MÅNDAGAR. Torbjörn Skog Som Man Bäddar

Transkript

1 MÅNDAGAR Första gången jag mötte lodjuret var alldeles i närheten av där jag bodde, innan jag tvingades hit. Det var en vacker lägenhet med fönster i badrummet. Man kunde bada och titta på himlen. Var det sol fick man två bad samtidigt. På den tiden regnade det sällan. Bredvid huset fanns en liten gränd som inte kunde användas till något. Om en bil lyckats klämma in sig där hade bilföraren inte kunnat ta sig ur fordonet. Men gränden ledde ingenstans, bara ett avlångt tomrum som blivit över när man byggde några hus. En enkelriktad felräkning utan annan funktion än att vara uppställningsplats för de sopor som restaurangen i nästa kåk producerade. Någon romantisk typ hade skruvat upp en sorts lampa på väggen. Ett stycke stadigt smidesarbete, kanske en halvmeters arm som längst ut höll en inglasad glödlampa. Själva armen var lätt svängd i en båge, som om någon hade suttit på den och den inte helt pallat trycket. Jag hade inga ärenden in i gränden. Det hade ingen, bortsett de som lämnade och hämtade soporna, men jag svängde in runt hörnet och hamnade på så sätt mitt framför lampan. Det var mörkt men lampan lyste ännu inte. Den kanske aldrig lyste; skulle den lysa skulle folk se alla sopor som stod längst därinne, och det ville man förmodligen inte. Sannolikt fungerade inte lampan och om den gjorde det slutade den antagligen ganska snart med det. Sabotage beställt av restaurangägaren. Jag trodde först att det var en stor katt som satt på lampans arm, men det var ett lodjur. Varför i hela friden sitter ett av naturens skyggaste djur mitt i stan på en väggmonterad gatulampa, frågade jag mig själv. Och djurets ögon var rädda. Söta tofsar på öronen. Nästa gång jag såg lodjuret hade det placerat sig längre in i gränden, bland soporna. Kanske letade det efter mat. Fel ställe; i sopor från en restaurang finns det inget ätbart. Man gör pyttipanna av resterna och säljer det till sådana som mig. Och det jag inte äter upp kan man sälja till någon annan. På så 7

2 sätt kan man sälja samma sak, om och om igen. Det är som minnen; allt är återanvändbart och blir bara mindre smakligt för varje gång. Man blandar in nya minnen i de gamla och tror att det var precis så det var. Det obehagliga blir vemodigt och det vackra bara sentimentalt. Den tredje gången jag såg detta vanligen så skygga djur var också i gränden. En mycket stor svart katt drog sig just ur lodjuret och kattens röda penis blänkte till mellan dess ben. Aha, lodjuret var en hona. Det hade jag inte på något sätt kunnat föreställa mig trots att sannolikheten torde vara femtio-femtio. Och hon hade inte sökt sig till civilisationen för matrester; det var frågan om kärlek. Hennes ögon såg inte lika rädda ut nu, snarare loja och behagliga. Påsatt av en storvuxen bondkatt. Det måste ha varit ett litet lodjur eller en orimligt stor katt. Istället för att ifrågasätta proportionerna tackade jag för naturupplevelsen. Inte alla förunnat att få se ett lodjur tre gånger. Och som alltid finns det en sista gång med allt: Någon hade tappat en päls på gatan, uppenbarligen av småvuxen kvinnomodell. Bilar hade gjort sitt bästa att väja, men tillräckligt många lät hjulen kollektivt platta till skräpet och av henne fanns just ingenting mer än smutsig päls med pressade inälvor och en övertygande överkörd blodpöl som upprepades som ett snabbt avtagande eko efter hjulens omkrets därifrån. Jag håller på att dö. Det känns inte riktigt så, men man har sagt det till mig; du håller på att dö. Du har en jättetumör i huvudet och några hundra mindre tumörer lite varstans i kroppen. Peka på en kroppsdel, vilken som helst, och det sitter en tumör även där. Det finns knätumörer, örontumörer, läpptumörer och tåtumörer. Egentligen är du mera tumör än människa. Visst är de fina, mina vårdare. Skämtsamma glada krabater som gör sitt bästa för att muntra upp mig. Det kan behövas. Jag delar rum med en tumör som inte är särskilt rolig. Han säger ingenting, utom då han gråter. Men det kanske inte räknas. Han luktar ganska illa. Trots att vi lever några meter 8

3 ifrån varandra har vi inget umgänge. Han tittar upp i taket mest hela tiden, utom då hans hustru kommer på besök. Då tittar han på henne. För att vara artig tittar jag också på henne. Hon har härliga bröst. Man kan förstå att han gråter, med en sådan fru. Deprimerande att vara halvvägs tumör, när han istället borde nafsa på henne. Men det är alltid ledsamt med unga sjuka människor. Det problemet har inte jag. Hade inte tumörerna flyttat in i mig hade jag ändå snart dött av ålderdom och ren utmattning. Kanske också av tristess; i min ålder har allt en förmåga att bli mer minnen än egentligt liv. Och så rasande kul är det inte att hela tiden referera till sådant man varit. Jag skulle ha gift mig med en spanjorska. Det är vad jag mest ångrar i mitt liv. En blonderad hotellstäderska med smala mjuka fingrar. Leva resten av mitt liv omgiven av mina halvspanska barn och min helspanska fru. Sitta vid något torg och jämföra tumörer med de andra gubbarna. Dricka ett glas konjak. Och sedan halta mig hemåt till min älskade hustru och låta henne skälla på mig för att jag luktar sprit på eftermiddagen. Och hon stryker mig över min rynkiga kind och säger att jag ska vara rädd om mig. Jag borde ha varit rädd om mig, men gammal; det blev jag ändå. Resten av det här sjukhemmet är fyllt av patienter som också snart ska dö. Inte alla har tumörer, men ingen lär komma härifrån levande. Det gör stämningen ganska dyster och det är sannolikt därför som sjukvårdarna är så gladlynta. Den enes nöd, liksom. Jag kommer inte ihåg när de tvingade hit mig eller vem som gjorde det. Hjärntumören krånglar till minnet och det blir allt svårare att veta när saker har skett eller borde ske. Som att gå på toaletten eller sova eller äta middag. De brukar tjata på mig att jag äter för lite och att jag var mager när jag tvingades hit. Tjata inte på mig, tjata på mina tumörer. Kroppens funktioner är inte längre mina. Hjärntumören vill ibland vara med och minnas, men ännu så länge är det jag som bestämmer det mesta. 9

4 Nu gråter han igen, min rumskamrat. Vad finns det att gråta för, det är ju snart över. I värsta fall några år på rygg, sedan finito. Ungdomarna borde lära sig lite eftertänksamhet; var sak har sin tid och ibland tar tiden slut. Jag har också mätt livet i tidszoner, väntat ut datum och årtal, velat återskapa gammal tid och hoppa över samtiden till något som skulle göra mig lyckligare en annan gång. Det jag lärde mig av det var att man inte ska längta, vare sig fram eller tillbaka. Längtan är sällan bra. Av längtan blir man gärna bitter. Eller avundsjuk. Skulle man med avund betrakta ett förälskat par ska man istället se det sköna i att två människor älskar varandra, inte säga Varför har de, när inte jag har? Var sak har sin tid, och kärleken kommer till alla. Tids nog. Min rumskamrat har i alla fall en hustru. Det har inte jag. Sannolikt har jag haft det någongång eftersom jag är så gammal, men jag kommer inte ihåg henne. Däremot kommer jag ihåg min blonda hotellstäderska. Hon sade hejdå varje gång hon lämnat mitt hotellrum, och svarade jag inte sade hon hejdå igen. Jag funderade på att fria till henne, att göra slag i saken, men på den tiden trodde jag fortfarande att saker och ting kommer till en, och att man inte ska tränga sig på. Hejdå, sade hon. Hejdå, sade jag. Min rumskamrat ruttnar. Det luktar så. Själv luktar jag gott, och jag minns när jag började med det. Bara plötsligen började jag svettas väldoft. Tidigare luktade mitt svett lika illa som andras, men av någon anledning blev det ordning på mitt svett, ungefär samtidigt som min kropp började bli gammal. Lederna knäppte. Det hade de inte gjort tidigare. Jag såg allt sämre och min hörsel, som alltid varit god, slutade att irritera sig på oväsen. Lätt yrsel och ständigt sömnig, men väldoftande. Jag tänkte; nu är ungdomen slut och förfallet börjar bli märkbart. Men jag luktar i alla fall gott. Lite orättvist är det att rumskamraten kommer att dö före mig. Han är knappt hälften så gammal; har en bröstig kvinna, därtill fönsterplatsen i vårt gemensamma lilla hem på tjugotvå kvadratmeter. När jag var i hans ålder, hade jag äntligen blivit vuxen. Undrar om det var då jag gifte mig, ifall jag nu gjorde det? När rumskamraten dör ska jag fria till hans 10

5 kvinna. En sådan dam ska inte leva ensam. Och vill hon flyttar jag min säng till fönsterplatsen. Jag frågade läkaren om jag varit gift, men han hade ingen aning. Fanns inga sådana uppgifter, sade han. Inga barn heller. Om det stämmer är jag den siste av min sort. En gren på stamträdet som leder ut i tomma intet. Fruktlös och utan andra sammanhang än de som en gång alstrade mig. Har inget som helst minne av mina föräldrar. Jag frågade läkaren om jag hade några föräldrar kvar i livet, men han skrattade bara. De är muntra, dessa omhändertagare. När man är så gammal som jag är vill man inte alls återfödas eller leva om sitt liv. HerreGud; låt mig slippa göra om det här. Räcker det inte med de misstag jag redan gjort? Jag har i hela mitt liv funderat på att ta livet av mig, och den tanken har alldeles uppenbarligen gett mig ork att leva vidare. Men nu är det snart slut, på allvar. Har inte bestämt mig för hur jag ska dö, eller när. Gillar att planera, så jag spar det nöjet tills jag får tråkigt. Jag frågade rumskamraten om han ville ha några konstruktiva förslag på hur han skulle kunna ta livet av sig, men då ringde han på klockan och en av de muntra vårdarna lyfte upp mig i rullstolen och så vidare ut till dagrummet. Jag kan inte längre gå, men jag kan onanera. Roligare än så kan man inte ha det, inte i min ålder. På min dödsbädd ska jag som sista vilja önska få se min rumskamrats hustrus bröst. Nu gör det ont igen. Det gör så ibland. Förmodligen en liten tumör som ynglar av sig. Tycker synd om dem; snart finns det ingen plats kvar att bosätta sig på. De får dela lägenhet med sina föräldrar tills de dör. Vilket öde. Jag kanske skulle be om en tablett. Men tabletterna gör mig så omtöcknad att jag nästan hellre föredrar att ha ont. Aj. Tar jag två tabletter sover jag tills i morgon och det är bara eftermiddag ännu. Rumskamratens fru brukar komma efter sex. Dagens höjdpunkt. En kackerlacka, stor som en alkoholiserad näsa. De tycks finnas överallt, kackerlackorna. En accepterad företeelse i en an- 11

6 nars så städad värld. Det man inte kan bli av med, får man lära sig leva med. På sistone verkar det ha blivit flera av dem, men jag kanske bara inbillar mig. Sedan jag fick glasögon ser jag avsevärt bättre. När jag får ont kryper det fram små djur överallt. Särskilt kackelackor, men även möss, ödlor och ibland någon alldeles för lång orm. Just nu är smärtan i nacken, men den kommer att först gå ner i ryggen och sedan upp i huvudet. Den som styr och ställer över smärtan brukar vilja ha sista ordet. Får se hur länge jag står ut. Det är som en tävling vi har, mina tumörer och jag; vem tål mest och hur länge. Jag önskar att jag hade en lång nål att trycka in i hjärntumören, och vicka lite, sticka, göra små blödande hål i den, vara ordentligt taskig mot den. Visa vem som bestämmer. Och här är en kvinna jag väl känner igen. Vad var det du hette igen? Leijla eller Laijla. Så måste det ha varit. Vi har just kommit hem, antagligen från krogen. Vi satt mycket på krogen, Leijla och jag. Diskuterade litteratur och teater, hade teorier om skådespelares sexliv, vinkade åt halvbekanta människor. Han hette väl Hans, han som du i smyg var förälskad i? Ivrigt förnekande detta, fastän alla kunde se att så var fallet. Han var en av alla dessa skådespelare som vi underligt nog umgicks med. Trots att vi inte tillhörde dessa teaterapor. Alla vet att skådisar bara umgås med varandra och ingen annan. Det är som ett slutet kretslopp; man väljer partner ur skådishärvan och avlar små skådisbarn, som i sin tur letar efter en lämplig scen att stå på. Höjden av lycka är att gifta sig med regissören. Men först ska man ha huvudrollen i dramat. Och skulle det falla sig så att huvudrollen redan var besatt får man leta upp en annan pjäs och en annan regissör. Under tiden knullar alla med varandra, men bara inom kretsen av de poserande. Med några få undantag, av vilka du var ett. Erkänn att du knullade Hans. Nej, säger du, jag har inte rört honom. Löjligt, säger jag, jag såg ju hur du tittade på honom. Helt uppslukad av hans manerade manlighet, hans låtsade nonchalans, gester och rörelser som om kameran filmade honom ur tre vinklar 12

7 samtidigt. Och du var hans kamera. Snygga närbilder. Lade du handen på hans lår, när han plötsligt tittade häpet på dig? Det gjorde du säkert, jag vet ju att du gillar sådant; att ha sex på restaurangtoaletter, suga av mig längst bak i bussen, hångla i någon park bland lössläppta hundar och vindrickande söndagsflanörer. Du hade nog handen där hela tiden, och han hade vant sig vid den, då du började knäppa upp hans gylf. Petade in några fingrar och kände hur han svällde. Retades med honom och filmade hans förvånade ansikte från alla håll samtidigt. Med tummen och pekfingret släppte du ut hans lem i det fria under bordet, och lät din varma hand krama den, samma hand som brukade smeka mig. Teaterapor tar hela tiden i varandra, sitter nära och kramas ständigt. Du kunde med lätthet lägga ditt huvud mot hans axel utan att någon skulle tycka det var underligt. Och få ett bättre grepp om hans nu stadigare stånd. Antagligen fuktade du dina fingrar i munnen, i din mun; annars hade det nog sett lite väl flörtigt ut, och gjorde hans pitt hal. Oljade in den med ditt saliv, föreställde honom hur din mun skulle kännas om den. Små mjuka rörelser, jodå; jag känner väl igen dem. Du kunde väcka mig med dem, få upp mig ur sömnen med din mun mellan mina ben. Du gillade att överrumpla, skapa upphetsad förvåning. Det var din specialité, din konstart, den roll du spelade intill fulländning och alltid med största inlevelse. Fan, vad jag hatade dig. Samma hand som masturberar en främmande kuk, kommer sedan att smeka mig på kinden, ivrigt försöka övertyga mig om att jag hade fel, att inget hänt och att ingenting kommer att hända. Men jag ser ju vad jag ser, och vet att du vill runka honom, suga honom och bli påsatt av honom. Gärna under bordet, eller varför inte ovanpå bordet, så att alla skådisar ser hur rollen verkligen ska spelas; amatörer kan gå tillbaka till scenskolan, så här gör vi som hittat vår karaktärsroll och utvecklat den till fulländning. Det hjälpte inte mycket att slå henne. Jag slog henne tills hon erkände att hon var kåt på Hans. Det gick ganska fort; dels visste jag ju att hon ville ha honom, och dels var hon ganska dålig på att hantera smärta. Njutning gick bra, men 13

8 gjorde det ont kapitulerade hon nästan omedelbart. Några örfilar brukade räcka. Men att slå henne gjorde mig bara argare, så det hela var egentligen bortkastat. Ibland försökte jag knulla henne mot hennes vilja, men hon var alldeles för bra på att kunna ta till sig sex, så det kändes aldrig som att jag straffade henne. Bara att inse att hon var starkare än mig på den punkten. Hon var inte rädd för det och kunde inte skrämmas av det. Hon förvandlade min överdrivna brutalitet till något hon styrde över. Och hon bjöd in mig i det, lät mig känna att jag gjorde henne lycklig, oavsett vad som hade hänt innan. Hon knullade bort min svartsjuka och jag hade inga som helst tvivel på henne. Fatta att jag älskade henne. Jag skulle kunna döda för henne, men det var hon inte intresserad av. Skulle någon dö för hennes skull skulle hon göra det själv. Hon älskade mig, sade hon, och jag trodde henne fullständigt. Tills nästa gång vi satt på krogen och hon åt någon Hans eller Kurt med ögonen. Hejdå, Laijla eller Leijla, kom aldrig mer tillbaka. Jag skulle inte överleva dig ännu en gång. Men jag älskar dig fortfarande, det gör jag. Jag älskar alla mina kvinnor fortfarande, men det behöver jag inte berätta för Laijla. Det spelar nog ingen roll för henne längre, hon dog långt före mig. Fick veta det flera år senare av en tillfällighet; träffade hennes syster under en semesterresa. De trodde att jag inte brydde mig om begravningen, att det var därför jag inte hade varit där. Helt fel; ingen berättade det för mig. Alla trodde att någon annan tog det ansvaret. Så satt vi, Leijlas syster och jag, grät på mitt hotellrum en hel natt. Drack en massa billig sprit och jag kräktes. Hon höll mig för pannan över toalettstolen. En varm hand mot min kallsvettiga panna. Klamrade oss fast vid varandra. Ett ganska misslyckat försök att ha sex på badrumsgolvet. Man kan inte knulla och gråta samtidigt, i alla fall inte om man just har kräkts. Undrar hur hon förklarade vad hon gjort för sin man. Han måste ha varit ganska orolig vid det laget. Hon tog en eftermiddagspromenad och kommer hem femton timmar senare, med blåmärken på skulderbladen efter badrums- 14

9 golvet. Luktar sprit och spyor. Söndergråtna ögon. En annan mans doft på sin kropp. Jag försökte leta efter dem bland hotellen, men lade ner dem ambitionen efter någon dag. På den tiden ansåg jag att man inte skulle tränga sig på. Jävla kackerlackor. Nu är det så många av dem att man knappt ser golvet längre. Ett gytter av rörelser, med antennerna vajande. De springer ovanpå varandra, åt alla håll samtidigt. Och stora är de; som cigarrer. Större än näsor. Rökbara odjur. Skulle kanske ta en tablett i alla fall. Hade inte Laijlas syster varit gift hade jag gärna gift mig med henne. Nu får jag hålla till godo med rumskamratens fru, om jag orkar hålla mig vaken tills dess. Ett ganska gott substitut; jag slipper försörja henne. Sex; det var länge sedan. I sluttampen går summan ihop i alla fall. Hade det inte gjort så ont skulle jag nog ha varit skapligt nöjd. Jävla dagrum. Det finns en TV i ett hörn och den visar en film, men jag begriper inte språket. Ingen textrad heller. Har man slutat texta utländska filmer, eller ser jag så illa? Jag har glasögonen på mig, men det tycks inte hjälpa. Aj. Nu går smärtan tillbaka upp i huvudet, och här kommer alla färger och lukter. Det smakar bränt i munnen och visslar tydligt i ena örat. Häftigt; det känns som om jag svävar, några centimeter ovanför djuren på golvet. Skulle ha haft en dammsugare och gjort rent hus. In med dem i röret bara, in med bensin och hoppas att dammsugarmotorn gnistrar en smula. Poff; en dammsugarraket fylld av exploderande kackelackor med slangen som en vevande eldkastare, fast baklänges då ifall motorn fortfarande snurrar. Nu blev allt blått, sedan grönt. Tumören leker med mina inställningsknappar. Lasagne. Men mitt högra öra har den inte kommit åt. Inte än. Man måste vara bestämd. Hit men inte längre, det är faktiskt jag som bestämmer häromkring. Dö, alla jävla djur. Ni förvisas till bottenvåningen där alla människor glor in genom fönstren och studerar ert fåniga liv. Även i badrummet finns det ett fönster, och utanför råkar en busshållplats finnas. Medan folk 15

10 väntar på bussen kan de studera hur ni skiter och runkar i handfatet. Privatlivet avskaffade vi av praktiska skäl. Det man inte känner till lider man inte av. Längta gör man väl ändå, men sådant tar vi ingen notis om. Förresten skulle ingen våga erkänna det. Svagheter. Allt sådant är avskaffat. Bara praktiska ting återstår. Sluta gråta, idiot. Gå och kräks någonstans. Läs en bok. Kyss din fru. Den alltid så muntre vårdaren hjälper in mig från dagrummet till min säng. Jag anar honom knappt, bara hans händer som lyfter mig. Han säger något om att jag är väldigt lätt. Skit åt helvete, säger jag. Han skrattar vänligt och brer en filt över mig. Frågar om jag ligger bra. Frågar om jag vill ha en tablett. Det låter som toalett, så jag ber honom fara åt fanders. Han klappar mig mjukt på kinden och tårarna väller fram. Varför gifte jag mig inte med Laijla medan det ännu fanns tid kvar? Vik hädan, demonhand. Lämna mig ifred. Ge mig två, nej tre tabletter. Eller hundra, upplösta i något som man snabbt kan dricka. Det spelar ingen roll längre, jag känner inga andra smaker än lasagnen i hela ansiktet. Ge mig en giftspruta, jag är ändå redan död. Bara en massa plåga som återstår. Gamla obetalda räkningar. Domens dag började för sjuttiofyra år sedan, ganska exakt då min bortglömda mor krystade ur mig på tjugo minuter blankt. Bara ögonblick av lycka, resten förnedring. Undrar hur många tabletter jag egentligen åt. Är alldeles borta idag, och vet knappt ens om det är dag eller inte. Har inget minne av substitutfrun heller. Illa, jag kastar bort mitt liv. Så dags att tänka på det nu. Jag tycks ha gjort på mig i sängen. Det känns så. Ligger man still är det inte så farligt. Skadan är redan skedd, liksom. Städerskan rasar omkring i vårt rum. Slamrar alldeles i onödan, antagligen för att plåga de ljudkänsliga. En sorts musikform; att med svabbar och sopar åstadkomma metalliska och andra klanger mot stålsängarna. Hon är okontaktbar. Vill man ha bäcken är det fel instans. Denna dag förefaller min rumskamrats och mitt rum vara osannolikt trist. På väggen hänger två små tavlor, och det är 16

11 inte förrän nu som det slår mig att det är samma motiv på bägge. Identiskt likadana reproduktioner av ett sorts medelhavslandskap. Konstens muzak; man ser den inte ens. Allt för att fylla varje tomrum. Fria ytor är farliga ytor. Anarki. Vårt behov av regelverk. Städerskan vattnar inte blommorna i fönstret. Jag studerar henne noggrannt. Undrar vem som vattnar blommor. Antagligen växter av plast. Vill inte veta. Nu närmar hon sig min säng; ska jag nypa henne i stjärten? Kanske låta henne få se en gammal mans penis. När jag rör mig kommer lukten av min avföring upp under lakanet. Tror jag ligger still ett tag till. Blir inget förevisande av genitalier denna dag. Kvar i rummet lämnade städerskan en frän doft av rengöringsmedel. Och två döende män, men det var knappast hennes fel. Döende; här vaknar min penis. Ett livstecken så gott som något. Kan man onanera är man inte helt död. Jag avser att gå hädan med full erektion. I huvudet en bild av ett runt litet blont kvinnokön. Kommer väl ihåg henne; den enda kvinna jag haft sex med som fick mig att känna mig utnyttjad, som ett ting. Så som kvinnor säger att de kan uppleva det. Någon som använder en, helt utan att intressera sig för huruvida man är med eller inte. Utifrån ett manligt perspektiv kanske det låter spännande, men det är det inte. Tro mig. Sex ska man göra tillsammans, eller med sig själv, ensam. Det var den erektionen det, helt bortkastad. Ska man onanera ska man inte samtidigt argumentera. Sex är komplicerade saker, i alla dess former. Tittar man länge på en punkt mellan de bägge tavlorna händer något i huvudet. Kanske är de ytterst lite olika, något vinklade; som om konstnären hade flyttat sig några meter åt sidan och målade samma landskap igen. Men man måste koncentrera sig. Använda ögonvrån. Och jag sitter på en kulle med dig bredvid mig. Utsikten är hänförande; en djup dal med avlägsna berg i fjärran. Åkerplättar som små fyrkanter, långt där nere. Jag har hatten på mig eftersom solen eldar upp mina öron. Du har en sjal runt huvudet och försöker stryka bort håret ur ansiktet, men 17

12 vinden blåser det tillbaka. Du skrattar. Vi har just ätit en grillad kyckling med fingrarna och försöker få plastmuggarna med vin att stå stadigt i gräset. Jag vet inte varför du skrattar, och frågar något. Men det finns inget ljud här, jag hör inte vad du svarar. Något i mitt ansiktsuttryck får dig att se undrande ut. Självklart, jag kan ju inte svara på något jag inte uppfattat. Men så ler du, böjer dig fram och pussar en kycklingkladdig puss på min mun. Man är bara lycklig när man älskar. Vad man gör dessemellan vore intressant att veta. Hur man överlever alla mellanperioder. Att vi står ut med livet har jag fortfarande inte fattat. Trodde att det någongång skulle infalla sig ett lugn i kroppen som gjorde att dagarna bara gick, med en sorts mening och innehåll. Att inte dagligen behöva argumentera för att överhuvudtaget komma upp ur sängen. Är det därför man skaffar sig ett heltidsarbete att tvingas gå till, och en maka att slå ihjäl tid med? Kanske en kolonilott att känna dåligt samvete inför. Allt för att ge det meningslösa livet ett innehåll. Att vi står ut. Men så kommer det en kycklingkladdig puss, och för ett ögonblick finns det ljus och skärpa i bilden. Månader av tristess vägs upp av en endaste puss. Visst är det märkligt. Skulle man plocka ut alla kladdiga pussar i sitt liv och lägga dem efter varandra vore det bästa med sin levnad över på någon vecka. Genom att undvika pussarna blir kontrasterna mindre. Om livet är en jämngrå smet kan man argumentera för alla dagar med att det är så här det ska vara. Förtrycker sin längtan, eftersom den ifrågasätter det liv man lever. Ser möjligheterna men griper inte efter dem. Med dig grep jag efter alla möjligheter hela tiden. Ett ständigt ifrågasättande och utforskande efter alternativa vägar. Inte så undra på att vi tröttnade på varandra. Jag tror i alla fall att vi tröttnade, men är inte säker. I min ålder behöver man inte vara säker längre. Alla frågor besvaras med Ingen aning. Sedan kanske man lägger fram ett förslag. Ju längre man lever, desto fler svar finns det. Som om allt fått ytterligare dimensioner. Antagligen har man varit tvungen att skapa 18

13 sig den inställningen, annars hade man aldrig stått ut. Jag kommer alltid att älska även dig, så länge jag slipper se dig igen. Men jag saknar din kycklingpuss. Och jag har glömt bort ditt namn. Det var någons röst i örat. Självklart en kvinnlig sådan. Ligger man i sin egen skit och funderar på att runka tänker man bara på kvinnor. Det var ett kort ord, men samtidigt en fråga. Ingen aning. Men kan ha varit den städerska jag aldrig gifte mig med. Hon som städade härinne vill jag inte avsluta mitt liv med, trots att det är sannolikt att jag gör det. Nej, jag menade min spanska hotellstäderska. Du sover med öppna händer, sade hon. Hur kunde hon veta det, eller gissade hon bara? Det kanske syns i ens ansikte att man sover med öppna händer. Jag vet naturligtvis inte vad det betyder, men hon sade det på ett sätt som antydde en komplimang. Och just då skulle jag naturligtvis ha lagt min hand mot hennes kind och bara chansat på att hon ville ha mig. Det gör mig fullständigt rasande; så många gånger jag inte sträckt ut handen, inte gått fram till hennes bord, inte bjudit på en öl, inte gett henne mitt telefonnummer, inte uppvaktat lite tydligare. Vilken menlös kopia av en man jag varit i alldeles snart hela mitt liv. Men jag var nog ingen man, snarare en identitetslös figur som lärt sig spela man. Snacka om lång pjäs; sjuttiofyra år hittills och inga pauser. Genom att studera hur andra män uppförde sig kopierade jag sådant som föreföll tilltalande och som verkade fungera bland riktiga män och riktiga kvinnor. Ibland blev det sannerligen fel, särskilt när min roll var i opposition med vad jag ansåg var rimligt att prestera. Måste jag vara dumdryg, självgod, hjärndöd, brutal, tanklös, och helt utan intuition? Man gör vad man kan. Och även det mest motbjudande kan man lära sig att uppskatta. Brutalitetens tjusning är att se rädslan i ögonen på den som antagligen snart blöder om munnen. Tänk; det hade jag aldrig kunnat räkna ut själv. Helt mot min natur. Men man måste ju anpassa sig, trots att det tog tid. Längst tid tog att lära sig ignorera de stämningar man så tydligt kände. Egentligen skulle jag skriva en lista på när och hur man lär sig att livets olika sysslor saknar mening, 19

14 bara för att ni ska veta vad ni har att se fram emot. Men det vore inte snällt. Å andra sidan; vänligheten gjorde jag mig snabbt av med. Finns ingen nytta med att vara vänlig. Vinner ingen respekt med sådant. Vänlighet skapar misstro och misstänksamhet, och i sluttampen är det ingen som vill leka med en längre. En spark i magen, däremot; det är grejer det. Jag lyfter på lakanet och vädrar ut skitlukten mot min rumskamrat. Känn på den du, din jävel. Han trycker omedelbart på klockan. Fegis. I mitt förra liv var jag en fisk i tropiskt varmt vatten. Eller en kräfta i en augustikastrull, omgiven av pappershattar. Just nu en åldring i händerna på en inte alltför munter vårdare med plasthandskar. Men vattnet är varmt och mycket behagligt. Jag tror nog att han avsiktligt försöker bränna mig, men då vet han inte vem han har att göra med; jag älskar varmt vatten. Värmen och vattnet gör mig lugn. Det finns mycket vatten i mig som känner sig hemma med annat vatten. Kremera mig inte, centrifugera mig och häll vätskan i det kommunala vattensystemet. Eller i en varmvattenberedare. Där kan jag ligga och puttra i nittio grader. Det är synd att benen inte bär längre; att stå i duschen, omgiven av tung vattenånga är bland det bästa jag vet. En blöt puss i livets vinterdagar. Men min vårdare har annat att göra än att hålla mig under armarna. Och nu är det tydligen matdags. Trist; det smakar inget. Enligt läkaren är det tumörernas fel, men jag tror att denna sjukhusmat härstammar från restaurangen bredvid min forna lägenhet. Detta är ändstationen för återanvänd pyttipanna, nu i sin mest smaklösa form. Ibland tycker jag mig känna igen en köttbit, har säkert haft den på min tallrik ett dussin gånger. Oftast äter jag upp den. Måste få stopp på cirkulationen någon gång. Och den känner sig äntligen älskad och välkommen, efter så många år av ratande från hundratals tallrikar. Ibland gör även jag goda gärningar. När jag var runt sextio år gammal började äntligen folk ta mig på allvar. Innan dess verkade det som att det alltid fanns nå- 20

15 gon vuxnare än jag, någon som hade sett mer, gjort mer och på det stora hela var påtagligt visare. Sedan var det slut med det. Det är nog tur att jag inte har några barn, för barn börjar behandla sina föräldrar som mindre tillräknerliga när föräldrarna äntligen känner sig rimligt vuxna. Tillbaka på ruta ett. Mina vårdare behandlar mig som ett barn, så själva vuxenlivet, med respekt och sådant, torde vara mellan sextio och sjuttio år. Under resten av tiden får man klappar på huvudet. De enda som tar mig på allvar numera är mina tumörer. Och skulle man klappa mig på huvudet känner man dem. De sitter lite varstans i min kropp, och självfallet även strax under skinnet. Mitt huvud ser ut som en knölpåk och känns som en plastpåse vindruvor. Men de är snälla idag, tumörerna. Det är långt inne på kvällen och jag är fortfarande vid medvetande. Såg en snabb glimt av bröstfrun som rullade iväg mitt rumsgissel någonstans, antagligen till kafeterian i bottenvåningen. Han sprider sina tårar, geografiskt. Fick strålbehandling igen, och tror antagligen att han ska överleva. Fåfäng fåne. Hårlös. Ruttnande. Jag frågade läkaren om inte jag också kunde få cellgifter och strålbehandlingar, bara för att testa det. Vem vet; det kanske är en kick, något häftigt. Naturligtvis klappade läkaren mig på huvudet och förklarade att det inte är särskilt kul med strålar. Också ett rart sätt att påminna mig om att jag egentligen redan är död. Tror jag ska börja röka igen. Det är över trettio år sedan jag slutade. Sängröka. Lukta på det här du, idiot. Så här pigg har jag inte varit på månader. Kör runt i min rullstol av egen kraft. Undrar hur långt jag orkar. Brum brum, flytta på dig, apa. Hon var stadig på sina kryckor; jag körde på den ena, men hon behöll balansen ändå. Jag ler ursäktande. Förlåt, meningen var att du skulle ramla. Nästa gång ska jag ha högre fart. Jag tar hissen ner till bottenplanet och rullar så sakterliga till kafeterian. Där sitter gråtbögen med ryggen vänd mot mig, och mittemot är de vackra brösten. Jag stannar ljudlöst några meter bakom honom, möter hennes ögon och försäkrar 21

16 mig om att hon ser mig. Visst, hon ler igenkännande. Jag har redan förberett mig i hissen och visar henne min erektion. Framåt natten kommer sorgen, de nätter jag är tillräckligt vaken för att kunna uppfatta den. Det är som att allt håller på att sorteras, det sista det gör, innan jag lämnar in. Sannolikt kommer jag att dö i sömnen, och dessa sorteringar är en förberedelse, en sorts repetition; att allt ska gå på räls när det är premiär. Jag undrar vad jag egentligen sörjer. Mängder av sorgliga scener drar förbi; taskiga slut på kärleksförhållanden, människor jag tyckte om som jag varit elaka mot, orättvisor i största allmänhet. Visst; ena dagen minns man pussarna, nästa dag är det vanmakt och tårar. Livets alla ytterligheter. Ska man ha pussar får man räkna med tårarna också. Värst är när de sker samtidigt, men också minnesvärdast. Jag älskar dig, men vill inte ha dig. Det är väl vackert? Jag upprepar som ett mantra att det sorgliga är komiskt; ett sorts lyte man i smyg skrattar åt, för att hålla paniken på avstånd; det kunde ju ha varit jag. Men nu är det jag. Och jag sörjer en massa saker, eftersom jag fortfarande vill ha en puss. Betalar in sorgen i förskott, en pensionsförsäkring; utfaller i pussar. Men skynda på, det är bråttom. Vräk in mängder av ledsamma minnen, administrationen tar sin tid. Och framåt natten blir det smärtsamma överväldigande; de staplas på varandra och trycker sönder mig. Fyller hela mitt medvetande från alla håll och kanter. Och istället för att ta dem en och en drunknar jag i dem, håller på att förlora förståndet i vanmakt. Orkar inte värja mig med analyser och argument, bara känner och känner och tappar andan. Det är som en kran man öppnat, och så lossnar den i handen och man kan inte stoppa det som forsar. Jag vet att det är så döden ser ut. Den övar på mig. Ser hur mycket jag står ut med, för att ge mig en överdos endera natten. Inte för mycket, bara en gnutta mer än jag tål. Det jävliga är att det är jag som öppnar kranen. Kan inte låta bli att peta bland gamla minnen. Och hur skulle jag kunna något annat; det finns inte så värst mycket mera att sysselsätta sig med. 22

17 Hittills har jag klarat mig genom att tänka på dig, min hotellstäderska. En av de få kvinnor jag inte gjort illa, och ändå älskat så innerligt. Jag vet att vi gjorde det lyckligaste valet, bägge två, den gången vi inte sträckte ut en hand mot varandra. Visst kan jag sörja även det, men om jag koncentrerar mig på ditt ansikte och din röst sjunker det undan tillräckligt mycket att jag kan få tillbaka andan igen. Sedan brukar jag tänka på Elise. Elise var en av mina tusentals elever under mitt alldeles för långa yrkesliv. Jag gjorde vad jag kunde för att undvika ett normalt arbete, men hade inte kraft nog att sluta med det. Magistern, det var jag det. Idioti; ingen var särskilt intresserad av det jag lärde ut, och jag lärde ut en massa saker. Främst tyskans starka verb. Ha, vilket skitspråk. Jag som inte ens tycker om tyskar. Hur de förökar sig är en gåta. Antagligen förenas de i sitt kollektiva utanförskap eftersom ingen annan vill ha dem. Världens mest renrasiga folk. Oknullade av alla andra än sina egna. Elise var faktiskt till hälften tysk, osannolikt men sant. I någon ambition att bli hel tysk igen ville hon fördjupa sig i sitt halva modersmål. Medan resten av eleverna satt och lekte med sina pennor lyste hennes flit som en liten stjärna. Hon ställde frågor som jag ibland inte kunde svara på och sådant har alltid attraherat mig. Det var tider det. Vid avslutningsfesten för gruppen, dit jag sedvanligt var inbjuden, eller; som lärare kan man alltid bjuda in sig själv. Man är ju magister och magisterns ord är lag. Nåväl; under middagens och efterföljande ölpimplande satt hon plötsligen mittemot mig. Hon sade ingenting, men jag kände hennes tankar. Och hon såg att jag gjorde det. Så; jag tänkte lite snusk och hon rodnade. Hon skickade en bild av sitt rakade kön tillbaka och jag bleknade. Så tittade vi åt alla möjliga håll ett tag utom på varandra, och vi var tillbaka igen. Hon tänkte: Jag är gift. Jag tänkte: Skit i det. Så höll vi på. Hon frågade, utan ett ord, om jag ville med ut på en liten resa. Visst, svarade jag. Så tittade hon på någon av sina klasskamrater och jag var i hennes klasskamrats huvud, kände all 23

18 den osäkerhet och rädsla som fanns där inne. Elise avbröt det hela, frågade om jag vågade fortsätta och jag nickade. Vi kollade på några till, och det var hemskt vilken misär folk hade i sina skallar. Detta var ju relativt unga människor som borde ha framtidstro och hopp, men inte då. Pina och elände varhelst man såg. Beklämmande. Och plötsligen bekanta tankar, välkända smärtor och ångestar; hon lät mig titta in i min egen skalle. Nåja, så illa var det inte, jämfört med eleverna. Det fanns lust bland mina tragedier och det fanns sentimentalitet, som inte alls är så illa, samt en del medkänsla. Som hämnd tänkte jag på min tunga i hennes kön. En snabb växling, liksom. Ville kolla hennes reflexer. Tänkte jag skulle magistra henne. Och trots att hon satt framför mig, med ett bord emellan, upplevde hela min kropp att vi just då låg nakna och svettiga i en bred säng med moskitnät omkring, och det var varmt och halvmörkt, hennes kropp var spänstig och hal med tropiska naturljud utanför någonstans, och jag var inne i henne och hon hade händerna på min stjärt och pressade in mig rytmiskt, kysste min mun alldeles outsägligt behagligt, stönade Kom i mig, kom i mig. I mina byxor, under bordet på en restaurang med mina avgående elever, utan att ens nudda någon, kom jag. När jag räddat livet på mig med min städerska är det Elise som ger mig hoppet tillbaka. Viljan att vilja fortsätta leva. Och någonstans i min lägenhet, i den mån den finns kvar, ligger fortfarande ett litet kort med hennes adress och telefonnummer på. Mer än fyrtio år gammalt. Jag har aldrig ringt henne eller på annat sätt hört av mig, hon var ju faktiskt gift, men jag har alltid funderat på att göra det. I svaga stunder, då marorna varit som jävligast, då jag känt mig ensam på ett sätt jag inte kunnat försvara. Det finns absolut ingenting negativt eller sorgligt eller på annat sätt felaktigt med att tänka på Elise. Hon är det renaste minne jag har. Helt obesudlat, trots att jag tänkt på henne många gånger under så lång tid. Hon är hoppet, livslusten. Hon var antagligen Jesus syster, två tusen år efter sin bror. Är sannolikt uppspikad någonstans sedan länge. 24

19 Och det är sant; hade hon sagt Följ mig, hade jag följt med. Jag hade med glädje gått vid hennes sida, oavsett åt vilket håll vi hade gått. Men det jag gjorde den kvällen var att bryta upp ganska tidigt och lägga mina byxor i tvättkorgen. Ibland kan jag fortfarande känna att hon vet att jag tänker på henne. Fullständigt sant. Det kanske är det som tröstar mig, med minnet. Jag tänker på henne och hon ger mig hopp. En bättre definition på religion kan man väl knappast tänka sig. Självklart; jag tror på absolut allt. Finns inte en Gud jag tvivlar på, inte en valuta jag inte har fullt förtroende för, inte en tidningsartikel jag ifrågasätter. Allt är sant och allt finns. Ibland måste man kanske se det från ett annat perspektiv för att det ska bli trovärdigt, men tvivlar; det gör jag aldrig. Fan, vad jag är glad att jag inte undervisar längre. Jävla skitjobb. Satans poserande i sin egen fåfänga; ett ständigt rop på Älska Mig till alla elever, och de förstår inte en bokstav av vad man egentligen säger. De antecknar böjningsformer och kasus, och ser inte att det enda magistern vill ha är kärlek. Nu är klockan antagligen fyra på morgonen och jag har fortfarande inte somnat. Men det är inte sorgligt längre. Sorg är som all annan smärta; den kommer i skov. Sedan dröjer det ett tag till nästa vända. Kvinnor som fött barn kanske mer vet vad det handlar om; att vara utsatta för smärta. Att vara utsatta överhuvudtaget. Kvinnor har mens som ofta gör ont. Kvinnor föder barn; aj aj. Återkommande ofrivillig pina. Vi män har ingenting sådant. Men vi har en häftig avundsjuka på kvinnornas utsatthet, och vi tvivlar ständigt på vår manlighet. Medan kvinnan får sin identitet ofrivilligt stärkt en gång i månaden måste vi män argumentera för oss. Har inte så mycket annat att komma med. Undrar varför vi slutade med penisfodral. Vi är inte ens stolta över våra könsliga kroppsdelar. Vi är inte stolta över särskilt mycket. Utom att ha en vacker kvinna vid vår sida, men henne bevakar vi så svartsjukt att vi inte hinner njuta av henne förrän hon försvinner. Trams. 25

20 Vad har jag gjort med min manlighet under hela detta rimligt långa liv? Jag var en jävel på att dansa. Det finns inget manligare än att dansa bra. Män som inte kan dansa är inga män. Å andra sidan är de flesta män feta. Det är faktiskt sant; feta och därigenom fula. Magsura, otympliga, hängande, sittande på toaletten i timmar, ätande alla portioner man kommer över, kliande sig i skrevet. En god vän till mig, salig i åminne, frågade mig varför kvinnor valde fula män. Eller; han förstod inte varför dessa fula män kunde ha så vackra kvinnor. Jag har svaret; det finns inga andra män. Andelen fula män är öronbedövande. Vi snygga män är så ovanliga att vi inte tas på allvar. Vi är en parantes i mansmassorna. Så är det. Man kan ju fråga sig varför kvinnor har så dåligt självförtroende att de lyckligen låter sig väljas av vilken fetknopp som helst. De kanske på ett tidigt stadium resignerade och tänkte; vafan, de ser ju lika jävliga ut allesammans, det spelar väl ingen roll; bara jag har en Någon vid min sida går det bra med vem som helst. Någon som väntar på mig och snarkar lätt om nätterna, som håller om mig, som sitter framför TVn och väntar på mig. Någon. Kvinnlighet bevisas av att ha en man. Och när hon vant sig vid det är det krångligt att lära om. Hon tror på fullaste allvar att en man inte kan uttrycka känslor och saknar inlevelseförmåga. Han kan inte stava till samspel och han har bara vid två tillfällen i sitt liv läst en bok. Hade det varit enklare om jag haft någon defekt; kanske utan ben, eller med någon avvikande hudfärg? Vattenskalle? Som ett ystert yttre tecken på att jag inte var som de andra. Behovet av att vara som alla andra. Jag beundrar starkt de som tar sin särart på fullaste allvar och står för den. Som skiter i att försöka försvinna i mängden. För sekunden kommer jag inte på något exempel, men det borde väl finnas något. Jag hittade aldrig min sort. I sjuttiofyra år sökte jag efter sammanhang och deltog med liv och lust där jag bereddes 26

21 plats. Tog tacksamt emot varje vänlig inbjudan, och såg till att lämna sammanhanget innan jag blev utslängd. I viss mån tror jag att utanförskapet är självvalt; att man hellre ställer sig utanför, av rädsla för att inte få vara med. Triumferar i sitt turistande, när det egentligen handlar om att vara rädd för att inte duga. Det är bara människor utan självkänsla som blir lärare. Jag tänkte tillägga poliser, sjukvårdare, militärer, och alla andra som tillrättavisar folk, som valt att vara normgivare åt andra. Som inordnar sig i ett stramt regelverk för att reglera andra människor. Men det vete fan, det är nog bara tumören som funderar. Som sagt; ingen aning. Är det ett illavarslande tecken att jag inte haft ont på hela dagen? Fingrar på mina knölar; jodå, de finns kvar. Och hjärnan tycks fungera. Borde ta tillfället i akt och försöka minnas mina föräldrar. De måste ju finnas här någonstans under all bråte. Här finns en kvinna som skulle ha kunnat vara min mor, men det var hon inte. Däremot var hon gammal. Ha; vissa definitioner är som konstanter, oavsett hur gammal man är. Vid fyrtio blir man gubbe, vid femtio är man gubbe och därutöver börjar man bli ordentligt gammal. Egentligen borde man räknas till gubbarna redan vid trettio, men det går vi inte med på. Gammal blir man när man firas på familjesidorna i dagstidningen med foto och allt. Det finns en liten avdelning för fyrtioåringar och uppåt, men bara jämna summor. Fyrtio; det är halvtid. På toppen av sin karriär, med konstaterandet att kroppen faktiskt inte är så förlåtande ung längre. Kanske flämtar ivern att vara ogammal till ytterligare en sista gång och man förälskar sig i grannens dotter, griper det sista strået och börjar säga dumheter i stil med Jag är ung i hjärtat. Jag känner mig som en tonåring. Nitton för alltid. Nitton år var faktiskt en milstolpe, liksom trettio. Femtio gillade jag att fylla; det finns något konkret med femtio. Står fast som en klippa. Sedan tappade jag räkningen. Det var väl ingen kvar som ville fira mig. Undrar när mina föräldrar dog? 27

22 Gammal var hon, denna kvinna, enligt alla mått. Femtio, drygt. Kommer inte exakt ihåg. Jag var strax yngre än henne, förmodligen inte femtio fyllda, men var så gammal att jag knappt kunde andas. Jag hade hund på den tiden. Skaffade den för att jag ville ha sällskap på mina promenader. Tycker egentligen inte om hundar, så jag skaffade en gammal hund. Hunden var lika trött som jag och tillsammans hasade vi runt i parker och luktade på blommorna. Det var en gul hund. Den hade ett namn sedan tidigare, men jag kallade den bara för Hunden. Och hunden kallade mig Magistern, och vi var ett strävsamt par. Magistern och Hunden respekterade varandra och bråkade inte. Ingen slog den andre, bara en pratade i sömnen, medan den andra ibland kunde gny lite när det var för lång tid mellan promenaderna. Så var vi ute och hasade, det var faktiskt sommar och rasande vackert väder. Varmt, minsann. Vi sneddade över en park i någon stad någonstans, bland solande människor som strött ut sig på sina filtar. Halvnakna kroppar så långt ögat kunde nå. För mig var det mest en massa färger, eftersom jag då ännu inte hade erkänt att min syn var så dålig som den faktiskt var. Undrar vilken stad det var? Jag har inga som helst minnen av städer med namn. Det kan ha varit precis vart som helst i hela världen, men sannolikt var det någonstans häromkring. Fast det kan man aldrig veta; jag bodde i något annat land länge, men kommer inte på vilket. Nåja, hunden bestämde sig för att avsluta sitt liv på fläcken. Det gjorde han visserligen inte, men han stannade och lade sig på sidan. Utan förvarning. Jag drog i kopplet, men han vägrade. Förr försökte jag anpassa världen så att den passade mig. Men det slutade jag så småningom med. Det är enklare att acceptera vissa saker och att aldrig ta det personligt. Bara positiva saker är personliga, alltid, men problem är inte mitt fel och sålunda ingenting att göra något åt. Så; jag satte mig ner bredvid hunden och gav den en liten klapp. Men bara en. Och eftersom jag var nära marken nu, när jag satt ner, tittade jag som av en tillfällighet rakt in i skrevet på en kvinna, något äldre än vad jag hunnit bli. Hon låg 28

23 på rygg. Filten var röd. Hon hade bikini. Det är faktiskt sant. Jag hade antagligen överrock och hatt. Det underhållande var att hon låg med lätt särade ben och just där hennes kön sannolikt befann sig, var det en blöt liten fläck. Jag antar att den var blöt. En fläck var det. Hej, sade hon. Oj, tänkte jag, hoppas att hon inte misstycker mitt stirrande. Hej själv, sade jag, min hund tycks ha dött. Gör det något ifall jag begraver honom här? Han är för tung att släpa på och jag är alldeles för gammal för att bära vilken hund som helst. Hon sade: Han kanske behöver lite vatten. Här; ge honom en skvätt. Och så vidare. Hon bjöd på kaffe och vi hade inga problem att prata med varandra. En strid ström av ord och gott humör. Det är sällan man träffar sådana människor. Oftast får man underhålla dem, men denna kvinna var ett undantag. Ett alltför sällsynt undantag. Med henne var det inget utanförskap och inget turistande. Hade det varit min mor skulle jag ha flyttat hem till henne och lovat att alltid stanna vid hennes sida. Det var något genetiskt samstämmigt över oss. Mamma. Min ena förälder. Mitt eget blod. Det finns tre kvinnor; min mor, min fru och min dotter. Resten är ointressanta. Jag har haft massor av fruar, men ingen dotter. Här träffade jag min mor. Kunde ha varit min mor, men var det inte. Jag bjöd henne på middag. Ibland är man tuff, men jag visste att hon skulle svara ja. Och vi åt middag, drack några öl, och hon följde mig hem. Vilken tjusning det kan vara med en gammal kropp. Det visste ni inte. Huden är mjukare, lösare, könet hungrigare och liksom vidare. Åldras, alla damer, och bli som min mamma. Tycker du om mig fastän jag är gammal, frågade hon. Jag avgudar dig, svarade jag och förvandlade hennes kropp till ett altare, tillbad henne och tog nattvarden med hull och hår. En ung människa har ingenting i sin blick. En gammal människa säger mer med ögonen än med resten av kroppen. En gammal kvinna tar sig friheten att njuta, och om det är nå- 29

24 got jag gillar är det en njutande kvinna. Fullständigt sant. Fundera på det, du, ifall alla män gillar kvinnor som njuter. Min mor; jag älskar dig. 30

25 TISDAGAR Andra gånger har det gått så långt att jag redan snört henne; har prinsessan och hennes barn och halva kungariket. De älskar mig redan och känner sig älskade av mig. Han som ständigt längtar efter kärlek, vet precis hur han själv skulle vilja bli älskad, och gör tvärtom vad man skulle kunna föreställa sig; han sprider kärlek. Visst är det märkligt? Gud belönade mig med den gåvan. En annan gåva; när jag redan har den lilla familjen i min hand kommer sanningens minut, och jag går därifrån. Som att erövrandet var det primära, inte att tillaga djuret och njuta det. Jag är en vegetarisk storviltsjägare; dödar för lusten att döda. Kan roa mig med att sikta på hjortarna, kväll efter kväll, och när de ser att jag har dem i sikte siktar jag på något annat. Men jag övertygar dem om att de faktiskt i princip redan är skjutna. Jag hör en hånande röst; storviltsjägaren har inga riktiga patroner i sitt vapen, jagar med lösplugg. Orkar han lyfta sin bössa lär den inte smälla särskilt mycket. Så kan man antagligen också se det. Jag borde bjuda på den kommentaren, låta hånet få ringa tills det tröttnar. Vi som alltid längtar efter kärlek ger ibland ett fånigt intryck. Och det finns alltid någon som känner sig manad att kommentera det, någon som säkerligen är ganska längtande själv. Man brukar göra så; svaga slår varandra, i väntan på att de starka ska ta över sysslan. Och på det hela taget; det är ju sant. Jag är liten i maten och nöjer mig med att sikta. När hungern blir för stor skjuter jag som av en tillfällighet. Resten av tiden putsar jag mitt vapen och viftar med det. Koketterar. Står på tomgång vid rödljuset när de andra små bilarna ryter iväg. Putter putter; det är jag det. Mamma och jag inledde en längre relation och det började bra. Hunden visade sig uppskatta en matte och piggnade till märkbart. Hon kanske gav honom bättre mat än jag brukade göra, vad vet jag. Han började kännas ganska överflödig; jag 31