Sverige och Koreafrågan Sweden and the Korean issue

Transkript

1 Sverige och Koreafrågan Sweden and the Korean issue Neutralitetspolitik i prövning Policy of neutrality on trial B-uppsats i Statsvetenskap Vårterminen 2006 (Antal använda ord: 7762)

2 - 2 -

3 Sammanfattning Uppsatsen behandlar Sveriges väg till ett ställningstagande i Koreafrågan med hänsyn till den förda neutralitetspolitiken efter inträdet i Förenta Nationerna och efter Andra världskrigets slut. Sverige var geografiskt placerat mitt emellan de två nya supermakterna USA och Sovjetunionen och försökte föra en politik som förhindrade att nationen automatiskt skulle dras in i ett nytt storkrig. Den 24 juni 1950 gick nordkoreanska trupper över den 38e breddgraden in i Sydkorea och påbörjade en kraftig offensiv. Sydkorea vädjade till Förenta Nationerna om hjälp vilket resulterade i resolution 82 och då denna inte uppmärksammades av Nordkorea, i resolution 83 där Förenta Nationernas medlemmar rekommenderades att lämna assistans till Sydkorea i avsikt att skapa fred. Båda resolutionerna tillkom på amerikanska initiativ. När sedan Förenta Nationernas Generalsekreterare Tryggve Lie den 29 juni bad om medlemsstaternas hjälp till Korea, allra helst med militär trupp, ställdes Sverige inför en prövning av sin alliansfrihet. Även om det var Nordkorea på ena sidan och Sydkorea med stöd av Förenta Nationerna på den andra ses Koreakriget som ett styrketest mellan supermakterna USA och Sovjetunionen. Förenta Nationernas insats leddes och bestod till stor del av amerikanska styrkor. Sovjetunionen ställde i praktiken inte upp med väpnade styrkor åt Nordkorea men det ses som osannolikt att Nordkorea utan Moskvas godkännande skulle ha invaderat Sydkorea. Sveriges ställningstagande kan ses som ett tvingat val mellan de båda supermakterna, mellan öst och väst. Sverige gav sitt stöd åt säkerhetsrådets resolutioner men ansåg inte att man kunde ställa upp med väpnade styrkor, istället valde man att skicka den så kallade Koreaambulansen i regi av svenska Röda korset. Uppsatsen kommer till slutsatsen att det svenska ställningstagandet inte förändrade utrikespolitiken men var ett uttryck för de ändrade förutsättningar som medlemskapet i Förenta Nationerna utgjorde. Samtidigt var Koreafrågans inledning en fingervisning att politiken var på väg mot förändring

4 Innehållsförteckning Sammanfattning Innehållsförteckning Inledning Avgränsningar Metod och material Syfte och frågeställning Disposition Världspolitik och den svenska neutraliteten Den svenska neutralitetspolitiken Det politiska världsklimatet Koreakonflikten och Sveriges ställningstagande Händelserna fram till Sveriges ställningstagande Den 24 juni 1950 Krigsutbrottet Den 25 juni Säkerhetsrådets första resolution om Koreakriget Den 26 juni 1950 USA i fokus Den 27 juni 1950 Säkerhetsrådets andra resolution om Koreakriget Den 28 juni 1950 Seouls första fall Den 29 juni 1950 Ledning till Sveriges FN-envoyé Den 30 juni 1950 Koreafrågan på dagordningen Den 1 juli 1950 Dementi från utrikesministern Den 2 juli 1950 Erlanders tal Den 3 juli 1950 Sveriges ställningstagande Från ställningstagande till aktion Den 4 juli 1950 Röda korset involveras Den 7 juli 1950 Säkerhetsrådets tredje resolution om Koreakriget Den 8 juli 1950 Medlemsstaterna sluter upp Den 13 juli 1950 Fältsjukhusets behov efterfrågas Den 14 juli 1950 Svar från generalsekreterare Lie Den 15 juli 1950 Hjälpen skisseras Den 17 juli 1950 Förberedelserna fortskrider Den 19 juli 1950 Regeringen bereder ärendet Den 20 juli 1950 Önskemål om modifierat svar Den 1 augusti 1950 Sovjetunionens återträde Den 9 och 10 augusti 1950 Sveriges erbjudande accepteras Slutdiskussion Slutsats Källförteckning

5 1. Inledning Sverige hade 1950 under nästan 150 år hållit sig utanför krig 1. Den svenska neutralitetsprincipen hade använts för att skydda landet från att automatiskt dras med i de krig som hade uppstått. På högsommaren 1950 prövades den svenska neutralitetspolitiken genom ett cirkulärtelegram från Förenta Nationernas (FN) generalsekreterare Tryggve Lie där han bad samtliga medlemsstater om hjälp med krisen i Korea 2. Sverige hade lyckats hålla sig utanför de två världskrigen genom landets neutralitetspolitik och stod nu inför vad uppsatsens författare ser som neutralitetspolitikens första riktiga prövning efter inträdet i FN och efter andra världskrigets slut. Det är det svenska ställningstagandet till denna rundfråga som står i fokus i denna uppsats och frågan om detta ställningstagande förändrade neutralitetspolitiken. 1.1 Avgränsningar Syftet med uppsatsen är att se om den svenska allmänna utrikespolitiska linjen förändrades i och med Sveriges inledande ställningsstagande i Koreafrågan, sett som den första stora prövningen av neutralitetspolitiken efter inträdet i FN och efter andra världskriget, eller om ställningstagandet kan anses varit i linje med densamma. Uppsatsen har sin avgränsning i detta enskilda fall och syftar alltså inte till att se på förändringar i neutralitetspolitiken före eller efter detta ställningstagande. I tid begränsas uppsatsens fall därför till tiden mellan 25 juni och 10 augusti Den 25 juni på grund av FN:s första resolution 3 i ärendet och den 10 augusti på grund av att Sveriges beslut om att sända hjälp officiellt accepterades av general MacArthur, befälhavare för FN:s enhetskommando i Korea. 4 Vad neutralitetspolitiken innebar kommer behandlas utanför detta tidsspektrum, denna kommer baseras främst på hur den uttrycktes åren Metod och material Uppsatsen baseras på fyra olika skriftliga sorters källor; - Statsvetenskaplig och historisk litteratur i fråga om neutralitetspolitiken vid tiden för Koreafrågan och Koreafrågan i sig. - Dokumentation från den aktuella perioden från den svenska staten och FN. - Dokument ur Sveriges utrikesminister Östen Undéns samling vid Kungliga biblioteket. - Riksdagstryck från höstsessionen Uppsatsen bygger på textanalys av de ovanstående källorna. Litteraturen i ämnet står för grunden och ska stöttas via de faktiska dokumenten i ärendet. Med Koreafrågan som utgångspunkt analyseras materialet för att se om det svenska ställningstagandet var i linje med neutralitetspolitiken som Sverige förde. Metoden är vald på grund av fallets ålder, dokumenten i fråga finns tillgängliga i olika arkiv men inte de personer som var aktuella. Det är också av vikt att använda denna metod för att ha 1 Kronvall & Petersson, s.41 2 Dossier HP1, volymnummer 685A, Telegram 30 juni 1950 fr. FN:s generalsekreterare Tryggve Lie 3 FN:s Säkerhetsråd Resolution 82 S/1501 av 25 juni Dossier HP1, volymnummer 694, Telegram 10 augusti 1950 fr. Washington - 5 -

6 utökade möjligheter att se på frågan från olika perspektiv och inte bara från den svenska regeringens perspektiv och med den avsatta tiden är en genomgång av litteratur på området det mest hanterbara sättet att uppnå detta. 1.3 Syfte och frågeställning Syftet med uppsatsen är att se hur Sveriges agerande i samband med Koreafrågans uppkomst inom FN stämde överens med den allmänna svenska utrikespolitiska linjen, det vill säga Sveriges neutralitetspolitik, eller om denna förändrades. Detta får sitt uttryck i följande frågeställning; - Var ställningstagandet i Koreafrågan sommaren 1950 i linje med Sveriges tidigare tillämpade neutralitetspolitik eller skedde en förändring? 1.4 Disposition Uppsatsen ger först en presentation av vad som var Sveriges allmänna utrikespolitiska linje i kölvattnet av andra världskriget och hur denna förändrats av kriget och en beskrivning det politiska världsläget vid den aktuella tiden (avsnitt 2). Sedan beskrivs händelseförloppet i början av Koreakriget och en redovisning av den svenska processen fram till Sveriges officiella ställningstagande och bakgrund till vad Sverige behövde ta ställning till (avsnitt 3). I samma avsnitt redovisas de följande turerna och den praktiska utvecklingen efter Sveriges huvudsakliga ställningstagande. I avsnitt 4 kommer uppsatsen att föra fram olika sidor av huruvida neutralitetspolitiken förändrades i och med det inledande förloppet i Koreafrågan. I det femte och sista avsnittet ges den slutsats som uppsatsen leder fram till

7 2. Världspolitik och den svenska neutraliteten För att ge en bild av i vilken situation Sveriges ställningstagande skulle göras ges i följande avsnitt en redogörelse för den svenska neutralitetspolitiken med hänsyn till tidpunkten för krigsutbrottet i Korea och en överblick av vilken situation världen befann sig i då den svenska neutraliteten kom att ställas på prov. 2.1 Den svenska neutralitetspolitiken Sverige hade vid krigsutbrottet i Korea undvikit att hamna i krig under nära 150 år. Detta hade man lyckats med genom att hålla sig borta från blockbildningar och från att ge stöd åt någon särskild stormakt. 5 Sverige hade hållits utanför två världskrig och enigheten kring neutralitetspolitiken var stor 6. Redan under 1800-talet var neutralitet något som den svenska utrikespolitiken hade som mål. Sverige hyste i viss mån sympatier åt olika håll men begav sig aldrig in i militära strider. Den svenska politiken utsattes för prövningar genom konflikter i närområdet, men gång på gång framhöll man att Sverige skulle hålla sig neutralt. 7 Ibland skedde detta i misstro från grannstaterna, vid första världskrigets utbrott var det Ryssland som så när angrep Sverige då de hyste misstankar om att Sverige skulle ställa sig bakom Tyskland i kriget. Ryska regeringen övertygades ändock om att Sverige skulle hålla på sin neutralitet och drog tillbaka den flotta som skickats. Sveriges neutralitet betraktades dock som mindre gynnsam för de allierade än för Tyskland. 8 Neutraliteten hölls i termer av militära styrkor men man föll för tyska påtryckningar under kriget och minerade bland annat i Öresund, vilket till Tysklands fördel hindrade den västliga alliansen från att gå in via sundet. 9 I inledningen av andra världskriget hade Sverige sagt att landet skulle förhålla sig neutralt. När sedan Sovjetunionen angrep Finland som Sverige hade gemensamma militära intressen med, särskilt i Ålandsöarna, utgav man ingen neutralitetsförklaring utan Sverige kunde närmast ses som icke krigförande. Även om man inte gick in med militär kraft på Finlands sida så var stödet ekonomiskt materiellt och humanitärt omfattande och frivilliga soldater från Sverige hindrades inte. 10 Under andra världskriget hade man också låtit Tyskland transportera trupper genom Sverige och även järnmalm, men man hade varit militärt neutrala 11. Efter inträdet i FN var man från svensk sida medveten om att medlemskapet i denna internationella organisation skulle komma att ställa nya krav på utrikespolitiken. Medlemskapet skulle ge konsekvenser för den svenska politiken men det var något man reserverade sig mot, neutraliteten skulle hållas i vilket fall 12. Grundkonceptet, att Sverige skulle vara alliansfria i fred för att inte automatiskt dras in i ett storkrig var detsamma, men ansågs mer gälla allians med någon av stormakterna än länder jämförbara med Sverige. 5 Kronvall & Petersson, s.41 6 Östen Undéns papper, L108:13 7 Andrén, s Ibid. s Hansson s Andrén, s Andrén, s Lindholm, s

8 Under diskuterades en skandinavisk allians, avsikten var från svensk sida att hålla hela Skandinavien utanför om stormaktsblocken drabbade samman 13, men särskilt Norge såg annorlunda på vikten av blockfriheten och då en skandinavisk allians efter diskussioner inte kunde genomföras anslöt Norge och Danmark sig till Atlantpakten som hade stormakten USA som basmedlem. 14 Sverige sökte ingen annan allians än den skandinaviska och behöll därmed sin alliansfrihet. Sverige ansattes både av USA och Storbritannien att landet skulle ansluta sig till den västliga alliansen, men fick inget svenskt gensvar. USA svarade med en isolationistisk inställning, medan Storbritannien försökte istället övertala Sverige sakta men säkert, man såg hellre ett västvänligt Sverige utanför västalliansen än en total avskärmning. 15 Även om det sågs som mycket försvårat att hålla sig utanför ett nytt världskrig så ville man vara militärt oberoende av flera anledningar. Dels var neutralitetspolitiken en traditionell politik i Sverige och den ansågs ha bevarat det svenska oberoendet och landets frihet. 16 Det ansågs inte att fördelarna av den hjälp genom en militärallians som Sverige skulle kunna få i händelse av krig, vägde upp de nackdelar som ett medlemskap i en sådan militärallians skulle ge. Man ansåg att Sverige var ett så litet land att man knappast kunde vara till någon hjälp i en militärallians med en stormakt, att man inte kunde bidra väsentligt till försvar annat än av eget territorium 17, utan en sådan allians skulle vara till främst för att få beskydd mot en hotande part 18. Samtidigt såg man från svensk sida det som att hotet mot Sverige skulle vara större om man gick med i en militärallians, genom att motparten då kunde uppleva ett större hot mot sina gränser 19. Man ansåg att Sverige genom sitt geografiska läge, i händelse av ingående i en västlig militärallians också skulle försvåra för Finland att hålla sig oberoende och fritt från sovjetiska trupper 20. Sverige låg mitt där stormakternas intresseområden möttes och man oroades av att en västlig allians skulle ge Sovjetunionen intrycket att västmakterna trängde närmare och genom det ge upphov till ökad friktion. 21 Mellan andra världskrigets slut 1945 och Atlantpaktens bildande 1949 gick Sverige från att förlita sig på FN som det viktigaste instrumentet för nationens säkerhet till att åter förlita sig på den egna neutralitets-politiken för att undvika att dras in i ett storkrig 22. Ett par år innan krigsslutet hade Östen Undén uttalat det helt motsatta, att fullt ut hänge sig åt en sådan universell organisation och helt överge neutraliteten. 23 Händelseförloppet i ett storkrig mellan supermakterna skulle vara oberäkneligt varför man inte kunde bygga utrikespolitiken på antaganden om sådan händelseutveckling utan måste basera politiken på situationen i fredstid. 24 En militärallians med en stormakt kunde leda till att Sverige skulle ses som ett basområde i motståndarsidans ögon 25. Regeringen avsåg ha en 13 Erlander, (1972) s Lindholm, s Kronvall & Petersson, s Östen Undéns papper, L108:13 17 Östen Undéns papper, L108:13 18 Ibid. 19 Ibid. 20 Ibid. 21 Ibid. 22 Kronvall & Petersson, s Molin, (1991) s Östen Undéns papper, L108:13 25 Ibid

9 utrikespolitik som inte automatiskt tog bort möjligheten att upprätthålla neutralitet i händelse av en allmänn konflikt 26. Uppslutningen bakom politiken var stor, sedan 1939 hade man inom svensk politik haft ett enighetstillstånd och tanken med denna enighet var att förtroende från omvärlden endast kunde uppnås om politiken hade stöd från alla viktiga politiska grupper. Förtroendet för Sveriges politik fick inte rubbas av spekulationer om opinion och olika riksdagsmajoriteters preferenser. Detta enighetstillstånd nådde full effekt åren inför risken för ett nytt krig. 27 För att kunna hålla Sverige neutralt i krig krävdes alliansfrihet i fred. 28 Målsättningen för den officiella utrikespolitiken är att i den längsta bevara landets fred 29 uttryckte utrikesministern under ett tal Politiken var inte avsedd att klara det dåvarande läget 1949 eller den närmaste tiden, den var menad att förbli varaktig och inte vara beroende av varjehanda skiftningar i det utrikespolitiska läget. 30 Sveriges regering tänkte göra vad den kunde för att landet inte skulle dras in i ett eventuellt nytt storkrig 31. Neutralitetspolitiken upprepades som Sveriges politik i redogörelsen i riksdagen 22 mars Där sades att riktningen för svensk utrikespolitik fortsatt var likadan som den hade varit sedan andra världskrigets slut 32. Det beskrevs också vad målet med denna politik var; Den utrikespolitik, som Sverige önskar även i fortsättningen följa, är avsedd att möjliggöra neutralitet i händelse trots allt en allmän konflikt skulle utbryta. 33 Detta skulle fungera endast om det eventuella krigets olika parter inte fann vitala intressen i Sverige utan lät dess neutralitet hållas. I redogörelsen 22 mars 1950 upprepades i båda kamrarna vad som varit inriktningen de senaste åren, Sverige kunde inte förutsäga utvecklingen av ett eventuellt storkrig och därför kunde inte politiken baseras på föreställningen att ett sådant skulle utbryta, det fanns ingen tvekan om den utrikespolitiska linjen i Sveriges styre, oavsett vad tidningarna spekulerade i. Man skulle inte bidra till ökad friktion mellan öst och väst men såg sig inte heller ha någon möjlighet att vara en länk mellan dessa Det politiska världsklimatet Efter andra världskrigets slut 1945 kom två nya stormakter 35 att prägla världsbilden. Den gamla tidens europeiska kolonialmakter tappade mark vad gällde politiskt inflytande även om deras grepp om kolonierna inte släpptes omgående 36. De nya supermakterna USA och Sovjetunionen kom fram som två motvikter, USA med den kapitalistiska inriktningen, Sovjetunionen med den kommunistiska. USA tog en plats som Tyskland innehaft innan den bolsjevikiska revolutionen vid första världskrigets slut och även vid tiden för andra världskriget 37. Det var en annan stat än det tsar-ryssland som Tyskland varit motpol till. 26 Östen Undéns papper, L108:13 27 Molin, (1991) s Östen Undéns papper, L108:13 29 Ibid. 30 Ibid. 31 Kronvall & Petersson, s Östen Undéns papper, L108:13 och Lindholm, s Östen Undéns papper, L108:13 och Lindholm, s Östen Undéns papper, L108:13 och Lindholm, s Begreppen stormakt och supermakt används båda i betydelse av staterna USA och Sovjetunionen 36 Baylis & Smith, s Ibid. s.56 och

10 Då Sovjetunionen bildades under ledning av Vladimir Lenin uttalades att revolutionen skulle fortsätta över hela världen. Den marxist-leninistiska kommunistiska läran skulle spridas vidare till världens länder 38 och även fast Sovjetunionen under Lenin och senare även under Josef Stalin var inriktat på en inrikespolitisk linje 39 fanns en oro för att den stora staten skulle ha eller få ambitioner om utvidgning västerut 40. Denna oro kunde skönjas redan vid Versaillesfreden men USA hade tron på att Sovjetunionen i sig självt var expansionistiskt också efter Sovjetunionens deltagande i FN sågs med amerikanska ögon som utan avsikt att främja freden utan enbart strategiskt avsett att främja Sovjetunionens egna intressen 42. Man insåg i USA att Sovjetunionen inte var påverkbart från utanför dess gränser och dess administration. En sovjetisk expansion sågs som ett hot mot Förenta staterna och med bakgrund av det intog USA en uppdämningspolitik som gick ut på att man, då man bedömde att man inte kunde tränga tillbaka kommunismen, skulle se till att man höll den inom de gränser som var etablerade. Kommunismen i sig självt som ideologi var inte hotet, utan det var den kommunism som Sovjetunionen i praktiken förde fram som USA inte kunde tillåta spridning av. Genom att stoppa Sovjetunionen från att sprida kommunismen som styre till fler stater skulle USA besegra sin motståndare utan att ta till vapen. 43 Den västbaserade försvarspakten Atlantpakten skapades 1949 med vilken USA hade som huvudsyfte att skydda Västeuropa 44. Sovjetunionen knöt samtidigt Europas östligare stater till sig genom att motarbeta och ta bort regimer som man inte kom överens med och ersätta dem med Moskva-vänliga alternativ 45. I Korea hade främst Sovjetunionen slagit tillbaka de japanska styrkorna. USA befann sig i strider på andra håll i Sydostasien. 46 När Japan besegrats bestämdes på en konferens mellan de segrande staternas utrikesministrar 47 att Korea via en rysk-amerikansk kommission skulle hjälpas med att upprätta en provisorisk demokratisk regering för att åter kunna bli en självständig nation. Landet delades vid 38e breddgraden, Sovjetunionen tog hand om förvaltningen av den norra zonen, USA den södra zonen. Nord och Syd fördes mot självbestämmande, dock på så olika sätt att de förvaltande parterna aldrig kunde komma överens om hur demokratiska val och återförenande skulle ske. Varken USA eller Sovjetunionen var villiga att göra några eftergifter mot varandra 48. Sovjetunionens intresse av Korea låg i att landen gränsade mot varandra och Korea ansågs kunna vara en plattform för attacker mot Sovjetunionens sydöstra delar och Kina. Ur offensiv synvinkel var Korea också en bas i eventuella attacker mot Japan. 49 Kontroll över Korea kunde innebära kontroll över det sydostasiatiska havsbandet. I både Nord- och Sydkorea fördes propagandakampanjer för landets återförenande, med fredliga 38 Baylis & Smith s Ibid. s Ibid. s Gaddis, s Kennan, The Long Telegram 43 Gaddis, s Baylis & Smith, s Ibid. s Cederberg & Lundholm, s USA, Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike var deltagande. 48 Hirschfeldt, s Stueck, (1995) s

11 medel, eller med våld 50. Kommunistisk gerilla verkade på sydkoreansk mark men hade inte det stöd som behövdes från Nordkorea och Sovjetunionen. Tiden innan krigsutbrottet präglades 38e breddgraden också av fortlöpande gränsstridigheter Hirschfeldt, s Buzo, s och 88 och Stueck, (2004) s

12 3. Koreakonflikten och Sveriges ställningstagande I detta avsnitt följs den aktuella situationen kronologiskt i två delar. Först fram till själva det diplomatiska ställningstagandet och sedan i det att Sverige omvandlade sitt ställningstagande till agerande. 3.1 Händelserna fram till Sveriges ställningstagande Den 24 juni 1950 Krigsutbrottet Tidigt på morgonen söndag 25 juni 1950 (koreansk tid) gick Nordkoreansk militär över gränsen till Sydkorea 52. Både infanteri och stridsvagnar ingick i offensiven 53 och trupper kom både landvägen och via havet. Attacken hade försiggåtts av artillerield och vid middag hade flyganfall inletts. 54 Sveriges statsminister Tage Erlander informerades 25 juni om det inträffade 55. FN:s Koreakommission bedömde att det var Nordkorea som hade startat stridigheterna, man konstaterade, att de sydkoreanska styrkorna varit förlagda i rent defensiva syften och blivit helt överrumplade 56 och tolkade den nordkoreanska attacken som överlagd och något som krävt både tid och noggrannhet i förberedelserna. 57 Vilken sida som sköt första skottet är dock fortfarande inte klarlagt, regionen hade varit scen för många gränsstridigheter och det hade ofta varit Sydkoreanerna som startat dessa. 58 Koreakommissionens bedömning accepterades från svenskt håll 59, men fick kritik under riksdagens höstsession. Kommunistpartiets Herr Johansson ifrågasatte hur man kunde veta att Nordkorea hade startat stridigheterna 60. Han menade att man för lättvindigt hade tagit fasta på FN:s bedömning som enligt honom skulle varit liktydigt med USA:s bedömning 61. Det spekulerades i om Nordkorea verkligen kunde gå in i Sydkorea utan Sovjetunionens godkännande vilket inte var troligt 62 och även om det kan ha varit Sydkorea som startade stridighetern 63. USA var medvetet om att ett angrepp förmodligen skulle komma. Sovjetunionen ska i slutet av april 1950 ha kommit till Nordkoreas huvudstad Pyongyang för att göra upp stridsplanerna inför ett anfall, planer som sedan den 10 juni godkändes av Stalin 64. Samtidigt var man från sydkoreanskt håll angelägna om att gå till attack, något som amerikanerna förbjöd Den 25 juni Säkerhetsrådets första resolution om Koreakriget Den amerikanske utrikesministern ringde FN:s generalsekreterare Lie med en begäran om att sammankalla säkerhetsråd 66. Detta skedde tidigt på morgonen 25 juni 1950 (amerikansk tid [New York]) och var helt enligt amerikansk plan; Hirschfeldt, s.25 samt Stueck, (1995) s Hirschfeldt, s Stueck, (1995) s Erlander, (1974) s Hirschfeldt, s Ibid. s Stueck, (1995) s FN s/1564, Sveriges svar till generalsekreterare Tryggve Lie samt Dossier HP1, volymnummer 686, Pressmeddelande den 3 juli , Höstsessionen, Andra kammarens protokoll, Nr Ibid. 62 Hirschfeldt, s och Gaddis, s Hirschfeldt, s Buzo, s Hirschfeldt, s

13 den första amerikanska åtgärden vid ett anfall på Sydkorea skulle vara att larma FN för att få dess maskineri i gång. 68 FN:s säkerhetsråd sammanträdde på eftermiddagen samma dag och kom efter ungefär fyra timmar att anta ett amerikanskt förslag till resolution 69, resolution 82 var i man konstaterade Nordkoreas attack som ett brott mot freden och uppmanade till omedelbart upphörande av fientligheterna och att Nordkorea skulle dra tillbaka sina trupper till 38e breddgraden samt uppmanade även medlemsstaterna att lämna vad hjälp de kunde för att genomföra resolution 82 och samtidigt låta bli att lämna hjälp till Nordkorea. 70 Resolutionen stöddes av nio av säkerhetsrådets medlemmar, Jugoslavien röstade emot förslaget, man hade lagt ett eget förslag till resolution men detta röstades ner då det bara var Jugoslavien självt som röstade för förslaget. Tre av medlemmarna lade dock ner sina röster angående Jugoslaviens förslag, Norge, Egypten och Indien. Den medlem som kunde ha stoppat resolutionen var inte där, Sovjetunionen var frånvarande och kunde annars som permanent medlem lagt sitt veto mot resolutionen Den 26 juni 1950 USA i fokus Nordkoreas ledning hörsammade inte resolutionens uppmaning 72. De nordkoreanska styrkorna fortsatte under 26 juni sitt avancemang och pressade sydkoreanerna till flykt från landets huvudstad, Seoul. 73 Den 26 juni 1950 inkom ett telegram till svenska utrikesdepartementet från Sven Grafström, den svenska envoyén vid FN i USA, där han meddelade att USA den 27 juni tänkte lägga förslag om en resolution om militära sanktioner mot Nordkorea. 74 Washington fruktar, att koreasaken kan få oöverskådeliga konsekvenser, om ej ingrepp av FN läs USA sker snabbt och effektivt. 75 Stödet i USA för militär aktion ska inte ha varit stort 76 men redan innan några FN-sanktioner beslutats och utan att vänta på tillstånd från Washington skeppades militär materiel från Japan till Korea 77. På kvällen 26 juni beslutade USA:s president Truman att amerikanskt flyg och flotta skulle sättas in i kriget 78, till en början för att skydda evakueringen av amerikanska medborgare i Sydkorea men under dagen 27 juni togs de begränsningarna bort 79. Amerikanernas president Truman sa att kommunismen hade passerat användandet av fredliga medel. I användandet av ordet kommunismen menade man egentligen Sovjetunionen 66 Förenta Nationernas säkerhetsråd bestod vid Koreakrigets utbrott av de permanenta medlemmarna; Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike, Kina och Sovjetunionen samt övriga medlemmar; Norge, Ecuador, Kuba, Egypten, Indien och Jugoslavien. Kina representerades av Taiwan-regeringen. 67 Hirschfeldt, s Ibid. s Ibid. s FN:s Säkerhetsråd Resolution 82 S/1501 av 25 juni Hirschfeldt, s Ibid. s Stueck, (1995) s Dossier HP1, volymnummer 685A, Telegram i blankettchiffer från Del. New York 26/ Ibid. 76 Molin, (2002) s Stueck, (1995) s Hirschfeldt, s Stueck, (1995) s

14 som betraktades som ansvarigt, men av diplomatiska skäl avhöll man sig från att uttala detta. En supermakt hade gått in militärt i den andres intressesfär och man såg framför sig en avgörande prövning av allvaret i Förenta staternas intentioner Den 27 juni 1950 Säkerhetsrådets andra resolution om Koreakriget Förenta staterna la fram sitt förslag till resolution till FN:s säkerhetsråd den 27 juni och denna antogs med sju röster mot en. Det var liksom vid den tidigare resolutionen, 82, Jugoslavien som röstade emot och återigen var Sovjetunionen frånvarande. Indien och Egypten, vars delegater inte hunnit bli instruerade av sina regeringar i frågan, lade ner sina röster. 81 Indien anslöt sig dock till resolutionen tre dagar senare, den 30 juni. 82 Med hänvisning till resolution 82 rekommenderades FN:s medlemmar i resolution 83 att lämna assistans till Sydkorea i avsikt att skapa fred. furnish such assistance to the Republic of Korea as may be necessary to repel the armed attack and to restore peace and security in the area. 83 Säkerhetsrådets resolution 83 den 27 juni mottogs inte väl från alla håll. Redan samma dag lät Kinas Pekingregering deklarera att Förenta staternas angrepp på Korea skulle komma att mötas av ett omfattande och avgörande motstånd bland Asiens folk. 84 De kommunistiska staterna hade ståndpunkten att säkerhetsrådets resolutioner var olagliga 85. Anledningen var främst att Sovjetunionen inte varit närvarande när säkerhetsrådet beslutat om resolutionen. Sovjetunionen hade bojkottat säkerhetsrådet sedan januari 1950 eftersom Kinas plats i rådet hölls av den Taiwan-baserade regeringen och inte, som Sovjetunionen hävdade var riktigt, Pekingregeringen under Mao Tse-tung 86. Att dessa två stater inte var närvarande samman med att Koreakriget skulle ses som ett inbördeskrig i vilket FN inte hade rätt att ingripa, skulle göra besluten ogiltiga var meningen från Sovjetisk sida. Sovjetisk närvaro hade kunnat fälla resolutionerna genom veto, men nu när detta inte var fallet kom frågan upp om säkerhetsrådets beslut var giltiga när en permanent medlem var frånvarande. Från svenskt håll sågs det hela som besvärande. Sverige hade vid inträdet i FN tolkat stadgan som att samtliga permanenta medlemmars biträde behövdes för giltiga sanktioner. Giltiga beslut skulle kräva en majoritet, sju röster varav alla de fem permanenta medlemmarna i rådet ingick. Det ansågs viktigt att hålla ordagrant på stadgan för den händelse att en konflikt skulle uppstå i Tyskland istället för Korea. 87 Man såg det som att Sovjetunionen ordagrant hade rätt och det stämde överens med den svenska kommentaren till stadgan 88. Dock hade en praxis utvecklats vilken innebar att frånvaro från säkerhetsrådets sammanträden var att likställa med abstension och inte som veto och i detta fall skulle besluten vara giltiga. 89 I Sverige oroades man över vilka konsekvenser den interna praxisen inom säkerhetsrådet kunde få för bindandet vid dess resolutioner om denna praxis vann 80 Hirschfeldt, s Ibid. s Ibid. s.34 och FN:s Säkerhetsråd Resolution 83 S/1511 av 27 juni Hirschfeldt, s Ibid. s Ibid. s Dossier HP1, volymnummer 685A, Östen Undén i samtal med den danske ambassadören, 29 juni Östen Undén Redogörelse avgiven till utrikesnämnden 1951 s.9 89 Ibid

15 legitimitet utanför rådet, så att FN:s stadgar i praktiken inte skulle vara det som styrde vad medlemmarna var tvungna att ställa upp på. 90 Det var ur Sveriges synvinkel en fördel att säkerhetsrådet använt sig av allmänna formuleringar, uttrycket rekommenderar hade använts istället för något starkare så som uppmanar. Samtidigt hade säkerhetsrådet låtit bli att hänvisa till någon särskild artikel i FN:s stadga och genom detta kunde Sverige hävda att man i vilket fall inte var bunden till att ställa upp på resolutionernas sanktioner Den 28 juni 1950 Seouls första fall Den 28 juni erövrade Nordkoreanerna för första gången den sydkoreanska huvudstaden Seoul. Två dagar senare fick den amerikanska regeringen i Washington besked om att den sydkoreanska armén nära nog var utslagen. 92 Grafström telegraferar samma dag det svenska utrikesdepartementet om ledning kring regeringens uppfattning i Koreafrågan. Han har då fått veta att en extra generalförsamling skulle vara möjlig på grund av krisen i Korea Den 29 juni 1950 Ledning till Sveriges FN-envoyé Utrikesminister Östen Undén ger honom i ett telegram 29 juni svar att Sverige inte har några förbindelser med Nordkorea och därför inte påverkas av säkerhetsrådets uppmaning att inte ge hjälp åt landet, samt att Sveriges tolkning är att man inte är bunden av besluten då inte alla fem permanenta medlemmar medverkat. Diskussion om detta är dock något man helst vill undvika Den 30 juni 1950 Koreafrågan på dagordningen Den sista juni inkom ett cirkulärtelegram från FN:s generalsekreterare Lie till svenska utrikesdepartementet. Innehållet bestod av en rundfråga som skickats ut till medlemsstaterna, en påminnelse om säkerhetsrådets resolutioner och förfrågan om man hade möjlighet att lämna hjälp som efterfrågats. 95 För den händelse Eder regering är i tillfälle att lämna hjälp skulle det underlätta genomförandet av resolutionen om Ni benäget ville lämna mig ett snart svar rörande hjälpen art. 96 Den svenska regeringen höll på fredagen 30 juni allmän beredning med bland annat Koreafrågan på dagordningen. 97 Utrikesministern tog upp denna och föreslog att ett ställningstagande i någon form skulle ges. Man hade tryck på sig i form av pressen och i det att andra staters regeringar redan avgett sina ställningstaganden. 98 Sverige hade ögonen på sig då man hade meddelat att man skulle diskutera frågan med utrikesnämnden innan man officiellt la fram sitt ställningstagande. Danmark hade angett 90 Dossier HP1, volymnummer 686, Telegram 20 juli 1950 och Möller, s Utrikesnämndens möte 3 juni 1950, Memorialprotokoll 92 Hirschfeldt, s Dossier HP1, volymnummer 685A, Telegram 28 juni Dossier HP1, volymnummer 685A, Telegram 29 juni 1950 samt Östen Undén, Anteckningar s Molin, (2002) s Dossier HP1, volymnummer 685A, Telegram 30 juni Möller, s Molin, (2002) s

16 samma orsak till varför man inte kom med ett ställningstagande direkt, men det ansågs klarlagt var Danmark stod, till skillnad från Sverige. 99 Diskussionen gick kring resolutionernas giltighet när inte alla fem permanenta medlemmar närvarade och om dessa då kunde vara bindande för Sverige. Man såg den juridiska frågan som onödig att ta fram då säkerhetsrådet formulerat sig i form av rekommendationer som ändå gjorde medlemsstaternas hjälp frivillig att ge. Säkerhetsrådets resolutioner lutades inte heller mot någon artikel i FN-stadgan. 100 Nästa gång kunde det handla om Tyskland o då måste vi ha fria händer 101. Fria händer i den händelse att USA och Sovjetunionen skulle hamna i dispyt över det delade Tyskland istället för det delade Korea. Något som redan hade varit aktuellt i och med den Sovjetiska blockaden av förnödenheter till Västberlin två år tidigare 102. Ställningstagandet var ett ställningstagande för eller emot att stödja FN, men i lika stor grad ett ställningstagande om det två supermakterna, USA eller Sovjetunionen, ett ställningstagande till deras motstående ideologier, kapitalism eller kommunism. Man ville stödja FN men kunna göra det utan att stödja något av blocken som vardera supermakten ledde. Utrikesminister Östen Undén presenterade ett ställningstagande till Koreafrågan i tre delar: 1) Fördömande av det nordkoreanska angreppet mot Sydkorea 2) Erinring om att ekonomiska sanktioner inte hade någon praktisk betydelse för Sverige då det inte fanns några sådana förbindelser med Korea 3) Framhållande att Sverige inte kunde bistå med någon militär hjälp 103 Regeringen konstaterades av statsminister Tage Erlander vara i enighet kring de tre punkterna men man avgjorde inte i vilken form dessa skulle kommuniceras på bästa sätt. Statsministern skulle åtminstone fördöma angreppet i ett tal den 2 juli och i övrigt fick man ytterligare överväga den lämpligaste formen 104 I anslutning till regeringens beredning skickades ett telegram angående Koreafrågan, cirkulärchiffer 1, ut till samtliga Sveriges beskickningar med instruktioner angående Sveriges inställning i Koreafrågan när beskickningarna var i samtal med utländska diplomater. Utöver vad som ovan nämnts av beredningens diskussion meddelade man att uttalanden i media inte skulle göras förrän efter utrikesnämndens möte på måndagen 3 juli. Som egen information till beskickningarna meddelades däri också att 105 I och för sig synes Lies hänvändelse ej tarva svar men ännu ej klart om sådant dock skall avges eller blott något offentligt konstaterande av svenska ståndpunkten göras, i så fall efter utrikesnämnden måndag Den 1 juli 1950 Dementi från utrikesministern Denna formulering blev till ett missförstånd då en tjänsteman på det svenska utrikesdepartementet gav TT uppgiften att Lies telegram kanske inte krävde svar. 107 Främst 99 Dossier HP1, volymnummer 686, Artikel ur Christian Science Monitor, 20 juli Molin, (2002) s.324 samt Möller, s Molin, (2002) s Baylis & Smith, s Molin, (2002) s Ibid. s Dossier HP1, volymnummer 685A, Cirkulärchiffer 1, 30 juni Dossier HP1, volymnummer 685A, Cirkulärchiffer 1, 30 juni 1950 s Molin, (2002) s

17 var det utländska medier som gav uttalandet kritik. Det blev uppståndelse i synnerhet i USA kring uppfattningen att Sverige inte ämnade besvara generalsekreterarens rundfråga eller tillkännage sin hållning till rådsresolutionerna. 108 Utrikesministern blev tvungen att göra en dementi 109 till uppgiften och denna sändes ut 1 juli och ansågs ha fått avsedd effekt 110. Den amerikanska tidningen Christian Science Monitor uppfattade i en senare analys att det verkade troligt att den svenska regeringen faktiskt hade hoppats att komma undan utan att avlämna något svar Den 2 juli 1950 Erlanders tal På söndagen 2 juli höll statsministern sitt planerade tal där han fördömde det nordkoreanska angreppet och även passade på att säga att Koreakonflikten stärkte det svenska folkets övertygelse om att den svenska politiken att bygga upp to a limit of her resources a defence for our freedom and independence 112 var rätt väg för Sverige. 113 Det var ett sätt att ge legitimitet åt den neutralitetspolitik som Sverige försökte att fortsätta föra i den nya världssituation som uppstått. Samma dag skrev utrikesminister Undén ett utkast till svar på FN:s generalsekreterare Lies rundfråga 114. Detta utkast diskuterades sedan på utrikesnämndes möte 3 juli Den 3 juli 1950 Sveriges ställningstagande Utrikesnämndens möte inleddes med Koreafrågan och det var utrikesminister Undén som inledde med ett anförande. Kärnan i vad utrikesnämnden behövde besluta om fångas i det följande citatet. Det är politiskt i vårt intresse att angreppet hejdas och att freden återställes. Det är också av intresse för oss att FN:s auktoritet hävdas, att juridiska frågor ej i onödan resas. Sverige kan en gång behöva stöd av FN i liknande situation. Å andra sidan kan krisen leda till något än värre än vad nu är för handen, och vi måste så handla att vi ej uppge vår handlingsfrihet för en sådan katastrofal utveckling. Vi bör svara på Lies framställning. 115 I utrikesnämnden var man i stort sett nöjda med utrikesminister Undéns utkast till svar till Lie. Man var eniga om att Sverige inte kunde sända väpnad hjälp och ville samtidigt lämna möjligheten att komma med andra hjälpinsatser öppen, diskussionen gick kring användandet av uttrycket humanitär hjälp och dess innebörd men det ansågs inte rätt beskriva vad Sverige kunde och var beredda att ställa upp med. Det framgick också att man borde poängtera att man stödde FN:s aktion i Koreafrågan och ansåg det betydelsefullt att Nordkoreas angrepp inte skulle lyckas. 116 Statsminister Erlander noterade i sina anteckningar att situationen av vissa i utrikesnämnden sågs som ytterst allvarlig. Han var nöjd över att de ändringar som gjorts var en förbättring av texten till ställningstagandet och att man lyckades undvika en förändring i formuleringen om säkerhetsrådet. Det fanns önskemål från Kronprinsen om att nämna något om att det bara handlade om rekommendationer, detta ville Erlander undvika att säga, och istället förblev 108 Dossier HP1, volymnummer 685A, Telegram 2 juli Molin, (2002) s Dossier HP1, volymnummer 685A, Telegram 2 juli Dossier HP1, volymnummer 686, Artikel ur Christian Science Monitor, 20 juli Dossier HP1, volymnummer 686, Baltimore Post 3 juni 1950, referat av Tage Erlanders tal 113 Dossier HP1, volymnummer 686, Baltimore Post 3 juni 1950, referat av Tage Erlanders tal 114 Molin, (2002) s Utrikesnämndens möte 3 juni 1950, Memorialprotokoll 116 Ibid

18 formuleringen så att den talade om de som röstat för resolutionen istället. 117 Just kring formuleringen rekommendation ansågs det viktigt att framhålla innebörden som att det inte betydde att man inte var tvungen att ingripa. Detta för att ha fortsatt handlingsfrihet i händelse av att Östersjöområdet skulle få erfara en liknande situation som den i Korea 118. Statsministern konstaterade till slut att enighet rådde kring lydelsen av svaret till generalsekreteraren Lie. 119 Innehållet blev att Sverige anslöt sig till resolution 82 av 25 juni och resolution 83 av 27 juni 1950 i dessas konstaterande att Nordkorea gjort sig skyldig till brott mot freden. Man meddelade att det var betydelsefullt, att angreppet ej krönes med framgång. 120 Vad gällde resolution 82 om bistånd till Nordkorea skrev man att då Sverige inte hade några sådana förbindelser var detta redan tillgodosett och man behövde inte vidta någon särskild åtgärd gällande detta. 121 Angående resolution 83 framhöll man att Sverige inte kunde ställa upp med väpnade styrkor, men skulle ägna frågan om möjliga hjälpåtgärder av annan art fortsatt uppmärksamhet. 122 Det var även förbjudet i svenska lag att ställa upp med trupp 123. Svaret avskickades via telegram till Lie samma dag. 3.2 Från ställningstagande till aktion Den 4 juli 1950 Röda korset involveras Röda korsets svenska generalsekreterare Beer ringer det svenska utrikesdepartementet för att orientera om att pressen ansatt Röda korset med frågan om huruvida hjälp skulle komma. Detta i anslutning till svenska regeringens ställningstagande i svaret till FN:s generalsekreterare Lie den 3 juli Den 7 juli 1950 Säkerhetsrådets tredje resolution om Koreakriget FN:s säkerhetsråd antar resolution 84 i vilken man välkomnar hjälpen från medlemsstaterna och rekommenderar att den hjälp som utlovats nu ställs till FN:s enhetskommandos förfogande. Säkerhetsrådet utsåg i resolution 84 officiellt USA att styra över enhetskommandot under FN-flagg och begär att USA i egenskap av enhetskommando ska rapportera till FN om dess handlingar i Korea. 125 Resolutionen tillkom på förslag av Storbritannien och Frankrike men försiggicks av förhandlingar mellan Storbritannien och USA. Det framhölls att resolutionerna som antagits enligt sakens natur 126 endast kunde vara rekommendationer åt medlemmarna och därmed kunde inte FN eller dess säkerhetsråd utse en överbefälhavare utan man kunde bara rekommendera att en av säkerhetsrådets medlemmar skulle ta på sig ansvaret för de styrkor som ställdes till förfogande. Resolutionen antogs med sju röster mot noll, Sovjetunionen var även nu frånvarande och tre av säkerhetsrådets 117 Erlander, (2001) s Utrikesnämndens möte 3 juni 1950, Memorialprotokoll 119 Utrikesnämndens möte 3 juni 1950, Memorialprotokoll 120 FN s/1564, Sveriges svar till generalsekreterare Tryggve Lie och Dossier HP1, volymnummer 686, Pressmeddelande den 3 juli FN s/1564, Sveriges svar till generalsekreterare Tryggve Lie och Dossier HP1, volymnummer 686, Pressmeddelande den 3 juli Ibid. 123 Möller, s Dossier HP1, volymnummer 685A 125 FN:s Säkerhetsråd Resolution 84 S/1588 av 7 juli Hirschfeldt, s

19 medlemmar, Jugoslavien, Egypten och Indien la ner sina röster. USA hade i praktiken redan kontrollen över insatsen i Korea då man ända sedan den 25 juni varit på plats och man nästan bar hela bördan i Korea Den 8 juli 1950 Medlemsstaterna sluter upp Av FN:s 59 medlemmar hade 47 slutit upp bakom säkerhetsrådets resolutioner, 8 nationer hade då ännu inte valt ståndpunkt Den 13 juli 1950 Fältsjukhusets behov efterfrågas Ambassadör Boheman 129 avsänder telegram till det svenska utrikesdepartementet där han meddelar att hans intryck angående ett svenskt erbjudande om fältsjukhus är att det skulle i högsta grad uppskattas från amerikanskt håll. Hans uppfattning är att ett omedelbart erbjudande skulle kunna få bort andra krav som skulle kunna vara mindre lätt uppfyllbara Den 14 juli 1950 Svar från generalsekreterare Lie Svar inkommer till utrikesminister Undén från FN:s generalsekreterare Lie. Han bekräftar mottagandet av Sveriges svar av den 3 juli och meddelar att det har delgivits enhetskommandot, Sydkoreas regering och säkerhetsrådet. Enhetskommandot hade gett Lie besked att de var redo att diskutera med den svenska regeringen angående den svenska hjälpen. Lie ställer också frågan om Sverige möjligen skulle kunna ändra sin politik så att man kunde bidra med militär hjälp, helst markstridskrafter Den 15 juli 1950 Hjälpen skisseras Försvarsminister Vougt sammanträder med svenska Röda korset, försvarsstaben och försvarets sjukvårdsstyrelse. Röda korset meddelar sig vara villigt att organisera och leda ett fältsjukhus utsänt på svenska regeringens uppdrag Den 17 juli 1950 Förberedelserna fortskrider Regeringen telegraferar Sven Grafström med önskemål om han kan göra efterforskningar kring om FN:s enhetskommando är intresserade av att motta ett erbjudande om hjälp i form av ett fältsjukhus från svensk sida. Förberedelserna inför detta är ihärdiga och under ledning av försvarsminister Vougt hade man skisserat ett förslag för fältsjukhus med kapacitet om 200 bäddar. Röda korsets svenska generalsekreterare Beer skulle via telegram förhöra sig med amerikanska Röda korset angående det praktiska kring anförskaffande av materiel. Under dagen har ambassadör Boheman kontakt med den amerikanska koordinationskommittén för Korea angående det svenska erbjudandet. Erbjudandet är det första praktiska förslaget från ett land som inte kunnat sända väpnade styrkor. 127 Hirschfeldt, s Ibid. s Erik Boheman, Sveriges ambassadör i Washington, USA. Boheman och Sven Grafström, den svenska envoyén till Förenta Nationerna i Lake Succes, New York, hade löpande kontakt genom egen försorg och genom anmodan av den svenska regeringen. Detta kan göra att viss kommunikation kan verka förvirrad när exempelvis regeringen telegraferar Grafström men Boheman svarar regeringen på dess förfrågningar. 130 Dossier HP1, volymnummer 694, Telegram från ambassadör Boheman 131 Dossier HP1, volymnummer 686, Telegram fr. FN:s generalsekreterare Tryggve Lie 132 Dossier HP1, volymnummer 694, Pressmeddelande angående försvarsminister Vougts tal 16 juli

20 3.2.8 Den 19 juli 1950 Regeringen bereder ärendet Undén meddelar regeringen under en allmän beredning om att han bett försvarsminister Vougt stöta på Röda korset gällande fältsjukhus till Korea. Han förordar att man skickar en expert till USA för förhandlingar. 133 Ambassadör Boheman kom med ett förslag om samma sak i ett telegram från beskickningen i Washington samma dag. I samma telegram meddelar han också att amerikanska State Department sagt att ett erbjudande om ett fältsjukhus utrustat och bemannat av Sverige skulle uppskattas och att man hoppades att Sverige skulle gå vidare i arbetet mot detta Den 20 juli 1950 Önskemål om modifierat svar FN:s generalsekreterare Lie bad i samtal med Grafström i New York att han skulle föreslå den svenska regeringen att den negativa lydelsen om väpnade styrkor skulle tas bort från det svenska svaret till Lie, han bad även Grafströms norska kollega Sunde att be sin regering om detsamma, men då båda vägrade tillmötesgå detta drog Lie tillbaka sin begäran. Regeringen svarar på Lies telegram av 14 juli att den mest ändamålsenliga åtgärd som för närvarande kan från svensk sida vidtagas synes vara utrustandet och utsändandet ett fältlasarett till Syd-Korea på svensk bekostnad med svensk personal. Svenska regeringen återupprepade också att man inte kunde ställa upp med väpnad trupp. Man var inte beredd att enligt Lies önskemål modifiera sin politik. Man skrev att man hade för avsikt att skicka över en expert till USA för överläggningar Den 1 augusti 1950 Sovjetunionens återträde Sovjetunionen som under augusti skulle ha hand om ordförandeskapet i FN:s säkerhetsråd tar oväntat hand om detta. Man hade bara några dagar tidigare (den 27 juli 1950) meddelade att man avsåg att följa den fastlagda ordningen och återkomma Den 9 och 10 augusti 1950 Sveriges erbjudande accepteras Sveriges erbjudande om att ställa upp med fältsjukhus, den så kallade Koreaambulansen, accepteras med tacksamhet av FN:s generalsekreterare Lie i ett telegram till svenska utrikesdepartementet den 9 augusti. 136 Dagen därpå får man ytterligare ett accepterande med tacksamhet, denna gång av FN:s enhetskommandos överbefälhavare, den amerikanske generalen MacArthur Molin, (2002) s Dossier HP1, volymnummer 694, Telegram från ambassadör Boheman 135 Hirschfeldt, 136 Dossier HP1, volymnummer 694, Telegram från Tryggve Lie 137 Dossier HP1, volymnummer 696, Telegram från Washington om tack fr. MacArthur

21 4. Slutdiskussion Statsminister Erlander trodde att de utrikespolitiska händelserna utgjorde en oro hos det svenska folket. Trycket från händelserna enade nationen menade han, men de som verkligen utgjorde nationen, det vanliga folket, var inte nationen i den enade meningen. Det vanliga folket trodde han ville ha fred till vilket pris som helst. 138 Det var ju också regeringens politik, att i den längsta bevara landets fred. Så länge Sverige inte blev våldfört av en främmande makt var freden det bästa för Sveriges framtid, den skulle bäst skydda landets frihet oberoende och välstånd och man skulle stå utanför ett krig så länge man kunde. 139 I ett tal den 20 augusti uttryckte utrikesminister Undén vad som gällde med neutraliteten vad gällde Koreafrågan, Om den fruktansvärda olyckan skulle inträffa att Koreakriget övergår till ett krig mellan stormakterna, blir Sveriges politik att med stöd av vårt försvar söka hålla vårt territorium utanför kriget, alltså den väpnade neutralitetens politik. 140 Han framhöll i detta tal att Sverige inte hade lämnat sin utrikespolitiska linje, trots att denna tolkning gjordes både inom och utom landets gränser. Han menade att man hade reserverat sig för de konsekvenser som medlemskapet i FN medförde och politiken hade alltså inte ruckats i övrigt. Detta hade man flera gånger gått ut med officiellt från regeringens sida. 141 Det svenska ställningstagandet togs emot väl i pressen, men den del av pressen som var anhängare till neutralitetspolitiken såg ställningstagandet som en begränsning av neutraliteten som direkt anknuten till inträdet i FN. Dagens Nyheter hade en tydlig syn på ställningstagandet. De menade att Sverige nu hade tagit klar ställning för väst och att det visade på neutralitetspolitikens brist på innehåll. 142 Den kommunistiska pressen såg det som att alliansfriheten nu övergetts och man slutit upp på krigsanstiftaren USA:s sida 143. Nu var inte frågan om vem som startat kriget en orsak till ställningstagandet. Det var framförallt viljan att stödja FN som var väsentligt. Detta komplicerades av att förfarandet i säkerhetsrådet inte följde proceduren enligt stadgarna. Om dessa hade följts ordagrant, efter hur Sverige utläste dem, hade ingen resolution kunna komma till stånd eftersom den permanenta medlemmen Sovjetunionen var frånvarande. Alla fem permanenta medlemmar hade måst vara närvarande för att resolutioner skulle komma till stånd. Sovjetunionen hävdade, förutom att de själva var frånvarande, att ytterligare en permanent medlem saknades Kina. Kina representerades i säkerhetsrådet av den Taiwan-baserade regeringen stödd av USA. Sovjetunionen förordade den Pekingbaserade regeringen vara den rättmätiga och därmed den regering som skulle inneha platsen i säkerhetsrådet. 144 De resolutioner som ändå antogs av säkerhetsrådet, resolution 82, 83 och 84, var försiktigt formulerade. Man rekommenderade FN:s medlemmar att agera, hade man istället uppmanade dessa att agera hade frågan ställts på sin spets eftersom en uppmaning var att ta som bindande för medlemsstaterna. Det var inte en rekommendation. Säkerhetsrådet hänvisade inte heller 138 Erlander, (2001) s Östen Östen Undéns papper, L108: Östen Undéns papper, L108:13 och Lindholm, s Lindholm, s Möller, s Ibid.s Ibid.s