MARIE CHRISTINE THORSLUND MÅLNINGAR LUNDELLSKA GALLERIET KATALOG / PRESSMATERIAL

Transkript

1 MARIE CHRISTINE THORSLUND MÅLNINGAR LUNDELLSKA GALLERIET KATALOG / PRESSMATERIAL

2 Känslor och musik Efter många levnadsår i Paris och Tours är det dags att möta den svenska konstpubliken. I vår har den fransksvenska konstnären Marie Christine Thorslund sin första utställning i Sverige. Ur högtalarna strömmar klassisk musik. Tonerna från en av Brahms violinkonserter ljuder i det ljusa rum där Marie Christine Thorslund målar. Musiken som fyller rummet är lika viktig som ljuset för hennes måleri. Dagsljus och musik är den omgivning som hon behöver för sitt konstnärskap. Musiken har en stor roll i familjen. Dottern studerar sång vid musikkonservatoriet i Grenoble, sonen studerar jazzgitarr i Eindhoven och hennes bror är operasångare. Om musiken är en nödvändig motor i skapandet är de stora formaten lika nödvändiga för det personliga uttrycket i Marie Christines målningar. Långt före det första penseldraget på ett nytt verk har hennes tidiga vision av motivet sökt sig mot en stor yta. När en ny duk spänns upp på hennes staffli av stora spånskivor är sidor på 160 cm till 200 cm vanliga mått. Det är som om mindre format inte rymmer hennes idéer och skulle förminska slagkraften i motiven. Tack vare formaten blir mötet med Marie Christines konstverk inte bara en angelägenhet för ögat, utan också en kroppslig upplevelse. Samtidigt som ögat möter färg och form blir betraktarens kropp inbjuden i motivet. Det är lätt att känna sig stå mitt i färgerna och formerna. Till och med när hon skildrar saknad förstorar formatet frånvaron. Ett sådant motiv är en höstäng med en lada i fjärran och därbortom skogskanten som löper längst ängens andra sida. Här är hon inspirerad av slätterna i den uppländska jordbruksbygden och det mjuka ljuset, som i sina vackraste stunder påminner om Provence. Samtidigt som det omisskännliga svenska lyser mot betraktaren låter konstnären oss ana en mer sammansatt personlighet. I den svenska ängen kan man finna titthål mot en latinsk värld och livsstil. Hon är uppvuxen i två kulturer. Med fransk mor och svensk far finns alltid frånvaron av den andra kulturen

3 Utan titel, akryl på duk, 2010

4 som en del i livet när hon rör sig mellan sina två hemländer. Men för Marie Christine är frånvaron djupare än så. Hennes skolgång skedde på en internationell skola. Senare i livet gifte hon sig med en latinamerikansk konstnär. Mixen av kulturer är större än kombinationen av Sverige och Frankrike. Snarare kan man beskriva hennes vardag som ett liv i multikulturella miljöer och sprängfylld av intryck. När jag flyttade till Sverige från Paris och Tours kom jag direkt till Norrland. Där gjorde landskapet starkt intryck på mig. Kombinationen av formerna och färgerna upplevde jag som ett extremt lugn. Jag hade inte upplevt något liknande på väldigt länge, allt hade varit väldigt kaotiskt i mitt liv. Det var som att komma till en overklighet, säger Marie Christine. De tio åren som ensamstående mor är över. De två barnen har klivit in i vuxenvärlden och är utflugna. När vardagen har förändrats har också hennes syn på naturen skiftat perspektiv. Nu är det inte längre lugnet som är det mest slående i den svenska naturen, utan de kraftfulla formerna. Jag blir inspirerad när jag går i naturen och ser kraftfulla former, som ett stort träd. Men även arkitekttur kan inspirera mig på samma sätt, kraftfulla byggnader som silon i Fjärdhundra, säger Marie Christine. I sina senaste verk vill Marie Christine uttrycka kraft, styrka och närvaro. Motiven har medvetet strama former. Även om motiven inte är personer kan de uttrycka närvaro. En båt, en blomma, ett träd har visserligen alldagliga utseenden, men kan ändå äga en karakteristisk individualitet. Tingen blir påtagligt närvande. Dit strävar Marie Christine i sitt måleri. Ofta finns inga detaljer i mina målningar, utan jag har ett huvudföremål som kompositionen kretsar kring. Marie Christine Thorslund vill helst inte sätta ord på sitt konstnärliga skapande. Som för så många andra konstnärer är bilden och inget annat hennes uttrycksform. Men i de lite trevande svaren om konstnärskapet

5 Utan titel, blandteknik 2009

6 framgår hur känslor är den viktigaste drivkraften vid sidan av de kraftfulla formerna. Den klassiska musiken som ackompanjerar måleriet försätter henne i rätt koncentration. Musiken frammanar de starkaste och djupaste känslorna hos mig. Det är viktigt för mitt måleri. Utan musiken kan jag inte skapa något av intresse. Jag lyssnar på musik som jag tycker om. Ofta spelar det ingen roll vilket stycke jag väljer. Musiken i sig framkallar känslorna, ställer dem i starkare dager. Ibland händer det att jag ändå väljer musik efter vilken känsla som jag vill frammana. Om jag lyssnar till Wagner blir känslorna naturligtvis mer dramatisk är med Chopin i högtalarna. En annan viktig förutsättning i skapandet är långa promenader. Ofta går hon en timme om dagen efter jobbet. Marie Christine har försörjt sig som bildlärare sedan hon lämnade äktenskapet med den internationellt kände skulptören Vladimir Montufar och flyttade till Sverige. Promenaderna stimulerar kreativiteten, de föder idéer och ger visioner. Mina målningar utgår alltid ifrån olika visioner. Jag väntar in idéer och tecknar dem i skissblock. För mig är det viktigt att vara personlig och för att lyckas är det min teknik, säger Marie Christine. Jag är inte en konstnär som börjar måla på en tom duk för att se vad det blir. Om jag börjar ett verk utan att först ha skissat på en vision blir det garanterat dåligt. Det var efter gymnasieexamen från Franska skolan i Stockholm som tankarna på ett konstnärligt yrke började gro. I hennes familj fanns ingen tradition av måleri, varken i den svenska eller franska släktgrenen. Den första tanken på att en konstnärlig yrkesbana kom i den lilla medeltida byn Gattieres, i bergen ovanför Nice. Marie Christine hade på sin 18 års dag fått ett set akvarellpennor. Hon tog med sig dem till föräldrarnas sommarhus i byn. En dag gick hon till torget och började teckna de gamla husen, fontänen, restaurangen och blommorna kring den öppna platsen. Går Ni på konstskola? En förbipasserande dam var imponerad av vad hon såg i skissblocket. Repliken levde sedan kvar inom Marie Christine. Det var möjligt att gå på konstskola, det var en bana som även hon skulle kunna välja. En ny möjlighet öppnade sig. Ett par år senare blev hon antagen till Grundis, Grundskolan för konstnärlig utbildning i Stockholm. Det var en härlig tid då hon provade många olika former för konstnärligt skapande och hade fri tillgång till ateljéer. Året efter Grundis gick hon Medborgarskolans konstlinje samtidigt som hon arbetade på franska ambassaden. Vid den här tiden i början av 1980-talet hade en av hennes franska kusiner kommit in på en grundläggande konstnärlig utbildning i Paris. Hon kunde berätta hur man sökte till dessa utbildningar och vilka arbetsprover som behövdes. Något år senare var det dags för Marie Christine Thorslund att göra entré på samma skola, Atelier Robert Baudry. Här utbildas eleverna på klassiskt vis i en fantastisk miljö bland gamla parisateljéer i Montparnasse. Starkast intryck gjorde en kvällskurs i kroki med en äldre, sträng lärare. Som förr i tiden

7 Utan titel, blandteknik, 2009

8 Utan titel, blandteknik, 2009 gick han omkring i en blå målarrock och rättade elevernas arbeten. Vi hade en lina med lod, med vars hjälp vi mätte de exakta proportionerna på modellernas kroppar. Vi skulle mäta alla vinklar i de olika poserna och lägga in skisserna på exakt rätt område på pappersarket. Där lärde jag mig teckna. Alla lärde sig enormt mycket på denna utbildning. All annan undervisning på skolan var så där, men den gamle lärarens kvällskurser var fantastiska. Året efter antogs Marie Christine till både konstfack och konstakademin i Paris (Ecole Nationale Supérieure des Arts Appliqués et des Métiers d art, respektive Ècole Nationale supérieure des Beaux Arts de Paris). På konstakademin var undervisningen fri. Eleverna fick skapa hur de ville, lärarna var sällan där. På konstfack gick Marie Christine utbildningen i textildesign. Den handlade inte så mycket om trycktekniker som om den skapande processen och tvådi-

9 Utan titel, blandteknik på duk, 2008 mensionella mönster och form. Och en mycket djup och gedigen färglära var en grundpelare i undervisningen. Men i Paris var det ändå inte skolorna som lärde mig mest, utan alla utställningar som vi gick på. Jag hade inte sett de stora världsnamnen tidigare. Här kändes det som om jag hade obegränsad tillgång till dem. Trots att hon valt en utbildning i textildesign levde intresset för måleri och illustrationer kvar. Senare under 1980-talet och början av 1990-talet illustrerade hon en hel del för svensk press. I Paris satt vi ofta på kaféer och skissade. Jag blev intresserad av rörelse och ville uttrycka den i konsten. Jag fortsatte inte bara med att teckna kroki på konstakademin, utan gick också en kurs där vi skulle teckna dansare. Jag älskade det där med snabba skisser och engagerade mig intensivt. Jag var alldeles svettig i sluten

10 av passen. Jag skissade så häftigt att pappret gick sönder. Det var extremt mycket kraft i bilderna. På Lundellska Galleriet kommer kanske en av hennes ungdomsmålningar att ställas ut (hon har inte bestämt sig än när detta skrivs). Där finns en abstrakt skildring av rörelse i kombination med en rad av svartvita fotografier. Jag var mycket intresserad hur mycket kraft som kunde komma ur rörelsen. I den målningen kombinerade jag rörelse och kraft med svartvita fält av anonyma foton. Gråskalan i bilden skulle förstärka rörelsen och försöka skapa någon slags dialektik mellan de olika delarna. Innan Marie Christine Thorslund lämnade Frankrike med sina två barn tog hon examen på en treårig konstteoretisk utbildning på universitetet i Sorbonne. Det var vägen in i yrket som bildlärare. Hennes äktenskap med skulptören Vladimir Montufar knakade. Han var politisk flykting från Guatemala och hade djupa sår av tortyr. Skapandet handlade för honom om att överleva. Metoden var att stänga in sig i ateljén. Marie Christine fick ta hand om barnen, tidvis under mycket kärva ekonomiska villkor. Till slut fungerade inte vardagen längre. Hennes andra hemland, Sverige, och en tjänst på en skola i Jämtland blev lösningen för henne och barnen. Men hon vill inte se sig som en kvinnlig konstnär som stått tillbaka för sin makes karriär. Jag är inte ett dugg olycklig för att jag tog hand om mina barn. Moderskapet är viktigt, och de åren var de bästa i mitt liv. Vladimir överlevde genom sin konst. Dessutom har jag fortsatt att måla under alla år. Det är viktigt att hålla igång, du vet, träna ögat. Och det är aldrig för sent att satsa på konstnärskapet, säger Marie Christine Thorslund. Utan titel, blandteknik, 2010

11 Utan titel, blandteknik, 2010

12 Utan titel, blandteknik, 2005 Marie Christine Thorslund, målningar. Lundellska Galleriet, Karleby, 1 30 maj Öppet lördagar och söndagar kl Text och foto: Carl von Schéele, Produktion av trycksaker: Scheele Media,