Abstrakts FRIA FÖREDRAG. Torsdag 27 augusti SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE

Transkript

1 Abstrakts FRIA FÖREDRAG Torsdag 27 augusti SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE

2 M IS IT POSSIBLE TO SIMULATE NEUROLOGIC VISION FIELD DEFECTS IN AUTOMATED PERIMETRY? Johan Ursberg, Kristina Tornqvist Ögonkliniken i Helsingborg, Helsingborgs Lasarett Purpose: To evaluate the capability of volunteers with no history of ocular disease to simulate and reproduce hemi- and quadrantanopias on HFA automated perimetry. Methods: 6 healthy volunteers, all parents to children in a nearby preschool, with no prior experience to perimetry were randomized to simulate either a hemianopia or a quadrantanopia. The visual eld testing was performed on the right eye using the Humphrey Field Analyzer (HFA) SI- TA-Fast 30-2 protocol. The participants were, prior to entering the study, examined for refractive errors, visual acuity, eye-pressure and a non-dilated fundus examination of the optic nerve head. Initially a normal visual eld of the right eye was performed to make sure the participant did not have any unknown visual- eld defect. The sub ects were given written instructions on what type of vision eld defect they were supposed to simulate. Two sets of vision elds were then performed with approximately three months between the tests. The simulations were determined as successful or non-successful allowing a 0% Visual Field Index (VFI) variation. Fischers exact test was used for statistics. Results: % of the volunteers managed to simulate the given visual eld defects. 85% of those managed to reproduce the defects three months later. The group randomized to simulate hemianopias were more successful than the group randomized to simulate quadrantanopias. No statistically signi cant gender differences were notable. Conclusion: It is fairly easy to simulate neurologic visual eld defects without previous knowledge of how automated perimetry works. Key words: erimetry, simulation, visual eld defects 26 SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 205

3 M2 KAN ÅLDER ELLER REFRAKTION PÅVERKA R.N.F.L. MÄTNINGAR HOS FRISKA BARN? Evangelia Ntoula, Marcelo Ayala Skaraborgs Sjukhuset Mål: Unders ka samband mellan peripapill r t ocklek i nerv berslager (R.N.F.L.) och ålder eller refraktion hos friska barn i Skaraborg. Metoden: Studien är en s.k. cross-sectional studie där friska barn som kom för undersökning hos ortoptist inkluderades. Efter att pupillen dilaterades, R.N.F.L. mäts i båda ögonen med en Topcon 3D-OCT 2000 apparat. Bara bilderna med bra kvalitet (QI60) inkluderades. Ålder och refraktion registrerades. Effekten av ålder och refraktion evaluerades genom regressionsanalys. För att undersöka signi kant avvikelse från regressionsanalyskurvan, en ANOVA test har använts (SSPS software). Resultat: 08 st. ögon inkluderades i studien. Genomsnitt ålder: 8,2 ± 2,7 år (S.D.). Genomsnitt refraktion: +2,34 ± 2,28 D (S.D.). Genomsnitt total R.N.F.L.: 06 ± 9,3 μm (S.D.). Inget samband mellan ålder och R.N.F.L. hittades (ANOVA, f=0,78, p=0,75). Ett positivt samband mellan refraktion och R.N.F.L. hittades (ANOVA, f= 39,3; p= 0,0005). Ökad R.N.F.L. värde med ökad hyperopi. Slutsats: Hos friska barn, verkar ålder inte ha någon inverkan vid R.N.F.L. mätningar. Däremot kan refraktion mö ligtvis påverka R.N.F.L. mätningarna. Fortfarande saknas R.N.F.L. normaldatabas för individer 8 år. Studier med större material behövs. SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE

4 M3 FEM ÅRS SCREENING OCH BEHANDLING AV ROP I SVERIGE RESULTAT FRÅN SWEDROP, ETT NATIONELLT KVALITETSREGISTER Gerd Holmström, Ann Hellström 2, Peter Jakobsson 3, Pia Lundgren 4, Kristina Tornqvist 5, Agneta Wallin 6 Neuroinstitutionen, oftalmiatrik, Akademiska sjukhuset, Uppsala 2 Avdelningen för Pediatrisk Oftalmologi, Drottning Silvias Barnsjukhus, Sahlgrenska Akademin, Göteborgs Universitet, Göteborg 3 Institutionen för klinisk och experimentell medicin, Linköpings universitet, Linköping 4 Institutionen för kliniska vetenskaper, Umeå universitet, Umeå 5 Avdelningen för oftalmologi, Lunds universitet 6 St Eriks Ögonsjukhus, Stockholm Introduktion: Tidigare rapporter från SWEDROP, ett nationellt kvalitetsregister för ROP, har resulterat i förändring av screening-riktlin er. Syftet med den aktuella studien är att presentera resultaten av fem års screening för ROP i Sverige, med fokus på barn som behandlats för ROP. Metod: Data från screening och behandling av ROP hos barn med en gestationsålder (GÅ) på mindre än 32 veckor vid födelsen och födda 2008 tom 202, extraherades från SWEDROP. Resultat Under 2008 till 202 screenades 4396 barn för ROP i Sverige, varav 3488 hade en GÅ vid födelsen på mindre än 3 veckor. Under den fem-åriga studieperioden utvecklade 24.7 % (088/4396) ROP och 4.% (8/4396) behandlades. Multipla regressionsanalyser visade oförändrad incidens och frekvens av behandling under studieperioden. Bland de behandlade 8 barnen hade 83,2% sk Type ROP åtminstone i ett öga. En tred edel av barnen behandlades mer än en gång. Laser var den enda behandlingen i 90% av ögonen. Antalet lasereffekter vid första behandlingen, respektive totalt, var i genomsnitt 77/386 i höger ögon och 24/280 i vänster ögon. Lineära regressionsanalyser visade ingen skillnad i antal effekter under studieperioden. Anti-VEGF in ektioner användes i 28 ögon och s u ögon opererades med vitrektomi. Totalt utförde 26 retinalkirurger i genomsnitt 9.4 (range -37) behandlings-sessioner av de 8 barnen. Konklusion: Denna femårsrapport från SWEDROP, ett nationellt kvalitetsregister för ROP, visar oförändrad förekomst av ROP och behandlingsfrekvens under studieperioden. Laser är oftast en effektiv behandling, men re-behandling krävdes i ca 30% av ögonen. Många retinalkirurger var involverade i det relativt lilla antalet behandlingar och endast ett fåtal kirurger utförde ett större antal behandlingar, inklusive de få vitrektomierna. 28 SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 205

5 M4 PIGMENT EPITHELIUM CENTRAL LIMIT - INNER LIMIT OF THE RET- INA, MINIMAL DISTANCE, PIMD, A VARIABLE FOR FOLLOW-UP OF GLAUCOMA Camilla Sandberg Melin,2, Filip Malmberg 3, Lars Malmqvist, Nooshin Talebizadeh, Zhaohua Yu, Per Söderberg Gullstrand lab, Ophthalmology, Dept Neuroscience,Uppsala Universitet/ RegionGävleborg 2 Region Gävleborg 3 Dept Information Technology, Uppsala University Purpose: To determine the resolution of OCT measurements of the minimal distance between the central limit of the pigment epithelium and the inner limit of the retina (PIMD). Methods: The optic nerve head was recorded with OCT (Topcon 3D, OCT- 2000) using the 6x6 mm 3D cube acquisition protocol centered on the optic disc. The minimal distance between the central limit of the pigment epithelium and the inner limit of the retina was sampled 8 times with each sample resolved in 500 angles. Results: The average PIMD was 0.2 mm and longer in the inferior and superior pole of the optic disc. The minimal relevant signi cant average difference was 0. change of PIMD (mm)/average PIMD (mm). Thus, mm integrated over 360 is the smallest detectable global PIMD change. This corresponds to a local average PIMD change within one quadrant of mm. Statistical parameters were set to alpha = 0.05 and beta = Conclusions: PIMD has the potential to be a useful variable for follow-up of nerve ber loss in the optic nerve head. SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE

6 M5 MACULAR DETACHMENT IN OPTIC DISC PIT: ETIOLOGY-DIAGNOSIS-TREATMENT Sven Crafoord,2, Karim Makdoumi Ögonkliniken, Örebro universitetss ukhus 2 Örebro universitet Purpose: To describe a hypothesis of etiology of macular detachment in optic disc pit and relate to diagnosis and treatment in 0 patients background: the reason for development of macular detachment in optic pit still remains a mystery. Communication to the cerebrospinal uid through defect in the optic disc head is indicated. Whether pressure differences at lamina cribrosa at the opic disc may play a ma or role in the development of macular detachment or not is still disputed. Material and methods: A prospective study of consecutive cases of patients with optic disc pit related macular detachement was initiated. 0 patients were identi ed and treated between 2003 and 202. All patients were operated with pars plana vitrectomy (ppv), ilm peeling and uid/gas exchange. No laser pexy was performed during the primary procedure. 7 patients were female and 3 were male with an average age of 23.3 years.oct examination were used to identify the extent of the macular detachment as well as depicting the closure defect at the optic nerve head. Results: 9 out of the 0 patients had an oct- con rmed anatomical restitution of the macular detachment in average 8.6 months after surgery. A secondary ppv procedure was done in 3 eyes, due to incomplete regression of subretinal uid (n=) or late recurrence of macular detachment (n=2). Visual acuity improved in 4 patients at follow-up, was unchanged in 2 and 4 deteriorated postoperatively. Conclusion: The etiology in optic pit maculopathy is intruiging. The natural cause of the disease ends up with very bad vision. To offer the patients the best therapy we still have to learn more of the pathogenesis. So far the treatment including vitrectomy seems to offer most of these patients an anatomical cure but visual acuity can not always be rescued. 30 SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 205

7 M6 BYTE AV BEHANDLINGSPROTOKOLL FÖR VÅT AMD FRÅN PRN TILL TREAT-AND-EXTEND: ERFARENHETER FRÅN VÄSTERÅS Elisabet Granstam, Kersti S övall 2, Anna Paul 2 Ögonkliniken Västmanlands s ukhus Västerås/Centrum För Klinisk Forskning 2 Ögonkliniken Västmanlands s ukhus Västerås Bakgrund: Behandling för våt AMD har hittills vanligen givits vid behov, PRN (pro re nata). Patienterna har gått på täta kontroller och fått anti-vegf-behandling vid synförsämring och/eller makulaödem på OCT. Nyare studier har visat att behandling enligt sk treat-and-extend-protokoll (TE), då patienterna erhåller anti-vegf-behandling vid var e besök men där intervallet mellan besöken successivt förlängs så länge makula är ödemfri, ger lika bra synresultat (). Vid Ögonkliniken Västmanland genomfördes byte av behandlingsprotokoll för våt AMD till TE Syfte: Undersökningen var ett kvalitetssäkringspro ekt avseende behandlingseffekt, given behandling samt behandlingsintervall vid 6 mån för nya ögon, som påbör at anti-vegf-behandling efter bytet till TE-regim. Metod: Data från Svenska Makularegistret användes för undersökning av synskärpa samt antal in ektionsbehandlingar. Behandlingsintervall samt förekomst av makulaödem registrerades separat. Resultat: Under perioden påbör ades anti-vegf-behandling för våt AMD i 60 nya ögon. I 5 fall saknades registrering av ETDRS-visus vid behandlingsstart. Av 45 ögon hade 93 ögon uppföl ningsdata efter 3 månader (80-20 dagar efter behandlingsstart) och 40 ögon var föl da i minst 6 månader med ETDRS ( dagar efter behandlingsstart). Synskärpan var 57.4 (SD 5.8) bokstäver ETDRS vid behandlingsstart, 62.4 (SD 5.5) efter 3 månader och 62.2 (SD 9.5) efter 6 månader. Synförbättringen (median) var +3.5 och +3 bokstäver ETDRS vid 3 respektive 6 månader. 55 ögon föl da i minst 6 månader hade erhållit 5.9 (SD 0.8) behandlingar med anti-vegf. Andelen ögon utan makulaödem var 44%. Fördelningen av behandlingsintervall efter 6 månader var 4 veckor 40%, 6 v 29%, 8 v %, 0 v 6%, 2 v 0%. Två patienter hade avslutat behandlingen pga lågt visus. Konklusion: Sex månaders behandling för våt AMD enligt TE medförde synförbättring. För 56% av patienterna var behandlingsintervallet 6 veckor eller längre. Fortsatt uppföl ning är angelägen för att utvärdera TE i klinisk rutins ukvård.. Berg K et al Ophthalmology 205;22: SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 205 3

8 M7 EXTREMT TIDIGT FÖDDA BARN (27 VECKOR) HAR TJOCKARE MAKULA ÄN BARN FÖDDA I NORMAL TID Anna Molnar, Gerd Holmström, Eva Larsson, Maria Nilsson 2, Rebecka Rosén 2, Kerstin Hellgren 2 Institutionen för neurovetenskap, oftalmiatrik Uppsala Universitet 2 Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Universitetssjukhuset Syfte: Huvudsyftet med studien var att undersöka makulat ocklek hos extremt tidigt födda barn vid 6.5 års ålder och ämföra resultaten med fullgångna barn. Det andra syftet var att undersöka samband mellan makulat- ocklek och ROP samt gestationsålder i prematurgruppen. Material och metoder: Kohorten bestod av barn födda före gestationsvecka 27 under tidsperioden och som deltog i den nationella prospektiva populationsbaserade studien (EXPRESS, Extremely Preterm Infants in Sweden Study) samt matchade fullgångna kontrollbarn. Barnen var födda i Uppsala- och Stockholmsregionerna. Samtliga barn genomgick synskärpetestning, refraktionsmätning i cykloplegi och undersökning med Cirrus spectral domain OCT. Resultat: OCT-undersökningar av makula genomfördes på 34 prematurer och 47 fullgångna barn. Medelgestationsålder var 25 veckor (range: 23-26) i prematurgruppen och 40 veckor (range: 37-4) i kontrollgruppen. Medelfödelsevikten var 800 g (range: ) hos prematurer och 3659 g (range: ) hos kontroller. I prematurgruppen hade 67 % av barnen ROP under neonatalperioden och 20% hade blivit behandlade för ROP. Resultaten av höger öga redovisas. Medelsynskärpan enligt Snellen var 0.83 (range: ) hos prematurer och 0.96 (range: ) hos kontrollbarnen. Medelvärdet av refraktionen var +.40 dioptrier (range: ) i prematurgruppen och +.2 (range: ) i kontrollgruppen. Medelt ockleken i centrala makula (EDTRS-area A) var signi kant t ockare hos prematurer (282 μm, range: ) än hos kontroller (249 μm, range: ) (p<0.00). Inom prematurgruppen fanns det ingen signi kant korrelation mellan makulat ockleken och synskärpa, refraktion eller stadium av ROP. Däremot fanns det en signi kant, stark korrelation mellan central makulat ocklek och gestationsålder (r2: , p<0.000). Slutsats: Extremt tidigt födda barn har vid 6.5 års ålder en ökad central makulat- ocklek ämfört med fullgångna barn. Det fanns ingen signi kant korrelation till tidigare stadium av ROP. Gestationsåldern var den starkaste riskfaktorn för ökad central makulat ocklek, vilket indikerar att för tidig födsel påverkar makulas utveckling. 32 SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 205

9 M8 M8 IS CEREBROSPINAL FLUID LEAKAGE THE CAUSE OF MACULAR DETACHMENT IN OPTIC DISC PIT? BETA-TRACE PROTEIN ANALYSIS OF SUBRETINAL FLUID Karim Makdoumi, Sven Crafoord, Torb örn Nilsson 2 Ögonkliniken, Universitetss ukhuset I Örebro 2 Laboratoriemedicin/Klinisk kemi, Norrlands universitetssjukhus, Umeå Purpose: To describe the surgical technique and results regarding beta-trace protein ( TP)-analysis in subretinal uid from 6 patients with optic disc pit (ODP). Background: The pathogenesis of macular detachment is incompletely understood. Two principally different mechanisms have been proposed to explain the retinal detachment that is sometimes seen. Either leakage of cerebrospinal uid (CSF) from the subarachnoidal space through the pit or vitreous traction over the disc anomaly could explain the phenomenon. TP is a molecule that is clinically used to diagnose liquor rhinorrhea and is found in a relatively high concentration in CSF. Material and methods: Six patients with ODP and a macular detachment was operated with 23-gauge pars plana vitrectomy, peeling of internal limiting membrane, aspiration of subretinal uid with a small-gauge cannula, and vitreous gas tamponade. In two patients peroperative OCT was used to guide the aspiration of subretinal uid. The aspirate was analyzed for TP. Results: The surgical procedures were all uncomplicated with the exception of development of a retinal tear during induction of posterior vitreous detachment. Detection of TP could be con rmed in all samples. In all but one patient the concentration was low, inconsistent with levels found in CSF. Conclusion: Although the amount of uid in macular detachment is very small these results indicate that analysis of the subretinal uid can be managed using the described technique. Peroperative OCT seems to be a valuable tool in con rming adequate subretinal drainage. The results indicate that a direct communication between the subarachnoidal and subretinal space does not exist in the ma ority of patients with ODP. SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE

10 M9 POSTERIOR VITREOUS DETACHMENT - PREVALENCE OF AND PRE- DICTORS FOR RETINAL TEARS Martin Bond-Taylor, Gunnar Jakobsson, 2, Madeleine Zetterberg, 2 Department of Ophthalmology, Sahlgrenska University Hospital 2 Institute of Neuroscience and Physiology, Sahlgrenska Academy Purpose: Patients with posterior vitreous detachment (PVD) constitute a large and highly resource demanding group. This study aimed at describing clinical characteristics of PVD patients, at determining the prevalence and at nding possible predictors for retinal tears. Methods: Retrospective analysis of patients diagnosed with PVD, retinal tears or vitreous haemorrhage between February and July 2009 at the Department of Ophthalmology at Sahlgrenska University Hospital/Mölndal (SU/M). Data were retrieved from medical records regarding age, gender, symptoms, ob ective ndings and future pathology. Results: During a 3-month-period in 2009, 365 patients consulted the Department of Ophthalmology at SU/M for PVD-related symptoms. The incidence of retinal tears was 4.5% (n=53) and that of vitreous and/or retinal haemorrhage was 22.7% (n=83). For analysis of possible predictors for complications to PVD, all patients diagnosed with retinal tears or vitreous haemorrhage between May and July 2009 were added to the original cohort, resulting in a total of 426 patients. Predictors of a retinal tear in these patients were symptoms of visual impairment (p=0.024), vitreous/retinal haemorrhage (p0.00) and less than 24 hours of symptoms (p=0.004). No significant difference in risk of retinal tear was seen between patients with ashes and oaters (p=0.35). For patients with PVD symptoms presenting with a retinal tear, the relative risk of having a retinal detachment in the same eye during the follow-up period of 4.5 years was 7.7 when compared to patients without a retinal tear (95% con dence interval CI ). Conclusions: Patients seeking care the rst day of PVD symptoms are more likely to present with retinal tears. Also, symptoms of visual loss or a history of previous PVD-related pathology and vitreous/retinal haemorrhage at examination indicate a substantially higher risk of retinal complications. These ndings may lead to better handling and optimal allocation of resources for these patients. 34 SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 205

11 M0 CURRENT KNOWLEDGE OF RETINAL DETACHMENT IN COMBINATION WITH COLOBOMA OF THE OPTIC DISC AND RETROSPECTIVE CASE SERIES OF TREATMENT WITH ACETAZOLAMIDE Ann-So Hellström, Sven Crafoord Universitetssjukhuset Örebro Background: Coloboma is a rare congenital malformation of the eye. It can affect many structures of the eye. When the optic disc is affected they are usually located inferonasally and are bowl shaped excavations in the optic disc. Unfortunately eyes with coloboma are more likely to be af icted by retinal detachments than otherwise healthy eyes. The treatment modalities presented in current literature for retinal detachments associated with coloboma of the optic disc have so far presented discouraging results. Some surgical techniques have showed promising results, however it has been hard for other researchers to reproduce the results. Acetazolamide is a well-known drug in ophthalmology and it has shown to increase the retinal adhesiveness in animals. We present a retrospective case series of patients with retinal detachment associated with coloboma of the optic disc that were treated with acetazolamide. Methods and material: In this retrospective review of consecutive cases we studied patients at örebro university hospital who presented with retinal detachment and coloboma of the optic disc that were treated with oral acetazolamide. The type of coloboma was classi ed, the extent of the retinal detachment, visual acuity before and after treatment, as well as prior to the retinal detachment. Photos of the retina and oct (optical coherence tomography) images were studied, where available. Amount of acetazolamide used and length of treatment was documented as well as visual and anatomical effect. If the patient needed another intervention later on this was also documented. Results/conclusion: Coloboma of the optic disc is a rare congenital malformation. If complicated by retinal detachment treatment results have so far been discouraging. We present a new treatment with acetazolamide with promising results. SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE

12 M UTVÄRDERING AV BEHANDLING AV MYOP KOROIDAL NEOVASKULARISERING Ngan Nguyen Crafoord, Ingrid Johansson, Birgitta E dervik Lindblad Universitetssjukhuset Örebro Bakgrund: Gravmyopi ses hos ca -4 procent av befolkningen. Vid denna kraftiga myopi nns det risk för kärlnybildning i ögats åderhinna (CNV) vilket kan leda till vätskeläckage, svullnad och ibland blödning i makulaområdet. I macula leder detta till den initiala synnedsättningen och patienten söker då ofta på grund av synförsämring och nytillkommen bildförvrängning. Korioretinal atro och brosbildning uppkommer i den kroniska fasen av CNV och är det som ligger till grund för den slutliga synnedsättningen. Myopik cnv (mcnv) ses hos ca 5- procent av de som har hög myopi och är den främsta orsaken till kraftig synnedsättning hos patienter yngre än 50 år med CNV. Mekanismen vid mcnv är inte fullständigt klarlagd, men ischemi vid nedsatt choroidal perfusion leder till ökad förekomst av tillväxthormon. Anti-VEGF (Avastin eller Lucentis) blockerar alla aktiva former av Vascular Endothelium Growth Factor (VEGF), vilket är önskvärt vid mcnv. Studier med intravitreal in ektion med anti-vegf (Avastin eller Lucentis) har visat effekt på mcnv med förbättrad visus samt anatomiskt minskning av det retinala ödemet. Metod: Retrospektiv studie på 22 patienter (23 ögon) med mcnv som fått behandling med anti-vegf samt uppföl ning på ögonkliniken i Örebro under perioden till och som är registrerade i Makularegistret. Utvärdering av behandlingen har g orts utifrån upplysningar om visus på nära och långt håll, samt optical coherence tomography (OCT) bild av makula vid behandlingsstart ämfört med 3, 6 och 2 månader (± månad) efter behandlingsstart. Patientnytta föreligger om patienterna har fått visusförbättring. Resultat: Kommer att visas på årsmötet. 36 SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 205

13 Abstrakts FRIA FÖREDRAG Torsdag 27 augusti

14 M2 KONGENITAL ANIRIDI DIAGNOS, UPPFÖLJNING OCH BEHANDLING Ulla Edén, Per Fagerholm 2, Neil Lagali 3, Robert Ihnatko 4 Inst F Klin O Exp Med, Oftalmologi, Linköpings Universitet 2 Inst F Klin O Exp Med, Oftalmologi, Linköpings Universitet 3 Inst F Klin O Exp Med, Oftalmologi, Linköpings Universitet 4 Integrative Regenerative med Centre, Dep Exp Med,Linköpings universitet Syfte: Kongenital aniridi är en allvarlig ögons ukdom som påverkar stora delar av ögat och ofta leder till uttalad synnedsättning. Eftersom s ukdomen är sällsynt har den enskilda ögonläkaren oftast liten erfarenhet av dessa patienter. Vi vill ge en kort beskrivning av s ukdomen och dess förlopp samt rekommendationer om uppföl ning och behandling. Beskrivning: S ukdomen ärvs dominant och beror på en haploinsuf ciens av PAX6 genen, ögats master gen, som styr större delen av ögats utveckling. Främst drabbas iris, retina, cornea, kammarvinkel, lins och ciliarkropp. Mest framträdande är avsaknad av iris. En stor anledning till synnedsättningen är att näthinnan, ffa makula är underutvecklad. Utveckling av katarakt är mycket vanlig, ibland kombinerad med linsluxation. Glaukom drabbar % av patienterna och beror oftast på defekter i kammarvinkeln. Ett vanligt och allvarligt problem är utveckling av keratopati. Med h älp av in vivo konfokal mikroskopi kan man tidigt se förändringar i limbala stamcellsområdet, som leder till defekt utveckling av hornhinnans epitel. Hornhinnan är mer eller mindre kroniskt in ammerad och extremt känslig för all påverkan. Forskning har visat att proteinsammansättningen i tårarna skil er sig mellan aniridipatienter och ögonfriska, kanske en framtida mö lighet till behandling Rekommendationer: Patienter som föds med aniridi utan ärftlighet ska gentestas och undersökas av barnläkare för uteslutande av WAGR:s syndrom. Barn bör tidigt undersökas av ögonläkare med kännedom om s ukdomen (universitetss ukhus). Fortsatta kontroller på hemorten. Alla patienter bör ha någon form av tårersättningsmedel. Alla ögondroppar ska vara utan konserveringsmedel. Kontaktlinser bör undvikas. Noggrann tryckkontroll livet ut. Katarakt och glaukomkirurgi kan accelerera utvecklingen av keratopati. Laserbehandling mot glaukom ska inte göras. Konventionell keratoplastik ska inte göras. Keratolimbal allograft (KLAL) görs men ger inte alltid bättre synskärpa. Sammanfattning: Då det i dag nns mö ligheter att påverka s ukdomens förlopp är det viktigt med tidig diagnos. Uppföl ning ska göras livslångt. 38 SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 205

15 M3 BEHANDLINGSBARA RISKFAKTORER VIKTIGA FÖR UTVECKLINGEN AV RETINOPATI EFTER 0 ÅRS DIABETESDURATION -7 ÅRS-DATA FRÅN DIABETESINCIDENSSTUDIEN I SVERIGE (DISS) Maria Tyrberg, Lennarth Nyström 2, Hans Arnqvist 3, Jan Bolinder 4, Jan Östman 5, Sof a Gudb örnsdottir 6, Mona Landin-Olsson 7, Jan Eriksson 8, Maria Svensson 9 Ögonkliniken Helsingborg, Kliniska Vetenskaper Lunds Universitet 2 Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin Umeå Universitet 3 EM kliniken Universitetssjukhuset, Linköping 4 Klin för endokr. Metab. Karolinska Universitetssjh, Huddinge 5 Klinisk medicin, Karolinska Universitetssjh, Huddinge 6 Diabetescentrum, SU- Sahlgrenska 7 Endokrinologi/Diabetes, SUS, Lund 8 Klinisk diabetologi, Uppsala Universitet 9 Njurmedicin,SU, Sahlgrenska Bakgrund: Diabetesincidensstudien i Sverige, DISS föl er sedan 983 unga patienter som debuterade med typ - eller typ 2-diabetes i åldern 5-34 år. Syftet med denna delstudie är att identi era riskfaktorer som har samband med förekomst och utveckling av retinopati efter 7 års diabetesduration. Patienter: Av de 444 patienter som fotograferades vid 7 års uppföl ning (ålder 43.3±7 år, 62% män, 9% typ -diabetes, BMI 26 ±4. kg/m2) hade 367 ögonbotten foto även från en tidigare uppföl ning som g ordes ca 0 år efter diabetesdebuten. Ögonbottenfoto är tagna vid lokala ögonkliniker och har därefter graderats centralt (i Helsingborg). Resultat: Vid 0-årsuppföl ningen var det 225 patienter (av de 367) som inte hade någon retinopati, av dessa utvecklade 38 retinopati under de föl ande 7 åren, motsvarande en incidens på 8,7%/år. Oberoende riskfaktorer vid 0 års duration för utveckling av diabetesretinopati 7 år senare var högt HbAc (hr 2.5, 95% ci , p0,00), högre BMI (hr.20, ci , p=0.05) och tidigare eller aktuellt tobaksbruk (främst rökning) (hr 2.86, ci.2-7.3, p=0,028). Däremot var inte ålder vid debut (p=0,2), kön (man vs kvinna, p=0.20), typ av diabetes (typ2 vs typ, p=0.44) eller systoliskt blodtryck vid 0-årsuppföl ningen (p=0,36) oberoende riskfaktorer för senare utveckling av retinopati. De esta, 6 patienter, utvecklade mycket lätt eller lätt retinopati, endast 2 utvecklade proliferativ retinopati. Sammanfattning: Andelen patienter med allvarlig retinopati efter 7 års diabetess ukdom förefaller låg i denna grupp av patienter med typ-och typ 2-diabetes. Risken för utveckling av retinopati efter 0 års diabetesduration är starkt kopplad till modi erbara faktorer såsom blodsocker (hbac), övervikt (BMI) samt nuvarande eller tidigare tobaksbruk (rökning). Att andelen allvarlig retinopati är låg beror förhoppningsvis på en förbättrad diabetesvård under de senaste decennierna. SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE

16 M4 RETINOPATHY AT FIVE YEARS FROM DIAGNOSIS IN ADULTS AND CHILDREN WITH TYPE DIABETES FOLLOWED PROSPECTIVELY IN THE ANDISEC STUDY - ASSESSMENT OF INDIVIDUAL RISK FACTORS Gunnar Lilliefors, Carin Gustavsson SUS Ögonkliniken Malmö Purpose: The main purpose of this prospective All New Diabetics in Skåne eye complications (ANDISec) study was to assess the 5-year prevalence and incidence of Diabetic Retinopathy (DR) in newly diagnosed type diabetics in region Skåne. The secondary ob ective was to link individual clinical and metabolic risk factors to the progression. Material: Adult patients diagnosed from 2008 to 202 and children and adolescents diagnosed between 2005 and 200 with type diabetes participating in the regional on-going ANDIS and Better Diabetes Diagnosis (BDD) studies respectively, were included. Fundus photographs from the local screening program were graded using the 5-scale International Clinical Diabetic Retinopathy Disease Severity Scale (ICDRDSS) and risk factor data was obtained from the National Diabetes Registry (NDR) and the Swedish pediatric diabetes quality registry (SWEDIABKIDS). Results: A total of 639 patients (80,3% 8 years old) were diagnosed at baseline, out of which 508 (79,5%) had been screened for DR at follow-up. Children follow-up duration was 6,0 (± 2,0) years, compared to 2,8 (±,9) years for adults. The prevalence and 5-year cumulative incidence of DR at follow-up was overall 5,3% and 9,6%; 3,3% and 7,9% for children, and 22,3% and 7,4% for adults, respectively. ICDRDSS grade 3-5 was present in 5,4% of children s cohort at follow-up, compared to 5,2% overall and 4,5% for adults. Only two patients in the child cohort had proliferative DR. Patients developing any retinopathy had overall signi cantly longer diabetes duration (p=0.00) and higher age at diagnosis (p0.00). When ad usting for these confounding factors, weighted mean HbAc values from diagnosis to advent of DR and follow-up where identi ed as a strong risk factors for developing DR in the age group 8-2 years (p0,00), but not for any other age group, at diagnosis. Discussion: DR prevalence was low for children, but higher than expected for adults. A possible explanation for the high incidence in the adult population could be less strict diagnosis criteria in ANDIS including type diabetes with relative insulin de ciency and patients of high age. Interestingly, only 3 in 30 patients 9 years at diagnosis developed any DR (none DR grade 3 or higher) after 8 years. Arguably, this age category constituting nearly a third of all newly diagnosed childhood diabetes type might not bene t from a screening starting as early as 0 years of age. 40 SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 205

17 M5 BAG-IN-THE-LENS INTRAOCULAR LENS - WELL SUITED FOR USE IN CHILDREN Alf Nyström, Nawaf Almarzouki, Gunilla Magnusson, Madeleine Zetterberg Institutionen För Neurovetenskap Och Fysiologi Göteborgs Universitet Introduction: Intraocular lens (IOL) implants in children raises questions about age, refractive outcome, complications and safety. The Morcher bagin-lens (BIL) IOL was created to prevent formation of visual axis opaci cation (VAO) by inserting the anterior and posterior capsulorhexis in a groove in the IOL equator. The construction makes refractive exchange easy. Objectives: A total of 6 eyes of 85 children 2 weeks to 6 years of age, male-female ratio 42:43, were sub ected to cataract extraction and BIL-IOL implantation between 2009 and 203. The follow up time was at least one year, 9 children (29 eyes) were below 3 months of age. Methods: Data was retrospectively collected from medical ournals. Children 0-8 years of age were prospectively collected in the PECARE (paediatric cataract register). All children had a 5mm anterior and posterior capsulorhexis and BIL IOL. Results: VAO was seen in 5/6 eyes (4%). Glaucoma in 7/6 (5%). One lens was exchanged due to myopic shift, one after traumatic dislocation, both easy to handle and without alteration of the healed crystalline lens. Conclusion: BIL-IOL is a safe lens for use in children. It prevents the formation of VAO even in the very young and it is easy to exchange if the growth of the eye differs from what is expected. SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 205 4

18 M6 BARN OCH UNGA VUXNA MED ANOFTALMI OCH MIKROFTALMI BEHANDLING MED KONFORMER OCH ÖGONPROTES Marie Oders ö, Ylva Jugård 2, Gun Lindgren 3, Alexandra Topa 4, Marita Andersson Grönlund 5 Sahlgrenska universitetssjukhuset, öron-, näs- och halskliniken 2 Södra Älvsborgs sjukhus, ögonkliniken 3 Sahlgrenska universitetssjukhuset, ögonkliniken 4 Sahlgrenska universitetssjukhuset, klinisk genetik 5 Sahlgrenska universitetssjukhuset, ögonkliniken Bakgrund: Sedan år 2000 har 60 barn och unga vuxna behandlats med ögonprotes via anaplastolog på Titanenheten, Sahlgrenska Universitetss ukhuset i Göteborg. Bakomliggande diagnoser är i en tred edel anoftalmi (A)/mikroftalmi (M), andra orsaker är retinoblastom och ögontrauma. Ögonprotesen fyller en kosmetisk funktion när ett öga saknas, skadats eller opererats bort, men ger även mö lighet att stimulera ansiktsskelettets tillväxt när ögongloben är för liten eller saknas. A/M är kongenitala ögonmissbildningar med heterogen bakgrund (0.6 4 per födslar (A) respektive 3 5 per (M)) och ofta kombinerade med andra missbildningar eller syndromala tillstånd. En pågående studie inkluderar 8 patienter med A och M. Syftet är att förbättra det medicinska omhändertagandet när det gäller utredning och uppföl ning samt att utveckla behandlingsmetoden med ögonprotes och konformer. Genomförande: Behandling med konformers startar när barnet har undersökts av ögonläkare så eventuell synutveckling inte störs. Om mö ligt tas ett avtryck av ögonhålan i narkos. Finns inte mö lighet till narkos kan en erfaren anaplastolog tillverka konformers efter visuell undersökning av protesbädden. Konformern tillverkas i -.5 mm t ock varmhärdad klar akrylat så ögonhålan kan inspekteras utan att konformern tas ut. Storleken anpassas var tred e vecka tills det är mö ligt att tillverka en målad protes, vilket görs vid ca års ålder. Resultat: Efter.5-2 år av usteringar är storleken på protesen tillfredställande och ansiktet mer symmetriskt. Behandling med ögonprotes tolererades väl. En patient har avbrutit behandlingen pga. känslig kornea och fyra har behövt kompletterande kirurgi. Slutsats: Det nns goda mö ligheter att h älpa barn med A/M till ett symmetriskt ansikte och en kosmetiskt väl anpassad ögonprotes genom att försiktigt expandera orbita och ögonlock. Individuellt tillverkade konformers och proteser är en relativt billig, effektiv och icke-invasiv behandling. Behandlingen med konformer bör bör a så tidigt som mö ligt, vår erfarenhet talar för att man startar vid ca tre månaders ålder. 42 SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 205

19 M7 ADD-ON INTRAOKULÄR LINS VID OTILLFREDSSTÄLLANDE REFRAKTIV SITUATION EFTER KATARAKTOPERATION 5 FALLBESKRIVNINGAR. B örn Johansson Ögonkliniken, Universitetss ukhuset i Linköping, Region Östergötland Bakgrund: Efter kataraktoperation med implantation av intraokulär lins (IOL) kan erhållen postoperativ refraktion ge upphov till besvär för patienten. Orsaken kan vara svårigheter att planera postoperativ refraktion eller avvikande erhållen refraktion beroende på mätfel, anatomiska förhållanden i ögat m m. Tillståndet kan åtgärdas med kontaktlins, reoperation med byte av iol eller implantation av tilläggslins, s k add-on IOL. Syfte med studien: Att med fallbeskrivningar och operationsvideo redovisa kliniska erfarenheter av en intraokulär lins avsedd att placeras i sulcus framför be ntlig intraokulär lins. Material och metoder: Retrospektiv ournalstudie av 5 fall resultat: inga peroperativa komplikationer noterades. Postoperativ tryckstegring som normaliserades efter behandling inträffade i ett fall. Postoperativ refraktion överensstämmer tillfredsställande med planerad refraktion och patienternas besvär har minskat. Konklusion: Add-on iol är en relativt enkel metod att korrigera besvärande refraktionsavvikelser efter tidigare genomgången kataraktoperation. SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE

20 M8 INTRAOPERATIVE OCT IN ANTERIOR AND POSTERIOR SEGMENT SURGERY Dan Öhman, Jan-Olof Carlsson, Sven Crafoord, Guy Shanks, Nasser Gili, Karim Makdoumi, Eydís Ólafsdóttir, Marios Panagiotopoulos. Department of Ophthalmology, Örebro University Hospital Background: The evolution of ocular surgery in both the anterior and posterior segment has commonly been driven by technological innovation. Since it s beginnings in the 990 s, OCT has become an important diagnostic imaging technique in routine ophthalmology. This technology has now moved into the operating theatre, offering high-resolution, real-time scans of ocular tissues through the operating microscope during surgery. Purpose: To show some possible applications of intraoperative OCT (ioct) in anterior and posterior segment surgery. Material and methods: Since the summer of 204, two of the operating rooms at the Ophthalmology Department at Örebro University Hospital have been equipped with operating microscopes allowing intraoperative OCT-scanning (ioct). The systems are commercially available from Carl Zeiss and consists of surgical microscopes with wide-angle viewing system for vitreoretinal surgery, image storage and processing units and fully integrated OCT-scanners able to pro ect the images into the eyepiece of the surgeon. Since it s implementation, the ioct has been used at the discretion of the surgeon during both anterior and posterior segment procedures for a variety of pathologies. Results: A series of short intraoperative video sequences illustrating the possible uses of ioct will be presented. Conclusion: ioct is an exciting new tool allowing high-resolution, real-time intraoperative imaging of intraocular structures, contributing new information and possibly aiding in surgical decision-making. 44 SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 205

21 Posters Torsdag 27 augusti

22 P INCREASED LEVELS OF INFLAMMATORY IMMUNE MEDIATORS IN VITREOUS FROM PSEUDOPHAKIC EYES Gunnar Jakobsson, Karin Sundelin 2, Henrik Zetterberg 3, Madeleine Zetterberg 4 Ögonkliniken, Sahlgrenska Universitetss ukhuset, Mölndal 2 Ögonkliniken, Sahlgrenska Universitetss ukhuset, Mölndal 3 Neurokemi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Mölndal 4 Ögonkliniken, Sahlgrenska Universitetss ukhuset, Mölndal Abstract Purpose: To determine if pseudophakic eyes have an increased and sustained level of in ammatory immune mediators in the vitreous compared to phakic eyes. Methods: Vitreous uid samples were obtained from 73 patients undergoing elective pars plana vitrectomy (PPV) as a result of a macular hole, epiretinal membrane, vitreous macular traction or vitreous oaters. Forty eyes were pseudophakic and had previously undergone uncomplicated cataract surgery, ranging from a few months to several years prior to PPV. The vitreous samples were analyzed for 29 different in ammatory immune mediators using multiplex bead immunoassays. Results: A total of 4 cytokines (Eotaxin, IP-0, MCP-, MDC, MIP-alfa, MIP-beta, TARC, IL-2p40, IL-5, IL-6, IL-7, VEGF, IL-6 and IL-8) were detected in the vitreous of both study groups. Using multiple linear regression analysis, pseudophakia was signi cantly correlated with higher levels of vitreous immune mediators compared to phakia. Elevated vitreous levels were estimated to decrease over time for IL-6, IL-8, IL-5, IL-6 and VEGF, though they remained elevated for many months and even years compared to the levels detected in phakic eyes. Conclusions: This is the rst study to demonstrate that cataract surgery and pseudophakia can induce increased vitreous levels of a substantial range of in ammatory immune mediators. The elevated levels seem to be maintained for a long period of time. These increased levels of cytokines may be involved in in ammatory processes leading to several both early and late complications to cataract surgery. 46 SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 205

23 P2 CYCLOTORSION MEASURED IN A PATIENT POPULATION USING THREE DIFFERENT METHODS: A COMPARATIVE STUDY Sara Flodin, Per Karlsson, Marita Andersson-Grönlund,2 Department of Ophthalmology, Sahlgrenska University Hospital 2 Institute of Neuroscience and Physiology/Ophthalmology, The Sahlgrenska Academy at the University of Gothenburg Purpose: To investigate variations and reproducibility of cyclotorsion measurements using different test methods. Methods: Twenty referrals, 2 (60%) male and 8 (40%) female with a median age of 48 years (range years), from the orthoptic waiting list at Sahlgrenska University Hospital, Mölndal, Sweden; with a vertical deviation stated as the primary reason for referral were examined. Sub ective cyclotorsion measurements were performed with two standard tests: the Synoptophore, and the Single Maddox Rod (SMR); and a new test method - the KMScreen. Measurements were repeated three times for xing either eye, and on two separate test occasions. Results: Excyclotorsion was found in eighteen sub ects (90%). During the rst test measurements (55%) measured excyclotorsion with the synoptophore method, 8 (90%) with the SMR and 5 (75%) with the KMScreen method. During the second measurements, (55%) showed excyclotorsion with the synoptophore method, 7 (85%) with the SMR and 0 (50%) with the KMScreen. Median Interquartile Range (IQR) perceived torsional measurements for the Synoptophore, SMR and KMScreen tests was (-5.0 to 0.00), -7 (-0 to -2.50) and (-8 to -0.25), degrees respectively. There were signi cant differences between the Synoptophore and the SMR (p= 0.00), the Synoptophore and the KMScreen (p= 0.02), and between the SMR and the KMScreen (p= 0.046). All three tests showed repeatable values; 95 % limits of agreement (LoA) de ned as mean torsional difference ± (.96 SD of difference) was: -.0, and -.35 respectively. P- values being p=0.53, p= 0.30 and p=0.20 in the same succession. Conclusion: The three different methods used for testing cyclotorsion demonstrated signi cant differences in results; yet showed signi cant reproducibility (test/re-test) over time. This is of great clinical relevance when investigating cyclotorsion. Clinicians need to be aware of this when monitoring recovery or changes in patients, and in speci c when planning surgical correction for cyclotorsion. SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE

24 P3 CASPASE-3 EXPRESSION IN LENS AFTER ULTRAVIOLET RADIATION Nooshin Talebizadeh, Zhaohua Yu, Martin Kronschläger, Per Söderberg Gullstrand lab, Ophthalmology, Dept. of Neuroscience. Uppsala University Purpose: To determine the time evolution of active caspase-3 protein expression after exposure to low dose UVR-300nm Methods: Forty rats were unilaterally exposed in vivo to kj/m2 UVR- 300nm for 5 min. All lenses were processed for immunohistochemistry. Time evolution of active caspase-3 expression was determined based on the differences in the probability of active caspase-3 expression at 0.5, 8, 6, and 24hrs after the UVR exposure. A logistic model was introduced for the expression of active caspase-3. Results: Active caspase-3 expression was higher in the exposed lenses. The mean differences between the exposed and non-exposed lenses were 0.7+/-0.02, 0.20+/-0.03, 0.2+/-0.03, and 0.+/-0.04 (95%CI) for the 0.5, 8, 6, and 24hrs time groups, respectively. There was a difference when comparing the 0.5 and 24hrs groups to the 8 and 6hrs groups (95%CI = 0.06+/-0.03). Exposure to UVR-300nm impacted on the parameters of the logistic model by time. Conclusions: Expression of active caspase-3 in the lens epithelium increased after UVR exposure. The peak of expression was around 6hrs after the exposure. The logistic model predicts the impact of exposure to UVR on the spatial distribution of active caspase-3 expression, depending on time. 48 SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 205

25 P4 THE EYEDEM STUDY: PREVALENCE OF GLAUCOMA IN PATIENTS WITH COGNITIVE IMPAIRMENT Lada Kalaboukhova, Dragana kil ić;, Thiemo Rudolph,2, Madeleine Zetterberg,2 Department of Ophthalmology, Sahlgrenska University Hospital, Mölndal, Sweden 2 Department of Clinical Neuroscience and Rehabilitation/Ophthalmology, Institute of Neuroscience and Physiology, The Sahlgrenska Academy at University of Gothenburg, Gothenburg, Sweden Purpose: Some studies have indicated a higher prevalence of pseudoexfoliations (PEX) and primary open-angle glaucoma (POAG) in patients with cognitive impairment. The purpose of the present study was to determine the prevalence of POAG in a cohort of clinically well-characterized patients with dementia, mild cognitive impairment (MCI) and controls. Methods: A number of 46 patients with MCI and mild dementia and 50 controls were sub ected to an eye examination including best corrected visual acuity (BCVA), intraocular pressure (IOP), Heidelberg Retinal Tomography (HRT), Optical Coherence Tomography (OCT) and sub ective evaluation of optic disc appearance. In case of suspect glaucoma, visual eld examination with Humphrey SITA 24-2 was performed. For cognitive diagnosis, neuropsychiatric tests as well as neuroimaging were performed and biomarkers in cerebrospinal uid were investigated. Peripheral blood samples were also taken for genotyping. Results: The prevalence of probable POAG in patients with cognitive impairment was.6% and 2.0% for controls, thus a relatively high prevalence in both groups. The corresponding prevalence of PEX in either eye was 6.2% and 3.0% respectively (p=0.8). A diagnosis of glaucoma as classi ed by HRT did not show a signi cant difference between groups, neither did the retinal nerve ber layer (RNFL) as measured with HRT or OCT. However, patients with cognitive dysfunction showed a signi cantly higher propensity towards an age-related decline in the RNFL thickness. No signi cant differences in genotype frequencies of PEX-associated polymorphisms (LOXL; rs04866, rs , rs26524) were seen between the group with cognitive dysfunction or controls, neither was there any association in the Alzheimer s disease-associated APOE epsilon4 allele with diagnosis of POAG or PEX. Conclusion: The present study does not support an association between POAG and cognitive impairment. SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE

26 P5 NEAR INFRARED RADIATION INDUCED CATARACT Zhaohua Yu, Karl Schulmeister 2, Nooshin Talebizadeh, Martin Kronschläger, Per Söderberg Gullstrand lab. Ophthalmology, Dept. of Neuroscience, Uppsala University, Sweden 2 Seibersdorf Labor GmbH, Seibersdorf, Austria Purpose: ) To estimate the ust above threshold exposure time for the near IRR exposures in the seconds time domain at a constant irradiance of 97 W/ cm2 within the pupil, and the time evolution of lens damage after the estimated threshold exposure. 2) To determine the temperature time evolution in the eye during an 8 s in vivo threshold exposure to 97 W/cm2 at 090 nm, and the heat diffusion associated with exposure. 3) To investigate if 090 nm IRR induces cataract photochemically considering irradiance exposure time reciprocity. Materials and methods: The 6-weeks-old albino rats were anesthetized with ketamine 95 mg/kg plus xylazine 4 mg/kg intraperitoneally, ten minutes before exposure. The pupils of both eyes were dilated with tropicamide, 5 mg/ml. Five minutes after pupil dilation, the animals were unilaterally exposed to 090 nm IRR within the pupil area. Temperature was recorded with thermocouples placed in the selected positions of the eye. At the planned post-exposure time, the animal was sacri ced and the lenses were extracted for measurements of forward light scattering and macroscopic imaging. Results: The in vivo exposure to 97 W/cm2 090 nm IRR required a minimum 8 s for cataract induction. There was approx 6 h delay between exposure and light scattering development in the lens. The same radiant exposure was found to cause a temperature increase of 0 ºC at the limbus and 26 ºC close to the retina. The rate constants estimated for the increase of temperature induced by the exposure was on the order of 0 times higher than that estimated for decrease of temperature after the end of exposure. The in vivo exposure to 96 W/cm2 090 nm IRR with exposure time up to h resulted in an average temperature elevation of 7 ºC at the limbus with the cornea humidi ed and no signi cant light scattering was induced one week after exposure. Conclusions: An in vivo exposure to 97 W/cm2 IRR at 090 nm within the pupil for 8 s induces cataract with a time delay. This threshold exposure for cataract induction causes a temperature rise of 0 ºC at the anterior segment of the rat eye. IRR at 090 nm produces thermal cataract, probably by indirect heat conduction from absorption in tissues surrounding the lens. There is no cataract development given that the limbal temperature increase is below 8 ºC. 50 SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 205

27 P6 MODEST MONOVISION - UPPFÖLJNING AV SYNRESULTAT HOS 35 PATIENTER OPERERADE FÖR BILATERAL KATARAKT MED MONOFOKAL INTRAOKULÄR LINS B örn Johansson Ögonkliniken, Universitetss ukhuset i Linköping, Region Östergötland Vid bilateral kataraktoperation kan man uppnå tillfredsställande synskärpa i många fall genom att planera ena ögat nära emmetropi och det andra ögat lätt myopt (modest monovision). 35 patienter som genomgått bilateral kataraktoperation samma dag med implantation av monofokal intraokulär lins (IOL) planerades för modest monovision (medelvärde planerad refraktion -0,47 D för avståndsöga, -0,99 D för näröga ) Vid postoperativ uppföl ning var okorrigerad binokulär avsståndssynskärpa 0,7 eller bättre hos 28 (80%), och okorrigerad binokulär närvisus 4p hos 5 (43%) och 30 (86%) läste 7p eller bättre okorrigerat. Medelvärden för erhållen refraktion var -0,49 D för avståndsöga och -,0 D för näröga. Modest monovision kan ge tillfredsställande okorrigerad synfunktion på både långt och nära håll för många patienter som kataraktopereras bilateralt med monofokal IOL. SVERIGES ÖGONLÄKARFÖRENINGS ÅRSMÖTE 205 5