt att ni snarast gör Lissabonmålen konkreta och möjliga att arbeta med. Alla måste veta vem som skall göra vad och när. Dessutom bör ni se till att varje medlemsstats regeringschef gör ett officiellt uttalande efter varje vårmöte i sina respektive länder, att de nationella parlamenten debatterar sina länders specifika handlingsplaner och röstar om dem och att ni stärker kommissionens behörighet att följa upp, samordna och ta initiativ när det gäller Lissabonprocessen. Låt oss både på EU-nivå, i de nationella regeringarna och i de nationella parlamenten införa en styrkommitté för Lissabonmålen med ett övergripande mandat! Vi är inte en kopia av Förenta staterna. Vi européer spelar inte ut konkurrenskraft mot social sammanhållning, eftersom båda är uttryck för den europeiska modellen för en hållbar social marknadsekonomi. Jag skulle vilja poängtera en annan sak när det gäller konstitutionen. Alla har skrivit under den. Var det allt? Hur skulle det vara med en gemensam informationskampanj från rådet, kommissionen, Europaparlamentet och Regionkommittén? Hur skulle det vara med en konstitutionsvecka, då samtliga medlemsstater skulle kunna ratificera konstitutionsfördraget? Varför var ni så emot en gemensam europeisk folkomröstning? Det finns mer att göra och mer är möjligt, förutsatt att vi visar politisk vilja och större beslutsamhet. Ni har nämnt ledamotsstadgan, herr rådsordförande. Låt mig säga er att ni endast behöver godkänna Europaparlamentets resolution för att vi skall få en ledamotsstadga och nya bestämmelser om utgifter. Det finns några, men endast ett fåtal, medlemsstater som håller på med taktiska spel. Se till att de slutar med det! De Keyser (PSE). (FR) Herr talman! Yassir Arafats död innebär en ny era för Palestina, en era fylld av osäkerhet. Enligt den palestinska konstitutionen måste presidentval hållas inom 60 dagar. Men om valet skulle hållas idag, skulle det stå inför ett antal hinder. Det första hindret gäller palestiniernas rörelsefrihet i Gaza, på Västbanken och i östra Jerusalem, något som är långt ifrån garanterat men ändå livsviktigt både för valkampanjen och förberedelserna inför valet och för valets genomförande och rösträkningen. I östra Jerusalem finns de största problemen, eftersom israelerna där vägrar låta palestinierna registrera sig på vallängderna. Jag uppmanar därför rådet att förena sig med Förenta staterna för att med gemensamma påtryckningar förmå Israel att dra tillbaka de trupper som nu är utplacerade i de ockuperade områdena. Det andra hindret är ifrågasättandet av en kandidats valbarhet. Det är de palestinska myndigheterna och endast de, som skall bestämma vem som är kvalificerad enligt deras egna kriterier. Det tredje hindret avser praktiska organisatoriska frågor och en försäkran om att valet går rättvist till, vilket är ett område där EU:s praktiska erfarenhet och stöd kommer att bli avgörande. Det fjärde hindret är att garantera säkerheten under valet, något som måste garanteras för kandidater, väljare och observatörer. Palestinska poliser bär inte vapen men kämpar för att garantera civilbefolkningens säkerhet. Den politiska säkerheten är beroende av i vilken utsträckning extremistgrupper hålls under kontroll. De senaste försöken från al-fatah att få med Hamas i en nationell enhetsregering, så länge som de avstår från

19 väpnad kamp, är något som Europeiska unionen bör övervaka noggrant. Jag vill veta vilka planer som i detta skede har utarbetats med palestinierna för att garantera att valet går säkert till. Jag är ledsen att behöva säga det, herr talman, men hittills har Europeiska unionens röst inom kvartetten varit nästintill ohörbar, och vi bör utnyttja detta tillfälle att göra vår stämma hörd. Vi måste nu ge Palestina vårt starka stöd för att se till att valet genomförs fritt på alla nivåer, och vi kommer självklart alltid att göra detsamma när det gäller Israel, för att se till att de urskillningslösa attackerna, som gör att hela familjer drabbas av sorg, upphör. Det är min fasta övertygelse, mer än någonsin tidigare, att en viss nations framtid oupplösligt hör ihop med andra nationers framtid Kelam, Tunne (PPE-DE). (ET) Jag skulle vilja tala om det nuvarande läget för Lissabonprocessen. Jag minns den tid då den sovjetiske diktatorn Chrustjov förklarade att Sovjetunionen inom sju år skulle vara i kapp USA. Jag minns också att han misslyckades. Även om Europeiska unionen har alla möjligheter att nå sina mål är Lissabonrapporten likafullt en källa till oro. Precis som Wim Kok har sagt har drömmarna om att komma i kapp USA satts på sparlåga. Istället sysselsätter sig EU med frågan om hur man skall hejda den ekonomiska nedgången. Jag vill instämma med min kollega Alexander Radwan och berömma det nederländska ordförandeskapet och dess djärva och kraftfulla ledarskap. Det bådar gott. Men för att ta igen förlorad tid måste vi i högre grad koncentrera oss på en sak motivationen bakom processen. Det är nämligen den starka och tydliga motivationen som tillsammans med resultatinriktat arbete har utgjort drivkraften bakom våra konkurrenters framgångar i USA och Japan. För det andra måste EU sträva efter att utforma en genomtänkt strategi för forskning och utveckling och innovation. Wim Kok understryker i sin rapport behovet av att ge högsta prioritet åt forskning och utveckling, men man borde särskilt lyfta fram den tillämpade sidan av forskningen. Vad som krävs är därför inte mindre forskning, utan mer utvecklingsarbete. För det tredje är det särskilt viktigt att i alla våra planerade verksamheter utgå från behovet av innovation i stort och att motivera affärsledarna utifrån det perspektivet. För det fjärde är de nuvarande finansieringsprogrammen för innovation inom forskningen tyvärr alltför teoretiskt inriktade och främjar inte den praktiska tillämpningen av forskningsresultaten. Ett av de största problemen är att anslagen ofta går till slutna och ineffektiva system. Därför är det i dag vår uppgift att inte bara förlita oss på attraktiva program, utan också att visa den politiska viljan att verkligen genomföra dessa program. Detta är vårt ansvar gentemot väljarna. Tack skall ni ha Grabowska, Genowefa (PSE). (PL) Herr Balkenende! Jag vill uttrycka mitt deltagande med anledning av den senaste tidens händelser i Nederländerna. Fram till nu har vi associerat namnet Van Gogh med konst och djärva färger. Målningen Solrosor symboliserar sol, värme och frihet. Är det inte en historiens ironi att en person med samma namn skall dö på grund av att han utövade sin rätt att tänka och tala fritt och för att han sökte sanningen? Mot den bakgrunden får det en särskild betydelse att det var det nederländska ordförandeskapet som tog upp den komplicerade frågan om säkerhet för EU, EU:s medlemsstater och medborgare. Allmänheten förväntar sig med rätta att EU, som är en organisation som respekterar mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, skall anta effektiva lösningar inom området med frihet, säkerhet och rättvisa. Dessa förväntningar skall uppfyllas genom Haagprogrammet. Jag vill betona att man genom detta program ställer upp mål som ingick redan i det konstitutionella fördraget. Det uppfyller faktiskt merparten av förväntningarna. Beskedet om att programmet skall omfatta en strategi mot narkotika måste också välkomnas, liksom att rådets ordförandeskap har valt att göra EU-information till en prioriterad fråga. Det är uppenbart att medvetenheten om EU måste öka bland medborgarna, särskilt med tanke på det senaste valet till Europaparlamentet. EU måste komma närmare medborgarna, men kommer det målet att nås genom att man låter rådets sammanträden föregås av offentliga TV-debatter om EU-frågor, ett uppslag som finns med i slutsatserna? Kommer detta att räcka för att få medborgarna att närma sig EU? Jag är också oroad över meddelandet att vi måste vänta till juni 2005 innan vi får en heltäckande informationsstrategi. Varför skall vi vänta så länge? Vi behöver en sådan strategi nu, särskilt med tanke på att kampanjerna för att informera allmänheten om den europeiska konstitutionen drog igång så snart konstitutionen hade undertecknats. Slutligen vill jag ta upp en sista fråga som handlar om framtiden. Ledarna för fyra medlemsstater hade alldeles rätt när de betonade de demografiska aspekternas betydelse för EU:s framtida ekonomiska och sociala utveckling och när de efterlyste en europeisk pakt för ungdomsfrågor. Detta är ett värdefullt initiativ. Ungdomar har en annan syn på Europa. De är välutbildade, fulla av energi och befriade från den äldre generationens rädslor och fördomar. Det är ett gott omen för Europa och för oss alla. Pakten för ungdomsfrågor måste därför utformas så snart som möjligt och ungdomar måste delta i utformandet Buzek (PPE-DE). (PL) Jag vill gratulera Nederländernas förre premiärminister Wim Kok. Med stöd av en grupp har han lagt fram rapporten om Lissabonstrategin. Arbetet sammanföll med det nederländska ordförandeskapet. Alla stöder vi slutsatserna i rapporten. Europeiska unionen har hamnat klart på efterkälken, och ansvaret för detta vilar huvudsakligen på medlemsstaterna och de nationella regeringarna. Jag instämmer i att vi måste dra upp nationella strategier för Lissabonprocessen och genomföra dem konsekvent, men dessa strategier måste

20 vara enhetliga och inte utformas var och en för sig. Vi måste skapa mervärden som bygger på regionalt samarbete mellan EU-medlemsstater som gränsar till varandra och jag kan ge er tre exempel på hur detta skulle kunna ske. Polen har en särskilt hög andel ytterst välutbildade ungdomar, medan grannländerna Tyskland och Sverige har framstående högteknologiska företag. Det finns utvecklingsmöjligheter om vi slår samman våra starka sidor. De baltiska länderna har särskilda möjligheter att samarbeta inom området för en trygg energiförsörjning, en viktig fråga för Europa som helhet. Tjeckien, Tyskland och Polen kan bidra mest till genomförandet av Kyotoprotokollet. För att göra detta måste tekniker för ren kolanvändning och minskade utsläpp av koldioxid utvecklas. Regionalt samarbete omfattar även samarbete med EU:s nya grannländer, och rådets ståndpunkt i frågan om grannförbindelserna med Ukraina är därför av central betydelse. Vi måste försäkra Ukraina att dörren står öppen för landets Europaambitioner och vi måste snabbt upprätta en handlingsplan för Ukraina i syfte att främja det civila samhällets utveckling. Dessutom finns det sannerligen behov av åtgärder för att förbättra det civila samhället inom EU. Om så inte sker kommer vi inte att uppnå våra ambitiösa mål och till syvende och sist kommer miljontals medborgare inte att kunna förstå Lissabonprocessen Lambrinidis (PSE). (EL) Herr talman, herr rådsordförande! En grekisk vän som nyligen besökte Nederländerna berättade för mig att vad som gjorde störst intryck på honom var att polisen på Amsterdams gator verkade vara där för att skydda medborgarna och deras mångfald och inte för att bevaka och misstänkliggöra dem. De tragiska händelserna med Theo Van Gogh och extremisterna på den andra sidan illustrerar tyvärr att terrorismen fungerar och vad den är ute efter nämligen att slutligt undertrycka det självklara. Rasistiskt våld förtjänar nolltolerans, men terroristernas seger kommer att bestå i att vi i Europa precis som på andra håll tyvärr också anser att krig är fred i våldsbekämpningens namn och att begränsningen av individens frihet är ett sätt att skydda den. Därför är det nederländska ordförandeskapet värt att gratulera för att det i samma veva som dessa fasansfulla händelser ägde rum organiserade en informell konferens för de elva gemensamma myndigheterna på temat integration. Ni har rätt fokus. Integration. Inte polisövervakning. Jag har bara tre kommentarer till vad som har sagts. För det första innehåller det femåriga Haagprogram som vi i dag diskuterar bestämmelser om särskilda anslag för att återbörda invandrare och bevaka gränserna, men inga bestämmelser om en särskild integrationsfond, även om integration är en av huvudåtgärderna. Vi vill ha ett åtagande om att finansieringen av integrationsfrågor skall ges samma prioritet, så att vi går från ord till handling. För det andra kan vi när vi utformar riktlinjer på integrationsområdet inte bortse från att miljontals EUmedborgare i länder världen över själva är invandrare. Deras erfarenheter får inte tappas bort. Ur den synvinkeln måste vi vara beredda att ge invandrare som slår sig ned i EU-länder en behandling som är likvärdig den vi kräver att EU-medborgare skall få i länder utanför EU. Annars är vi inte konsekventa. För det tredje måste vi vara uppmärksamma på individens rättigheter när vi hanterar terrorismen. Biometriska data i pass och andra liknande åtgärder kanske är viktiga. Å andra sidan kanske de inte tillför så mycket i form av ökad säkerhet jämfört med vad man förlorar i form av medborgerliga friheter. Som jag ser det får de bara komma i fråga om de är absolut nödvändiga och effektiva och används för att uppnå mycket tydligt definierade mål Dimitrakopoulos (PPE-DE). (EL) Herr talman, herr rådsordförande! Framför mig har jag slutsatserna från rådets novembermöte om unionens utrikespolitik. Jag anser det vara en god sak att rådet har riktat uppmärksamheten mot frågor som rör EU:s utrikespolitik, men jag måste samtidigt säga att den senaste händelseutvecklingen har gjort att vi har prioriterat åtminstone två av dem. Den första frågan rör situationen i Irak. Nu krigas det på nytt och kriget är förkastligt precis som terroristhandlingar och kidnappningar självklart är förkastliga. Väpnade konflikter och väpnade insatser löser inga problem. Tvärtom ökar de kravet på Europeiska unionen att sent omsider lägga fram en fullständig och integrerad plan för att ta itu med krisen i Irak. Det första steget i den processen måste vara att hålla val. Val måste hållas i Irak och så många krafter som möjligt måste medverka, så att valet inte blir ett självändamål utan ett sätt att ge Irak möjlighet att inom kort utvecklas till en progressiv demokrati. Den andra frågan, som sammanhänger och är besläktad med den förra, är situationen i Mellanöstern. Tiden efter Arafat är givetvis ett nytt historiskt skede i denna region. EU har först och främst en skyldighet att ingripa här så att Yassir Arafats politiska testamente respekteras, för det är tveklöst så att krisen i Mellanöstern måste hanteras med hjälp av det politiska testamente Yassir Arafat lämnade efter sig Herrero-Tejedor (PPE-DE). (ES) Herr talman! Den 4 5 november gjorde Europeiska rådet som vi alla vet en mycket klarsynt analys av den situation vi står inför, när man övervägde hur EU-informationen skall gå ut till medborgarna. EU saknar fortfarande en egen karaktär. EU har inget eget ansikte. Kunskapen om EU har svårt att nå fram till medborgarna och man har därför en lång väg att gå innan man kan vinna gehör för tanken om en europeisk politisk union.